Transcript Engelska huset, del 1

AVSNITT 1 AV 7
Engelska
Det var sen höst när kuvertet
hade landat i Saras brevlåda.
När hon öppnat det stod
luften stilla under några
minuter. Som om livet höll
andan och väntade på nästa
steg. Hon hade ärvt ett hus i
England – efter en faster hon
inte visste existerade.
AV LILL-KARIN NYLAND
ILLUSTRATION: ERLEND TÖNNESEN
32
D
en dagen då brevet kommit,
hade hettan stått dallrande
över svart asfalt och snustorra
vägrenar. Blusen hade klibbat
mot ryggen när Sara böjt sig fram och
plockat upp ett brunt kuvert ur brevlådan. Nu, snart fyra månader senare, var
luften bitande kall. Sara knäppte den
översta knappen i kappan. Så drog hon ut
rullväskans handtag med en liten smäll
och uppslukades av vimlet som sakta
slussades genom snurrdörrarna i flygterminalen.
Samtidigt som planet bröt genom mol-
nen och de omgavs av ljus och en pastellfärgad klarhet, klarnade Saras tankar.
Hon beställde en kopp kaffe.
– Vill du låna tidningen?
Passageraren bredvid henne – en blond
man i 30-årsåldern, klädd i elegant kostym – talade engelska med London-
accent och log med vita tänder. Hon skakade på huvudet och besvarade leendet.
– Tack, men jag vill bara njuta av utsikten.
På en fönsterplats vid höger vinge, några
tusen fot över marken, satt Sara Vinter,
mor till en pojke som skulle fylla 18, bibHemmets Journal
nr 9 / 2015
Missa
inte vår nya
spänningsroman!
tecken på att du har en gnutta cancer
kvar i kroppen, Sara”, hade läkaren sagt.
Hon tyckte att han använde ordet
”gnutta” på ett underligt sätt. Kunde
man ha en gnutta cancer?
Naturligtvis blev hon glad. En
skarp lyckokänsla genomströmmade hennes kropp när hon lämnade sjukhuset ett år efter det att
kriget startat. Kriget mellan liv
och död; den strid som utspelats
inom henne. Den här gången
hade livet vunnit. Det förundrade henne, för döden hade vunnit tidigare, den hade stulit de
båda kvinnorna före henne i
släktträdet. Hon tänkte med vemod på sin mor och sin mormor,
medan sommaren vecklade ut sig
som en blomma under solen. Sara
lukade ogräs i rabatterna, gödslade rosorna, plockade vissna
blad från dignande pelargoner. Hon hade passerat en
klyfta, tagit sig över till andra
sidan, och mörkret bakom
henne kunde inte komma
efter. Nu måste hon bara gå
vidare, det var det enda hon
behövde tänka på. Framåt.
Hon försökte låta bli att
grubbla så mycket på bröstet
som inte fanns kvar längre.
En mjuk, liten kroppsdel var
borta för alltid.
Det var under sommarens sista, svettiga omfamning som
någonting mörkt hade börjat
lura i tillvarons periferi. Något
samlade kraft i skuggorna. Något som sved i hjärtat varje gång
Sara skrattade, en makt som
pressade henne mot marken,
just som hon börjat pröva sina
vingar. En rutten lukt av döda
växter flöt genom
höstdagen den morgonen då kuvertet kom.
Hon tog in det, satte
sig vid köksbordet och
öppnade det. Under
några minuter stod
luften stilla. Som om livet höll andan
och väntade på nästa steg. En dörr öppnades, Ödet bjöd henne att stiga in genom den. Sara reste sig, tog fram mobilen och tryckte in Karins nummer.
– Jag har ärvt ett hus efter en kvinna
som jag inte ens visste existerade.
– Ärvt? Efter vem? Vilket hus?
– Det står här, i brevet från advokatkontoret. Att jag har ärvt. Det måste förstås
vara fel. Jag har ju ingen faster?
ligt. De drack lemonad med is. En humla
hade förvillat sig in och dunkade surrande mot köksfönstret. Sara strök tillbaka
håret. Hela kroppen kändes fuktig, hon
längtade efter en svalkande dusch. Istället måste hon tvinga sig att tänka på sin
far, John.
Ursprungligen från England. Adopterad
av ett gift läkarpar när han var 10 år.
”Din far var… inte bra. Han lät spriten
styra sitt liv. Kanske hade han en gång ett
gott hjärta, men något förstörde det”,
hade morfar Jacob sagt när hon blev stor
nog att höra sanningen.
Innan dess, de gånger då hon snyftande
hade suttit i morfaderns knä och frågat
varför hon inte hade någon mor och far,
hade han berättat en annan historia. En
romantisk sådan. Historien om en stilig
pojke som kommit från England, och
som hennes mor blivit störtförälskad i.
”Och därför blev du till”, brukade han
säga. Historien var säkert sann. Det var
klart att hennes mor hade förälskat sig i
den mörkhårige, melankoliske mannen
med det blyga leendet. Synd bara att han
skulle visa sig vara så till den grad fördärvad, att han inte förmådde avstå från
flaskan. Inte ens när han blev far.
Karin reste sig och gick fram och tillbaka över köksgolvet.
– Din far dog väl i en olycka när du var
liten?
– Jo, han var full och körde in i en bergvägg när jag var tre år.
Karin stannade och höjde ögonbrynen.
– Så tragiskt. Du har aldrig känt till något om eventuella släktingar? För att han
var från England?
– Det vi vet är att han blev adopterad av
ett par som senare flyttade till Sverige.
Han fick säkert nya id-handlingar när
han kom hit.
Karin slog ut med armarna. Hon hade
en stram rynka mellan
ögonbrynen.
– Och du har aldrig
funderat på att forska i
den grenen av familjen?
– Såvitt vi vet hade
far ingen familj i England. Varför skulle han
annars ha adopterats bort?
– Lever adoptivföräldrarna?
Sara skakade på huvudet.
– De klättrade i något berg och störtade
ned. Jag tror att de var lite excentriska, de
reste mycket och arbetade hårt.
Karin satte sig ned och såg rakt på henne med sina stora, ljusblå ögon.
– Det är ju som en saga. Du äger ett hus i
England, Sara! Det kommer som på beställning, exakt vad du behöver!
E
Och nu satt hon här, med blicken riktad
ned mot Nordsjön. Hon hade aldrig varit i
England. Det var till Italien hon och Tord
Din far dog väl
i en olycka när du
var liten?
liotekarie, singel och drabbad av bröstcancer. När hon hade känt knutan under
vänster bröst en vårmorgon, hade det varit en bekräftelse. Hennes kropp gick sedan länge på sparlåga. Varje morgon var
hon trött när hon vaknade. Hon glömde
äta, aptiten var borta. I hisspegeln på väg
upp till jobbet såg hon sitt ansikte bli allt
mer glåmigt och grått för varje dag som
gick. De första månaderna hade hon
trott att det berodde på skilsmässan. Bestörtning och chock spred sig väl till
muskler och senor? Sorg och bitterhet
stal väl energi? Men då hon upptäckte
knutan under huden som ett litet utropstecken, fick hon något annat att hänga
n timme senare hade de läst brevet
upp tröttheten på.
flera gånger. Allting stod där, i svart
Nu var hon frisk. ”Vi kan inte se något
på vitt, obegripligt, men likafullt verkHemmets Journal
nr 9 / 2015
VÄND
33
hon hitta något som kunde ge ett
hum om faderns barndom. Han
som valt att dö framför att vara
far. Han hade naturligtvis inte
anat att hennes mor skulle gå bort
bara ett par år senare, men handlingen var feg och oförlåtlig. Jacob
hade varit både pappa och morfar
åt Sara. Hon hade varit ett älskat
barn, även om Jacob till slut varit
den ende kvarlevande som kunnat
ge henne kärlek. Och så böckerna,
som stod och vilade i det svala,
mörka biblioteket, frestande med
sina gröna och bruna ryggar, alltid
redo att dra in henne i en annan
värld.
Sara öppnade handväskan och tog
fram turistbroschyren om Lynmouth. Fiskeläget låg vid mynningen av en bred flod, som skar in i de
bakomliggande kullarna. Viktorianska
hus klättrade på sluttningarna, och på
krönet låg ännu en liten by. Längs
flodstranden var båtar förtöjda, och man
kunde promenera långt ut på stenpiren.
På en av bilderna såg Sara ett stort, vitt
hotell, nästan som ett slott. ”Tors hotell”,
läste hon. Där skulle hon bo.
Forts från föregående sida
Engelska
Forts från föregående sida
komma och gå i lugn takt. Hon tänkte
inte utmana döden genom att ge sig ut på
äventyr. Efter sommarens långa lyckorus,
hade en dämpad stämning sänkt sig över
hennes värld. Läkaren hade nämnt att
hon kunde få en motreaktion. Senare.
Hon hade inte talat med någon om saken.
Tord hade ett nytt liv, ett radhusliv med
sambo och bonusbarn. Och Karin, den
välsignade Karin, hon var ljus och skratt
och glädje. Sara misstänkte att hon skulle
mörda sin väninna, om Sara ens antydde
att hon inte hade lust att resa. Att hon
helst ville vara hemma, dricka kaffe, gå
till jobbet. Sortera böcker.
Se film. Och, inte minst,
överlåta försäljningen till
en mäklare. Hon visste
inte säkert vad det var som
hade fått henne att resa i
alla fall. Och nu var det för
sent att vända om.
Sara saknade det självklara lyckoruset
från i somras, känslan att bara finnas till,
utan att tänka.
Fortfarande kunde hon glädjas och gripas av entusiasm, men det var som om
döden hade hittat tillbaka och nu följde
henne vart hon gick. Kanske bidade den
sin tid. Nu visste den ju att hon var sårbar. Livet var sårbart. Det såg hon i spegeln varenda kväll, när hon klädde av sig
arin hade betraktat det hela som en och den vänstra sidan av bröstkorgen berättade sin egen, skoningslösa historia.
saga. Men Sara visste att alla sagor
Hon rätade på sig i sätet. Hon skulle röja
inte slutar lyckligt. Hon ville bara leva,
upp i huset och få det sålt. Kanske skulle
stillsamt och försiktigt, låta dagarna
brukat åka. Varje sommar sedan Alexander föddes, reste de till svärföräldrarnas
hus på Sicilien. Där brukade Tords far arrangera vinprovaraftnar, medan hans
mor höll till i den svala skuggan i exklusiva boutiquer.
”England är kallt, vått och bullrigt. Och
engelsmännen är konstlat artiga”, hade
Tord sagt när hon en gång nämnt en
weekendresa till London. ”Och så kör de
på fel sida av vägen. Löjligt.”
Hon hade gett med sig för att hon inte
orkat diskutera. Dessutom var Italien
fint. År efter år såg hon Alex växa upp
till en lång och bredaxlad surfare. Hon
hade frågat honom om han ville följa
med till England. Han hade lett överseende, som om han ansåg sin mor vara ur
stånd att begripa att han levde ett hektiskt liv. Det var förstås så det skulle vara;
att utrymmet mellan en mor och hennes
vuxne son utvidgades och blev luftigare.
De var ändå hon som alltid hade föredragit lugn och stillhet. På semestrarna satt
hon som regel under ett parasoll och läste, medan männen hängde på en klättervägg eller surfade. Antagligen hade Alex
föreställt sig en vecka av renodlad tristess
i ett land fyllt av snobbar och fuktig dimma. Han hade kramat henne och önskat
henne lycka till med försäljningen.
K
34
ågresan var beräknad till fem timmar,
inklusive byten på små, kyliga statioTner där
Sara hann bli kall och snuvig. Ett
rått vinddrag letade sig in under halsduken och i springan mellan vantarna och
kappärmarna. Snart blev det mörkare.
Landskapet var säkert vackert om sommaren, tänkte hon – nu skymtade hon
bara svarta kullar där nakna träd sträckte
sig mot himlen. Då och då passerade de
små byar, där de kurande tegelhusen tycktes blänga på det bullriga tåget.
Sara satte proppar i öronen och blundade. Hon måste isolera sig. Det var som
om hon bara orkade med bråkdelen av
det hon klarat förut. Bullret var en sak,
hushållssysslorna en annan. Hon orkade inte stryka kläder, dessutom hade
hon ju bara sina egna att
ta hand om nu. I garderoberna låg allt i slarviga högar, inte i prydliga travar
som förr. Rummen blev
dammiga, hon såg det gråa komma smygande och lägga sig över Alex gamla
skrivbord, över lampskärmar och byråar.
Hon orkade inte damma. Hela hennes liv
var så grundligt uppochnedvänt att inga
prydliga travar längre hjälpte.
Kanske var det hennes ordningssinne
som tråkat ut Tord. För hon visste att
hon hade blivit det i hans ögon. Tråkig.
Han hade sagt det rent ut, till och med
hävdat att hon själv också hade tråkigt.
Då hade hon blivit rasande. Hon hade rutit att hon inte haft en tråkig sekund i
sitt liv. Sedan hade hon brustit i gråt och
Hon hade
varit ett älskat
barn
Hemmets Journal
nr 9 / 2015
han hade beklagat situationen och sagt
att det inte fanns någon återvändo. Hans
nya kvinna hade öppnat något inom honom, sa han, och Sara hade velat invända
att hon aldrig hade bett honom sluta sig.
Men hon fann inga ord.
Ingen kunde räkna med att vara förälskad hela livet, som de varit det första
året. Passionerat och allt överskuggande.
Hon hade varit glad när förhållandet lugnat ned sig och funnit sin form. Hon var
van vid Tord, van vid hans kropp, hans
sätt att skratta. De var vänner, de tyckte
om varandra. När han gick bakom ryggen på henne med en annan, maldes åren
av tillit och glädje ned till stoft. Sara hade
inte ens lyckats bygga upp ett hat mot
den andra kvinnan, som Tord flyttat in
hos. Hon var bara förlamad. 50+ och
singel? Hennes liv hade utvecklats till en
fars, där hon tvingades spela en roll som
hon inte ville ha.
Det kunde inte bli värre, hade hon
tänkt. Så kom cancern och förändrade
henne fysiskt för all framtid. Alex var ursinnig på sin far som inte besökte henne
på sjukhuset. Tord skickade blommor
med sonen, och beskedet att det var lite
struligt med en ny sambo. Sara förmådde
varken bli arg, skratta, gråta eller bli hysterisk. Känslorna slätades ut och lade sig i
skikt ovanpå varandra, som tjocka, vita
snöflak.
– Du är inte för gammal för att finna
kärleken på nytt, hade Tord sagt.
Efteråt, då hon hade varit på andra sidan om cellgift, operationer, håravfall
och rädsla. Efteråt, när han kommit med
en bukett rosor och en urskuldande, ödmjuk min. Då hade hon hatat honom, i
ett kort, häftigt anfall. Tord visste att
hon inte hade lätt för att släppa folk inpå
livet. Att hon behövde tid. Och nu, med
ett enda bröst och en kropp som hon inte
kunde fatta var hennes? Hon fick lust att
gräla på Tord, kasta blommorna i ansiktet på honom, slå honom. När hon behövt honom som mest, hade han inte
funnits där. Då hade han delat säng med
en främmande kvinna. Men istället för
att bråka hade hon bara vänt ryggen till
och bett honom gå.
ara var utmattad när resans sista
etapp inleddes. Hon längtade efter en
S
lång dusch och en mjuk säng. Imorgon
sen saktade in och stannade. Det var
mörkt ute, men på kullen ovanför låg en
upplyst, slottsliknande byggnad.
– Ni är framme, madam, sa chauffören
och blinkade mot henne i backspegeln.
– Tack ska du ha!
Sara vinkade tillbaka och tog sin ryggsäck och rullväska. En man som också
skulle av, hjälpte henne med bagaget.
– Stort tack, log hon och mötte en mörkbrun, vänlig blick.
Mannen hade svart, tjockt hår som var
bakåtstruket, svart skinnjacka och en
grön scarf virad runt halsen. Han bugade
lätt och blinkade, som en gentleman från
50-talet. Bara hatten saknades.
– Nöjet är helt på min sida, mrs…?
– Jag heter Sara. Sara Vinter. Och du?
– David Archer. Trevligt att råkas.
Så började han gå ned mot byn, och någonstans i bakhuvudet noterade Sara att
hans höfter var pojkaktigt smala. När
bussen körde vidare
vände hon sig om och
suckade. Där uppe låg
hotellet. Med alla sina
tinnar och torn såg
det faktiskt ut som
ett sagoslott. Det väntade bara på sin prinsessa, tänkte hon bittert. Ett gult ljussken
strömmade från flera
av fönstren, och hon började gå upp för
den knastrande grusgången.
Nästan framme vid entrén stannade
hon. Kunde något av ljusen där nere
komma från Nellys hus? Troligen inte.
Belysningen nere i centrum härrörde
från stora tvåvåningsvillor eller värdshus.
I brevet från advokatfirman omnämndes
huset som en ”cottage”. En mjuk skymning låg över landskapet. Hon drog in andan, luften var rå och salt. Nere vid havet
hörde hon dyningarna rulla in. Från bykärnan ledde en väg utmed ena sidan av
bukten, hon urskiljde den bara som en
ljusare nyans av grått, och allra längst ut
såg hon ett ensamt ljussken.
– Imorgon kommer jag att vara i bättre
form, sa hon och tog ett nytt grepp om
väskan.
nr 9 / 2015
on gick ned mot centrum. Solen tittade fram mellan molnen och fick
H
landskapet att glänsa som silver efter
nattens regn. Längs vägen stod träd med
tjocka stammar, och
över kullarna på bägge
sidor om bukten klättrade vitkalkade stenhus
med snedtak. Från några av skorstenspiporna
steg grå rök, och det
luktade jord och dimma. När hon mötte en
kvinna som såg ut att
tillhöra lokalbefolkningen, förhörde hon sig om vägen till
närmaste mataffär.
– Gå bara gatan fram utan att vika av,
svarade kvinnan och såg på Sara.
Lite för länge. Ett ögonblick tycktes hon
formligen stirra, tills hon gick vidare
med snabba steg. Sara satte kurs på
”Fisher’s groceries”, den första affären i
en smal butiksgata som sträckte sig ned
mot havet.
En bjällra pinglade muntert när hon
steg in, och bakom disken stod en medelålders man med rund mage och håret
kammat över flinten. Sara förmodade att
han var mr Fisher och hälsade på honom
med en liten nick. Hon hann registrera
att han stirrade efter henne, innan hon
försvann in bakom en hylla.
Hon plockade till sig yoghurt, bananer,
en brödlimpa, smör och ost i varukorgen.
Innehavaren talade med någon, men Sara
mindes sig inte ha hört bjällran pingla
igen. När hon rundade den sista hyllan,
stod mannen och en vithårig, äldre kvinna vid kassan. Båda såg rakt på henne.
Kvinnan slog handen för munnen och
spärrade upp ögonen.
– Åh, herregud. Det är inte möjligt. Det
är bara inte möjligt!
Benen vek sig under den gamla och hon
föll ihop på golvet.
– Mor, för Guds skull!
Mannen gav Sara en mörk blick.
– Hon svimmade, sa han. Vem i all sin
dar är du?
Fortsättning i nästa nummer
Benen vek sig
under den gamla
och hon föll ihop
på golvet
– Har ni sovit gott, mrs Vinter?
Sara nickade till receptionisten, som log
vänligt. Efter ett varmt bad och ett sms
till Alex hade hon somnat och sovit
skulle hon lokalisera huset och ta sig in.
tungt och drömlöst. När hon vaknat till
Den förra ägaren, Nelly Thomson, hade
en gråaktig dager och hört dyningarnas
varit syster till hennes far. Sara kunde
brus, hade hon först inte vetat var hon
inte föreställa sig att ha en bror utan att
ha kontakt med honom. Hon hade alltid befann sig.
önskat sig syskon. Varför blev John bort- – Ni vill kanske ha den här broschyren?
Där står vad vi har att erbjuda i Lynadopterad, och inte Nelly? Och varför
mouth, sa receptionisten. Den här krohade Nelly aldrig kontaktat henne?
gen är stängd nu, och den här … Men mu Sara rätade på ryggen. Det fanns inte
seet är öppet, och jag kan rekommendera
många passagerare kvar ombord. Hon
satt just och undrade vilka som skulle av byns pub!
på samma hållplats som hon själv, då bus- Han log brett igen. Sara hade redan beHemmets Journal
stämt sig för att tillbringa dagen i sitt
hus. Därför tänkte hon handla i en vanlig
matbutik.
– Tack, det var vänligt. Kan ni säga mig
hur man hittar till den här adressen?
Hon lade en lapp framför honom, och
han rynkade pannan.
– Jag har inte bott här så länge, men jag
tror att det är huset längst bort i bukten.
Där bodde en kuslig, gammal dam som
jagade alla från ägorna, inklusive turisterna. Vad ska ni göra där?
Sara svalde. Ljuset hon sett ytterst på
udden föregående kväll hade alltså kommit från hennes hus.
– Jag… jag var bara nyfiken, svarade hon.
Tack!
35