Transcript Läs

Där Benjamin hör hemma
Pia Cederholm möter Benjamin Hailemariam
Efter 25 minuter ensam med Benjamin måste jag
konstatera att han är precis så trevlig som han först
verkar, kanske till och med ännu trevligare. Villigt
låter han sig utfrågas om sina innersta tankar. Därför
struntar jag helt i favoritfärg, favoritmat och favoritdjur. I stället går jag rakt på framtidsplanerna.
− Vad vill du bli när du blir stor?
− Förut ville jag bli SYV! Jag tyckte pappa var så cool,
att få säga åt folk vad de ska bli … Men nu har jag lite
andra intressen, musik, sport, film och sådant.
Benjaminifakta
Född: 1996-02-02
Familj: pappa Daniel
(samfundssekreterare för
Adventistsamfundet, studie- och
yrkesvägledare), mamma Melli
(undersköterska inom mentalvården) samt tre äldre syskon,
Bereket, Emmanuel och Rebecca.
Går nu: samhällsprogrammet med
inriktning mot medier, information
och kommunikation
Aktuell med: GSHEK, ett eget projekt
som ska göra så att saker händer på
Ekebyholm
Den extremt aktive Benjamin spelar volleyboll, basket
och fotboll, tar gitarrlektioner, spelar piano, kontrabas och saxofon, sjunger i kören, komponerar egen
musik (”åt balladhållet, typ lugna favoriter”), klipper
film och satsar på skolarbetet. Bland annat.
– Vilket musikinstrument är du bäst på?
– Jag måste nog säga akustisk gitarr. Jag köpte en
Taylor-gitarr i Amerika när jag var där i somras och det var kärlek vid
första ögonkastet. Jag och den akustiska gitarren förstår varandra på något sätt.
Benjamin har nyss bytt tillbaka till Ekebyholm efter några veckor på Täby Enskilda
gymnasium. Alla vill veta varför.
– Jag kände att det blev för svårt att balansera de fyra delarna av mitt liv: musik, sport, plugg
och socialt liv.
– Som man ju får allt i ett här på Ekebyholm?
– Precis. Och så var resorna långa.
− Men saknar du inget från Täby
Enskilda?
− J0, datorn! Man fick låna en Macbook
Pro. Och det var bra lärare på mediakurserna, de hade egna företag i
branschen och kunde massor.
− Oj då! Men vad är det då som är så bra
här på Ekebyholm?
− Jag kan vakna fem i halv nio!
(Benjamin bor väldigt nära skolan.) Det
är god mat och trevliga elever …
− Och bra lärare?
− … och bra lärare. Jag har gått här
sedan förskolan, ja sedan dagis, jag är
uppväxt här! Så det är svårt att slita sig,
av naturliga skäl.
När Benjamin i våras gick ut nian på
Ekebyholm var vi många som försökte
övertala honom att fortsätta här på
gymnasiet. Själv var han nyfiken på att
pröva något annat. Med halvkvädna
löften och mjuka leenden gled han
undan – och försvann till Täby. Sorg och
förstämning rådde bland oss lärare. Vi
kunde helt enkelt inte acceptera att vi så
kapitalt misslyckats med att charma honom.
Men två veckor in på höstterminen upptäckte jag en dag hans namn i närvarolistan för 1NS.
Då hade dataläraren Martin Sjölander satt in honom där, inte för att Benjamin hade återvänt
till Ekebyholm, utan för att Martin kände på sig att han skulle komma och då ville han underlätta för datasystemet redan i förväg. Och Martin fick rätt. Alla fick rätt. Så varför höll han oss
på halster de där första veckorna? Var det för att vi varit för desperata?
− Det var en enorm press på mig att stanna förra året! Jag behövde bevisa att man KAN gå
någon annanstans. Mycket bara för min egen skull. Och jag ville inte börja här utan att veta
vad jag har gått miste om. Och mycket också för att andra människor nästan sagt åt mig,
kommenderat mig, att börja här. Jag ville gå emot strömmen, bryta det lite grann.
– Men du kom ändå tillbaka?
– Jag kunde inte se mig själv ta studenten på Täby Enskilda gymnasium! Nu vet jag hur det
är där och nu kan jag gå här. Det var jättebra där borta men … Nu har jag prövat det och nu
kan jag gå här i frid, så att säga.
– Hur har din mamma och pappa hanterat det här?
– Mina föräldrar har varit jättestöttande. De har verkligen sagt ”om det är det du vill …” Jag
har jättebra föräldrar, de förstår mig och de ser in i framtiden.
– Men har du ändå en känsla av att de är lite nöjda nu?
– Absolut, särskilt mamma, det var det här de ville. För dem är det en trygghet att jag är här.
Men de är också stolta över att jag gick igenom hela den processen.
Tillbaka till framtiden. Benjamin valde det estetiska programmet med inriktning mot media
när han sökte till Täby. På Ekebyholm går han i stället samhällsprogrammets mediainriktning. Varför media?
– För jag känner att det är vad världen kommer att kretsa kring allt mer: media, film, teve,
reklam, you name it. Fast jag gillar att jobba BAKOM kameran med ljud, bild, foto, rörlig bild
och så vidare. Jag gillar att förmedla känslor genom ord och bild, att kombinera uttrycken.
Benjamin har rest en del redan,
bland annat har han varit i
Etiopien två gånger och i somras
gjorde han en längre tur till USA.
Även om drömresemålet fortfarande är USA (”särskilt västkusten, att utforska den, kanske
bila genom hela Amerika”) vill
Benjamin inte bosätta sig over
there.
– Man blir mätt på Amerika
ganska snabbt, fem veckor räcker!
Det är en helt annan livsstil. Jag
skulle inte klara att bo i USA.
– Men kan du tänka dig att plugga där?
– Nej, jag vill plugga i Sverige, typ i Växjö eller Jönköping. Ja, Växjö faktiskt, det är värsta
pluggstaden! Jag är född i Växjö, för min pappa var pastor där då. Det verkar vara Sveriges
skönaste stad – alla cyklar!
– Okej, sista frågan: Du som är den evige lillebrorsan, är du bortskämd?
– Nej, faktiskt inte. Jag är jättetacksam över att jag är yngst. Det har gjort mig ödmjuk, man
har inte mycket att komma med när man är yngst. I stället får man ärva syskonens kläder och
skor. Och så har jag lärt mig av deras misstag!
– Hur då?
– Jag kommer inte att flytta ut direkt efter studenten och bara jobba för att betala hyran,
liksom. Jag ska bo hemma och jobba och plugga och samla pengar på hög! Och då menar vi
Mount Everest-högar av riksdaler! Och sedan ska jag börja leva livet: filma och spela musik.
Benjantingen eller
Pia Cederholm
är ämneslärare
på Ekebyholm
nyckelharpa
gitarr
lillebror
storebror
Las Vegas
Las Växjö
gentleman
buffel
volleyboll
cricket
framför kameran
bakom kameran
student i Täby
student på Ekebyholm