Transcript Mari Jungstedt - Linda Newnham

Intervjun
Kärleken
knockade Mari
Författaren Mari Jungstedt tänkte vara singel ett tag efter skilsmässan. Bara månader
senare var hon nyförlovad och hade flyttat till Spanien. Kärleken tog henne med storm.
Fast att gå in i en ny, vuxen relation är inte bara härligt, utan också läskigt och annorlunda. Men i stället för att slå till bromsen har hon bestämt sig för att denna gång vara
modig och leva livet fullt ut.
Av Linda Newnham Foto: Anna-Lena Ahlström, IBL
’’
Jag tänkte på alla
nätter jag och Cenneth legat bredvid varandra i
sängen, och hur han tog min
hand när jag hade värkar med
Sebbe. Jag tänkte att ”nej, jag
kommer aldrig att kunna
lämna honom. Aldrig. Det
går inte”. Sedan reste jag mig
upp och gick ut på tomten,
hörde fåglarna kvittra, kände
den ljumma vinden i ansiktet
och tittade upp på den oändliga, blå himlen och insåg att
”jo, det kan jag. Livet fortsätter. Vår historia finns i mig, i
oss, i barnen, som en skatt.
Allt finns kvar, allt har ett
värde, men livet måste få förändras”.
Mari Jungstedt reflekterar
över sin skilsmässa
Fakta
”Vem är jag att tacka nej
till livet och kärleken?,
frågar sig författaren Mari
Jungstedt som går ”all in”
i sin nya himlastormande
kärlekspassion.
26
Mari Jungstedt
Ålder: 50.
Familj: Rebecka, 20,
Sebastian, 19, samt
fästmannen Ruben
Eliassen, 44, norsk
författare.
Bor: Stockholm och Arguineguín på
Kanarieöarna.
Gör: Författare, aktuell
med boken
”Du går inte
ensam”.
27
Intervjun
forts
M
ari Jungstedt
har just släppt
sin nya bok ”Du
går inte ensam”
och signerar
böcker, ger litteraturtips i tid­
ningar och pratar om mord på
Gotland på löpande band. En ny
bok kommen ur tusentals tim­
mars arbete är alltid stort.
Men när man kommer hem till
hennes våning på Södermalm i
Stockholm inser man att något
ännu större pågår i hennes liv.
Redan i hallen möts man av flytt­
kartonger och inplastade tavlor,
som väntar på att skeppas till
hennes nya hem på Kanarie-
öarna.
Hon berättar inspirerat om ett
hus i tre våningar, i en liten by
med trånga, smala gator och tan­
ter som sitter på plaststolar. Hu­
set som just nu rustas, har spiral­
trappa och takterrass med utsikt
över havet.
– Det är så storslaget. Och det
känns verkligen som att det blir
’’
Många i min sits hade nog tyckt
att livet och äktenskapet var tillräckligt
bra, men det tyckte inte jag
ett riktigt hem för mig och Ru­
ben.
Ruben heter Eliassen i
efternamn, är norsk författare
och Maris nya kärlek – avslöjades
det på Guldbaggegalan tidigare i
år.
– Ja, det var naivt av oss att tro
att vi kunde gå dit som ”vänner”.
Det syntes väl lång väg hur kära
vi var.
Paret träffades i november
2012, förlovade sig ett par måna­
der senare, och skapar nu alltså
sitt drömhem tillsammans.
– Jag vet, det är väldigt konstigt alltihop. Och väldigt roman­
tiskt.
Och lite snabbt påkommet för
omgivningen kanske. För bara
ett drygt år sedan berättade ju
28
’’
Mari i intervjuer om hur föräls­
kad hon var i sin man Cenneth
(nu exman). Var det bara fejk?
– Nej, jag och Cenneth hade
ett fantastiskt äktenskap och han
är mitt livs stora kärlek. Jag har
varit jättelycklig med honom och
kan fortfarande tycka att han är
mysig, ursöt och attraktiv. Han
har alltid en plats i mitt hjärta –
så är det.
Ord som inte gör bilden lätt­
are att få ihop. Men succéförfat­
tare eller ej så tänker Mari inte
låtsas eller förenkla för den me­
diala framtoningens skull. Hon
är på riktigt. Kärleken är på rik­
tigt. Liksom respekten för hen­
nes ex, Ruben och barnen.
– Jag förstår att det här kan
verka plötsligt, men det är ju en
process som har pågått inom mig
Mari träffade den
norska författaren
Ruben i november i fjol,
några månader senare
var de förlovade.
i flera år. Och många i min sits
hade nog tyckt att livet och äk­
tenskapet var tillräckligt bra,
men det tyckte inte jag, och det
var väldigt befriande när jag änt­
ligen erkände det.
I grunden finns en berät­
telse om att Mari gick i terapi i
flera år, för att hon behövde hjälp
med att dra i gamla trådar. Där
hon lärde sig att ta sig själv på
allvar. Att inte förminska sig själv
utan säga ”det här är viktigt, det
här är något du faktiskt behö­
ver”.
– När barnen blir större finns
det utrymme att reflektera.
Plötsligt får man tid att se sig
själv i spegeln och möta sin egen
blick. Men det krävs mod, och
att man är villig att ta konsekven­
serna av det man ser. Jag ställde
mig frågor som: ”Vem är jag i
kärnan? Vem hade jag blivit om
jag inte hade varit tillsammans
med Cenneth? Hur mycket har
jag kompromissat med mig själv
de senaste 20 åren? Hur mycket
av grund-Mari har försvunnit på
vägen? Och vad vill jag ha mer
av?”, säger hon.
Men även när hon insett att
skilsmässan närmade sig, så var
beslutet svårt att fatta. Hon
minns en försommardag då hon
satt i huset på Gotland och skrev,
och gick över till den gamla stu­
gan för att hämta en sak. Men
stegen ledde henne in i deras ti­
digare sovrum, där hon la sig
ovanpå överkastet på sängen och
tittade upp i det vitlaserade taket.
– Jag låg där i någon timme
och tänkte på alla somrar vi
spenderat där, innan vi hade
pengar, utan vatten och med ute­
dass. På alla födelsedagar och
släktkalas. På alla nätter jag och
Cenneth legat bredvid varandra i
sängen, och hur han tog min
hand när jag hade värkar med
Sebbe. Jag tittade på hans mam­
mas tavla på väggen och gardi­
nerna som min syster sytt och
tänkte att ”nej, jag kommer ald­
rig att kunna lämna honom. Ald­
rig. Det går inte”. Sedan reste jag
mig upp och gick ut på tomten,
hörde fåglarna kvittra, kände den
ljumma vinden i ansiktet och tit­
tade upp på den oändliga, blå
himlen och insåg att ”jo, det kan
jag. Livet fortsätter. Vår historia
finns i mig, i oss, i barnen, som
en skatt. Allt finns kvar, allt har
ett värde, men livet måste få för­
ändras”.
I oktober 2012 gick skilsmäs­
san igenom. Lägenheten var re­
dan såld och Mari flyttade till
Hornstull med sonen. Dottern
var utflugen sedan ett år tillbaka.
– Skilsmässan handlade inte
om att jag ville vara fri och bota­
nisera bland män i Stockholms
uteliv, utan om en nyfikenhet på
mig själv. Jag trodde verkligen att
jag skulle vara ensam ett tag, sitta
vid köksbordet och möta mina
egna tankar. I stället hamnade jag
i denna känslostorm. Men vad
gör man – mannen jag träffade
är ju allt annat än en dussinmän­
niska.
Hon och Ruben möttes i no­
vember. Hon var på Kanarieöarna för att skriva, hade tappat
sin nyckel på en springtur och
hämtade en extranyckel hos vä­
ninnan Tara. Det var när hon
skulle lämna tillbaka den som
hon mötte Taras kompis Ruben.
Också författare, nyskild, som
hade tänkt sitta på Kanarieöarna,
deppa, dricka lite öl och skriva.
– Jag och min syster Ewa gick
förbi restaurangen de satt på. De
var glada i hågen. Jag tyckte att
Ruben var lite söt, men också
ofräsch. Han rökte i ett sträck,
var orakad och med långt hår,
säger hon och inflikar:
– Nu har han både rakat sig
och slutat röka för min skull.
De satte sig ner en stund och
Mari berättade en del galna his­
torier om en kanarisk beundrare
som kom med kakor och frie­
rier.
– Ruben har sagt att han var
helt fascinerad av mig, hur jag
liksom tog upp hela
rummet fast vi satt
ute – så han bjöd ut
mig på lunch dagen
därpå.
nader kvar att leva – vilket förde
dem än närmre varandra.
– Ruben är oerhört intressant,
bildad och smart, men intensiv,
eftersom han har adhd, på gott
och ont. Och han är en riktig
konstnärssjäl. Jag har alltid varit
den sinnliga, den som ser de små
sakerna och vill stanna och titta
på havet – nu är jag tillsammans
med en man som är ännu mer så.
Jag har aldrig träffat en människa
som är så otroligt närvarande i
nuet och har aldrig tidigare fått
så mycket uppmärksamhet och
bekräftelse. Vi är väldigt nära
varandra mentalt. Ja, det är helt
exceptionellt!
I februari förlovade sig
paret.
– Vi var ute och promenerade
på Kanarieöarna när Ruben plöts­
ligt faller ner på knä och kommer
med värsta frieriet. Där stod jag i
kvällssolen omringad av palmer,
blommor och idyll, med en man
jag är jätteförälskad i. Klart jag sa
ja. Men det var inte planerat, så vi
gick hem och ritade ringar på
fingret, skrattar Mari.
Dagen därpå köpte de tillfäl­
liga silverringar. Men silverring­
arna har blivit kvar, som en sym­
bol för spontaniteten och
passionen. Nu finns det planer
på giftermål nästa sommar.
Oj. Wow. Och…
Här känns det som att storyn be­
höver landa lite. För nej, hur ga­
let härligt det här än låter har
den Mari jag möter faktiskt inte
tappat huvudet. Den kvinna som
sitter här och berättar är uppen­
bart lycklig, men samtidigt sam­
ma stabila person som vanligt.
Det finns två delar i storyn, där
den ena handlar om att hon har
insett att livet är ändligt.
– Min väninna som fick cancer
sa på 50-årsdagen att ”nu börjar
det för oss Mari”. Hon finns inte
längre. Vem är jag då att tacka
nej till livet och kärleken när de
serveras i sin renaste form.
’’
…samtidigt som hon går in i
detta med öppna ögon.
– Säg att det går åt skogen. Säg
att Ruben kommer hem från sin
shoppingrunda och har blivit
blixtförälskad i Monika. Hade jag
då velat vara utan det här? Utan
alla våra morgnar, kvällar, stun­
der och skratt? Nej, vad som än
händer kommer jag att vara evigt
tacksam för den här tiden.
Visst tycker även hon själv
att allt har gått snabbt, men hon
är samtidigt lugn i situationen.
– Det finns en jätteviktig distinktion jag behövt göra för mig
själv: Skulle jag ha skilt mig utan
Ruben? Ja. Hade jag köpt hus på
Gran Canaria utan Ruben? Ja,
jag har drömt om att flytta till
Spanien sedan jag var 20 och
började titta efter hus där ett år
innan vi träffades. Skulle jag ha
flyttat mina saker dit utan ho­
nom? Ja. I de här svaren hittar
jag kärnan. Min lycka och mina
beslut står och faller inte med
Jag ställde mig frågor som: Vem
är jag i kärnan? Hur mycket har jag kompromissat med mig själv?
Den lunchen för­
ändrade allt: Han tog
med Mari till en ro­
mantisk restaurang vid
havet, där de babblade
och skrattade i timmar.
– När vi går till bilen
kysser han mig, och jag
tänker ”vilken liten
fräckis”, men tyckte
Arguinegan,
samtidigt att det var lite
kyrkan i byn
Den söta lilla
.
mysigt… säger hon och
Gran Canaria
tillägger:
– Jag är glad att min
syster var med och kan vittna, för
jag vet att folk tror att vi hade
träffats redan före skilsmässan.
Men så var det inte.
Mari reste hem, men de hör­
des ständigt. Kontakten gick inte
att bryta. Känslorna fanns redan
där. Och Ruben fanns vid Maris
sida i en process där en av hen­
nes bästa väninnor fick besked
om cancer – hon hade bara må­
’’
Ruben. Rent ekono­
miskt har vi skrivit
papper och tänkt
klokt. Jag är inte naiv,
tillåter mig bara leva.
Men kan allt det här
skrämma dig ibland?
– Ja, på sätt och vis.
Både att händelserna
ibland har kommit
före känslorna, så
mycket har hänt att
allt inte hunnit pro­
cessas, och att jag träf­
fat någon som är allt
Kanarieöarnas lugn
annat än en medel­
har länge varit en
inspirationskälla för
Mari Jungstedt.
svensson; Ruben har i
sin adhd en utlevande,
gränslös del, samtidigt
som hans vänner säger att de
aldrig sett honom så lugn och
harmonisk som nu.
En annan bild av Kanarieöarna, långt
bortom turiststråken.
vänd
29
Intervjun
Mari om att gå in i
en ny vuxenkärlek:
4 Inse att det här är en ny person, och jämför inte med din
tidigare partner.
4 Acceptera din nya partners
tidigare liv och tidigare förhållanden – det är en del av dennes historia och måste res-
pekteras. Men fokusera på
nuet och det du och din nya
partner har ihop, inte det du/
din partner har haft tidigare.
4 Du behöver inte veta allt om
din partners tidigare liv. Var
sparsam med vissa frågor, du
kanske inte vill veta alla detaljer.
4 Forcera inte den nya kärleken (ska jag säga, haha), det
perfekta förhållandet och det
perfekta livet.
4 Blanda inte in barn direkt.
Först ska ni fungera ihop och
bygga upp er relation. Senare,
och ganska långt senare, kommer barnen in.
4 Se det som något gott att
din nya partner är annorlunda
än tidigare partner. Du kan inte
räkna med att få samma reaktioner, och du kanske måste
lära dig nya beteendemönster.
Se detta som något positivt,
för det är oerhört utvecklande.
Mari Jungstedt känner sig redo och
nyfiken på en ny fas i livet. Nu längtar
hon efter att få sitta i nya arbetsrummet med Ruben mittemot.
forts
’’
Barnen har accepterat situationen.
Även om det är smärtsamt och jobbigt
så måste livet få förändras
Omgivningens åsikter kan
hon hålla ifrån sig.
– Utvecklas man åt ett bra håll
som människa, så är det så att ju
äldre man blir, desto mer strun­
tar man i vad folk tycker. Män­
niskor har alltid en massa åsikter,
framför allt de som själva inte är
riktigt lyckliga i sina relationer.
De lyckliga tycker att det är här­
ligt att jag bejakar livet.
Barnens tankar och känslor är
däremot väldigt viktiga. Här har
hon känselspröten ute, samtidigt
som hon är tydlig med att hon
fattar sina beslut.
– Jag tror kanske att alla barn
innerst inne vill att deras föräld­
rar ska hålla ihop. Barnen har
accepterat situationen, men jag
har förstått att sånt här tar olika
30
’’
lång tid för olika människor. Jag
respekterar det till fullo. Det får
ta sin tid. Men även om det är
smärtsamt och jobbigt så måste
livet få förändras. Och jag vet av
egen erfarenhet att det är bättre
att ha en glad, självständig mam­
ma än en som sitter som en
mörk skugga, är bitter och läg­
ger ansvar för sin lycka på sina
barn. Det är inget jag skriver
dem på näsan, men jag vet att
det är så…
Men att träffas som vuxna
innebär ju mer än så. Det hand­
lar om att få ihop två historier,
två liv, två familjer. Eller? Måste
man alls det när barnen är stora.
Maris barn är 19 och 20. Ruben
har barn på 22, 18 och 7 – där
den yngsta bor i Oslo med sin
mamma.
– Egentligen tycker jag att sär­
bo är ett bra upplägg, men nu ser
det inte ut så för oss, konstaterar
hon först och spårar sedan in på
barn.
– Det är klart att jag är mån
om Rubens kontakt med barnen
och att både hans exfru Hilde
och barnen ska känna sig trygga.
Fast jag ska inte säga att det har
varit okomplicerat eftersom de är
Jehovas vittnen – det har tagit
lite tid, säger hon och förklarar
att Ruben är uppvuxen i kyrkan,
men gick ur för flera år sedan.
Men att två familjer måste
byggas ihop tror hon inte.
– Nej, är du galen! Det är inte
alls så att alla måste fira jul ihop
och vara glada. Alla får göra som
de vill.
– Jag är av den åsikten att man
ska ta hand om nära relationer.
Även om jag och min mamma
inte alltid har haft det så lätt, så
försöker jag/vi upprätthålla en
bra nivå. Men jag tror inte att du
ska forcera fram något i relatio­
ner – det kommer av långvarigt
arbete. Rubens barn får komma
till mig. Jag kan bara vara en
glad, gullig och empatisk vuxen.
Sedan får de själva välja. För vis­
sa tar det längre tid än andra.
Men jag är glad för kontakten jag
har fått; Rubens 18-åring och jag
chattar ofta, och den lilla vill all­
tid prata i telefonen, säger hon,
inte utan stolthet i rösten.
Och hur intensivt livet än
har varit de senaste månaderna,
så säger hon att hon samtidigt
känner stor tillförsikt till, och
nyfikenhet på, livet.
– Jag har haft 20 fina år av fa­
miljeliv och barn – det är dags
för något annat. Jag har frusit
hela mitt liv, nu vill jag verkligen
det här, vill flytta till Spanien (på
deltid) och fortsätta skriva. Ja, jag
riktigt längtar efter att få sätta
tänderna i nästa bok! Självklart
hoppas jag också att jag och Ru­
ben ska få spendera många my­
siga stunder tillsammans i vårt
nya arbetsrum. Och att barn och
vänner kommer och hälsar på. n