Transcript edvard koinberg herbarium amoris passion i växtriket

EDVARD KOINBERG x HERBARIUM AMORIS
PASSION I VÄXTRIKET
Essäer av
Henning Mankell och
Tore Frängsmyr
EDVARD
KOINBERG
x
HERBARIUM AMORIS
PASSION
I VÄXTRIKET
BOKFÖRLAGET MAX STRÖM
EDVARD
KOINBERG
x
HERBARIUM
AMORIS
PASSION
I VÄXTRIKET
Essäer av
Henning Mankell och
Tore Frängsmyr
LINNÆI
BLOMSTER ALMANACH
I
II
III
VII
VIII
IX
GLACIALIS
REGELATIONIS
GERMINATIONIS
MATURATIONIS
MESSIS
EXSOLATIONIS
Wintertiden
[13 december]
Ifrån Winter-Solståndet
til Wår-Dagjämningen.
Kiäldraget
[19 mars]
Från det snöen börjar först smälta,
tils isen går bort.
Såningstiden
[12 april]
Från det Sädesärlan kommer
til Swalans ankomst
från första blomma
til första träd börjar spricka ut.
Så länge som Wår-Leucojen blommar.
Slåttertiden
[11 juli]
Ifrån de hwita Fetknopparna eller
Hemerocallis fulva
tils Ängwädden börjar blomma.
Skördetiden
[4 augusti]
Ifrån Ängwädden til Tidlösan.
Frucktetiden
[28 augusti]
Ifrån det Tidlösan först kommer i blomma
til des Swalan dränker sig.
IV
V
VI
X
XI
XII
FRONDESCENTIÆ
FLORESCENTIÆ
GROSSIFICATIONIS
DEFOLIATIONIS
CONGELATIONIS
BRUMALIS
Löfsprickning
[9 maj]
Under det alla Trän spricka ut
från Häggen til Asken.
Från Swalans ankomst til Tullpanen.
Blomstertiden
[25 maj]
Från första Winter-Rågaxet
til des det blommar
från Tullpanen til Fetknopparna.
Kartetiden
[20 juni]
Under hela den tiden Fetknopparna blomma.
Ifrån den blek-gula til den brand-gula
Hemerocallis.
Löffällningen
[22 september]
Ifrån första til sidsta Löfträd
fält sina blad.
Slasktiden
[28 oktober]
Ifrån sidsta löf-fället
tils någon ört är grön.
Ismånaden
[5 november]
Ifrån den sidsta gröna ört
til wintersolståndet.
Linnæi Blomster Almanach (Calendarium Floræ)
från 1759 ligger till grund för denna boks upplägg.
Carl von Linné (1707–1778) utarbetade klassificeringen av
växter med utgångspunkt från idén om växters sexualitet,
baserad på hans arbete med mer än 20 000 växter insamlade
över hela världen. Linné delade in växterna i grupper efter
vilken tid på året de blommade samt antalet fortplantningsorgan och deras placering. På så sätt kunde han dra paralleller
mellan människors och växters sexualitet. Dessa på den
tiden mycket kontroversiella tankegångar om att växternas
ståndare och pistiller var avbilder av människans könsorgan
resulterade i en ”revolution” inom växttaxonomin.
OMSLAG OCH
INLEDANDE TEXTER
PION
S O M M A R RU D B E C K I A
Paeonia-hybrid
Rudbeckia hirta
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
”Kronbladen i blomman bidrar inte till själva avelsen utan tjänar snarare som brudbädd som den
goda Skaparen har tillrett så härligt …” – Som i örngott och lakan bäddar pionens blomblad in sina ståndare och fruktämnen.
X — DEFOLIATIONIS [22 september]
Sommarrudbeckians uppseendeväckande strålblommor liknar eldtungor som omger den mörka käglan
i blomkorgens mitt bestående av otaliga rörlika
diskblommor. Dessa blommor är visserligen
oansenliga till både storlek och färg, men under
blomningen kan man se det lysande gula pollenet.
PION
R O S E NS K Ä RA
Paeonia-hybrid
Cosmos bipinnatus
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
I Kina symboliserar pionen rikedom och fullbordad
kärlek – och på motsvarande sätt visar den öppet
sina könsorgan i form av yppiga ståndare och fruktämnen.
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
De slutna knopparna på rosenskäran liknar små
knappar. Så här långt gångna är de yttre strålblommorna i blommans korg ännu helt läderartade och
ligger vikta över de inre blommorna som skydd så
att dessa inte skadas.
PION
PION
Paeonia-hybrid
Paeonia-hybrid
VÄXTBESKRIVNINGAR
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
De mogna ståndarna strör sitt frömjöl i slösande
mängd och lockar på det sättet olika insekter till
pionblomman.
R YS K
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
Medan man i Europa under flera århundraden odlade pionen som läkeväxt, var det framför allt på
grund av dess skönhet som man i Kina odlade fram
hundratals pionsorter.
A K L E JA
B L Å ST J Ä R NA
Scilla siberica
Aquilegia vulgaris
III — GERMINATIONIS [12 april]
De nickande blommorna i havet av rysk blåstjärna
sträcker fram sina ståndare mot eventuella besökare från insektsriket, för att skänka dem pollen som
färdkost.
T U L PA N
Tulipa-hybrid
V — FLORESCENTIÆ [25 maj]
En tulpanlök kunde under den så kallade tulpanfebern kosta hårresande summor, så det var ofta
billigare att införskaffa ett stilleben föreställande
tulpaner än att köpa en riktig tulpan.
VI — GROSSIFICATIONIS [20 juni]
Precis som mjuka kuddar omger de rosa blombladen
sina pistiller och ståndare i denna fyllda akleja.
Linnés jämförelse mellan hylleblad och en brudsäng, där brud och brudgum förenas, blir härmed
lätt att förstå.
FÖRORD
Om man tillbringar en tid varje dag bland sina växter börjar man se att de har
ett eget liv, inte alldeles olikt vårt eget. De föds, åldras och dör, och de reproducerar sig under sitt korta liv på jorden. Inte heller växternas sexualitet är
olik vår, och en växts befruktelse överensstämmer på många sätt med vår
mänskliga. Större är inte skillnaden i naturen.
År 1999 påbörjade jag det projekt som är grunden till denna bok och där Carl
von Linné hela tiden har stått i centrum. När jag första gången läste Linnés
texter om växternas sexualitet blev jag förbluffad över hans insikter och poetiska språk. Han var sannerligen modern, och på inget sätt blyg. Utgångspunkten för mitt bildarbete har varit tanken att växterna och deras sexualitet skulle träda fram ur ett mörker. Ur detta mörker skulle växterna
framträda i sitt eget ljus.
Den egentliga förutsättningen för arbetet har varit trädgården kring mitt
eget sommarhus i Uppland, samma landskap som Carl von Linné bodde och
verkade i. De flesta av bokens växter kommer också därifrån.
Målet för mitt projekt har varit att samla och fotografera växter som Linné
namngett och som är vanliga, uppskattade trädgårdsväxter i Uppland. Med
några bilder i månaden har samlingen vuxit och resulterat i bland annat
denna bok. Ett litet urval av bilderna har också sedan 2003 visats på ett
fyrtiotal platser i ett tjugotal länder. Att en utställning av det slaget fått så stor
publicitet är något överraskande, men självklart också stimulerande och visar
på det stora intresse som världen över finns för Linné och för växternas liv.
Tanken att få ihop lika många växter som Carl von Linné hade i sin samling
tvingades jag överge när jag insåg att han vid sin död efterlämnade ett herbarium med nästan 20 000 växter. Men jag fortsätter enträget samla.
Edvard Koinberg
MANNEN SOM
ÄLSKADE BLOMMOR
Henning Mankell
En sommarnatt för mer än fyrtio år sedan gick jag förbi den staty av Carl
von Linné som står i universitetsstaden Lund. Jag stannade till, plockade en
blomma ur en rabatt som jag satte mellan statyns fingrar. Det var ett av våra
första möten.
Senare har jag många gånger konfronterats med Linnés namn och rykte.
Mina samtal med människor i de mest avlägsna länder brukar ofta visa att
Sverige är en näst intill okänd storhet världen över. Men Carl von Linné vet
man vem det är. Mannen med blommorna! Mannen med växternas sexualliv!
Att Linné skapade ett system för att ordna upp bland växterna är något som
de flesta känner till. Han organiserade, namngav och skapade ett detaljerat
system som tidigare inte hade funnits. Från sin upphöjda plats som professor och levande legend i Uppsala skickade han ut unga begåvade kurirer åt
olika håll i världen. Hade han haft en världskarta på sin vägg – vilket han inte
hade – kunde han ha satt nålar på alla världens kontinenter. Hans utsända
kurirer fanns i Södra Afrika såväl som på Spetsbergen, bland Sydamerikas
indianer och i Kina. Om han dessutom hade haft en karta över Sverige hade
nålarna varit ännu fler. Hur många elever han hade vet man inte exakt. Men
överallt fanns de, som läkare i provinserna eller som präster, eller lärare.
Och de fortsatte att arbeta i hans anda, sände in resultaten av sina
forskningar till Mästaren som residerade i Uppsala. Där satt han som spindeln i nätet och håvade in vad studenterna skickade till honom. Från Linné
utgick en betydande litteratur, skriven inte bara av honom själv, utan också
av alla dem som fått sina grundläggande kunskaper och sin inspiration av
honom.
Möjligen drömde han om att själv kunna resa överallt dit han senare i livet
skickade sina lärjungar. Nu fick han nöja sig med att tillbringa några ungdomsår i Nederländerna, förutom sina omfattande svenska resor. Det var
där han disputerade – i medicin – på en doktorsavhandling om malaria.
Först senare, när han återvänt till Uppsala och fått en professur, kunde han
på heltid ägna sig åt sin botaniska forskning.
Redan innan han begav sig till Nederländerna hade han gjort den resa som
kanske är den mest kända av dem han företog, den som förde honom till det
svenska Lappland och vars vetenskapliga resultat, Flora lapponica, publicerades 1737. Men hans stora resedagbok kom inte på tryck förrän under 1800-
talet. Åren 1733 och 1734 reste han i Dalarna – där han också hittade sin blivande hustru, en läkardotter vid namn Sara Elisabeth. Senare resor förde
honom vidare runt i de svenska geografiska och sociala landskapen, och
resedagböckerna är fortfarande läsvärda, tack vare hans skarpögda iakttagelser och ofta förrädiskt muntra språk.
Efter det att han för gott hade slagit sig ner i Uppsala lade han ner ett stort
arbete på att kombinera sin egen forskning med vad som övrigt ingick i professorstjänsten. Ivrigt uppmuntrade han de bland sina studenter som var
villiga att ge sig ut i världen för att samla rara växter och skeppa tillbaka dem
till Uppsala. Därute väntade både sjukdomar och strapatser, och många av
dessa unga män kom aldrig hem igen.
En av de mer kända var Peter Forsskål. Han ställde till stor oreda som
mycket ung genom att skriva en upprorisk bok om yttrandefriheten som
överheten utan framgång försökte stoppa. Han blev medlem av en expedition som den danske kungen sände ut till ”Det lyckliga Arabien”. Där,
någonstans i Jemen, dog Peter Forsskål av malaria. Men innan dess lyckades
han skeppa hem stora mängder botaniska fynd, insamlade i en ursinnig takt,
som om han redan från början visste att hans liv skulle bli kort. Det mesta
av det insamlade materialet förstördes på vägen till Sverige eller på grund av
ett dåligt och okunnigt mottagande. En av de växter som överlevde resan
var en härdig brännässla som Linné symboliskt gav namnet Forsskaolea
tanacissima.
Linné var en på många sätt märklig man och hans levnadsbana är sällsam.
Han föddes 1707 och växte upp i en prästgård i Småland, i just de trakter
varifrån många sjuttiofem år senare utvandrade till Amerika, eftersom de
inte längre kunde livnära sig på de magra åkrarna fyllda av sten. Han växte
upp i ett Fattigsverige som vi knappast idag kan föreställa oss. Linnés
materiella förutsättningar var små, men hans stora begåvning hade redan
vid tjugoårsåldern visatr sig och han fick ekonomiskt stöd att studera vidare.
När han långt senare, vid drygt sjuttio års ålder, drabbades av slaganfall och
reducerades fysiskt, måste han ha funderat mycket över det liv som blivit
hans. Så långt han hade färdats, både geografiskt och mentalt, från den fattiga landsände där han blivit född. Så långt från en värld där överlevnaden
aldrig varit given, där missväxt och hunger ständigt låg som ett hot över den
fattiga allmogens liv.
Han glömde aldrig sitt förflutna. När man talar om Linné får man inte
glömma att han genom hela sitt liv, hela denna passionerade tillvaro av hårt
arbete, skrivande, resande, sökte efter nyttoaspekten på allt det som växte i
naturen. På vilket sätt kunde en ört tas till vara för att bota en viss sjukdom?
Hur kunde kunskaper från norra Sverige, eller kanske från ett land långt borta
vid fjärran horisonter, bidra till ökad hälsa bland fattiga svenskar? Kunde
man kanske lyckas få tebuskar att växa även i Sverige? Fanns det hittills
okända rötter eller frukter som skulle kunna vara ändamålsenliga som människoföda och förhindra att den ständigt hotande hungern slog till på nytt?
Linné sökte aldrig kunskap för dess egen skull. Han rådde också ständigt sina
lärjungar att söka sig till de människor, hur enkla de än måtte vara, som bäst
förstod sig på naturen. Det var de fattiga bönderna, fiskarna, inte de rika
som bodde i sina palats i städerna. För att nå resultat krävdes arbete och inte
sällan en beredskap att tåla umbäranden. Man måste slita sin bak på hästryggar, sova i nerlusade sängar, ta sig fram i lervälling och kyla. Och tala med
enkla människor samtidigt som man delade deras lika enkla föda. Då skulle
de få förtroende för sin gäst och dela med sig av sina kunskaper om naturen.
Linné var den rationelle och välorganiserade vetenskapsmannen. Men det
fanns också hos honom ett spekulativt drag som tilltog ju äldre han blev.
Som en renässansmänniska tvekade han inte att kasta sig över nya områden
han ville utforska. Några egentliga begränsningar hos sig själv ville han inte
kännas vid. Inte alltid drog han därmed de rätta slutsatserna. Ett av hans
mest kända felslut är sannolikt när han gav uttryck för sin uppfattning att
tornseglarna övervintrade på sjöbottnar i Sverige. När det gällde hans
religiösa syn på tillvaron och skapelsen var han övertygad om att det fanns
en ”hämnande Gud”, en Nemesis Divina, som redan i jordelivet bestraffade
människor för deras handlingar,
När jag nu sitter och betraktar de märkligt suggestiva fotografier som
Edvard Koinberg har tagit så inställer sig genast en fråga: Vad hade Linné
tyckt?
Jag tror att han hade uppskattat dessa bilder. Inte bara på grund av det
säregna estetiska uttrycket, utan lika mycket för att han sannolikt hade
kunnat upptäcka det oväntade i en blomma han tidigare studerat ett otal
gånger. I dessa bilder ser också jag det invanda på nya, oväntade sätt.
Naturligtvis hade Linné också kastat sig över den häpnadsväckande
fotokonstens möjligheter och dissekerat en kamera på samma sätt som en
blomma eller en klängväxt. När han dog 1778, sjuttioett år gammal, var det
fortfarande mer än femtio år till fotografikonstens tidigaste landvinningar
skulle komma att göras.
Linné var en vetenskapsman som såg uppgifter och utmaningar vart han än
vände sig. Han sökte sitt vetande där han kom åt. Han intresserade sig för
allt som hade med naturen att göra, inte bara växternas sexualsystem och
indelning i arter, utan lika mycket hur man exempelvis på olika ställen i
Sverige hanterade människor som blivit ormbitna.
Det är omvittnat att Linné avskydde kräldjur; ormar, ödlor och grodor.
Men det innebar inte att han avvisade kunskapen om dessa djur. Och, som
sagt, nyttoaspekten fanns där hela tiden. Steget från att beskriva den svenska huggormen till att lägga fram recept på olika behandlingar av ormbett
var aldrig långt.
Nu, hösten 2008, har det gått tvåhundraett år sedan Carl von Linné föddes.
Ingen på hans tid levande kunde väl ens i sin vildaste fantasi föreställa sig
den värld vi idag lever i. Linné visste inget om gener eller DNA. Fortfarande
var världen, ner till minsta kryp och obetydligaste växt, Guds skapelse. Han
var vetenskapsman men också en tjänare i en värld skapad av en Gud som
inte lät tillfälligheter råda. Det gällde att söka sig fram till de inneboende
system som var skapelsens urverk.
Men fortfarande, trots all utveckling, är Carl von Linnés arbete av stor
betydelse. Han lade grunden till en systematiserad kunskap om naturen, och
det finns många som menar att det traditionellt stora naturintresset bland
svenskar till viss del kan härledas från Carl von Linnés inspirerande exempel. Det vore naturligtvis en romantisk orimlighet att påstå att han var en
tidig företrädare för en medveten ekologisk natursyn. Många av de samband som härskar i naturen var helt okända för honom och hans tid. Men i
den nyttoaspekt han anlade på sitt vetenskapliga arbete ingick också insikten om att de nyttoväxter som inte vårdas heller inte kommer att överleva.
Carl von Linné gjorde sannerligen en lång resa från den fattiga prästgården
i det steniga Småland. Den resan pågår ännu.
SYSTEMATIKERN
LINNÉ
Tore Frängsmyr
När kunskapen systematiseras brukar vi kalla den vetenskap. Vi samlar in
empirisk kunskap, vi sorterar och ordnar den, och vi klassificerar den. Det
är det samlade resultatet av denna process som utgör vetenskapen. För Carl
von Linné var detta själva kärnan i det vetenskapliga arbetet.
Linné levde i en tid då systematiken inte hunnit särskilt långt. Hans stora
intresse sedan barnsben var botaniken och den specialiserade han sig på i
sina universitetsstudier. Botanik var vid den tiden ingen egen disciplin utan
ingick i medicinen, eftersom man tillredde de flesta läkemedel ur växter.
Men botaniken var vildvuxen som vetenskap, den innehöll ingen klar struktur eller klassifikation. De gamla örtaböckerna var oöverskådliga. En del
indelade växterna efter färg, andra efter storlek, andra åter efter blomkronan och frukten. Genom upptäcktsresor i främmande land ökade kunskapen om nya växter ständigt, men det var svårt att stoppa in de nya
växterna i de gamla systemen. När den unge Linné brottades med dessa
problem föddes tanken på att konstruera ett nytt system.
Hos vissa föregångare hade Linné lärt att växterna kunde tilldelas sexualitet. Deras ståndare med sitt pollen kunde ses som motsvarigheter till de
hanliga könsorganen hos djuren och pistillen med sina fruktämnen som
honliga. Linné hade kommit till Uppsala 1928, endast tjugoett år gammal.
Vid nyåret 1730 hade han skrivit ned sina tankar om vad han kallade
”Blomstrens biläger” i en liten uppsats. Här beskriver han växternas sexualitet, hur ståndarna befruktar pistillen med sitt ståndarmjöl, men han
inramar beskrivningen i poetiska ordalag. På våren, skriver han, ingjuter
solen liv i alla kroppar i naturen, även blommorna lever upp och fröjdar sig
åt kärlekens nöjen. Det var ett friskt och levande språk, redan här visade
Linné upp den stilistiska förmåga som skulle få genomslag i den svenska litteraturen.
De närmaste åren utvecklade Linné sina tankar om växternas sexualitet, och
under vistelsen i Holland utgav han sin sammanfattande skrift om naturens
system, Systema naturæ (1735). Han utgick från befruktningsorganen, ståndare och pistiller. Genom att räkna ståndarna i blomman och notera hur de
var ordnade indelade han växterna i tjugofyra grupper eller klasser, och
genom att räkna pistillens stift indelade han i undergrupper eller ordningar.
Indelningen gick alltså från det större till det mindre i omfång på följande
sätt: klasser, ordningar, släkten, arter. De tio första klasserna omfattade
växter med 1–10 ståndare, de tretton därpå följande omfattade växter med
olika ståndararrangemang (t.ex. två långa och två korta ståndare); den
tjugofjärde klassen innehöll blomlösa växter, kryptogamer.
Även i denna vetenskapliga klassiker utvecklade Linné sitt poetiska språk.
Om den första klassen skriver han således att blomman har en man i sitt
äktenskap, men om den åttonde säger han att det finns åtta män i samma
brudkammare med en kvinna. Om den fjortonde klassen sägs att där befinner sig fyra män, varav två längre och två kortare, tillsammans med bruden.
Många samtida tog anstöt av ett sådant lättsinnigt språk, men själv tycktes
inte Linné inte bekymra sig; han formulerade sig gärna drastiskt för att inte
säga burleskt ibland.
Linnés klassifikation, hans sexualsystem, slog igenom i den lärda världen och
gav stadga åt botaniken. Systemet kompletterades senare med den binära
nomenklaturen, dvs. sättet att beskriva alla växter med två namn, ett förnamn och ett efternamn. Tidigare hade man identifierat en växt genom att
ange släkte plus en lång beskrivning. Linné kunde nu genom två ord bestämma en växt. Första ordet angav släkte (genus), andra ordet arten (species),
t.ex. Sinapis arvensis för åkersenap. Genom Linnés insatser fick botaniken
stadga, han gav botanisterna ett eget språk.
Linné var systematiker i allt han gjorde, han var en ordningsmänniska.
Redan samtiden myntade uttrycket: Gud skapade, Linné ordnade (Deus
creavit, Linnaeus disposuit). Han hade säkert inte själv något emot detta.
Han såg sig litet som Guds utvalde, den som skulle förklara Skaparens avsikter för människan. Ett förtjusande uttryck för hans ordningssinne var den
blomsteralmanacka som han sammanställde. Han såg hela året i skenet av
blommor, när de knoppades, när de slog ut och hur länge de stod i blom.
Liksom astronomerna kunde utläsa årets gång efter stjärnorna, så kunde
blommorna spegla hela året i olika perioder för den botaniskt medvetne.
Man finner, skriver han, ”af blomstren en noga utstakning af sommaren,
hwilket har warit så mycket efterlängtat för hushålds nyttor, och den man
tilförne fåfängt sökt af stiernorne”. Efter en sådan blomsteralmanacka kan
man se till att växterna i rabatterna avlöser varandra, så när en art vissnar
börjar en annan blomma.
Systematiken låg i tiden, i en allmän strävan att få ordning på kunskapen om
naturen. På samma sätt som Newton kartlagt naturlagarna för fysiken, så
ville Linné och hans samtida bringa reda i naturalhistorien. Linné inspirerades av sina föregångare och blev själv inspiratör för andra. Han klassificerade även djuren och mineralen i Systema naturæ, men resultaten blev inte
särskilt lyckat och slog aldrig igenom. Han klassificerade sjukdomarna på
samma vaga sätt. Många av hans kolleger gjorde ambitiösa försök att ordna
andra naturföreteelser. Hans kollega i kemi, Johan Gottschalk Wallerius,
kartlade i boken Hydrologia, eller watturiket (1748), olika sorters vatten, och
man förstår hur svårt det måste ha varit. Att skilja på stillastående vatten,
svagt eller starkt forsande vatten, bäckar, floder, rännilar etc. kan inte ha
varit lätt. Men det visade att tron på ordning och systematik var mycket
utbredd bland vetenskapsmännen.
Linné stod mitt i den vetenskapliga diskussionen. Med sin överblick och
fantastiska detaljkunskap var han som skapt att bli vägvisare i växternas rika
värld.
Blommorna äro sålunda ej annat än örternas aflelselemmar, dock med den åtskilnad ifrån djurens, at vi hos
dem hålla desse lemmar för skamlige, hvars åskådande
upväcker hos oss blygsel, hvarföre ock naturen hos djuren
merendels på något sätt fått betäkt dem. Då deremot i
ört-riket desse delar ej äro dolde, utan fast häldre aldeles
bara framsatte för allas åsyn, ja! desse äro framför alla
de andre örtens delar de dägeligaste och behageligaste, til
hvilka vår åhåga, tycke och åskådande hjerteligen låckas.
[Sponsalia Plantarum, Blomstrens biläger, (1746) 1750]
I — GLACIALIS
II — REGELATIONIS
[13 december]
[19 mars]
A K L E JA
G U L LV I VA
ÄPPELROS
S P I K K LU B B A
Aquilegia vulgaris
Primula veris
Rosa rubiginosa
Datura stramonium
Väl i december har aklejans frön för länge sedan
skakats ur sina karpeller som nu är tomma och
förtorkade.
I gullvivans skrumpna blomfoder döljs frökapslarna
vars innehåll strös ut i omgivningen med hjälp av
höstvindarna.
I slutet av vintern hänger ännu några förtorkade
nypon kvar på äppelrosbusken. Under varma sommardagar framträder den intensiva doften av äpple
från bladen.
S T J Ä R N F LO C K A
S T J Ä R N F LO C K A
O P I E VA L L M O
Astrantia major
Astrantia major
Papaver somniferum
Stjärnflockans frukt sitter länge kvar i skydd av
svepebladen, men om något djur stryker förbi kan
frukterna lätt haka fast i dess päls och forslas vidare.
Även under vintern då annars få växter blommar
finns överlevare från sommaren med lyskraft kvar.
Stjärnflockans en gång upprättstående hylleblad
hänger nu som små klockor på den i övrigt vissna
stjälken.
L AVENDEL
SNÖDROPPE
Galanthus nivalis
Den torra fruktställningen ger en förnimmelse av
lavendelblommornas ljuvliga doft. Deras eteriska olja
är en basingrediens i många parfymer, och i Sydfrankrike finns av det skälet stora lavendelodlingar
som gör att hela landskap färgas blålila tidigt på
sommaren.
S TO R
V Å R ST J Ä R NA
Scilla luciliae
Den stjärnformiga frökapseln gör att opievallmon är
lätt att känna igen. Genom ett snitt i den halvmogna kapseln utvinns mjölksaften, som i torkad form,
opium, ger växten dess tvivelaktiga rykte. Själva
vallmofröna är däremot en välbekant matlagningsingrediens att strö på bröd och bullar.
Lavandula angustifolia
Spikklubban har fått sitt namn på grund av de talrika taggar som skyddar frukten. Likt många andra
växter i familjen potatisväxter är den mycket giftig.
Dess hallucinogena effekt togs till bruk redan
under antiken, och i medeltida häxberedningar var
spikklubban omistlig.
Redan under senvintern kan man se snödroppens
vita blomklocka sticka fram ur markens snötäcke,
men eftersom lämpliga pollinatörer som bin och
humlor saknas under årstiden sker ofta en självbefruktning. Denna fortplantningsmetod ansåg
Linné vara gemensam för hela växtriket.
Namnet stor vårstjärna syftar på växtens tidiga
blomning om våren. Det händer ibland att de blåvita stjärnblommorna dyker upp medan marken
ännu är snötäckt. Från sitt ursprung i Turkiets
bergstrakter har arten brett ut sig vida ikring och är
nu ett omtyckt inslag i våra trädgårdar.
III — GERMINATIONIS
[12 april]
V Å R K R O KU S
KROKUS
B AC KS I P PA
R A N U N K E LS I P PA
Crocus vernus
Crocus-hybrid
Pulsatilla vulgaris
Anemone palmata
Vårkrokusens orangelysande märke syns tydligt i
den halvöppna blommans mitt. Från det torkade
pistillmärket hos släktingen saffranskrokus (Crocus
sativus) kommer den dyrbara kryddan.
Djupt nerbäddade i jorden ligger knölarna, men när
våren kommer häver de lila krokusblommorna sig upp
ur marken med hjälp av långa tublika foderblad som
utgår från knölen. Tuberna innehåller blommans
egentliga fortplantningsorgan bestående av tre
ståndarknappar och det tredelade pistillmärket,
alla lysande brandgula.
V Å R K R O KU S
LÖNN
Crocus vernus
Acer platanoides
Vårkrokusens märke pollineras av bin och andra
insekter som för med sig frömjöl, pollen, från andra
blommor. Det hankönade frömjölet fastnar på
märket och befruktar det honkönade fröanlaget.
Backsippans gula krans av ståndare omsluter de
många fruktämnena. Trots den ljuvliga anblicken av
den blålila blomman är växten mycket giftig. I folkmun har den haft olika namn, till exempel ”koskälla” som syftar på blommans klockform, och
”gökeklocka”, som antyder när blomningen sker.
R YS K
G U L LV I VA
B L Å ST J Ä R NA
Scilla siberica
När våren kommer spricker lönnens knoppar, som
under vintern har skyddat dess blad- och blomanlag.
Mitt i blomman hos ranunkelsippan kan man se det
kvinnliga könsorganet, pistillen, bland de manliga
ståndarna. Efter befruktningen mognar fröna i
pistillens gröna karpeller.
Primula-hybrid
Sitt latinska namn till trots härstammar rysk blåstjärna inte från Sibirien utan från Mindre Asiens
och Kaukasus skogstrakter.
Gullvivan är en gammal välkänd trädgårdsväxt som
också använts som läkeört. Under seklernas gång
har otaliga kultivarer framodlats i de mest skiftande
färger. Den här avbildade sorten har en gul fördjupning vid mynningen av blomfodret, i vilket fortplantningsorganen ligger inneslutna.
LÖNN
LÖNN
P O R S L I NS H YAC I N T
S Ä LG
Acer platanoides
Acer platanoides
Puschkinia scilloides
Salix caprea
Lönnens unga blad vecklar snabbt ut sig, och snart
får det ymniga havet av ljusgröna blomställningar
påhälsning av årets första bin och flugor som utför
sitt pollineringsuppdrag.
I lönnens unga blomställningar omges knopparna
av flera lager skyddande fjäll. De yttre fjällen är
blanka och röda medan de inre har en brunaktig
päls som skyddar mot kyla och uttorkning.
Den täta blomklasen hos porslinshyacinten liknar
den hos släktingen hyacinten. De vita stjärnformade blommorna med sina ljusblå strimmor kan verka
oansenliga en och en, men i talrika bestånd drar de
till sig eventuella pollinatörers uppmärksamhet.
M U N K RA B A R B E R
A M A RY L L I S
HUMLE
Rheum rhaponticum
Hippeastrum-hybrid
Humulus lupulus
På våren skyndar sig munkrabarberns knallröda
knoppar att svälla för att bryta fram genom fjolårets vissna lövtäcke. Djupt nerbäddad i marken
har växtens rotstock funnit skydd från vinterstorm
och kyla och från våra lystna blickar.
Hos amaryllisens eldröda blommor som liknar
trumpetklockor underlättas pollineringen av att de
böjda ståndarna och pistillen når så långt ut. De sex
ståndarna består av smala så kallade strängar som
pryds av gula knappar innehållande pollen.
A M A RY L L I S
B A L K A NS I P PA
Hippeastrum-hybrid
Anemone blanda
Amaryllispistillens stift, som är lika långt som
ståndarsträngarna, bär längst ut i spetsen sitt vita,
treuddiga märke.
Balkansippans blomhylle består av flera enkla blad
som är stjärnformigt ordnade och har en färgskala
från blåskimrande vitt till mörkt blålila. I blommans mitt syns tydligt det manliga könsorganet: På
de många smala ståndarsträngar sitter de gula
knapparna med sitt innehåll av frömjöl, eller
pollen.
Humlen, som växer vilt i fuktiga skogar, är mest
känd i flytande form: de kryddoftande blomsamlingarna hos den honkönade humleplantan är en
nödvändig beståndsdel i öl. Hankönade humleplantor används däremot inte vid ölframställningen. De
unga, späda skotten av både han- och honplantor
skördas emellertid på våren för att tillredas och avnjutas precis som sparris.
Sälgens hankönade blomställning har på grund av
sitt pälsliknande utseende fått smeknamnen ”videkissar” eller ”videungar”. Liksom andra representanter inom släktet är sälgen tvåkönad, det vill säga
det finns både hanplantor och honplantor, som
antingen utvecklar blommor med uteslutande ståndare eller blommor med uteslutande fruktämne.
IV — FRONDESCENTIÆ
[9 maj]
B L Å S I P PA
P I N G ST L I L JA
ALM
H Ä ST K ASTA N J
Hepatica nobilis
Narcissus poeticus
Ulmus glabra
Aesculus hippocastanum
Blåsippan tillhör samma familj (Ranunculaceae) som
vitsippan (Anemone nemorosa) och backsippan (Pulsatilla vulgaris). Gemensamt för sipporna är den stora,
ännu inte fastställda mängden ståndare och pistiller.
Till trädgårdens käraste vårblommor hör också
pingstliljan. Blommans vita kalkblad bildar en dekorativ och starkt doftande krans runt kronans sambladiga pip.
Väl inne i maj månad kan man se almens vingkantade frukt, som så fort den mognat förs iväg och
sprids med vinden.
Hos många lövträd är de unga bladen så känsliga att
lövsprickningen får vänta till månaden maj då faran
med förödande frostnätter är över. De skyddande
knopparna hos hästkastanjen består av flera lager
fjälliknande blad, som är intensivt röda inuti.
Redan i Linnés system över växtriket, som bygger på
könsorganens antal och hur de är anordnade, sammanfördes sipporna till gruppen Polyandria Polygynia, som betyder ”många av hankön, många av
honkön”.
P I N G ST L I L JA
P Å S K L I L JA
Narcissus poeticus
Narcissus pseudonarcissus
Ur pingstliljans öppning sticker tre av sex ståndare
fram, medan de andra tre finns dolda inne i
blomman.
ASK
ASK
Fraxinus excelsior
Fraxinus excelsior
I den grekiska mytologin var Narkissos en underbart vacker yngling som av högmod avvisade alla
som ville ge honom kärlek. När han lutade sig ner
över en kristallklar källa för att släcka sin törst, blev
han dömd till livslång förälskelse i sin egen spegelbild och kom att försmäkta av förtvivlan över den
ofullbordade kärleken. Efter sin död förvandlades
han till en narciss.
Efter att ha legat kamlikt veckade i knopparna
under vinterns prövningar spricker askens ljusgröna
fjäderlika blad ut .
I fornnordisk föreställningsvärld stod en väldig ask
i världens mitt, den så kallade världsasken Yggdrasil.
P Ä R L H YAC I N T
K U N G S Ä N G S L I L JA
B A L K A N G E M S R OT
M AS K R O S
Muscari botryoides
Fritillaria meleagris
Doronicum columnae
Taraxacum sp.
Bin och humlor på pollineringsuppdrag får en vägvisning till pärlhyacintens nektargömmen genom
den vita krans som markerar öppningen i den lilla
blomklockan. Pärlhyacinten kan nog anses vara det
vackraste bland ogräs, för som sådant räknades den
förr då den klädde de sydtyska vinbergen i blå
vårskrud. Numera odlas den i stället i de flesta trädgårdar.
Det säregna mönstret på blombladen har gett
kungsängsliljan dess vetenskapliga namn – släktnamnet Fritillaria betyder på latin ”tärningsbägare” och artnamnet meleagris kommer från det grekiska ordet för ”pärlhöna”. Det svenska namnet
härrör från Kungsängen söder om Uppsala.
På grund av den tidiga blomningen är balkangemsrotens gula blomkorgar överblommade redan i maj.
ÄPPELROS
S TO R RA M S
M AS K R O S
Rosa rubiginosa
Polygonatum multiflorum
Taraxacum sp.
Från äppelrosens rosamättade kronblad strömmar
en frisk blomdoft. Liksom hos de andra vildrosorna
syns de manliga och kvinnliga könsorganen tydligt –
en krans av otaliga ståndare omger pistillen i blommans centrum.
J A PA NS K
Efter kort avvaktan öppnar sig blomknopparna på
storramsen (även kung Salomos sigill eller kungskonvalj) och får snart besök av humlor och fjärilar
som med sina långa sugsnablar suger upp nektarn ur
de vita tublika kalkbladen och därmed utför
befruktningen.
ALM
BUSKROSLING
Pieris japonica
Ulmus glabra
Likt sina anförvanter i familjen Ericaceae (ljungväxter) är den nyutsprungna blomman hos den
japanska buskroslingen intensivt röd.
Almblommorna är vindpollinerade, det vill säga vinden för med sig deras pollen som därmed hamnar
hos andra blommor. Almen blommar därför långt
före lövsprickningen, så att vinden innan dess obehindrat kan ruska om trädkronan.
Hur många har inte roat sig med att blåsa iväg
maskrosbollen av mogna frukter. Den enskilda
frukten liknar ett paraply, och den förs lätt bort av
vinden och sprider sig vida kring.
Att maskrosens gula blomhuvuden färgar hela landskapet gult under månaden maj har de flesta av oss
upplevt redan i barndomen.
V — FLORESCENTIÆ
[25 maj]
K A P R I FO L
L Ö J T NA N TS H J Ä RTA
P R Ä ST K RAG E
P R Ä ST K RAG E
Lonicera caprifolium
Lamprocapnos spectabilis
Leucanthemum vulgare
Leucanthemum vulgare
Kaprifolens konformade blomma öppnar sig i sommarkvällen och sänder ut sin förföriska doft.
Ditlockade nattflyn suger med långa sugsnablar
nektar ur blommans sporre och befruktar därmed
blomman.
Blommorna på löjtnantshjärta ser ut som små hjärtan upphängda på rad. Växten som härstammar
från Ostasien har en lång tradition som koloniträdgårdsväxt och utstrålar en gammaldags charm som
från mormors dagar.
T U L PA N
T U L PA N
Tulipa-hybrid
Tulipa-hybrid
Till skillnad från de flesta djur som har sina könsorgan omsorgsfullt dolda visar växterna frikostigt
upp allt inför öppen ridå. Tulpanen bjuder fram
sina pollenstinna ståndare som från en dyrbar och
mångfärgad bricka.
Precis som andra korgblommiga växter har prästkragen en korgliknande blomställning som är sammansatt av ett stort antal mycket små enskilda
blommor. De yttre, vita strålblommorna är sterila
och tjänar bara som blickfång, medan de inre, gula
rörlika diskblommorna fungerar som fortplantningsorgan.
J U N G F RU N
I D ET G R Ö NA
T U L PA N
T U L PA N
Tulipa-hybrid
Tulipa-hybrid
Ännu i den vissna tulpanblomman flödar ståndarna
över av pollen, som delvis faller ner i blombottnen.
Linné liknade ståndarna med sitt innehåll av
pollenkorn vid däggdjurens testiklar och spermier.
Namnet jungfrun i det gröna anspelar på det tidigare
bruket att avfärda en friare som gick till så att den
tillbedda överräckte blomman, symbolen för försmådd kärlek, till honom.
A M E R I K A NS K
H Ä ST K ASTA N J
De klarröda hyllebladen på klängliljan är långt
tillbakaböjda efter blomningen, och könsdelarna
ligger fritt exponerade: ståndare och pistill står
rymligt så att besökare i blomman lätt kan få med
sig pollen och på samma gång lämna det pollen de
själva medför. Likt de flesta andra växter är även
klängliljan hermafroditisk, det vill säga att både
han- och honkön finns i en och samma blomma.
GUL
NÄCKROS
Nuphar lutea
Aesculus pavia
Över den vissna tulpanen ligger ett svart puder som
får blomman att ge ett sotigt intryck. Det är i själva verket pollen som hos några tulpaner har en
djupt mörklila färg och som här har singlat ner från
ståndarknapparna i rik mängd.
Blombladen på den amerikanska hästkastanjen ser ut
att vara täckta av fint dun. Genom att korsa denna
art med den vitblommande hästkastanjen uppstod
den rödblommiga hästkastanjen (Aesculus carnea),
som likt sin vita förälder är ett omtyckt träd i våra
parker.
T U L PA N
T U L PA N
M U N K RA B A R B E R
Tulipa-hybrid
Tulipa-hybrid
Rheum rhaponticum
Under barockens tidevarv utbröt en veritabel
tulpanfeber i Nederländerna. Nya uppseendeväckande tulpansorter blev ideligen framodlade, till
exempel med flerfärgade fjäderlika flammor på
kalkbladen.
K L Ä N G L I L JA
Gloriosa superba
Nigella damascena
Tulpanens gula märke är indelat i lober med små
vårtlika upphöjningar. Det gör ytan starkt förstorad, och pollen som bin och andra insekter kommer
med kan lättare fångas upp.
Med orden ”älskar, älskar inte …” får prästkragens
vita strålblommor en funktion som gärna anlitat
kärleksorakel.
För att skydda de viktiga fortplantningsorganen i
tulpanblommans inre sluter sig de färggranna kalkbladen varje kväll för att åter slå ut nästa morgon.
I den gula näckrosblommans mitt lyser pistillens
gula, stjärnformade märke. Glansen kommer från
den klibbiga substans som avsöndrats på märkets
yta för att fånga upp och hålla kvar pollen som medförts från andra blommor. De främmande pollenkornen börjar därefter gro i märkets fuktiga miljö
och växer genom så kallade pollenslangar mot
fruktämnet där fröanlagen befruktas.
TA K L Ö K
Sempervivum tectorum
På våren spricker munkrabarberns klubblika knoppar upp ur marken. Ännu ligger de inbyltade i skyddande bladskikt precis som de unga bladen.
På taklökens blomma är antalet ståndare alltid
dubbelt så stort som antalet omgivande kronblad.
Nio kronblad tyder alltså på att det finns arton
ståndare. De köttiga och håriga bladrosetterna ansågs ha magisk kraft och de planterades förr i tiden
ut på tak, i synnerhet halmtak, för att avvärja brand
och åsknedslag.
KALLA
NYPONROS
Ä N G S H AV E R R OT
Ä N G S H AV E R R OT
Zantedeschia-hybrid
Rosa dumalis
Tragopogon pratensis
Tragopogon pratensis
Kallans hölsterblad omger kolven i vars understa
hälft de kvinnliga enskilda blommorna finns medan
de manliga finns i ovandelen. De båda könen är
alltså skilda åt vad gäller de enskilda blommorna.
Däremot förekommer båda könen tillsammans i
kallaplantans gemensamma blomställning.
Mitt i nyponrosens blomma syns pistillens märke
omgivet av en gul ståndarkrans. Linnés omskrivning
av hur växternas könsorgan är anordnade sammanfattas i ”Polyandria/Polygynia”, där förhållandet
beskrivs som ett stort antal äkta makar och makor i
obesvärad frihet i en och samma säng.
Precis som hos maskrosblomman har ängshaverrotens foderblad omvandlats till fina små sinnrika
parasoller.
Ängshaverrotens parasoller dansar i vinden och ser
till att de mogna fröna sprids.
VI — GROSSIFICATIONIS
[20 juni]
K R O L L I L JA
DILL
A K L E JA
A K L E JA
Lilium martagon
Anethum graveolens
Aquilegia vulgaris
Aquilegia vulgaris
Krolliljans knoppar kommer att slå ut när som helst.
Den utslagna blomman med sina stora, köttiga
blad och sin intensiva doft är utan tvekan en av de
mest uppseendeväckande av alla trädgårdslundens
växter.
Dillplantan har en parasolliknande blomställning
som består av oräkneliga små blommor som är helt
oansenliga. Blomflocken tilldrar sig i sin helhet
desto större uppmärksamhet från insekterna och
tjänar som bekväm landningsplats och spelplan när
de kommer för att söka nektar.
De omogna yttre ståndarna i aklejablomman står
ännu slutna och nedböjda, till skillnad från de uppsträckta inre ståndarna som redan öppnat sig för att
släppa ut mogna pollenkorn. På detta vis tillgodoses att det under flera dagar finns ständigt nytt pollen till inkommande pollinatörer, pollen som de kan
föra vidare till andra blommor.
Aklejans hängande blommor har nedåtriktade öppningar. De pollinerande humlorna måste därför
hålla sig kvar på ståndarna medan de söker efter
nektar, och det är så humlekropparna blir rikligt
bepudrade med pollen.
M O R OT
BERGKLINT
A K L E JA
A K L E JA
Daucus carota
Centaurea montana
Aquilegia-hybrid
Aquilegia vulgaris
Blomflocken hos moroten är hopböjd som en korg
eller ett rede, innan den breder ut sin vita skärm av
talrika små blommor för att locka till sig pollinatörer. Därefter utspelar sig hundratals kärleksmöten där blomma efter blomma pollineras. I gengäld tar insekterna med sig morotens pollen och
drar vidare.
Bergklinten har dekorativa blomhuvuden med
svartrandiga holkfjäll och lysande lila enkla blommor. Släktnamnet på denna korgblommiga växt,
som ofta använts som läkeört, syftar på den läkekunniga kentauren Cheiron.
I de långa sporrarna väntar gott om nektar som
belöning till alla besökare hos denna vita akleja.
Men det är bara insekter med tillräckligt långa
sugsnablar, till exempel fjärilar, som kan njuta av
den söta saften.
S M Å N U N N E Ö RT
LÖK
A K L E JA
Corydalis intermedia
Allium cepa
Aquilegia vulgaris
Smånunneörten hör till de vårblommor vars frukter
mognar redan på försommaren. Fröna med sina
små, oljiga hängen lockar till sig myror, som använder fröna som näringsrik färdkost och på det viset
ser till att växten utbreder sig.
Låter man lökar bli liggande för länge i skafferiet,
börjar de utvecklas och bilda gröna blad, och snart
växer de ut till nya lökar. Dessa är produkter av en
sorts könlös fortplantning och saknar helt blommor, pollen eller frön.
GUL
DAG L I L JA
Hemerocallis lilioasphodelus
Likt små pelarbuntar sträcker sig de otaliga ståndarna ur aklejans blomma. Under medeltiden var
aklejan en älskad trädgårdsväxt i hela Europa och
odlades fram i alla färgschatteringar från rent vitt
till svartlila.
KIRGISLÖK
RAMSLÖK
ULLKARDBORRE
Allium aflatunense
Allium ursinum
Arctium tomentosum
Som ett fyrverkeri mot natthimlen skjuter blommorna upp ur blomställningen på kirgislöken. Varje
enskild blomma liknar å sin sida en lila miniatyrstjärna, i vars mitt man kan urskilja växtens
könsorgan med sina gröna fruktämnen och de sex
finsträngade ståndarna. Den ståtliga kirgislökens
uppseendeväckande skönhet tjänar till syvende och
sist bara ett syfte: fortplantning som tryggar artens
överlevnad.
Genom att odla fram fyllda trädgårdsformer uppstod aklejablommor med många fler blomblad. Hos
denna mildrosa form verkar därför ståndare och
pistiller ligga inneslutna i ett hölje av finaste tyg
med mjuka kuddar.
Ramslöken är en inhemsk representant för löksläktet. Den förekommer ofta i stor mängd i fuktiga
lövskogar där den under försommaren bildar en vit
blommande matta. I de tretaliga blommorna kan
man tydligt se såväl de sex blombladen och de sex
ståndarna som det tredelade fruktämnet.
Den gula dagliljan gör sitt namn all rättvisa: den väldoftande liljan står i blom bara under några få
timmar. Den kan stå där sprickfärdig med fyllda
knoppar, men en dag senare är den redan överblommad och hänger visset.
SIBIRISK
VA L L M O
Papaver croceum
De små blomhuvudena på ullkardborren är insvepta
i vitaktiga ulltrådar. De har en mängd holkfjäll med
kraftiga hakar som gör att de mogna små frukterna
lätt fastnar i pälsen på djur och i våra kläder. Deras
häftförmåga är så god att de inspirerat till uppfinningen av kardborrebandet.
På långa, gängliga stjälkar balanserar den sibiriska
vallmons sina håriga knoppar, och snart kommer de
att öppna sig och veckla ut sina blomblad.
GRÄSLÖK
I N D I A N K RAS S E
J Ä T T E VA L L M O
J Ä T T E VA L L M O
Allium schoenoprasum
Tropaeolum majus
Papaver Orientale-gruppen
Papaver Orientale-gruppen
Gräslöken är en omtyckt kryddväxt, och dess rörformade blad passar bra att finhacka och strö över
olika maträtter. Vitlöken, som är nära släkt med
gräslök, gul lök och schalottenlök, hade ännu ett
användningsområde: redan hos de gamla egyptierna var den efterfrågad som afrodisiakum.
Indiankrassens blommor har färgnyanser från knallgult till rött. I sitt hemland Peru pollineras den av
kolibrier, som suger upp nektar ur blomsporrarna
med sina långa näbbar. Dessa sporrar påminde om
kapucinermunkarnas kåpor, enligt tyska trädgårdsmästare under barocken, och växten fick då sitt
tyska namn, kapuzinerkresse.
De ömtåliga blommorna på jättevallmon skyddas
av ludna foderblad, som faller så fort knopparna
slagit ut.
Jättevallmons eldröda, silkepapperstunna kronblad
är förgängliga. Efter bara en dag vissnar de och
låter fruktämne och ståndare stå kvar utan hylleblad.
J Ä T T E VA L L M O
PION
S A M M ETSTAG ET E S
Papaver Orientale-gruppen
Paeonia-hybrid
Tagetes patula
Jättevallmons klarröda blomblad är mycket känsliga. Om de skadas vissnar de inom kort och torkar
så att de mer liknar tunt papper.
I pionblommans mitt syns de intensivt röda pistillerna. Runt dem finns en krans av ståndare, som i den
framodlade formen på bilden har omvandlats till
rosafärgade band vilket gör att de snarare liknar de
egentliga kronbladen.
PION
T YS K I R I S
Paeonia-hybrid
Iris germanica
Efter en lyckosam befruktning tappar pionen sina
ståndare och kronblad, och dess fristående fruktämne börjar svälla. Det röda märket sitter emellertid länge kvar på pistillspetsen. Fruktämnena är
nakna hos en del arter men hos andra kan de vara
sammetsludna.
SIBIRISK
VA L L M O
Papaver croceum
Sammetstagetes, som härstammar från Mexiko, hör
till våra mest omtyckta sommarblommor. Dess
ringa storlek gör den särskilt väl lämpad till att fylla
ut luckor i rabatten. Sedan länge har den haft ännu
ett användningsområde i koloniträdgårdarna, där
den ofta samplanterats med grönsaker för att hålla
skadedjur borta genom sin intensiva doft.
SIBIRISK
SIBIRISK
VA L L M O
Papaver croceum
Det är inte bara nektar som bjuds de besökande
pollinatörerna – de kommer också för att få ta del
av det proteinrika pollen som finns hos många
blommor. Hos tyskirisen (ibland kallad tysk svärdslilja) har blombladen utvecklat en matta, eller ett
skägg, av gula hår för att bättre kunna visa upp sitt
näringsrika pollen.
En knopp öppnar sig på den sibiriska vallmon, och i
takt med att de gröna foderbladen fälls vecklar skära kronblad ut sig. Linné liknade växternas foderblad vid människans förhud eller yttre blygdläppar,
medan kronbladen med motsvarande tänkesätt
jämfördes med inre blygdläppar.
VA L L M O
Papaver croceum
Även när vallmoblomman är helt utslagen ger den ett
skrynkligt och ”ostruket” intryck. Redan i knoppen
har nämligen blombladen legat oregelbundet
sammanknycklade och inte så ordentligt vikta som
hos andra växter.
Motljuset sipprar genom de silkepapperstunna,
skrynkliga blombladen hos den sibriska vallmon
och avslöjar deras fina ådernät.
PION
PION
J Ä T T E VA L L M O
H Ö ST V Ä D D
Paeonia-hybrid
Paeonia-hybrid
Papaver Orientale-gruppen
Scabiosa caucasica
Under antiken ansågs pionen vara en av de mest
värdefulla läkeväxterna. Det vetenskapliga namnet
syftar på en av läkegudens Asklepios elever, Paieon,
som botade den skadade dödsguden Hades med
den läkande roten från en pion.
Det finns drygt trettio arter av pioner. Blomningstiderna infaller från maj ända fram till början på
juli.
Likt en halskrage omger de svarta ståndarna det
klotformade fruktämnet hos denna jättevallmo.
Höstväddens lysande vita blomkorgar är under sommaren en äkta tummelplats för en mängd insekter –
och mitt i den allmänna kärleksyran genomförs
pollineringen.
ROS
VILDROS
BERGKLINT
K R O L L I L JA
Rosa-hybrid
Rosa spec.
Centaurea montana
Lilium martagon
Av alla blommor är det den röda rosen som står som
sinnebild för erotik och sensualism, men de fyllda
sorter vi ser i våra trädgårdar har inte längre något
sexualliv värt namnet. De extra kronbladen döljer
pistillen i blommans inre – detta försvårar uppenbarligen både pollinering och befruktning.
Den ljusrosa knoppen på en vildros håller på att slå
ut. Även om blommorna inte uppnår samma yppighet och mättade färg som trädgårdsrosor, står
vildrosen inte på något vis efter sina framodlade
släktingar vad beträffar charm och skönhet.
Under tiden som det lilla blomhuvudet öppnar sig
på bergklinten sticker redan den blålila enskilda
blomman fram. Blomhuvudets hylleblad har den
form och färg som är utmärkande för de olika arterna bland flockblommiga växter. På bergklintblomman syns en tydligt tandad svart rand.
Från krolliljans grårosa blommor med svarta fläckar
strömmar en söt, tung animalisk doft. Dess tillbakaböjda kalkblad påminner om en turban, därav artnamnet martagon, som på turkiska betyder turban.
Blommans sex ståndare har här nyss öppnat sig och
släpper frikostigt ut sitt lysande röda pollen.
B LO M ST E R LU P I N
RÖDKLÖVER
M A D O N NA L I L JA
M A D O N NA L I L JA
Lupinus polyphyllus
Trifolium pratense
Lilium candidum
Lilium candidum
Som tända ljus står de rosa blomsterlupinerna, men
blommorna består egentligen av många småblommor av olika åldrar: När de nedersta blommorna
står färdiga att öppna sig, är de översta ännu bara
små gröna knoppar som behöver ett par veckor på
sig innan de slår ut. Därigenom förlängs blomningstiden, och sannolikheten att befruktningen kommer att lyckas ökar.
Klöverblommor består av små, runda blomställningar och så även hos rödklövern. Den är vanligt förekommande på ängar och hedar och är viktig föda
för betande boskap.
Likt trumpeter öppnar sig de lysande vita blommorna på madonnaliljan, i vilken de sex ståndarna
och den gröna pistillen tydligt avtecknar sig. I flera
sekler fick madonnaliljan med sin vita färg och ljuvliga doft stå symbol för den obefläckade renheten
hos jungfru Maria, och den blev därför ofta avbildad i kristna bildmotiv..
Enligt grekisk mytologi har den vita madonnaliljan
uppstått ur de mjölkdroppar som sprutade ur
Heras bröst när hon ammade dibarnet Herakles.
Uppretad över liljans kyska renhet förvandlade
emellertid Afrodite, kärleksgudinnan, formen på
blommans gröna pistill så att den kom att likna
lemmen på en åsnehingst.
VII — MATURATIONIS
[11 juli]
ROSENKALLA
KALLA
Å K E RV Ä D D
T E M Y N TA
Anthurium andraeanum
Zantedeschia-hybrid
Knautia arvensis
Monarda-hybrid
Rosenkallan blev med sina rödglänsande, vaxlika
hölster en av femtiotalets mest populära krukväxter. Blomkolven bär otaliga småblommor med
honkönade pistiller som befruktningsklara väntar
på att de hankönade ståndarknapparna skall öppna
sig. Därigenom förhindras självpollinering, det vill
säga att pistillen skulle betäckas med eget frömjöl.
Hos framodlade sorter av kalla finns hölsterblad i
en mängd färger. Bredvid den vita vilda formen
finns hybrider som framför allt går i rosa, gult och
mörkrött.
De små violetta åkerväddsblommorna öppnar sig
litet i taget. Därigenom förlängs blomningsperioden ansenligt, vilket befrämjar möjligheterna
för en lyckosam befruktning. Pistillen med sitt
klubbformade märke bidrar också genom att
sträcka sig långt ut ur blomman.
De knallröda, rörlika, långa blommorna hos röd
temynta (Monarda didyma) får i vilt tillstånd ofta
kolibribesök. I motsats till insekterna kan dessa små
fåglar, likt människorna, urskilja färgen röd. Hos
klarröda blommor i naturen är det nästan alltid
fåglar, inte bara kolibrier, som pollinerar.
L I L JA
R O S E NS K Ä RA
S T I N KS YS K A
B R O KS A LV I A
Lilium-hybrid
Cosmos bipinnatus
Stachys sylvatica
Salvia viridis
Det färgsprakande ljusspelet i de yppigt köttiga
kalkbladen och doftens tunga sötma gör liljeblomman till en av växtrikets sinnligaste blommor.
Rosenskäran pollineras av ett flertal olika insekter
som bin, skalbaggar, blomflugor eller fjärilar. Blomkorgen tjänar också som kärleksnäste för flera av
dessa insekter, som i den lätt hittar sina artfränder
att para sig med.
Ä N G S N Ä VA
KAMELIA
Geranium pratense
Camellia japonica
Förekomsten av pollen är så stor hos ängsnävan att
ståndarknapparna tappar en del så snart de öppnar
sig.
Blomman hos stinksyskan liknar de flesta andra
blommor ur familjen Lamiaceae (som tidigare kallades Labiatae) genom att kronan har en över- och en
underläpp. Den övre läppen innesluter och skyddar
ståndarknapparna och pistillmärket, medan underläppen tjänar som landningsyta för bin och humlor
som befruktar stinksyskan i sin jakt på nektar.
STRÄV
STRÄV
K A R DV Ä D D
Dipsacus strigosus
Kamelian, som är nära släkt med teplantan, härstammar från de fuktiga och kyliga skogarna i Ostasiens
bergstrakter. De vaxartade blombladen är så tåliga
att de kan användas som blomsterdekoration i
knapphål och dekolletage, där de håller sig fräscha
i flera timmar. Detta bruk var särskilt omtyckt
under 1800-talet, och romanen Kameliadamen av
Alexandre Dumas gjorde kamelian världsberömd.
Hos broksalvian är det inte blommans blad som drar
till sig pollinatörernas uppmärksamhet, utan de
stora, färggranna högbladen i vars axel de oansenliga blommorna sitter. Bland kända hälsofrämjande
egenskaper tillskrivs vissa salviaarter afrodisiakisk
effekt och sägs kunna uppskjuta ålderdomen.
K A R DV Ä D D
Dipsacus strigosus
I blomställningen på sträv kardvädd kan man se ett
hundratal små, vita blommor sticka fram mellan de
taggiga blomfjällen.
Förr användes de klotformade fruktställningarna
från vissa kardarter till att kamma ut fibrerna på ull
och lin så att de lättare kunde spinnas till garn.
G U R K Ö RT
K N Ö L K LO C K A
B O L LT I ST E L
S O M M A R KO K A R D -
Borago officinalis
Campanula rapunculoides
Echinops ritro
Gaillardia pulchella
Gurkörtens blommor är som små lysande stjärnor.
De nyplockade bladen smakar som gurka och de
välsmakande blommorna kan användas som dekoration i sallader, såser och drycker. På växtplatsen
blir besökande bin och humlor i jakt på nektar nerpudrade med frömjöl om de så bara dinglar ett
ögonblick på den nickande gurkörtsblomman.
Linné antog att blommorna alltid befruktades av
sitt eget pollen. Det var först 1790 som Christian
Konrad Sprengel upptäckte att naturen själv i de
flesta fall, som till exempel knölklockans, valde
korspollinering.
B LO M ST E R
Längst ute på bolltistelns ståndarknappar trängs de
vita pollenkornen. Den blå bolltistelns vetenskapliga namn kan härledas till grekiskans ekhinos
(igelkott) och ops (ser ut som), och syftar på växtens
taggiga blomhuvud.
Sommarkokardblomster hör till familjen korgblommiga växter, där varje enskild blomma i blomställningen är förhållandevis stor och lätt att urskilja.
B L Å K LO C K A
TRÄJON
R I N G K RAG E
L I L JA
Campanula rotundifolia
Dryopteris filix-mas
Glebionis carinata
Lilium-hybrid
I blåklockssläktet omintetgörs självpollinering
genom att blommans pistill blir mottaglig först
efter det att ståndarna har vissnat.
Det hoprullade bladet på ett ungt träjon liknar en
biskopskräkla. Även om man inte kan könsbestämma ormbunkarna skiljer man i det tyska ordbruket
mellan ”Männerfarn” (träjon) och den liknande,
men gracilare ”Frauenfarn” (Athyrium filix-femina
eller majbräken).
I ringkragens färgglada blomkorg finns runda
nektarmarkeringar som lockar till sig bin och andra
insekter och visar vägen till nektarförrådet.
Märket på denna röda lilja är vitt, och det gör att
pistillens klibbiga del, där de manliga pollenkornen
fastnar, syns tydligt. När pollenkornen gror på
fröanlaget växer en pollenslang ut, som går genom
pistillens stift, och ner till fruktämnet. När de manliga könscellerna når fruktämnet befruktar de fröanlagen, som nu mognar till frön.
VIII — MESSIS
[4 augusti]
B LO M ST E R L I N
M I D S O M M A R B LO M ST E R
P U M PA
ROSENVIAL
Linum grandiflorum
Geranium sylvaticum
Cucurbita pepo
Lathyrus latifolius
Mitt i blomman hos blomsterlinet finns en glänsande
rund fläck. För det mänskliga ögat ser blomman ut
att vara enfärgat röd, men i det ultravioletta ljus
som insekterna förnimmer får fläcken i blommans
mitt en annan färg.
Pistillens märke hos midsommarblomster består av
fem spretande lober som är ludna och klibbiga för
att ge bästa möjliga förutsättning för pollenkornen
att fastna.
En av pumpans sista blommor sluter sig för gott,
samtidigt som skörden av de mogna frukterna inleds. Pumpans blommor är av både han- och honkön, och de har antingen bara ståndare eller bara en
pistill. Hankönade blommor – som den på bilden –
och honkönade blommor kan också finnas på en
och samma planta.
Rosenvialen hör till familjen ärtväxter (Fabaceae)
som utmärks av den fjärilslika blomman. Hos ärtväxterna är fortplantningsorganen och nektarn
dolda djupt inne i blomman och är därför inte
lättillgängliga för vilka pollinatörer som helst.
RANUNKEL
RANUNKEL
LEJONGAP
Ä RT
Ranunculus asiaticus
Ranunculus asiaticus
Antirrhinum majus
Pisum sativum
Ranunkeln var under 1800-talet en mycket omtyckt
trädgårdsväxt, och den odlades fram i flera hundra
sorter i alla upptänkliga färger.
Ranunkelns oftast tätt fyllda blommor öppnar sig ur
knubbiga, knapplika knoppar.
Även hos lejongapsblomman ligger könsorganen
djupt dolda, men ingången till blommans nektargömma är tydligt markerad genom sitt gulfärgade
svalg. Det är bara vissa insekter, de med tillräcklig
kroppsvikt, som förmår trycka ner underläppen för
att befrukta blomman.
Hos ärten är den typiska fjärilslika blomman lätt att
känna igen: I ”kölen” ligger ståndarna inlindade i
mitten tillsammans med fruktämnet. På varsin sida
därom finns ”vingarna”, och över dem breder
”seglet”, det största av kronbladen, ut sig.
ZINNIA
ZINNIA
Zinnia elegans
Zinnia elegans
När zinnians yttersta blomlager har vissnat är
knopparna i de innersta blomlagren ännu stängda.
Under tiden har mellanlagret i blomman öppnat sig
helt och visar upp sina ståndare och gula pistillmärken.
Blomkransarna öppnar sig i långsam följd vilket
förlänger blomningstiden hos zinnian och andra
korgblommiga växter, och därmed ökar tidsutrymmet som behövs för en lyckad befruktning. Detta
gör zinnian till en ännu mer omtyckt trädgårdsväxt,
och dess skönhet varar i flera veckor.
S T R Å L RU D B E C K I A
AT L AS B LO M M A
Rudbeckia fulgida
Clarkia amoena
Rudbeckian har fått sitt namn av Linné som uppkallade den efter sin lärare, Olof Rudbeck d.ä.,
grundaren av Botaniska trädgården i Uppsala.
Dennes son, Olof Rudbeck d.y., uppmärksammade
Linnés första betydande skrift, avhandlingen,
Præludia Sponsaliorum Plantarum eller ”Förspel till
växternas bröllop”, där Linné för första gången
diskuterar växternas sexualitet.
Mångfalden av färger och former i växtriket, här
exemplifierat av den lysande violetta atlasblomman,
tjänar till att locka så många pollinatörer som
möjligt.
R O S E N V I N DA
E TERNELL
Calystegia pulchra
Xerochrysum bracteatum
Rosenvindans rosa blomtrattar skyddas av stora
förblad nere vid blombasen. Den snabbväxande
vindan slingrar sig frodigt runt lämpliga stöd och är
därför utmärkt som grönskande växt vid spaljéer
och staket.
Holkfjällen i korgblomman är papperstunna och
stela i eternellen, som härstammar från Australien.
Eftersom den i torkat tillstånd bevarar både färg
och form används den ofta till dekorativa buketter.
IX — EXSOLATIONIS
X — DEFOLIATIONIS
[28 augusti]
[22 september]
SOMMARLJUS
DAHLIA
S O M M A R RU D B E C K I A
B A L LO N G B LO M M A
Gaura lindheimeri
Dahlia x pinnata
Rudbeckia hirta
Nicandra physalodes
Hos den nordamerikanska växten sommarljus växlar
blomman färg två gånger om dagen. I gryningsljuset slår de rosa knopparna ut i bländande vitt,
och när skymningen inträder får blomman åter en
rosa färgton just innan den slokar för att vissna.
Ståndarknapparna på sina långa, slanka strängar
och det knubbiga märket längst ut på sitt lika långa
stift gör sommarljuset lätt att känna igen.
Sedan dahlians ankomst till Europa från Mexiko i
slutet av 1700-talet har den blivit en av våra mest
älskade trädgårdsväxter och finns nu i tusentals förädlade former.
Förutom den gula vildformen förekommer
rudbeckian i många framodlade sorter med blomkorgar i färgskalan orange till rött.
Som om den vore av svart glänsande läder omsluter
ballongblommans foderblad frukten som håller på
att mogna.
DAHLIA
DAHLIA
B A L LO N G B LO M M A
H Ö STA N E M O N
Dahlia x pinnata
Dahlia x pinnata
Nicandra physalodes
Anemone hupehensis
Hos många dahliasorter ligger de yttre kronbladen
platt utsträckta medan de hos andra framodlade
former är mer eller mindre hoprullade. Blomhuvudena på dessa dahlior ur den så kallade Pompongruppen påminner om gamla tiders halskrås eller
om de en gång så populära badmössorna.
Eftersom de frostkänsliga dahliorna inte kan
planteras ut förrän i maj då frostnätterna är förbi,
öppnar sig de knappformade knopparna relativt
sent under sommaren.
Med foderblad som liknar dekorativa lyktor odlas
ballongblomman världen över, och den sägs kunna
driva bort flugor och annan ohyra i trädgården.
När sommaren går mot sitt slut är höstanemonens
mjukt ludna blommor i hela färgskalan mellan vitt
och violett en av de sista färgklickarna i trädgården.
DAHLIA
SOLROS
BLÅRISP
S O M M A R RU D B E C K I A
Dahlia x pinnata
Helianthus annuus
Limonium sinuatum
Rudbeckia hirta
Dahlians färgprakt når sin höjdpunkt under sensommaren och varar tills den första höstfrosten
kommer – då måste dahliaknölarna tas in i källaren
för vinterskydd.
För de flesta av oss är solrosen bekant sedan barnsben. Såväl dess svenska som dess vetenskapliga
namn syftar på formen och färgen hos den stora,
gula blomkorgen som liknar solskivan.
Blårisp kommer ursprungligen från Medelhavsområdet och föredrar därför salthaltig jord. Efter
att ha stått i blom länge behåller blommorna sin
klara, blåa färg även i torkat tillstånd under lång tid
och används därför ofta i dekorativa blomsterarrangemang med olika torkade blommor.
SOLROS
J AC K M A N K L E M AT I S
H Ö STA N E M O N
Helianthus annuus
Clematis ’Jackmanii’
Anemone hupehensis
Solrosens blomma vänder sig alltid mot solen och
följer den från uppgång till nedgång.
Även efter det att blombladen fallit kan klematisens
blommor vara påfallande dekorativa. De otaliga
fruktämnena i blommans mitt omges av en stjärnformad krans av blåaktiga ståndare.
Höstanemonens ståndare sitter i en strålkrans runt
de glänsande gröna fruktämnena i blommans mitt.
Det som lockar till sig pollinerande insekter hos
rudbeckian är inte så mycket färgen som mönstret
framkallat av det för människan osynliga ultravioletta ljuset.
XI — CONGELATIONIS
XII — BRUMALIS
[28 oktober]
[5 november]
J U N G F RU N
I D ET G R Ö NA
RODODENDRON
Rhododendron-hybrid
Nigella damascena
Flera månader efter blomningen i början på
sommaren kan man på rododendronbusken se de
kvinnliga fruktämnena med sina smala stift. Linné
kallade stiftet för tuba och fruktämnet för ovarium,
och genom att använda de latinska termerna för
däggdjurens äggledare och äggstock åskådliggjorde
han för sin samtid den likartade funktionen hos
växtens organ.
B O L LT I ST E L
RÖD
Echinops ritro
Echinacea purpurea
Den uppblåsta frukten hos jungfrun i det gröna omges av ett grönt fint nätverk. Man kan tydligt höra
de små svarta fröna i frökapslarna rassla i vinden
tills de är redo att kastas ut genom öppningen i kapselns topp. Släktingen svartkummin (Nigella sativa)
är en gammal kulturväxt som till och med har
hittats i de egyptiska faraonernas gravkamrar. Än
idag används svartkummin flitigt som brödkrydda.
RU D B E C K I A
Bolltistelns blomhuvud bryts ner under höstens
lopp och de mogna frukterna strös ut i omgivningen. Bolltisteln hör till de blommor som är
dekorativa även i torkat tillstånd, och långt in i den
kalla årstiden är den en prydnad i trädgården.
Mellan de nedbrutna holkfjällen sitter ännu några
frukter kvar. Röd rudbeckia har länge använts som
läkeväxt av indianer i Nordamerika, varifrån växten
ursprungligen kommer. Numera ingår den i framställningen av solskyddsprodukter och har även i
övrigt fått ett stort användningsområde världen
över.
VILDROS
PION
ÄPPELROS
Rosa sp.
Paeonia-hybrid
Rosa rubiginosa
Till skillnad från de flesta trädgårdsrosor utvecklar
vildrosorna som regel nypon efter det att blomman
befruktats. De vitaminrika frukterna bildas ur den
från början gröna blomaxeln som ligger som en
skålinfattning runt fruktämnet.
Pionens djupt flikiga blad äger sin egen skönhet
bredvid de praktfulla blommorna.
Edvard Koinberg, fotograf, född i Stockholm 1964, porträtterar växter i upplysningstidens anda, men också med
inspiration från holländskt 1600- och
1700-talsmåleri. Under de senaste tio
åren har han arbetat med egna projekt
kring växter och trädgårdar. Han har
ställt ut sina bilder i ett tjugotal länder
världen över, såväl i Europa som i till
exempel USA, Australien, Nya Zeeland,
Kina och Sydafrika.
Henning Mankell, född i Stockholm 1948,
har skrivit ett stort antal kriminalromaner
och annan skönlitteratur, barnböcker
samt dramatik. Han tillbringar numera en
stor del av sin tid i Maputo, Moçambique,
där han bland annat driver teatern Teatro
Avenida. Han följer det svenska kulturlivet med intresse och är en stor beundrare
av Carl von Linné.
Tore Frängsmyr, född i Skellefteå 1938,
är professor emeritus vid Uppsala
universitet och tidigare innehavare av
Hans Rausing-professuren i vetenskapshistoria. Han har varit föreståndare för
Vetenskapsakademiens centrum för
vetenskapshistoria och redaktör för
Nobelstiftelsens årsbok. Han är ledamot
av Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien.
Om inte lystna fåglar äter upp äppelrosens nypon i
tid torkar det näringsrika röda fruktköttet in, och
de skrumpna nyponen blir hängande kvar.
© 2009 TASCHEN GmbH
Hohenzollernring 53, D–50672 Köln
www.taschen.com
Bokförlaget Max Ström 2009
www.maxstrom.se
© Foto: Edvard Koinberg 2009
Inledande texter av Henning Mankell
och Tore Frängsmyr
Växtbeskrivningar: Nils Köster, Bonn
Översättning av växtbeskrivningar från
tyska: Viveka Tunek Cash, Philadelphia
Svensk faktagranskning av växtbeskrivningar: Susanna Rosén, Stockholm
Samtliga citat ur Carl von Linnés Förspel
till växternas bröllop (Præludia Sponsaliorum Plantarum) är hämtade från Uppsala
universitetsbiblioteks utgåva, 2007, med
svensk transkription och engelsk översättning av Xtina Wootz och Krister
Östlund
Design: Sense/Net, Andy Disl
och Birgit Eichwede, Köln
Svenskt original: Petra Ahston Inkapööl
Redaktion Köln: Florian Kobler,
Kathrin Murr
Redaktion Stockholm: Erika Berggren,
Charlotta Broady
Produktion: Stefan Klatte, Köln
Repro: Dieter Kirchner, NovaConcept,
Berlin. Tryckt i PAN4C®
Tryckt i Tyskland 2009
ISBN: 978-91-7126-154-0