Transcript Nämndemannasystemet. Elin Cronholm.pdf

Masteruppsats i statsvetenskap
Höstterminen 2014
Nämndemannasystemet
en studie om nämndemän och lagfarna domares uppfattningar
om det svenska nämndemannasystemet
Författare: Elin Cronholm
Handledare: Helena Wockelberg
Den här uppsatsen tillägnar jag min älskade farfar Gösta Cronholm
som själv aldrig fick möjlighet att uppfylla sin stora dröm – att få studera.
2 Abstract
I Sverige finns en mer än 800 år lång tradition av att lekmän – det vill säga personer utan
juridisk utbildning – dömer tillsammans med juristutbildade domare i svenska domstolar.
Lekmännen som i Sverige kallas nämndemän dömer i allt från brottmål till skattemål och
deras röst väger lika tungt som den lagfarna – det vill säga, juristutbildade – domarens
röst. Den här studien har med hjälp av en enkät undersökt svenska nämndemän och
lagfarna domares upplevelser av det svenska nämndemannasystemet. Undersökningen
har funnit att svenska nämndemän generellt är mer positivt inställda till
nämndemannasystemet än lagfarna domare. Nämndemännen upplever exempelvis att de
är mer aktiva, förstår bevisning bättre och har ett större inflytande över beslutsfattandet
än vad lagfarna domare anser att nämndemännen har. Undersökningen visar dock även
att såväl nämndemän som lagfarna domare upplever samarbetet dem emellan som
mycket bra och att båda grupperna anser att nämndemännen för in bredare perspektiv
och livserfarenheter i landets domstolar. Många av studiens resultat går igen från tidigare
empiriska studier på andra nämndemannasystem i Europa, vilket indikerar att
nämndemän och lagfarna domare i olika rättssystem verkar ha liknande syn på
nämndemännens funktion och prestation.
3 1. Introduktion ...................................................................................................................... 5 2. Syfte och frågeställning ................................................................................................... 6 2.1. Avgränsningar och definitioner .......................................................................................... 7 2.2. Generaliserbarhet .................................................................................................................. 8 3. Lekmän i domstolar: jury- och nämndemannasystem ............................................. 9 3.1. Olika former av nämndemannasystem i Europa .......................................................... 10 3.2. Kan det svenska nämndemannasystemet jämföras med andra? ................................ 11 4. Det svenska nämndemannasystemet ........................................................................ 12 4.1. Historisk tillbakablick ........................................................................................................ 12 4.2. Dagens nämndemannasystem .......................................................................................... 13 4.2.1. Vilka är nämndemännen och de lagfarna domarna? ............................................................ 14 4.2.2 Nämndemän i allmän domstol ................................................................................................... 16 4.2.3. Nämndemän i allmän förvaltningsdomstol ............................................................................ 18 4.2.4 Går det gemensamt studera nämndemän i de olika domstolstyperna? ............................ 19 5. Tidigare forskning och studiens operationalisering .............................................. 20 5.1. Nämndemännens funktion i rättssystemet .................................................................... 21 5.1.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer ett ................................................................................. 25 5.2. Nämndemännens agerande under rättegång ................................................................ 26 5.2.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer två ................................................................................. 28 5.3. Nämndemännens agerande under överläggning ......................................................... 29 5.3.1 Hypoteser: forskningsfråga nummer tre .................................................................................. 33 6. Studiens genomförande ............................................................................................... 34 6.1. Enkätens utformning .......................................................................................................... 34 6.2. Spridningen av enkäten ...................................................................................................... 36 6.2.1. Enkät till lagfarna domare ........................................................................................................... 37 6.2.2. Enkät till nämndemän .................................................................................................................. 39 6.3. Vilka har deltagit i undersökningen? .............................................................................. 41 7. Resultat ........................................................................................................................... 43 7.1. Nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet .............................................. 43 7.1.1. Svar på forskningsfråga nummer ett ........................................................................................ 47 7.2. Nämndemännens aktivitet under rättegången ............................................................. 48 7.2.1. Svar på forskningsfråga nummer två ....................................................................................... 51 7.3. Nämndemännens agerande under överläggningen ..................................................... 52 7.3.1. Svar på forskningsfråga nummer tre ........................................................................................ 54 8. Slutsatser och förslag på framtida forskning ........................................................... 56 9. Källhänvisningar ........................................................................................................... 59 9.1 Tryckta källor ......................................................................................................................... 59 9.2 Internetbaserade källor ........................................................................................................ 61 Appendix 1. Enkät till nämndemän: frågeformulär med svarsfördelning. ............ 63 Appendix 2. Enkät till lagfarna domare: frågeformulär med svarsfördelning. ..... 72 4 1. Introduktion
Lekmän – det vill säga personer utan juridisk utbildning – har dömt i domstolar världen
över under flera hundra år. Idag använder sig omkring femtiofem länder världen över av
någon form av lekmän i sina respektive rättssystem (Park 2010:526). Medan kritiker
menar att lekmännen i och med vår tids allt mer komplicerade rättsfall har spelat ut sin
roll, menar andra att lekmännen nu behövs mer än någonsin för att förhindra att
dömandet endast utövas av en välutbildad elit av jurister och experter. Lekmännen
förväntas göra rättssystemet mer legitimt genom att föra in samhälleliga värderingar i
rättssalen och fungera som en kontrollfunktion mot statligt maktmissbruk. Kort brukar
sägas att folket ska dömas av sina likar. Det är bland annat lekmännens förväntade
legitimerande funktion som gjort att den månghundraåriga traditionen av att involvera
lekmän i dömande verksamhet på senare tid har spridit sig till nya platser världen över.
Vitt skilda länder såsom Argentina, Ryssland, Venezuela, Kina, Sydkorea och Japan har
alla infört någon form av lekmannadeltagande under de senaste tjugo åren (Hans
2008:276). Det har medfört att lekmännen fått större uppmärksamhet inom internationell
forskning och att såväl lekmännens teoretiska som praktiska funktion kommit att
studeras.
I Sverige har nämndemän dömt tillsammans med lagfarna domare utan avbrott sedan
1200-talet, vilket gör Sverige till ett av de länder i världen som använt lekmannadomare
under längst tid. Till skillnad från exempelvis det amerikanska jurysystemet – där juryn är
reserverad till särskilt grova brott – dömer svenska nämndemän i allt från brottmål till
vårdnadstvister, skatte- och migrationsmål. Nämndemännens röst väger lika tungt som
de juridikutbildade domarnas röst och i tingsrätt och förvaltningsrätt där nämndemännen
är i majoritet, kan de tillsammans få igenom ett beslut utan att ha lagfaren domare med
sig. Trots deras breda och starka inflytande i det svenska rättssystemet utgör
nämndemännen
en
relativt
outforskad
del
av
den
svenska
statsapparaten.
Nämndemannasystemet är däremot ett återkommande ämne för samhällelig debatt i
Sverige, där systemet såväl risas som rosas. Medan somliga debattörer menar att det
svenska nämndemannasystemet bör avvecklas (se exempelvis Aftonbladet 2014-09-12,
Dagens Nyheter 2011-03-19) menar andra att nämndemännen fyller en viktig funktion i
det svenska rättssystemet vilken inte bör hotas (Dagens Juridik 2014-11-17, Göteborgs
Posten 2012-02-15). Den här uppsatsen kan ses som ett vetenskapligt inlägg i en debatt
som tidigare främst förts i debattartiklar och insändare.
5 Att undersöka nämndemännens funktion gör man troligen bäst genom att studera
uppfattningar hos de som är ytterst involverade i systemet: det vill säga, nämndemän och
lagfarna domare. Det har också gjorts i tidigare studier från exempelvis Tyskland
(Machura 2001, Machura 2007), Danmark (Malsch 2009), Finland (Klami och
Hämäläinen 1992) och Kroatien (Ivkovic 2003, Ivkovic 2007) där nämndemän och
lagfarna domares åsikter om nämndemannasystemet har varit i centrum. Allmänheten,
politiker och journalister har nämligen endast en begränsad tillgång till vad som pågår
innanför dörrarna i landets domstolar. När nämndemän och lagfarna domare diskuterar
sig fram till och fattar ett beslut har generellt inga utomstående tillträde. Att studera det
svenska nämndemannasystemet gör man således kanske bäst inifrån. I den här uppsatsen
kommer
svenska
nämndemän
och
lagfarna
domares
uppfattningar
om
nämndemannasystemet att studeras, vad gäller såväl nämndemännens funktion i
rättssystemet som prestation i rättssalen.
2. Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att undersöka svenska nämndemän och lagfarna domares syn på
det svenska nämndemannasystemet. Det är en beskrivande studie där inga försök görs till
att
förklara
varför
nämndemän
och
lagfarna
domare
ser
på
det
svenska
nämndemannasystemet på ett visst sätt, utan snarare hur de ser på det. Studien har heller
ingen ambition att göra en reell beskrivning av nämndemannasystemet, utan är en
beskrivning av svenska nämndemän och lagfarna domares upplevelser av systemet. Studien
syftar dels till att undersöka hur respondenterna ser på nämndemännens funktion i det
svenska rättssystemet: exempelvis vilka för- och nackdelar som finns med systemet och
huruvida man är positivt eller negativt inställd till att involvera nämndemän i dömande
verksamhet. Ytterligare ett syfte med studien är undersöka hur respondenterna ser på
nämndemännens faktiska prestation i rättssalen: hur aktiva är de? Vilket inflytande har de
över det slutliga beslutsfattandet? Hur duktiga är de på att förstå juridiska sakfrågor?
Studien kan således sägas bestå av två abstraktionsnivåer: dels nämndemännens funktion
i rättssystemet generellt, samt deras faktiska prestation i rättssalen. En tidigare studie av
Pomorski (1975:202) visade exempelvis att respondenterna stödde idéen med att
involvera lekmän i dömande verksamhet, men att de var kritiska mot implementeringen
av systemet. I en annan studie gör Klami och Hämäläinen (1992:51) skillnad på
nämndemännens idealiska och realistiska funktion. Det finns därför anledning att göra
uppdelningen mellan nämndemännens generella funktion och faktiska agerande. De tre
6 huvudsakliga frågeställningar studien syftar att besvara är därför:
1. Vilken och hur viktig funktion menar svenska nämndemän och lagfarna
domare att nämndemän fyller i det svenska rättssystemet?
2. Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna domare nämndemännens
prestation och agerande under rättegång?
3. Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna domare nämndemännens
prestation och agerande under överläggning?
Ytterligare ett syfte med studien är att se huruvida svenska nämndemän och lagfarna
domares syn på nämndemännen skiljer sig från vad man funnit i tidigare empiriska
studier från andra nämndemannasystem runt om i Europa. Studien syftar även till att
undersöka huruvida svenska nämndemän och lagfarna domare skiljer sig åt i sin syn på
nämndemännen eller inte.
2.1. Avgränsningar och definitioner
Studien syftar till att studera det svenska nämndemannasystemet, inte lekmän verksamma
i dömande verksamhet generellt. I Sverige används lekmannadomare även vid
tryckfrihetsbrott, men då i form av en jury. Skillnaden är att nämndemän överlägger och
beslutar tillsammans med professionella domare, medan lekmän i jurysystem fattar beslut i
skuldfrågan utan inblandning av professionell domare. Vidare är studien endast inriktad
på professionella domare anställda vid domstolar där även nämndemän verkar, då
respondenternas upplevelser av nämndemännens agerande är en viktig del av
undersökningen. Det innebär att lagfarna domare vid högsta domstolen, högsta
förvaltningsdomstolen, migrationsöverdomstolen samt olika specialdomstolar såsom
mark- och miljödomstolen inte inkluderats i undersökningen, då nämndemän inte är
verksamma där.
Inför den fortsatta läsningen behöver några begrepp förtydligas. I arbetet och enkäten
definieras rättegång i det svenska fallet som huvudförhandling i allmän domstol eller
muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol. Det finns indikationer på att ordvalet
7 har kommit att förvirra somliga respondenter, vilket diskuteras vidare under avsnitt 6.1.
Då ordet förhandling används i arbetet, refererar det till såväl huvudförhandling som
muntlig- och skriftlig förhandling. Under överläggningen träffas rätten – det vill säga
lagfaren domare och nämndemän i de mål de sitter med – och diskuterar inför ett
avgörande av mål. I det här arbetet relaterar begreppet allmän domstol till tingsrätt och
hovrätt. Högsta domstolen hör också till samma kategori men omfattas inte av det här
arbetet på grund av att nämndemän inte är verksamma där. På samma sätt relaterar
begreppet allmän förvaltningsdomstol till förvaltningsrätt och kammarrätt. Högsta
förvaltningsdomstolen inkluderas inte då inga nämndemän verkar där.
2.2. Generaliserbarhet
Att göra jämförelser mellan olika rättssystem är en svår uppgift. Sanningen är att det inte
finns två länder i världen med identiska rättssystem, vilket gör det svårt att dra säkra
slutsatser om fall A genom att studera fall B. Trots att studien främst är beskrivande i sin
natur, kommer Sverige ses som ett fall av ett europeiskt nämndemannasystem. Det
innebär bland annat att den här studien främst kommer att kopplas till och jämföras med
fynd från tidigare studier på europeiska nämndemannasystem, mer specifikt länder som
använder German Collaborative Court-modellen (vilken presenteras i avsnitt 3.1). Som
nämndes inledningsvis har exempelvis Japan och Sydkorea under 2000-talet infört
nämndemannasystem. På grund av bland annat de ländernas olika rättstradition och
erfarenhet av nämndemän i dömande verksamhet skiljer de sig väsentligt från det
svenska systemet. Den här studien kommer inte göra någon ansats till att generalisera till
studier på utomeuropeiska nämndemannasystem. Då det svenska nämndemannasystemet
– precis som exempelvis det polska, finska, kroatiska och danska – har rötter i det tyska
nämndemannasystemet, kommer de ses som olika grenar på samma träd. Det innebär
dels att studien kommer att inspireras av tidigare forskning på europeiska
nämndemannasystem av den sorten, men också att den här studien kan tänkas säga
någonting om andra, liknande nämndemannasystem. På grund av ländernas särart och
många juridiska och strukturella skillnader – vilket bland annat diskuteras under avsnitt
3.2. – är det dock inte möjligt att med säkerhet generalisera undersökningens resultat till
andra
europeiska
rättssystem.
Snarare
kan
tidigare
forskning
från
sådana
nämndemannasystem indikera vilka upplevelser och åsikter som möjligen kan hittas i det
svenska nämndemannasystemet – och vice versa. För att få en bättre förståelse för hur
8 lekmän i olika system kan se ut och verka, presenteras nedan en kort internationell
översikt över olika former av lekmannadeltagande i domstolar.
3. Lekmän i domstolar: jury- och nämndemannasystem
Lekmän i domstolar har en lång historia. Medborgares direkta inflytande i
domstolsärenden introducerades redan i det antika Grekland (Ma 1998:75). Den athenska
demokratiformen förespråkade folkets direkta inblandning såväl politiskt som juridiskt,
och under rättegångar skulle folket leda processen, bedöma bevisen samt fria eller fälla.
Lekmannadeltagandet kom sedan att utvecklas parallellt i olika delar av världen, mycket
beroende på rättstradition. I länder med common law användes främst jurysystem medan
man i länder med civil law istället använde nämndemän (Goldbach och Hans 2014:1,
Ivkovic 2007:434). Civil law är den rättstradition som är äldst och mest spridd över
världen. Den återfinns i exempelvis Europa, Latinamerika samt Afrika och Asien.
Common law spreds från Storbritannien till länder såsom USA, Kanada, Australien, Nya
Zealand. I common law-traditionen är muntliga vittnesförhör det bevismaterial som främst
värderas varför juryn är en passiv beslutsfattare. Inom civil law-traditionen finns istället ett
fokus på dokumentation, vilket förespråkar ifrågasättande, aktiva beslutsfattare såsom
nämndemän (Hans 2008:278, Ivkovic 2007:435). Den mest fundamentala skillnaden
mellan jury- och nämndemannasystem är att lekmannadomarna i det första systemet
överlägger utan inblandning av professionell domare, medan de i det senare systemet
överlägger gemensamt med professionell domare. Juryn sitter passiv under rättegången
medan nämndemännen ses som en del av rätten och sitter tillsammans med ordföranden
längst fram i rättssalen. Ytterligare en skillnad är att juryn endast bedömer huruvida den
tilltalade är skyldig eller inte, medan nämndemän tillsammans med lagfaren domare
bedömer såväl skuld som eventuell påföljd. Jury- och nämndemannasystemen är på
många sätt närbesläktade och den teoretiska grundtanken med att involvera lekmän är i
mångt och mycket densamma. Den har dock implementerats på olika sätt. I det här
arbetet är det endast nämndemannasystemen som är av intresse, varför vi framöver
endast ägnar oss åt dem.
Det finns ingen heltäckande, komparativ forskning på världens nämndemannasystem
vilket exempelvis Hans (2008:292) ser som mycket önskvärt för att driva forskningen
framåt. Den klassificering som fått mest inflytande är Jackson och Kovalevs (2006)
9 uppdelning mellan German Collaborative Court, French Collaborative Court Model och Expert
Assessor Collaborative Court Model. Studien kommer främst relatera till German Collaborative
Court-modellen. Även de andra nämndemannasystemen presenteras kort i avsnittet
nedanför för att ge läsaren en ökad kunskap om vilka olika former av
nämndemannasystem som används i europeiska domstolar.
3.1. Olika former av nämndemannasystem i Europa
Jackson och Kovalev (2006) fann tre olika former av nämndemannasystem i de då 46
medlemsländerna i Europarådet: German Collaborative Court, French Collaborative Court samt
Expert Assessor Collaborative Court Model. Den förstnämnda är den vanligaste men även den
typ som mest liknar vårt svenska nämndemannasystem. Den tyska modellen består oftast
av en professionell domare och två nämndemän även om det – som med nästan allt –
finns skillnader mellan länderna. Generellt sett överträder antalet nämndemän i olika
former av German Collaborative Court inte antalet domare med mer än en, även om
exempelvis Sverige och Finland med i regel tre nämndemän och en professionell domare
är ett undantag från den regeln. Det tyska nämndemannasystemet används generellt i de
flesta måltyper men i somliga länder – såsom Ungern och Ukraina – används
nämndemännen endast vid mer allvarliga brott. Skillnaden mellan den tyska modellen
och the French Collaborative Court Model är att den senare även har inslag av jurysystem. I
franska domstolar används lekmannadomare endast i åtal där den tilltalade riskerar minst
tio års fängelse. Tre professionella domare dömer tillsammans med nio lekmän. Den
stora skillnaden i antal nämndemän är en av Jackson och Kovalevs (2006) anledningar till
att särskilja den tyska och den franska modellen, men främst beror uppdelningen på att
urvalsprocessen för nämndemännen skiljer sig avsevärt i de två systemen. I den franska
modellen utses nämndemännen slumpmässigt från allmänheten och ses som
medborgerliga representanter och inte som medlemmar av domarkåren, varför de sitter
avskilt från de professionella domarna. I den tyska modellen blir nämndemännen istället
utsedda till sitt uppdrag för en viss mandatperiod och blir därför medlemmar av
domarkåren och representanter för domstolen. Ytterligare en skillnad är att i det tyska
systemet räcker det generellt med enkel majoritet för en fällande dom, medan det krävs
minst två tredjedels majoritet i den franska modellen (Jackson och Kovalev 2006:96-98).
En tredje form av de blandade rätterna är Expert Assessor Collaborative Court Model.
Modellen refererar till länder där man i särskilda mål använder nämndemän som har
10 någon typ av expertkunskap, exempelvis inom pedagogik eller medicin. Två eller tre
sådana specialister beslutar då tillsammans med åtminstone en professionell domare.
Systemet återfinns i länder som Frankrike, Tyskland, Island och Norge (Jackson och
Kovalev 2006:98). Även Kroatien använder ett sådant system. Där måste nämndemän
som dömer i ungdomsbrottsmål exempelvis vara lärare, professorer eller andra med
kunskap om ungdomars utbildning (Ivkovic 2007:439).
3.2. Kan det svenska nämndemannasystemet jämföras med andra?
Att kategorisera olika former av lekmannadeltagande har visat sig svårt. Förutom att det
inte finns två exakt likadana rättssystem använder somliga länder flera olika former av
lekmannadeltagande. I exempelvis Kroatien och Tyskland används främst German
Collaborative Court-modellen men i somliga måltyper också Expert Assessor Collaborative
Court. Norge använder förutom den tyska- och franska modellen även jury i somliga mål.
Den tyska modellen av nämndemannasystem är dock den mest vanligt förekommande av
de typer Jackson och Kovalev (2006) finner. Nitton av de fyrtiosex undersökta länderna
praktiserar systemet, däribland förutom Sverige och Tyskland även Österrike, Bulgarien,
Kroatien, Finland, Estland, Ungern, Danmark, Lettland, Makedonien, Norge, Polen,
Serbien, Slovakien, Slovenien, Ukraina och Schweiz. Vad som vidare framkommer från
Jackson och Kovalevs kategorisering är att det svenska nämndemannasystemet är en
relativt renodlad form av German Collaborative Court, förutom i tryckfrihetsbrott då jury
används. Den här studien kommer därför främst knyta an till tidigare empirisk forskning
från andra länder som använder German Collaborative Court-modellen. Mycket av
forskningen är centrerad till länder som ligger nära Sverige såväl geografiskt som
kulturellt såsom Tyskland, Danmark och Finland, men också det kroatiska-, ungerskaoch polska nämndemannasystemet är i viss mån utforskat. Den här studien kommer att
bedrivas nära tidigare empirisk forskning från länder som också använder den tyska
modellen. Det är dock viktigt att återigen poängtera att det finns väsentliga skillnader. En
sådan kan sägas vara att svenska nämndemän i tingsrätt och förvaltningsrätt i regel är tre
till antalet tillsammans med en professionell domare, medan antalet nämndemän i den
tyska modellen generellt endast är två. Det skulle exempelvis kunna göra att svenska
respondenter upplever nämndemännens inflytande som större, jämfört med andra
system som har den tyska modellen då nämndemännen i Sverige är fler till antalet. Dock
används i den tyska modellen generellt enkel majoritet för att fatta beslut, vilket gör att
11 nämndemän också i andra system med den tyska modellen kan enas om ett beslut utan
att ha lagfaren domare med sig. Nedan kommer en mer utförlig beskrivning av det
svenska nämndemannasystemet.
4. Det svenska nämndemannasystemet
För att ge läsaren en ökad förståelse inför den stundande undersökningen, följer här ett
avsnitt om det svenska nämndemannasystemet. Innan skillnaden mellan nämndemän och
lagfarna domare samt skillnaden mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol
beskrivs, inleds avsnittet med en kort historisk tillbakablick på Sveriges långa tradition av
nämndemän.
4.1. Historisk tillbakablick
Före 1200-talet sköttes rättskipningen i Sverige främst direkt av de inblandade familjerna.
Om de var oförmögna att komma överens så kallades ett ting av alla myndiga män i
bygden samman för att gemensamt lösa tvisten. Under den här tiden sköttes således
rättskipningen genom ett direktdemokratiskt förfaringssätt, där nämndemän inte
användes. I vissa typer av tvister är det dock troligt att man använde sig av en
frändestämma, dit enskilda familjer skickade en representant för att föra familjens talan
(Diesen 1996:107). Dessa skulle kunna ses som en tidig variant av dagens nämndemän.
Under landskapslagarnas tid på 1200-talet – då man för första gången hade skrivna lagar
att förhålla sig till – leddes förhandlingen vid tinget av en häradshövding.
Häradshövdingen hade till uppgift att förklara lagrum medan skuldfrågan kunde avgöras
på olika sätt, vanligtvis genom vittnesmål. En annan variant att fastställa skuld var genom
nämndsmål, där vanligtvis 12 utvalda ledamöter bedömde skuldfrågan. Det är från dessa
nämndsmål som dagens svenska nämndemannasystem har sitt ursprung, vilket innebär
att systemet är mer än 800 år gammalt (Diesen 1996:108). Nämnden var under denna tid
främst en form av bevismedel som kallades in när andra bevisformer inte ansågs
tillräckligt starka (SOU2013:49:102). Mellan 1550-talet och 1650-talet fick dock
nämndemännen en större betydelse. Nämndemännens ökade inflytande berodde på att
de häradshövdingar som skulle leda förhandlingen ofta tillhörde adeln och sällan var
intresserade av det praktiska arbetet i tinget. Häradshövdingarna utsedde ofta lagläsare i
12 sitt ställe som i regel var dåligt skolade. Det medförde att nämndemännen var de som i
praktiken skapade ordning och bidrog med kunskap och därmed utövade
rättsskipningen. Nämndemännen kom under denna tid att utses på livstid och fick själva
vara med och bestämma – tillsammans med häradshövdingen – när nya nämndemän
skulle rekryteras (Diesen 1996:112). Mot slutet av 1600-talet blev nämndemannens roll
alltmer försvagad, vilket bland annat berodde på att häradshövdingarna i större
utsträckning nu var juridisk skolade och därmed oftare tog plats vid förhandlingarna
(SOU2013:49:102). Nämndemännen började gradvis reduceras till lokala rådgivare utan
reellt inflytande och år 1734 reducerade deras inflytande ytterligare då det bestämdes att
endast en enig nämnd med full konsensus bland alla 12 ledamöter kunde överrösta
häradshövdingen (Diesen 1996:115). Nämndemännen kom därefter att ha kvar sin
kollektiva rösträtt i ett par hundra år framöver.
I samband med arbetet med de nya grundlagarna i början på 1800-talet diskuterades
huruvida Sverige skulle införa jurysystem. Det infördes dock endast i tryckfrihetsmål, där
det används än idag. Ytterligare en förändring kom år 1823 då medborgarna fick
möjlighet att utse och själva bli valda till nämnden via sockenstämman. Från år 1925
kunde även kvinnor väljas in i nämnden och sedan år 1969 utses nämndemännen av
kommunfullmäktige (Diesen 1996:117). Från 1970-talet och framåt skedde sedan flera
stora förändringar i det svenska nämndemannasystemet. År 1971 minskades antalet
ledamöter i nämnden från nio till fem, och sedan ner till tre ledamöter år 1983. Under
1970-talet tog nämndemännen även plats i motsvarande förvaltningsrätt, hovrätt och
kammarrätt. Under hela denna tid var nämndemännen som namnet antyder, del av en
nämnd med kollegial rösträtt. År 1971 började detta dock luckras upp då nämndemännen
fick individuell reservationsrätt innan de slutligen fick individuell rösträtt i början på
1980-talet. Vid samma reform minskades även antalet nämndemän i tingsrättsmål från
fem till dagens tre – även om man vid grövre brottsmål var fem nämndemän fram till år
1997. Lagfarna domare fick också utökade möjligheter att döma utan nämndemän i vissa
typer av brottmål (SOU2013:49:102-104).
4.2. Dagens nämndemannasystem
Avsnittet ovan var en kort sammanfattning av en rättstradition som alltså är mer än 800
år gammal. Mer intressant för den här undersökningen är kanske hur dagens
nämndemannasystem ser ut. Då undersökningen omfattar såväl allmän domstol som
13 allmän förvaltningsdomstol är det viktigt att vara medveten om att de två
domstolstyperna skiljer sig väsentligt åt, vilket presenteras nedan i två separata avsnitt.
Först en beskrivning av arbetets huvudpersoner: nämndemännen och de lagfarna
domarna.
4.2.1. Vilka är nämndemännen och de lagfarna domarna?
I 4 kap. 1 § rättegångsbalken står att ”lagfaren domare skall vara svensk medborgare och
hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov”. Något förenklat
finns formella krav på att lagfaren domare ska ha avlagt juristexamen och vara svensk
medborgare. Lagfarna domare kan också kallas juristutbildade- eller professionella
domare för att särskilja dem från nämndemän. Det finns dock olika typer av lagfarna
domare. En vanlig uppdelning i svensk domstol är mellan ordinarie och icke ordinarie
domare. Till den tidigare kategorin hör lagmän, rådmän och chefsrådmän samt president
vid hovrätt och kammarrätt. Icke ordinarie är bland annat beredningsjurister,
tingsnotarier, assessorer och fiskaler. Tingsnotarie är jurist som genomgår en tvåårig
utbildning vid tingsrätt. Efter att ha genomfört en del av sin utbildning kan tingsnotarien
döma som lagfaren domare. Beredningsjurist är en juristutbildad tjänsteman som
exempelvis förbereder mål och agerar protokollförare men som också kan döma i egna
mål. Fiskal är domare under utbildning, medan asssessor är en färdigutbildad domare
som ännu inte har någon ordinarie tjänst (domstol.se C). Beredningsjurister,
tingsnotarier, fiskaler och assessorer kan således kallas icke ordinarie domare, men de är i
likhet med de ordinarie domarna också lagfarna domare.
Nu till undersökningens andra huvudpersoner: nämndemännen. Vem som får bli
nämndeman i tingsrätt och hovrätt står beskrivet i 4 kap. 6 § rättegångsbalken: ”valbar till
nämndeman är varje svensk medborgare som inte är underårig, är i konkurstillstånd eller
har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till nämndeman i en
tingsrätt krävs vidare att han eller hon är folkbokförd i kommunen eller den del av
kommunen som hör till tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd i
länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den som är lagfaren domare, anställd
vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke att föra
andras talan inför domstol får inte vara nämndeman. Ingen får samtidigt vara
nämndeman i en hovrätt och i en tingsrätt. Till nämndeman får endast den utses som
14 med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter
är lämplig för uppdraget. Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är
inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman
är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år. Domstolen ska kontrollera
behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till
nämndeman”. Det finns således krav på att nämndemän i svenska tingsrätter och
hovrätter ska vara svenska medborgare och folkbokförda i domstolens närområde.
Ytterligare en intressant aspekt är att det i det närmaste ställs krav på att nämndemännen
ska vara just lekmän. I lagtexten omnämns flera yrken – exempelvis lagfarna domare –
vilka inte får tjänstgöra som nämndemän.
Vem som kan utses till nämndeman i förvaltningsrätt och kammarrätt regleras i lag om
allmänna förvaltningsdomstolar. Generellt ställs samma krav på nämndemän i allmän
förvaltningsdomstol som på nämndemän i allmän domsol. I lagtexten står dock mer
specificerat att personer anställda vid somliga statliga myndigheter inte får bli
nämndemän, vilket beror på att man inom förvaltningsrätt och kammarrätt prövar olika
typer av myndighetsbeslut. För valbarhet till nämndeman inom förvaltningsrätt och
kammarrätt står i 20 § i lag om allmänna förvaltningsdomstolar att “valbar till
nämndeman är varje svensk medborgare som är folkbokförd i det län eller den del av
länet som hör till kammarrättens eller förvaltningsrättens domkrets och som inte är
underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den
som är anställd vid en domstol, Skatteverket, en länsstyrelse, Försäkringskassan,
Migrationsverket eller Transportstyrelsen får inte vara nämndeman. Detsamma gäller en
lagfaren domare, åklagare, polisman och advokat eller någon annan som har till yrke att
föra andras talan inför domstol samt en ledamot av en skattenämnd. Ingen får samtidigt
vara nämndeman i en kammarrätt och i en förvaltningsrätt. Till nämndeman får endast
den utses som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga
omständigheter är lämplig för uppdraget. Den som har fyllt sextio år eller uppger något
giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått
som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år. Domstolen
ska kontrollera behörigheten och, i fråga om laglydnad, lämpligheten hos den som har
utsetts till nämndeman”.
15 Således finns liknande krav på nämndemän i allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol. En ny lag ställer även krav på att såväl de allmänna domstolarna
som förvaltningsdomstolarna ska kontrollera nämndemännens behörighet samt
laglydnad och lämplighet (lag 2014:904). Det står även beskrivet i lagen att
nämndemannakåren ska ha en allsidig sammansättning med hänsyn till etnisk bakgrund,
ålder och yrke, vilket regleras av lag 2006:850 för allmän domstol och lag 2014:905 för
allmän förvaltningsdomstol. Hur nämndemännen utses skiljer sig dock något åt mellan
de två domstolstyperna. Nämndemän i tingsrätt väljs genom val i kommunfullmäktige
och nämndeman i hovrätt utses av landstingsfullmäktige enligt 4 kap. 7 §
rättegångsbalken. Nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt utses genom val i
landstingsfullmäktige enligt 19 § i lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
4.2.2 Nämndemän i allmän domstol
Sammanlagt tjänstgör omkring 5200 nämndemän i Sveriges tingsrätter, vilka är 48 till
antalet. I landets sex hovrätter är omkring 600 nämndemän verksamma (domstol.se A).
Vanliga mål i tingsrätt är exempelvis brottmål, familje- och äktenskapsmål. Hovrätten är
en överinstans där tingsrätternas avgöranden kan överklagas. Hovrätten måste dock i
somliga fall bevilja prövningstillstånd innan ett ärende kan tas upp av hovrätten. Under
förhandling i hovrätt är huvudregeln att inga nya förhör hålls, utan inspelade förhör från
tingsrätten spelas upp. Om det finns särskilda skäl kan dock vittnen eller part höras även
under förhandling i hovrätt (domstol.se A). En viktig skillnad jämfört med allmänna
förvaltningsdomstolar, är att man i allmän domstol dömer efter muntlighetsprincipen.
Enligt 43 kap. 5 § rättegångsbalken ska rättegång i allmän domstol vara muntlig. I
enlighet med omedelbarhetsprincipen måste dom baseras på vad som framkommit under
rättegången, vilket för brottmål regleras i 30 kap. 2 § rättegångsbalken och för tvistemål
regleras i 17 kap. 2 § rättegångsbalken.
I tingsrätt dömer i regel tre nämndemän tillsammans med en lagfaren domare. Det kan
dock skilja sig beroende på måltyp. Enligt 1 kap. 3b § rättegångsbalken ska “tingsrätten
vid huvudförhandling i brottmål bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om
en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten
domför med en lagfaren domare och två nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om
brott vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är
tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan
16 påföljd och det i målet inte är fråga om företagsbot”. Vanligen är nämndemännen således
tre till antalet i brottmål, även om rätten är domför även om en av dem uteblir. Vid
brottmål på den lägre straffskalan kan ensam lagfaren domare döma. Även om
huvudregeln är att endast en lagfaren domare dömer i brottmål, finns det enligt 1 kap. 3b
§ rättegångsbalken möjlighet till två lagfarna domare vid brottmål: ”om det finns skäl för
det, får antalet lagfarna domare utökas med en utöver vad som följer av första
stycket”. Även vid andra mål i tingsrätten är nämndemännen tre till antalet, tillsammans
med en lagfaren domare. Det gäller exempelvis äktenskapsmål enligt 14 kap. 17 §
äktenskapsbalken, mål om vårdnad, faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 §
föräldrabalken samt mål angående vårdnad, boende, umgänge eller underhåll enligt 14
kap. 7 § äktenskapsbalken. Vid tvistemål ska rätten dock bestå av tre lagfarna domare,
om inget annat är föreskrivet enligt 1 kap. 3a § rättegångsbalken. I hovrätten dömer två
nämndemän tillsammans med tre lagfarna domare vid brottmål enligt 2 kap. 4 §
rättegångsbalken. Medan nämndemännen är i majoritet i tingsrätt, är de således i
minoritet i förhållande till lagfarna domare i hovrätten.
Vilka och hur många rätten består av är således olika vid olika typer av mål och
omständigheter. I de mål som nämndemän finns med, är de dock en del av rätten.
Nämndemännen och lagfaren domares uppgift vid förhandling skiljer sig dock något åt,
vilket också står beskrivet i lagtexten. Exempelvis står i 5 kap. 9 § rättegångsbalken att
”det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens
sammanträden och att meddela de ordningsregler som behövs”. Att ansvara för
ordningen i rättssalen är således en uppgift för den lagfarna domaren, medan det
ankommer på rätten – det vill säga, såväl nämndemän som lagfaren domare – att
exempelvis besluta om en åhörare inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör enligt 36
kap. 18 § i rättegångsbalken. Vidare har rätten gemensam rätt att ställa frågor under
rättegången, vilket kommer att diskuteras senare i det här arbetet. I 36 kap. 17 §
rättegångsbalken står att: “ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat
förhöret, om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas tillfälle
att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett
sammanhang. Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet … Därefter får rätten och
parterna ställa ytterligare frågor till vittnet”. Vidare står i 43 kap. 4 § rättegångsbalken att:
17 “genom frågor och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i de uttalanden som görs”.
När det gäller överläggning inför dom eller beslut ska den "hållas inom stängda dörrar,
om rätten inte finner att det kan ske offentligt” enligt 4 kap. 5 § rättegångsbalken. Innan
dom beslutas ska överläggning hållas enligt 17 kap. 9 § rättegångsbalken. Av 16 kap. 1 §
rättegångsbalken framgår vidare ”yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga
meningar, skall omröstning ske... Envar angive de skäl, varpå han grundar sin mening”.
Såväl nämndemän som lagfaren domare ska således motivera sina synpunkter, och om
det råder olika uppfattningar ska votering hållas. I 16 kap. 3 § rättegångsbalken slås fast
att enkel majoritet räcker för att fatta beslut i tingsrätten. ”Om någon mening har erhållit
hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock den meningen gälla”.
Om det i ett mål blir två röster emot två, väger således den lagfarna domarens röst
tyngre. Vid skiljaktig mening har dock alla ledamöter i rätten rätt att få sin skiljaktiga
mening antecknad enligt 6 kap. 2 § rättegångsbalken. Skiljaktig mening kommer i det här
arbetet beskrivas som reservation eller dissens.
4.2.3. Nämndemän i allmän förvaltningsdomstol
I de allmänna förvaltningsdomstolarna handläggs mål som rör konflikter mellan enskild
och det allmänna, vanligen olika former av myndighetsbeslut. I förvaltningsrätt
förekommer mer än 500 olika måltyper, men vanliga mål som förvaltningsrätterna
handlägger är exempelvis skattemål eller mål enligt socialtjänstlagen (domstol.se B).
Förvaltningsrättens beslut kan överklagas till kammarrätten. Det finns omkring 2150
nämndemän verksamma vid Sveriges tolv förvaltningsrätter, medan omkring 300
nämndemän är knutna till landets fyra kammarrätter (domstol.se A). I de fall nämndemän
deltar i förvaltningsrätten är de tre till antalet, tillsammans med en lagfaren domare om
inget annat är föreskrivet enligt 17 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. I de mål
nämndemän deltar i kammarrätten är de istället två till antalet, tillsammans med tre
lagfarna domare enligt 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Således är
nämndemännen i majoritet i förhållandet till med lagfaren domare i förvaltningsrätten,
men i minoritet i kammarrätt.
Handläggningen i allmän förvaltningsdomstol skiljer sig från handläggning i allmän
18 domstol.
Förfarandet
i
allmän
förvaltningsdomstol
är
skriftligt
enligt
9
§
förvaltningsprocesslagen. I samma paragraf står att ”i handläggningen får ingå muntlig
förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller
främja ett snabbt avgörande av målet. I kammarrätt och förvaltningsrätt skall muntlig
förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är
obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det”. I 8 § förvaltningsprocesslagen står
vidare att ”rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Genom
frågor och påpekanden ska rätten verka för att parterna avhjälper otydligheter och
ofullständigheter i sina framställningar”. Till skillnad från allmän domstol, har rätten i
allmän förvaltningsdomstol således ett krav att se till att ett mål blir så utrett som möjligt.
I enlighet med allmän domstol har dock lagfaren domare ett större ansvar under muntlig
förhandling jämfört med nämndemännen, exempelvis att rättens ordförande ansvarar för
ordningen vid förhandlingen enligt 16 § förvaltningsprocesslagen vilken hänvisar tillbaka
till 5 kap. 9 § rättegångsbalken.
Till skillnad från allmän domstol behöver dom eller beslut i allmän förvaltningsdomstol
inte enbart fattas på vad som framkommit under muntlig förhandling. I 30 §
förvaltningsprocesslagen står att ”rättens avgörande av mål skall grundas på vad
handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet”. Även i allmän
förvaltningsdomstol räcker det med enkel majoritet för att fatta beslut och lagfaren
domares röst väger tyngst om två röster står emot två enligt 26 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar, vilken hänvisar tillbaka till 16 kap. rättegångsbalken. Även i
allmän förvaltningsdomstol ska också skiljaktig mening noteras enligt 31 §
förvaltningsprocesslagen.
4.2.4 Går det gemensamt studera nämndemän i de olika domstolstyperna?
De två ovanstående avsnitten har illustrerat att nämndemännens uppgift i allmänna
domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar på många sätt skiljer sig åt. Den kanske
största skillnaden består i att nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt har en
utredande skyldighet, vilket medför att de också har rätt att ta del av material innan
förhandlingen. De arvoderas också för dessa förberedelser. Nämndemän i tingsrätt och
hovrätt har en mer passiv roll under förhandlingen, där beslut enbart får fattas mot
bakgrund av som framkommit under förhandlingen i enlighet med muntlighet- och
omedelbarhetsprinciperna.
19 Trots att det är stora skillnader mellan de olika domstolstyperna är nämndemännens
funktion ändå den samma: att representera allmänheten i svenska domstolar. Det är
vidare främst under förhandling som nämndemännens roll skiljer sig mellan de olika
domstolstyperna. Under överläggning – där de faktiska besluten fattas – skiljer sig
nämndemännens roll i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol inte märkbart åt.
I den här studien kommer upplevelser från nämndemän och lagfarna domare i såväl
allmän domstol som allmän förvaltningsdomstol studeras för att få en så bred bild av
nämndemäns funktion och prestation i det svenska rättssystemet som möjligt. Det är
dock viktigt för läsaren att vara uppmärksam på att nämndemännens uppgifter och
rättigheter inte är identiska i de respektive domstolstyperna, där ovanstående avsnitt har
behandlat de största skillnaderna.
5. Tidigare forskning och studiens operationalisering
Följande avsnitt tar upp tidigare europeisk forskning på såväl nämndemännens funktion i
rättssystemet som prestation i rättssalen. Mycket av den tidigare forskningen har utgått
från just nämndemän och lagfarna domares uppfattningar vilket även gäller den studie
som presenteras i det här arbetet. Avsnittet inleds med en kort presentation av hur
forskningen på nämndemän i domstolar har utvecklats över tid. Sedan följs ett avsnitt
om tidigare forskning om nämndemännens generella funktion, vilken är relaterat till
frågeställning nummer ett. Därefter följer två avsnitt om tidigare forskning på
nämndemännens agerande under rättegång och överläggning, vilket relaterar till arbetets
andra respektive tredje forskningsfråga. Syftet med att redogöra för tidigare forskning är
dels att förse läsaren med en ökad förståelse för kunskapsläget, samt att med hjälp av
tidigare forskning göra kvalificerade gissningar på hur svenska nämndemän och lagfarna
domare kan tänkas se på nämndemännens funktion och agerande. Först, en historisk
återblick på den empiriska forskningen på nämndemannasystemen runt om i Europa.
Under 1970-talet växte fallstudier på olika nämndemannasystem i Europa sakta fram (se
exempelvis Casper och Zeisel 1972, Klausa 1972 i Ivkovic 2003 och Pomorski 1975).
Studierna var inspirerade av Kalven and Zeisels pionjerande bok ’The American Jury’
från år 1966, vilken kan ses som den första stora studien på den amerikanska juryns
kompetens och inflytande vilken blev stort internationellt uppmärksammad. De tidiga
20 studierna
av
nämndemannasystemen
var
främst
centrerade
till
det
tyska
nämndemannasystemet (Casper och Zeisel 1972, Klausa 1972 i Ivkovic 2003) men även
exempelvis nämndemannasystemet i Polen (Pomorski 1975) och forna Jugoslavien
(Kamhi och Calija 1974 i Ivkovic 2003) studerades. Studierna var generellt fallstudier
skrivna på respektive hemlandsspråk. De tidiga studierna behandlade frågor som
fortfarande är aktuella i dagens forskning: exempelvis för- och nackdelar med
nämndemannasystemet, nämndemännens påverkan på besluten och deras aktivitet under
rättegången. Studierna var ofta konstruerade efter nämndemännen och de lagfarna
domarnas egna upplevelser. Den empiriska forskningen på nämndemannasystemen avtog
under 1980-talet. År 1999 organiserade professor Stephen Thaman en konferens på
Syrakusa i Italien vilken blåste liv i mer internationell forskning på lekmän i domstolar.
Från att mycket av den internationella forskningen på lekmän i domstolar fram till dess
främst varit koncentrerad till det amerikanska jurysystemet blev nämndemannasystemen
världen över mer uppmärksammade. Det uppblossande intresset för nämndemännen
genererade ett antal mer moderna studier på nämndemännens funktion och agerande i
olika rättssystem som till stor del dessutom kom att skrivas på engelska (se exempelvis
Machura 2001, Diesen 2001 Ivkovic 2001, Ivkovic 2007, Malsch 2009). Både yngre som
äldre studier har berört såväl frågor om nämndemännens generella funktion som deras
reella agerande. En möjlig förklaringsfaktor till att forskare under 2000-talet arbetar med
samma frågor som forskare under 1970-talet gjorde, är att forskningen på nämndemän i
domstolar är mycket begränsad. Bristen på empirisk forskning har uttryckts av flera
aktiva forskare på ämnet, exempelvis Hans (2008:289) och Ivkovic (2001:101). Vilka
luckor kan då den här studien fylla och på vilket sätt? I nedanstående avsnitt varvas
tidigare forskning med en beskrivning av den här studiens operationalisering, för att göra
en så tydlig koppling till tidigare forskning som möjligt. Då många empiriska data om
nämndemän och lagfarna domares attityder till nämndemännens funktion samt
prestation och agerande är över 40 år gamla, är det av stor inomvetenskaplig relevans att
adressera gamla frågeställningar på nytt. Det första avsnittet berör forskning relaterad till
forskningsfråga nummer ett.
5.1. Nämndemännens funktion i rättssystemet
Nämndemän och lagfarna domares syn på nämndemännens funktion i rättssystemet har i
tidigare forskning främst undersökts på två sätt. Dels vilken inställning nämndemän och
21 lagfarna domare har till nämndemannasystemet: menar man att nämndemännen
överhuvudtaget
fyller
en
funktion
i
rättssystemet,
eller
kanske
rentav
att
nämndemannasystemet helt bör avskaffas? Tidigare forskare har ofta försökt svara på
den här typen av frågor genom att studera respondenternas generella inställning till
nämndemannasystemet. De har också försökt ringa in vilken funktion nämndemännen
har i rättssystemet genom att undersöka vilka för- och nackdelar nämndemän och
lagfarna domare ser med att involvera nämndemän i dömande verksamhet. Nedan
beskrivs den tidigare forskning som inspirerat till den här studiens första forskningsfråga:
vilken och hur viktig funktion menar svenska nämndemän och lagfarna domare att
nämndemän fyller i det svenska rättssystemet? De enkätfrågor den tidigare forskningen
inspirerat till presenteras också.
Flera av studierna har funnit att nämndemännen tenderar att ha en mer positiv inställning
till nämndemannasystemet än sina lagfarna kollegor (exempelvis Kamhi och Calija 1974 i
Ivkovic 2003, Ivkovic 2001, Klami och Hämäläinen 1992, Malsch 2009:148). I en studie
från nuvarande Bosnien Herzegovina fann författarna att nio av tio nämndemän hade en
positiv inställning till nämndemannasystemet medan fyra av tio professionella domare var
negativt inställda (Kamhi och Calija 1974 i Ivkovic 2003:103). Även studier av Görlitz
(1970 i Ivkovic:102) och Klami och Hämäläinen (1992:55) har uppvisat liknande resultat,
det vill säga att nämndemännen är mer positivt inställda till nämndemannasystemet än de
lagfarna domarna. Även mer nutida studier har funnit en liknande bild. I en kroatisk
studie var majoriteten av såväl nämndemännen som de lagfarna domarna positivt
inställda till nämndemannasystemet, men stödet var dock märkbart större bland
nämndemännen. Medan drygt 85% av nämndemännen uppgav sig vara positivt inställda
till nämndemannasystemet var motsvarande siffra för de lagfarna domarna endast 50.6%
(Ivkovic 2003:109). Tidigare studier har således visat att lagfarna domare i regel inte är
negativt inställda till nämndemannasystemet, men inte heller lika positiva som
nämndemännen. Respondenternas inställning till det svenska nämndemannasystemet
kommer i den här studien att operationaliseras genom frågan: Generellt, vad är din inställning
till det svenska nämndemannasystemet?1. En positiv inställning kan visa på att respondenterna
anser att nämndemännen har en viktig funktion i det svenska rättssystemet, medan en
mer negativ inställning kan indikera en mer återhållsam syn på nämndemännens
1 Se appendix 1 fråga 7 samt appendix 2 fråga 6.
22 funktion. Ytterst kan frågan om hur viktig funktion nämndemännen fyller i rättssystemet
operationaliseras
genom
att
respondenterna
får
ta
ställning
till
huruvida
nämndemannasystemet alls bör finnas kvar. I den här studien får respondenterna ta
ställning till påståendet ”det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”2. Tidigare studier
har visat att nämndemännen är mer positiva till att behålla nämndemannasystemet än
lagfarna domare. På sin studie av det polska nämndemannasystemet fann exempelvis
Zawadzki att nio av tio nämndemän ville behålla nämndemannasystemet, medan
motsvarande siffra bland lagfarna domare var sju av tio (1970 i Ivkovic 2003:102). I en
dansk djupintervjustudie uppgav nästan hälften av de intervjuade lagfarna domarna att de
inte skulle ha något emot om nämndemannasystemet avskaffades, medan samtliga
nämndemännen ville behålla det (Malsch 2009:128). Även i kroatisk studie var merparten
av
de
lagfarna
domarna
villiga
att
kraftigt
förändra
eller
helt
avskaffa
nämndemannasystemet, medan en majoritet av nämndemännen endast ville göra små
eller inga förändringar (Ivkovic 2001:77). Vad gäller frågan om huruvida
nämndemannasystemet bör avskaffas eller inte finns även tidigare svensk forskning.
Diesen fann i en undersökning från år 1994 att endast sex procent av de tillfrågade
lagfarna domarna ville avskaffa nämndemännen helt (Diesen 1996:223).
Vilken funktion fyller då nämndemännen? Forskningen har traditionellt försökt ringa in
det genom att undersöka vilka för- och nackdelar respondenterna ser med
nämndemannasystemet. Fördelar som lyfts är exempelvis att nämndemännen bidrar till
en mer demokratisk rättsprocess genom lokal förankring och bredare perspektiv och livserfarenheter,
och att deras blotta närvaro är ett skydd mot teknokrati och statligt maktmissbruk (se
exempelvis Diesen 1996:20-48, Diesen 2001, Hans 2003:83-86, Ivkovic 2001:75-76).
Ytterligare ett vanligt argument för olika former av lekmanandeltagande är folkbildande då
medborgarnas skolas i demokratiska processer och rättigheter. Exempelvis skrev den
franska 1800-talsfilosofen Alexis de Tocqueville att använda lekmän i domstolar är ”the
most energetic means of making the people reign and the most efficacious means of
teaching them to reign” (i Jackson och Kovalev 2006:90). Men även nackdelar med
nämndemannasystemet
framhålls.
De
kanske
vanligaste
argumenten
emot
nämndemännen är de har bristande juridiska kunskaper och fattar beslut på subjektiva grunder,
vilket då skulle göra rättssystemet mindre rättssäkert. De som menar att nämndemännen
2 Se appendix 1 fråga 37 samt appendix 2 fråga 36.
23 har undermåliga juridiska kunskaper framhåller även att detta leder till mer tidskrävande
rättsprocesser som gör systemet mer kostsamt (se exempelvis Diesen 1996:20-48, Diesen
2001,
Hans
2003:83-86,
Ivkovic
2001:75-76).
Vilka
funktioner
med
nämndemannasystemet har då tidigare studier på nämndemän och lagfarna domare lyft
fram?
Tidigare forskning har visat att nämndemän och lagfarna domare i viss mån tenderar att
se olika funktioner med att involvera nämndemän i dömande verksamhet. Generellt kan
sägas att nämndemän tenderar att se till demokratiska fördelar – såsom att
nämndemännen
representerar
olika
sociala
grupper
(Malsch
2009:142),
att
beslutsfattandet sker kollektivt (Klami och Hämäläinen 1992:55), att nämndemännen gör
rättsprocessen mer demokratisk (Ivkovic 2001:75, Klami och Hämäläinen 1992:55) samt
att nämndemannasystemet utbildar medborgarna (Malsch 2009:125, Malsch 2009:142).
Även lagfarna domare har enligt tidigare undersökningar pekat ut demokratiska
funktioner såsom att nämndemännen ger bredare perspektiv (Malsch 2009:125, Klami
och Hämäläinen 1992:55) samt för in allmänna värderingar i rättssalen (Ljubanovic 1983 i
Ivkovic 2003, Ivkovic 2001:76). En av de huvudsakliga funktioner som nämndemän
enligt lagfarna domare bidrar med är att de tvingar de lagfarna domarna att förklara hur
de resonerar (Klami och Hämäläinen 1992:55, Malsch:142) vilket kan ses som en
proceduriell funktion snarare än en demokratisk. De nackdelar som såväl nämndemän
som lagfarna domare tenderar att lyfta upp är av mer praktisk natur: främst
nämndemännens
bristande
juridiska
kunskaper
(Malsch
2009:143)
samt
att
nämndemännen har sämre förmåga att värdera bevisning och juridiska sakfrågor (Ivkovic
2001:76) och att de är mer subjektiva i sitt beslutsfattande (Ivkovic 2001:76, Malsch
2009:143, Klami och Hämäläinen 1992:55). Lagfarna domare tenderar att lyfta fram fler
nackdelar med nämndemannasystemet än nämndemännen (Klami och Hämäläinen
1992:55-58, Malsch 2009:142-143).
Nämndemännens upplevda funktion i det svenska rättssystemet undersöks i den här
undersökningen genom frågorna: ”vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera
nämndemän i dömande verksamhet?”3 och ”vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera
3 Appendix 1 fråga 8. Appendix 2 fråga 7. 24 nämndemän i dömande verksamhet?”4. Respondenterna kommer i studien att tillåtas kryssa i
flera alternativ, och även fylla i egna för- och nackdelar. De färdigformulerade för- och
nackdelar respondenterna får ta ställning till i den här undersökningen är främst
inspirerade av Diesen (2001:362), Hans (2003:83-86) och Ivkovic (2001:75-76). Några av
för- och nackdelarna kontrollerades även i form av ett antal påståenden, bland annat
”nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”5.
5.1.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer ett
De tidigare studierna skiljer sig i såväl tid som rum, vilket kan göra det svårt att dra
generaliserbara slutsatser från dem till vår svenska undersökning. Men trots att studierna
är utförda i vitt skilda rättssystem och trots att de är relativt få till antalet så uppvisar de
ett slående uniformt resultat: nämndemän verkar mer positivt inställda till
nämndemannasystemet än lagfarna domare och de vill behålla nämndemannasystemet i
högre grad. Även en majoritet av de lagfarna domarna har dock generellt en positiv
inställning till nämndemannasystemet. Tidigare forskning indikerar också att nämndemän
tenderar att se främst till nämndemännens demokratiska funktion medan lagfarna
domare även tenderar att värdera nämndemännens insyn högt. Det svenska
nämndemannasystemet
särskiljer
sig
i
huvudsak
inte
mycket
från
övriga
nämndemannasystem, vilket diskuterades under avsnitt 3.2. Därför kan studien som
presenteras i det här arbetet förväntas uppvisa liknande resultat. Det vill säga, det finns
en viss förväntning på att det kommer att finnas skillnader mellan nämndemän och
lagfarna
domares
uppfattning
om
det
svenska
nämndemannasystemet,
där
nämndemännen generellt förväntas vara mer positivt inställda.
•
Nämndemännen förväntas se nämndemannasystemet som en viktigare funktion
än lagfarna domare (mer positiv inställning och färre som vill avskaffa systemet).
Det finns få svenska data kring nämndemän och lagfarna domares syn på hur stor
funktion nämndemännen fyller i det svenska nämndemannasystemet, men Diesen
(1996:223) fann att mycket få lagfarna domare helt ville avskaffa nämndemannasystemet.
I enlighet med tidigare forskning förväntas det endast vara en minoritet av de lagfarna
4 Appendix 1 fråga 9. Appendix 2 fråga 8. 5 Appendix 1 fråga 27. Appendix 2 fråga 26. 25 domarna som vill avskaffa nämndemannasystemet men att de ändå kan tänkas vara en
större andel jämfört med nämndemännen. Tidigare forskning indikerar också att
nämndemän och lagfarna domare kommer att se främst demokratiska funktioner med att
involvera nämndemän i dömande verksamhet. Det finns dock en viss förväntan att
lagfarna domare kommer ange fler nackdelar med nämndemannasystemet i enlighet med
tidigare forskning (Klami och Hämäläinen 1992:55-58, Malsch 2009:142-143).
•
Nämndemännen och lagfarna domare förväntas främst se att nämndemännen
fyller en demokratisk funktion. Det finns en viss förväntan att lagfarna domare
kommer att se förre fördelar med nämndemannasystemet än nämndemännen.
Ovanstående avsnitt berörde tidigare forskning på inställningen till och synen på
nämndemän i dömande verksamhet generellt. Tidigare forskare har också varit
intresserade av att studera nämndemännens faktiska agerande och prestation, vilket
kommer redogöras för i de två nästkommande avsnitten.
5.2. Nämndemännens agerande under rättegång
Vi rör oss från studiens första forskningsfråga till den andra: Hur upplever svenska
nämndemän och lagfarna domare nämndemännens prestation och agerande under
rättegång? I det här avsnittet redogörs likt tidigare för vilka frågor i enkäten som
inspirerats av vilken forskning, samt avslutningsvis vilka förväntningar tidigare forskning
gett på den här studien.
Nämndemännen har kommit att kallas ”bodyguards of the judge” i Ryssland, ”ears of the
deaf – like furniture or decoration” i Kina och ”two heads of cabbage behind which is
hidden the professional judge” i Kroatien (Ivkovic 2007:429-430). Denna syn på
nämndemän bland folk i allmänhet är troligtvis baserat på nämndemännens agerande
under rättegången då hur nämndemännen agerar vid överläggningen inte kan observeras
av gemene man då den generellt sker bakom stängda dörrar. Flera studier har visat att
nämndemännen sällan ställer frågor under rättegången (Kubicki och Zawadski 1970 i
Ivkovic 2007:440-441, Ivkovic 2007, Malsch 2009). I Machuras (2001:459) tyska studie
ansåg en majoritet av nämndemännen att de gavs möjlighet att ställa frågor under
26 rättegången, men få utnyttjade möjligheten. I Kroatien ansåg en majoritet av lagfarna
domare, åklagare och försvarsadvokater att nämndemännen sällan eller aldrig ställde
frågor under rättegången medan nämndemännen själva ansåg att de gjorde det mer ofta
(Ivkovic 2007:441). Det finns även forskning som funnit en mer aktiv roll hos
nämndemännen under rättegången. Exempelvis fann Casper och Zeisel (1972) att tyska
nämndemän ställde frågor vid ungefär hälften av alla rättegångar som studerades och i en
tysk intervjustudie av Malsch (2009:145) uppgav en majoritet av nämndemännen att de
brukade ställa frågor vid rättegången. Dock har samma studier även visat att i de fall
nämndemännen faktiskt ställer frågor, anser lagfarna domare ofta att frågorna inte är
särskilt viktiga (Ivkovic 2001:71, Casper & Zeisl 1972:149-150, Malsch 2009:145). Frågor
som kommer att ställas till respondenterna för att undersöka situationen i svenska
rättssalar är: ”Hur ofta ställer du frågor vid rättegången?”6 samt ”generellt sett, hur aktiv anser du
att du är under rättegången?”7. Då att ställa frågor endast är en form av aktivt deltagande
ställs även den senare frågan för att fånga andra former av aktivitet såsom att aktivt
lyssna eller ta anteckningar. En tidigare svensk studie fann exempelvis att 97% av de
lagfarna domarna ansåg att nämndemännen inte deltog i rättens arbete under
huvudförhandlingen (Diesen 1996:222).
Att flertalet studier funnit att nämndemännen tenderar att sitta tysta under rättegången
kan ha att göra med att de lagfarna domarna ogärna ser att nämndemännen ställer direkta
frågor under rättegången. Vi vet från en tidigare svensk studie att en övervägande
majoritet av de lagfarna domarna – 90% – ansåg att nämndemännen inte bör ställa frågor
under rättegången (Diesen 1996:222). Från andra nämndemannasystem finns
indikationer på att nämndemännen blir ombedda att skriva frågan på en lapp och lämna
till ordföranden, istället för att själva ställa den (Machura 2001, Malsch 2009:128). Enligt
Machura (2001:459) kan detta bero på att det bland lagfarna domare finns en rädsla av att
nämndemännen ska ställa opassande eller ledande frågor. I den här undersökningen ställs
frågan: ”hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att ställa frågor under
rättegången?” 8 . De lagfarna domarnas uppmuntran kan tänkas påverka hur ofta
nämndemännen yttrar sig under rättegången. Ytterligare en faktor som kan påverka hur
6 Appendix 1 fråga 10. Appendix 2 fråga 9. 7 Appendix 1 fråga 14. Appendix 2 fråga 13. 8 Appendix 1 fråga 22. Appendix 2 fråga 21.
27 ofta nämndemännens ställer frågor vid rättegången är hur länge de har tjänstgjort som
nämndemän. Några danska nämndemän i Malsch studie upplevde att de blivit mer aktiva
när de fått mer erfarenhet (2009:129). Även lagfarna domare menade att ju mer
erfarenhet nämndemännen fick, desto mer började de likna de professionella domarna i
sitt agerande (Malsch 2009:146). Även en tidigare svensk studie av Diesen (1996:222)
fann att 63% av lagfarna domare ansåg att erfarna nämndemän var mer aktiva. Att
erfarenhet hör samman med hur ofta nämndemännen exempelvis ställer frågor under
rättegången är en intressant hypotes som kommer att testas i den här studien.
Tidigare forskning har även undersökt nämndemännens kvalitet under rättegången
genom att studera hur väl nämndemännen förstår bevisning och juridiska sakfrågor.
Exempelvis fann Klausa att tyska lagfarna domare ansåg att nämndemännen förstod
bevisning bättre än de förstod juridik (1972 i Klami och Hämäläinen 1992:57). Ivkovic
fann att lagfarna domare som hade en negativ inställning till nämndemän ofta uppgav att
nämndemän hade svårt att förstå juridiska sakfrågor och bevisning (Ivkovic 2001:74-75).
Svenska nämndemän kommer i undersökningen få svara på frågorna: ”Hur väl upplever du
att du kan förstå den bevisning som presenteras under rättegången?”9 och ”Hur väl upplever du att du
kan förstå och tolka juridiska sakfrågor?”10. Tidigare svensk forskning har visat att svenska
lagfarna domare anser att nämndemän inte har samma förutsättningar att värdera bevis
som lagfarna domare (Diesen 1996:215).
5.2.1. Hypoteser: forskningsfråga nummer två
Vilka svar kan våra svenska respondenter tänkas ge angående nämndemännens aktivitet
under rättegången? Medan några tidigare studier har funnit att nämndemän inte tenderar
att ställa frågor under rättegången (Kubicki och Zawadski 1970 i Ivkovic 2007:440-441,
Ivkovic 2007, Machura 2001:459), har andra funnit att nämndemännen brukar ställa
frågor (Casper och Zeisel 1972, Malsch 2009). Tidigare svenska data har dock funnit att
den stora merparten av svenska lagfarna domare inte anser att nämndemännen bör ställa
frågor under rättegången (Diesen 1996:222). Studier har också visat att lagfarna domare
tar ”kontroll över” nämndemännens frågande och agerar mellanhand för att kontrollera
att nämndemännen inte ställer jäviga frågor (Machura 2001, Malsch 2009). Sedan till
9 Appendix 1 fråga 11. Appendix 2 fråga 10.
10 Appendix 1 fråga 12. Appendix 2 fråga 11.
28 frågan om respondenterna upplever att de svenska nämndemännen förstår bevisning och
juridiska sakfrågor väl eller inte. Det finns mycket lite tidigare forskning på ämnet vilket
gör det svårt att göra någon kvalificerad gissning. Tidigare forskning har dock visat att
lagfarna domare är skeptiska till nämndemännens förmåga att bedöma juridiska sakfrågor
och bevisning (Ivkovic 2001:74-75, Malsch 2009:143) och att de lagfarna domarna är mer
skeptiska till nämndemännens förmågor att bedöma bevisning än vad nämndemännen
själva är (Diesen 1996:215). En studie av Klausa (1972 i Klami och Hämäläinen 1992:57)
fann vidare att lagfarna domare anser att nämndemännen förstår bevisning bättre än
juridiska sakfrågor. Mot bakgrund av den tidigare forskningen finns det därför en viss
förväntan på att de lagfarna domarna i den här studien kommer uppleva
nämndemännens förmåga att bedöma juridiska sakfrågor och bevisning som sämre än
nämndemännen själva. Det finns också en viss förväntan att respondenterna anser att
nämndemännen är bättre på att bedöma bevisning, jämfört med juridiska sakfrågor.
Hypoteser till forskningsfråga nummer två är som följer:
•
Oklart huruvida nämndemän ofta ställer frågor under rättegång eller inte –
tidigare forskning har visat olika resultat
•
Svenska nämndemän uppmuntras inte av lagfaren domare att ställa frågor under
rättegången
•
Erfarna nämndemän är mer aktiva under rättegången
•
Nämndemännen är mer positiva till sin förmåga att bedöma bevisning och juridik
än vad lagfaren domare är.
•
Lagfarna domare är mer skeptiska till nämndemännens förmåga att förstå juridik
än deras förmåga att förstå bevisning.
I det nästa och avslutande avsnittet presenteras tidigare forskning på nämndemännens
agerande under överläggningen, vilket har visats skilja sig från nämndemännens agerande
under rättegången.
5.3. Nämndemännens agerande under överläggning
Nu till studiens tredje forskningsfråga: Hur upplever svenska nämndemän och lagfarna
domare nämndemännens prestation och agerande under överläggning? Överläggningen
har varit av särskilt intresse för många forskare då den i de flesta rättssystem sker bakom
29 stängda dörrar (Ivkovic 2001:70, Machura 2003:461). Det enda sättet att studera hur
nämndemän agerar under överläggning är därför att undersöka hur de själva samt deras
lagfarna kollegor upplever nämndemännens agerande. Den aspekt av överläggningen
som kanske studerats mest i tidigare forskning är nämndemännens inflytande över det
slutgiltiga beslutsfattandet, men också exempelvis hur ofta de uttrycker en åsikt som
skiljer sig från lagfaren domare. Överläggningen kan således sägas bestå i en formell och
informell del. Den informella delen består i att ärendet diskuteras och att nämndemän
och lagfarna domare lägger fram sina åsikter. Överläggningen avslutas sedan med vad
som kan ses som en formell del, där det slutliga beslutet fattas och eventuella
reservationer mot beslutet noteras. Av pedagogiska skäl summeras först tidigare
forskning kring nämndemännens aktivitet och prestation vid den informella delen av
överläggningen.
Tidigare studier har visat att nämndemännen ofta anser att de är aktiva under
överläggningen, men att lagfarna domare ibland ser dem som mindre aktiva. I en
kroatisk studie ansåg 55% av de professionella domarna att nämndemännen bara ibland
eller aldrig aktivt deltog i överläggningen, medan en majoritet av nämndemännen själva
ansåg att de ofta deltog aktivt (Ivkovic 2003:117). Även tidigare data från Sverige har
visat att nämndemännen tenderar att se sig själva som mer aktiva under överläggningen
än vad lagfaren domare gör (Diesen 1996:225). Andra studier har också funnit att en
majoritet av nämndemännen anser sig vara aktiva under överläggningen (Malsch
2009:128, Machura 2001:462, Machura 2007). I den här studien kommer svenska
nämndemäns aktivitet under överläggningen studeras genom frågan: ”generellt sett, hur
aktiv anser du att du är under överläggningen?” 11 . Tidigare forskning har visat att
nämndemännen uppger att de deltar mer under överläggningen om de uppmuntras till
det av lagfaren domare (Machura 2007:348, Ivkovic 2003:117). Således verkar lagfaren
domares uppmuntran ha betydelse för nämndemännens deltagande i överläggningen,
vilket i enkäten operationaliseras genom frågan: ”hur ofta upplever du att lagfaren domare
uppmuntrar dig att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning?” 12 . Hur väl
nämndemännen upplever att de blir behandlade av lagfaren domare påverkar enligt
tidigare forskning deras sannolikhet att komma med egna synpunkter (Machura
11 Appendix 1 fråga 15. Appendix 2 fråga 14.
12 Appendix 1 fråga 23. Appendix 2 fråga 22.
30 2007:351, Ivkovic 2001:72). I den här studien undersöks samarbetsklimatet mellan
lagfarna domare och nämndemän genom frågan: ”hur upplever du ditt samarbete med lagfarna
domare?”13. Tidigare studier har visat att nämndemän och lagfarna domare tenderar att
uppleva sitt samarbete som bra (Machura 2003:470, Malsch 2009:127,144). En tidigare
svensk studie av Diesen fann att mer än nio av tio nämndemän uppgav att deras
samarbete med lagfarna domare fungerade bra (1996:225). Tidigare forskning har dock
visat att nämndemännen sällan uttrycker en annan åsikt än lagfarna domare. Endast 13%
av nämndemännen i en tysk studie angav att de väldigt eller ganska ofta uttryckte en åsikt
som skiljde sig från lagfaren domare (Machura 2007:347). I Ivkovic studie fann man att
såväl nämndemän som lagfarna domare ansåg att de tyckte olika bara sällan eller aldrig
(2001:72). Även Klami och Hämäläinen (1992:64) och Machura (2001:462) menar att
nämndemän sällan uttrycker en annan åsikt än lagfaren domare. Hur ofta svenska
nämndemännen under överläggningen framför en annan åsikt än domarens undersöks
med hjälp av frågan: ”hur ofta under överläggning framför du en åsikt som skiljer sig från lagfarna
domares?”14.
Vi rör oss från nämndemännens informella inflytande under överläggningen till deras
formella inflytande. Tidigare studier har funnit att det finns stor konsensus vid
beslutsfattande i nämndemannasystem världen över. Exempelvis fann Casper och Zeisel
(1972:153) att tyska nämndemän och lagfarna domare var helt överens – det vill säga
utan reservation eller dissens – i 94% av fallen. I flera svenska studier har man funnit att
nämndemän och lagfarna domare är överens i över 97% av fallen (Von Porath Berge
1994 i Diesen 1996:204, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996:203, Sjöström 2011).
Trots att flera svenska och internationella studier visat att nämndemän och lagfarna är
formellt överens i hög grad, undersöks det här återigen genom frågan: ”hur många gånger
har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid överläggningen?”15. En samlad bedömning av
olika studier på jurysystem – där lekmännen överlägger och fattar beslut utan
professionell domares inblandning – är att lekmän och lagfaren domare då är överens i
64%-80% av fallen (Hans 2008:289). Den högre graden av konsensus i
nämndemannasystem menar forskare beror på att lagfarna domare i och med sin
13 Appendix 1 fråga 21. Appendix 2 fråga 20.
14 Appendix 1 fråga 16. Appendix 2 fråga 15.
15 Appendix 1 fråga 18. Appendix 2 fråga 17.
31 profession har ett stort inflytande över sina lekmannakollegor (Hans 2008:279).
Ytterligare en förklaringsfaktor kan vara att man under överläggningen diskuterar fram
konsensus trots att man kanske inledningsvis haft olika uppfattningar. Machura fann i sin
studie av nämndemän i tyska domstolar att det under överläggningarna är ett stort fokus
på att diskutera sig fram till konsensus: ”…the presiding judge tries to persuade and in
case of stable divergent opinions prefers to compromise rather than being formally
outvoted by the lay assessors” (2001:463). Huruvida svenska nämndemän och lagfarna
domare i hög grad eftersträvar konsensus undersöks genom påståendet: ”vid överläggningen
diskuterar man tills alla är överens” 16 . I en tidigare svensk studie uppgav 88% av
nämndemännen att det förekommer få skiljaktiga meningar i svenska domar just på
grund av att man fortsätter att diskutera tills man uppnått enighet (Diesen 1996:225).
Tidigare forskning visar således att nämndemän och lagfarna domare tenderar att vara
överens såväl informellt som formellt. Hur framgångsrika är då nämndemännen att föra
fram sin egen åsikt när den faktiskt skiljer sig från lagfaren domares? Då nämndemän och
lagfarna domare inte var överens fann Casper och Zeisel (1972:186) att man valde att gå
på den lagfarna domarens linje i 75% av fallen. I Machuras studie sade sig en majoritet av
nämndemännen aldrig eller sällan få igenom sin ståndpunkt när den skiljde sig från
lagfaren domares (2007:347). I en studie av Renning (2001) fann man att 64% av
nämndemännen misslyckades med att övertala de andra domarna att byta ståndpunkt,
jämfört med bara 13% bland de professionella domarna. Det indikerar att lagfarna
domare tenderar att få igenom sina åsikter när nämndemän och lagfarna domare har
olika uppfattningar. Angående detta skriver Renning: ”a lay assessor in the minority will
rather be convinced by the majority than be convincing himself” (2001:488). Tidigare
forskning målar således upp en bild av att lagfarna domare och nämndemän för det
mesta är överens men när meningarna skiljer sig åt får de lagfarna domarnas åsikter ett
större genomslag på beslutsfattandet än vad nämndemännens åsikter får. Ändå upplever
nämndemän enligt flera studier att de har ett betydande inflytande över beslutsfattandet
(Pomorski 1975:202, Ivkovic 2007:444). Vilken inflytande har då nämndemännen i det
svenska rättssystemet på beslutsfattandet? Det undersöks genom frågan: ”hur stort
16 Appendix 1 fråga 34. Appendix 2 fråga 33.
32 inflytande anser du att dina synpunkter har över beslutsfattandet?”17.
5.3.1 Hypoteser: forskningsfråga nummer tre
Tidigare forskning har uniformt visat att nämndemännen ser sig själva som aktiva under
överläggningen, medan lagfarna domare tenderar att se nämndemännen som mindre
aktiva (Ivkovic 2003, Malsch 2009, Machura 2001, Machura 2007). Mot bakgrund av
tidigare forskning förväntas svenska nämndemän därför anse sig vara aktiva under
överläggningen, medan lagfarna domare möjligen kommer att se dem som något mindre
aktiva. En tidigare svensk studie av Diesen (1996:222) fann att 97% av de lagfarna
domarna ansåg att nämndemännen inte var aktiva under rättegången, vilket kan jämföras
med att 25% hade samma uppfattning vad gäller överläggningen. Det finns därför en viss
förväntan på att lagfaren domare ska se nämndemännen som mer aktiva under
överläggningen än under rättegången. Enligt flera studier anser nämndemännen själva att
de har ett stort inflytande över den slutliga domen (Pomorski 1975:202, Ivkovic
2007:444), varför det finns en viss förväntan att svenska nämndemän också ska uppleva
att de har det. Vad gäller hur ofta respondenterna uppger att de har reserverat sig mot ett
beslut så torde det inte vara så många, mot bakgrund av de många studier som visat att
man särskilt i det svenska fallet uppnår full konsensus i merparten av fallen (Von Porath
Berge 1994 i Diesen 1996, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996, Sjöström 2011). Mot
bakgrund av den höga nivån av konsensus samt tidigare studier som visat att
nämndemän sällan har åsikter som skiljer sig från lagfaren domare (Machura 2007,
Ivkovic 2001, Machura 2001) finns en viss förväntan att svenska nämndemän inte
framhåller en annan åsikt än lagfarna domare särskilt ofta. Huruvida den höga graden av
konsensus som uppmäts i tidigare studier är ”konstgjord” på så sätt att man diskuterat
fram tills alla är överens är mycket intressant. Enligt Machura (2001:463) finns ett sådant
konsensusskapande i det tyska nämndemannasystemet, och även svenska nämndemän
har i en tidigare studie uppgett att man ofta diskuterar sig fram till konsensus (Diesen
1996:225). Det kommer dock återigen testas i den här studien.
•
Nämndemännen anser sig som mer aktiva under överläggningen än vad lagfaren
domare anser att de är.
•
Lagfaren domare ser nämndemännen som mer aktiva under överläggningen,
jämfört med under rättegången.
17 Appendix 1 fråga 17. Appendix 2 fråga 16.
33 •
Nämndemännen anser att de har ett stort inflytande över beslutsfattandet.
•
Varken nämndemän eller lagfaren domare reserverar sig ofta mot beslut.
•
Att många beslut fattas utan reservation beror på att man under överläggningen
diskuterar sig fram till konsensus.
Innan studiens resultat presenteras och vi får reda på huruvida hypoteserna till de tre
forskningsfrågorna stämmer eller inte, kommer en beskrivning om hur studien har
genomförts.
6. Studiens genomförande
Studien har försökt finna svar på hur svenska nämndemän och lagfarna domare ser på
nämndemännens funktion och prestation i det svenska rättssystemet genom en
enkätundersökning. Enkäten var utformad som en webbenkät och spreds till såväl
nämndemän som lagfarna domare vid svenska tingsrätter, hovrätter, förvaltningsrätter
och kammarrätter. Materialet samlades in mellan den 4 november 2014 till den 25
november 2014 med hjälp av ett enkätverktyg från Surveygizmo. Resultaten har analyserats
i statistikprogrammet SPSS. Nedan följer ett avsnitt om enkätens utformning följt av en
beskrivning om hur enkäten spreds till lagfarna domare och nämndemän. Avsnittet
avslutas med en kort beskrivning av respondenternas karakteristika.
6.1. Enkätens utformning
Enkäten har varit influerad av tidigare empirisk forskning på nämndemän och lagfarna
domares syn på nämndemännen vad gäller såväl funktion som prestation. Att låta
enkäten vara inspirerad av tidigare forskning kan sägas vinna två fördelar: frågorna är
redan granskade och omdiskuterade i forskarsamhället, samt att resultaten från
undersökningen i ett senare skede kan komma att jämföras med tidigare forskning
(Esaiasson et al. 2012:241). Att jämföra och relatera studien till tidigare forskning kan
sägas vara särskilt viktigt i forskningen kring nämndemannasystem, då den empiriska
forskningen är synnerligen begränsad. Exempelvis skriver Hans: ”to move research in
this area to the next level, scholars should develop a common set of questions that can
be asked across a range of countries and different systems” (2008:284). Den här studien
kan ses som ett försök till att syntetisera tidigare forskning på nämndemän och lagfarna
domares uppfattningar om såväl nämndemännens funktion som agerande samtidigt som
34 ny kunskap i form av empirisk data samlas in.
Enkäten till såväl nämndemän som lagfarna domare finns att studera i appendix 1 och 2.
Kort kan nämnas att enkäten var uppdelad i tre skilda block som rörde
nämndemannasystemet generellt, nämndemännens agerande samt nämndemännen och
de lagfarna domarnas samarbete. Respondenterna kontrollerades även för ett antal
kontrollvariabler samt fick ta ställning till några blandade påståenden om
nämndemannasystem. Avslutningsvis hade de även möjlighet att lämna övriga
kommentarer. Såväl nämndemännen som de lagfarna domarna fick i princip identiska
enkäter med skillnaden att frågorna var ”spegelvända” för att anpassas till respektive
respondentgrupp. Det vill säga, medan de lagfarna domarna fick frågor om hur de
uppfattar nämndemännens funktion och agerande fick nämndemännen svara på hur de
uppfattade sin egen funktion och prestation. Forskning har visat att respondenter
tenderar att övervärdera sin egen insats när de ombeds svara på frågor om sig själva. Det
vill säga att de svarande tenderar att värdera sin egen insats som bättre än gemene mans
vad gäller till exempel bilkörning (se exempelvis Svensson 1981). Samtidigt förväntas
respondenterna bättre kunna svara på hur de själva agerar än att dra generella slutsatser
om hur deras nämndemannakollegor gör, varför frågorna ändå är formulerade i ”du”form.
Frågorna och svarsalternativen har utformats i vad som kan anses som vaga ordalag. Ord
som ”generellt sett”, ”ofta” och ”sällan” har används återkommande. Sådana
formuleringar kan vara problematiska, då orden kan uppfattas olika av olika personer
(Esaiasson et al 2012:245). Svarsalternativ som dessa har dock ändå använts i enkäten i
enlighet med tidigare forskning18. Även om svarsalternativens formulering kan skapa viss
begreppsförvirring bland respondenterna, gör uppsatsen ingen ansats till att beskriva hur
ofta nämndemännen de facto gör si eller så. Undersökningen är endast centrerad till att
undersöka nämndemän och lagfarna domares upplevelser. Att någon ser sig som mycket
passiv under överläggningen medan en annan ser sig som passiv – trots att de egentligen
deltar lika mycket – är således inget ”fel” då respondenternas upplevelser står i centrum,
18 Machura (2003) använder exempelvis följande svarsalternativ: ”very”, ”quite”,
”somewhat”, ”hardly” eller ”not at all” medan Ivkovic (2003:116) exempelvis använder
svarsalternativ såsom ”in a few deliberations” eller ”never”. Machura (2007) använder
svarsalternativ från ”agree fully” till ”do not agree at all”, vilket efterliknats i enkätens
avslutande avsnitt bestående av påståenden.
35 inte deras faktiska agerande. I enkäten har inga vet ej-svarsalternativ erbjudits. Forskning
har visat att en uteslutning av vet ej-alternativ inte påverkar frågornas reliabilitet och
validitet negativt (Krosnick 1999 i Esaiasson et al 2012:247). Att inget vet ej-svar har
erbjudits har motiverats av att respondenterna har förutsatts kunna uppskatta exempelvis
hur ofta de uttrycker en åsikt som skiljer sig från den lagfarna domarens eller hur väl de
upplever att de förstår juridiska sakfrågor, då frågorna utgår från dem och deras
upplevelser. Det har dock funnits möjlighet att lämna frågor obesvarade, vilket har
används i viss utsträckning (se kolumnen ”obesvarad” i appendix 1 och 2).
Likt beskrevs under avsnitt 4.2.2. och 4.3.2, skiljer sig förfarandet i allmän domstol
avsevärt från förfarandet i allmän förvaltningsdomstol. I de respektive domstolarna
används olika uttryck och begrepp. Exempelvis heter rättegång i allmän domstol
huvudförhandling, medan man i förvaltningsdomstol antingen kan ha en skriftlig eller
muntlig förhandling. I enkäten – som riktar sig till både allmän domstol och allmän
förvaltningsdomstol – användes begreppet ”rättegång” 19. Tanken var att begreppet skulle
vara applicerbart på de båda domstolstyperna. Viktigt att notera inför den fortsatta
läsningen är att det finns indikationer på att ordet dock har förvirrat somliga
respondenter, särskilt personer verksamma i förvaltningsrättsliga domstolar. De har haft
svårt att avgöra huruvida begreppet innefattar såväl muntlig som skriftlig förhandling,
eller om frågan enbart varit riktad mot respondenter verksamma vid allmänna domstolar.
Att enkäten varit utformad med en mer lekmannamässig terminologi kan i detta avseende
ha påverkat utfallet på enkäten negativt, då respondenterna blivit osäkra på vad som
avses.
6.2. Spridningen av enkäten
Arbetets frågeställning har operationaliserats genom en webbenkät. Det främsta skälet till
att använda en webbenkät var att få så stor spridning som möjligt såväl geografiskt som
gällande antal respondenter. Enkäten riktade sig till nämndemän och lagfarna domare i
tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. Undersökningen är således begränsad
till de domstolar där lagfarna domare och nämndemän överlägger tillsammans. Då
19 Ordet ”rättegång” används kanske mest i enklare beskrivningar av domstolsväsendet.
Se exempelvis ’Det svenska rättsväsendet – en kort introduktion’ utgett av
Justitiedepartementet (2012) i källförteckningen. Där finns rubrikerna ”rättegången i
allmän domstol” och ”rättegången i allmän förvaltningsdomstol” på sida 15 och 16.
36 tillvägagångssättet vad gäller spridningen av enkäten skiljer sig mellan de två
respondentgrupperna, behandlas de i nedanstående stycken separat.
6.2.1. Enkät till lagfarna domare
Enkäten till de lagfarna domarna har spridits till samtliga tingsrätter, hovrätter,
förvaltningsrätter och kammarrätter i Sverige utom en. Domstolarna är fördelade enligt
tabell 1 längre ner. Respektive domstol kontaktades via deras allmänna mejladress som
stod att finna via Domstolsverkets hemsida. I mejlet ombads domstolen att skicka en
mejllista över samtliga lagfarna domare. Lagfarna domare specificerades till rådmän,
fiskaler, assessorer, beredningsjurister samt notarier som kommit så långt i sin utbildning
att de dömer tillsammans med nämndemän. De flesta domstolar återkom med svar inom
några dagar. I de fall svar inte erhållits efter ett par veckor, skickades påminnelse per mejl
och somliga domstolar kontaktades även per telefon. Domstolarna kontaktades ett antal
veckor innan länken till webbenkäten började spridas. Syftet med det var att effektivisera
insamlingen av enkäten när den väl påbörjats.
I det ursprungliga mejlet efterfrågades likt nämnt ovan en mejllista över samtliga lagfarna
domare anställda vid respektive domstol. Trots den specifika efterfrågan av en mejllista
var det flera domstolar som på eget bevåg bad om att få sprida länken till enkäten internt.
Det vill säga, information om undersökningen samt länken till enkäten skickades till en
kontaktperson som sedan vidarebefordrade det till sina lagfarna kollegor. Skälen som
uppgavs i samband med förslaget var dels att man var restriktiv och inte ville lämna ut
mejladresser till domare ”i onödan” samt av effektivitetsskäl då det av somliga ansågs
snabbare att förmedla det internt än att sammanställa en mejllista. Domarkåren är på
grund av dess arbete en utsatt grupp och den oro som flera domstolar uttryckte med
anledning av att sprida de lagfarna domarnas mejladresser är med största sannolikhet
befogad. Hjälpen med att sprida länken internt hade även tidseffektiva fördelar då
mindre tid behövdes läggas på rent administrativa uppgifter. Varför ombads då inte alla
domstolar att sprida länken internt? Domstolarna har inte någon skyldighet att hjälpa till
med sådana utskick – i motsats till domarnas adresser vilka har rätt att begäras ut – varför
en sådan förfrågan hade kunnat resultera i ett antal negativa svar med hänvisning till
exempelvis hög arbetsbelastning. Det kan dock finnas en viss problematik i att somliga
respondenter – omkring fyra av tio – fått inbjudan att delta i enkäten direkt från
uppsatsförfattaren medan resterande fått information och inbjudan från en kollega.
37 Exempelvis skulle respondenterna kunna vara mer misstänksamma mot ett mejl från en
utomstående person. En lagfaren domare ringde exempelvis för att informera om att hon
fått länken till enkäten via mejl från uppsatsförfattaren men att hon inte kunde delta på
grund av att interna, datatekniska riktlinjer förhindrade henne att klicka på länken. Det
går inte att utesluta att fler lagfarna domare resonerat på samma sätt. Samtliga lagfarna
domare har dock – oavsett om de fått mejl från uppsatsförfattaren direkt eller via en
kontaktperson – fått samma instruktioner och samma information om syftet med
undersökningen.
Samtliga domstolar fick den 4 november 2014 ett mejl innehållandes länken till enkäten,
information om undersökningen samt instruktioner till vilka undersökningen riktade sig
till. Även de lagfarna domare som fick mejl direkt från uppsatsförfattaren kontaktades
den 4 november. I utskicket var sista svarsdagen tydligt utmärkt. Trots att de domstolar
som förmedlade länken internt hade kontaktats på förhand om när enkätundersökningen
skulle börja, varierade det när domstolarna internt skickade ut mejlet. Minst tid fick
lagfarna domare vid Kammarrätten i Göteborg, som endast fick en dag på sig att svara.
Tabell 1. Kontaktade domstolar efter förmedlingssätt.
Tingsrätt
Hovrätt
Förvaltningsrätt
Kammarrätt
Skickat mejllista
29 st
2 st
6 st
0 st
Procent
62%
33%
50%
0%
Skickat internt
18
4 st
6 st
4 st
Procent
38%
66%
50%
100%
Antal
47 st
6 st
12 st
4 st
Majoriteten av tingsrätterna har valt att skicka mejllistor. En förklarande orsak kan vara
att tretton av tingsrätterna som valt att skicka mejllista endast haft tio eller färre anställda
lagfarna domare, varför man möjligen resonerat att det går snabbare att skriva ihop en
lista än att förmedla internt. Vid hovrätt och kammarrätt har dock den interna
förmedlingen dominerat. Anmärkningsvärt är att samtliga kammarrätter valde att sprida
länken internt. Förvaltningsrätterna var den domstolstyp som hade mest jämn fördelning
mellan mejllistor och internutskick.
38 Det antal som enligt uppgift fick länken till enkäten var 2084 lagfarna domare. Det ska
dock tilläggas att underlaget för att beräkna hur många lagfarna domare som fått mejl
med länken till enkäten – och därmed ses som potentiella respondenter – inte är fullt
pålitligt. Detta bland annat då somliga domstolar inte hade färdiga förteckningar över
vilka tingsnotarier som hade behörighet att döma, varför inbjudan i somliga fall även
skickats till personer som inte var aktuella att delta i undersökningen. Exakt hur många
som i realiteten fick mejlet med länken till enkäten är således svårt att uttala sig om med
full säkerhet. Sammanlagt vet vi dock att 604 lagfarna domare deltog i enkäten. 31
enkätsvar togs bort då respondenterna inte svarat på någon fråga och därför inte kan
sägas ha deltagit i undersökningen. Troligen har personerna granskat frågorna för att se
om de vill delta i undersökningen, eller för att kontrollera innehållet innan enkäten
förmedlades vidare internt.
Diagram 1. Möjliga & faktiska respondenter efter domstolstyp, lagfarna domare. Kammarr
ätt
8%
Fördelning möjliga
respondenter, n=2084
Kammarr
ätt
6%
Förvaltnin
gsrätt
30%
Fördelning faktiska
respondenter, n=604
Förvaltnin
gsrätt
27%
Tingsrätt
49%
Hovrätt
15%
Tingsrätt
54%
Hovrätt
11%
Generellt har den fördelningen av respondenter en jämn spridning mot bakgrund av hur
många som enligt uppgift fick tillgång till enkäten. Lagfarna domare i tingsrätt och i viss
mån även kammarrätt tenderar dock att ha svarat på enkäten i högre utsträckning.
6.2.2. Enkät till nämndemän
Den ursprungliga idén var att sprida enkäten till nämndemännen med hjälp av
tingsrätterna, hovrätterna, förvaltningsrätterna och kammarrätternas register över
verksamma
nämndemän
vid
respektive
39 domstol.
Det
visade
sig
dock
att
nämndemännens personuppgifter – däribland mejladresser – är sekretessbelagda och
därför omöjliga att begära ut. Detta då nämndemännen inte kan betraktas som statliga
tjänstemän utan snarare privatpersoner med ett samhälleligt uppdrag. De har därför inte
heller någon mejladress kopplad till sitt arbete som nämndeman. Enkäten till
nämndemännen kom därför att spridas i samarbete med Nämndemännens Riksförbund.
Efter samråd med förbundsordföranden Lars Lassinantti kontaktades respektive lokal
nämndemannaförening separat för hjälp med spridning av enkäten. Uppsatsförfattaren
fick inte själv tillgång till de potentiella respondenternas e-postadresser utan länken till
enkäten förmedlades genom en kontaktperson vid respektive nämndemannaförening. Ett
undantag fanns dock. I Vänersborgs Nämndemannaförening hade endast tio av 73
medlemmar uppgett sin mejladress. Till dessa tio medlemmar skickade uppsatsförfattaren
länken till direkt utan mellanhand, efter samråd med föreningens kontaktperson.
Samtliga nämndemannaföreningar kontaktades några veckor innan spridningen av
enkäten för att effektivisera insamlingen av data. Att få tag på kontaktpersoner vid alla
5220 nämndemannaföreningar visade sig vara ett mödosamt arbete, och många mejl och
telefonsamtal
ringdes
innan
kontaktuppgifterna
var
nämndemannaförening
valde
att
i
inte
delta
insamlade.
Endast
undersökningen.
en
Övriga
nämndemannaföreningar fick den 4 november ett mejl innehållandes länken till enkäten
samt instruktioner till mottagarna. Det framgick tydligt av mejlet när sista svarsdag för
enkäten var. Därefter ombads kontaktpersonen vid respektive nämndemannaförening
återkomma med hur många nämndemän han eller hon vidareförmedlat länken till. Även
om de flesta svarade omgående, tog vissa föreningar längre tid på sig. Faktum är att fem
nämndemannaföreningar – trots löfte om att delta samt flera påminnelser per mejl och
telefonsamtal – aldrig återkom med om eller till hur många de skickat enkäten till. Den
säkerhetsställda siffran över antalet nämndemannaföreningar som deltog i enkäten är
därför 46 stycken.
20 Lista över samtliga nämndemannaföreningar finns på nrfm.se, se källförteckning.
Observera att Borlänge, Falun och Ludvika Nämndemannaförening anslutit sig till
Nämndemannaföreningen vid Falu Tingsrätt, och således kontaktats därigenom. Arvika
Nämndemannaförening har anslutits sig till Värmlands Nämndemannaförening, och
kontaktades därför inte heller separat. Det sammanlagda antalet nämndemannaföreningar
enligt nmrf.se är 56, men i realiteten är de – på grund av sammanslagningar – endast 52
till antalet.
40 Somliga lokala nämndemannaföreningar spred på eget bevåg länken till fler nämndemän
än vad som var medlemmar i föreningen, exempelvis nämndemän verksamma i den
domstol som fanns i föreningens närområde. Enkäten spreds alltså med hjälp av de
lokala nämndemannaföreningarna, men det finns indikationer på att även andra
nämndemän än de som är medlemmar fick ta del av länken till enkäten. Att gå via de
lokala nämndemannaföreningarna var snarare ett praktiskt än forskningsmotiverat
tillvägagångssätt, och att andra nämndemän än de som är medlemmar i en
nämndemannaförening fick möjlighet att delta i enkäten utgör inget fel. Tvärtom kan det
istället vara ett metodproblem att gå via nämndemannaföreningarna som kan tänkas
samla en viss typ av nämndemän, exempelvis de mest engagerade. Undersökningen kan
därför inte sägas utgå från en totalpopulation. Vidare har undersökningen – likt de flesta
enkäter – ett generellt problem med självselektion där det inte går att utesluta att en viss
typ av nämndemän och lagfarna deltagit, exempelvis de mest negativa eller de mest
positiva. Att omkring en tredjedel av alla Sveriges nämndemän – 3037 stycken – i
slutändan nåddes av enkäten måste ändå ses som ett fullgott resultat mot bakgrund av de
formella hinder som fanns mot att begära ut nämndemännens kontaktuppgifter. Då
länken till enkäten förmedlats via mellanhand är det dock svårt att veta exakt hur många
som getts möjlighet att delta i enkäten. Vad vi de facto vet är däremot att 1443
nämndemän tog sig tid att delta i enkätundersökningen, efter att 99 enkätsvar tagits bort
då ingen fråga hade besvarats.
6.3. Vilka har deltagit i undersökningen?
Totalt deltog 1443 nämndemän och 604 lagfarna domare i enkätundersökningen.
Enkäten skickades ut till vad som beräknats till 3037 nämndemän och 2084 lagfarna
domare. Nästan hälften av de tillfrågade nämndemännen deltog i enkäten, vilket innebär
en svarsfrekvens på 48%. Vad gäller lagfarna domare deltog mer än var fjärde tillfrågad
då svarsfrekvensen hamnade på 29%. Svarsfrekvensen är således relativt låg, vilket gör att
endast försiktiga slutsatser kan dras av studien. Antalet respondenter är dock betydligt
fler jämfört med tidigare empiriska studier 21. Vilka var det då som faktiskt deltog i
enkäten?
21 Machuras studie omfattar exempelvis 568 nämndemän (2001:456), Ivkovic 229
nämndemän (2003:109), Klami och Hämäläinen 352 nämndemän och lagfarna domare
(1992:53). Malsch har intervjuat sex lagfarna domare och sex nämndemän i den danska
studien (2009:117) samt tre lagfarna domare och nio nämndemän i den tyska (2009:136).
41 En majoritet av nämndemännen som deltog i undersökningen är verksamma inom de
allmänna domstolarna. Det är viktigt att ha i åtanke inför det nedanstående
resultatavsnittet, då slutsatser för nämndemän i förvaltningsrätt och kammarrätt
följaktligen är mer osäkra på grund av det mindre underlaget. Hälften av nämndemännen
är över 65 år och uppger att de är ålderspensionärer, vilket ger en tyngdvikt åt äldre
nämndemän. Omkring 30% av nämndemännen är anställda medan 10% driver eget
företag. I undersökningen finns en viss tyngdpunkt åt välutbildade nämndemän, där
omkring 45% av de svarande uppger att de har examen från högskola eller universitet.
Omkring 10% av de svarande har grundskola som högsta utbildningsnivå. En dryg
tredjedel av nämndemännen har varit nämndeman i fyra år eller mindre, medan var fjärde
tjänstgjort mellan fem och åtta år. Nämndemännen är jämnt fördelade vad gäller kön, där
52% är kvinnor och resten män.
Diagram 2. Domstolstyp och erfarenhet efter respondentgrupp.
Domstolstyp
100% 80% 60% 40% 20% 0% Erfarenhet
Nämdemän Lagfarna domare 50% 40% 30% 20% 10% 0% Nämndemän Lagfarna domare Även de lagfarna domarna är jämnt fördelade mellan könen: 52% av de svarande var
män och resten kvinnor. Knappt hälften av respondenterna hade tjänstgjort som lagfaren
i fyra år eller mindre medan drygt var femte lagfaren domare hade tjänstgjort i mer än 16
år. Även bland de lagfarna domare finns en tyngdpunkt mot tingsrätt och hovrätt då
knappt 70% av respondenterna är verksamma inom de allmänna domstolarna. En
majoritet av respondenterna hade befattningen rådman eller lagman, omkring 16% var
Diesens svenska studie bestod av 100 nämndemän och lika många lagfarna domare
(1996:208).
42 tingsnotarier och 12% fiskaler. På diagram 2 på ovanstående sida illustreras att
nämndemännen i högre grad tjänstgjorde i tingsrätt, medan lagfarna domare generellt sett
hade kortare erfarenhet av sitt uppdrag jämfört med nämndemännen.
7. Resultat
Nedanför redogörs för studiens huvudsakliga resultat, redovisade i kronologisk ordning
utefter forskningsfråga. I respektive avsnitt presenteras först de huvudsakliga fynden,
vilka sedan används för att svara på respektive forskningsfråga med tillhörande hypoteser
i ett avslutande stycke. En överskådlig svarsfördelning för alla frågor finns att beskåda i
appendix 1 och 2. Där presenteras endast svaren uppdelade efter nämndemännen och de
lagfarna domarna, alltså inte utefter några av de andra kontrollvariablerna.
7.1. Nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet
Respondenternas syn på nämndemännens funktion i det svenska rättssystemet relaterar
till studiens första forskningsfråga: vilken och hur viktig funktion menar svenska
nämndemän och lagfarna domare att nämndemän fyller i det svenska rättssystemet?
Frågan har bland annat undersökts genom respondenternas generella syn på
nämndemannasystemet samt vilka för- och nackdelar de ser med systemet. För en mer
överskådlig presentation av resultaten har frågan delats in i två delar; vilken samt hur viktig
funktion nämndemännen har i det svenska rättssystemet. Först av allt är intressant att se
huruvida respondenterna alls ser nämndemännen som en viktig funktion eller inte.
Resultatet presenteras nedan.
En kraftig majoritet av nämndemännen uttryckte en positiv inställning till det svenska
nämndemannasystemet. Omkring 90% av nämndemännen uppgav att de har en positiv
eller mycket positiv inställning till nämndemannasystemet. De lagfarna domarna
uppvisade en inte fullt lika positiv inställning men en majoritet av dem uppger att de är
neutralt eller positivt inställda till det svenska nämndemannasystemet. Omkring 40% av
de lagfarna domarna svarade dock att de är mycket negativt eller negativt inställda till
systemet, vilket är en klart större andel jämfört med nämndemännen. Bland de icke
ordinarie domarna – det vill säga beredningsjurister, tingsnotarier, fiskaler och assessorer
– uppgav en majoritet på 55% att de har en negativ eller mycket negativ inställning till
43 det svenska nämndemannasystemet. Ordinarie domare – det vill säga rådmän och lagmän
– har generellt en mer positiv inställning: endast 35% av dem uppger att de har en
negativ eller mycket negativ inställning till nämndemän. Studien visar också att lagfarna
domare är mer positivt inställda till att avskaffa nämndemannasystemet än vad
nämndemännen är. Var tredje lagfaren domare instämmer helt eller i hög grad i
påståendet att det svenska nämndemannasystemet bör avskaffas, i jämförelse med knappt
0,5% av nämndemännen. Mot bakgrund av det verkar det som att svenska lagfarna
domare ser nämndemännen som en mindre viktig funktion i rättssystemet, jämfört med
svenska nämndemän.
Somliga respondenter valde att utveckla sin syn på det svenska nämndemannasystemet
under enkätens fria ord. En lagfaren domare skrev att ”med nämndemannasystemet är
det som med demokrati; det är inte något bra system, men så länge ingen kommer på ett
bättre, så får vi nöja oss med det”. Även flera nämndemän uttryckte en liknande åsikt,
exempelvis skrev en av dem: ”det är inte ett supersystem men jag har inte sett något
förslag som är bättre än det vi nu har – än”. Undersökningen visade också att ordinarie
domare har en mer positiv inställning till nämndemannasystemet än icke ordinarie
domare. En lagfaren domare skrev på ämnet att ”de yngre domarna har en något mindre
acceptans av nämndemän. Jag tror de ändrar sig med tiden”. En nämndeman skrev att
”yngre jurister är mer negativa till nämndemännen än de äldre” medan ytterligare en
nämndeman skrev att ”de mer erfarna tar större hänsyn till nämndemännen än de
orutinerade”. Ett oväntat men intressant fynd är alltså att mer erfarna domare tenderar
att värdera nämndemännens funktion högre än yngre jurister.
På frågan vilka främsta för- respektive nackdelar som finns med det svenska
nämndemannasystemet hade respondenterna möjlighet att välja flera alternativ. Generellt
kan sägas att de lagfarna domarna var mer generösa med att fylla i nackdelar medan
nämndemännen var mer generösa med att fylla i fördelar. I genomsnitt angav varje
nämndeman 2,65 fördelar medan lagfarna domare i genomsnitt bara angav 1,4 fördelar.
Samtidigt kryssade nämndemännen i genomsnitt endast i 0,8 nackdelar medan lagfarna
domare i genomsnitt kryssade i 2,9 nackdelar. De fem viktigaste för- och nackdelarna
bland såväl nämndemän som lagfarna domare presenteras nedan.
44 Tabell 2. Vanligaste för- och nackdelarna med nämndemannasystemet efter
respondentgrupp.
Fördelar
Nackdelar
Nämndemän
Lagfarna domare
Nämndemän
Lagfarna domare
1. Bredare
perspektiv &
livserfarenheter
(76%)
2. Mer demokratiskt
(58%)
1. Bredare
perspektiv &
livserfarenheter
(54%)
2. Skydd mot
teknokrati (23%)
1. Brist på juridisk
kunskap (24%).
1. Subjektivt
beslutsfattande
(73%)
2. Brist på juridisk
kunskap (58%)
3. Mer rättssäkert
(56%)
4. Skydd mot
teknokrati (30%)
5. Bättre lokal
förankring (21%)
3. Mer demokratiskt
(23%)
4. Bättre lokal
förankring (17%)
5. Folkbildande
(14%)
2. Subjektivt
beslutsfattande
(15%)
3. Politiskt färgat
(14%)
4. Mer tidskrävande
(14%)
5. Mer kostsamt
(12%)
3. Mindre rättssäkert
(46%)
4. Mer tidskrävande
(42%)
5. Politiskt färgat
(35%)
Intressant är att medan en majoritet av nämndemännen uppgav att en fördel med
nämndemannasystemet är att det är mer rättssäkert, så uppgav nästan lika många lagfarna
domare att en nackdel med nämndemannasystemet är att det är mindre rättssäkert. Båda
respondentgrupperna värderar nämndemännens demokratiska funktion högt, exempelvis
att nämndemännen tillför bredare perspektiv och livserfarenheter och ett mer
demokratiskt rättsväsende. De lagfarna domarna värderade som grupp skydd mot
teknokrati något högre än nämndemännen, även om en större andel nämndemän
kryssade i det alternativet. I de fria kommentarerna framhöll flertalet lagfarna domare att
den främsta funktionen med nämndemän är deras insyn samt att de fungerar som
”bollplank” och tvingar de lagfarna domarna att motivera sina beslut. En lagfaren
domare skrev att ”fördelen med nämndemän är att man tvingas berätta vad man tycker
och hur man tänker och därmed inte kan gå upp på kontoret och tycka och tänka utan
andras insyn”. En annan var av liknande åsikt och uttryckte det som att ”även om nyttan
med lekmannadomare överdrivs kraftigt finns det en poäng med lekmän i domstolar.
Detta dels för insynens skull, men framför allt för att lagfarna domare under
överläggningen ska kunna bolla tankar och pröva om det juridiska resonemang som
ligger till grund för domarens bedömning kan förklaras för en lekman på ett begripligt
sätt. Att många av domarna är positiva till nämndemännen tror jag beror på just detta”.
45 Denna främst proceduriella funktion har även pekats ut av lagfarna domare i tidigare
undersökningar (Klami och Hämäläinen 1992, Malsch:142). Under de fria orden
tenderade nämndemän att framhålla mer demokratiska funktioner med att involvera
nämndemän i dömande verksamhet. En nämndeman skrev exempelvis att ”en av våra
viktigaste uppgifter är att sprida kunskap i samhället om vårt rättssystem” medan många
framhöll att nämndemännens viktigaste funktion är att ”folket döms av sina likar”.
Medan tre av fyra nämndemän helt eller i hög grad instämmer i påståendet att
nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet, instämde en majoritet av
de lagfarna domarna endast i låg grad eller inte alls i samma påstående.
Noterbart är att relativt få av respondenterna ansåg att en fördel med det svenska
nämndemannasystemet är att nämndemännen har en bra lokal förankring. Omkring var
femte nämndeman och lagfaren domare ansåg att en av fördelarna med
nämndemannasystemet var just bättre lokal förankring. Fyra av tio nämndemän i hög
grad eller helt instämde med påståendet att nämndemän bättre representerar
lokalsamhället än lagfarna domare. Samma siffra bland lagfarna domare var dock knappt
sex procent, vilket troligen beror på att de inte anser sig vara sämre representanter för
lokalsamhället än nämndemännen. Angående detta skrev en lagfaren domare: ”Till det
kommer argumentet om folkförankring. Och det hade kanske varit sant om
nämndemännen speglade folket. Det gör de inte: de speglar de folkvalda, vilka är lika lite
representativa för folkflertalet som vi jurister”. Även om den tredje största nackdelen
med nämndemannasystemet enligt nämndemännen är att systemet är politiskt färgat,
dementerade många respondenter att nämndemän ger uttryck för politiska åsikter i
samband med sitt nämndemannauppdrag. En nämndeman uppgav att ”jag har nästan
aldrig kunnat förutse uppfattningar med utgångspunkt ifrån nämndemännens politiska
hemvist, om jag ens vet vilken den är” medan en lagfaren domare skrev: ”ser egentligen
inga problem med att nämndemännen tillsätts politiskt, då jag aldrig noterat att den
politiska hemvisten fått genomslag i dömandet”. Flera lagfarna domare – och till viss del
även nämndemän – uttryckte under de fria orden att rekrytering via politiska partier inte
är optimal på grund av grund av bristande representativitet. Medan en majoritet av de
lagfarna domarna instämde helt eller i hög grad med påståendet att det är bra att
nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska valen22, sade sig dock
22 Appendix 1 fråga 33. Appendix 2 fråga 32.
46 en knapp majoritet av nämndemännen endast instämma i låg grad eller inte alls med
samma påstående.
7.1.1. Svar på forskningsfråga nummer ett
Vilken och hur viktig funktion menar då svenska nämndemän och lagfarna domare att
nämndemän fyller i det svenska rättssystemet? En tolkning av studiens resultat är att
svenska nämndemän värderar nämndemännens funktion i rättssystemet som mer viktig
än de lagfarna domarna. Nämndemännen som grupp har en klart mer positiv inställning
till systemet och nästan en obefintlig andel vill avskaffa systemet. Bland de lagfarna
domarna var istället en tredjedel positivt inställda till att avskaffa systemet. Resultatet kan
ses som förvånande mot bakgrund av Diesens (1996) svenska studie som fann att endast
sex procent av de lagfarna domarna ville avskaffa nämndemannasystemet. Dessutom
anser var tionde lagfaren domare att nämndemännen stärker förtroendet för
nämndemännen, vilket ytterligare spär på bilden att de inte ser nämndemännen som en
lika viktig funktion i det svenska rättssystemet som nämndemännen gör. Mot bakgrund
av det kan en av de förväntade hypoteserna sägas vara uppfyllda:
ü Nämndemännen förväntas se nämndemannasystemet som en viktigare funktion
än lagfarna domare (mer positiv inställning och färre som vill avskaffa systemet).
Vilken funktion fyller då nämndemännen i rättsystemet enligt respondenterna? Ett kort
svar på frågan är att såväl nämndemän som lagfarna domare anser att nämndemännen
främst har en demokratisk funktion genom att föra in bredare perspektiv och
livserfarenheter samt göra den dömande verksamheten mer demokratisk. De lagfarna
domare tenderade i enlighet med tidigare forskning (Klami och Hämäläinen 1992:55,
Malsch:142) se att nämndemännen fyller en viktig funktion som skydd mot teknokrati
och genom insyn och ”bollplank”. De lagfarna domarna uppgav dock mer än tre gånger
så många nackdelar med nämndemannasystemet än nämndemännen. Nämndemännen
uppgav
i
sin
tur
knappt
dubbelt
så
många
fördelar
med
det
svenska
nämndemannasystemet som de lagfarna domarna, vilket gör att även den första
forskningsfrågans andra hypotes kan sägas vara uppfylld.
ü Nämndemännen och lagfarna domare förväntas främst se att nämndemännen
fyller en demokratisk funktion. Det finns en viss förväntan att lagfarna domare
kommer att se förre fördelar med nämndemannasystemet än nämndemännen.
47 Vad som oväntat framkom – under såväl enkätsvaren som till viss del under de fria
orden – var att ordinarie domare verkar vara mer positivt inställda till nämndemännen.
7.2. Nämndemännens aktivitet under rättegången
Nämndemännens aktivitet under rättegången har i den här undersökningen studerats för
att försöka svara på arbetets andra forskningsfråga: hur upplever svenska nämndemän
och lagfarna domare nämndemännens prestation och agerande under rättegång? Frågan
har – i enlighet med tidigare forskning – mycket kommit att behandla nämndemännens
frågevanor under rättegången. Även andra aspekter – exempelvis hur skickliga
respondenterna upplever att nämndemännen är på att bedöma bevisning och förstå
juridik – har också studerats. Då nämndemännens frågevanor under rättegången dock
har visat sig få många respondenter att reagera, börjar vi där.
Det finns indikationer på att många respondenter har upplevt frågan om
nämndemännens frågevanor under rättegången som verklighetsfrånvänd. Flera
nämndemän beskriver att de enligt praxis inte får yttra sig under rättegången, och att de
bara kan ställa en fråga genom att skriva den på en lapp och ge till den lagfarna domaren.
Somliga nämndemän uppgav att de inte trodde sig få ställa frågor överhuvudtaget: ”vi
nämndemän får inte ställa frågor under själva rättegången!”, ”under själva rättegången får
nämndemän inte blanda sig i” och ”det har ju uttryckligen sagts att det får man inte göra.
På sin höjd skriva en lapp med fråga”. Flera nämndemän beskriver att de aldrig varit med
om att någon nämndeman ställt en fråga under rättegången, utan att man antingen kan
skriva en lapp eller under pausen be lagfaren domare ställa en viss fråga. Likt vad som
diskuterades under avsnitt 4.2.2 och 4.2.3, finns dock inget formellt hinder för svenska
nämndemän att ställa frågor under rättegång. Inför den fortsatta läsningen kan det dock
ändå vara bra för läsaren att vara informerad om att många nämndemän inte är medvetna
om att de har rätt att ställa frågor under rättegången, vilket givetvis kan ha påverkat
utfallet. Resultatet från undersökningen visar också mycket riktigt att nämndemännen är
splittrade i frågan.
Runt en tredjedel av nämndemännen uppger att de ställer frågor aldrig eller sällan, medan
lika stor andel uppger att de ställer frågor ofta eller alltid. De lagfarna domarna har en
48 mer enad syn på nämndemännens frågevanor: drygt sju av tio uppger att nämndemän
aldrig eller sällan ställer frågor under rättegången. Att nämndemännen skulle ställa frågor
under rättegången är inte heller något som uppmuntras av svenska domare: drygt 60%
uppger att de aldrig uppmuntrar nämndemän att ställa frågor under rättegången. Omkring
13% av nämndemännen upplever att de ofta eller alltid uppmuntras till att ställa frågor
under rättegången. Resultatet av både frågorna och de fria orden målar upp en bild av det
svenska nämndemannasystemet där likheter mellan tyska (Machura 2001) och danska
(Malsch 2009) nämndemannasystemet finns: att lagfarna domare tenderar att fungera
som en ”mellanhand” om nämndemännen vill ställa frågor. Några nämndemän uttryckte
ett visst missnöje med det tillvägagångssättet: ”har problem med att det inte går att få
förtydligat vissa saker under förhandlingen” skrev en nämndeman medan en annan
tyckte att ”ordföranden borde samla in fler frågor från nämndemännen vid tex. pauser
och ställa dessa under rättegången. Domare bör använda nämndemännen tydligare”.
Ytterligare en nämndeman skrev: ”har aldrig varit med om att jag som nämndeman har
fått lov att ställa en fråga under förhandlingen, det systemet har vi inte hos oss. Men jag
har ibland haft frågor som jag hade velat ställa”. Få lagfarna domare kommenterade
nämndemännens frågevanor under de fria orden, men två lagfarna domare beskrev deras
förhållande till nämndemännens frågor under rättegången såhär: ”jag vill ha kontroll över
vilka frågor som ställs för att inte nämndemännen ska ställa frågor som kan te sig som
’fällande’ (helt på åklagarens sida)” medan den andra skrev att ”kulturen i förvaltningsrätt
är sådan att vi inte uppmuntrar direkta frågor. Hellre bör frågorna förmedlas till
ordföranden så att hen kan ställa dem. En nämndeman kan riskera att jäva ut sig genom
att ställa fråga rakt ut eftersom de inte har samma juridiska tänk som de lagfarna
domarna”. I motsats mot vad just den lagfarna domaren uttryckte, visar dock
undersökningen att nämndemän i förvaltningsrätt upplever att de ställer frågor oftare än
nämndemän
i
allmän
domstol:
13%
av
de
svarande
nämndemännen
i
förvaltningsdomstol och kammarrätt uppger att de sällan eller aldrig ställer frågor under
rättegången, jämfört med 38% bland nämndemän i allmän domstol. Lagfarna domare
bekräftar detta genom att en större andel domare i de allmänna domstolarna uppger att
nämndemännen sällan eller aldrig ställer frågor jämfört med domare i de allmänna
förvaltningsrätterna. Det har troligtvis att göra med nämndemännens olika roller i de
respektive domstolarna som går att läsa mer om under avsnitt 4.2. I förvaltningsrättslig
domstol har nämndemännen exempelvis på förhand läst in sig på ärende och bevisning
vilket möjligen gör dem mer förberedda och därför mer trygga att ställa frågor. Det går
49 heller inte utesluta att begreppsförvirringen med ordet ”rättegång” – vilket diskuterades i
avsnitt 6.1. – har påverkat resultatet.
Bortsett från nämndemännens frågor under rättegången, verkar nämndemännen och de
lagfarna domarna ha mycket olika uppfattningar om huruvida nämndemännen är aktiva
under rättegången eller inte. Samtidigt som sex av tio nämndemän anser att de är aktiva
eller mycket aktiva under rättegången, menar en ännu större andel av de lagfarna
domarna att nämndemännen tvärtom är passiva eller mycket passiva. Om
nämndemännen nu inte tenderar att ställa frågor under rättegången – och det ska
tilläggas, inte heller uppmuntras till det – kan det således vara svårt för lagfaren domare
att bedöma hur aktiva nämndemännen faktiskt är under rättegången. Å andra sidan får de
troligen en uppfattning om det under överläggningen då ärendet diskuteras, varför frågan
ändå är relevant. Det verkar dock som att mer erfarna domare – i enlighet med den
hypotes som utformades efter tidigare forskning – är något mer aktiva under rättegången:
av de nämndemän tjänstgjort i 9 år eller mer uppger omkring fyra av tio av de svarande
att de ställer frågor ofta eller alltid under rättegången, jämfört med tre av tio av de
nämndemän som tjänstgjort i upp till fyra år. Dock uppger endast knappt var sjätte av de
svarande nämndemännen i åldern 18-44 år att de ställer frågor under rättegången ofta
eller alltid, jämfört med över en tredjedel av de äldre nämndemännen. Det verkar alltså
som om att livserfarenhet – snarare än erfarenhet av dömande verksamhet – påverkar
hur mycket nämndemännen ställer frågor under rättegången. Vi rör oss osökt in på hur
väl nämndemännen förstår bevisning och juridiska frågor.
Nästintill samtliga nämndemän – 98% – upplever att de kan förstå och tolka den
bevisning som presenteras under rättegången bra eller mycket bra. Bland lagfarna domare
ansåg nästan 40% att nämndemännen förstår bevisningen bra eller mycket bra.
Nämndemännen är även positiva vad gäller deras möjlighet att förstå och tolka juridiska
sakfrågor: mer än åtta av tio nämndemän upplever att de kan förstå och tolka de juridiska
frågor bra eller mycket bra. De lagfarna domarna är till synes mer skeptiska mot
nämndemännens juridiska sakkunskaper då 50% av de lagfarna domarna upplever att
nämndemännen förstår och tolkar juridiska sakfrågor mycket dåligt eller dåligt. Endast
0,5% av de lagfarna domarna upplevde att nämndemännen förstår och tolkar juridiska
sakfrågor mycket bra. Flera lagfarna domare utvecklade sin syn på nämndemännens
kunskaper i bevisvärdering respektive juridiska sakfrågor under de fria orden, där flera
50 ansåg att nämndemännen har en större funktion att fylla vad gäller bevisbedömning:
”nämndemän kan ofta bidra med viktiga synpunkter vid bevisvärderingen. Det är också
’skönt’ att vara flera som tar ansvar för de jobbiga bedömningarna som man måste göra”
skrev en lagfaren domare. En annan skrev att ”nämndemän fyller sin funktion vid
bevisvärderingen där kan de vara bra med fler huvuden än ett och där är en jurist inte
nödvändigtvis bättre lämpad än andra”. Däremot menade flera lagfarna domare att
nämndemännen inte har mycket att bidra med vad gäller juridiska sakfrågor: ”man måste
skilja mellan bedömningen av bevisfrågor, där nämndemännen har mycket kloka
synpunkter, och rättsfrågor, där de har mindre att bidra med” menade en lagfaren
domare, medan en annan skrev att ”nämndemän utgör ofta ett positivt stöd i mål där det
är fråga om tveksamma bevis-, lämplighets-, eller rimlighetsbedömningar. De är däremot
mer en belastning i de mål som i princip uteslutande handlar om mer ’teknisk’ juridik”.
Lagfarna domare tenderar således att vara mer skeptiska till nämndemännens förmåga att
bedöma juridiska sakfrågor än bevisning. När man tittar på nämndemännens
svarsfördelning syns att också de tenderar att vara mer säkra på sin förmåga att bedöma
bevisning: drygt 50% av nämndemännen uppger att de förstår och tolkar bevisning
mycket bra, medan drygt 20% anser att de förstår juridiska sakfrågor i lika hög grad.
7.2.1. Svar på forskningsfråga nummer två
Hur upplever då svenska nämndemän och lagfarna domare att nämndemännen agerar
under rättegången? Generellt kan sägas att studien indikerar att svenska lagfarna domare
inte ser nämndemännen som särskilt aktiva och de uppmuntrar dem inte heller till att
vara det. Nämndemännen menar dock att de i hög grad är aktiva, samt att de förstår
bevisning och juridiska sakfrågor mycket bra. Huruvida nämndemännen ställer frågor
eller inte under rättegången är dock oklart. Lika stor andel av nämndemän menar att de
inte brukar ställa frågor under rättegången, som menar att de brukar göra det. Angående
svenska nämndemäns frågevanor fanns ingen direkt hypotes eller förväntan då tidigare
forskning visat mycket olika resultat. Tyvärr verkar inte heller den här studien kunna
bidra med några entydiga resultat.
–
Oklart huruvida nämndemän ofta ställer frågor under rättegång eller inte –
tidigare forskning har visat olika resultat.
Några hypoteser som dock stämde var följande:
51 ü Svenska nämndemän uppmuntras inte av lagfaren domare att ställa frågor under
rättegången.
ü Erfarna nämndemän är mer aktiva under rättegången – även om sambandet inte
var alltför starkt.
ü Nämndemännen är mer positiva till sin förmåga att bedöma bevisning och juridik
än vad lagfaren domare är.
ü Lagfarna domare är mer skeptiska till nämndemännens förmåga att förstå juridik
än deras förmåga att förstå bevisning.
Vad gäller den sista hypotesen, framkom under de fria orden att många lagfarna domare
främst ser att nämndemännen kan bidra med att bedöma bevisning – vilket kanske inte
är konstigt med tanke på att lagfaren domare är juristutbildad medan nämndemännen
generellt inte är det. Enligt många lagfarna domare fyller dock nämndemännen en
mycket viktig roll vid bevisvärderingsfrågor. Studiens visar att svenska nämndemän och
lagfarna domares upplevelser av nämndemännens aktivitet under rättegången på många
sätt ligger i linje med tidigare forskning och de förväntningar som presenterades under
avsnitt 5.2.1. Ett något oväntat med intressant fynd är att det verkar finnas en mycket
vidspridd praxis i svenska domstolar om att nämndemännen inte bör ställa egna frågor
under rättegång, utan att dessa ska gå via lagfaren domare. Sådana indikationer har
funnits även från tidigare studier men framkom på ett mycket konkret sätt i den här
undersökningen då många respondenter ringde eller mejlade uppsatsförfattaren för att
påpeka att detta inte tillhör vanligheterna i svensk domstol.
7.3. Nämndemännens agerande under överläggningen
Nämndemännens aktivitet och prestation under överläggningen delades under avsnittet
om tidigare forskning och operationalisering upp efter en informell och en formell fas,
där nämndemännens agerande under överläggningen relaterar till den första fasen och
deras inflytande över det slutgiltiga beslutet hör samman med den senare. Av
pedagogiska skäl görs samma uppdelning i resultatavsnittet.
90% av nämndemännen anser att de är mycket aktiva eller aktiva under överläggningen.
Det innebär att de anser sig vara mer aktiva under överläggningen än under rättegången
där bara drygt 60% såg sig som mycket aktiva eller aktiva. Det bekräftas även av lagfarna
domare då omkring 40% av dem anser att nämndemännen är mycket aktiva eller aktiva
52 under överläggningen, vilket kan jämföras med drygt 5% under rättegången. Till skillnad
från rättegången, uppmuntras nämndemännen även i högre grad att delta under
överläggningen: 40% av de lagfarna domarna uppger att de alltid uppmuntrar
nämndemännen att bidra med synpunkter under efterföljande överläggning och nästan
30% uppger att de ofta gör det. Också merparten av nämndemännen anser att lagfaren
domare alltid eller ofta uppmuntrar dem till att delta under överläggningen. En
övertygande majoritet av såväl nämndemän som lagfarna domare upplever att samarbetet
dem emellan fungerar bra eller mycket bra. Studien visar också att nämndemän och
lagfarna domare generellt sett verkar vara överens under överläggningen. Omkring 12%
av nämndemännen uppger att de ofta eller alltid framför en åsikt som skiljer sig från den
lagfarna domarens åsikt under överläggningen. Samma siffra bland lagfarna domare är
18%. Det indikerar att svenska nämndemän och lagfarna domare i hög grad är överens
under överläggningen. Omkring var femte nämndeman och lagfaren domare uppger
också att han eller hon aldrig reserverat sig mot ett beslut som fattats vid överläggningen.
Lika många av de lagfarna domarna uppger dock att de gjort det fler än åtta gånger, vilket
endast 10% av nämndemännen uppger att de har. Frågeställningen kan dock ge en något
missvisande bild om man inte tar hänsyn till hur länge respondenterna tjänstgjort i
domstolsväsendet. Är det då så som tidigare studier – och även en svensk studie (Diesen
1996) – indikerat, att rätten diskuterar och kompromissar fram konsensus hellre än att
formellt reservera sig mot ett beslut? Omkring 40% av nämndemännen instämmer helt
eller i hög grad med påståendet. De lagfarna domarna är dock av en annan uppfattning:
över 40% säger sig inte alls eller endast i låg grad instämma i påståendet att man vid
överläggningen diskuterar tills alla är överens.
Slutligen den kanske mest intressanta frågan av dem alla: hur stort inflytande upplever
respondenterna att nämndemännen har över beslut som fattas i svensk domstol? En
knapp majoritet av nämndemännen anser att de har ett stort eller mycket stort inflytande
över beslutsfattandet. Lagfarna domare upplever istället att nämndemännens synpunkter
endast har ett litet eller mycket litet inflytande över beslutsfattandet. Knappt en av åtta
lagfarna domare anser att nämndemännens synpunkter har ett stort inflytande över
beslutsfattandet och endast en halv procent av de svarande anser att nämndemän i
svensk domstol har ett mycket stort inflytande över beslutsfattandet. Nämndemännens
relativt splittrade syn på hur stort inflytande de har syntes i de fria orden. Somliga
upplevde att de hade ett stort inflytande och att deras synpunkter togs på allvar: ”jag
53 upplever att de lagfarna domarna idag är mycket intresserade av våra synpunkter. Under
överläggningarna frågar alltid domaren om allas synpunkter och väger in dessa i
påföljden” tyckte en nämndeman, och en annan skrev att ”jag känner ofta att det har stor
betydelse vad jag säger i en överläggning. Att mina åsikter har stor betydelse för dom”.
Andra nämndemän upplever att lagfaren domare inte tar hänsyn till deras åsikter: ”många
ordföranden ser nämndemännen som något dumt, onödigt och okunnigt i samband med
överläggningar, ibland känns det som ett rent ’översitteri’”. En annan nämndeman skrev
att ”vissa ordförande har oss nämndemän bara i salen för att de måste. Kör ’racet’ själv
även vid överläggning” medan ytterligare en skrev att ”ofta har domslut skrivits i förväg
och notarie och domare är överens. Då krävs ett stort mod för att säga sin åsikt. Alla
nämndemän har inte det modet. Så egentligen skulle nämndemän skolas i mod och
demokratiska principer”. Tydligt från några av de lagfarna domarna som skrev under de
fria orden var att det är de som sitter i förarsätet och i princip styr: ”generellt sett är
nämndemännen inget ’problem’ eftersom de ofta håller med ordföranden under
överläggningen. Men eftersom de oftast håller med gör de heller inte något större nytta”
skrev en lagfaren domare. En annan skrev att ”syftet med nämndemannasystemet är bra.
Tyvärr är dock systemet mest ett ’spel för galleriet’, eftersom ordföranden inte sällan ’kör
över’ nämndemännen”.
I de lägre instanserna – tingsrätt och hovrätt – anser dubbelt så stor andel av de lagfarna
domarna att nämndemännen har ett stort eller mycket stort inflytande jämfört med
lagfarna domare i hovrätt och kammarrätt. Skillnaden mellan över- och underrätt
återfinns dock inte vad gäller nämndemännen, de anser att de har lika stort inflytande i
båda instanserna. En av de mest frekvent återkommande kommentarerna från lagfarna
domare under de fria orden var att nämndemän bör avskaffas i överrätterna. Såhär
uttryckte en av de lagfarna domarna det: ”nämndemän kan vara befogat i vissa mål i
tingsrätten men i hovrätten bör det överhuvudtaget inte finnas några nämndemän. Detta
särskilt med beaktande av att målen i hovrätten tenderar att (bli) allt mer komplicerade
och nämndemännen har aldrig något att bidra med”. Många lagfarna domare framhöll
också under de fria orden att nämndemännen i tingsrätten bör minskas från tre till två.
7.3.1. Svar på forskningsfråga nummer tre
Vad har då undersökningen kommit fram till, hur upplever respondenterna att
54 nämndemännen presterar och agerar under överläggning? Inledningsvis kan nämnas att
såväl nämndemän som lagfarna domare menar att nämndemännen är mer aktiva under
överläggningen än under rättegången. En viktig skillnad är att nämndemännen här
uppmuntras av lagfaren domare att delta, vilket de enligt undersökningen inte
uppmuntras till under rättegången. Det stödjer tidigare forskning som visat att
nämndemännen uppger att de deltar mer under överläggningen om de uppmuntras till
det av lagfaren domare (Machura 2007:348, Ivkovic 2003:117). Två av de hypoteser som
formulerats efter tidigare empirisk data kan därför sägas vara uppfyllda.
ü Nämndemännen anser sig som mer aktiva under överläggningen än vad lagfaren
domare anser att de är.
ü Lagfaren domare ser nämndemännen som mer aktiva under överläggningen,
jämfört med under rättegången.
Såväl nämndemän som lagfarna domare upplever att samarbetet dem emellan fungerar
bra och att de relativt sällan uttrycker en annan åsikt än sina kollegor under
överläggningen. Den höga nivån av konsensus i tidigare svenska studier (Von Porath
Berge 1994 i Diesen 1996:204, Berggren och Bruun 1994 i Diesen 1996:203, Sjöström
2011) kan således ha naturliga förklaringar: nämndemän och lagfaren domare är generellt
överens. Omkring var femte nämndeman och lagfaren domare uppger att de aldrig har
reserverat sig mot ett beslut. Majoriteten av nämndemännen och de lagfarna domarna
har reserverat sig mot ett beslut en till fyra gånger, vilket kan ses som relativt mycket då
en majoritet av respondenterna har relativt liten erfarenhet av dömande verksamhet.
Hypotesen att respondenterna sällan reserverar sig mot ett beslut kan därför inte sägas
vara uppfylld.
– Varken nämndemän eller lagfaren domare reserverar sig ofta mot beslut.
Ytterligare en hypotes kan inte sägas vara uppfylld. Svenska nämndemän och lagfarna
domare har mycket olika bilder av huruvida man diskuterar sig fram till konsensus eller
inte: ja det gör man, enligt merparten av nämndemännen. Nej, det gör man inte enligt
merparten av de lagfarna domarna. Undersökningen visar således mycket skilda bilder
vilket gör att det inte med säkerhet går att uttala sig om endera alternativen.
–
Att många beslut fattas utan reservation beror på att man under
överläggningen diskuterar sig fram till konsensus.
55 Den sista hypotesen som testades för i det här arbetet är kanske ett yttersta mått på
svenska nämndemäns prestation under överläggningen: hur stort inflytande de faktiskt
har över beslutsfattandet. En majoritet av de lagfarna domarna anser att nämndemännen
endast har ett litet inflytande över beslutsfattandet, medan en majoritet av
nämndemännen anser sig ha ett stort inflytande. Mot bakgrund av att nämndemännen
tidigare visat enhetligt starka svar med majoriteter – ibland över 90% – är en knapp
majoritet på omkring 51% i sammanhanget inte lika starkt.
ü Nämndemännen anser att de har ett stort inflytande över beslutsfattandet –
medan lagfarna domare anser att de inte har det.
Svenska nämndemän verkar således agera annorlunda under överläggningen jämfört med
vad man funnit i tidigare studier. Somliga resultat går igen, såsom att nämndemännen
anser sig vara mycket aktiva under rättegången, medan deras lagfarna kollegor ser dem
som något mindre aktiva. Respondenterna i den här studien verkar även vara av
uppfattningen att nämndemännen är mer aktiva under överläggningen jämfört med
rättegången. Däremot går inte av undersökningen att utläsa huruvida svenska
nämndemän och lagfarna domare tenderar att diskutera sig fram till konsensus då de
båda respondentgrupperna har mycket olika uppfattningar i frågan.
8. Slutsatser och förslag på framtida forskning
Studien har visat att svenska nämndemän värderar nämndemannasystemet mycket högt.
90% av nämndemännen har en positiv eller mycket positiv inställning till systemet och
endast 0,5% uppger att de anser att nämndemannasystemet bör avvecklas. Studien har
också visat att lagfarna domare har en mer splittrad bild av nämndemännens funktion i
det svenska rättssystemet: 40% av de lagfarna domarna uppger att de har en mycket
negativ eller negativ inställning till det svenska nämndemannasystemet, en tredjedel
uppger att de instämmer i påståendet att nämndemannasystemet helt bör avvecklas och
endast 10% instämmer helt eller i hög grad i påståendet att nämndemännen bidrar till ett
starkare förtroende för rättssystemet.
Vidare har undersökningen också visat att de svenska nämndemännens roll tenderar att
främst vara centrerad till överläggningen. Såväl nämndemän som lagfarna domare anser
att nämndemännen är mer aktiva under överläggningen än under rättegången.
Nämndemännen uppmuntras också i högre grad av de lagfarna domarna att vara aktiva
56 under överläggningen i jämförelse med under rättegången. Undersökningen har funnit att
det i svenska rättssalar vuxit fram en praxis om att nämndemännen inte bör ställa direkta
frågor under rättegången. Svenska nämndemän och lagfarna domare verkar även ha
mycket olika syn på huruvida man under överläggningen aktivt eftersträvar konsensus.
Medan drygt fyra av tio nämndemän instämmer helt eller i hög grad i påståendet att man
vid överläggningen diskuterar tills alla är överens, tar lika stor andel av de lagfarna
domarna avstånd till samma påstående. Varför man i svenska domstolar saknar dissens i
en överlägsen majoritet av besluten, verkar nämndemän och lagfarna domare således ha
olika uppfattningar om.
Men kanske är inte nämndemännens främsta funktion att ställa frågor, tolka juridiska
sakfrågor eller ens att ha inflytande över beslutsfattandet – vilket en majoritet av de
lagfarna domarna anser att nämndemännen inte har. Kanske ligger nämndemannens
främsta funktion i deras blotta närvaro. Att de – även utan att aktivt ställa frågor eller
komma med synpunkter – fungerar som allmänhetens öron och ögon i rättssystemet och
att det i sig påverkar rättsskipningen. Som en av de lagfarna domarna skrev: ”Jag
betraktar nämndemännen som ett nödvändigt ont. De tvingar mig som domare att tänka
igenom min argumentation”. Att studera nämndemännens faktiska agerande och
prestation är kanske därför inte det enda sättet att studera våra svenska nämndemän.
Ytterligare ett sätt skulle kunna vara att fokusera mer på hur de påverkar, i en bredare
kontext än huruvida de påverkar det faktiska beslutsfattandet eller inte. Det för oss in på
några avslutande ord om förslag på framtida forskning.
Det har troligen framkommit i all önskvärd tydlighet i det här arbetet, men det tål att
upprepas: den empiriska forskningen på nämndemannasystemen i Europa och Sverige är
mycket begränsad. Mer forskning behövs. Vad som är eftersträvansvärt för att öka
kunskapen om nämndemännen är mer komparativ forskning. Malschs (2009)
intervjustudier på nämndemän och lagfarna domare i Europa var ett mycket viktigt steg
på väg – även om ett större antal respondenter hade gjort studien mer tillförlitlig. Studien
som presenterats i det här arbetet har visat att många upplevelser bland såväl
nämndemän som lagfarna domare går igen i flera undersökningar – trots att studierna är
från olika rättssystem. Kanske kan den här studien ses som ett litet men ändå
betydelsefullt steg i rätt riktning mot att jämföra och dra slutsatser från olika
nämndemannasystem. Mer material än vad som kunde hanteras inom ramen för det här
57 arbetet samlades in, och förhoppningsvis kan de resultat som inte omnämndes i det här
arbetet komma till användning i senare forskning. Så några förslag på forskning i den
svenska kontexten. Den här undersökningen var mycket bred då den riktade sig mot
såväl allmänna domstolar som allmänna förvaltningsdomstolar. För att få mer tillförlitliga
resultat vore det intressant att genomföra en liknande studie i allmän domstol respektive
allmän förvaltningsdomstol för att kunna ta bättre hänsyn till respektive domstols
verksamhetsområde. Det vore även intressant att se intervjustudier för att få en djupare
inblick i nämndemännen och de lagfarna domarnas åsikter. Ytterligare en intressant
studie vore att testa en hypotes som framkommit under arbetet med den här studien: att
det kanske är nämndemännens närvaro – snarare än agerande och inflytande – som är
deras främsta funktion. En spännande studie skulle vara att genom experimentell design
undersöka om lagfarna domare fattar annorlunda beslut när de är ensamma, jämfört med
när de har möjlighet att diskutera sig fram till ett beslut tillsammans med andra – icke
juristutbildade – personer. Ytterligare en intressant aspekt vore att studera huruvida de
lagfarna domarnas proceduriella rättigheter – såsom att de agerar ordförande under
förhandling och att de skriver domsluten – möjligen bidrar till att de tenderar att hamna i
förarsätet och ha större inflytande än nämndemännen. Förhoppningsvis kan det här
arbetet inspirera någon att ta sig an stafettpinnen och fortsätta att empiriskt undersöka en
mycket intressant del av vår rättsapparat: det svenska nämndemannasystemet.
Antal ord: 19574 ord
58 9. Källhänvisningar
9.1 Tryckta källor
Casper, Gerhard och Zeisel, Hans. 1972. ‘Lay judges in the German Criminal Courts’.
Journal of Legal Studies 1:135-191.
Diesen, Christian 1996. Lekmän som domare. Juristförlaget.
Diesen, Christian. 2001. ’The advantages and disadvantages of lay judges from a Swedish
perspective’. Revue internationale de droit pénal 72:355-363.
Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik och Wängnerud, Lena. 2012.
Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. Norstedts Juridik AB.
Goldbach, Toby S. och Hans, Valerie P. 2014. ‘Juries, Lay Judges, and Trials’. I
Bruinsma, Gerben och Weisburd, David (eds). Encyclopedia of Criminology and Criminal
Justice. NY: Springer Science och Business Media. Använd version tillgänglig online via:
http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2298428 Hämtad 2014-05-23 kl.
10.17
Hans, Valerie P. 2003. ’Introduction: Lay Participation in Legal Decision Making’. Law
& Policy. 25:2:83-92
Hans, Valerie P. 2008. ’Jury Systems Around the World’. Annual Review of Law and Social
Science. 4:276-297
Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2001. ‘Mixed Tribunals in Croatia’. Revenue international de droit
penal. 72:57-85.
Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2003. ’An Inside View: Professional Judges’ and Lay Judges’
Support for Mixed Tribunals’. Law and Policy 25:93-122.
59 Ivkovic, Kutnjak Sanja. 2007. ’Exploring Lay Participation in Legal Decision-Making:
Lessons from Mixed Tribunals’. Cornell International Law Journal. 40:429-453
Jackson, John D. och Kovalev, Nikolay P. 2006. ’Lay adjudication and human rights in
Europe’. Columbia Journal of European Law 13:83-123.
Kalven, Harry och Zeisl, Hans. 1966. The American Jury. Boston: Little, Brown and
Company.
Klami, Tapani Hannu och Hämäläinen, Merva. 1992. Lawyers and laymen on the bench: a
study of comparative legal sociology. Helsinki: Soumalainen Tiedeakatemia.
Ma, Yue. ‘Lay Participation in Criminal Trials: A Comparative Perspective’. International
Criminal Justice Review. 8:74-94.
Machura, Stefan. 2001. ’Interaction Between Lay Assessors and Professional Judges in
German Mixed Courts’. Revue internationale de droit pénal 72:451-479.
Machura, Stefan. 2007. ‘Lay Assessors of German Administrative Courts: Fairness,
Power-Distance Orientation, and Deliberation Activity. Journal of Empirical Legal Studies.
4:2:331-363.
Malsch, Marijke. 2009. Democracy in the courts. Ashgate Publishing Limited.
Park, Ryan Y. 2010. ’The Globalizing Jury Trial: Lessons and Insights from Korea’.
American Journal of Comparative Law. 58:3:525-582.
Pomorski, Stanislaw. 1975. ‘Comment: Lay Judges in the Polish Criminal Courts: A Legal
and Empirical Description’. Case Western Reserve Journal of International Law 7:198-209.
Justitiedepartementet. 2012. ‘Det svenska rättsväsendet – en kort introduktion’. Davidssons
tryckeri AB, Växjö.
60 Renning, Christoph. 2001. ‘Influence of Lay Assessors and Giving Reasons for the
Judgement in German Mixed Courts’. Revenue international de droit penal. 72:481-494.
Sjöström, Robert. 2011. ‘Nämndeman i svensk tingsrätt. Ett uppdrag på åskådarplats?’.
Enskilt arbete I rättsvetenskap avancerad nivå, hästterminen 2011. Örebro Universitet.
SOU2013:49. ’Nämndemannauppdraget – breddad rekrytering och kvalificerad
medverkan. Elanders Sverige AB.
Svensson, Ola. 1981. ‘Are We Less Risky and More Skillful than Our Fellow Drivers?’.
Acta Psychologica 47:143-148.
9.2 Internetbaserade källor
Aftonbladet
2014-09-12:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article19521641.ab
Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.07
Dagens
Nyheter
2011-03-19:
http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-
fortroendet-for-domstolar/ Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.33
Dagens
Juridik
2014-11-17:
http://www.dagensjuridik.se/2014/11/att-avskaffa-
namndemannen-att-valjarna-rostat-fel Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.12
Domstol.se A: http://www.blinämndeman.se/Namndeman/Att-doma-i-domstol/Safungerar-domstolarna/ Hämtad den 23 december 2014 kl. 11.18.
Domstol.se
B:
http://www.domstol.se/Om-Sveriges-
Domstolar/Domstolarna/Forvaltningsratt/. Hämtad den 29 december 2014 kl. 10.03
Domstol.se C: http://www.domstol.se/Juridisk-ordlista/?pId=11791 Hämtad den 29
december 2014 kl. 20.31.
61 Göteborgs
Posten
2012-02-15:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.860573-
namndeman-viktiga-for-rattvisan Hämtad den 30 december 2014 kl. 09.26
Nmrf.se: http://www.nmrf.se/Lokala-naemndemannafoereningar.html Hämtad den 29
december 2014 kl. 12.38.
62 Appendix 1. Enkät till nämndemän: frågeformulär med
svarsfördelning.
4
Personliga egenskaper
1. Kön
Kvinna
750
52%
Man
681
47,2%
Obesvarad
12
0,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
2. Ålder
18-24 år
9
0,6%
25-44 år
119
8,2%
45-64 år
478
33,1%
65-79 år
810
56,1%
80+
20
1,4%
Obesvarad
7
0,5%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
3. Antal år som nämndeman
0-4 år
492
34,1%
5-8 år
381
26,4%
9-12 år
220
15,2%
13-16 år
122
8,5%
Mer än 16 år
216
15%
Obesvarad
12
0,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
4. Vilken typ av domstol är du nämndeman inom?
Tingsrätt
1193
82,7%
Hovrätt
134
9,3%
Förvaltningsrätt
96
6,7%
Kammarrätt
9
0,6%
Obesvarad
11
0,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
63 5. Vad är din högsta utbildningsnivå?
Grundskola
147
10,2%
Gymnasium
307
21,3%
Eftergymnasial utbildning
333
23,1%
Examen från högskola/universitet
644
44,6%
Obesvarad
12
0,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
6. Vad är din nuvarande huvudsakliga sysselsättning?
Anställd
444
30,8%
Egen företagare
149
10,3%
Studerande
20
1,4%
Hemma med barn
2
0,1%
Ålderspensionär
713
49,4%
Förtidspensionär
29
2%
Långtidssjukskriven
2
0,1%
Arbetslös
21
1,5%
Annat:___
57
4%
Obesvarad
6
0,4%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
Din uppfattning om nämndemannasystemet
7. Generellt, vad är din inställning till det svenska nämndemannasystemet?
Mycket negativ
2
0,1%
Negativ
14
1%
Varken positiv eller negativ
51
3,5%
Positiv
591
41%
Mycket positiv
717
49,7%
Obesvarad
68
4,7%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
8. Vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera lekmän i dömande
verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss.
Mer demokratiskt
834
57,8%
Folkbildande
226
15,7%
Mer rättssäkert
806
55,9%
Bättre lokal förankring
302
20,9%
Bredare perspektiv & livserfarenheter 1090
75,5%
Skydd mot teknokrati
439
30,4%
Annat:___
86
6%
_______________________________________________________
64 Totalt
Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss
9. Vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera nämndemän i dömande
verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss.
Mer kostsamt
168
11,6%
Mindre rättssäkert
35
2,4%
Mer tidskrävande
201
13,9%
Politiskt färgat
200
13,9%
Brist på juridisk kunskap
348
24,1%
Mer subjektivt beslutsfattande
209
14,5%
Annat:___
421
29,2%
_______________________________________________________
Totalt
Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss
Ditt agerande som nämndeman
10. Hur ofta ställer du frågor vid rättegången?
Aldrig
243
16,8%
Sällan
244
16,9%
Ibland
385
26,7%
Ofta
318
22%
Alltid
151
10,5%
Obesvarad
102
7,1%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
11. Hur väl upplever du att du kan förstå den bevisning som presenteras under
rättegången?
Mycket dåligt
1
0,1%
Dåligt
1
0,1%
Varken bra eller dåligt
26
1,8%
Bra
602
41,7%
Mycket bra
712
49,3%
Obesvarad
101
7%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
12. Hur väl upplever du att du kan förstå och tolka juridiska sakfrågor?
Mycket dåligt
Dåligt
Varken bra eller dåligt
Bra
Mycket bra
Obesvarad
1
10
150
887
294
101
0,1%
0,7%
10,4%
61,5%
20,4%
7%
65 _______________________________________________________
Totalt
1443
100%
13. Hur säker känner du dig på hur du får agera i rättssalen?
Mycket osäker
11
0,8%
Osäker
26
1,8%
Varken osäker eller säker
83
5,8%
Säker
581
40,3%
Mycket säker
640
44,4%
Obesvarad
102
7,1%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
14. Generellt sett, hur aktiv anser du att du är under rättegången?
Mycket passiv
33
2,3%
Passiv
104
7,2%
Varken passiv eller aktiv
296
20,5%
Aktiv
591
41%
Mycket aktiv
311
21,6%
Obesvarad
108
7,5%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
15. Generellt sett, hur aktiv anser du att du är under överläggningen?
Mycket passiv
Passiv
Varken passiv eller aktiv
Aktiv
Mycket aktiv
Obesvarad
3
5
44
609
680
102
0,2%
0,3%
3%
42,2%
47,1%
7,1%
16. Hur ofta under överläggningen framför du en åsikt som skiljer sig från den lagfarna
domarens åsikt?
Aldrig
7
0,5%
Sällan
180
12,5%
Ibland
985
68,3%
Ofta
149
10,3%
Alltid
21
1,5%
Obesvarad
101
7%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
66 17. Hur stort inflytande anser du att dina synpunkter har över beslutsfattandet?
Mycket litet
15
1%
Litet
86
6%
Varken stort eller litet
491
34%
Stort
671
46,5%
Mycket stort
74
5,1%
Obesvarad
106
7,3%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
18. Hur många gånger har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid
överläggningen?
Aldrig
274
19%
1-4 gånger
729
50,5%
5-8 gånger
201
13,9%
Fler än 8 gånger
141
9,8%
Obesvarad
98
6,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
Samarbetet med lagfarna domare
19. Vilken är din inställning till lagfarna domare?
Mycket negativ
1
0,1%
Negativ
9
0,6%
Varken positiv eller negativ
83
5,8%
Positiv
724
50,2%
Mycket positiv
510
35,3%
Obesvarad
116
8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
20. Vad tror du lagfarna domare generellt har för inställning till nämndemän?
Mycket negativ
7
0,5%
Negativ
133
9,2%
Varken positiv eller negativ
379
26,3%
Positiv
729
50,5%
Mycket positiv
73
5,1%
Obesvarad
122
8,5%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
21. Hur upplever du ditt samarbete med lagfarna domare?
Mycket dåligt
Dåligt
0
8
0,0%
0,6%
67 Varken bra eller dåligt
79
5,5%
Bra
703
48,7%
Mycket bra
537
37,2%
Obesvarad
116
8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
22. Hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att ställa frågor under
rättegången?
Aldrig
570
39,5%
Sällan
335
23,2%
Ibland
228
15,8%
Ofta
147
10,2%
Alltid
37
2,6%
Obesvarad
126
8,7%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
23. Hur ofta upplever du att lagfaren domare uppmuntrar dig att bidra med synpunkter
under efterföljande överläggning?
Aldrig
9
0,6%
Sällan
55
3,8%
Ibland
200
13,9%
Ofta
588
40,7%
Alltid
476
33%
Obesvarad
115
8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
24. Hur upplever du att lagfarna domare värderar dina synpunkter?
Mycket låg
7
0,5%
Lågt
38
2,6%
Varken lågt eller högt
446
30,9%
Högt
753
52,2%
Mycket högt
86
6%
Obesvarad
113
7,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
Påståenden
25. ”Nämndemän representerar lokalsamhället bättre än lagfarna domare”.
Instämmer inte alls
Instämmer i låg grad
65
124
4,5%
8,6%
68 Instämmer delvis
594
41,2%
Instämmer i hög grad
399
27,7%
Instämmer helt
126
8,7%
Obesvarad
135
9,4%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
26. ”Nämndemän låter oftare känslor styra jämfört med lagfarna domare”.
Instämmer inte alls
321
22,2%
Instämmer i låg grad
435
30,1%
Instämmer delvis
488
33,8%
Instämmer i hög grad
59
4,1%
Instämmer helt
4
0,3%
Obesvarad
136
9,4%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
27. ”Nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”.
Instämmer inte alls
12
0,8%
Instämmer i låg grad
44
3%
Instämmer delvis
313
21,7%
Instämmer i hög grad
572
39,6%
Instämmer helt
367
25,4%
Obesvarad
135
9,4%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
28. ”Nämndemän yrkar oftare på strängare straff än lagfarna domare”.
Instämmer inte alls
374
25,9%
Instämmer i låg grad
328
22,7%
Instämmer delvis
484
33,5%
Instämmer i hög grad
96
6,7%
Instämmer helt
18
1,2%
Obesvarad
143
9,9%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
29. ”Nämndemän bör få mer utbildning innan de påbörjar sitt uppdrag”.
Instämmer inte alls
Instämmer i låg grad
Instämmer delvis
Instämmer i hög grad
Instämmer helt
Obesvarad
17
57
379
402
452
136
1,2%
4%
26,3%
27,9%
31,3%
9,4%
69 _______________________________________________________
Totalt
1443
100%
30. ”Lagfarna domare bör få döma utan nämndemän i fler fall än vad de får idag”.
Instämmer inte alls
565
39,2%
Instämmer i låg grad
303
21%
Instämmer delvis
335
23,2%
Instämmer i hög grad
60
4,2%
Instämmer helt
41
2,8%
Obesvarad
139
9,6%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
31. ”Vid överläggning är nämndemän mer aktiva i skuldfrågan än påföljdsfrågan”.
Instämmer inte alls
259
17,9%
Instämmer i låg grad
209
14,5%
Instämmer delvis
507
35,1%
Instämmer i hög grad
272
18,8%
Instämmer helt
45
3,1%
Obesvarad
151
10,5%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
32. ”Fler nämndemän bör närvara vid respektive rättegångstillfälle än vad de gör idag”.
Instämmer inte alls
770
53,4%
Instämmer i låg grad
242
16,8%
Instämmer delvis
186
12,9%
Instämmer i hög grad
61
4,2%
Instämmer helt
35
2,4%
Obesvarad
149
10,3%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
33. ”Det är bra att nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska
valen”.
Instämmer inte alls
352
24,4%
Instämmer i låg grad
218
15,1%
Instämmer delvis
359
24,9%
Instämmer i hög grad
170
11,8%
Instämmer helt
205
14,2%
Obesvarad
139
9,6%
_______________________________________________________
70 Totalt
1443
100%
34. ”Vid överläggningen diskuterar man tills alla är överens”
Instämmer inte alls
193
13,4%
Instämmer i låg grad
172
11,9%
Instämmer delvis
344
23,8%
Instämmer i hög grad
417
28,9%
Instämmer helt
180
12,5%
Obesvarad
137
9,5%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
35. ”Det svenska nämndemannasystemet bör ersättas av ett jurysystem”.
Instämmer inte alls
1150
79,7%
Instämmer i låg grad
89
6,2%
Instämmer delvis
53
3,7%
Instämmer i hög grad
4
0,3%
Instämmer helt
6
0,4%
Obesvarad
141
9,8%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
36. ”Att använda ’professionella’ nämndemän – exempelvis pedagoger vid ungdomsbrott
eller ekonomer vid ekobrott – är en bra idé”.
Instämmer inte alls
725
50,2%
Instämmer i låg grad
248
17,2%
Instämmer delvis
262
18,2%
Instämmer i hög grad
57
4%
Instämmer helt
12
0,8%
Obesvarad
139
9,6%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
37. ”Det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”.
Instämmer inte alls
1235
85,6%
Instämmer i låg grad
43
3%
Instämmer delvis
24
1,7%
Instämmer i hög grad
4
0,3%
Instämmer helt
2
0,1%
Obesvarad
135
9,4%
_______________________________________________________
Totalt
1443
100%
71 Appendix 2. Enkät till lagfarna domare: frågeformulär med
svarsfördelning.
4
Personliga egenskaper
1. Kön
Kvinna
287
47,5%
Man
315
52,2%
Obesvarad
2
0,3%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
2. Ålder
18-24 år
2
0,3%
25-44 år
287
47,5%
45-64 år
286
47,4%
65-79 år
28
4,6%
80+
0
0%
Obesvarad
1
0,2%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
3. Antal år som lagfaren domare
0-4 år
271
44,9%
5-8 år
94
15,6%
9-12 år
55
9,1%
13-16 år
43
7,1%
Mer än 16 år
133
22%
Obesvarad
8
1,3%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
4. Inom vilken typ av domstol arbetar du?
Tingsrätt
318
52,6%
Hovrätt
66
10,9%
Förvaltningsrätt
157
26%
Kammarrätt
48
7,9%
Obesvarad
15
2,5%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
5. Vad är din nuvarande befattning?
72 Beredningsjurist
39
6,5%
Tingsnotarie
95
15,7%
Fiskal
75
12,4%
Assessor
25
4,1%
Rådman eller lagman
363
60,1%
Obesvarad
7
1,2%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
Din uppfattning om nämndemannasystemet
6. Generellt, vad är din inställning till det svenska nämndemannasystemet?
Mycket negativ
36
6%
Negativ
208
34,4%
Varken positiv eller negativ
182
30,1%
Positiv
123
20,4%
Mycket positiv
25
4,1%
Obesvarad
30
5%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
7. Vad är de enligt dig största fördelarna med att involvera lekmän i dömande
verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss.
Mer demokratiskt
137
22,7%
Folkbildande
83
13,7%
Mer rättssäkert
36
6%
Bättre lokal förankring
105
17,4%
Bredare perspektiv & livserfarenheter 323
53,5%
Skydd mot teknokrati
138
22,8%
Annat:___
124
20,5%
_______________________________________________________
Totalt
Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss
8. Vad är de enligt dig största nackdelarna med att involvera nämndemän i dömande
verksamhet? Den här frågan går att besvara med flera kryss.
Mer kostsamt
178
29,5%
Mindre rättssäkert
278
46%
Mer tidskrävande
256
42,4%
Politiskt färgat
210
34,8%
Brist på juridisk kunskap
353
58,4%
Mer subjektivt beslutsfattande
438
72,5%
Annat:___
48
7,9%
_______________________________________________________
Totalt
Går ej att beräkna då frågan kunde besvaras med flera kryss
73 Nämndemännens agerande
9. Hur ofta upplever du att nämndemännen ställer frågor vid rättegången?
Aldrig
204
33,8%
Sällan
247
40,9%
Ibland
93
15,4%
Ofta
19
3,1%
Alltid
0
0%
Obesvarad
41
6,8%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
10. Hur väl upplever du att nämndemännen kan förstå den bevisning som presenteras
under rättegången?
Mycket dåligt
20
3,3%
Dåligt
110
18,2%
Varken bra eller dåligt
210
34,8%
Bra
208
34,4%
Mycket bra
14
2,3%
Obesvarad
42
7%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
11. Hur väl upplever du att nämndemännen kan förstå och tolka juridiska sakfrågor?
Mycket dåligt
86
14,2%
Dåligt
216
35,8%
Varken bra eller dåligt
177
29,3%
Bra
76
12,6%
Mycket bra
3
0,5%
Obesvarad
46
7,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
12. Hur säkra upplever du att nämndemännen är på hur de får agera i rättssalen?
Mycket osäkra
6
1%
Osäkra
112
18,5%
Varken osäkra eller säkra
198
32,8%
Säkra
227
37,6%
Mycket säkra
14
2,3%
Obesvarad
47
7,8%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
74 13. Generellt sett, hur aktiva anser du att nämndemännen är under rättegången?
Mycket passiva
147
24,3%
Passiva
255
42,2%
Varken passiva eller aktiva
123
20,4%
Aktiva
29
4,8%
Mycket aktiva
4
0,7%
Obesvarad
46
7,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
14. Hur aktiva anser du att nämndemännen generellt är under överläggningen?
Mycket passiva
17
2,8%
Passiva
125
20,7%
Varken passiva eller aktiva
178
29,5%
Aktiva
226
37,4%
Mycket aktiva
13
2,2%
Obesvarad
45
7,5%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
15. Hur ofta under överläggningen framför du en åsikt som skiljer sig från
nämndemännens åsikter?
Aldrig
0
0%
Sällan
148
24,5%
Ibland
302
50%
Ofta
105
17,4%
Alltid
2
0,3%
Obesvarad
47
7,8%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
16. Hur stort inflytande anser du att nämndemännens synpunkter har över
beslutsfattandet?
Mycket litet
77
12,7%
Litet
233
38,6%
Varken stort eller litet
174
28,8%
Stort
66
10,9%
Mycket stort
3
0,5%
Obesvarad
51
8,4%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
75 17. Hur många gånger har du reserverat dig mot ett beslut som fattats vid
överläggningen?
Aldrig
119
19,7%
1-4 gånger
229
37,9%
5-8 gånger
93
15,4%
Fler än 8 gånger
115
19%
Obesvarad
48
7,9%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
Samarbetet med nämndemän
18. Vilken är din inställning till nämndemän?
Mycket negativ
35
5,8%
Negativ
150
24,8%
Varken positiv eller negativ
188
31,1%
Positiv
139
23%
Mycket positiv
23
3,8%
Obesvarad
69
11,4%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
19. Vad tror du lagfarna domare generellt har för inställning till nämndemän?
Mycket negativ
28
4,6%
Negativ
294
48,7%
Varken positiv eller negativ
171
28,3%
Positiv
42
7%
Mycket positiv
0
0%
Obesvarad
69
11,4%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
20. Hur upplever du ditt samarbete med nämndemän?
Mycket dåligt
0
0%
Dåligt
5
0,8%
Varken bra eller dåligt
106
17,5%
Bra
317
52,5%
Mycket bra
108
17,9%
Obesvarad
68
11,3%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
21. Hur ofta uppmuntrar du nämndemännen att ställa frågor under rättegången?
76 Aldrig
376
62,3%
Sällan
87
14,4%
Ibland
41
6,8%
Ofta
21
3,5%
Alltid
7
1,2%
Obesvarad
72
11,9%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
22. Hur ofta uppmuntrar du nämndemännen att bidra med synpunkter under
efterföljande överläggning?
Aldrig
13
2,2%
Sällan
28
4,6%
Ibland
72
11,9%
Ofta
169
28%
Alltid
248
41,1%
Obesvarad
74
12,3%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
23. Hur högt värderar du nämndemännens synpunkter?
Mycket låg
18
3%
Lågt
87
14,4%
Varken lågt eller högt
301
49,8%
Högt
118
19,5%
Mycket högt
10
1,7%
Obesvarad
70
11,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
Påståenden
24. ”Nämndemän representerar lokalsamhället bättre än lagfarna domare”.
Instämmer inte alls
201
33,3%
Instämmer i låg grad
149
24,7%
Instämmer delvis
141
23,3%
Instämmer i hög grad
24
4%
Instämmer helt
7
1,2%
Obesvarad
82
13,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
25. ”Nämndemän låter oftare känslor styra jämfört med lagfarna domare”.
77 Instämmer inte alls
6
1%
Instämmer i låg grad
43
7,1%
Instämmer delvis
148
24,5%
Instämmer i hög grad
189
31,3%
Instämmer helt
137
22,7%
Obesvarad
81
13,4%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
26. ”Nämndemän bidrar till ett starkare förtroende för rättssystemet”.
Instämmer inte alls
142
23,5%
Instämmer i låg grad
183
30,3%
Instämmer delvis
137
22,7%
Instämmer i hög grad
46
7,6%
Instämmer helt
14
2,3%
Obesvarad
82
13,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
27. ”Nämndemän yrkar oftare på strängare straff än lagfarna domare”.
Instämmer inte alls
100
16,6%
Instämmer i låg grad
97
16,1%
Instämmer delvis
195
32,3%
Instämmer i hög grad
58
9,6%
Instämmer helt
24
4%
Obesvarad
130
21,5%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
28. ”Nämndemän bör få mer utbildning innan de påbörjar sitt uppdrag”.
Instämmer inte alls
31
5,1%
Instämmer i låg grad
41
6,8%
Instämmer delvis
149
24,7%
Instämmer i hög grad
123
20,4%
Instämmer helt
176
29,1%
Obesvarad
84
13,9%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
29. ”Lagfarna domare bör få döma utan nämndemän i fler fall än vad de får idag”.
Instämmer inte alls
Instämmer i låg grad
Instämmer delvis
18
19
97
3%
3,1%
16,1%
78 Instämmer i hög grad
109
18%
Instämmer helt
279
46,2%
Obesvarad
82
13,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
30. ”Vid överläggning är nämndemän mer aktiva i skuldfrågan än påföljdsfrågan”.
Instämmer inte alls
111
18,4%
Instämmer i låg grad
77
12,7%
Instämmer delvis
164
27,2%
Instämmer i hög grad
69
11,4%
Instämmer helt
28
4,6%
Obesvarad
155
25,7%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
31. ”Fler nämndemän bör närvara vid respektive rättegångstillfälle än vad de gör idag”.
Instämmer inte alls
460
76,2%
Instämmer i låg grad
27
4,5%
Instämmer delvis
17
2,8%
Instämmer i hög grad
3
0,5%
Instämmer helt
1
0,2%
Obesvarad
96
15,9%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
32. ”Det är bra att nämndemännen inte längre ska väljas i samband med de politiska
valen”.
Instämmer inte alls
25
4,1%
Instämmer i låg grad
33
5,5%
Instämmer delvis
148
24,5%
Instämmer i hög grad
122
20,2%
Instämmer helt
182
30,1%
Obesvarad
94
15,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
33. ”Vid överläggningen diskuterar man tills alla är överens”
Instämmer inte alls
Instämmer i låg grad
Instämmer delvis
Instämmer i hög grad
134
123
159
91
22,2%
20,4%
26,3%
15,1%
79 Instämmer helt
Obesvarad
13
84
2,2%
13,9%
34. ”Det svenska nämndemannasystemet bör ersättas av ett jurysystem”.
Instämmer inte alls
446
73,8%
Instämmer i låg grad
34
5,6%
Instämmer delvis
29
4,8%
Instämmer i hög grad
6
1%
Instämmer helt
5
0,8%
Obesvarad
84
13,9%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
35. ”Att använda ’professionella’ nämndemän – exempelvis pedagoger vid ungdomsbrott
eller ekonomer vid ekobrott – är en bra idé”.
Instämmer inte alls
207
34,3%
Instämmer i låg grad
85
14,1%
Instämmer delvis
147
24,3%
Instämmer i hög grad
53
8,8%
Instämmer helt
24
4%
Obesvarad
88
14,6%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
36. ”Det svenska nämndemannasystemet bör helt avvecklas”.
Instämmer inte alls
117
19,4%
Instämmer i låg grad
73
12,1%
Instämmer delvis
138
22,8%
Instämmer i hög grad
100
16,6%
Instämmer helt
93
15,4%
Obesvarad
83
13,7%
_______________________________________________________
Totalt
604
100%
80