Transcript Elden som aldrig slockar – Nr 1 2013

#
1
;kultur
vä s t r a g öta l a n d 2 013
eldfesten
text | Susanne Jansson
foto | Patrick Sörquist
Elden
som
aldrig
slocknar.
Elden. Symbolen för värme, ljus, kraft och
rening. Tisdagen före vårdagjämningen
har den sin alldeles egna dag – då firas
Eldfesten runt om i världen. Men allra
störst sägs den vara i Göteborg.
eldfesten
#
1
Sagas mormor var rik. Hon tyckte att det var viktigt
med pengar, och man skulle dela med sig av dem.
Varje år bjöd hon hela kvarteret där hon bodde
i Teheran på en Eldfest av högsta rang. Alla grannar
firade tillsammans ute på gatan, mormor stod för
mat, kakor, nötter och levande musik, det tändes
eldar, dansades och firades.
Och det delades ut släta sedlar direkt från banken.
För varje sedel hennes mormor enligt traditionen
gav till gästerna, så fick lilla Saga själv en i handen.
”Jag fick så mycket kärlek av min mormor” säger
hon. ”Och jag fick så mycket pengar. Det var med
kärlek och pengar som man kunde skapa stor glädje
hos folk tyckte hon.”
Vid tiden för Eldfesten är det vår i Iran. Saga förflyttas tillbaka hem. Minns musiken från dragspel
och kastanjetter, doften av mynta och frukt­träden
som just börjat blomma. Minns känslan av att
kunna gå i tunna kläder igen. Och det är just
det man firar. Man firar det persiska nyåret, Norouz,
som inträder på vårdagjämningen en eller ett par
dagar senare och som för med sig värmen. Våren.
Ljuset och glädjen.
I Sverige är det annorlunda, åtminstone detta år.
Det är i mitten på mars och det är riktigt jäkla
svinkallt.
Det känns som om det blåser isvindar från Nordpolen över Heden där tälten och scenen står uppställda och inväntar de uppemot 18 000 besökare
som förmodas komma hit om några timmar.
Det väntas besökare från runt om i regionen, från
Eskilstuna och Örebro och andra delar av landet.
Busslaster från Danmark och Norge. Faktum är
att arrangemanget i Göteborg tycks vara det största
firandet av Eldfesten i hela världen.
Vänster: För Saga Hosseini är det persiska
”Jag fick
så mycket kärlek
av min mormor.”
nyåret en tid då hon tänker extra mycket
på sitt hemland.
Ovan, delad bildtext: Flaggan med
lejonet och solen förbjöds under Khomeinis
styre. Den är en viktig symbol för de
iranier som vill bli av med den nuvarande
regimen. Mahmoud Moradi och hans
familj säljer grillspetten Kubide under festen.
Höger: Den traditionella soppan
Ash Reshte innehåller bland annat nudlar,
bladgrönsaker och bönor.
2/9
eldfesten
#
1
”Det känns som om det
blåser isvindar från Nordpolen
över Heden där tälten och
scenen står uppställda”
Stora bilderna:
Vid årets arrangemang var
popstjärnan Mansour det
stora dragplåstret.
Höger, nedan: Utöver
”de sju saker som börjar på S”
brukar man på det dukade
nyårsbordet Haft sin även
ha med något av de främsta
persiska litterära verken.
3/9
Saga Hosseini är med i Eldfestkommittén som står
bakom alltsammans. Ett av hennes ansvars­områden
denna dag är att i ordningsställa bordet Haftstin
i ett av tälten, vilket på persiska betyder ”de sju
sakerna som börjar på S”. En av sakerna är Sir, vitlök,
som symboliserar hälsa. En annan är Senjed, en
sorts söt frukt från lotusträd som växer i öknen
under svåra förhållanden och symboliserar tålamod.
Dessutom ska det finnas en spegel, målade ägg, en
diktsamling av poeten Hafez och en skål med en
levande guldfisk.
”Men det är för kallt för det idag”, säger Saga
medan hon kör mellan Hisingen och Heden för att
hämta och lämna grejer. ”Så det får bli några äpplen
istället, det går bra det med.”
Hon arbetade som sekreterare på radio- och tv-huset
i Teheran när revolutionen bröt ut i slutet av 1970-talet.
Hon hade gift sig med en ljudtekniker på samma
eldfesten
#
1
”Röken från andedräkter och värmande eldar
stiger mot himlen, doften av friterade munkar och grillspett blandas med ambitioner och hopp
inför den nya varma årstiden.”
4/9
eldfesten
#
1
arbetsplats och tillsammans hade de två små pojkar.
Det var för osäkert att bo kvar. Dels för att fritänkande kultur- och mediaarbetare precis som politiskt medvetna stod lågt i kurs hos den nya islamistiska regimen, men framför allt för att det utbrutit
krig mot Irak. De ville ge sina barn trygghet.
Efter några år i Svappavaara i Kiruna hamnade
familjen i Göteborg. Vid sidan om arbetet med Eldfesten är hon idag aktiv både på en närradiostation
och i en pensionärsförening.
Den ene sonen är artistansvarig på kvällens arran­
gemang och springer runt på Heden även han denna
dag. Han är intresserad av traditionerna från föräldrarnas hemland, säger Saga. Den andre sonen, där­
emot, är ganska oengagerad. Barnbarnen växer upp
ännu mer frikopplade från den persiska kulturen.
Det är som det är. Det måste man respektera. Det
är här de lever nu. I ett land med andra traditioner,
som skapar en annan identitet hos många av dem
som inte upplevt något annat.
Reza Talebi är ordförande i Eldfestkommittén.
Han minns den första Eldfesten i det nya landet.
Det var 1992. Han hade kommit som politisk
flykting under 1980-talet och saknade denna årets
roligaste fest. Han drog ut till Delsjön med fyrtio­
talet landsmän och en bilradio, tände eldar och
försökte skapa feststämning i kylan.
– Det var dubbelt, säger Reza. Dels var det kul
att få fira Eldfesten igen, men det var också med
stort vemod. Det var inte samma stämning som
man var van vid hemifrån. Stora bilden: Mohammed
Djafari har förvandlat sig till
Amo Rouz, ett slags persisk
jultomte i röd klädedräkt.
Ovan: Blåsinstrumentet
Zurna har en viktig roll i
persisk folkmusik. I Sverige
finns en liknande variant
som kallas Skalmeja.
5/9
”Han drog ut till Delsjön med fyrtiotalet landsmän och en bilradio, tände eldar och försökte skapa
feststämning i kylan.”
eldfesten
#
1
Reza och många av hans landsmän hade hoppats
att situationen skulle förändras i Iran, att de skulle
kunna resa hem snart igen. Istället var det allt fler
som tvingades fly. Allt fler som kom till Sverige.
Och allt fler som kände behov av att minnas hemlandet och samlas kring en gemensam tradition.
Och så växte Eldfesten.
– Den passade perfekt. Dels krockar den inte med
någon västerländsk högtid, dels är den en kärleksfull, inspirerande och vacker folkfest som inkluderar
alla oavsett bakgrund, säger Reza.
Firandet flyttade först till Hammarkullens fotbollsplan, sedan vidare till Heden. Gick från fyrtio
deltagare till ett par tusen, till femtusen och upp­
emot tio tusen. Och så förra året, på Götaplatsen,
beräknade polisen att 15 000 hade kommit. Och
i år var det dags att landa på Heden igen.
En tradition som vanligen firats i mindre grupper
på gator, i trädgårdar eller i skogen har i Göteborgsversionen alltså blivit ett evenemang med stor scen
och konserter. I år har man Mansour på programmet,
en popstjärna från USA som får många unga att
vallfärda. Här öppnas snart matstånd med soppa, te,
munkar och sockervadd. Montrar med information
signerad ABF och Folksam.
Så går det till när traditioner överförs från ett land
till ett annat. De vänder och vrider sig fram genom
åren, över tiden, ömsar skinn och hittar sin form.
Nu faller mörkret, allt fler människor samlas. Röken
från andedräkter och värmande eldar stiger mot
himlen, doften av friterade munkar och grill­spett
blandas med ambitioner och hopp inför den nya
varma årstiden. Mohammed Djafari klär på sig den
dyrbara klädedräkten i röd sammet och förvandlar
sig till Amo Rouz, ett slags persisk jultomte som har
godispåsar till alla barn. Folkdansgruppen Setin
klär om backstage och lilla Ava, 7 år, tränar på sin
arabiska magdans.Detta är Rezas sista år som ord­
förande. Han ska lämna över stafettpinnen efter
”Så går det till när traditioner
överförs från ett land till ett annat.
De vänder och vrider sig fram
genom åren, över tiden,
ömsar skinn och hittar sin form.”
Nathalie Rostampoor dansar i gruppen Setin. Inför
uppträdandet får hon hjälp med att fästa sjalen ordentligt.
21 år, för att, som han själv säger, undvika att bli
som ”en gammal general i Sydamerika”. Nu kliver han
upp på scenen tillsammans med invigningstalaren
Alexander Bengtsson från antirasistorganisationen
Expo. Alexander talar om vikten av mötesplatser som
Eldfesten för att manifestera den ständiga drömmen
om ett samhälle där olika kulturer och identiteter
kan leva sida vid sida. ”Där ingen makthavare vare
sig han heter Åkesson eller Ahmadinejad kan bestämma
6/9
över vem som dansar med vem, vem som skrattar med
vem och vem som blir varandras vän.” Och man tänker
på allt detta arbete som sker runt om i landet varje
dag, i stort och smått, för att motverka polarisering
och vi- och dom-tänkande.
Och man tänker på att dessa ansträngningar
ständigt möter motstånd och att detta motstånd
kanske aldrig känts så starkt som under gårdagen,
då migrationsminister Tobias Billström i en DN-
intervju talade om ögonfärg och hårfärg och om
snälla svenska damer och fick många att känna att
rasismens ansikte nu inte bara visat sig i Sveriges
riksdag utan också i dess regering.
Från scenen läser man sedan den årliga deklarationen mot den islamistiska regimen i Iran. Mot
förtrycket av oliktänkande. Mot förbudet mot glädje­
yttringar såsom denna fest som just nu firas här,
tusentals mil från hemlandet.
Så blir Eldfesten i Göteborg också en flamma
i natten i kampen för frihet och respekt oberoende
av religion, etnicitet eller politisk ståndpunkt.
Den här elden kommer aldrig att sluta brinna.
Orden lyser röda på storbildsskärmen, strömmar
ut över Heden. Ut över många av dem som tvingats
lämna allt och funnit sig tillrätta men som inte
glömmer, ut över deras barn, deras fruar och män
och barnbarn och vänner. Ut över ett hav av män­
niskor som tagit avstickaren från Avenyn för att det
hände nåt kul där borta på Heden denna sällsynt
kalla kväll.
Sedan tänder man eldarna. Flera små eldar i långa
rader som man enligt traditionen ska hoppa över
och sjunga visan:
Zardi-ye man az to
Sorkhi-ye to az man!
”Den här elden kommer aldrig att sluta brinna.”
eldfesten
#
1
Stora bilden:
Att hoppa över eldar
är en central del av
firandet. Det finns en
”bana” för barn, och
en för vuxna.
Lilla bilden:
Zoroastrismen är en
av världens äldsta
religioner. Faravahar
är en av de främsta
symbolerna och tros
föreställa en skyd­
dande ande.
7/9
som betyder ungefär:
Min gula nyans (min blekhet) ger jag till dig!
Din röda rodnad (din glöd och värme) får jag
tillbaka av dig!
eldfesten
#
1
Kön växer. Hundratals människor vill hoppa. Några
tar höga, spänstiga språng, andra hoppar jämfota.
Några tar varandra i hand eller armkrok, andra
släntrar fram över eldarna eller pratar i mobiltelefon
medan värmen slickar deras ben.
Ellinor från Göteborg står intill och tittar på tillsammans med sitt holländska sällskap. Hon var här
förra året också, för att det är ”en kul happening”.
”Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle
att bränna det gamla och lämna plats för det nya.”
– Men jag har inte bestämt mig för om jag vill hoppa
än, säger hon.
Det ska Roshad och Sihad som ännu står och värmer
sig vid en av eldarna. De kommer hit för att ”alla är
här”, för att träffa kompisar och lyssna på musik.
– Jag har åkt hit från Uddevalla, säger Roshad.
Det gör jag varje år.
Denna eld. Symbolen för rening och kraft. Ett tillfälle att bränna det gamla och lämna plats för det
nya. Och jag minns Sagas ord, från bilresan mellan
Hisingen och Heden, att det handlar om att städa.
Städa sitt hem, sin kropp, sina relationer. Lämna
ohälsa bakom sig, konflikter. Men kanske, sa hon,
är Eldfesten framför allt ett tillfälle att städa sitt
hjärta. Rena det från svärta och fylla det med ljus
och värme.
– Så egentligen borde man kanske ha en eldfest
varje dag.”
Eller i alla fall en eld, tänker jag. En eld i hjärtat.
Som aldrig slutar brinna.
.
För många är Eldfesten
ett tillfälle att såväl
begrunda det som varit,
som att välkomna det nya.
8/9
eldfesten
#
”Traditioner
1 är kulturens
tidsaxel”
Enligt Mats Nilsson, docent i etnologi vid Göteborgs
universitet, är det just traditionerna som ger oss en
gemensam identitet och kultur. En tradition är en
företeelse som 1) upprepas och 2) överförs till andra.
Inom de nationella kulturerna kan det även finnas
flera undergrupper, såsom överklass och arbetarklass, som har sina egna olika traditioner. En vidare
definition av tradition är ”seder och bruk” och kan
också innefatta konventioner kring hur man uppför
sig, hur man hälsar och så vidare.
– Utan traditioner kan ingen kultur överleva,
säger Mats Nilsson. Traditioner är kulturens grundbult och tidsaxel.
För att en utländsk tradition ska få fäste krävs
det att tillräckligt många accepterar den och tar
den till sig. Svenskar är exempelvis ofta mycket
angelägna om att söka sig till varandra och bevara
sina traditioner när de flyttar utomlands. Därmed
Fakta / Eldfesten
Eldfesten, eller Chaharshanbeh Soori som den heter på persiska, är en folklig högtid
där man välkomnar det persiska nyåret, Norouz. Eldfesten firas alltid sista tisdagen före
vårdagjämningen. (Nyåret infaller på vårdagjämningen och firas sedan i tretton dagar.)
Med Eldfesten välkomnar man våren, ljuset och värmen samtidigt som man uppmanas
lägga ohälsa och konflikter bakom sig. I traditionen ingår en soppa, Ash Reshte, och en
speciell blandning nötter samt ritualen att hoppa över små eldar som placerats ut på marken.
Eldfesten har firats i nästan fyratusen år av många olika folkslag utan att begränsas av
nationsgränser och språkbarriärer. Den har i många fall betraktats som ett hot mot den
nationella, religiösa eller etniska identitet som makthavarna strävat efter att etablera,
och har därför under historiens gång varit förbjuden i flera länder. På många håll trotsas
dock förbudet, och människor fortsätter att fira.
;k
Eldfesten arrangeras i Göteborg – och på andra håll i Västra Götaland – med stöd från
Västra Götalandsregionens kulturnämnd. Läs mer om stödet till kulturlivet på vgregion.se/kultur
9/9
inte sagt att vår svenska midsommar blir en nationell
tradition i det nya landet, eller utgör något hot mot
den spanska, amerikanska eller thailändska identiteten.
– Även i Sverige utövas flertalet traditioner som har
en plats i vårt samhälle men som ändå inte betraktas
som ”helsvenska”, exempelvis romska och judiska
traditioner.
Ett motsatt exempel är Halloween, som aningen
vilset letat sig fram till en plats inom ramen för de
traditioner vi allt mer betraktar som våra egna.
– Där ska man inte underskatta de kommersiella
krafternas påverkan. Jag tror att det fungerar hos oss
eftersom bus och godis passar in i vår barnmiljö,
säger Mats Nilsson.
Utländska traditioner utvecklas ofta på olika sätt
beroende på förutsättningarna i den kultur där de
slår rot. På så vis förändras de, och blir i vårt land
försvenskade versioner av ursprungstraditionen,
precis som Eldfesten blivit i Göteborg.
Sedan kanske det kan finnas saker vi inte alltid
betraktar som traditioner men som ändå kan passa
in i definitionen av dem. Som fotbolls-VM. Eller
bokmässan.
De upprepas ju, och delas av flera. Mats Nilsson
tvekar.
– Nja... Kanske inte bokmässan i sig. Men att gå
på bokmässan, det skulle kunna betraktas som en
tradition.