Transcript Iliaden - WordPress.com

Berättelserna om det trojanska kriget
Berättelserna om det trojanska kriget handlar om ett krig mellan de grekiska
staterna och staden Troja. Från början fanns det förmodligen tio eller tolv
olika berättelser om det trojanska kriget, men bara två av dem har överlevt
in i modern tid, nämligen Iliaden och Odysséen. Båda dessa anses vara
skrivna av en och samma författare vid namn Homeros, och de två utgör
grunden för all senare litteratur. Genom återblickar i de två bevarade verken
går det att rekonstruera hela händelseförloppet i det trojanska kriget. Iliaden
och Odysséen är episka verk. Det betyder att de är långa berättelser skrivna
på vers. Texterna har en tydlig rytm och är gjorda för att berättas muntligt.
Epos 1: Iliaden
Bakgrunden
Bakgrunden till berättelsen om det trojanska kriget är bröllopet mellan
Peleus, en berömd hjälte som deltagit i jakten på det gyllene skinnet
tillsammans med Jason, och den gudomliga Tetis, dotter till havsguden
Nerevs. Alla de odödliga gudarna och gudinnorna var bjudna utom en,
tvedräktens (osämjans) gudinna Eris.
Att inte ha blivit bjuden såg Eris som en skymf och hon beslöt att hämnas.
Mitt under festligheterna kastade hon från ett gömställe in sin
"bröllopsgåva", ett gyllene äpple tillägnat "den skönaste".
Tre gudinnor tog åt sig och ansåg sig ha rätt till äpplet. De var:
Hera, överguden Zeus hustru, himmelens och jorden härskarinna
Pallas Athena, visdomens och det ordnade krigets gudinna, som fötts
i full rustning ur Zeus huvud då han haft särskilt svår huvudvärk
Afrodite, skönhetens och kärlekens gudinna
Alla tre vänder sig nu till Zeus för att han ska avgöra striden, men han finner
detta svårt, hur han än gör kommer han att stöta sig med två av dessa tre
gudinnor. Därför ger han i uppdrag åt Hermes, gudarnas bevingade
budbärare, att föra gudinnorna till en annan plats och en annan smakdomare.
Paris
Den utvalde är Paris, som för närvarande tjänstgör som tjuraherde på berget
Ida (i nuvarande västra Turkiet). Paris vet inte om sitt kungliga ursprung.
Han är i själva verket son till
1
Priamos, kung av Troja (Ilion)
Hekabe, dennes hustru
Skälet till att Paris inte känner till sitt ursprung är att han som nyfödd sattes
ut i skogen för att dö och orsaken till detta i sin tur är att Hekabe upprepade
gånger drömt om eld under sin graviditet. Hon vände sig då till sin dotter
Kassandra, som fått siargåvan av vishetsguden Apollon. När hon sedan ändå
försmådde guden, kunde han inte ta tillbaka sin gåva men "korrigera" den så
att ingen skulle följa Kassandras råd.
Detta hade tydligen ännu inte hänt när Hekabe frågar sin dotter till råds, för
modern följer rådet, som är just att sätta ut gossebarnet i skogen efter
födelsen, eftersom Kassandra spår att brodern kommer att förorsaka Trojas
undergång.
Paris blev emellertid omhändertagen av en herde, vilket förklarar att han kan
befinna sig på berget Ida och ta sig an sitt nya uppdrag som smakdomare.
Mutor
De tre gudinnorna är så ivriga att vinna denna skönhetstävling så de försöker
alla muta Paris.
Hera lovar honom kungaväldet över Asien och Europa (alltså med
dåtida grekiska mått mätt hela världen).
Athena lovar honom seger i alla strider och dessutom den högsta
vishet.
Afrodite lovar honom att vinna jordens skönaste kvinna.
Paris behöver ingen betänketid, han ger äpplet till Afrodite. Detta kommer
att påverka många människors framtid för mycket lång tid. Afrodite blir ett
stöd för Paris och hans hemstad Troja, men Hera och Pallas Athena blir hans
bittra motståndare.
I svenska språket finns uttrycket "stridsäpple" och det syftar på denna
episod i Iliaden och används om något som ger upphov till konflikt.
Kort efter denna händelse utlyser Priamos en stor idrottstävling och som
första pris en tjur, som tillhör den hjord som Paris har ansvar för och som
tillika just är Paris älsklingstjur. För att favoriten inte ska bli någon annans
egendom ställer Paris upp i denna tävling och vinner förstås.
Vid prisutdelningen känner Kassandra igen sin bror, men när Priamos får
veta sanningen kan han inte annat än att sluta Paris i sin famn och erkänna
honom som prins av Troja.
2
Helena
Den som allmänt ansågs vara jordens skönaste kvinna var Helena och det
var också henne som Afrodite utsett åt Paris. Redan som mycket ung blev
Helena omtalad för sin skönhet, hennes biologiska far var ingen mindre än
Zeus, som i form av en svan hade förfört Helenas mor Leda, som var gift
med kungen av Sparta, Tyndareos (sagan Leda och svanen).
Friare strömmade till från alla håll, men Helenas jordiske far Tyndareos
tvekade vem han skulle ge sin dotter åt i fruktan för att de försmådda friarna
skulle hämnas, de var ju så många och mäktiga och därför potentiellt farliga.
En av dem var den förslagne Odysseus, kung över ön Ithaka och
huvudpersonen i Homeros andra stora epos, Odysséen, som kan sägas
utgöra en fortsättning på Iliaden.
Odysseus trodde nog själv att Helena skulle välja honom, därför föreslog
han sina konkurrenter en överenskommelse. Den som Helena valde skulle
kunna räkna med de övrigas stöd så fort besvärligheter uppstod i framtiden.
De övriga hjältarna och friarna hade nog inte mindre självförtroende än
Odysseus, de grekiska hjältarnas mest utmärkande egenskap var sällan
anspråkslöshet, så därför gick de med på förslaget. Detta lugnade Tyndareos
och Helena var fri att välja make. Valet föll på den unge Menelaos och med
honom regerade hon nu Sparta och hade en dotter, Hermione.
Paris beger sig alltså till Sparta och tas emot väl av den intet anande
Menelaos, gästfrihet var en självklar dygd i det forntida Grekland. Afrodite
ser till att Helena blir förälskad i den unge gästen och att Menelaos får
ärende till Kreta. När värden är utflugen lockar Menelaos med sig Helena,
som lämnar kvar sin dotter Hermione (det fanns alltid gott om tjänstefolk
och ammor i de grekiska palatsen). Men Paris nöjer sig inte med Helena,
han länsar också Menelaos skattkistor, och tillsamman beger de
nyförälskade sig till Troja.
Trupperna samlas
När Menelaos återvänder hem och inser vad som skett reagerar han
naturligtvis med raseri och törstar efter hämnd och upprättelse. Han beger
sig till sin bror Agamemnon, som är kung över den mäktigaste staten i
dåtidens Grekland, Mykene, och gift med Helenas (halv)syster
Klytaimnestra (Tyndareos är den biologiske fadern, inte Zeus).
Grekland är på den tiden inte en sammanhängande nationalstat utan består
av självständiga små kungadömen, stadsstater. Vid den här tiden var dessa
stadsstater i förbund under Mykene.
3
Agamemnon låter övertala sig av sin bror och tillsammans startar de ett stort
krigsföretag, som inledningsvis består i att samla Greklands alla mäktiga
kungar i ett krigståg mot Troja. Många av dem hade också tillhört den stora
skara som friat till Helena och var därför bundna av sin ed att bistå hennes
make.
De mest berömda deltagarna är:
Nestor, som var den äldste levande kungen och som nu upplevde sin tredje
människoålder - han hade inte tillhört friarskaran. I kraft av sin långa
erfarenhet hade han högt anseende hos alla och hans namn lever kvar i
språket i uttrycket "församlingens Nestor", som åsyftar den som är äldst
(motsatsen: församlingens Benjamin syftar på den yngste av Israels/Jakobs
tolv söner i Gamla testamentet).
Filoktetes, som av sin fader Poias ärvt hjälten Herakles båge som tack för
att Poias tände det bål som kunde befria Herakles från de plågor han fått av
en förgiftad mantel, som brände fast vid hans kött. Det fina med denna båge
var att dess pilar alltid träffade sitt mål.
Odysseus, som nu var gift med Penelope och med henne hade en son,
Telemakos. Odysseus hade ingen lust att hålla det löfte han själv föreslagit
och beslöt sig för att spela vansinnig (och alltså därigenom utverka frisedel).
När de församlade kungarna sökte upp honom spände han därför en åsna
och en oxe för plogen och strödde salt i fårorna. Något dummare kunde man
inte tänka sig i den gamla jordbrukskulturen, så företaget borde lyckas, men
en av kungarna anade oråd och satte Odysseus lille son Telemakos framför
ekipaget och Odysseus betedde sig tillräckligt klokt för att avslöjas - han
höll in sitt ekipage och plöjde alltså inte ned sin son.
Akilles, som var son till Peleus och Tetis, och Greklands främste krigare
(här finns ett tidsglapp som jag inte kan förklara). Siaren Kalkas hade spått
att utan Akilles hjälp skulle aldrig Troja kunna intas, så därför måste ju
Akilles delta i företaget. Men modern Tetis hade själv förutsett att om
Akilles deltog i kriget mot Troja så skulle han vinna stor ära men också gå
en förtidig död till mötes. Redan när han var helt liten hade hon därför
försökt skydda honom genom att doppa honom i floden Styx, som rann i
dödsriket Hades, vattnet gjorde alltså den som doppades i det osårbar, men
ett ställe på Akilles kropp hade inte kommit i kontakt med denna
förunderliga vätska och det var den häl Tetis hållit honom i när hon doppade
honom i floden. I dag minner uttrycket "akilleshäl" om denna episod.
För att skydda sin son hade Tetis förmått honom att klä ut sig i kvinnokläder
och gömma sig på ön Skyros tillsammans med öns kungadöttrar (söner
4
verkar ha varit lydiga i forntidens Grekland). Odysseus, som ju själv
misslyckats med att få sin frisedel beger sig dit och avslöjar Akilles genom
att inför kvinnoskaran lägga fram blänkande vapen och blåsa i stridstrumpet.
Alla kungadöttrarna rusar förskrämda undan men Akilles griper de
framlagda vapnen och ställer sig i stridsposition och därmed går Tetis planer
om intet. Hon rustar emellertid sin son så gott hon kan och låter gudarnas
smed Hefaistos förfärdiga en rustning, som ska motstå allt yttre våld.
Ifigenia i Aulis
Nu var hären samlad och färden till Troja över Egeiska havet skulle börja
vid hamnen i Aulis. Vindarna ville emellertid annat och blåste så att
avfärden måste skjutas upp. Grekerna var duktiga sjömän, men deras båtar
kunde inte segla mot vinden, alltså kryssa. Dagar förvandlades till veckor
och många som redan från början varit ovilliga att delta i företaget började
tala om att resa hem. Agamemnon rådfrågar därför siaren Kalkas och får av
honom veta att han själv är orsak till motgångarna. Han har tidigare vid en
jakt skjutit en av jaktgudinnan Artemis helgade hjortar och nu måste han
vedergälla detta illdåd genom att till Artemis offra sin egen dotter Ifigenia.
Naturligtvis tvekar Agamemnon och är beredd att ge upp hela företaget,
men han övertalas av Menelaos att sända efter Ifigenia. Han skickar ett brev
hem till Klytaimnestra med en befallning att hon omedelbart ska skicka
Ifigenia till Aulis och skälet han anger är att hon ska giftas bort med Akilles,
det bästa tänkbara äktenskapspartiet alltså.
När Akilles får veta hur allt hänger samman vill han befria Ifigenia och det
ser ut att bli strid mellan honom och Agamemnon. Ifigenia förstår också vad
som håller på att ske och för att förhindra att krigsföretaget går förlorat
förklarar hon sig villig att låta offra sig. Det var inte bara söner som var
lydiga, döttrar var det i ännu högre grad, förstår vi. Kalkas gör henne klar
och höjer sitt svärd mot hennes strupe.
I det ögonblicket bevekas Artemis och spar Ifigenias liv och tar henne i
stället som prästinna i sitt tempel i Tauris i Skytiens avlägsna land (vid
Svarta havets norra kust) och därmed ändras också vindförhållandena så att
flottan kan lämna Aulis och bege sig mot Troja.
Filoktetes
Det enda missödet under överresan sker vid ön Lemnos (grekerna seglade i
allmänhet från ö till ö, de övernattade inte ombord på sina skepp och
navigerade inte gärna utan att ha land i sikte). Där blir Filoktetes så illa
ormbiten att såret inte vill läka och det sprider en outhärdlig stank. På
Odysseus inrådan blir Filoktetes lämnad kvar på ön för att inte hela företaget
5
ånyo ska äventyras. Där kommer han att få förbli i nära tio år, först mot
slutet av kriget hämtas han, eftersom en spådom sagt att kriget inte kan
vinnas utan hjälp från hans båge.
Akilles vrede
Kriget mot det väl befästa Troja kommer att vara i tio års tid. På det tionde
året företar grekerna ett plundringståg till en angränsande mindre stad, där
Agamemnon lägger beslag på den unga kvinnan Kryseis och ger i gåva till
Akilles en annan ung kvinna, Briseis. Kryseis far Kryses är Apollons präst
och han beger sig nu till Agamemnons läger för att få tillbaka sin dotter.
Agamemnon bemöter honom emellertid hånfullt och vägrar att tillmötesgå
hans begäran. Kryseis klagar då inför sin gud Apollon och denne straffar
grekerna genom att skjuta pestpilar in i deras läger.
(Före Hippokrates förklarade man sjukdomar som gudarnas straff,
Hippokrates sökte i stället naturliga förklaringar, det är därför han har blivit
kallad läkekonstens fader.)
Hur det förhåller sig med orsaken till den svåra farsoten får Agamemnon
reda på av sin siare och präst Kalkas, som berättar att det enda sättet att råda
bot för pesten är att Agamemnon skickar tillbaka Kryseis till hennes fader
Kryses. Den som lämnar detta besked till Agamemnon är Akilles. (Vi
märker att det genomgående råder spänd stämning mellan härens ledare,
Agamemnon, och dess förnämste kämpe, Akilles.) Agamemnon har inget
val men han missunnar Akilles Briseis och kräver henne som kompensation
och tar alltså tillbaka sin gåva. Nu uppstår åter ett stort gräl mellan
härföraren och hans främste stridsman (som vid Aulis gällande Ifigenia).
Akilles fogar sig men hans motvilja mot Agamemnon växer, han har blivit
förälskad i Briseis, och i protest strejkar han och vägrar alltså att slåss. I
stället går han ner till havet och vädjar till sin mor Tetis (havsgudinnan) att
grekerna ska få motgångar i sin strid mot trojanerna. Tetis klagar inför de
övriga gudarna och nu följer en så svår tid för grekerna att dessa verkar
förlora hela kriget och tvingas resa hem.
Agamemnon försöker nu försona sig med Akilles men denne avvisar stolt
alla hans försoningsgåvor. Den ende som Akilles lyssnar till är den nära
vännen Patroklos. Denne får låna Akilles välkända rustning och iklädd den
skrämmer han trojanerna, som nu tror att Akilles återupptagit striden. Den
ende som inte låter skrämma sig är trojanernas främste kämpe Hektor, som
är bror till Paris . Hektor dödar Patroklos och lägger beslag på hans rustning,
den som han alltså lånat av Akilles och som förfärdigats av gudarnas smed
Hefaistos.
6
När Akilles får reda på detta blir han så arg att han bryter sin strejk och
återupptar stridandet.
Det är denna episod som Homeros valt som början på sitt epos om det
trojanska kriget och hans text första rad lyder:
Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles
Den vrede det handlar om är alltså den som Akilles känner inför sin väns
död och att han kallas peliden beror på att han är Peleus son.
Nu stundar striden med Hektor, den som skildras i det avsnitt i Antologi 1
som kallas Hektors död och som föregås av den mycket mänskliga
skildringen av Hektors avsked av sin hustru Andromake och sin lille son, för
vars skull han vågar sitt liv mot den fruktade Akilles.
När Akilles väl dödat Hektor vägrar han till en början att lämna ut kroppen
till Hektors far, den gamle Priamos, trots att denne, med fara för sitt eget liv,
tar sig till Akilles läger. Detta upprör gudarna och Akilles ändrar sig och
lämnar tillbaka kroppen, så att den kan jordfästas.
Akilles slut
Hektors död innebär inte slutet på kriget. I stället får trojanerna oväntat hjälp
från amasonerna, krigiska kvinnor från ett matriarkat (ett samhälle där
kvinnor styr - motsatsen, som i historien har varit det vanligaste, kallas för
patriarkat). Deras drottning Pentesileia vill mäta sina krafter med Akilles.
Striden blir oerhört jämn men till slut står Akilles som segrare. När han står
inför hennes fallna kropp tar han av henne hjälmen och kan se hennes
ansikte. Han drabbas då av kärlek till henne, men nu är det för sent och han
kan bara lämna över hennes döda kropp till trojanerna, så att de kan begrava
henne.
En ny väldig motståndare till Akilles dyker upp, det är etiopiernas kung
Memnon, son till morgonrodnadens gudinna Eos och även han försedd med
en rustning, gjord av Hefaistos. Denna tvekamp är länge jämn men tillslut
väger Memnons vågskål ned, då Zeus prövar deras öde och Akilles står som
segrare.
Nu hade emellertid ödet bestämt att Akilles skulle stupa kort efter Memnons
död och så sker också. Han träffas i sin sårbara häl av en pil från Paris båge,
då han stormar mot Trojas murar.
7
Galenskap
Efter Akilles död erbjuder Tetis Akilles rustning till den främste kämpen i
den grekiska hären. Två kommer ifråga, den ene är Odysseus och den andre
Ajas, Telamons son, den som i hären näst efter Akilles utmärkt sig för
styrka och tapperhet. Grekerna tvekar vem de ska välja och den vise Nestor
ger rådet att man ska låta några fångna trojaner fälla avgörandet, den de
fruktar mest ska få rustningen.
De trojanska fångarna väljer Odysseus, men Ajas kan inte acceptera valet
utan hetsar upp sig tillsammans med sina anhängare och beslutar sig för att
döda Odysseus, men också Agamemnon och Menelaos eftersom han tror att
de hållit på Odysseus.
Ajas var en mycket stolt man och han hade redan då han drog ut mot Troja
sagt att han skulle klara sig utan gudarnas hjälp. Han hade också vid ett
tillfälle avvisat Pallas Athenas hjälp och menat att endast den svage behövde
gudarnas bistånd. Att tänka så visade på högmod, hybris, den svåraste
synden i gudarnas ögon och nu beslutar Pallas Athena att sätta Ajas på plats.
Hon förvirrar honom så att han inbillar sig att den boskap han stöter på är
den grekiska hären och han slaktar några djur i tron att dessa är Odysseus,
Agamemnon och Menelaos. När han senare kommer till klarhet och inser att
han dödat oskyldiga djur känner han sig så vanärad att han tar sitt liv.
Nu ser återigen företaget hopplöst ut för grekerna, men en tillfångatagen
trojansk siare avslöjar att Troja skulle kunna erövras endast om grekerna
fick hjälp av Akilles son Neoptolemos och Filoktetes. Odysseus åtar sig att
hämta båda dessa. Neoptolemos är lättövertalad men med Filoktetes är det
värre. Odysseus förmår då Neoptolemos att lura till sig bågen och pilarna av
Filoktetes, men så ångrar sig Neoptolemos och känner medlidande med
Filoktetes och lämnar tillbaka vapnen. Odysseus ord väger i detta
sammanhang lätt, det är ju han som rått grekerna att lämna kvar Filoktetes
på Lemnos i alla dessa år och det är han som övertalat Neoptolemos att lura
till sig bågen. Hela företaget ser ut att misslyckas, men då uppenbarar sig
Herakles själv på himlen, han som en gång varit bågens ägare, och han
förmår Filoktetes att ansluta sig till de belägrande grekerna. Först där skulle
Filoktetes finna bot för den sjukdom han lidit av allt sedan ormbettet. Så
sker också och det är en pil från Filoktetes som senare dödar Paris.
Odysseus list
Den som kommer att avgöra striden till grekernas fördel är Odysseus och
han kommer att göra det med sin list. Han låter bygga en stor trähäst i vars
inre han placerar sig själv och några av sina män. Den grekiska hären låtsas
8
sedan på Odysseus inrådan segla hem. Kvar står bara den väldiga trähästen.
Trojanerna blir nyfikna och tar sig ut ur sin stad för att undersöka den.
Deras präst Laokoon varnar dem "jag fruktar danaerna (grekerna) även när
de kommer med skänker (gåvor)", säger han till sitt folk. Men i Odysseus list
ingår fler drag. Den unge greken Sinon låtsas att han flytt från sina
landsmän, när de utsett honom till det människooffer, som skulle ge
grekerna en lyckosam hemresa. Nu berättar han att denna trähäst har byggts
för att blidka gudinnan Athena och att den är så stor för att trojanerna inte
ska kunna föra in den i sin stad, för om de gör det så blir Troja ointagligt för
all framtid.
För att hjälpa grekerna och alltså lura trojanerna ingriper nu Pallas Athena
(Paris röstade ju inte på henne i skönhetstävlingen). Hon låter två
havsvidunder strypa Laokoon och hans två söner. Detta tolkar trojanerna så
att Laokoon haft fel och i triumf för de in trähästen i sin stad. De får in den
genom att riva en del av muren, portarna är för trånga.
Natten som följer ägnar trojanerna åt sin segerfest, med hästen i staden
känner de sig trygga. Sinon har emellertid signalerat till den grekiska flottan,
som hela tiden legat och lurat bakom en udde. Odysseus klättrar ut ur
trähästens buk och nu kan grekerna ta trojanerna med överraskning, det blir
en mycket blodig slutstrid, som slutar med att alla trojanska furstar utom två
dödas. Den ene av dem som klarar sig undan är Eneas, och han kommer att
få sitt eget epos långt senare av det romerska imperiets Homeros, Vergilius,
som när romarriket står på höjden av sin makt, skriver hexameterverket
Eneiden.
Den som dödar Trojas kung är Akilles egen son Neoptolemos. När Menelaos
hittar Helena smälter ånyo hans hjärta inför hennes skönhet och han förlåter
henne och tar henne med sig hem.
Hemfärden blir emellertid mycket vådlig för de grekiska furstarna, en del
kommer aldrig hem och Odysseus får färdas i tio år. Hans hemresa beskrivs
av Homeros i Odysséen.
Athenas vrede
Orsaken till dessa vedermödor för de grekiska ledarna är en straffdom från
Pallas Athena. I krigets slutskede hade en annan Ajas, Tevkros son, kallad
den snabbfotade Ajas, förföljt Kassandra ända in i Pallas Athenas tempel
och våldfört sig på henne där. Hon hade klamrat sig fast vid gudinnans bild
och när Ajas hade slitit loss henne hade bilden förstörts. För detta dåd
krävde Athena att Agamemnon och de andra furstarna skulle straffa Ajas,
men i segeryran brydde de sig inte om att lyda Athenas uppmaning. De
9
seglade alltså hem med hennes straffdom vilande över sig och därför gick
det alltså mer eller mindre illa för dem som Athena tyckte bar ansvar.
Det Homeros berättar av allt detta är mycket litet: Huvudhandlingen sträcker
sig från Akilles vrede efter Patroklos död, via Hektors avsked av hustrun
Andromake till kampen mellan de två stora hjältarna och Hektors död och
hans begravning och avslutas med Patroklos begravning. Övriga delar av
handlingen ges endast glimtvis genom tillbakablickar. Det mesta är känt
från andra källor, de stora tragediförfattarna hämtar till exempel också stoff
från denna rika berättelse. Iliaden är alltså berättartekniskt ett komplicerat
verk, som vid sidan av den linjära handlingen rymmer återblickar,
retrospektion. Dessutom så kallad retardation, vilket innebär att berättelsen
så att säga stannar upp mitt i det mest spännande, och ägnar sig åt långa
beskrivningar, allt för att hålla "lyssnarna" förväntansfulla och otåliga.
Huvudkällor:
Gekiska myter och sagor, Claes Lindskog, Natur och Kultur
Antikens historier I, Alf Henrikson, Bonniers
10