Transcript Den västerländska musikens historia

Den västerländska musikens
historia
grundnivå
Grundläggande begrepp
•
Den västerländska musikens rötter och ideal finns i antikens grekiska kultur
– i synnerhet filosofi, litteratur och bildkonst. Inom musikhistorien måste vi
också beakta det starka inflytandet från österlandet, orienten, som inträder i
samband med att kristendomen breder ut sig. Den grekiska musiken var
bara en del av det gemensamma tonspråk som rådde kring Medelhavet
under antiken. Och i synnerhet musikens teorietiska formuleringar är
grekernas förtjänst: intervallerna, tonartssystemen osv. Skapades
ursprungligen av grekerna. I övrigt har antikens musik inte allena påverkat
utvecklingen av den västerländska musiken, den är en summa av flera
faktorer.
•
Den västerländska musikteorin började med matematikern Pythagoras
(500–talet före vår tideräkning), som granskade musiken såväl ur ett
matematisk-akustiskt som estetiskt perspektiv. Pythagoras skapade teorin
om sfärernas harmoni. Det handlade om svängningstalens inbördes
relationer. Andra viktiga grekiska musikteoretiker var Ptolemaios, men
också Aristoteles som sedermera tog avstånd från den matematiska
infallsvinkeln och började mera lita på hur den hörda musiken påverkade
människan. Filosoferna ansåg att musiken härstammade från gudarna
Apollo och Orfeus m.fl. Musiken ansågs också vara inkörsporten till
mänskans själ och karaktär. Musiken fick en framträdande ställning i
bildningen.
Grundläggande begrepp
• Höra och lyssna
• Ordet ”musik" är grekiska on betyder närmast ”musernas konst”.
• För de som tillhörde de övre samhällsklasserna var musik och
musicerande det samma som att utveckla själen och andligheten.
Musikens yrkesmän, musikerna, tillhörde de lägre
samhällsklasserna. Att diskutera musik var i själva verket ädlare än
att framföra musik för andra.
• Den ortodoxa tron har ibland fört fram tanken om ”att musikens
mening är att hjälpa lyssnaren uppleva himmelriket på jorden”.
• Musiken är ett språk: man lär sig språket genom att lyssna, spela
(tala) och skriva.
• Musiken är bunden till tiden, musiken sker i tiden (jfr. bildkonst,
litteratur).
• Att lyssna kräver koncentration.
Musikens nivåer
•
•
•
Rytmen
– En upprepning av ett mönster. Rytmen är det centrala elementet i musik
och dans. Musikens rytm består av mindre tidsmässigt ordnade serier,
en organisation med tiden som element. Rytmen kan vara regelbunden,
den kan vara växlande eller fri. Musiken konstrueras närmast genom att
betonade och obetonade rytmer ordnas i förhållande till varandra. Den
minsta enheten kallas slag: ett avstånd från ett slag till följande. I
musiken ingår också tysta perioder medan rytmer formar en löpande
linje. Slagen kan vara ordnade i tre- eller tvåtakt, dvs. indelas i två eller
tre lika långa taktdelar. Notskriften och dess taktindelning är i sig inte
representativa för rytmen i musiken – rytmen är en del av musikens
levande gestaltning.
Melodin
– En melodi, en serie rytmiskt inornade toner, som bildar en helhet. Med
melodisk avser bi något som bygger på klingande toner, något
sångbart.
Harmoni
– Ett ackord, en harmoni: samklang av toner, en harmoni kräver i
allmänhet minst tre samtidigt ljudande toner. Treklangen är harmonins
grundbegrepp.
Musikens nivåer
• Ytnivån (rytmen och melodin) är lätta att
gestalta, de djpare strukturerna (harmoni, form,
klang) kräver analys.
• Informationen (bakgrunden, teknikerna) förenas
med känsloupplevelser.
• Att komma underfund med musiken och dess
stiler kräver tid. Genom att bekanta sig med flera
verk från en tidsepok eller stilperiod blir man
bättre förtrogen med stilpreioden.
• Genom att jämföra olika stilar och tonsättare lär
man sig hur uttrycksformerna växlar från epok till
epok.
Musikens tidslinje
efter Klingfors 2003
Medeltiden ca. 450 - 1450
Historia i korthet
• Kristendomen breder ut sig
• En europeisk kultur skapas
• Den arabiska kulturens
inverkan (”österländskhet”)
Musikhistoriska begrepp
• Kyrkomusik (sakral musik)
• Världslig musik (profan musik)
• Den tidigaste notskriften
• Flerstämmighetens födelse
• Hovets kulturliv skapas
Medeltiden är en enormt lång
tidsperiod under vilken musiken
utvecklades långsamt, men
märkbart. För att förstå
utvecklingen är det bäst att utgå
från de viktigaste egenskaperna
vilka enkelt indelas i två kategorier:
1. Monofon sats (gregorianik)
2. Polyfon sats (flerstämmighet):
• Notre Dame (1100-talet),
• Ars Antiqua (1200-talet),
• Ars Nova (1300-talet)
Flerstämmiga kompositionsformer:
Madrigal – Motett – Ballata –
Virelai – Caccia
Gregorianiken (ca. 600-1100)
• Liturgin
• Vokal och enstämmig
• Gregorius I (rom.katolska kyrkans påve 590-604)
• Talsång (deklamation)
• Melodier (mässordinariet)
Kyrie – Gloria – Credo – Sanctus – Agnus Dei
• Syllabisk resp. melismatisk sång
• Ingen taktindelning
• Vokal- resp. instrumentalmusik
• Cantus firmus (fast sång, den egentliga melodin)
Renässansen
• 1400-1600
• Renässans, it. rinascimento,
rinascità, avser
”pånyttfödelse". Förebilder
för renässansen var antikens
ideal och filosofier. Den
innebar en brytning med
medeltiden, kyrkans
överhöghet till förmån för
klassisk litteratur och
antikens kulturinflytande.
Renässansen
• Renässansen väckte antiken till liv i
början av 1400–talet.
• Föddes i Italien
• Naturvetenskaperna betonas
(astronomi, solen i centrum) liksom
humanistiska värden
• Reformationen (Martin Luther, 1519).
• Blomstrande handel (Venedig) och
hantverk (Florens) och rika
handelsmän och furstar =
konstmecenater
• Berömda konstnärers tidevarv:
Botticelli, Leonardo da Vinci,
Michelangelo, El Greco och Matthias
Grünewald.
Renässansen
Gotik Cathedral de
Notre-Dame;
Reims; 12111300-t slut
Ospdale degli Innocenti, av
Filippo Brunelleschi, Florens
Sta. Maria del Fiore,
Florens;
1418-1436, Filippo
Brunelleschi
Palazzo Farnese, Rom; 1530-1546;
Antonio da Sangallo il Giovane och
Michelangelo Buonarroti
Europa ca 1500
Renässansens Europa
Renässansen
• Man började allmänt tala om den nederländska skolan
och tonsättarna (de s.k. frankoflamiska tonsättarna).
Tonspråket blir internationellt.
• Tidpunkt: ca 1450-1550
• Holland, Belgien och Norra Frankrike utgjorde ett
samfällt område under början av 1400-talet. Området
kom att bli politiskt och kommersiellt centrum i
Västeuropa.
• Kulturlivet blomstrade. Musiklivets tyngdpunkt flyttades
från Paris till hoven vid de Burgundiska hertigdömena
vilka var tidens glansfullaste. Hoven engagerade flera
kunniga tonsättare. Härifrån reste musikerna till andra
länder, också Italien.
Renässansen
• Motetten är en av den polyfona vokalmusikens äldsta
kompositionsformer
• Dikterna var antingen världsliga eller andliga; i de tidiga motetterna
från 1200– och 1300 –talen blandades andra språk med latin.
• Först på 1400–talet började man införa en enhetlig text i alla
stämmor.
• Imitationen kom att bli motettens främsta kompositionstekniska form
sedan 1500–talet.
• Vid uppföranden av motetter kunde även instrument användas och
ibland uppfördes stämmorna helt utan sång.
• På 1500–talet kunde sångare och instrumentalister dekorera de
enkla stämmorna med olika effekter. Detta ledde till att folk inte
uppfattade texten. Kyrkomötet i Trento (1545 – 63) förbjöd dylika
dekorationer och man började uppföra mässor och motetter mycket
förenklade.
Renässansen
• Guillaume Dufay (ca 1400–74) utvecklade mässan som
kompositionsform. Efter honom användes samma cantus
firmus regelbundet i mässans alla delar: stämmorna blev mer
jämbördiga och imitationstekniken ökade. Vid sidan av
mässor komponerade Dufay motetter, hymner och världsliga
sånger för en röst och instrumentalackompanjemang.
Sångtexterna var ridderliga kärleksdikter.
• Johannes Ockeghem (1420–95) var intresserad i synnerhet
av mässor och motetter. Han var en av de få tonsättare som
inte kom att besöka Italien. För sin samtid var Ockeghem en
suverän mästare och en mängd kommande generationers
tonsä’ttare var hans elever. I sina chansoner använder
Ockeghem också imitationstekniken: den vokala
melodistämman avgränsas tydligt, och instrumenten
presenterar understämmorna i en jämn kontrapunktisk följd.
Renässansen
• Josquin des Prez (1440–1521) var också beundrad av
sin samtid. Martin Luther sade om Josquin, att noterna
ordnar sig efter hans vilja, medan de övriga mästarna
följde noternas vilja. Tersintervallen blev viktig för
Josquin, också i slutackordet, medan basstämman på ett
modernt rör sig ofta i kvart- och kvintsprång och skapar
harmonisk grund. (Mässa)
• Renässansstilens stora mästare var Orlando di Lasso
(1532–94) och Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525–
94). De fortsatte det arbete som den nederländska
skolans mästare hade inlett. Man anser att vokalmusiken
kulminerar i deras musik, i synnerhet hos Palestrina.
Renässansen
• Lasso var ursprungligen holländare, men
utbildades i Italien och arbetade mycket i Tyskland.
Han var med sina 530 motetter mycket produktiv.
• Kring Palestrina uppstod den s.k. romerska skolan
som fortsatte den polyfona nederländska
traditionen. Palestrina behärskade kontrapunkten
mästerligt. Kännetecknande för hans musik var
balans och fyllighet.
• Palestrina använde ett förenklat uttryck och
städade bort onödig polyfoni och kromatik och
betonade harmonin. Palestrinastilen avser balans
mellan vågräta, melodiska, och lodräta,
harmoniska, linjer. Stämmorna är självständiga
och han har också tagit hänsyn till samklangen,
harmonin. Palestrina skrev nästan enbart
kyrkomusik för kör a cappella (utan
ackompanjemang).
Palestrina 1525-94
Palestrina: Missa Papae Marcelli
Kyrie
Barocken
• Barocken förekom ca 1600 – 1750 i bildkonst, musik och
litteratur, byggnads- och inredningskonst (arkitektur),
t.o.m. i etikett och klädkultur.
• Italien är ledande inom arkitektur, bildkonst, skulptur och
musik under hela 1600-talet.
• Tiden präglas av systematik och experimentlystenhet.
Man utvecklade nya vetenskapliga inriktningar.
• Betydande personer var bl.a. Galileo Galilei, Johannes
Kepler och Isaac Newton.
• Bildkonsten utvecklades under barocken och blev
nyanserad och dramatisk. Motiven hämtades ur antikens
sagor eller Bibeln. Till tidens kändaste konstnärer hör El
Greco, Rubens och Rembrandt.
Barocken
Italien: Caravaggio
Spanien: Velazquez
Holland: Rembrandt
Rom
Wien
Versailles
St. Petersburg
Europa år 1648
Europas herravälde i världen kring 1660
Barocken
• Instrumentalmusiken främjades starkt av den venetianska skolan.
Arkitekturen i Markuskyrkan (San Marco) gav upphovet till
flerkörigheten: i kyrkan fanns två sidoläktare med var sin orgel.
Giovanni Gabrieli utvecklade den venetianska skolan till en egen
nivå. Sångkören ställdes mot instrumentkören, en samverkan mellan
grupperna planerades noggrant, vilket därtills hade varit
slumpmässig. De viktigaste instrumenten hos Gabrieli var basun
(trombon), sinkki ja urut, myös jousisoittimia käytettiin.
• Gabrieli: Sonata pian e forte (Sacrae Symphoniae)
• Flerkörigheten kunde tillämpas på enbart sångare eller instrument,
som t.ex. i Gabrielis berömda samling Sacrae Symphoniae (1597).
Principen av den konsertanta stilen blev central i barocken, och
Gabrieli var den förste som behärskade såväl vokal- som
instrumentalmusiken.
Barocken
• Basso continuo, generalbas, är en ackompanjemangsstil
som uppstod under barocken. Enligt B.c. skulle ett
flerstämmigt instrument (cembalo, orgel, luta)
komplettera den tonala vävnaden genom att improvisera
på basis av basstämman och vidhängande
sifferbeteckningar. Tonsättarna ville inte längre skriva ut
ackompanjemanget eftersom det mest handlade om
harmonier (ackord). Basens sifferbeteckningar gav
tillräckliga hänvisningar om harmonins art – på samma
sätt gör man med lätt musik idag. Basstämman
förstärktes med hjälp av ett lågt melodiinstrument (cello,
gamba, fagott, kontrabas).
Barocken
• Barockens mest kännetecknande typ av kompositioner
kom att bli konserten som i sin tidigaste form går under
namnet concerto grosso. I den alternerar en liten
solistgrupp med hela orkestern.
• Också solistkonserten föddes under barocken.
"Concerto" innebar i 1500–talets Italien enbart en
ensemble utan desto mer exakt definition, och som
namn på kompositioner kan den omfatta olika verk.
• Kännetecknande för alla konserter är en kontrasterande
samverkan mellan solist och orkester, växelspel.
• Växelspelet mellan orkestern och solisten/solistgruppen
gav i sig naturligt upphov till den s.k. terrassdynamiken
som ökade musikens dramatiska uttrycksförmåga.
Barocken
Nytt i barocken
• Opera och oratorium
• Stråkfamiljen (violin, altviolin, cello)
• Orkestern
Musikaliska kännetecken
• Dur/moll - tonalitet
• Funktionell harmonik
• Generalbas (basso continuo)
• Affektläran: man vill väcka reaktion hos lyssnaren (sorg, ilska, vemod).
Tonsättaren skall få lyssnaren att känna!
• Kontraster i volym (solo/tutti), klang, tonhöjd, tempo o.s.v.
• Genomföring och vidareutveckling
• Dynamik, i synnerhet terrassdynamik
Några typer av barockmusik
• Recitativ (secco och ackompanjerat)
• Aria (bl.a. coloratura/bravur och bel canto)
• Konsert, concerto grosso
• Kantat
• Sonat
Barocken
Stämningen
• Under barocken börjar den tempererade (liksvävande = alla
tonarter på ett piano är lika falska) stämningen att etablera sig.
Falskheten beror på att om man går 12 svävningsfria, rena kvinter
upp och 7 lika rena oktaver ner, borde man hamna på samma ton,
men man hamnar en ¼:dels halvton för högt. Denna orenhet måste
fördelas på något sätt. I den liksvävande stämningen är oktaverna
rena (svävningsfria), likaså kvinterna. Terserna är lite falskare
(svävar lite). Alla intervall är lika över hela klaveret.
• Tidigare hade man prioriterat vanligare tonarters intervall, t.ex. de i
F-dur och C-dur. Kvinten i Fiss-dur (Fiss-Ciss) kunde få vara riktigt
falsk eftersom man aldrig spelade i den tonarten. Nu är vi så vana
vid den liksvävande stämningen att vi tycker att tersen är ren fast
den egentligen svävar.
• Vad man tycker är rent är inte bara ett fysikaliskt fenomen, utan
beror också på vad vi blir vana med, kulturbetingat.
Barockens tonsättare
• Arcangelo Corelli
(1653-1713) Concerto
grosso
• Antonio Vivaldi (16781741)
• Georg Friedrich
Händel (1685-1759)
• Johann Sebastian
Bach (1685-1750)
Antonio Vivaldi (1678–1741)
• Antonio Vivaldi var solistkonsertens förste mästare. Hans klara
melodier och spänstiga rytmer har varit förebild för bl.a. Bach.
Vivaldi blev känd framförallt tack vare sina utgivna verk: 12
triosonater op. 1 (1705), 12 violinsonater op.2 (1709) och 12
konserter op. 3 (1711). Efter det ägnade Vivaldi sin tid åt opera. I
Amsterdam utkom på 1720-talet konserterna op. 8, till vilka hör bl.a.
De fyra årstiderna. Vivaldis musik glömdes emellanåt bort och först i
början av 1900-talet fick han en självständig position i
musikhistorien.
• Vivaldi skapade grunddragen för konsertformen. Med några få
undantag är konserterna alltid tresatsiga: snabb–långsam–snabb.
På violinkonsertens område utvecklade Vivaldi solisttekniken på ett
avgörande sätt vilket var ett steg mot romantikens virtuoseri. Också
på de andra instrumentens område var Vivaldis arbete banbrytande:
han var den förste som skrev en konsert för t.ex. tvärflöjt.
Georg Friedrich Händel (1685–1759)
• Händel var jämngammal med Bach. Han verkade i England,
där hans karriär nådde sin kulmen. Händels specialområde
var opera och oratorium, av vilka i synnerhet Messias (1741)
blev omåttligt populär. Music for the Royal Fireworks,
Fyrverkerimusik, är full med glans och melodisk rikedom.
Den, liksom Water Music (1715), är avsedd att spelas
utomhus, vilket ledde till användning av en stor mängd
blåsinstrument i orkestern. Corelli var Händels förebild inom
orkesterkonserternas område. I dem (op. 6, 1740) ingår en
triosonats sammansättning (2 violiner och continuo) och
stråkar. Till skillnad från Bach, som glömdes bort för flere
decennier efter hans död, var Händel en firad tonsättare,vars
musik spelades oavbrutet.
Johann Sebastian Bach (1685–1750)
• Barockens tidsepok når sin kulmen i Johann Sebastian Bachs
produktion. Hans verk är en unik blandning och syntes av allt det
som har skett inom musikhistorien under de föregående fem
decennierna. Bach utvecklade polyfonin och konserterna till sin
spets; orgel- och klavermusiken och koralen som kompositionsform.
• Fem av Bachs söner tillhörde sin tids största tonsättare. Det kom
emellertid att ta flera år innan man förstod sig på Bachs verkliga
betydelse. Man spelade rätt mycket av hans cembalo- och orgelverk
under 1700–talet, men det var först på 1820–talet som Mendelssohn
började framföra Bachs vokalmusik då man insåg betydelsen av
denna tonsättare.
Johann Sebastian Bach (1685–1750)
• Bach framlevde sitt liv på en rätt liten del av Nordtyskland. Till
skillnad från många andra av sin tids tonsättare reste Bach inte alls.
Bach hade sina egna och starka åsikter om kompositionsarbetets
betydelse. Eftersom han var envis kom han ofta i delo med sina
arbetsgivare, kyrkorådet eller hovet.
• Bach skrev de flesta av sina orgelverk och en stor mängd kantater
under åren 1708 – 17 i Weimar. Vid hovet i Köthen var Bach
anställd åren 1717 – 23 under en musikälskande furstes beskydd.
Denna period kännetecknas av kammarmusik och instrumentalverk:
orkestersviterna, Das Wohltemperierte Klavier, de franska sviterna,
cellosviterna, violinsonaterna och -sviterna. De berömda
Brandenburgkonserterna fulländar concerto grossons historia. I dem
förenas dialogerna mellan orkestern och de solistiska grupperna på
ett fantasifullt sätt.
Johann Sebastian Bach (1685–1750)
• Bach var kantor vid Thomaskyrkan i Leipzig under 27 år.
Befattningen var en av de mest ansedda i Tyskland och innebar ett
enormt bidrag för kyrkomusiken. Bach undervisade och skrev all
musik enligt behov, spelade orgel och ledde om söndagarna
kantater som han skrev totalt över 200. Ett arbete som blev på hälft
var ett sammandrag av fugans uttrycksmöjligheter, Die Kunst der
Fuge.
• Bachs största tonsättningar är h-mollmässan, Johannespassionen
(1722 – 23), Matteuspassionen (1727) och Juloratoriet.
Kännetecknande för Bachs verk är en konsekvent känsla av riktning
och rörelse som märks i en målmedveten melodik och uttrycksfull
intensitet. Då man vill exemplifiera begreppet kontrapunkt gör man
det genom att visa på Bachs tonsättningar. Vid sidan av Palestrina
är Bach den främsta utvecklaren av en strukturerad och logisk
stämföring – båda är stilbildande.
Fuga
• Fugan är den kanske mest utvecklade polyfona
kompositionsformen. Det är fråga om en komposition i en sats, som
i allmänhet grundar sig på ett enda tema. Fugan kan vara två- eller
flerstämmig; den standardiserade formen är en fyrstämmig fuga.
Varje stämma ’inträder’ på sin tur och presenterar temat enligt strikta
regler.
• Den första temaförekomsten kallas dux (ledare, i huvudtonarten),
den andra kallas comes (följaren, i dominantens tonart) osv. När alla
stämmorna i tur och ordning har kommit med och stämmorna
samtidigt presenterar motteman, har fugans exposition avslutats.
Efter detta kan strukturen variera avsevärt. Också nytt material kan
presenteras, men själva temat klingar än här och än där, ofta i
komplicerade kombinationer. Fugan använder sig av olika
kompositionsmetoder inom polyfonin, som trångföring (samtida
temaförekomster), tematiska inversioner (intervallvändningar) och
kräftgång (temat presenteras baklänges).
Passion
• En musikalisk framställning av Kristi lidande och död
enligt evangelisternas texter. Oftast namn efter
evangelisten, t.ex. ”Matteuspassionen”
• Hörde till stilla veckans liturgi i form av den gregorianska
sången.
• Småningom variation, enligt den föreställda rollen:
Jesus, evangelisten själv, övriga.
• Sångarna brukade ha sitt karaktäristiska omfång, en
tradition som idag innebär att rollen som Jesus oftast
framställs av en bas och evangelisten av en tenor.
• Oratorium är som en passion men med annat tema
Klassicismen 1720-1820
• Upplysningen, en filosofisk
inriktning som uppstod på 1700–
talet. Framhävde förnuftet,
informationen, pedagogiken
(utbildningen) och civilisationens
sociala betydelse samt
idealiserade acceptans och
humanism.
• Kända upplysningsmän var de
franska filosoferna Montesquieu
och Voltaire.
Klassicismen 1720-1820
• Gemensamt för samtliga upplysningsfilosofer var
att försvara mänskan mot auktoriteter med hjälp
av kunskap och självständigt tänkande.
• Upplysningen var behäftad med framstegsanda
och idén om mänskans frigörelse från naturens
bojor. Upplysningen befrämjade
informationsgången och folkbildningen.
• Naturvetenskaperna och tekniken intog en
central roll.
Klassicismen 1720-1820
Den borgerliga samhällsstrukturen fick vid sin sida en
kontinental europeisk aristokratisk kultur, men filosofiskt
vurmade man för den franska revolutionens ideal: frihet,
broderlighet och jämlikhet. Stora städer och hov var
också musikcentra. Musik praktiserades i adels- och
borgerskapets hem och salonger, senare också allt mer i
offentliga konserter. Konsertlivet blev en
allemansrättighet med tillhörande kommersiella
mekanismer: konsertinstitutionen, notförläggande,
instrumentbyggnadskonst, undervisning och läroböcker
samt musikkritik.
Den galanta stilen
• Den mäktiga och pompösa barocken fick ge vika för
den lättare rokokon i början på 1700–talet. Fram till
den franska revolutionen 1789 gällde överallt i
Europa en förfinad elegans vid hoven vilken
präglade kulturen från klädsel, musik och arkitektur
till bildkonst och hantverk.
• I musiken motsvarades rokokon av den s.k. galanta
stilen (ca. 1700 – 1750), som är en slags
övergångsperiod från barock till wienklassicism och
som utvecklades som en motvikt till den polyfona
stilen. Kännetecknande för den galanta stilen är den
homofona satsen och en omsorgsfull form och
frigjordhet. Representanter för denna stil är bl.a.
Francois Couperin, Joh. Chr. ("London") Bach,
Giovanni Pergolesi, Domenico Scarlatti och Jean
Ph. Rameau.
Tonsättare
• Francois Couperin (1668
- 1733)
• Johann Christian
("London") Bach (17351782)
• Giovanni Pergolesi (1710
- 1736)
• Domenico Scarlatti
(1685-1757)
• Jean Ph. Rameau (16831764)
Mannheimskolan
• I Mannheimskolans orkestermusik ersattes
generalbasen av de skrivna basnoterna och
ackompanjemangsnoterna, och i stället för
barockens terrassdynamik kom crescendot och
diminuendot.
• I Mannheim ville man utveckla orkesterns
tekniska kunnande och orkestermusikens form
och byggnad (den fyrsatsiga symfonin) samt
skapa nya medel för att skapa effekter i
orkestern.
• Mannheimskolan fäste uppmärksamhet vid
samspelet, stråkföring och frasering samtidigt
som blåsarna användes självständigt.
Mannheimskolan
• Mannheimskolan innebar att en ny
kompositionsstil inleddes: man började
använda sig av korta, några takter långa
fraser och teman. Det viktigaste var
emellertid att teman ställdes mot varandra.
• Då kompositionerna förr hade baserat sig
på bara ett enda tema eller stämning, kom
musiken i Mannheim att innehålla
kontraster mellan de olika avsnitten i
orkesterverken. Dessa utgör också
grunden i den wienklassiska musiken.
Mannheimskolan
• Upplysningen, förnuftets epok, stödde
utvecklingen av sådana strukturer som
byggde på klarhet, logik och konsekvent
bearbetning. Tiden var mogen för
symfonin och sonatformen.
• Klassicismen var också
instrumentalmusikens tid, trots att den
italienska operan härskade i världen.
• Konsertinstitutionen utvecklades kraftigt.
Mannheiminspirerade
tonsättare
• Johann Stamitz
(1717-1757)
• Johann Sebastian
Bachs söner:
- Johann Christoph
Friedrich (1732-1795)
- Carl Philipp
Emanuel (1713-1788)
Wienklassicismen
• Klassicismen var operans och
instrumentalmusikens tidevarv.
• Den italienskspråkiga operan
dominerade världens musikliv;
operauvertyrerna och ariornas
ackompanjemang var början
till den nya orkestermusiken
• Upplysningen, förnuftets
tidevarv, stödde denna
utveckling: klarhet, logik och
tankeutveckling
• Symfonins och sonatens tid
börjar
• Gewandhaus i Leipzig, en av
den organiserade offentliga
konsertverksamhetens
ursprungsplatser (1781)
Wienklassicismen
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Barocken avtar, hovets elegans råder fram till franska revolutionen
Upplysningens tidevarv: förnuft, kunskap, civilisation, pedagogik – tolerans
och humanism
Franska revolutionen 1789, borgerskapets betydelse
Vid sidan av adelns musikliv växer borgerskapets musikaliska kretsar upp,
dock rätt få offentliga konserter
Klassicismen innebär "balans mellan form och uttryck "
Generalbasen och terrassdynamiken upphör, mellanstämmorna skrivs igen
ut som noter
Crescendo och diminuendo blir används systematiskt som effekter
Temats betydelse framhävs: motsättningarna mellan huvud- och sidotema
Sonatformen: exposition, genomföring och återtagning (repris)
(en enda sats formbyggnad, inte hela sonatens)
Stämningen inom en enda sats kan växla, barocken präglades av en enda
stämning
Symfonin, sonaten, stråkkvartetten och solistkonserten mognar och
utvecklas
Cembalon ersätts av hammarklaver (fortepiano): större ljudvolym, det blir
också möjligt att variera volymen
Violinerna slår ut gambafamiljen för gott, barockstråken faller bort och
ersätts av en modern stråke
Det stora formatet
Tonsättare
• Joseph Haydn (17321809)
• Wolfgang Amadeus
Mozart (1756-1791)
• Ludwig van
Beethoven (17701827)
Joseph Haydn
• Hör vid sidan av Mozart och Beethoven till de stora
wienklassikerna, född 1732.
• Verkade från 1761 som hovkompositör vid Esterházys
fursteätt, kapellmästare, huvudsakligen i Eisenstadt
• Utvecklade stråkkvartetten som struktur och form
• Gjorde resor till London 1791 – 92 och 1794 – 95 där bl.a. de
sista symfonierna kom till.
• De sista skapande åren ägnade Haydn främst åt vokalmusik.
• Under tiden 1796 - 1802 komponerade han sex stora kör- och
orkesterverk, bl.a. oratorierna Skapelsen (1798) och
Årstiderna (1801).
• 1803 slog han sig ner i Wien, avled den 31 maj 1809.
W. A. Mozart
• Både pianist och tonsättare, den kanske mest kända av
musikhistoriens underbarn, född 1756.
• Enorm musikalisk talang, började komponera vid fem års ålder.
• Inledde systematiska musikstudier i 11-årsåldern. Gick aldrig i vanlig
skola. Som 12-åring knöts han till ärkebiskopens hov i Salzburg.
• I vuxen ålder flyttade till Wien men arbete periodvis vid hovkapellet i
Salzburg. Skrev pianosonater, symfonier, pianokonserter, operor...
• Gifte sig 1782 med Constanze Weber och fick sex barn, endast två
nådde vuxen ålder.
• Från 1787 återvände till Wien och skrev endast musikverk på
beställning.
• 1791, två månader före sin död, hade Mozarts geniala opera
Trollflöjten premiär i Wien.
• Dog den 5 december 1791 i Wien endast 36 år gammal.
Ludwig van Beethoven
• Den wienklassiska epokens kulmen och upplösning.
• Livet i tre faser enligt livsvillkor och kriser.
• Föddes 1770 i Bonn, studerade för Haydn i Wien, reste
runt som pianist och lärare.
• Tilltagande dövhet tvingade att ge upp karriären som
utövande musiker. Sin tids mest kända tonsättare.
• Trots total dövhet fortsatte komponera.
• 9 symfonier, 5 pianokonserter, violinkonsert, uvertyrer,
skådespelsmusik och balettmusik.
• Bland piano- och kammarmusik skrev Beethoven 32
pianosonater, 17 stråkkvartetter m.fl.
Romantiken
• Ingen exakt stilinriktning utan mera en
livshållning
• Präglas av drömmeri, svärmeri, avstånd
från vardagen
• Uppstod först i litteraturen på 1700-talets
sista årtionden som en reaktion till
upplysningstidens rationalitet
• Har levt inom musiken t.o.m. fram till våra
dagar
Romantiken
• Samhället förändras med
industrialiseringen – folk flyttar allt mer till
städer där fabrikerna växer fram
• Individualism – genikult; det personliga
uttrycket och det subjektiva prioriteras
• Goethe; Sturm und Drang
• Musikens romantik föds kring 1800
Romantiken
• Små former blir populära: bagatell,
intermezzo, impromptu, nocturne, elegi,
rapsodi, vals etc.
• Lied
• Genomkomponerade verk
• Vid sidan av symfonin kommer symfoniska
dikter med ett program (Franz Liszt,
Hector Berlioz).
Romantik
• Absolut musik bygger på rent
musikaliska motiv och vidkänner inga
utommusikaliska hänvisningar. Även
instrumentalmusik – utan text.
• Programmusik har alltid något särskilt
innehåll. Den strävar efter att uttrycka en
händelse, ett skeende, ett landskap eller
något annat motiv som inte är musikaliskt.
Romantiken
• Lieden som miniatyrdrama
• Olika sätt att gestalta sången:
a) Strofiskt – samma melodi i olika verser
b) Strofiskt med variationer beroende på
texten
c) Genomkomponerat, då diktens olika
strofer får en självständig framtoning.
• Schuberts Erlkönig
Romantiken
• Franz Schubert (1797-1828)
• Den siste wienklassikern och förste
romantikern
• Skrev över 600 Lieder.
• Sångcyklerna Die Schöne Müllerin,
Winterreise och Schwanengesang
• Starkt sinne för melodin
• Den lilla formens mästare
Romantik
• Det klangiga och harmoniska uttrycket
blev rikare, tonartsförhållandena blev
mångsidigare
• Rytmiken och stämföringen frigjordes
• Speltekniken utvecklades på grund av
virtuoskulturen (Paganini, Liszt)
Romantik
• Tidiga romantiska tonsättare är Carl Maria von
Weber, Robert Schumann, Felix
Mendelssohn och Frédéric Chopin. Chopin
skapade lyrisk pianomusik, ofta virtuos och
briljant. Odlade små former, skrev nationellt
färgad musik, starkt nationalistisk. Masurkor,
polonäser, valser, etyder och nocturner var
typiska benämningar för Chopins pianomusik
som utgavs i samlingar.
Romantik
• Romantikens blomstringsperiod kallas högromantik.
Hector Berlioz, Richard Wagner och Johannes
Brahms.
• Kompositörerna använde sig mer och mer av de olika
instrumentens klangliga egenskaper. Orkestrarna blev
större och fick fler instrumentgrupper.
• Wagners opera som ”allkonstverk”: vidareutveckling av
ledmotivtekniken, begreppet ändlös melodi, användning
av kromatik som gör tonaliteten oklar, otydlig gräns
mellan recitativ och aria, talsång, orkestern betydelse
ökar
Romantik
• Från slutet av 1800-talet och in på 1900talets första decennier kallas epoken
senromantik vars centrala germanska
tonsättarnamn är Gustav Mahler (1860 –
1911) och Richard Strauss (1869 –
1949).
Nationalromantik
Edelfelt 1889
Anders Zorn 1901
Nationalromantik
• Då romantiken spred sig började den anpassa sig till respektive
lands egenart och blev nationell. I de länder som tidigare varit starkt
beroende av andra länder blev nationalromantiken viktig.
Förekommer mest under senare hälften av 1800-talet och in på
1900-talet.
• Som musikalisk inriktning är nationalromantiken en romantisk
inriktning med folkmusikaliska inslag. Musiken var i många länder
en del av frihetskampen (Sibelius: Finlandia). Nationalromantikerna
strävade efter att påverka mänskornas attityder medan de tidiga
romantikerna ville skapa konst för konstens egen skull.
• Nationalromantiska tonsättare:
Ryssland: Glinka, Musorgskij, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij,
Rachmaninov
Tjeckien: Bedrich Smetana och Antonin Dvorak
Spanien: Isaac Albéniz, Enrique Granados, Manuel de Falla
Frankrike: Cesar Franck
England: Edvard Elgar
Norge: Edvard Grieg
Finland: Jean Sibelius
Nationalromantik i Finland –
Jean Sibelius
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Johan (Jean) Julius Christian Sibelius var Finlands första internationellt
kända tonsättare.
Jean Sibelius föddes 8.12.1865 i Tavastehus. Gift med Aino Järnefelt.
Bosatt sedan 1904 i Järvenpää och Ainola. Dog 20.9.1957
Orkestertonsättare. Första stora verk Kullervo (1891 – 92) (Kullervosymfonin). Flera tondikter: En Saga (1892), Lemminkäinen –sviten (1893 –
96), Finlandia (1899) och Tapiola (1926).
Kullervo inleder den nationalromantiska epoken.
Sju symfonier och en violinkonsert
Populära småstycken för orkester. Karelia-sviten (1893), Finlandia, och
Valse triste.
Inga egentliga musikdramer – ett Kalevalainspirerat sångnspel (Jungfrun i
tornet, 1896).
Kammarmusik.
Liedtonsättare. Mest svenska texter: Var det en dröm, Demanten på
marssnön, Flickan kom ifrån sin älsklings möte, Svarta rosor.
Körverken oftast på finska: Rakastava, Sortunut ääni, Venematka,
Sydämeni laulu och Metsämiehen laulu.
1830-1850 Romantik,
1850-1890 Nyromantik,
1890-1914 postromantik
Biedermeier
realism
Institutioner och Offentliga konserter ordnades i Konsertlivet formas till det den Konsertlivets praxis
Symfoniorkestern blev det
Symfoniorkester och opera
funktioner
större städer där man
är idag, i stora konsertsalar fick stadgades, konsten blev en
offentliga musiklivets centrala bibehöll sin ställning som den
grundade orkestrar eller
den drag av idrottstävlingar då egen samhällelig sektor. Den institution vid sidan av opera. seriösa musikens starkaste
musikaliska sällskap. Biljetter virtuoserna idoliserades. Flera uppförande artistens roll
Orkestrarna fungerade i
institution i Europa och USA.
till offentliga konserter var
musiker, som t.ex. Chopin, fann framhävdes och skiljde sig
allmänhet i form av föreningar Även ett brett utbud av
synnerligen dyra. Musiken
sig en lämpligt intim
från amatörens och
eller med privata medel. Den kammarmusik fanns att tillgå
byttes från adelskapets hobby konsertmiljö i salongerna. Den småningom även från
kommersiella
både på privata sällskaps och
till en av grundvalarna för
tyska borgerliga stilen kallas
tonsättarens. Såväl
konsertinstitutionen med
kringresande gruppers
bildningen i de borgerliga
Biedermeier. I borgerskapets musikern/artisten som
diverse sidofenomen
försorg. Solistkonserten
hemmen. Den bildade
bildningsideal ingick musik som tonsättaren avgudades som utvecklades starkt.
etablerades. Konserter
medborgaren skulle kunna själv hobby, vilket ledde till att
ett övermänskligt geni, och
Kammarmusikverksamheten, erbjöds ofta som serier och
spela och producera musik, och somliga musikinriktningar blev konsten sågs som en symbios som upprätthölls av sällskap organiserades av
att lyssna till musik uppfattades "småborgerliga". LUV
mellan filosofi och religion (jfr. och föreningar, spred sig i de professionella konsertbyråer.
som både underhållning och
Liszts ”konstreligion” och alla stora städerna från privata
Den mera underhållande
djupsinnigt leverne. LUV
utopier som förknippades
halvoffentliga salonger till
musikens behov tillgodosågs
med den). Å andra sidan
stora konsertsalar. Kör och
via musikteater,
betydde borgerskapets
amatörverksamheten
friluftskonserter, konsertbalar
musikliv förutsättningarna för organiserades. Den populära m.m. Kör- och
musikerns utkomst.
och underhållande musiken blåsorkesterverksamheten
Liedertafel -fenomenet och fick större spridning. LH
växte och blev mer
körsångens popularitet
organiserad. LH
återspeglades i tonsättarnas
intresse för körmusiken. LUV
1760-1800 Förromantik
Uppförandeplatser, I flera stora städer bildades ett
akustiska rum aktivt offentligt konsertliv
antingen i enkom byggda
konsert- eller operahus, eller i
stora salonger. Vid sidan av
offentliga rum kom salonger i
privathem att bli nya,
betydande uppförandeplatser
för musik. Friluftskonserter
ordnades förutom i
hovträdgårdar också i parker
bl.a. i London. LUV
1800-1830 Tidig romantik
Musik framfördes allt oftare
Konsert- och operahusen i de
inomhus i utrymmen som
stora städerna befäste sin
enkom hade byggts för
position som betydande
ändamålet. Flera av Europas
musikcentra (bl.a. London,
berömda konserthus
Paris, Amsterdam, Berlin,
etablerades eller inledde sin
Leipzig, Wien, Prag, St.
verksamhet som estrader för Petersburg, Venedig, Neapel).
offentliga konserter. Akustiken i Salongsmusiken var populär,
flera i trä byggda salar anses
och hemmusicerandet
fortfarande vara förebilder.
fortsatte sin livskraftiga
Hemmusiken är så allmänt, att existens. Körer och
fortepianot utvecklades till ett sångsällskap samlade
upprätt piano som kunde få
amatörer till övningar och
plats i mindre utrymmen.
konserter. LUV
Operahusen fortsatte sin
framgångsrika verksamhet. LUV
Europas centrala städer fick
konserthus med finansiering
från orkesterföreningar
(filharmoniska sällskap), men i
viss mån också genom
körföreningars eller
mecenaters donationer.
Populärrepertoarerna spred
sig och krävde stora
konsertsalar, som även
användes som platser för
körfestivaler. Som
kammarmusikplatser var
salongerna fortfarande viktiga
i synnerhet i Paris, Berlin och
St. Petersburg. LH
Konsert- och teaterhus
byggdes för att tillgodose den
allt mångsidigare konsert- och
musikteaterverksamhetens
och underhållningsbranschens
behov. Detta skedde på
försorg av den offentliga
förvaltningen, föreningar och
helt kommersiella
organisationer. Hemmen var
amatörernas arenor, men via
körerna och musikkårerna fick
amatörerna också plats på
konsertestraderna. Den allt
vanligare spelfilmen och
musikinspelningarna utökade
småningom tillgången på
klingande musik. LH
Opera
• Kännetecknande för opera är en strävan att med hjälp av
sceniska, lyriska, musikaliska osv. Uttrycksmedel en
helhet där framförandet i hög grad bygger på sång men
där kör-, dans- och instrumentalpartier ingår. Med tanke
på helhetsintrycket spelar regi, dekor, iscensättning,
belysning, dräkter och maskering en avgörande roll.
Fyra musikdramatiska genrer som utgångspunkt:
• liturgiskt drama
• intermedier
• pastoraldrama
• Antikens drama
Opera
Liturgiska dramer framfördes redan på medeltiden. Julens
och påskens berättelser framfördes i dramatisk form
med dräkter och dekor. Sedermera flyttades det
liturgiska dramat ut från kyrkan, ut på torg där
allmänheten kunde möta den.
Utvecklades till mysteriespel, som framfördes på 1200– och
1300–talen.
På 1400–talets slut försökte man sig på att lägga in
musikaliska partier i talade dramer. Även pantomim och
dans. Kallades intermedier.
På 1500–talet började man komponera musik till hela
skådespel. Upstod s.k. pastoraldramer. Avbildade
lantliga idyller, enkelt och oskyldigt liv.
I Florens uppstod Cameratagruppen där man tog motiv ur
antikens grekiska dramer där melodierna
ackompanjerades med enkla harmonier. De första
operatonsättarna betonade en ledande melodi – de s.k.
Monodierna skapades. Jacopo Peris Daphne (1597)
och Euridice var de första egentliga operorna. Monodin
var en slags mellanform av sång och tal, recitativ.
Texten betonades. Kallades stile rappresentativo,
framförande eller representerande stil. Rätt monotont
och statiskt. Kören dansade också enligt antikens
förebilder. Musikerna stod gömda i kulisserna, bakom
scenen.
Opera
• Claudio Monteverdi (1567 – 1643) var den
tonsättare som förde vidare operans utveckling i
högre grad. I operan Orfeo (1607) blev genren
en egen konstart där text och musik var likvärda.
• Operan spred sig snabbt över Europa. På 1630–
talet blev opera en allmän konstform med
stjärnartister och för ändamålet uppförda
byggnader (Venedig). På 1600–talet byttes den
stela monodin till lyriska melodier och arior.
• Frankrike: Lully (tragèdie lyrique); England:
Purcell (Dido och Aeneas)
Opera
• In på 1700-talet var Italien det ledande
operalandet
• Med wienklassicismen kommer den tyska
operan (sångspelet): Gluck och Mozart
• Operan utvecklades också i Frankrike på två
plan, dels som en konst inom hovet, dels bland
den borgerliga folkdelen. Utvecklingen
återspeglade hela samhällsförändringen –
revolutionen 1789 - och innebar att aristokratins
grepp fick ge vika.
Opera
• Opera kom att bli det romantiska 1800talets givna musikstil. I operan förenas alla
sköna konster till ett stort spektakel med
förtätad stämning och imponerande
dimensioner.
• Den romantiska operan skapar flera nya
konstyrken: regissörer, scenografer,
ljusmästare, körledare etc.
Opera
• Italien var den tidiga romantikens stora
operanation med Rossini, Bellini,
Donizetti, Puccini
• Den tyska tidiga romantiska operan var
mer nationell; Weber fortsätter där Gluck
hade slutat
• Frankrike, England och övriga Europa
hade också operatonsättare under den
tidiga romantiken
Opera
• Giuseppe Verdi (1813-1901) och Richard
Wagner (1813-1883) utgör de stora
mästarna under den senare romantiken
• Verdi skapar verismen (ital. vero = sann)
• Wagner skapar ledmotivet (ty. Leitmotiv)
och allkonstverket (ty. Gesamtkunstwerk)
1900-talet
Impressionistisk
konst: Monet
Expressionistisk
konst:
Kandinsky
Expressionistisk
konst: Munch
Impressionistisk
konst: Degas
1900-talet
• Impressionismen, en form av nationalromantik, infaller
parallellt med den strängare expressionismen. Ordet
impressionism förekommer först i samband med franska
bildkonstnärer vid slutet av 1800-talet, Monet och
Renoir. Fantasin ett element i stället för naturtrogna
avbildningar. Inom poesin symbolism, dvs. orden ges
annan betydelse än vardagsspråket, förklätt eller
kamouflerat. Ordens melodi är också avgörande: ett ord
som klingar vackert används för ljudintryckets skull.
• Claude Debussy
Maurice Ravel
1900-talet
• Expressionism, avses i konsthistorien en uppfattning där
konstnären i sin skaparprocess överför sin känsla av
sinnebilden till konstverket, som i sin tur skall uppfattas
av publiken. Den naturtrogna bilden är inte viktig utan
sinnebilden, som kan vara grotesk. Ofta skapas
sinnebilderna genom kraftiga karikatyrer så att känslan
blir så intensiv som möjligt.
• I början av 1900-talet ansågs alla gamla uttrycksmedel
var utslitna, konsten behövde radikalt förnyas. Brytning
helt jämförbar med den som inföll mellan renässans och
barock.
• Andra Wienskolan: Arnold Schönberg, Anton Webern,
Alban Berg
1900-talet
• De österrikiska tonsättarna Arnold Schönberg, Alban
Berg och Anton Webern kom tillsammans att bilda en
stil som brukar kallas den andra Wienskolan. Schönberg
började som en vanlig romantiker men övergav senare
den tonala musiken.
• Schönberg introducerade dodekafonin år 1923,
tolvtonssystemet där alla skalans 12 halvtoner var
självständiga och oberoende av varandra. Då
tonsättaren tillämpar 12-tonssystemet lägger han
tonerna i en på förhand bestämd serie. Då serien har
uppträtt i en viss ordning bör den bibehållas – serierna
avlöser varandra oförändrade.
I rytmiskt hänseende kunde man skapa utan
begränsande eller tvingande regler.
1900-talet
• Modernisterna och s.k. modern musik
• Sergej Prokofjev (1881 – 1951), Igor Stravinskij (1882
– 1971) och Dmitrij Sjostakovitj (1906 – 75) hör till de
ryssar som kom att prägla 1900-talets musik inte bara i
Ryssland utan globalt. Stravinskij gjorde sitt egentliga
livsverk utanför Ryssland, och Prokofjev flyttade först till
USA, men återvände till Ryssland som hade blivit
Sovjetunionen strax före andra världskriget.
• Den sovjetiska konstestetiken krävde att folket skulle få
tillgänglig musik; såväl Prokofjev som Sjostakovitj
skapade en självständig tonalitet som ändå känns
modern. I synnerhet de rytmiska elementen är viktiga.
Neoklassisk eller nyklassisk stil.
1900-talet
• Igor Stravinskij bygger hela sin musik på de rytmiska
elementen. Han kom att bosätta sig i Paris där han på
1910-talet skrev musik för den ryska baletten som var
omåttligt populär. Stravinskijs baletter Eldfågeln,
Petrusjka och Våroffer skakade ordentligt om i den rätt
konservativa dansvärlden. Stravinskij bodde också i
Schweiz men flyttade under andra världskriget till USA.
Han var ett musikaliskt geni vars verksamhet omfattade
alla 1900-talets stilinriktningar, från cirkusmusik till jazz.
• Avantgarde
• Elektronmusik
• Aleatorik
Finland
Medeltiden
Kristendomen spred sig till Finland både från öst
och väst. Det första korståget till Finland ägde
rum på 1150–talet. Det förekom kyrkosång
redan före den här tiden. Från 1300-talets slut
finns en samling för hand skrivna kyrkosånger
vilka går under namnet Graduale Aboense.
Det viktigaste medeltida musikaliska
minnesmärket är samlingen kyrko- och
skolsånger under namnet Piae Cantiones (latin
"fromma sånger", 1582). Man antar att en del av
sångerna i samlingen har kommit till i Åbo.
Den profana (världsliga) musiken utvecklades
långsamt i Finland. Den viktigaste orsaken var
avsaknaden av ett permanent kungahov. Ett
undantag utgör hertig Johans tid vid Åbo slott
åren 1556 – 63, då det i Johans renässanshov
fanns 30 yrkesmusiker som bäst. Åbo var
Finlands musikaliska centrum också p.g.a.
grundandet av Åbo Akademi år 1640.
Finland
Den klassiska tidsepoken
Renässansen och barocktiden blev marginella i Finlands musikhistoria. Den
klassiska tidsepoken befästs i Finland genom att man grundade ett
akademiskt kapell i Åbo år 1747. Det litterära Aurorasällskapet bidrog också
till att ett musikliv odlades i landets viktigaste stad. Avgörande var ändå
grundandet av det Musikaliska Sällskapet i Åbo år 1790. Det innebar början
på ett självständigt musikliv i Finland. Sällskapet hade en egen orkester och
ett stort notbibliotek.
Den första finländska klassiska tonsättaren var Erik Tulindberg.
Sällskapet började spela Haydns stråkkvartetter och Beethovens symfonier.
Den viktigaste finländska klassikern är Bernhard Henrik Crusell (1775 –
1838). Han flyttade redan som 16-åring till rikets dåvarande huvudstad,
Stockholm, där han verkade som klarinettist i hovkapellet. Crusell blev vida
känd också utanför Sverige-Finlands gränser. Han skrev en rätt stor mängd
instrumentalmusik och operan Den lilla slafvinnan (1824).
Finland
Romantik och nationalromantik
Då Finland hade blivit en del av det ryska riket flyttades huvudstaden från
Åbo till Helsingfors (1812) dir också universitetet flyttades (1828). Som
universitetets musiklärare kom Fredrik Pacius från Tyskland år 1835. Han
hämtade den centraleuropeiska romantiken till Finland. Pacius förnyade vårt
musikliv och grundade bl.a. Akademiska Sångföreningen. Pacius skrev den
första finska operan Kung Karls jakt (1852) till text av Topelius.
Övriga tonsättare från romantiken är Fredrik August Ehrström, Karl Collan
och Gabriel Linsén. Många finländare studerade i Tyskland vilket förstärkte
den tyska romantikens ställning i Finland. Bland dessa finländare var Martin
Wegelius och Robert Kajanus de viktigaste, den förra grundade
Helsingfors musikinstitut (sedermera Sibelius-Akademin) och den senare
Helsingfors stadsorkester. Kajanus blev känd som dirigent av Sibelius
orkesterverk.
Nationalromantiken blomstrade med musiken av Jean Sibelius (1865 –
1957) som skapade den s.k. karelianismen inom musiken.
Övriga nationalromantiska tonsättare var Oskar Merikanto (1868 – 1924),
Leevi Madetoja (1887 – 1947), Selim Palmgren (1878 – 1951) och Toivo
Kuula (1883 – 1918).
Finland
Den finländska modernismen
Finland hade alltid varit långt från musikens metropoler, men i och med att
staden St. Petersburgs betydelse i Europa stärktes flyttades också den
musikaliska tyngdpunkten norrut. Småningom började de modernistiska
intrycken söka sig också till Finland. Man förhöll sig ändå rätt kyligt till den
nya tidens strömningar. Aarre Merikanto (1893 – 1958) inledde sin karriär
som romantiker, men blev snart hängiven modernist. Hans viktigaste verk är
operan Juha. Uuno Klami (1900 – 1961) skapade mest musik som
påminde om Stravinskij, Ravel och neoklassicism (= inriktning som bygger
på wienklasiska former men använder ett modernare tonspråk).
Såväl Joonas Kokkonen (1921 – 96) som Einojuhani Rautavaara (f.
1928) började som neoklassiker. De experimenterade ändå med 1900talets olika stilinriktningar, dodekafoni och seriell stil. Erik Bergman (1911
– 2006) var en djärv kolorist som tog gärna intryck från musik från exotiska
kulturer. Ett av hans centrala verk kom till först i slutet av hans tonsättarliv,
operan Det sjungande trädet som gav Bergman Nordiska rådets musikpris
år 1994.
Den finska operaboomens viktiga namn är Aulis Sallinen (f. 1935) som hör
till Finlands mest kända tonsättare just för operorna Punainen viiva och
Kullervo.