Transcript Katitzi - Nya TeaterPiraterna

NYA TEATERPIRATERNA GER
KATITZI
EN FÖRESTÄLLNING OM UTANFÖRSKAP
Premiär 2 mars 12.00 Kulturcentrum Hallonbergen
Dramatisering: Emma Broström. Regi: Mia Hällberg. Musik: Harald Pettersson.
LÄRARHANDLEDNING
Inledning
Ni är hjärtligt välkomna till oss och vår föreställning Katitzi! Vi gläder oss åt att få möta er
som publik och ser fram emot ett samarbete kring de viktiga teman och ämnen som pjäsen tar
upp. Vi hoppas även att ni och era elever ska få en härlig teaterupplevelse.
Föreställningen framförs av Nya
Teaterpiraterna. Konstnärlig ledare och
regissör är Mia Hällberg som har valt att
sätta upp Katitzi då hon efter några års
uppehåll ville göra barnteater igen och
sökte en passande pjäs. Hon fann Katitzi
tack vare Emma Broström som har skrivit
det manus föreställningen bygger på. När
Mia läste det gick det direkt in i hjärtat dels
pga dramatiseringen och dels pga att hon
kände samhörighet med den rotlöshet som
beskrivs.
Romer har funnits i Sverige i 500 år. År 2012 firas detta med ett Romskt kulturår. Nya
Teaterpiraterna tar del av detta i och med föreställningen ”Katitzi”. Regeringen har fattat ett
beslut om en strategi för romsk inkludering åren 2012-2032. Det övergripande målet för
denna satsning är att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha samma möjligheter som den som
är icke-rom.
I Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 står att
” Skolans mål är att varje elev
• kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om
mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga
erfarenheter,
• respekterar andra människors egenvärde,
• tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt
medverkar till att hjälpa andra människor,
• kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla
också med deras bästa för ögonen.”
(Skolverket 2011)
När du kommer och ser vår föreställning med dina elever så ger du dem chansen att utvecklas
som samhällsmedborgare, vilket innebär att vi vuxna på ett ärligt och öppet sätt måste möta
barnens frågor och funderingar innan och efter besöket på teatern.
2
Med den här lärarhandledningen vill vi hjälpa dig att kunna bemöta barnen på ett bra och
förberett sätt med material som är väl anpassat till att lära känna teaterns värld, pjäsens
budskap och huvudämnen. Handledningen tar upp historik och hur ni kan arbeta innan, under
och efter teaterbesöket. Meningen är inte att du som lärare behöver följa innehållet till punkt
och pricka – du kan fritt använda de delar som är relevanta för dig i din undervisning. På
teatern kommer det dessutom att finnas ett häfte med förslag på enkla dramaövningar som ni
kan göra tillsammans.
Ni är välkomna att kontakta oss om ni undrar över något. Här följer våra kontaktuppgifter.
Mia Hällberg, regissör
Tel: 070-235 63 38
E-post: [email protected]
Varmt välkomna!
3
Historik
Katitzi skrevs av Katarina Taikon-Langhammer på 1970-talet. Hon var författare och levde
mellan 1932-1995. Hon gav ut både fackböcker och romaner, bl.a. ungdomsböcker om Katitzi
(ett romskt smeknamn för Katarina), en självbiografisk romanserie. Under sina första tio år
reste hon runt i Sverige med sin familj, av zigenskt ursprung, utan att få lov att gå i svensk
skola. Hon gjorde en stor insats för att sprida kunskap om den zigenska kulturen, inte minst
genom sina ungdomsböcker. Arbetet för romernas rättigheter har till stor del genomsyrat
hennes och hennes syster Rosas liv.
Varför började Katarina skriva barnböcker? Enligt Rosa Taikon var de två systrarna och deras
kusin de enda romer i Sverige som bodde i bostäder på 1950-talet. Kusinen jobbade på LM
Ericsson i Stockholm och fick en lägenhet via företaget. Under den tiden arbetade systrarna
med film och teater. När de bodde i Tyresö och varje dag tog bussen in till stan, passerade de
ett läger där romer bodde, bl.a. deras äldre släktingar. För barnen som bodde där fanns inte
någon skola. En kall vinterdag när istapparna hängde på tältdukarna, sa Katarina till Rosa att
det var förskräckligt och att de måste göra någonting. Hon sa att hon skulle skriva en bok och
1963 kom Zigenerska ut. Katarina fortsatte skriva om romernas situation ända till 1969, men
efter det började hon skriva för barn istället – det var med dem man måste börja, menade hon
Den svenska journalisten Lisa Bjurwald har i Dagens Nyheters nätupplaga, DN.se, 1/7 -2008,
kommenterat romernas situation enligt följande:
I Sverige anser vi oss ligga i framkant när det gäller mänskliga rättigheter. Vi påtalar gärna
mindre demokratiska länders fel och brister och bidrar med fredsbevarande styrkor till världens
oroshärdar. Men trots vår rättmätiga stolthet över de demokratifrämjande insatserna är tiden
kommen för en uppgörelse med våra egna brott mot de mänskliga rättigheterna. Den inhumana
behandlingen av romerna är ett sådant brott.
I artikeln ”Romska kvinnor prioriteras i satsning på jämställdhet”, ur DN.debatt, 19/7-2012,
beskrivs svenska regeringens strategi för att bryta utanförskapet bland Sveriges romer. Man
ger en bild av romernas mörka historia, bl.a. nämns tvångssterilisering av hundratals romer
och att romer nekats rätten till skolgång, att bosätta sig fritt samt att romer saknat rösträtt.
Vidare skriver man:
Fortfarande är det alldeles för många romska barn som inte går ut den svenska grundskolan,
romer som söker bostad nekas på grund av sin etniska tillhörighet och för få romer har ett jobb
att gå till. Vi tvingas konstatera att det inte finns någon annan grupp i Sverige som drabbas av så
mycket fördomar och diskriminering som den romska gruppen. /…/ Skolan, arbetsförmedlingen
och sjukvården ska i teorin möta alla som bor i landet som individer. Men i praktiken fungerar
det inte alltid så. Därför behöver vi få de generella systemen att möta romers behov på ett bättre
sätt. Det kan handla om att skolor och myndigheter skaffar sig mer kunskap om den romska
minoriteten och hittar lösningar på de problem som uppstår i vardagen på grund av
kulturkrockar, diskriminering eller bristande tillit.
I samtal och dialog finns det möjlighet till att ändra åsikter och perspektiv. Därför är det en
central utmaning att i bl.a. skolan skapa en miljö där eleverna får uttrycka olika åsikter. I
förtroendeskapande samarbetsövningar kan gruppen stärkas och rustas för värderingssamtal.
När läraren låter elever ta del av starka skildringar bidrar det till att odla en nyfikenhet för hur
andra människor är. Katitzi kan väcka sådan nyfikenhet. Tolerans utvecklas via empati vilket
väcks av just nyfikenhet.
4
Handling
Pjäsen handlar om Katitzi och hennes familj som äntligen ska få en lägenhet. Hittills har de
varit tvungna att resa runt och bo i läger. Nu kan kanske Katitzi äntligen få börja i skolan.
Detta är en berättelse om utanförskap, fördomar, rotlöshet, främlingsfientlighet och rasism
men även om hopp, drömmar och varje människas möjlighet att välja sin egen väg.
Innan teaterbesöket
Kom ihåg att resan till teatern börjar redan i klassrummet. Är du nyfiken på vad ni ska se så
blir även barnen det. Ha god tid på er och njut av den spännande känslan! Berätta för barnen
vad ni ska se men tänk på att bara berätta lagom mycket, avslöja inte hela handlingen i förväg.
Frågor från barnen ska ju bemötas positivt men du kanske inte kan besvara allt – säg då att ni
får fråga när ni kommer till teatern. Det här ska ni ju uppleva och upptäcka tillsammans!
Prata gärna med barnen om deras egna teatererfarenheter, låt dem minnas och berätta. Fråga
om de har varit på teater förut, om de kanske själva spelar teater på fritiden och om de sett
någon föreställning tillsammans med någon. Kanske vill ni även pröva att göra några
teaterövningar tillsammans för att smaka på vad teater är.
Det kan vara roligt att variera arbetet kring föreställningen, det finns inga rätt eller fel. Kanske
vill du arbeta med det tema som den tar upp eller genom att läsa på om en specifik författare,
tidsperiod eller kultur. Sådant arbete kan man arbeta med innan eller efteråt, men även låta bli
helt. Den estetiska teaterupplevelsen är minst lika viktig som ett fördjupat analysarbete och
måste få existera för sig själv emellanåt, utan diskussion eller samtal om ett djupare budskap.
Barn använder sin fantasi mycket i sina lekar, vilket de behöver även som teaterpublik. De är
överens med scenens språk och ”fyller i” med fantasin när det inte är fullständigt
verklighetstroget spel på scenen. Säg gärna till små och teaterovana barn att även om det
ibland kan se eller kännas verkligt, så är det som händer på scenen inte på riktigt. Det är bra
att prata om att teater är unikt då det är här och nu; alla personer, skådespelarna och publiken,
är i samma rum och delar samma upplevelse men upplever olika saker. Någon tycker att det är
roligt medan en annan tycker att det är otäckt.
På teatern
Tillåt dig själv som lärare att njuta av föreställningen! Skådespelarna vet att det som verkar
som oro i salongen oftast är ett tecken på inlevelse, att barnen lever med i det som händer på
scenen. Det gör heller inget om man inte förstår allt som händer eller sägs i föreställningen.
Ibland kommer man att förstå längre fram, ibland inte alls. Det är inte ett måste att förstå allt,
det kan vara bra teater ändå. Var heller inte rädd för reaktionerna och känslorna hos barnen –
de har en förmåga att finna ljuspunkter i det mörka. Det skrämmande och sorgliga rör sig ofta
i barnens egna tankar och funderingar, vilket därför funkar som en igångsättare till samtal.
Var inte rädd för att möta barnens tankar och funderingar, som oftast dyker upp efter
föreställningen. Låt dem bearbeta det de sett och upplevt på olika sätt – i lekar, teckningar,
musik, sång, dikter och scenisk gestaltning. Detta kan de göra på egen hand eller tillsammans,
både direkt efter men även långt efter att man varit på teatern.
5
Efter teaterbesöket
Vi berörs på olika sätt av en föreställning och det finns inte något rätt eller fel när man pratar
om en gemensam teaterupplevelse. Man minns olika saker och uppfattar en situation i pjäsen
olika och därför är det roligt att höra vad de andra i gruppen tycker och minns. Det kan vara
givande att föra ett samtal från en allmän nivå till en mer personlig nivå för att komma förbi
svepande omdömen såsom ”bra” eller ”dåligt”. Här följer förslag på hur ett samtal kan byggas
upp med några frågor som kan användas för att prata om Katitzi.
Samtalsfrågor
1 Beskrivande fas
- Minns du hur det började?
- Hur såg karaktärerna ut?
- Hur rörde de sig?
- Hur slutade föreställningen?
- Vilken slags plats, miljö och tid försökte de framställa?
2 Reflektionsrunda
- Vad handlade pjäsen om?
- Vad ville den lära ut? Hade den något budskap?
- Vad hände sedan tror du?
- Hur tänker de andra i gruppen om samma scen?
- Varför tycker inte Katitzi om sin styvmamma?
- Varför får inte Katitzi gå i skolan?
- Varför rymmer Katitzi?
- Hur reagerade grannarna när familjen Taikon flyttade in?
- Varför tror du att grannarna reagerade så?
- Tanten/Siv känner sig missförstådd – varför?
- Är pappa Taikon en bra eller dålig pappa?
- Vad tycker Rosa är viktigt i livet?
- Paul har svårt att få arbete – varför?
- Varför är Mami viktig för Katitzi?
3 Personliga reflektioner
- Kände du igen något av det som hände?
- Vad påminde de olika scenerna dig om?
- Fanns det någon scen som gjorde extra starkt intryck på dig? Varför?
- Har du varit rädd någon gång?
6
Skrivande
Här följer en arbetsgång som minskar blockeringar vid eventuellt skrivande. Börja med att
låta barnen blunda och minnas föreställningen. Vad minns du allra mest? Berätta detta för en
kamrat! Var och en skriver sedan ner ett enda ord eller en mening på en liten lapp. Sätt
därefter upp lapparna så att alla kan läsa de andras minnen.
Skriv sedan om ett enda ögonblick under föreställningen. Vad hände då? Hur kändes det?
Vilka färger kunde man se? Var det mörkt eller ljust? Var det några ljud? Var det någon
musik?
Om man ber barnen beskriva hela förloppet riskerar man att de låser sig. De blir rädda att inte
minnas rätt. Om man istället ber dem skriva detaljerat om en begränsad sekvens på det här
sättet, minskar skrivblockeringarna.
Att skriva en haikudikt är också ett sätt att beskriva det man upplevt på ett koncentrerat sätt. I
en haiku innehåller först raden fem ord, andra raden sju ord och sista raden ytterligare fem
ord.
Det är viktigt att låta barnen tycka vad de vill om föreställningen. De kan tycka att den var
jättetråkig och konstig eller rolig och sorglig, det finns inget rätt eller fel. Tänk på att barnen
snabbt läser av vad vi vuxna vill att de ska säga. Betona därför att man verkligen får tycka vad
man vill. Förklara även att det finns många andra teaterföreställningar, precis som det finns
många olika böcker och filmer – en del gillar man, andra inte.
Källhänvisning
Anders Östblom, Foto
Bra Böckers lexikon, 2000
Lisa Bjurwald, Vår skuld till romerna, DN.se, 2008
Lisa Gröön, Angereds Teater, 2010
Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011, Skolverket 2011
Riksteaterns Lärarhandledning, Katitzi, 2011
Romska kvinnor prioriteras i satsning på jämställdhet, artikel ur DN.debatt, 2012
7