Transcript SVEN JERSTEDT: Han kom inte som en stormvind utan

SVEN JERSTEDT:
Han kom
inte som en stormvind utan försiktigt inglidande i den lite skumma
korridoren på 2 trappor, Kungsgatan 8. Det var den 1 oktober 1955 - om jag minns
rätt den första tillträdesdagen för den nye radiochefen. Dagen samman ron med en
annan historisk händelse. Systemet öppnade slussarna för utländskt starköl och hela
aktualitetsavdelningen firade denna tilldragelse i Folke Olhagens rum. Det dubbla
skrivbordet - han delade rum med Karl-Axel Arvidsson - var fyllt med flaskor av hela
världens öl; stämningen på avdelningen var hög och Folkes rum var packat av
glammande gäster - alla andra rum var följaktligen tomma. Man sjöng - det gjorde man
ofta då - kanske var det "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna" - då
det knackade på dörren. Ingen brydde sig om det, kören avbröt sig inte. Det knackade
igen, inget hände, kören var nu uppe i sitt högsta varvtal. Så avbröt någon med
orden: Vem är det som knackar, stig in då för helvete! Dörren öppnades försiktigt på
glänt, ett huvud på en lång kropp tränger emellan och frågar: Kan jag få tala med
Henrik Hahr? Det var radiochef Olof Rydbeck! Sällan har övergången från
uppsluppenhet till absolut tystnad varit så snabb. Folke Olhagen fann sig först, t rängde
sig ut genom dörrspringan och kunde upplysa att Henrik Hahr, då chef för
aktualitetsavdelningen, inte fanns där, och med det beskedet vände radiochefen. Då
vaknade Folkes egenskaper som värd och han ropade efter honom: Kanske det ska
vara ett glas öl? Det skulle det inte vara, blev svaret.
Det var minst sagt en olycklig debut för aktualitetsavdelningen vid bekantskapen med
den nye radiochefen. Jag vet inte hur han uppfattade situationen då men kanske
intrycket - det här första - bidrog till att aktualitetsavdelningen splittrades och delades
upp på olika sektioner i företaget. Det var synd. Mitt i all glädjen och uppsluppenheten
fanns en arbetsvii ja, en arbetsglädje som jag aldrig upplevt senare i den nya
organisationen.
Den långe, som man ibland sa om Olof Rydbeck, kom som sagt inglidande utifrån.
Han hade inte fostrats, inte sammansvetsats i miljön på Kungsgatan 8. Han hade det
inte lätt, det vet jag alltför väl som också kom utifrån. Kanske hade isen brutits om
han slagit sig ner i den öl drickande kretsen? Man var kritisk mot det mesta
radiochefen företog sig. Det fanns inget kvar i hans rum från Elof Ehnmarks tid. Nya
möbler, ny inredning, karaff med iskylt vatten - oerhört! Och tjänstebilen då den längsta
i hela stan med chaufför i livré. Har ni hört! Man noterade varje cirkulär och formulär
som kom uppifrån som ett chefskap på långt avstånd. Det var dock bara två våningar
emellan aktualitet och chefsrum. Nej, han hade det inte lätt, den nye radiochefen.
Sakta började konturer av hans avsikter att växa fram. En ny organisation som i
mycket bröt det gamla, en personalavdelning med klara funktioner, program 3 föddes,
tv-frågor utreddes, respekten för företaget i den offentliga debatten ökade, han stod på
sig chefen mot statsmakt och departement. Kritiklusten och ironin försvann bland dem
som odlat de egenskaperna. Man var överens om att karln var duktig, ja som
organisatör den bästa chef företaget haft. Men det där med avståndet till de anställda
levde kvar.
Jag minns ett tillfälle då det avståndet krympte. Det var en informationskurs i Norrtälje
med programtjänstemän och man hade i två dagar under Håkan Unsgaards ledning han var studierektor då av all a uppdrag han haft - och vi gick igenom nya regler för
programverksamheten. Olof Rydbeck kom sista dagen och gav sin syn på
p rogrammakarnas ställning och funktion. Han gjorde det på ett övertygande sätt och
visade sig ha trängt djupt ner i de anställdas situation. En av deltagarna sa vid
avslutningen - och han talade på allas vägnar - att radiochefen talade ett språk som all a
förstått, det var deras eget sätt att se på problemen. Du är en av oss, sa man, och alla
upplevde att radiochefen blev rörd. Det var ett genombrott i kontaktvallen.
Jag kan minnas att radiochefen under de 18 år jag varit i företaget två gånger varit i mitt
rum. Jag var dock SIF-ordförande i fem år. Jag har ännu inte varit i hans rum i
Radiohuset. Jag var vice ordförande i företagsnämnden under min aktiva SIF-tid - också
en tid därefter - men vi träffades aldrig före sammanträdena och talade om vad
behandlas. Det där är att anse som kontaktproblem som kanske också finns på många
andra håll . Men å andra sidan, en chef kan inte hinna med allting. Han sitter i en
pyramids topp och det är måhända nödvändigt att markera det. Men däremot har jag
kunnat finna att radiochefen i mera slutna sammanhang varit vänligheten själv. Personen
Olof Rydbeck har inte haft några kontaktproblem.
Jag har bland mina brev ett från Olof Rydbeck från 1956 där han ger uttryck för
sin stora uppskattning SIF-klubbens arbete inom företaget. Där säger han, vilket
visar hans förutseende, att det är en stor till gång att det finns en stark facklig
organisation som motpart. I det fallet har han blivit bönhörd. Jag kan tänka mig
att han med en viss stolthet överlämnar också detta till den nye radiochefen.