Transcript - mellan liv och död av Mats Kempe

Foto: Maria Annas
Adam
- mellan liv och död
av Mats Kempe
Myrios Novellförlag
Box 27323, 102 54 Stockholm
Kundtjänst: Tel 08-453 85 00
Redaktion: Tel 08-453 86 00
[email protected]
www.myrios.se
Grafisk form: Anders Gröndahl
Omslagsfoto: Maria Annas
Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Abonnenten har rätt att skriva ut
novell, lärarhandledning och författarporträtt för eget bruk samt att mångfaldiga
kopieringsunderlagen i pappersform för användning i den egna undervisningen.
Abonnenten har även rätt att ladda ner mp3-fil för eget bruk samt att kopiera och
mångfaldiga den inom ramen för den egna undervisningen. All annan kopiering
liksom allt annat mångfaldig­ande är förbjudet.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas
till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning och
skadestånd till upphovsman/rättsinnehavare.
© 2012 Mats Kempe och Myrios Novellförlag
Upplaga 1:1
ISBN: 978-91-7534-005-0
Myrios Novellförlag är en del av Natur & Kultur
Egentligen hade jag tänkt skriva om Adam,
min gamla klasskompis. Men jag antar att allt
jag skriver ändå nånstans handlar om mig
själv. Vi träffades på gymnasiet när Adam
återvände från USA efter ett år som utbytesstudent. Det tog ett tag innan vi fick kontakt.
Först efter hand förstod Adam att jag, kanske
mer än någon annan, gillade hans pranks.
Vi drack en hel del alkohol och lyssnade på
gammal soulmusik. Tillsammans drömde vi
om att vara svarta. Och han fick mig att göra
grejer som var fullständigt utflippade. På väg
hem från nån fest kunde vi samla ihop soptunnor längs en hel gata och stapla dem ovanpå
varann som stora pyramider. Vi rökte marijuana i hans farsas garage och
sen försökte vi gå på lina. Vi föll av förstås och låg i gräset och grät av
skratt under stålvajern som han spänt mellan äppelträdet och grindstolpen
där brevlådan satt. Jag skrattade så att magen krampade, innan vi gick
tillbaka in i garaget och lyssnade på Sam & Dave.
Adam var förstås populär hos varenda tjej. Krallig och blond. Kvick i
käften och med den där gnistrande glimten i ögat. Jag fick liksom hänga
med i hans vinddrag, i hans kölvatten som man säger. Bara att vara nära
honom gav mig en viss status märkte jag. Jo, jag blev omtyckt enbart genom att vara hans vän. Jag kan inte påstå att Adam var ointresserad av
tjejer, men han var liksom uttråkad redan då. Han var mer intresserad av
de grejer vi hittade på. Busringningar, småstölder och klotter på husvägg­
arna vid torget, ”Levi Stubbs for president” till exempel. Men när Adam
försökte övertala mig att vi skulle hoppa av gymnasiet hände nåt. Bara en
liten, vag spricka sprang fram emellan oss. Han började jobba på ett lager
medan jag fortsatte plugga. Mina betyg blev faktiskt bättre på sluttampen
efter att Adam lämnat skolan. Han hade plötsligt så mycket att göra på
annat håll, men fortfarande hittade vi ibland helgkvällar som var fria för
oss båda. Vi kunde då gå på bio och låtsas att Adam fick ett epileptiskt
anfall. Jag ställde mig upp i salongen och skrek, fick dem att stanna projektorn och tända takbelysningen mitt under föreställningen. Vi slet tag i
mikrofonerna på Burger King och sjöng ”Hold on I’m coming” och vi stod
lutade mot ett restaurangfönster i Gamla stan och låtsades må illa medan
gästerna satt och åt alldeles intill, med bara den tunna glasrutan emellan.
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
3
När jag till slut tagit studenten så ryckte jag nästan genast in i lumpen.
Adam hade fått frisedel. Han sa att han hade spelat galen på mönstringen,
men jag fick en känsla av att det var något annat. Vi sågs allt mer sällan.
Jag började umgås med dem på kasernen. Killar från helt andra städer och
områden, från andra delar av landet med helt olika erfarenheter och blandade bakgrunder. Men under en permission hängde jag med Adam ut på
krogen igen. Och den kvällen blev jag riktigt rädd. Vi låtsades att vi var två
danska mimartister som sökte jobb. Vi antastade folk som satt och åt vid
borden genom att spela upp valda utdrag ur vår knäpptysta julshow. Då
drog Adam plötsligt kniv. Det var mot en aggressiv, rik kille i fyrtiofemårsåldern som svor att hämnas på oss om vi inte lämnade honom och hans
betydligt yngre flickvän ifred. Men han tystnade snabbt när Adam svepte
med knivbladet tätt förbi honom. Jag visste inte vad jag skulle säga. En
stund stod vi bara alldeles stilla vid killens bord med vit duk och levande
ljus. Sen sprang vi därifrån. Ute på gatan bröt Adam ihop av skratt. Han
stod dubbelvikt och strök sig över ögonen och i pannan med baksidan av
handen. Jag sa ingenting. Jag var bara tyst och stirrade på honom. Jag var
så tyst som bara en mimartist kan bli. Men jag hade inga rörelser, inget
kroppsspråk att uttrycka det jag tänkte eller kände inombords. Jag visste
helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till … Jag bara gick.
Det dröjde länge innan vi sågs sen. Jag började på allvar fundera på att
plugga teoretisk fysik. Jag låg på logementet och läste böcker av Paul Davis
och Stephen Hawking och försökte förstå hur världen hängde samman.
Jag började desperat att längta efter en flickvän. Men utan Adam var jag
ingenting. Min utstrålning verkade sjunka ihop till noll. Vad fan hade jag
att komma med som kunde intressera nån annan? Jag skrev ett brev till
en gammal klasskompis, en tjej som jag alltid hade tyckt om men aldrig
kommit mig för att närma mig eftersom hon ständigt höll sig för sig själv.
Annika hette hon. Vi hade gått tillsammans sen första klass. Jag vet inte
om hon fick brevet för nåt svar kom aldrig till postfacket på mitt kompani.
När jag muckat började jag direkt plugga på universitetet, mest för att
jag inte hade nåt jobb. ”Antikens kultur och samhällsliv” hette kursen. I
en trång studentkorridor på Gärdet satt jag och försökte memorera demokratins uppkomst. Jag sökte fortfarande nästan förtvivlat efter kärleken.
Det fanns en tjej i min seminariegrupp och jag fick för mig att hon gillade
mig. Jag trodde nog att jag skulle kunna lära mig att älska henne också om
jag bara fick en chans. Vi satt ofta kvar på universitetsbiblioteket båda två
och pluggade på kvällarna. Och en torsdagseftermiddag frågade hon om
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
4
vi skulle börja med att gå och fika innan vi ”kör igång”, som hon brukade
säga. Vi var båda rätt less på att plugga vid det här laget. Åtminstone sa
vi så till varann. Hon hette Helena och kom från Göteborg. Jag trodde
verkligen att det här var början på nåt, nånting nytt och jag blev plötsligt
så nervös att jag bara stammade. Jag minns inte vad jag sa, bara att jag
inte riktigt fick ur mig orden. Då berättade hon att hon var gravid. Att hon
och hennes pojkvän hade försökt i över ett år och nu – äntligen… Och jag
kände att hennes förslag om fika bara var ett sätt att få mig att gratulera
henne. Som om det som skett var något märkvärdigt.
”Men vad roligt”, sa jag slött och tyckte plötsligt att hon både var ful
och trög.
Kanske var det därför jag ändå sa ja när Adam plötsligt ringde och ville
träffas. Jag vet inte ens hur han hade kommit över mitt telefonnummer
för vi hade inte hörts på så länge. Han hade fått låna sin pappas bil och vi
beslöt oss för att åka ned till skivmässan i Hova över helgen. Vi startade
tidigt på lördagsmorgonen för det var långt dit men Adam körde som en
jävla idiot. Det blev ändå en bra dag. Vi hade en hel del att prata om för
mycket hade hänt sen vi sågs sist. Adam jobbade numer på ett tryckeri.
Jag berättade om min misslyckade kärleksaffär med min gravida kurskamrat från Göteborg och Adam skrattade gott. På mässan fick jag bland
annat tag i en tidig Jackie Wilson medan Adam köpte Big Joe Turner och
letade förgäves efter den där svindyra singeln med Gloria Jones.
När vi skulle åka hem på kvällen ville jag köra. Jag tyckte att Adam verkade alldeles för nervös och okoncentrerad så jag satte mig vid ratten och
han fick ta sätet bredvid. Han pratade oavbrutet om musik, soul förstås,
men också gammal doo-wop och tidig rock ’n’ roll. Han pratade också om
en massa människor som jag inte kände till, aldrig ens hade hört namnet
på, som jag omöjligt kunde hålla isär. Jag visste inte om de arbetade på
hans nya jobb eller om han hade träffat dem på annat håll och han brydde
sig inte om att förklara nåt. Han bara babblade oavbrutet och jag kunde
inte alls följa med i hans resonemang. Till slut blev jag så trött på honom
att jag svängde av från E4an för att få en bit mat. Det var då det hände. Jag
var ouppmärksam, tappade fokus av alla hans ord. På en mindre landsväg i kurvan kom vi plötsligt över på fel sida av vägen. En skåpbil, som
måste ha kört åt helvete för fort, dök upp från ingenstans och vi undvek
varann med endast någon centimeter. Jag stannade vår bil i vägrenen och
satt bara och försökte komma till sans. Mitt hjärta rusade i kroppen. Jag
kände mig så skakig i armarna att händerna bara darrade när de kramade
ratten. Men det märkliga var att Adam blev som lugn, så glad, nästan
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
5
harmonisk, som om något ljuvt och underbart hade hänt honom. Han var
plötsligt helt och hållet sitt gamla jag. Ja, Adam tittade på mig med sitt
typiska briljanta leende. Han la sin hand på min axel och kramade lätt.
”Vackert”, sa han.
Han såg på mig med en märklig min som jag inte riktigt förstod.
”Jag har saknat dig”, sa han. ”Jag har saknat dig så som du var”.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag tänkte säga nåt om att jag
väl var den samme som jag alltid varit, att det faktiskt var han som hade
ändrat sig, men jag svalde orden för jag visste inte vad som var sant.
”Nu kör vi och får lite käk”, sa han, ”för sen ska det bli åka av”.
Och det blev det – efter att ha slafsat i oss varsin spätta med kokt potatis
och remouladsås som var så fet att den stod helt still när man vippade på
tallrikskanten, satte han sig bakom ratten och körde som om han ville att
vi skulle dö tillsammans. Men lyckligtvis var det få möten och lite trafik
den lördagsnatten. Det var också den sista gången Adam och jag skulle ses.
Jag fortsatte med mina studier, bytte till grundkursen i nationalekonomi,
men jag hoppade av och sökte mig istället till psykologi.
Jag vet inte exakt hur Adam dog. Det var hans föräldrar som hade ringt
till min mamma och berättat. Adam hade tydligen varit deprimerad en
längre tid och åt medicin. Jag hade inte känt till någonting av det där. Det
var långt ifrån klarlagt att det var självmord. Han hade troligen överdoserat av misstag en natt när han inte kunnat somna. Morgonen efter gick
han inte att väcka och Adam var död när de kom fram till akuten.
Det är klart att det var otäckt. Det är klart att jag var ledsen. Men vi hade
då haft så lite kontakt de sista åren att jag ganska lätt kunde skjuta Adams
död ifrån mig. Jag tänkte ofta på honom på morgonen när jag vaknade,
men sen hade jag annat i tankarna under resten av dagen tills jag kom
hem till studentrummet på kvällen. Då kunde jag tänka på honom igen.
Jag låg i mörkret innan jag skulle somna och mindes alla sjuka grejer vi
gjort tillsammans, men det var ju länge sen vi varit riktigt nära polare.
Begravningen blev tuffare att klara av än jag hade föreställt mig. Flera av
våra gamla klasskompisar dök upp. Jag visste inte att Adam hade hållit
kontakt med någon annan än mig. Och de var förtvivlade. Adams mamma
var helt uppriven och grät hejdlöst i mina armar, men det var först efteråt
– ute på kyrkbacken. Innan dess hade prästen beskrivit Adam på ett sätt
som kändes helt främmande. Jag var osäker på om jag hört rätt när prästen
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
6
snavade över ord som plikttrogen och lojal. Och mellan de stelt trevande
psalmerna spelades ett par soulballader upp från en bandspelare som
fanns dold nånstans i kyrkan. ”A Change is Gonna Come” och “Dock of
the Bay”. Jag undrade om Adams mamma och pappa visste att både Cooke
och Redding dött i förtid precis som Adam – men på helt andra sätt. Om
det faktiskt fanns någon sån medveten tanke bakom valet av låtar.
Grät jag? Jag tror inte att jag kunde greppa att det var Adam som låg i
den där bruna trälådan under det enorma blomarrangemanget. Och när
vi skulle gå fram till Adam för att ta ett sista farväl hade jag ingenting att
säga honom. Jag bara stirrade ned i träets ådringar och gjorde såna där
mumlande läpprörelser som jag sett hans släktingar göra före mig när de
böjde sig fram över huvudgärden på kistan.
Jag flydde begravningskaffet. Jag bara sprang därifrån alldeles efter att
Adams mamma hade kramat mig så där desperat och upprivet. Jag tog
tunnelbanan hem till min lägenhet, med känslan av att jag hade ett gristryne mitt i ansiktet. Istället för näsa och mun, bara två hål, som en stickkontakt. Jag vet inte vad den känslan kom sig av. Helst ville jag bara tänka
på något annat. Jag ville få mitt liv att börja på allvar. Ville sluta tramsa
runt i tillvaron. Jag ville ha en flickvän. En tjej.
En av mina gamla polare från militärtjänsten ordnade en blinddate åt mig
med sin syster. Vi gick till en restaurang på Kungsholmen och det var
en ren katastrof. Det kändes från första stund som om hon var besviken
på mig. Som om hennes bror lovat henne något helt annat. Något som
aldrig skulle kunna infrias av mig. Jag åt nudlar som var omöjliga att få i
sig samtidigt som jag försökte prata utan att grisa ner mig alldeles. Efter
en stund la jag besticken åt sidan för att inte skämma ut mig. Jag tog en
klunk av vinet och försökte komma på något att berätta om mitt liv. Men
det var som om hjärnan strejkade. I ett sista desperat försök att få henne
intresserad började jag redogöra för när Adam och jag en gång hade sågat
ned ett äppelträd i trädgården hos en kompis föräldrar efter att kompisen,
Ralf, påstått att Adam hade repat hans vespa och krävt honom på pengar.
Systern bara stirrade på mig som om jag var dum i huvudet och som om
att fälla ett äppelträd var ett värre brott än att råna en bank. Jag försökte
lyfta fram det komiska i att trädet hade vält rätt över en hammock och att
jag själv, sekunden senare, snavat och fallit handlöst i krusbärsbuskarna
som om någon hade fällt även mig med just en sån där slö fogsvans. Det
sista var inte sant, men jag tänkte att det skulle lätta upp stämningen lite.
Systern mitt emot mig var mycket besvärad. Det var uppenbart att hon
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
7
ville resa sig och bara gå därifrån. Även jag började få nog. Äntligen unnade
jag mig att bli sur.
”Ja, men fråga Adam själv då, så får du se”, sa jag. ”Så fattar du hur
jävla komiskt det verkligen var”.
”Jag tyckte du sa att han var död”, svarade hon.
Hon la en hundralapp på duken för den nästan helt oätna maten som
låg kvar på hennes fat. Därefter reste hon sig och gick ut. Jag satt kvar och
drack ur vinet, drack ur både mitt och hennes glas och jag lovade mig
själv att aldrig mer förnedra mig med nån blinddate och nån tjej som inte
förstod sig på Adam.
Månaderna gick. Jag gjorde en del tafatta och misslyckade försök att få
kontakt med olika tjejer under ölkvällar på Allhuset. Och det var efter en
sån kväll som jag såg honom för första gången. Första gången efter döden.
Adam. Jag bytte tunnelbana vid T-centralen när han plötsligt skymtade
förbi. Han sprang bort längs perrongen mot Centralen till. Jag såg bara
hans ansikte som hastigast, men sedan följde jag hans rygg med blicken.
Jag var för full för att springa efter. Men jag var helt säker på att det var
han. Det var Adam.
Det kan ha dröjt några veckor innan jag såg honom nästa gång. Det var
på långt håll. Men jag var åter helt säker. Jag satt uppe på Café Panorama
på våning 5 i Kulturhuset och försökte plugga inför nästa tenta när Adam
kom ut från tunnelbaneuppgången och sneddade över Sergels torg. Jag
såg honom snett ovanifrån en lång stund. Det fanns inga tvivel – det var
han, även om jag som sagt bara såg honom på håll.
Senare skymtade jag honom bakifrån i en rulltrappa på NK och han
sprang en gång genom Centralens vänthall, en månad senare såg jag honom
på en buss på Södermalm och två veckor därefter i vimlet på Drottninggatan. Det skrämde mig inte längre. Det var snarare som att jag bara väntade
att vi skulle träffas ansikte mot ansikte och jag funderade på vad jag då
skulle säga till Adam.
Men det blev inte alls som jag tänkt mig. En förmiddag när jag tog tunnelbanan från Hornstull in mot city så hände det. När den gröna linjens tunnelbanetåg kom ikapp mellan Gamla stan och T-centralen låg vagnarna för en
stund tätt, alldeles bredvid varann. Och när jag tittade ut genom fönstret
såg jag Adam i den intilliggande vagnen. Han vände sig sakta om så att jag
kunde se hans ansikte. Jo, det var tveklöst han. Adam log. Skrattade. Skratt­
ade så där rått som han kunde göra ibland. Och killen som han snackade
med var också bekant. Även han stod ju där i mittgången och han vände
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
8
sig också långsamt om så att jag kunde se hans ansikte. Det var jag själv
som stod där. Jag själv – främmande och alldeles välbekant. Jag slängde så
där med luggen och jag skrattade tillbaks åt något som Adam sagt. Sen såg
jag ljuset i deras vagn, att det var starkt, att det liksom strålade. Medan belysningen i vagnen där jag själv satt var grådaskigt och nästan nedsläckt.
Och när vi närmade oss T-centralens tunnelbanestation så sjönk min vagn
nedåt i tunneln, medan vagnen med Adam och mitt andra jag bara fortsatte rakt fram. Och jag förstod i samma stund att deras vagn rymde det
verkliga livet. Men det gjorde inte vagnen där jag själv satt. Adam var
egentligen inte alls var död. Han levde. Han levde sitt liv därinne i den
andra vagnen, tillsammans med mitt andra jag. Som också levde. Men
vem var då den person som satt här, som även det var jag, som var jag så
som jag kände mig själv. Och varför satt jag i en sån här halvt nedsläckt
tunnelbanevagn. Jag såg ju hur livet passerade rakt fram medan min egen
vagn sjönk allt djupare ned i stadens tunnelbanesystem. Bara det blodröda handtaget till nödbromsen verkade glöda i dunklet.
Kopieringsunderlag Adam – mellan liv och död, ISBN: 978-91-7534-005-0
© 2012 Mats Kempe och
www.myrios.se
9