Transcript Rollen ANTONIA ur VI BETALAR INTE av Dario Fo Motläsaren

Rollen ANTONIA ur VI BETALAR INTE av Dario Fo
Motläsaren – rollen MARGHARITA – befinner sig utanför scenen
ANTONIA
Jo, jag gick in i snabbköpet, och där var en massa folk som förde ett himla oväsen för att
priserna gått upp så det är inte klokt. Ja, spagettin och sockret, det är inte sant, för att inte
tala om köttet och konserverna. Och butikschefen som försökte lugna oss: ”Men jag kan inte
göra något åt det”, sa han, ”det är ledningen som sätter priserna, det är de som har bestämt
höjningen”. Har bestämt. Med vems tillstånd då? ”Med ingens tillstånd, det är lagligt. Det är
ju fri handel, fri konkurrens!” Fri konkurens mot vem? Mot oss? Och vi ska alltid ta emot och
hålla käften, va? Pengarna eller livet? Ni är ena riktigta tjuvar, skrek jag åt honom. Och sen
gömde jag mig.
MARGHARITA
Bra!
ANTONIA
Sen var det en som sa: ”Nej, nu räcker det! Den här gången är det vi som sätter priserna. Vi
betalar det som vi fick betala förra året. Och om ni sticker upp, så går vi med grejerna utan
att betala nåt alls! Är det klart: antingen det passar eller inte!”
Åh, du skulle sett, chefen blev vit som ett lakan: ”Men ni är ju galna! Jag kallar på polis.” Han
sätter iväg som en blixt för att ringa där i kassan, men telefonen fungerar inte. Någon har
slitit av sladden. ”Ursäkta låt mig gå in på mitt kontor! Ursäkta!” Men han kunde inte komma
fram, alla vi runt omkring… han trycker på och en kvinna låtsas ha fått en smäll. Hon ramlar
omkull och spelar avsvimmad. ”Ynkrygg!” börjar en stor kraftig kvinna gasta. ”Mördare!” och
sen alla tillsammans: ”Mördare!”
MARGHARITA
Hur slutade det sen då?
ANTONIA
Ja, det slutade med att den där chefsfånen – helskraj – gav upp, och vi betalade det som vi
hade bestämt!
Rollen JERRY ur ZOO STORY av Edvard Albee
JERRY
Så här: Grrrrrr! Det vad det han gjorde när han såg mig första gången… samma
dag som jag flyttade in. Jag var rädd för honom från första stund. Jag har ingen
hand med djur, och dom söker sig aldrig till mig, som Den Helige Franciscus,
som hade fåglar omkring sig hela tiden. Jag menar djur är likgiltiga för mig…
precis som människor… oftast. Men den här hunden var inte likgiltig. Han
började morra så fort han såg mig, och försökte hugga mig i benet. Inte rasande
som en galen hund precis, han mer snubblade fram, men ofarlig var han
definitivt inte. Han snubblade fram ganska snabbt; men jag lyckades alltid
komma undan. Han tog en bit av byxbenet, titta här, här ser du, där det är
lagat; det gjorde han andra dagen jag bodde där; men jag sparkade mig lös och
sprang uppför trappan och kom undan. Jag begriper fortfarande inte hur dom
andra hyresgästerna klarar sig, men vet du vad jag tror: jag tror att det bara
gäller mig. Trevligt, va? Ja, i alla fall, så här höll det på i över en vecka, varje
gång jag kom hem; men aldrig när jag gick ut. Det är egendomligt. Eller det var
egendomligt. Om det kom an på hunden kunde jag lika gärna genast packa ihop
och bo på gatan. Jag tänkte på det, där jag satt i mitt rum, en dag då jag som
vanligt jagats uppför trappan, och så bestämde jag mig. Jag beslöt: Först så
skulle jag döda hunden med vänlighet, och om det inte gick… ja, då skulle jag
bara döda honom.
Rollen AGAFJA ur ETT FRIERI av Nikolaj Gogol
O, vad det är svårt det här att välja! Om det bara skulle var en eller två, men
tänka sig – hela fyra! Och det hjälper inte, jag får lov att välja. Nikanor Ivanovitj
är inte illa, fast han är lite mager förstås. Ivan Kuzmitj är inte heller illa. Men
sanningen att säga så är Ivan Pavlovitj visserligen bra tjock, men en ståtlig karl.
Vad ska jag göra, det undrar jag? Och Baltazar Baltazarovitj är också en man
med stora förtjänster. Gud, vad det är svårt att besluta sig – det är så svårt så
det kan jag inte säga! Om man skulle ta Nikanor Ivanovitj läppar och Ivan
Kuzmitjs näsa och så sätta till lite av Baltazar Baltarzarovitjs lediga sätt och
sedan ännu något smått av Ivan Pavlovitj korpulens – ja, om det fanns en sådan
bland dem, då skulle jag besluta mig på ögonblicket. Men nu! Det är förfärligt,
jag har fått huvudvärk av att tänka på det här. Jag tror det är bäst att dra lott.
Ja, lotten får avgöra vem som ska bli min man. Ja, nog är en flicka i en bra
olycklig ställning, i synnerhet när hon vill gifta sig till på köpet. Ingen kan sätta
sig in i hennes ställning, de vill helt enkelt inte förstå det.
Gud give att det blir Nikanor Ivanovitj! Nej, varför just han? Hellre Ivan Kuzmitj.
Nej, varför Ivan Kuzmitj? Är de andra kanske sämre? Nej, nej, jag vill inte… Nu
får ödet bestämma. Oj! Mitt hjärta bultar så! Nej, en enda ska det vara…
absolut bara en enda! Om det nu bara blir Baltazar… Nej, vad säger jag, jag
menar Nikanor… Nej, jag vill inte, jag vill inte… Ödet får avgöra.
Rollen PETER ur KÖKET av Arnold Wesker
Motläsaren – rollen DIMITRI – befinner sig utanför scenen
PETER
Ja! Krig! Lekte ni krig när ni var små, så här, med lock och sånt? Det gjorde jag.
Ja! Krig? Ungar som leker krig blir fredliga när de blir stora, säger de, jag tror
inte det är så enkelt, va? Jag tyckte aldrig om att leka krig. Jag hade ett eget
gäng… ni må tro vi byggde. Slott, kojor, läger. Tycker du det här är tokigt?
DIMITRI
Är det inte? Leka som barnungar?
PETER
Den ene säger leka, den andre säger drömma. Du tycker det är att kasta bort
tid? Vet du vad lek är för nånting? Vet du vad en dröm är? Det är sånt som gör
att man glömmer vad man är för nånting och blir nånting som man kunde vara.
När en människa drömmer…då växer hon, hon blir större, bättre. Det tycker du
är dumt? Hör ni, Paul, Raymondo, Dimitri, sluta jobba ett tag. Ni hinner. Kom
ett tag. Nu har vi chans att drömma allihop. Ingen ska skratta, vi älskar varann,
vi skyddar varann… berätta en dröm nån, bara för oss, ingen annan, ugnarna
går på sparlåga… gästerna har gått, chefen har gått, allt är lugnt. Gud har gett
oss en chans nu, vi får aldrig ett sånt tillfälle igen. Låtsas! Det finns inga
soptunnor här, det står en stor vacker triumfbåge där borta. Väggarna är moln,
ser du inte det? Stekpannorna är klippor på en strand; borden – borden är
rosenbuskar; ugnarna är bara vinden som susar. Titta på lamporna… stjärnorna,
Dimitri.
Dimitri
Dra inte in mig i det här.
PETER
Vad gör det om jag slösar med tid? Det är skönt att kunna slösa med tiden. Jag
har sextio år på mig att leva, jag har råd. Dimitri… dröm… en liten dröm bara…
vad ser du för nånting?
Rollen BEATIE ur RÖTTER av Arnold Wesker
Motläsaren – rollen FRU BRYANT - befinner sig utanför scenen
BEATIE
(ser sig i spegeln)
Vad kul det är med näsan… och öronen… och armarna och benen… vad kul de är som sticker
ut från kroppen på det här sättet.
FRU BRYANT
(stänger av radion)
Stäng av den här smörjan.
BEATIE
Mamma! Jag kunde slå ihjäl dig när du gör så där. Inte undra på att jag inte vet nånting om
nånting. Du har aldrig gett mig nånting som var värt nånting. Jag har aldrig fått veta vad som
händer ute i världen, för du stängde alltid av nyheterna så fort de började. Jag fick aldrig läsa
några bra böcker, för det fanns aldrig några här hemma. Jag fick aldrig höra nånting annat än
dansmusik, för när de spelade klassiskt stängde du alltid av. Jag kan inte ens tala mitt eget
språk riktigt för du pratade aldrig om nånting viktigt. Du bara pratar och pratar och pratar så
hela hjärnan på dig blir full med ingenting. Du stänger ute världen. Vad är det för liv du gett
mig?
FRU BRYANT
Jag gav dig mat. Jag såg till att du hade kläder. Vi har inte så mycket här ute på landet.
BEATIE
Skitprat! Landet eller stan, det gör ingen skillnad. Alla tjejer som jag har jobbat med kom från
stan, var precis likadana som jag. Du, när jag jobbade på det där sommarlägret så brukade vi
sitta och skriva brev tillsammans och sen pratade vi om vad vi hade skrivit. Och allihop hade
börjat likadant: ”Hej, bara några rader för att tala om…” och så fortsatte vi med vädret, och
sen kunde vi inte hitta på nånting mer så då skrev vi om varann, och när vi hade fått ihop en
halv sida slutade vi med att ”jag mår bra och hoppas att ni gör detsamma.” Va! Det hände
tusentals saker där på lägret, men vi hade inga ord för dem. Vi var hundratals tjejer där, och
en vacker dag ska vi också bli mammor, och här går du och pratar med mig om gamla
kärringar i vattentunnor. Jag har hört den där historien tjugo gånger. Minst. Gode gud, hur
ska jag kunna ta hit Ronnie?
Rollen PIERROT ur DON JUAN av Molière
PIERROT
Vänta nu så ska du få höra hur det gick till. För det var jag som först fick syn på
dem, ja se syn på dem först var det jag som fick. Som sagt, vi höll på nere vid
stranden, jag och tjocka Lukas och skojade och slängde jordkokor i huvet på
varann, för du vet ju att tjocka Lukas tycker att sånt där är skojigt – och det gör
ju jag med för den delen och just som vi höll på och hade skoj, för skoj hade vi,
så fick jag långt borta syn på nånting som rörde sig ute på sjön och kom
närmare och närmare liksom. Jag såg det alldeles tydligt, men rätt som det var
såg jag att jag inte såg något alls längre. ”Hör du Lukas”, sa jag, ”jag tror det är
några som simmar där ute”. – ”Hör du du”, sa han, ”du måste ju ha tagit dig en
jamare för du ser ju i syne”. – ”Nej, så sant jag lever”, sa jag, ”om jag ser i syne,
det är människor”. – ”Äh, dra”, sa han, ”det är ju du som fått flugan”. – ”Ska vi
slå vad”, sa jag, ”att jag inte fått flugan”, sa jag, ”utan att det är två människor
som simmar hitåt”, sa jag. – ”Kör för det då”, sa han, ”jag slår vad om att det är
fel”. – ”Tio sous”, sa jag. – ”Kör till”, sa han, ”och här ser du pengarna”, sa han.
Och kan du tänka dig, han hade inte mer än sagt det så ser jag att de där två
människorna vinkar åt oss, att vi ska komma och fiska upp dom och då la jag ju
vantarna på vinsten fortare än kvickt förstås. – ”Hör du Lukas”, sa jag, ”du ser ju
att de vinkar åt oss, ska vi hjälpa dem”, sa jag. – ”Nej”, säger han då va, ”för det
är ju deras fel att jag förlorade”.