Transcript Produktansvarets reformering

BIRGER NYDRÉN
Produktansvarets reformering. Inringning till
andra akten
2013-14 NR 4
776
Birger Nydrén
Produktansvarets reformering.
Inringning till andra akten
BIRGER NYDRÉN*
1. Inledning
Vid ingången till 1970-talet gällde i svensk rätt fortfarande i stort sett allmänt
den princip som slogs fast av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1918 s. 156,
nämligen att produktansvaret även i kontraktsförhållanden skulle bedömas
enligt utomobligatoriska skadeståndsrättsliga regler, och alltså förutsatte ett vållande som i princip skulle bedömas oberoende av frågan om kontraktsbrott.
Detta kom emellertid att ändras drastiskt inom stora delar av produktansvarsområdet under en 15-årsperiod av intensivt lagstiftande på skadeståndsrättens
område, med början vid mitten av 1970-talet. Grunden till denna utveckling
lades först och främst genom den kodifiering och utveckling av den allmänna
skadeståndsrätten, som skedde genom skadeståndslagens tillkomst 1972.
Lagstiftarens allmänna strävan vid den tiden var likväl knappast att låta skadeståndsrätten få en mer tongivande roll, snarare tvärtom. Det ansågs då – i
enlighet med den rådande inställningen att skadereparation var långt viktigare
än skadeprevention – att ersättningssystemet huvudsakligen borde bygga på
obligatoriska försäkringar till förmån för de skadelidande. Ett tidigt uttryck för
detta är den då nya trafikskadelagen som kom 1975, även om också föregångaren, bilansvarighetslagen med tillhörande obligatorisk försäkring, hade ett starkt
inslag av reparationssyfte. Den nya trafikskadelagen gav emellertid, och ger
som bekant, den skadelidande en egen rätt till ersättning ur trafikförsäkringen
oberoende av någon annans vållande.
På liknande sätt tänkte sig den dåvarande produktansvarskommittén i sitt första betänkande 1976 en obligatorisk läkemedelsförsäkring till förmån för de
läkemedelsskadade, utan krav på vållandeutredning. Försäkringen kom sedermera i allt väsentligt också till stånd, om än i form av den ”frivilliga” läkemedelsförsäkring som alltjämt gäller och som omfattar i det närmaste alla tillverkare i, och importörer av läkemedel till Sverige. På personskadeområdet fanns
också liknande privaträttsliga försäkringssystem för patientskada, som seder-
* Senior counsel vid G. Grönberg Advokatbyrå AB.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
777
mera lagfästes genom patientskadelagen 1996, och för arbetsskada, genom
trygghetsförsäkringen TFA.
Produktansvarskommittén lade 1979 också fram ett betänkande om rent strikt
produktansvar för personskador i enlighet med en konvention därom från Europarådet, vilken senare avlöstes av EG-direktivet om produktansvar som i sinom
tid ledde till den svenska produktansvarslagen, med dess ansvarsbestämmelser
även för produktskador på konsumentegendom.
Inte nog med detta. Produktansvarskommittén kom genom tilläggsdirektiv
1977 att, efter samråd med den samtidiga konsumentköpsutredningen, även
föreslå ett i princip strikt produktansvar för sakskada hos konsument till följd av
fel eller dröjsmål vid konsumentköp, vilket sedermera också togs in i konsumentköplagen (se KköpL 31 §). På liknande sätt lade konsumenttjänstutredningen 1979 fram ett förslag om införande av ett skadeståndsansvar för skador
på konsumentegendom till följd av fel eller dröjsmål i konsumenttjänst (se
numera KtjL 31 § 4 st.).
Allt detta resulterade i att svensk rätt från omkring 1995 ger rätt till ersättning
för personskada i form av skadestånd oberoende av vållande, när skadan orsakas
av säkerhetsbrist i produkt, samt i form av ersättning direkt ur försäkring, när
skadan specifikt är en trafikskada, läkemedelsskada, patientskada eller arbetsskada. Vid produktskada på konsumentegendom gäller allmänt på motsvarande
sätt att ersättning utges som skadestånd oberoende av vållande vid skada på
grund av säkerhetsbrist i produkt och vid skada specifikt på grund av konsumentköp av vara eller tjänst gäller i stort sett detsamma (s.k. kontrollansvar), när
skadan är orsakad av fel eller dröjsmål enligt avtalet. Vid trafikskada på motorfordon, eller egendom i motorfordon, på grund av säkerhetsbrist i sådant fordon,
utgår i allmänhet ersättning för skadan direkt ur försäkring, oberoende av vållande.
Denna radikala rättsutveckling, med fokus under 1970–1980-talet, beskrevs
och kommenterades av Bill Dufwa 1984 i festskrift till Jan Hellner under den
träffande rubriken Produktansvarets reformering. När det gäller personskada
eller skada på konsumentegendom har alltså produktansvaret i princip helt
embarkerat från den allmänna skadeståndsrätten; i båda fallen gäller strikt
ansvar eller ersättning direkt ur försäkring och, vid sakskada på grund av varueller tjänsteköp, köprättsligt ansvar.
Därefter har i stort sett ingenting skett i fråga om produktansvaret under de
efterföljande snart 20 åren, från 1995. Vid produktskada på grund av näringsköp
gäller alltjämt de principer som knäsattes av Högsta domstolen 1918, för nästan
100 år sedan; till yttermera visso stadfästa så sent som 1990, genom 67 § i den
då reformerade köplagen. För produktansvaret vid näringsköp i 2000-talets
avancerade ekonomiska samfärdsel gäller alltså alltjämt vad som ansågs lämpligt 1918 vid försäljning av skadebringande foder för nötkreatur (NJA 1918
s. 156). Som ska framgå av det följande är detta inte en ändamålsenlig ordning.
Det är hög tid för andra akten av produktansvarets reformering!
778
Birger Nydrén
2. Det köprättsliga felansvaret och produktansvaret
Självförstörelse av en produkt är förvisso skada på fysiskt föremål, till och med
fysisk skada på fysiskt föremål. Ett exempel, hämtat från författarens praktiska
erfarenhet, är att defekta så kallade ventil-ok (en motordel) skadar den motor i
vilken de är inbyggda, så att motorn ”skär”, det vill säga totalhavererar. Om
motorn har levererats med ventil-oken inbyggda, innebär det att den levererade
varan, motorn, var felaktig vid leveransen, oavsett att den fysiska skadan inträffade först därefter, KöpL 21 §. Säljaren har då ett så kallat kontrollansvar för
detta, det vill säga ett ansvar oavsett eget vållande för direkta skador på grund
av felet, KöpL 40 §. Det köprättsliga ansvaret omfattar dock inte ”skada på
annat än den sålda varan”, KöpL 67 §. Sistnämnda typ av skada brukar kallas
produktskada och ansvaret för sådan skada är alltså inte reglerat i köplagen, utan
anses vara i princip underkastat den allmänna culparegeln för sakskada, det vill
säga SkL 2 kap. 1 §.1
Frågan är emellertid nu om motorhaveriet också ska anses vara en sakskada,
så att motorköparen kan åberopa den allmänna culparegeln, förutom det
köprättsliga skadeståndsansvaret. I så fall kan ju köparen även rikta ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk mot den underleverantör som vårdslöst har
tillhandahållit de skadebringande ventil-oken, medan det köprättsliga ansvaret
ju (vid näringsköp) enbart åvilar motorsäljaren. Eftersom köparen otvivelaktigt
i sådant fall genom underleverantörens vållande har åsamkats en skada på sin
fysiska egendom, det vill säga motorn, som innebär att köparen inte längre kan
nyttja denna, tycks i och för sig de yttre förutsättningarna finnas för en tillämpning av culparegeln. Både rättsliga och faktiska omständigheter talar emellertid
med kraft mot att sakskada i culparegelns mening ska anses ha inträffat för
köparen i det här fallet.
Inledningsvis kan konstateras att en tillämpning av culparegeln i den anförda
situationen inte stämmer väl med det köprättsliga systemet, enligt vilket säljaren
på grund av sitt kontrollansvar (KöpL 27 §) svarar även för fel som beror på bakomliggande led, medan ansvaret enligt culparegeln för skada på annat än den
sålda varan – produktansvaret – i allmänhet åvilar bara den som själv varit vållande, i vart fall vid sakskada.2
Det kan här nämnas att säljarens ansvar för ”förlust som köparen tillfogas
genom skada på annat än den sålda varan”, som enligt KöpL 67 § inte omfattas
av det köprättsliga ansvaret, trots den citerade lydelsen endast lär avse skada på
köparens egendom, det vill säga produktskada hos denne. Motorsäljarens skadeståndsansvar mot köparen i det anförda exemplet, på grund av motorskadan
som orsakats av de felaktiga ventil-oken, är alltså en sådan förlust hos motorsäljaren, för vilken denne kan kräva köprättsligt skadestånd från sin underleveran1
2
Se avsnitt 1 ovan och Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., s. 309 f.
Se t.ex. NJA 2001 s. 309.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
779
tör av ventil-oken, trots att detta uppenbarligen också är en ”förlust som köparen
[av ventil-oken] tillfogas genom [skadeståndskrav från motorköparen för] skada
på annat än den sålda varan [nämligen motorskadan]”. Det torde dessutom
antagligen vara en s.k. direkt skada enligt KöpL 67 § 1 st.3, vilket innebär att
underleverantören av ventil-oken har s.k. kontrollansvar för skadan, det vill säga
ansvarar för skadan oavsett eget vållande, KöpL 40 §. Om nu motorskadan
också anses vara en sakskada hos motorköparen, skulle underleverantören dock
endast vid eget vållande vara utomobligatoriskt ansvarig för skadan direkt gentemot motorköparen, fastän underleverantören alltså har ett strängt kontrollansvar för samma skada när kravet passerar via motorsäljaren. En sådan inkonsekvens är knappast lämplig och avsedd.
I det fall det är fråga om skada på konsumentegendom på grund av en säkerhetsbrist i komponenten, och produktansvarslagen (PAL) sålunda är tillämplig,
synes det dessutom vara närmast uttryckligen föreskrivet att ett produktansvar
inte kan göras gällande för skada som komponenten orsakar på produkten i
övrigt, se PAL 1 § 2 st. 2 men. Och det torde inte finnas något vägande skäl för
att bedöma den saken annorlunda enbart för att skadan inträffar på annat än konsumentegendom.4
Inte heller om motorhaveriet hade orsakat skada på annan egendom hos
motorköparen, det vill säga produktskada hos denne, hade motorsäljarens eventuella skadeståndsansvar för denna produktskada varit en sådan förlust som utesluts från underleverantörens köprättsliga skadeståndsansvar gentemot motorsäljaren, trots att även detta fall synes falla väl inom den ovan citerade lydelsen
i KöpL 67 §. I det fallet är det visserligen knappast någon tvekan om att underleverantören vid vållande även svarar utomobligatoriskt gentemot motorköparen för denna produktskada. Detta harmonierar emellertid väl med det köprättsliga ansvaret, i det att motorsäljaren svarar köprättsligt för den av underleverantören vållade produktskadan endast om motorsäljaren själv har lämnat särskild
utfästelse om frihet från sådan skada5 och att motorsäljarens förlust på grund av
utfästelsen i så fall torde vara en indirekt förlust enligt KöpL 67 § 2 st., vilket
innebär att underleverantörens köprättsliga ansvar gentemot motorsäljaren för
denna förlust förutsätter samma vållande, som det som förutsätts för hans utomobligatoriska ansvar direkt gentemot motorköparen.
Den köprättsliga regleringen bygger på tanken att säljaren i utgångsläget visserligen bara undantagsvis – vid egen vårdslöshet eller utfästelse – svarar för
produktskador som det levererade orsakar hos köparen, men däremot har fullt
ansvar för leveransens funktionsduglighet i övrigt, uppenbarligen eftersom säljaren är den i leveranskedjan som bäst känner till köparens förväntningar och
vad varan ska användas till samt har direkt eller indirekt inflytande över produk-
3
4
5
Se prop. 1988/89:76, Ny köplag, s. 49.
Se äv. prop. 1990/91:197, Produktskadelag s. 38 f.
Se t.ex. NJA 2001 s. 309, jfr KöpL 40 § 3 st.
780
Birger Nydrén
tens kvalitet, och att det följaktligen också bör lämnas till säljaren och köparen
att avgöra i vad mån för dem lämpliga begränsningar av det ansvaret bör avtalas.
En tillämpning av culparegeln mot underliggande led på grund av fel i leveransen skulle innebära ett kringgående av detta och leda till ett potentiellt oöverstigligt ansvar för underledet, som detta led svårligen kan begränsa genom avtal.6
Underledet kan visserligen, i mån av förhandlingsstyrka, avtala med sin
köpare att denne ska hålla underledet skadeslöst för utomobligatoriska krav från
senare led, så som i viss mån stadgas i Nordiska Leveransbestämmelser, NL,
som tillämpas inom verkstadssektorn. Detta kan måhända vara framkomligt när
det gäller krav till följd av skada på annat än köpt vara, främst konsumentkrav
enligt produktansvarslagen, men exponeringen – och därmed svårigheten att få
gehör för ett sådant avtalsvillkor – torde bli avsevärt större om också krav inom
leveranskedjan på grund av skada i köpt produkt kan framföras på utomobligatorisk grund mot tidigare led. Och om det ändå är möjligt att via avtal åtgärda
detta problem för underleverantörerna, är det uppenbarligen en ”bakvänd”
metod, jämfört med att – i harmoni med KöpL 67 § – begränsa det utomobligatoriska skadeståndsansvaret till skada på annat än den sålda varan.
En tillåten användning av culparegeln i fallen av ”självförstöring” skulle i
själva verket leda till ett produktansvar i praktiskt taget alla de fall då en produkt
skadas genom inbyggt fel, eftersom nästan alla produkter består av hopfogade
komponenter.7 ”Such a holding would eliminate the distinction between warranty and … products liability. … A warranty action also has a built-in limitation on liability, whereas a tort action could subject the manufacturer to damages of an indefinite amount. … It would be difficult for a manufacturer to take
into account the expectations of persons downstream who may encounter its
product.” Citaten är hämtade ur det amerikanska rättsfallet East River Steamship
Corp. v. Transamerica Delaval Inc.8 Som antyds av citaten ur ”East River” måste
det särskilt beaktas att en skadebringande komponent ofta kan vara en ekonomiskt obetydlig detalj med mycket brett tillämpningsområde inom olika produktionskedjor, så att de skador som detaljen kan komma att orsaka på en senare
produkt som innehåller detaljen är helt oförutsägbara för komponentleverantören (utan att för den skull det brister i adekvans) och saknar all rimlig proportion
till dennes produktionskostnader och täckningsbidrag. Culparegelns tillämpning i en sådan situation torde därmed leda till ett starkt hämmande incitament
6
7
8
Jfr NJA 2007 s. 758, angående liknande skäl för inskränkning av möjligheten att rikta utomobligatoriska skadeståndsanspråk mot underled vid byggproduktion – till och med vid skada på
annat än den ”sålda varan”, det vill säga entreprenaden i det fallet. Karlgren, som i sin bok Produktansvaret, Stockholm 1971, resonerar tämligen utförligt kring frågan, kommer där också till
den tveklösa slutsatsen, främst grundad på principen ”privaty of contract”, att underliggande led
inte svarar enligt culparegeln för skada på köpeobjektet, oavsett om skadan skulle kunna
betecknas som sakskada, se a.a. s. 181–186.
Se även Agell, Produktansvar inom och utom 1992 års lag, festskrift till Bertil Bengtsson 1993,
i publikationen De lege, Juridiska fakultetens i Uppsala årsbok, årgång 3, 1993, s. 324.
US Supreme Court, June 16, 1986.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
781
för den ekonomiska samfärdseln och måste därför förkastas. ”It is clear … that
if this development were allowed to progress too far, contract law would drown
in a sea of tort”.9
Även faktiska skäl talar emot att sakskada i culparegelns mening ska anses ha
inträffat genom motorhaveriet i det anförda exemplet. Möjligheten att nyttja
motorn på avsett sätt har knappast undandragits köparen genom haveriet, utan
snarare genom att motorn levererades med defekta ventil-ok; köparen lider förlusten redan genom att betala för en vara som på grund av felet inte har det
värde/den användbarhet som förutsattes vid köpet.10
Den funktionalistiska synen på sakskada, som torde vara gällande i svensk
rätt11, innebär att skada ska anses ha inträffat då egendomens ”bruksvärde”
reduceras, oavsett om en fysisk skada då har manifesterats.12 Om sakskada i culparegelns mening ska anses ha inträffat i ett fall av självförstöring av levererad
produkt, så bör följaktligen skadan anses ha inträffat då den skadebringande
komponenten sammanfogades med produkten i övrigt; det är ju då som bruksvärdesreduktionen faktiskt inträffar, även om den inte blir synlig förrän genom
den senare uppkomna fysiska skadan.
Det nämnda innebär att produktköparen i ett fall av självförstöring av produkten inte har lidit någon sakskada som gör culparegeln tillämplig. För skadan på
produkten, eller snarare felet däri, har köparen i stället att hålla sig till säljarens
köprättsliga ansvar för detta.
3. Produktskada i leveranskedjor
Det nyssnämnda synsättet, att sakskada har inträffat när sakens bruksvärde reduceras, skulle dock innebära att i stället produktsäljaren, genom sammanfogandet
av den defekta komponenten med resten av produkten, har lidit en sakskada på
sistnämnda del, för vilken han kan hålla komponentleverantören ansvarig enligt
culparegeln, eftersom det i relationen dem emellan är fråga om skada på annat
än den sålda komponenten (KöpL 67 §). Skadan yttrar sig då i, som det senare
visar sig, en obrukbar produkt, och skadeståndet motsvarar produktsäljarens
ansvar för detta gentemot produktköparen (med avdrag för värdet av den skadebringande komponenten). Skillnaden mot ett enligt ovan förkastat produktansvar för självförstöring i köpt produkt, visar sig emellertid i det, att komponentleverantören här svarar enbart gentemot sin avtalspart, produktsäljaren, och därmed har möjlighet att avtalsvis begränsa sitt ansvar.
9
10
11
12
Gilmore, The Death of Contract, 1974.
Jfr KöpL 21 §.
Se Nydrén, Till frågan om sakskada, i antologin Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, Jure 2012, och t.ex. NJA 1996 s. 68.
Jfr också NJA 1997 s. 832, ”Klystronen”.
782
Birger Nydrén
Förhållandena kan emellertid ibland vara sådana, att produktskadan – skadan
på annat än den sålda varan – uppstår hos ett senare led i produktionskedjan,
som inte står i avtalsrelation till den vållande komponentleverantören. Den skadebringande komponenten levereras alltså till ett mellanled, som sammanfogar
denna med annat till en större komponent och sedan levererar denna större komponent till nästa led, där ursprungskomponenten skadar de andra delar av produkten som sistnämnda led tillför. Det får antas att i ett sådant fall den vållande
komponentleverantören enligt gällande svensk rätt svarar i enlighet med culparegeln gentemot det sistnämnda ledet för den uppkomna sakskadan, och detta
utan att kunna avtalsvis begränsa sitt ansvar. Detsamma gäller givetvis också,
som nämnts ovan, när slutprodukten på grund av en inbyggd skadebringande
komponent skadar annan egendom som är föremål för avsedd användning av
slutprodukten. Frågan är likväl om ett produktansvar enligt dessa två exempel är
en ändamålsenlig rättstillämpning. Detta ska diskuteras i avsnittet 5 nedan.
4. Produktskada vid uppdelad produktleverans
Om det står klart att sakskada i culparegelns mening i vart fall inte kan anses
inträffa vid självförstöring av köpt produkt, inställer sig emellertid frågan vad
som närmare besett ska avses med ”självförstöring”. I exemplet med motorn kan
det visserligen inte finnas någon sakligt grundad tvekan; om de inmonterade
ventil-oken leder till att motorn skär efter leveransen, är det tydligt fråga om en
sådan självförstöring av det köpta som innebär att motorköparen inte kan anses
ha lidit sakskada i culparegelns mening. Men gäller detsamma om produkten är
en bil som säljaren på köparens begäran har kompletterat med en motorvärmare,
vilken på grund av inbyggt fel sedermera orsakar skador på bilmotorn genom
överhettning?13 Svaret torde vara nekande14 på liknande sätt som blev fallet i
”Hamnkranen”, NJA 1986 s. 712.
Avgörandet i ”Hamnkranen” (som i flera avseenden är rätt speciellt och har
åberopats frekvent för skilda syften, också efter missuppfattning om avgörandets innebörd, såväl av tvistande parter som av domstolarna, bl.a. Högsta domstolen själv) innebar att köparen av en hamnkran tilldömdes utomobligatoriskt
skadestånd för skada på kranen från den underleverantör som försett kranen med
en överlastindikator, vars bristande funktion orsakade skadan. Bristen ansågs
bero på försummelse av kontrollen vid tillverkningen av överlastindikatorn
13
14
Exemplet är hämtat från ett utförligt rättsutlåtande 1986-06-22 av Ulf Nordenson till dåvarande
skadeförsäkringsbolaget Skandia, ”Angående vissa skadeståndsrättsliga frågor i samband med
köp av lös egendom, entreprenadarbeten eller utförande av konsulttjänster”.
I enlighet med Nordensons uppfattning i a.a.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
783
(eller däri ingående komponent), varför underleverantören ansågs skadeståndsskyldig ”utan hinder av att indikatorn utgjort en del av den skadade kranen”.15
Uttrycket ”indikatorn utgjort en del av den skadade kranen” är måhända mindre lyckat i sammanhanget, eftersom det lätt ger intryck av att det var fråga om
sådan ”självförstöring” som borde leda till enbart ett köprättsligt ansvar för skadan (något som f.ö. också hävdades av underleverantören i målet). Det framgår
emellertid uttryckligen av både tingsrättens och hovrättens domskäl att underinstanserna betraktade skadan som en skada på annat än den sålda varan, det vill
säga som en produktskada, och att även HD delade den åsikten framgår indirekt
genom referentens, Bertil Bengtsson, tillägg. Hovrätten uttalade i den delen att
”lastindikatorn är en specialtillverkad säkerhetsanordning, som inte utgör
någon nödvändig del av kranen”.16
Det har alltså ansetts lämpligt att dra en rätt snäv gräns för vad som ska anses
tillhöra en köpt produkt i den meningen att skada som orsakas av produkten på
annan egendom ska anses utgöra produktskada, med ansvar enligt culparegeln.
Enligt hovrättens uttalande i ”Hamnkranen” ska gränsen dras där komponenten
är en ”nödvändig” del av produkten. Nordenson uttrycker detta i sitt i not 13
ovan nämnda utlåtande så, att komponenten har ”integrerats i huvudprodukten
och utgör en för dennas nyttjande och funktionering för avsett ändamål nödvändig komponent”.
Frågan har också behandlats i förarbetena till produktansvarslagen, med
anledning av den i avsnitt 2 ovan berörda bestämmelsen i PAL 1 §, att skador på
själva produkten inte ersätts enligt lagen, och bestämmelsen i PAL 2 §, att en
produkt inte förlorar sin karaktär av självständig produkt i lagens mening, om
den infogas som beståndsdel i annan egendom. Det sägs där, med hänvisning till
produktansvarskommitténs betänkande SOU 1979:79 – efter konstaterandet att
sistnämnda bestämmelse kan medföra svårigheter när det gäller att dra gränsen
mellan det köprättsliga ansvaret för skador på produkten själv och ansvaret
15
16
Med hänsyn till att ”[i] ndikatorn har utgjort en väsentlig säkerhetsanordning i kranen, och fel
i dess funktion har inneburit en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada”
ansågs dessutom underleverantören ansvarig för kontrollen ”oavsett om denna har ankommit
på bolaget självt eller på bolagets underleverantör som hade tillverkat [komponenten]”. Mot
bakgrund av de anförda säkerhetsriskerna ansågs alltså underleverantören ansvarig även för sin
leverantörs vållande, vilket ju är ett avsteg från huvudregeln att vid köp varje led svarar bara för
eget vållande, om ej annat har utfästs, se ovan not 5.
Detta hindrar dock inte i och för sig att skadan också omfattades av kransäljarens köprättsliga
ansvar, bl.a. Agell har uppenbarligen också uppfattat fallet så: ”köparen av kranen kan ju dessutom vända sig mot sin säljare (krantillverkaren) med ersättningsanspråk på köprättslig grund”,
se Agells i not 7 ovan a.a., s. 321. Som ska utvecklas i avsnitt 6 nedan är det dock olämpligt av
flera skäl att tillåta anspråkskonkurrens i de här fallen. Agell uttrycker f.ö. själv en viss skepsis
mot lämpligheten av den synbarliga anspråkskonkurrensen, se Agell a.a., s. 317. Även Hellner
har ansett att ”[d]et är något förvånande att ansvaret ansetts höra till produktansvaret, eftersom
skadan drabbade egendom som förvärvats genom köpeavtalet …” Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 2 häftet, 2 uppl. s. 223.
784
Birger Nydrén
enligt lagen för skador på annan egendom – att ”[o]m den skadeorsakande
beståndsdelen ingick i huvudprodukten när denna förvärvades, skall rätten till
ersättning för skada på huvudprodukten i princip bedömas enligt köprättsliga
regler”.17
Detta överensstämmer uppenbarligen dock inte med utgången i ”Hamnkranen”, där ju den skadeorsakande indikatorn var monterad i kranen när den förvärvades. Nordenson är också i nämnda utlåtande kritisk till dessa bakomliggande antaganden av produktansvarskommittén och anför att ”därutöver måste
förutsättas att det består ett funktionellt beroendeförhållande mellan de olika
produkterna eller beståndsdelarna”. Som nämnts ovan synes hovrätten i princip
ha delat Nordensons uppfattning och på den grunden funnit att en produktskada
förelåg i ”Hamnkranen”.
Det är klart att en gräns måste sättas mellan å ena sidan vad som ska anses
tillhöra produkten, så att ansvaret för skada på den är köprättsligt, och å andra
sidan vad som inte tillhör produkten, så att ansvaret för skada på det är utomobligatoriskt, och att denna gräns med hänsyn till de så radikalt skilda ansvarsgrunderna bör vara så distinkt som möjligt. Gränsen måste emellertid också i
övrigt vara ändamålsenlig, det vill säga leda till en för den ekonomiska samfärdseln ändamålsenlig uppdelning av skadorna mellan de två ansvarsgrunderna.
I det nämnda utlåtandet framför Nordenson den uppfattningen att om komponenten förvärvas för sig, separat från resten av produkten, föreligger det alltid
en produktskada om komponenten, efter sammanfogande med resten av produkten, orsakar egendomsskada på sistnämnda del av produkten, oavsett hur nödvändig komponenten är för produktens funktion. Som ”typexempel” anför
Nordenson rättsfallet NJA 1945 s. 189, där en bilmotor efter reparation på en
verkstad, varvid nya motorkolvar införskaffats av verkstaden och monterats i
motorn, skadades svårt på grund av fabrikationsfel i en av kolvarna. Verkstaden
ansågs inte ansvarig för skadan, vare sig på köprättslig grund eller på grund av
eget vållande; skadan ansågs vara en produktskada.
Om komponenten förvärvas från någon som inte har levererat resten av produkten, såsom i det anförda rättsfallet med motorkolvarna, förefaller det visserligen som att det enligt gällande svensk rätt alltid föreligger en produktskada i
enlighet med Nordensons uppfattning. Däremot kan man undra hur saken egentligen förhåller sig om det är samma leverantör till både komponenten och resten
av produkten. Hur formalistiskt ska man betrakta den situationen att båda
delarna köps från samma leverantör, men den ena delen köps och levereras
dagen efter den andra, eller att de till och med levereras samtidigt, men enligt
formellt separata avtal? Huruvida produktskada ska anses föreligga kan inte
gärna avgöras på grund av sådana formaliteter som att ett och samma köpeavtal
delas in i separata avsnitt för komponenten och resten av produkten, eller att de
17
Se prop. 1990/91:197, s. 90.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
785
två avsnitten är separerade med var sin häftklammer och undertecknas var för
sig.
Den sistnämnda frågeställningen har veterligen inte bedömts i något rättsfall
av Högsta domstolen. I USA har emellertid frågan behandlats i ett känt rättsfall,
Sea-Land Service Inc. v. General Electric Co.18 Sea-Land, som hade förvärvat
en båt med motor tillverkad av General Electric, bytte vid motorservice några år
senare ut en viss motordel mot en nytillverkad del, också från General Electric.
Målet gällde bl.a. huruvida General Electric var utomobligatoriskt ansvarigt för
den skada på motorn som sedermera orsakades genom fel i den nya motordelen,
därför att det skulle vara fråga om skada på annan egendom än den skadebringande nyköpta motordelen. Domstolen fann att så inte var fallet, och uttalade därvid bland annat att ”[s]ince all commercial parties are aware that replacement
parts will be necessary, the integrated product should encompass those replacement parts when they are installed in the engine”, och att ”the use of separate
contracts as an indicator of other property for purposes of invoking tort law, has
been rejected by the Supreme Court”, varvid domstolen hänvisade till det ovannämnda målet ”East River”19, ”explaining that a single integrated machine can
have many components, implicitly each procured in separate transactions”.
Det torde knappast finnas några vägande skäl att se annorlunda på saken i
svensk rätt. Det nödvändiga utrymmet för produktansvar ges lämpligen och tillräckligt genom att all egendom som inte har ”integrerats i huvudprodukten och
utgör en för dennas nyttjande och funktionering för avsett ändamål nödvändig
komponent” (Nordenson a.a.), anses som sådan ”annan egendom” som kan bli
föremål för produktskada.
Om man alltså bör anse att en produktskada normalt inte kan föreligga när en
produkt skadas av en däri integrerad, för produktens funktion nödvändig komponent, om både komponenten och resten av produkten härrör från samma leverantör, men från separata avtal, synes det återigen – som domstolen i ”SeaLand” tydligen ansåg – vara väl formalistiskt att bedöma saken annorlunda
enbart på den grunden att det inte är samma juridiska person som har levererat
de två delarna. Av skäl som är helt ovidkommande i nu behandlat avseende, kan
rent formellt två olika bolag, t.ex. inom säljarens företagsgrupp, komma att stå
för leveransen av komponent respektive huvudprodukt. Det kan knappast vara
en ändamålsenlig ordning att sådana tillfälligheter ska avgöra om ansvaret för
skada som uppkommer i produkten ska vara köprättsligt eller utomobligatoriskt,
med de drastiska skillnader det för med sig i fråga om ansvarsförutsättningar,
ansvarskrets och graden av ansvarsexponering.
18
19
US Court of Appeals for the Third Circuit, January 15, 1998.
Se ovan avsnitt 2 vid not 8.
786
Birger Nydrén
5. Ett avtalsrättsligt produktansvar
I rättsfallet NJA 1918 s. 156 riktade köparen av ett foder för kor en skadeståndstalan mot fodersäljaren, åberopande att skadebringande egenskaper hos fodret
hade lett till minskad mjölkavkastning och nödslakt av vissa kor. Eftersom köpet
var att anse som leveransavtal (köp av generiskt gods), åberopades dåvarande
köplagen 43 § med dess stadgande om strikt ansvar för fel i sådan leverans.
Köparens talan ogillades emellertid av Högsta domstolen med hänvisning till att
”förlusten inte är att hänföra till sådan skada som avses i 43 § köplagen” samt
att säljaren inte kunde anses vållande till förlusten.
Som nämndes i avsnitt 1 ovan, har det allt sedan detta avgörande ansetts, mer
eller mindre allmänt, att produktansvaret enligt huvudregeln i svensk rätt följer
utomobligatoriska regler, även i köpeförhållanden, och att således köprätten i
princip inte är tillämplig för produktansvar.20 Som antyds av referatet ovan var
dock HDs motivering intetsägande och en sentida betraktare letar förgäves efter
de rimliga skälen för denna inställning. En gissning kan vara att domstolen vid
den tiden, 1918, helt enkelt ansåg det bära för långt att en säljare av generiskt
gods skulle bära ett strikt ansvar för produktskador, bl.a. mot bakgrund av att det
vid speciesköp enligt 42 § dåvarande köplag förutsattes vållande för skadeståndsansvar. Detta borde man i så fall dock ha kunnat komma runt utan att helt
lämna köprätten; inte heller dåvarande köplag var tvingande. Rent spontant
måste man ju tycka att det vore naturligast om produktansvaret vid köp följde
köprätten; ”det ligger hart när i sakens natur”.21 Så är det också vanligtvis i
Europa i övrigt, där produktansvaret enligt utomobligatoriska regler endast gäller just utomobligatoriska förhållanden.
För övrigt ifrågasattes även i Sverige på sina håll redan från början det lämpliga i att separera produktansvaret vid köp från köprätten. Så tycks t.ex. auktoriteter som Almén och Vahlén ha förordat att produktansvaret vid köp i huvudsak borde täckas av köplagens skadeståndsregler.22 Sådant ifrågasättande tycks
sedan ha framförts ett flertal gånger under decenniernas gång, synbarligen utan
att mötas av några tungt vägande motargument, men också utan att egentligen
leda till någon ändring av inställningen baserad på NJA 1918 s. 156. Inte förrän
1979, i samband med införandet i svensk rätt av en produktansvarslag beträffande personskador i enlighet med en Europarådskonvention därom, se avsnitt
1 ovan.
Utredningen, produktansvarskommittén, som även hade i uppdrag att utreda
frågan om särskilda regler för produktansvar vid skador på konsumentegendom,
kunde konstatera en rad nackdelar med den gällande ordningen och kom därmed
20
21
22
Se Hellner & Radetzki i not 1 ovan a.a., s. 309 f., 320.
Karlgren i not 6 ovan a.a., s. 67.
Se Dufwa i den i avsnitt 1 ovan anmärkta uppsatsen, Produktansvarets reformering, i festskrift
till Jan Hellner 1981 s. 10, med hänvisningar.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
787
till slutsatsen att ett strikt köprättsligt ansvar borde införas för produktskador
som drabbar enskild konsuments egendom. Eftersom denna reglering borde
införas i konsumentköplagen, överlämnades frågan till den samtidigt pågående
konsumentköpsutredningen, som föreslog den reglering av frågan som i huvudsak nu gäller enligt KköpL 31 §, nämligen att säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet för fel enligt KköpL 30 § även omfattar skada som på grund
av felet uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller hans hushåll
och som inte är avsedd för näringsverksamhet.
Vad var det då för nackdelar med det gällande utomobligatoriska produktansvaret, som utredningarna fann som skäl för att övergå till ett köprättsligt ansvar
mot konsument? Produktansvarskommittén konstaterade23 att ”[n]är en defekt
produkt leder till sakskada har köparen nästan alltid intresse av att också göra
gängse köprättsliga befogenheter gällande och hans anspråk kommer alltså att
bedömas efter skilda regelsystem trots att de har samma orsak. För köparen
medför det också en onödig omgång att behöva vända sig mot såväl säljare som
tillverkare … Slutligen kan tillämpningssvårigheter uppstå i de fall när en för
sig förvärvad beståndsdel orsakar skada på huvudprodukten.24 Med ett systematiskt betraktelsesätt är ett köprättsligt ansvar för skada också på annan egendom
än den köpta klart att föredra.” Konsumentköpsutredningen fyllde på med konstaterandet25 att vid produktskador ”[i] förhållandet köpare-säljare ter det sig
emellertid naturligt att låta en konkret [köprättslig] felbedömning slå igenom”.
Man konstaterade också att det ur preventions- och riskfördelningssynpunkt var
lämpligt att produktansvaret slutligen drabbade tillverkaren (eller importören)
och att det köprättsliga felansvaret för produktskadorna gav säljaren goda möjligheter att regressvis föra ansvaret vidare mot bakre led.
Som nämndes i avsnitt 1 ovan infördes sedermera också i konsumenttjänstlagen motsvarande kontraktsrättsliga ansvar vid skada på konsumentegendom
på grund av fel i tjänsten, se KtjL 31 §, 4 st. Enligt senare praxis i Sverige tycks
Högsta domstolen också, föga förvånande, ha känt sig alltmer tvungen att
beakta realiteterna genom att också mellan näringsidkare tillämpa vad som i sak
motsvarar köprättsliga skadeståndsregler för produktansvar, även om detta har
skett med förevändning av diverse utfästelsefiktioner.26
Som framförts av Karlgren framstår det också som ytterst konstlat att, vid produktskada på grund av fel i köpt vara, bortse från kontraktsförhållandet och i
skadeståndsfrågan utgå ifrån att säljaren är en tredje man, vilken som helst;
”[d]et är ju dock mellanhavandet med säljaren som givit anledning till köparens
23
24
25
26
SOU 1979:79, Produktansvar II, s. 124.
Jfr om det sistnämnda avsnitt 4 ovan.
SOU 1984:25, Ny konsumentköplag, s. 194 f.
Se t.ex. NJA 1952 s. 184, ”Märkbläcket”, 1968 s. 285, ”Dillodlingen”, 1985 s. 641, ”Bensinpumpsfallet”, och inte minst NJA 2001 s. 309, ”Tågåkeriet”, där domstolen trots lydelsen i
KöpL 40 §, 3 st. förefaller ha funnit att en underförstådd garanti kunde läggas till grund för produktansvar.
788
Birger Nydrén
skada: kausalsammanhanget mellan köpet och skadan är ock vanligen typiskt.”27
Det är mot den bakgrunden inte förvånande att enighet råder om att produktansvaret i sådana fall ”färgas av” kontraktsförhållandet, och att detta ”sätter spår
i culpabedömningen och garantiansvaret”.28
Vad som däremot är förvånande är, varför rättsordningen på detta sätt ”går
som katten runt het gröt”, till synes främst på grund av ett snart 100-årigt avgörande av Högsta domstolen. Och än mer svårbegripligt är det att lagstiftaren så
sent som 1990 i den nya köplagens 67 § valde att ytterligare knäsätta principen
om utomobligatorisk behandling av produktskador i köpeförhållanden, trots all
den ovannämnda mångåriga kritiken mot, och bekymren i praxis med det utomobligatoriska produktansvaret i kontraktsförhållanden, och trots att produktansvaret för egendomsskador vid konsumentköp då nyligen av just sådana skäl
hade förts in under det konsumentköprättsliga felansvaret.
Vad som framförs av produktansvarskommittén och konsumentköpsutredningen enligt ovan, som skäl för ett köprättsligt produktansvar, torde nämligen i
allt väsentligt gälla även vid produktansvar mellan näringsidkare. Det gäller inte
minst konstaterandet att köparen vid produktskada nästan alltid har intresse av
att också göra gängse köprättsliga befogenheter gällande. Som framhållits av
Dufwa är det då av flera skäl olyckligt att anspråken bedöms efter skilda regelsystem trots att de har samma orsak. Det bör därför ifrågasättas om inte de
köprättsliga reglerna borde tillämpas även såvitt avser produktskadan.29
I synnerhet vid produktskada orsakad av köpt komponent eller ingrediens
framstår det, som Agell konstaterat, naturligt att betrakta produktskadan som en
följd av fel på grund av komponentens eller ingrediensens olämplighet för sitt
ändamål. ”I bensinpumpsfallet [NJA 1985 s. 641] ligger det nära till hands att
se skadan på en bilmotor på grund av olja i bensinen som ett högst normalt
exempel på skada på grund av fel i varan. Jämfört med ett så enkelt konstaterande framstår HD:s garantiresonemang i bensinpumpsmålet som ett utomordentligt konstruerat ansvarsalternativ, som har framlockats av att man av ålder
valt att utesluta det vanliga felansvaret. Om skadan på bilmotorn hade fått gå in
under bensinsäljarens felansvar skulle regressmöjligheten ha varit självklar
…”.30 Till detta kan läggas att i komponent- och ingrediensfall torde nästan alltid funktionen (köprätten) hos slutprodukten betraktas som det väsentliga, snarare än dess fysiska integritet (produktansvaret).
Agells framförda bekymmer över att rättsläget ”kan fresta domstolarna att
använda allt för pressade garantiresonemang som stöd för ansvar när en öppen
redovisning av de rättspolitiska skälen borde gälla frågan om ett ansvar för
säkerhetsbrist oberoende av culpa”,31 framstår numera som profetiskt, i det att
27
28
29
30
31
Karlgren i not 6 ovan a.a., s. 67.
Hellner & Radetzki i not 1 ovan a.a., s. 321.
Se Dufwa i not 22 ovan a.a., s. 12 f.
Agell i not 7 ovan a.a., s. 318 och s. 311 i not 22.
Agell a.a., s. 316.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
789
just detta sedermera får anses ha skett genom NJA 2001 s. 309, ”Tågåkeriet”.
Det fanns ju i det fallet knappast någon sådan utfästelse från säljaren som HD
lade till grund för dennes produktansvar, däremot är det tydligt att den sålda
oljan var köprättsligt felaktig enligt KöpL 17 § 2 st. 2 p. och hade HD bortsett
från den olycksaliga bestämmelsen i KöpL 67 §, att produktansvaret inte omfattas av det köprättsliga skadeståndet, så skulle felet utan vidare, genom säljarens
kontrollansvar, ha berättigat köparen till skadestånd för produktskadan. På
samma sätt som i ”bensinpumpsmålet” skulle sedan säljarens regressmöjlighet
ha varit självklar (ty oljan kom från en underleverantör), något som alls inte är
givet när nu säljarens ansvar ansågs bygga på hans egen utfästelse.
HD hade förvisso kunnat bortse från ovan nämnda NJA 1918 s. 156 (och
borde ha gjort det långt tidigare, så hade kanske inte den nya köplagen kommit
att undanta produktansvaret) men kunde HD verkligen ha bortsett från bestämmelsen i KöpL 67 §? Det medges att detta kanske vore svårt, men på samma sätt
som HD i NJA 2007 s. 758 undanröjde möjligheten till utomobligatorisk skadeståndstalan grundad på SkL 2:1, med hänvisning till att annat föranleddes av ett
presumerat avtal (se SkL 1:1), borde det kanske ha varit möjligt för HD att i
”Tågåkeriet” finna, att bestämmelsen i KöpL 67 § om undantag av produktansvaret inte ska tillämpas när skadan är direkt orsakad av fel i den levererade
varan, med hänvisning till att detta får anses följa av ett sådant köpeavtal som
det aktuella (se KöpL 3 §). Man kanske kan tycka att lika väl som domstolen
genom avtalstolkning/utfyllnad kunde finna en avtalad utfästelse, borde man
kunna finna det avtalat att produktansvaret i aktuellt hänseende skulle omfattas
av säljarens köprättsliga felansvar.
Annars återstår bara lagändring, något som dessvärre dock knappast kan
antas väcka större intresse hos lagstiftaren, särskilt som köplagens bestämmelser ju är dispositiva. Hur som helst synes det alltmer orealistiskt och ohållbart
att i längden upprätthålla principen att det köprättsliga skadeståndsansvaret inte
gäller säljarens produktansvar, i vart fall beträffande komponent- och ingrediensskador. Vad domstolen konstaterade i det amerikanska rättsfallet ”SeaLand”, som omnämns i slutet av avsnitt 4 ovan, synes vara fullt ut relevant också
för svenska förhållanden: ”The GE connecting rod [den nya motordelen] was
purchased to be installed and to become integrated with the GE engine. It is a
component of that engine; it has no use to Sea-Land otherwise. Moreover, in
purchasing and installing replacement parts, the parties can, as with original
purchase, negotiate the terms of the sale and of any warranties.” … ”Tort law is
intended to compensate individuals where the harm goes beyond failed expectations into personal and other property injury.”
Redan bortsett från de skäl av mera praktisk art som de ovannämnda utredningarna anförde som motiv för att inordna produktansvaret för konsumentskador under konsumentköprätten, måste frågan ställas vad som är så principiellt
säreget med just den följden av att en levererad vara på grund av fel inte fungerar
som avsett, att annan köparens egendom råkar skadas, som gör att just denna
790
Birger Nydrén
skadeföljd inte ska behandlas enligt de rättsregler som gäller för köpet. Antag
att det är fel i en köpt tvättspruta; trycket är för lågt så att smutsen inte kan
avlägsnas, den ekonomiska skadan ska ersättas enligt köplagen. Antag sedan att
felet i stället är att trycket är för högt, så att det tvättade föremålet skadas, den
skadan ska inte ersättas enligt köplagen. Vad finns det för sakligt relevant skäl
att göra denna skillnad? Skadan på det tvättade föremålet är ”ett högst normalt
exempel på skada på grund av fel”32 i tvättsprutan; ”det ligger hart när i sakens
natur”33 att ansvaret för en sådan skada regleras genom köprätten.
Till detta kommer alltså de mera praktiska skäl som utredningskommittéerna
anförde enligt ovan. Kommittéerna hade emellertid främst konsumentskyddet i
fokus, naturligt nog, och till de nämnda skälen kommer därför, vid produktansvar mellan näringsidkare, också ett behov av hänsynstagande till de olika leverantörernas skilda förutsättningar att bära produktansvaret.
I nutidens avancerade ekonomiska samfärdsel torde det vara ganska sällsynt
vid produktskada, att produktsäljaren kan anses vållande till skadan. Det torde
vanligen vara en slutprodukt som orsakar produktskadan och säljaren av slutprodukten är som regel enbart en distributör, eller möjligen en producent som har
sammanfogat slutprodukten av inköpta komponenter. Anledningen till produktskadan är emellertid i de allra flesta fallen att någon komponent är felaktig och
enligt den rådande ordningen, att produktansvaret ska bedömas enligt utomobligatoriska skadeståndsregler, är som nämnts huvudregeln att bara den vållande
komponenttillverkaren kan lastas för detta.34 Säljaren av slutprodukten bär visserligen ansvar för produktskada om han har lämnat en utfästelse om produktens
frihet från skadebringande egenskaper, men sådana utfästelser torde vara mindre
vanliga i verkligheten än vad domstolarna synes benägna att fingera.
Den rådande ordningen innebär därmed att den skadelidande måste identifiera vilken komponent som orsakat hans produktskada och vem som tillverkat
denna – en nog så knivig uppgift många gånger – samt rikta sitt skadeståndskrav
mot denne, åberopande att denne komponenttillverkare har vårdslöst orsakat
produktskadan genom att leverera den felaktiga komponenten till sin köpare i
leveranskedjan. Komponenttillverkaren, kanske en tillverkare av någon standarddetalj avsedd för allehanda ändamål, som måhända inte hade en aning om
att detaljen hade hamnat i en sådan slutprodukt som den aktuella och som erhåller ett mycket blygsamt täckningsbidrag för försäljning av de aktuella standarddetaljerna, ska nu bära ett skadeståndsansvar för den produktskada som den för
honom okända slutprodukten har orsakat, en exponering som komponenttillverkaren omöjligen på förhand varken kan bedöma eller begränsa; hans ansvar är
ju utomobligatoriskt. Slutproduktsäljaren däremot, som ju är fullt medveten om
32
33
34
Agell enligt not 30 ovan.
Karlgren enligt not 21 ovan.
Se ovan vid not 5. Annorlunda dock eventuellt när komponenten är ”en väsentlig säkerhetsanordning och fel i dess funktion [innebär] en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada”, se NJA 1986 s. 712, ”Hamnkranen”.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
791
vad produkten ska användas till, och därmed om risken för produktskador, och
som förhandlat om köpevillkoren, och därmed kan begränsa sitt ansvar, han bär
i frånvaro av särskild utfästelse inget ansvar för produktskadan, ty det ansvaret,
som förvisso har uppstått på grund av köpet, anses inte vara en del av hans
köprättsliga ansvar. Denna ordning förefaller närma sig det absurda.
Att produktansvaret i kontraktsförhållanden bedöms enligt utomobligatoriska
skadeståndsregler synes aldrig ha varit sakligt motiverat och under alla förhållanden borde den ordningen ha utmönstrats ur svensk rätt för flera decennier
sedan. Produktansvaret bör även i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare
bedömas enligt reglerna för avtalet!
6. Anspråkskonkurrens och direkt eller indirekt skada
Därmed är dock inte nödvändigtvis sagt, att den produktskadelidande köparen
alltid bör förhindras att rikta ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk mot den
underleverantör eller kontraktsmedhjälpare som vållat skadan; man kunde alltså
tänkas tillåta s.k. anspråkskonkurrens i dessa fall. Som framgår av (det något
tillspetsade) exemplet ovan, finns det dock mycket som talar för att inte göra
detta. De skäl som HD framförde i NJA 2007 s. 758 till stöd för att inte tillåta
en utomobligatorisk skadeståndstalan från en slutbeställare mot en underentreprenör i entreprenadförhållanden torde göra sig minst lika mycket gällande i
leveransförhållanden; i den praktiska kommersiella handeln utgår förmodligen
såväl underleverantören som slutsäljaren och köparen från, att om någon ska
svara för produktskada orsakad av slutprodukten, så är det slutsäljaren, inte
underleverantören.
Liknande vad HD ansåg i nämnda NJA 2007 s. 758 kan det dock tänkas ett
behov av en ”ventil” i ett förbud mot utomobligatorisk skadeståndstalan mot
underleverantör, för de fall produktskadan är extraordinär vid produktens
avsedda användning. Ett förbud mot skadeståndstalan mot underledet bör ju
bygga på att slutsäljaren är den lämpliga riskbäraren, bl.a. därför att denne och
köparen är närmast skickade att bedöma produktskaderiskerna. Skulle nu produktskadan vara av sådant extraordinärt slag, att risken för sådan skada inte rimligen borde ha tagits i beräkning av köparen och säljaren, bör kanske den vållande underleverantören vara utomobligatoriskt ansvarig för skadan, i vart fall
om den produktskadelidande köparen inte kan få ersättning från sin säljare på
grund av ansvarsbegränsningar som dessa har avtalat utan beaktande av den
aktuella skaderisken. I ett sådant fall av extraordinär produktskada ligger det
kanske också nära till hands att vållandet hos den ansvarige underleverantören
har varit av grövre slag.
Det behöver dock knappast vara fråga om grov vårdslöshet bakom produktskadan bara för att den är extraordinär och det torde därför bli svårt att dra en
792
Birger Nydrén
någorlunda rättssäker gräns mellan normalfallet och de fall då utomobligatorisk
talan mot underleverantören bör tillåtas.35 Det är alltså möjligt att den bästa lösningen är att överhuvud taget inte tillåta någon utomobligatorisk skadeståndstalan mot underleverantören, även om det på grund av säljarens ansvarsbegränsningar i vissa fall kan leda till att den skadelidande inte kan utfå något skadestånd för produktskadan. Att en skadelidande inte alltid kan få skadestånd är
knappast något okänt, eller i sig oskäligt förhållande. Vid egendomsskada är för
övrigt egendomsförsäkring ofta en bättre källa till ersättning än skadestånd.
Den nu förespråkade ordningen, att produktansvaret även i kommersiella
kontraktsförhållanden bör bedömas enligt reglerna för avtalet – enkannerligen
att produktansvaret vid näringsköp bör regleras genom det köprättsliga felansvaret – och att det inte (annat än möjligen undantagsvis; se ovan) bör tillåtas
någon anspråkskonkurrens med avseende på utomobligatorisk talan mot skadevållaren, utesluter givetvis inte att utomobligatorisk skadeståndstalan på grund
av produktskada kan föras i andra fall, nämligen då skadan inte har uppkommit
till följd av ett avtal med den skadelidande, utan drabbar tredje man. Det är,
naturligt nog, just i sådana genuint utomobligatoriska sammanhang som de
utomobligatoriska skadeståndsreglerna hör hemma, något som man också tycks
anse i större delen av Europa i övrigt.
Den här förespråkade ordningen leder till att det ur skadeståndsrättslig synvinkel blir ovidkommande såväl huruvida produktskadan uppkommer på köparens egen egendom, eller på annan egendom i senare led i en leveranskedja –
jämför avsnitt 3 ovan – som huruvida skadan ska anses ha uppkommit enbart på
den köpta varan (”självförstöring”), eller på annan köparens egendom – jämför
avsnitt 4 ovan; i samtliga fall regleras produktansvaret genom det köprättsliga
felansvaret hos säljaren till den produktskadelidande köparen.
Av de ovan anförda skälen för att produktansvaret vid näringsköp bör regleras
uteslutande genom det köprättsliga felansvaret följer att sådana produktskador
bör anses vara direkta skador enligt KöpL 67 §; vållandet ligger ju oftast inte hos
säljaren, utan hos en underleverantör (jfr KöpL 40 §). I vart fall bör detta gälla
alla ingrediens- och komponentskador. I fråga om skador på annan köparens
egendom, främst egendom som är föremål för den köpta slutproduktens användning, kunde man tänka sig att ansvaret ska förutsätta vållande, det vill säga att
skadan anses indirekt. För detta talar i någon mån att sådan skada har viss likhet
med indirekt skada enligt KöpL 67 § 2 st. 2 p. I så fall torde det dock bli nödvändigt att tillåta anspråkskonkurrens, det vill säga tillåta också utomobligatorisk skadeståndstalan mot tidigare led, vållandet ligger ju, som sagt, oftast där.
Det skulle dock innebära att en stor del av nuvarande nackdelar skulle kvarstå
(se exemplet ovan efter not 34) och att splittringen av produktansvaret skulle
bestå. Dessa nackdelar torde klart väga över.
35
Se om motsvarande problem beträffande ”ventilen” i NJA 2007 s. 758, Nydrén i JT 2007–08
s. 700 ff. på s. 708 f.
Produktansvarets reformering. Inringning till andra akten
793
7. Sammanfattande slutsatser
Slutsatsen av det anförda blir att produktansvaret i kontraktsförhållanden bör
bedömas uteslutande enligt reglerna för avtalet, det vill säga något utrymme för
utomobligatoriskt skadeståndsansvar bör inte finnas i sådana fall, vare sig hos
avtalsparten eller hos tidigare led i avtalskedjan; anspråkskonkurrens bör således inte få förekomma. Produktskada till följd av näringsköp bör anses vara en
direkt skada, med kontrollansvar för säljaren, om inget annat har avtalats. Det
produktansvar som stadgas för konsumentköp enligt KköpL 31 och 32 §§, respektive för konsumenttjänst enligt KtjL 31 § 4 st., bör alltså gälla på motsvarande sätt även vid näringsköp av lös egendom eller tjänst.
Eftersom det nu är fråga om ett rent köprättsligt felansvar, kan ansvaret sedan
med tillämpning av köprätten regressvis föras bakåt till den vållande tillverkaren; varigenom skadeståndsansvaret koncentreras på det led där skador av aktuellt slag bäst kan förebyggas.36 Eller så stannar ansvaret på det led som har godtagit en ansvarsbegränsning hos sin säljare, därför att denna säljares ekonomiska
bidrag i produktionskedjan inte kan motivera att ansvaret förs vidare till honom,
jfr exemplet ovan efter not 34. Ansvarsrisken allokeras därmed typiskt sett på
det ekonomiskt mest effektiva sättet av de parter som bäst kan bedöma risken.
Slutligen ligger ett särskilt värde i att på detta sätt produktansvaret i samband
med avtal blir i stort sett ensartat reglerat för konsument- och näringsavtal.
Den nu förespråkade ordningen innebär således en avsevärd förenkling av
regelsystemet i samband med produktansvar, liksom av det praktiska förfarandet vid utkrävande av sådant ansvar. Den innebär också, väl så betydelsefullt, en
anpassning av regelsystemet till marknadens praktiska realiteter, och leder därmed till ett effektivare ekonomiskt omhändertagande av produktansvaret.
8. Konsekvenser med avseende på ansvarsförsäkring
Den allmänna ansvarsförsäkringen gäller för sakskada, men inte för ren förmögenhetsskada. Innebär nu den här förespråkade överföringen av produktansvaret
i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare till det köprättsliga felansvaret, att
det inte längre är fråga om ett ansvar för sakskada, utan i stället ett ansvar för
ren förmögenhetsskada, med påföljd att ansvaret inte längre skulle vara täckt av
ansvarsförsäkringen?
Nej, inte alls. En sakskada är en sakskada, kännetecknad av de kriterier som
gäller för sådan skada37, och detta förändras inte av att ansvaret för sakskadan
36
37
Jfr Dufwa i not 22 ovan a.a., s. 15.
Se härom Nydrén, Till frågan om sakskada, i antologin Uppsatser om skadeståndsansvar och
ansvarsförsäkring, Jure 2012, s. 186–208, särskilt s. 207.
794
Birger Nydrén
utkrävs enligt det köprättsliga felansvaret eller annars på avtalsrättslig grund.
Däremot förändras naturligtvis ansvarsförutsättningarna, och det ganska drastiskt: produktansvaret vid näringsidkares köp blir i det närmaste strikt, enligt
kontrollansvaret i KöpL 27 §, i stället för beroende av vållande.
Detta kan i förstone tyckas leda till en större riskexponering på ansvarsförsäkringen och det kanske därför kan befaras att den förespråkade omläggningen
leder till undantag eller andra begränsningar i försäkringen avseende produktansvaret. Något sådant inträffade emellertid inte med anledning av att produktansvaret för skador på konsumentegendom överfördes till konsumentköprätten
och konsumenttjänsträtten. Även om det kan invändas att ansvarsexponeringen
för sådana skador till beloppet torde vara avsevärt mindre än motsvarande exponering vid skador på egendom i näringsverksamhet, finns det likväl knappast
anledning att befara någon inskränkning av ansvarsförsäkringsskyddet för produktskador med hänvisning till att ansvaret i kontraktsförhållanden även mellan
näringsidkare skulle utkrävas avtalsrättsligt i stället för utomobligatoriskt. Produktansvarets belastning på ansvarsförsäkringarna är – möjligen en smula förvånande – trots allt relativt liten, vilket torde bero betydligt mer på att produkterna av många skäl faktiskt är tämligen säkra, än på ansvarsförutsättningarna
för utkrävande av produktansvaret.
När allt kommer omkring torde den förespråkade omläggningen heller inte
leda till någon större skillnad i riskexponeringen, trots det potentiellt skärpta
ansvaret för säljare. Genom att deras produktansvar mot köparna blir ett köprättsligt ansvar, kan de också reglera detta ansvar genom avtal, det vill säga
begränsa ansvaret i den utsträckning det är kommersiellt gångbart. Och en ytterligare motverkande faktor är ju att underleden skulle fredas från utomobligatoriska produktskadekrav från senare led, och därmed också kunna avtalsvis
begränsa sina produktskadeansvar till nivåer som är rimliga i förhållande till
deras respektive verksamheter.
Slutsatsen blir att den förespråkade omläggningen av produktansvaret i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare inte kan antas komma att påverka
ansvarsförsäkringarna i någon beaktansvärd utsträckning.