Transcript SWEA-Bladet 2/2013

WIEN
Nummer 18, Årgång 2013
Foto: Renate Horak [email protected]
Öppet dagligen mellan 11.00 och 01.00.
Flera gemytliga rum med 10 – 40 sittplatser.
A-1010 Wien, Fleischmarkt 11
Telefon: +43 (0) 1 533 19 77
Fax: +43 (0) 533 19 72/12
E-mail: [email protected]
www.griechenbeisl.at
Innehåll
Föreningsinformation………………………………………………………………………………....4
Editorials……………………………………………………………………………………………..….5
Wien-Sweor berättar
Magusia Johansson: Min europeiska resa…………….…….……………………………………6
Pia Stålsmeden: Livet på Malta..................................................................................................8
Johanna Tudeen: Att få stå på egna ben………………………………......................................9
Birgitta Kleisinger: Hon sitter på hemmet nu………………………….....……………………..10
Ny webbansvarig: Lisa Arnold…………………………………………………………………….11
Maria Wembelius: Tillbaka i sadeln……………………………………………………………….12
Gabriella Oxenstierna-Kies: Våra äventyr med Bumsti……………………………………….14
Anki Bohac: Tur att SWEA finns…………………………………………………………………..16
Kultur, kunskap och kuriosa
Karin Koltay: Logoped – vad är det?......................................................................................17
Cissi Jerey: Detta språk!...........................................................................................................20
Carina Kainz: Yttersta Domen av Hieronymus Bosch…………………………….…………..21
Gunilla Vyskovsky: Robotar…………………………………………………………..……………23
Maria Scharffenberg: Retorik…………………………………………………………..…………..24
Emelie Laurin: Teknik, internet och social media…………………………………..………….27
Gunilla Schorrs bullar………………………………………………………………………..……...30
Stort TACK
till alla er som har bidragit till detta nummer av SWEA-bladet med texter och bilder. Utan er
skulle denna tidning inte finnas. Stort tack också till våra annonsörer som stödjer SWEA Wien
genom att annonsera här och på vår hemsida.
IMPRESSUM
Ansvarig utgivare: Emelie Laurin | +43(0)6641946390 | [email protected]
Redaktör och annonsansvarig: Birgitta Kleisinger | +43 (0)18764602 | [email protected]
Layout och grafisk formgivning: Emelie Laurin
Detta är SWEA Wiens officiella medlemstidning. Insända bidrag speglar författarens personliga åsikt och måste inte
överensstämma med redaktionens eller föreningen SWEA. Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera
insänt material. Bilderna som används i denna tidning hör till medlemmarna själva, annonsörer eller andra som har givit
sitt tillstånd till SWEA att använda publicerat material.
SWEA Wien Nr 2/2013
SWEA Wien är en registrerad förening i Österrike. SWEA Wien är en del av SWEA International, USA.
Omslagsbilden
Omslagsbilden är en annons
och föreställer entrén till Restaurant
Griechenbeisl på Fleischmarkt,
http://www.griechenbeisl.at
Vill du också synas här eller på vår hemsida?
Maila till [email protected] så skickar vi
information om annonsmöjligheter och priser.
3
Vi hälsar nya SWEA-medlemmar välkomna:
Åsa Bratt, Wien
Kerstin Olsson Hieblinger, Klein Harras
Lena Lundgren Gasteiger, Salzburg
Johanna Konrad, Wien
Johanna Tudeen, Wien
Åsa Gavelstad, Wien
Carina Dalhed, Wien
Styrelsen 2013
Nya medlemmar
Ordförande
Emelie Laurin
[email protected]
Vice Ordförande
Britta Hammargren
britta.hammargren@hot
mail.com
Medlemsansvarig
Christina Carlström
christina.carlstroem@g
mx.at
Kassör
Mia Kainz
[email protected]
Programansvarig
Cecilia Zechner
cecilia.zechner@svenskas
kolan.at
Programansvarig
Magusia Johansson
[email protected]
SWEA Wien – den bästa plattformen för professionellt och
privat nätverkande för svenska och svensktalande kvinnor
bosatta i Österrike
Medlemsskap
€50 för medlemmar över 25; för medlemmar under 25
gäller €25. Medlemskap som tecknas efter 1 nov. 2013
gäller även under 2014. Vid frågor och adressändring,
kontakta medlemsansvarig Christina Carlström; Tel. 0664 /
44 060 19
Sekreterare
Anki Bohac
[email protected]
Redaktör
Birgitta Kleisinger
[email protected]
Solskens-SWEA
Känner du någon som är eller har varit sjuk och behöver
muntras upp med en hälsning? Ring till Anki Bohac;
Tel. 01 / 707 22 84
SWEA Wien Nr 2/2013
Fadderverksamhet
Gunilla Schorr hjälper till om du är nyinflyttad och behöver
råd för att finna dig tillrätta i vardagen; Tel. 01 / 805 51 07
Webbansvarig
Lisa Arnold
[email protected]
4
Editorials
Ordförandes rader
Känner ni igen tidningen? Den ser ju lite
Redaktörens rader
Skrivklåda är klåda i ordets rätta bemärkelse;
själv drabbad har jag hundratals brev,
dagböcker och korta deckare bakom mig! En
gång skrev jag om Hamlet så att stycket kunde
spelas med bara åtta roller –tog en hel vecka!
När hälften av livet – förmodligen –passerats,
var det dags för en självbiografi. Första
kapitlet blev faktiskt över all förväntan.
Innehållet i andra kapitlet var givet ,men inte
lämpligt att publicera!
Första kapitlet ligger kvar i en låda. Kanske får
jag mod nog att fortsätta någon gång....
Som alltid har det varit spännande att få läsa
SWEors alster, att få ta del av kunskaper och
erfarenheter på de mest skilda områden,
alster som ofta är skrivna med stor öppenhet!
Colette, hon ,som skrev om världen med alla
sinnen vidöppna, sade: ”Jag hade ett så
underbart liv! Tyvärr blev jag medveten om
detta alldeles för sent! Hennes ord kan man
fundera på i hängmattan i denna ljuva
blomstertid, som nu är vår!
Er alla en härlig sommar med sol både ute och
inne önskar
Minns ni beslutet som togs vid årsmötet
2013 gällande vår tidnings framtid? Vi
bestämde ju oss då för att låta avsätta en del
av föreningens tillgångar för att göra ett –
eventuellt två – nummer till av tidningen
under 2013, med utgångspunkten att
redaktörer och andra inblandade inte skulle
behöva känna pressen av att behöva jaga
annonsörer (alla som har sysslat med
sponsorjakt vet hur slitsamt det kan vara!),
och med utgångspunkten att vi själva skulle
formge tidningen, utan att blanda in
utomstående.
Så har det också blivit. Glädjande är att de
flesta
annonsörerna
utan
närmare
eftertanke bestämde sig för att ha annonser
i tidningen även detta nummer. Positivt är
också innehållet. Vilket fullspäckat nummer,
med så många intressanta, spännande och
framförallt personliga texter! Tack alla ni
som har bidragit med texter, bilder, tankar
och ord.
Nu är sommaren här och det är dags att
börja varva ner, lägga jobb och andra
engagemang åt sidan och ägna oss åt familj,
vänner och oss själva.
SWEA Wien Nr 2/2013
Birgitta
annorlunda ut den här gången. Det beror på
att det här numret har tagits fram under lite
andra förutsättningar än tidigare utgåvor av
SWEA-bladet. Den här gången har SWEA
Wien själva gjort layout och grafisk
formgivning, från början till slut. Därmed har
vi också sparat in en slant, som vi kan lägga
på andra saker istället.
Ta vara på ljuset och färgerna – vi ses till
hösten igen. Glad sommar!
Emelie
5
Min europeiska resa
Magusia Johansson berättar
Eftersom jag är ny i styrelsen för Swea, blev jag
ombedd att presentera mig i tidningen. Jag bor i
Wien sedan år 2000, så många av er vet redan
vem jag är.Efter att ha tillbringat mina första fyra
år vid östersjökusten i Polen, flydde mina
föräldrar från det kommunistiska landet till
Holland. Där började jag skolan och pratade
flytande holländska. När min far plötsligt dog,
flyttade mamma och jag tillbaka till Polen. Tills jag
tog studenten bodde jag i Warszawa. Under två år
arbetade jag sedan som au- pair, först i Paris,
sedan i London och lärde mig språken och slipade
på mina konstnärliga färdigheter. Därefter
studerade jag grafisk formgivning i fem år på
Konstakademin i Warszawa, men det mesta av
tiden tecknade och målade vi, när vi inte
snackade politik... presolidaritetsrörelsen bland
intellektuella var på gång.
Min mor var glaskonstnärinna och jag började
följa med henne till olika glashyttor. Att börja
arbeta
med
varmt
glas
är
mycket
beroendeframkallande. Jag var en ung kvinna och
jag jobbade med ett team på 3-4 glasblåsare, som
var mycket äldre, trötta efter en hel veckas
arbete ( Vi arbetade fredag e.m. till sent på
natten samt hela lördagen) och jag fick ofta höra:
“det går inte”. Då föddes idén att jag skulle lära
mig att blåsa glas, för att bli en bättre formgivare,
men det var förbjudet för kvinnor att göra det
hemma i Polen.
På den tiden (slutet av sjuttiotalet), fanns det
men de tog emot 10% utlänningar.
Utlänningskön var lång, men jag var envis. De
två åren som jag väntade på en plats reste jag
över somrarna till Stockholm där jag jobbade
på “Bredenbergs” (modehus) och städade.
Pengarna som jag tjänande lämnade jag i
Sverige för att finansiera mitt uppehälle i
Orrefors. Jag började också lära mig svenska,
eftersom jag misstänkte att arbetarna i hyttan
i Orrefors troligen inte pratade engelska.
När erbjudandet om en plats på glasskolan i
Orrefors äntligen kom, var jag singel och
polska myndigheterna ville inte ge mig
utresetillstånd. Passet hade man inte i en låda
hemma, utan det fick man ansöka om, vid
varje resa. Jag klädde mig mycket kvinnligt
och gick till den manliga chefen för den lokala
passmyndigheten och förklarade för honom,
att min ekonomiska och sociala situation i
Polen var så bra, att det vore dumt att lämna
det bakom sig för att “fly”... Det var precis vad
jag gjorde och som tur var, visste jag inte hur
tufft det skulle bli. Det var ingen dramatik
med det, jag kom helt enkelt inte tillbaka. Att
min familj blev straffad (kunde inte resa
utomlands) är en annan femma - vi sågs inte
på tre år.
De första två åren i Sverige hade jag
arbetstillstånd bara för icke kvalificerat
arbete, men dagen efter att denna
begränsning upphävdes började jag söka
"riktiga" jobb. Då pratade jag flytande svenska
(bättre än idag) och fick jobb på en
reklambyrå. Min bruttolön hoppade från
1,800 SEK ena månaden till 8,000 SEK den
andra! Då leker livet, speciellt som jag
återigen hade med intressanta människor att
göra...
6
SWEA Wien Nr 2/2013
bara två skolor i världen som tog emot kvinnorden ena i USA och den andra i Sverige. Sverige var
lite närmare och utbildningen var gratis! På den
tiden, när man reste från Polen fick man växla
max.10 dollar. Utresetillståndet fick man bara
efter inbjudan från någon i utlandet och det
förväntades av polska staten att personen som
skickade inbjudan skulle stå för alla kostnader.
Skolan i Orrefors var en yrkesskola för hyttan,
Några månader efter det glada ”ungkarlslivet”
Vi umgicks intensivt med många nationaliteter
träffade jag Rune och hela mitt liv tog en annan
vändning. Vi ville ha fem barn och det
meddetsamma! Jag ville också vara hemmafru
och baka bullar och knyta halsduken på våra
barn, läsa sagor, o.s.v. Allt detta som min mor
inte hade haft tid eller möjlighet till.Det blev tre
härliga ungar på fem år, och när minstingen
började dagis fyra timmar om dagen, startade
jag min konstnärliga verksamhet igen, den här
gången med blyinfattat glas hemma i garaget.
och jag lärde mig att mitt/vårt sätt att göra saker
och ting inte är det enda och inte heller alltid det
bästa...Rune påpekade för mig att när vi bodde i
Sverige var jag väldigt ”polsk”, hade polska
folkdräkten på mig ibland och lagade polsk mat.
När vi bodde i Tyskland kom svenska folkdräkten
till användning, våra barn ”lussade” på
Internationella skolan, Runes jobb och jag bjöd
på Janssons frestelse och kanelbullar.
Verksamheten började ta fart när Rune fick ett
Vi hade en överenskommelse, Rune och jag, att
när han pensionerades, så var det min tur att
jobba intensivt. I min ateljé i 18:e Bezirk har jag
en ugn och arbetar mest med ”fused glass”- jag
kreerar mönster med färgat glas, målar med
glaspulver och glaskross och bränner sedan flera
lager i höga temperaturer. Så blir glaset till
skålar och fat. För att göra en lång historia kort jag har tagit till mig det som jag tycker är bäst
från många olika kulturer, som jag har kommit i
kontakt med. Född i Polen, svensk medborgare
sedan länge, tycker jag mig inte ha något
modersmål, men känner mig som en glad äkta
europé.
erbjudande från sin franska firma att flytta till
Tyskland. Vi trodde att vi skulle flytta till
Frankrike, men tvekade inte längre än tre
minuter att anta erbjudandet. I sex år bodde vi i
Düsseldorf. Jag fick lära mig tyska, klä mig
"ordentligt" om jag skulle gå till banken, inte
hänga tvätt ute på söndagarna, absolut inte
ringa på hos grannar mitt på dagen
(Ruhestunde!) och köpa mat (betala kontant) för
helgen före kl. 14 på lördagarna.
Och nu? Varken eller – både och - jag vet inte…
SWEA Wien Nr 2/2013
7
Livet på
Malta
Av Pia Stålsmeden
Efter tre härliga år i Wien, den underbara staden
med kultur i varje hörn och Wienerwald precis
utanför dörren, bestämde vi (jag, min man och
yngsta sonen, då 17 år) oss för att lämna Wien
och bosätta oss på ön Malta, mitt i Medelhavet.
Vi valde att bila till Malta. Resan gick ner genom
Sydeuropa till Neapel där vi tog bilfärjan till norra
Sicilien. Vi korsade Sicilien och tog en färja över
till Malta. Resan gick på 1,5 timme.När man
närmar sig Malta från havet ser man bara en
ljusgul nyans av alla hus och ett nästan platt
landskap. Husen är byggda av ljus sandsten som
kommer från ön. Det var så annorlunda mot
Wiens gröna och bergiga vyer.
Som nyinflyttade hade vi många frågor. Vi fick
alltid vänliga svar av malteserna, som är mycket
vänliga och hjälpsamma. Nästan alla malteser
pratar engelska, även om maltesiska är
huvudspråket. Malta var brittiskt sedan år 1800
och blev självständigt 1964. Efter en tid upptäckte
vi att det bodde många svenskar på Malta. Det
underlättade för oss, eftersom vi fick mycket
information och praktiska tips, t.ex. om hur man
skriver in sig och får bilen registrerad. Trafiken på
Malta var svår att vänja sig vid. Inte bara att köra
på vänster sida utan också den aggressiva
körstilen på öns smala gator och gränder.
En förening för svenskar inflyttade till Malta höll
på att bildas när vi kom. Jag blev tillfrågad om jag
ville bli webmaster för klubbens hemsida.
Självklart tackade jag ja. Uppdraget var väldigt
roligt och lärorikt och bidrog samtidigt till att jag
snabbt fick många trevliga sociala kontakter. I
klubben arrangerades också många gemensamma
aktiviteter, till exempel vandringar varje vecka,
där vi kom att lära känna Maltas ”country side”.
med långa stenmurar runt de många
jordplättarna. Havet ser man var man än
befinner sig. Det finns nästan ingen skog och få
träd. Det pågår nu en kampanj för att låta de
träd som finns stå kvar.
Vi svenska tjejer som är med i klubben kallas
för ”Maltöser” och träffas var 14:e dag och äter
tillsammans ute på restaurang. Lika för
herrarna; ”Fattiga Riddarna” ses också på
gemensam middag varannan vecka.Klubben
arrangerar även andra aktiviteter som
bokklubbar, fredagsöl, golf, simning, sportfiske,
yoga, välgörenhet och föräldragrupp. Många av
medlemmarna sysslar med konstnärliga
aktiviteter; målning (akvarell, olja och akryl),
foto, och keramik. Jag har valt att ägna mig åt
keramik, och går på kurs på en maltesisk studio
med handledning. Förra året gjorde vi en
välgörenhetsutställning, Carpe Diem, där 15
medlemmar deltog med sin konst och alla
pengarna donerades till välgörenhet.
Vi bor i en lägenhet en minut från havet. Från
maj till november badar vi dagligen. Vattnet är
mycket rent, men periodvis finns det maneter,
så det gäller att se upp, eftersom de bränns
fruktansvärt. Varje dag tar vi promenader längs
strandkanten där det finns massor av små
restauranger och fik. Det är lätt att få i sig
något att äta, allt från det enklaste slaget till
något mer exklusivt. Den maltesiska
nationalrätten är kanin och den serveras
nästan överallt.
Från juni till oktober är dagarna extremt varma
och många affärer har stängt mitt på dagen för
en välbehövlig siesta. De maltesiska familjerna
träffas istället senare på kvällen, då gamla och
unga möts på restauranger eller på stränderna,
där de grillar och äter medhavd matsäck. Livet
som svensk på Malta är mycket enkelt och
socialt. Ön är liten och man stöter alltid på
bekanta, när man rör sig ute. Om man blir
sugen på miljöombyte, så tar billigt flyg oss till
många spännande destinationer härifrån. Vi
har nu bott på Malta i 4 år och vi trivs bra här.
Roligt var det när jag fick besök av SWEA Wien
och ni gav mig chansen att visa upp lite av mitt
nya härliga ö-liv.
8
SWEA Wien Nr 2/2013
Malta är Europas sydligaste stat och en av Europas mikrostater.
Landet har ungefär 400 000 invånare och är medlem i EU och
EMU. Malta har varit bebott sedan ungefär 5200 år f. Kr. Det
finns tempelruiner äldre än pyramiderna. Valletta är
huvudstaden och byggdes på 1500-talet av Johanniterriddare.
Valletta ska bli kulturhuvudstad 2018, så upprustningen av
staden och andra delar av Malta är i full gång. Turismen är en
viktig inkomstkälla för Malta. Maltas huvudö är ca 3,5 mil lång
och 1,5 mil bred - en fjärdedel av Ölands storlek. Det finns två
öar till. Den ena nås med regelbunden färjetrafik.
Ön har en speciell karaktär; vackra landskap
Att få stå på egna ben för att man kan
– inte för att man vill
”När du blir vuxen kan du bestämma själv vad du vill
äta till middag”, sa mamma när jag var liten. Och
som jag längtade! Hon nämnde dock aldrig något om
processen dit. Processen att bli vuxen. Inte hade jag
en aning om då att jag flera år senare skulle sitta med
en radler och några skivor pfeffersalami till middag på
grund av dålig ekonomi eller brist på
matlagningsidéer och längta tillbaka till mammas korv
stroganoff.
”Vad vill du bli när du blir stor?”, frågade alla och jag
hade trettiofyra olika svar. I tre år skulle jag bli
Sveriges statsminister och förbjuda rökning i Sverige,
eftersom min farfar gått bort i lungcancer några år
tidigare. Och så fixa en ny badbrygga till badplatsen,
den började bli litet sliten. Jag visste inte mycket då
men jag visste i alla fall vad jag ville. Så växte jag upp
och för varje år blev världen tydligare och större. Idag
vet jag mer, men jag vet inte längre lika tvärsäkert
vad jag vill. Plötsligt står jag här med fler frågor och
färre svar och har känslan av att betänketiden börjar
rinna ut.
Nu bor jag i Wien sedan snart ett år och allt har bara
flutit på sedan jag kom hit. Jag pratar redan flytande
grötig österrikiska och kulturen här upplever jag
numera som om den vore min egen. Nej, det var ljug
och kanske också lite önsketänkande – min tyska är
långt ifrån flytande! Vardagen här handlar om
orientering. Att finna sin väg på obekant mark, också
bokstavligt talat.
Allt som är självklart i Sverige och på mitt modersmål,
är inte det här. Det kan handla om att varna en blind
man för en trasig rulltrappa, att hitta frisör,
tandläkare och gynekolog eller att köpa köttfärs på
Spar. Det handlar om att jag måste acceptera mina
kunskaper i tyska och vara tålmodig med att de
kommer att förbättras bara jag fortsätter att kämpa.
Det handlar om att inte känna mig så fruktansvärt
dum när jag inte hänger med i en konversation.
geografiskt och språkligt kopplad. Jag inser att jag
sysslar med ett slags livsorientering och det är
snäppet svårare än skolgympans gamla hederliga
friluftsdagar då orientering betydde ut i skogen med
flås och karta. Samhällets normer skriker åt en att
studera något i fyra, fem år, börja jobba, få fast
inkomst och bostad, hitta en livspartner och skaffa
barn. Det låter väldigt enkelt, som en plan, men vad
ska man göra om man inte vet vad man vill?
Begreppet vuxen innebär som regel att en
person är gammal nog att klara sig utan stöd
från föräldrar eller andra vårdnadshavare,
men att bli vuxen är någonting helt annat för
mig. För mig är det som en trappa man stegvis
går upp för. Man kämpar, känner glädje och
olycka om vartannat på varenda trappsteg,
snubblar eller blir nedsparkad av andra på sin
väg.
För varje trappsteg blir livet en aning
allvarligare och förväntningarna på en höjs allt
eftersom. Man lär sig hantera svårigheter och
motgångar med rationalitet och självkänsla.
Att ibland tvingas stå på egna ben bara för att
man kan, inte för att man vill.
Målet man som ung vandrar mot är
självständighet och då framför allt ekonomiskt
oberoende men även självförverkligande.
Men, man behöver stöd för att komma dit och
man kommer aldrig att klara sig utan stöd även
när man väl är fråga ett barn vad hen vill bli
när hen blir stor kommer jag aldrig att göra
(säger jag nu..).
Som om det vore något man kan förbeställa
och bestämma. Drömmar och passioner är
något bra, men de förutspår inte livet för en.
Under det som jag trodde skulle vara
vuxenlivets förberedelse, tonåren, var jag
ibland alldeles för egocentrerad för mitt eget
bästa. Då var framtiden inte lika viktig som det
omtumlande här-och-nu, och att ens tänka
eller förbereda sig på vad som komma skall
hörde inte dit.
Visst hade det varit praktiskt med ett livets
facit, men ingen kan förbereda en på livet,
ingen kan tala om för en vilka vägar man
kommer att vandra eller vilka känslor som
kommer att rymmas inom en. Det är tufft att
behöva inse att jag själv inte heller kan det,
men någonstans måste jag ta ansvar för mitt
eget liv och hur jag väljer att utforma det. Att
inte ha någon aning om hur jag ska gestalta
mitt liv och behöva klura ut det på egen hand
är kanske vad det handlar om, det där att bli
vuxen. Inte att välja vad man ska äta till
middag!
9
SWEA Wien Nr 2/2013
Den här orienteringen i tillvaron är inte bara
Av Johanna Tudeen
Hon sitter på hemmet nu.
Av Birgitta Kleisinger
Flickan förälskade sig i den stilige österrikiska
Hon sitter mest hela tiden. Ser på de andra som
går förbi. Ibland ser hon på dem med blixtrande
svarta ögon; ibland med andra tecken på
ogillande – de mest drastiska vill jag helst inte
nämna! Det är dock en tyst demonstration, om
med fog, vet jag inte!
Hon är min svärmor. Jag känner henne sedan 45
år. Jag vet vad hon tänker, vet en del av vad hon
upplevt, känner till hennes värderingar och
hennes ursprung. Hon föddes i Polen på 1920talet, var 16 år gammal, när kriget började år
1939, när bomberna föll och födde skräcken inom
henne, den , som för alltid finns kvar. Hon växte
upp i Warszawa, staden, där Hitler lät upprätta
ett ghetto för landets judar; 4 km2 av staden,
där upp till 500 000 människor tidvis var tvungna
att leva! Murarna som omgav ghettot måste
judarna själva bygga och förse med barriärer av
taggtråd och krossat glas .
Så småningom formerades i ghettot en liten
grupp motståndsmän, vilka insåg att de bara
genom att öppet bekämpa sina bödlar kunde
åstadkomma en reaktion vilken gav eko bland den
fria världens folk. Vi känner till upproret i
Warszawas ghetto år 1943, då judarna kämpade i
42 dagar och 42 nätter mot en av de starkaste
militärmakter världen har upplevt.De flesta av
ghettots 500 000 innevånare deporterades till
koncentrationsläger, de sista 50 000 dödades
under
upproret,
under
vilket
ghettot
totalförstördes.
Min svärmor lyckades dock till slut att hjälpa sina
vänner att fly därifrån. Hon hade lärt känna den
man, med vilken hon senare skulle gifta sig. Han
var officerare i den tyska armen, stationerad i
Warszawa och inneboende hos min svärmors
familj, vilken hade en stor bekväm våning.
Min svärmor kan inte längre kommunicera. Nu
känns det torftigt att ha försummat tiden, då hon
kunde! Frågorna är många: hur vågade hon sig in i
ghettot? Hur kunde hon förälska sig i fienden, med
vilken hon inte ens hade ett gemensamt språk?
Hur kändes det att komma till Österrike under
pågående krig, att bli gömd , att inte få tala sitt
språk, inte ge sin nationalitet till känna? Jag vet
inget om detta. Vår relation var problematisk,
minst sagt! Vi lyckades inte närma oss varandra,
innan det blev för sent.
I dag sträcker min svärmor ut armarna, när jag
kommer, uttrycker sin glädje över att se mig! För
att några minuter senare fråga vem jag är, vem jag
är gift med, var jag bor...Hon vill ibland tillbaka till
huset, där vi bodde tillsammans i över 40 år. Hon
talar idag huvudsakligen polska. En del viktiga ord
har jag lärt mig. Sedan förra året är min svärmor på
hemmet, där hon sitter och har det bra – bra
mycket bättre än hemma, där det inte längre var
möjligt att behålla henne. Under de sista åren
berättade hon ibland om Warszawa, om sin familj,
om hur hon badade i floden, hur de satt i källaren
medan bomberna föll. Hur hon stod på terrassen
och vinkade åt piloterna när de flög förbi.
Under de sista åren hemma stod hon ofta i
trädgården och vinkade åt passerande flyg...Ett
kvinnoliv fyllt av minnen – de starkaste var barnens
födslar. Ett kvinnoliv höljt i skuggan av mannen,
men med en insats, vilken kom att bli av bestående
betydelse, också för kommande generationer:
Flyktingarnas barn och barnbarn kom på besök i
höstas. Vi såg på gamla foton tillsammans och
någon sade: ”Tänk om flykten hade misslyckats! Då
hade ingen av oss suttit här nu!” Tysta minuter
följde, fulla av eftertanke och en otroligt stark
gemensam insikt!
10
SWEA Wien Nr 2/2013
Den första tiden var det möjligt att ta sig in i
ghettot med hjälp av mutor. Min svärmors familj
hade nära vänner därinne. Min svärmor var en
ung, vacker kvinna. Hon flirtade med vakterna,
kunde relativt obehindrat gå in i ghettot med
både pengar och mat till familjens vänner, också
till andra. Med tiden blev det svårt, för att inte
säga omöjligt.
mannen. Han hjälpte henne att rädda vännerna ut
ur ghettot, att gömma dem tills transport till Wien
kunde ordnas, där hans familj i Wien tog hand om
flyktingarna. Senare begav de sig till Palestina, till
Israel. Efter att ha hållit kontakt under alla år
träffades vännerna i Israel på 1970talet.I Yad
Vashem, forskningsstället i Jerusalem man inrättat
till minne av Förintelsens offer, ärades mina
svärföräldrar enligt principen ”Den som räddar ett
liv räddar hela världen”.
Ny webbansvarig
Kära Sweor!
Jag heter Lisa och jag har tagit över den spännande
uppgiften att sköta SWEA Wiens hemsida. Ni
kanske skulle veta att jag inte är svensk, utan att
jag har blivit kär i Sverige och det svenska språket
genom mina studier. Många brukar fråga mig:
Varför pluggar man svenska? Det finns olika
anledningar, till exempel att jag alltid har velat resa
till Sverige. En annan är att jag började läsa tysk
litteratur för några år sedan, och att använda och
höra ett enda språk hela veckan blev ganska tråkigt
efter ett tag. Och den tredje anledningen fick jag
när en av mina professorer sen pratade om att läsa
språk gör att man blir frisk i hjärnan ända tills man
är gammal. Det var då jag bestämde mig att jag
skulle läsa svenska. Visste ni att folk som pratar
minst två olika språk regelbundet kan slippa bli
dement för ungefär fem år längre än människor
som bara interagerar på deras modersmål?
Det kanske låter lite konstigt när en 24-åring
funderar på rädslan om att få en ålderssjukdom,
men en person väldigt nära till mig har drabbats av
denna och jag har upplevt problemen som den för
med sig. Och när man tittar omkring sig, så ser man
ju att livet blir enklare och enklare. Det är bekvämt
å en sida, men å andra sidan kan man fundera på:
När var jag tvungen att komma ihåg en
födelsedag? När var sista gången då jag fick minnas
vägen till en kompis? Att inte behöva använda
minnet ska också leda till att det inte gör som man
vill en dag i livet. Ni svenskar som har flyttat till
Österrike och har lärt er tyska är då i en bra
position – glöm inte det!
SWEA Wien Nr 2/2013
Vi ses på hemsidan!
Lisa
11
Tillbaka i sadeln!
Av Maria Wembelius
Med vårsolen i ögonen och en fläktande
sydvästvind sitter jag på 1,75m höjd, ständigt
spanande ner mot Schwechatån efter eventuella
faror som en häst - som till största delen av vintern
stått inne i ett stall - skulle kunna tänkas skrämmas
av. Egentligen behöver jag inte spana speciellt noga,
för just en så'n häst är rädd för allt, och tar till flykt
så fort man inte passar sig noga.
Så spaningen är mest för att jag ska vara beredd
innan det väl bär av. Människorna ute på bygden
har vaknat till liv av vårsolen och är ute på språng i
olika skepnader, vilket bildar farliga spöken i varje
buske. En murken träbänk med ett skrattande
pensionärspar. En joggande tjej med ljuslila jacka. En
liten chokladbrun terrier med fladdrande röd
halsduk som söker spår i leran och tasslar i
snårbuskarna.
Som tur är står i alla fall vakttornen övergivna, så
man slipper oroa sig för att bli skadeskjuten av
misstag på grund av likhet med storvilt eller för att
en grön kamouflerad gubbe med kvistar i jakthatten
ska komma utstövlande och skrämma våra hästar i
sken. Vilken härlig dag! Vad jag har saknat friheten
till häst! Här var precis den hästen jag hade letat
efter. Det klickade direkt!
Jag startade min ridkarriär på ett gäng fjordhästar i
utkanten av Örebro under 80-talet. För 15 kronor
fick man rida en liten runda på grusvägarna vid
gamla flygplatsen. Om man hjälpte till att mocka så
fick man rida gratis. Oj, vad vi mockade! Nästa steg
blev naturligtvis ridskolan i Karlslund – Örebro
Fältrittklubb - som är Sveriges största ridskola, där
jag red två gånger i veckan, vilket ändå inte var
tillräckligt.
Jag minns hur dom hade första- och andraskötare på
icke hästkunniga föräldrar att skaffa en ponny.
Med de bästa argument (ridning är ju trots allt en
sport!) och noggranna kalkyler över alla
kommande utgifter (skyhöga veterinärkostnader,
som sträckte sig utöver de vanliga vaccinationerna,
hade jag som tur var inte räknat med i kalkylen…)
skred vi till verket och köpte den söta New Forestponnyn Belina.
Med den rosa/svarta bockstyrade Cresenten
trampade jag efter skolan de 5 kilometerrna till
och från stallet, backe upp och backe ner i
kolmörker, snöstorm, hagel, regn och sol. Sju dagar
i veckan. Flera timmar om dagen ägnade jag åt att
mocka box, sopa gång, rykta ponny, putsa seldon,
rätta foderstater, fixa med stalllådan och
naturligtvis det viktigaste; att rida ut! Mestadels
med 10 reflexer och pannlampa – vi snackar ju
vinter i Sverige! Ridhuset i Karlslund besöktes
endast en gång i veckan då det var
hopplektion. Vad mer kan man önska sig som
hästtokig tjej? Jo, naturligtvis fler hästar!
På den vägen gick det sen med olika ponnisar och
hästar i olika städer och stall med blandade
framgångar inom den klassiska "engelska"
ridkonsten. Såklart att jag även kört kallblodiga
nordsvenska skogshästar lastade med timmer och
ett flertal nervösa travhästar med bomull i öronen
i 45-tempo. Tyvärr kan man ju inte bli jockey med
1,69cm, men inget går väl upp mot den susande
vinden i öronen och tårarna längs kinderna med
korta läder i fullt tempo, så gruset sprutar på en
riktig fullblodsgaloppör.
12
SWEA Wien Nr 2/2013
alla hästar och att det var årslånga köer för att
överhuvudtaget komma in i skötarsystemet och
äntligen få pyssla om sin "egen“ häst. Men det fanns
en som var ledig och det var Elsa, för henne var det
ingen som vågade gå in till. Ok, jag blev sparkad och
biten nästan varje dag (har fortfarande ett bitärr på
armen), men jag hade i alla fall en egen sköthäst,
och då är det sånt man får stå ut med ibland! Alla
ridelever som blev tilldelade Elsa var väldigt lättade
när jag fanns på plats, så att de slapp gå in och sadla
själva.
Som 14-åring lyckades jag äntligen övertala mina
Min stora passion fälttävlan förde mig till den
svenska VM- och OS-ryttaren Anna Hermans
ägor i England utanför Salisbury på en intensiv
och lärorik praktikperiod. Fast det jag kommer
ihåg mest är den elaka cattlledoghunden
Nipper som högg mig i handen redan första
dagen och sen terroriserade mej dagligen tills
jag åkte hem. "Just kick him“ fick jag order om.
Fast då bet han mej i foten. Han var inte ens
rädd för sopkvasten.
På mornarna var det alltid så kallt på rummet
att jag klädde på mej de skitiga hästkläderna
under täcket efter att ha värmt upp dom i
minst 10 minuter. På natten vaknade jag av
galopperande råttor på vinden. Då är det inga
små möss vi talar om... Naturligtvis var det
heltäckningsmatta
i
badrummet
och
handduken hann aldrig torka mellan gångerna.
Att vara delaktig i att göra dessa underbara
hästar redo för den kommande cross countrysäsongen var helt fantastiskt men även förenat
med väldigt mycket jobb och ansvar. Men säg
någonting som man vill lära sig och bli bra på,
som inte är förenat med hårt arbete och
smärta?!
Vid sidan om betäckningar morgon och kväll
(endast semin på post) gick dagarna mest åt till
skötsel och utbildning av unghästarna. Ett
riskabelt jobb, men otroligt spännande och
lärorikt. Hemma på min egna lilla "gård“ hade jag
plats för fyra hästar, varav två var mina egna,
som naturligtvis var uppfödda på Eklunda Stuteri.
Bägge två högt i blod för att få den optimala
speeden. När jag inte kunde få nog av mina egna
hästar och farokvoten var tvungen att fyllas på,
tog jag även emot problemhästar för tillridning.
Ta i trä – så har jag faktiskt aldrig skadat mej
allvarligt eller brutit något ben i kroppen under
alla dessa år, fast vi nu talar om över tusen
ofrivilliga avsittningar(!) Jag har alltid haft hjälm
på mig men endast slagit i huvudet ett fåtal
gånger (ja, jag vet, det förklarar en del). Jag har
blivit släpad efter häst och överlevt med lite
skrapsår. Jag har trillat baklänges från stegrande
hästar men bara fått lite muskeltrådsbristningar i
ryggen (som läkte efter 3 år). Jag har även gått
omkull och slagit volt några gånger men kommit
undan med lite klämskador och blåmärken. Gissa
om mamma var glad när jag slutade rida!
Tyvärr hade jag mycket otur med mina hästar
Att efter studenten kunna titulera sig
förstklassig hästskötare förde mig till Eklunda
Stuteri strax utanför Örebro, där man
huvudsakligen håller på med avel och
uppfödning av svenska halvblodshästar.
Hingstar från bland annat olympiaryttaren och
nuvarande
världscupledaren
Rolf-Göran
Bengtsson stod på stationen och skulle
naturligtvis hållas i trim och motioneras mellan
varven. Min absoluta favorit är och förblir
Magini - en av Sveriges högst meriterade
hopphästar. Om jag inte kunde rida innan så
lärde jag mig det då i alla fall!
och lyckades nästan alltid hitta dem som råkade
ut för olyckor eller hade konstiga sjukdomar. Till
slut blir det tröstlöst och man rider bara för att
man måste - och inte för att man tycker att det är
roligt. Precis på den vägen var det och ledde
efter ett tag till denna långa time-out. Nu ska jag
rida för att det är roligt. Och gissa om det är! Fast
nu jag har sadlat om till dressyrsadel. Men Dilia
är även hon en utmärkt rodeohäst, så vi får väl se
hur länge det dröjer innan jag spottar grus.
Hur jag hamnade i Wien är en helt annan
historia...
SWEA Wien Nr 2/2013
SWEA Wien på Facebook
Du vet väl att du kan följa SWEA Wien och många andra SWEA-avdelningar på Facebook?
www.facebook.com/SWEAWien
13
Våra äventyr med Bumsti
Av Gabriella Oxenstierna-Kies
Vem eller vad gömmer sig bakom detta
Men vi gjorde många, fina utflykter. Bilen var
namn?Är det en älskad nalle eller något
liknande? I varje fall kan man tänka sig en
kärleksfull omskrivning av ett föremål, och så
var det också. Egentligen helt opassande till
den eleganta, mörkgröna Studebaker,
(amerikanskt bilmärke) som vi tyckte var så
vacker, att den liknade drömbilen Jaguar.
fantastisk med plats för sex personer.Två
violonceller
kunde
transporteras
i
bagageutrymmet, lämplig måttenhet för en
musikerfamilj. En första gång drabbades vi av
vår ungdomliga oansvarighet med vår gamla bil,
när vi varit i Perchtoldsdorf med goda vänner
och ätit Backhendl. På hemväg in mot Wien,
där vid den långa raden av björkar, som ännu i
dag manar mig till eftertanke, fick vi punktering.
Kan hända, men..... vi upptäckte då hur däcken
såg ut! Där hade vi tur, då hastigheten inte var
hög.
Den föddes till oss den 30 maj 1961, fast då inte
som baby utan som ganska gammal. Åldern
medgav det låga priset av 8.000:- Ö.Schilling (1
krona den gången 5 Schilling), men hade andra
nackdelar. Jag tänker då på det egna nuvarande
behovet av reservdelar. Allt går att lösa med
finansiella resurser och de hade vi definitivt inte,
min blivande man och jag. Vi studerade bägge,
varför sjutton skulle vi absolut ha en bil? Själv
var jag inte på den våglängden, hade inte ens
körkort, började den sommaren på körskolan
Latterman i Wien, men fullföljde inte examen. Så
mycket annat var nödvändigare.
Vår älskling hade ett skal av tjock plåt, men var
därigenom tung och hade dessutom ett lätt
rattglapp. Ingen bra kombination. Så begav det
sig, att vi under en nattlig och regnig färd i en
kurva fördes från den rätta vägen och in i en i
strålkastarljuset mycket vacker vedstapel. Vid
den kyssen skapades en bestående buckla på
höger framskärm och namnet ”Bumsti”, för det
hördes och kändes ett tydligt ”bum”.
14
SWEA
Nr 2/2013
Årgång
16,Wien
Nr 2/2013
1962 blev händelserikt med en resa
till Berlin, där muren hade byggts
året innan. Goda vänner hade bett
oss komma och vi lämnade Wien den
30 juli tillsammans med en god vän,
Charly, och min dotter Camilla, som
skulle
lämnas
i
Linz
för
vidarebefordran till härliga ferier i
Montagnola. Charly var juvelerare
och skulle efter Berlin vidare till
Paris. Hans hela utrustning bestod av
en
svart
kostym,
en
liten
portföljliknande väska och ett
paraply.Så kom vi då iväg, glada och
lyckliga, med flera veckors frihet
hägrande framför oss.
Men ack, redan före Amstetten tog den slut, för
En annan gång hade vi uppdraget att överlämna
avgasröret gick av, så att vi lät som en traktor,
minst! Därtill kom en kortslutning någonstans, jag
kommer inte ihåg var. Vi bullrade oss fram till en
bensinstation, därifrån liftade Charly till en
verkstad för att få hjälp. Kom åter med en snäll
man på en stor motorcykel. Charly själv såg
mycket elegant ut i sin svarta kostym på
bönpallen. När den snälle hjälparen klev av sin
stora maskin, blev ett ben kvar på ena sidan.
Mannen var enbent och hade monterat en
attrapp för att det skulle se snyggare ut. Camillas
redan runda ögon blev ännu rundare!
några livsmedel till en släkting, som knappast
vågade yttra sig högt i sin egen våning. På
hemvägen
ville
vi
absolut
titta
på
regeringsområdets sevärdheter i Pankow, men
hittade bara fula byggnader och körde mellan höga
taggtrådsstängsel till en bevakad bom där vi blev
hejdade. Vilt gestikulerande folkpoliser tvingade oss
att vända, men bakifrån kom en hel konvoj av
svarta bilar. Vårt långsamma vändande ökade
dramtiken. De förtvivlade vakterna hade det nog
tyvärr svårt efteråt, då konvojen var tvungen att
vänta. Det var naturligtvis i allra högsta grad
förbjudet för utlänningar att vara där.
Så småningom gick vår färd vidare tills vi i
närheten av Vöcklabruck fick punktering.Det var
ju inte så farligt, men vi hade blivit ordentligt
försenade, skulle inte nå fram till Berlin den
dagen. Vi hade endast transitvisum för DDR, så
svängen genom västra Tyskland skulle dra sig. Det
hade blivit sen kväll, innan vi kom in i Bayern, vi
var trötta och bestämde oss för att stanna på en
parkeringsplats och sova i bilen. Det skulle ha
blivit väl trångt för oss alla tre, så Charly ville vara
”utomhus”, det var ju varmt. Han letade efter en
lämplig plats och hittade en underbart tät,
välklippt och bred häck. På den bredde vi ut en
stor, gammal kappa, som vi hade. Där lade han
sig, hängde sina glasögon prydligt på en kvist,
spände upp paraplyet över sig mot
morgondaggen och hade det nog bekvämare än
vi.
Tidigt nästa morgon bar det iväg igen, vi tittade
på Bayreuth och körde över gränsen vid Hof.
Rannsakningen där tog lång tid.När jag ensam
1990 körde den sträckan till Wien, var det
skrämmande egendomligt att se den övergivna
gränsstationen. Jag tog mig långsamt förbi,
medan jag idisslade alla minnen. Vi kom fram till
Berlin på kvällen, vännerna där hade undrat vart
vi tagit vägen, mobiler fanns ännu inte. Vi bodde i
Spandau, hade gott om tid och blev kärleksfullt
ompysslade på alla sätt. Såg mycket, upplevde
mycket och kom nära det hemska som hade skett.
När vi lämnade Berlin var det på årsdagen efter
murens byggande den 13 augusti 1961, så vi var
litet nervösa, när vi körde norrut för att ta oss till
Warnemünde och Danmark. Runt färjan stod
östtyska marinsoldater beväpnade till tänderna.
Som kontrast spelade en dansk tullare ut hela sin
charm, klädd i engelsk tweed, med händerna i
byxfickorna och en pipa nonchalant hängandes i
ena mungipan. Våra pass studerades ingående och
länge av soldaterna, dansken stängde dem utan så
mycket som en blick men med en vänlig bugning.
Ett litet missöde, som kunde ha blivit mycket
allvarligt, hände på väg till Warnemünde.En stor
järnvägsövergång var så knölig, att kabeln till
Bumstis tändstift hoppade av och bilen stannade på
spåren. Fort ut, fort på med kabeln och fort iväg.
Sedan gick bommarna ner, hu!Efter en sejour i
Köpenhamn körde vi söderut i början av september,
då över västra Tyskland.
Jag hade ärenden att uträtta i Kassel, där jag till
Två gånger körde vi igenom det nu populära
turistmålet Checkpoint Charlie, men då var det
allvar. En olämplig anmärkning fick oss första
gången att vänta längre än alla andra. På
Alexanderplatz väckte vi negativt uppseende
(djävla kapitalister!) med vår Bumsti, när vi
parkerade vid ett korvstånd.
Läs fortsättningen på nästa sida.
15
SWEA Wien Nr 2/2013
hösten 1963 skulle börja mitt arbete vid teatern.
Det gällde att visa sig, hitta våning och en skola för
Camilla. Tillbaka i Wien började vi planera nästa
äventyr, en vinterfärd för att fira jul med min familj
i Sigtuna och Stockholm. Jag hade inte varit hemma
den tiden på många år, längtade efter mörker och
julglitter. Inte kunde vi ana, att den hårdaste
vintern i mannaminne låg på lur efter oss och vår
Bumsti.
Forsättning från föregående sida
Det började redan den 21 december
före Salzburg med ett hemskt
snöoväder. Efter München fick vi en
sådan sladd i de halvfrusna snöspåren
att vi stod mitt på motorvägen med
nosen mot körriktningen. Det var mörkt.
Ut med oss för att vända bilen och få
den åt sidan. En lucka i trafiken räddade
oss, men chocken var så stor, att vi
körde av vid Merklingen för att
övernatta. I det trevliga ”Gasthof zum
Ochsen” kunde vi till frukosten se ut
över ett underbart, snöluddigt landskap
och lyssna till radion, där Irmgard
Seefried
sjöng
Peter
Cornelius
”Weihnachtslieder”.
Egentligen fick vi vår jul redan där.
Så kom vi då till Sverige, där julgranar
var tända överallt. Det var inte vanligt
på den tiden i Österrike, så därför och
förvirrade av den långa körningen och
mörker trodde vi nästan att det redan
var jul och att vi kom försent. Vilken
tanke, ”hjulafton” i Bumsti! Men vi
landade i tid.
Kloka ord från Anki:
Tur att SWEA finns….
Och att jag är medlem i denna härliga globala organisation!
Alla aktiviteter är jättetrevliga, särskilt våra ”hemma hos”program. Ett exempel på en sådan fest gick av stapeln i
februari då vi, liksom varje år, strålade samman hos Gunilla
Schorr för att njuta av hennes traditionella sillalunch! Borden
stod vackert dukade med blommor i gult och blått - en
ögonfröjd liksom den uppdukade maten! Vad sägs om inlagd
sill, Janssons, gubbröra, pajer, champinjoncrêpes, köttbullar –
det vattnas i munnen bara jag tänker tillbaka på allt gott!
Vi pratade, pratade, skrattade och sjöng snapsvisor och
andra visor till diverse drycker – vi är rätt bra på att sjunga, vi
i SWEA Wien. Just festen avslutades med hembakade semlor,
som Kerstin ställer upp med varje år!Det enda tråkiga är att
tiden bara flyger iväg på SWEAs fester- man skulle vilja
stoppa klockorna ett tag för att det trevliga ska vara ännu
längre! Kom och upplev det själv!
Återfärden till Wien var en mardröm
med nästan infrusna färjor, en frusen
bensinpump, hala vägar, snöstormar,
snödrivor och ett broräcke som kom
oss för nära. Vi lyckades i alla fall med
hemkomst utan flera bumstis.
Det blev vår och det blev sommar
1963.I juli skulle vi medverka i en
konsert i Salzburg, hade fyllt Bumsti
med människor och instrument.
Tuffade uppför Mariahilfer Strasse på
väg ut ur Wien, glada och pigga.Men
glädjen blev störd. Precis före
Westbahnhof ville Bumsti inte mera,
gav upp andan.
En liten lustig anekdot: På just Gunillas lunch såg jag att
Ursula Strolz hade ett vackert guldhalsband, vilket jag tyckte
mig känna igen. Ursula undrade varför jag stirrade på hennes
halsband. Jo, kära nån, för drygt 40 år sedan skänkte min
pappa mig ett exakt likadant! Dock med orden:”Du är den
enda som har en sådan modell!” Detta hade juveleraren sagt
till honom. Det var alltså unikt! Till saken hör att det var
inköpt på Gran Canaria. Ursula hade fått sitt halsband av sin
mamma, även detta inköpt på den spanska turistön. Världen
är bra liten, och till min älskade pappa uppe i himlen: ”Du
blev lurad!” Tänk er, under alla dessa år har jag varit
övertygad om att bära ett unikt guldhalsband och så strålar vi
två svenskor samman i Wien och upptäcker att så är det inte
– vi är i alla fall numera två !
Och landat har jag gjort på jorden!
övergavs skändligt för att senare hamna
på bilkyrkogården.Vi sade ”farväl” och
klev alla på tåget.
SWEA Wien Nr 2/2013
Det blev ett avsked för alltid, han
Anki Bohac
16
Minglet har pågått en stund och samtalet börjar
glida in på vad man jobbar med.
- Jaha, vad sysslar du med då?
- Jag jobbar som logoped.
Nu kommer den. Den lite besvärade tystnaden.
Jag lägger till:
- Känner du till vad en logoped gör?
- Ehh...jo...eller nja...eller
förresten...kanske...det är nåt med fötter, va?
Eller, vänta! Nu vet jag, det är kotor ni jobbar
med, eller hur?!
De flesta jag träffar vet inte vad en logoped gör.
Vet du? Eftersom det är i Sverige som jag har
arbetat som logoped kommer den fortsatta
texten att handla om hur situationen ser ut i
Sverige.
De, som faktiskt vet i vilken bransch de ska
placera logopedyrket, brukar ofta ha en ganska
smal bild framför sig, oftast att vi jobbar med att
lära barn att säga "r". Den bilden är inte riktigt
sann. Visst händer det att logopeder ger tips om
hur ett barn kan lära sig att säga r-ljudet, men
jag vågar påstå att det är det vi gör absolut minst
av. Men vad gör vi då? Innan vi ger oss in på det
tänkte jag att vi ska bekanta oss med vad som
ryms inom begreppet "kommunikation".
Kommunikation - inte bara uttal
För att vi ska kunna kommunicera är det många
delar som måste fungera. Vi måste ha en tanke
om vad vi vill uttrycka, som vi sedan klär i
språklig dräkt i form av ord (ordförråd). Hur
orden ska böjas och i vilken ordning de ska
komma (grammatik) är nästa steg. När det är
dags att uttrycka vår tanke gör vi det oftast i
form av tal eller skrift. Andra typer av
uttryckssätt är till exempel teckenspråk för döva.
Text och bild: Karin Koltay
Ofta är det först när man själv eller en anhörig
får problem med kommunikationen som man
inser hur stor betydelse den har i våra liv; När
ens mamma drabbas av stroke och förlorar
talförmågan. När man själv tappar rösten vid en
förkylning. Eller när ens barn inte börjar prata
vid samma tid som de andra barnen på
förskolan.
”Mat och prat i samma apparat!”
Logopedens uppgift är att hjälpa till när en
människa har svårigheter med någon eller några
av de delar som behövs för en fungerande
kommunikation. På logopedspråk kallar vi
sådana problem röst-, tal- och språkstörningar.
Ibland behöver logopeden hjälpa till med att
hitta
alternativa
eller
kompletterande
uttryckssätt till tal och skrift. Patricias
ögonpekning i texten nedan är ett exempel på
detta.
Till
logopedens arbetsområde hör också
svårigheter med att svälja mat och dryck. Låter
det
konstigt?
En
föreläsare
på
logopedutbildningen uttryckte det logiska i detta
på följande sätt: ”Mat och prat i samma
apparat!” För det är ju så det är, att samma
läppar, tunga, näshåla och svalg är inblandade i
både
prat
och
sväljning.
Om
sväljningssvårigheter inte tas på allvar kan det i
värsta fall leda till undernäring, livshotande
lunginflammationer eller kvävning.
17
SWEA Wien Nr 2/2013
När vi ska prata måste hjärnan hålla koll på vilka
ljud som ingår i orden och beordra ungefär
tvåhundra muskler i tunga, läppar och stämband
att bära fram budskapet (tal och röst). Men inte
nog med det. Det är förstås minst lika viktigt att
vi kan förstå vad andra människor säger
(språkförståelse). För vad hjälper det att du har
lärt dig att fråga om vägen på utlandssemestern
om du inte förstår svaret?
Logoped – vad är det?
Jag träffar en logoped!
En tvärvetenskaplig utbildning
Logopeder jobbar med människor i alla åldrar,
från små bebisar till 90-åringar. För att ge en bild
av bredden i logopedyrket följer nedan ett antal
påhittade personer som kan ha kontakt med
logoped.
Utbildningen till logoped är fyraårig och ges på
Pelle är 6 år. Han föddes döv, vilket upptäcktes på
hörselscreeningen som görs på alla nyfödda barn
på BB. När han var 10 månader fick han två
cochleaimplantat inopererade i inneröronen.
Cochleaimplantaten fångar upp ljudsignaler och
skickar dem på elektrisk väg in i hjärnan, en slags
konstgjord hörsel alltså. Logopeden har stöttat
familjen i hur de kan träna Pelles hörsel och tal
sedan operationen.
sex universitetsorter i Sverige. När man är
färdig blir man legitimerad logoped. När jag
som rådvill gymnasiestudent sökte efter mitt
framtida yrke i tjocka kataloger, fastnade jag för
den tvärvetenskapliga blandning av ämnen som
logopedutbildningen
erbjuder:
medicin,
språkvetenskap, psykologi och så förstås
logopedi – läran om språkstörningar.
Traditionellt arbetar de flesta logopeder inom
sjukvården,
oftast
på
sjukhusens
logopedmottagningar. På senare år har också
fler och fler kommuner insett värdet av att ha
logopeder anställda inom förskola och skola. På
många håll i Sverige finns det också privata
logopedmottagningar. Logopeder samarbetar
ofta med andra yrkeskategorier, t.ex. läkare,
sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykologer
och tal- och specialpedagoger i skola/förskola.
Mona, 47 år, går i röstbehandling hos logoped för
att hitta en röstteknik som inte gör henne så hes.
Röstproblemen började för två år sedan i
samband med en förkylning. Sedan ett år tillbaka
är hon sjukskriven från sitt jobb som
mellanstadielärare eftersom hennes röst inte Tankar och myter om flerspråkighet
håller.
Patricia är 13 år. Hon har en grav CP-skada
sedan födseln och kan inte använda sina armar
och ben. Hon kan inte prata men vet precis vad
hon vill säga. Logopeden, som har följt henne i
många år, har i samarbete med en
arbetsterapeut tagit fram ett specialanpassat
sätt för Patricia att kommunicera. Med hjälp av
sina ögonrörelser kan Patricia peka på
symbolbilder på en bildkarta. När hon
”ögonpekar” på symbolen för saft förstår hennes
personliga assistent direkt att hon vill ha ett glas
saft.
erfarenhet av flerspråkighet på olika sätt. I
Västvärlden tänker många på flerspråkighet som
någonting exotiskt, ett undantag från normen.
Men visste du att majoriteten av jordens
befolkning talar flera språk?
Det finns tyvärr många myter kopplade till
flerspråkighet. En oerhört vanlig sådan är att
flerspråkiga skulle komma igång senare med sin
språkutveckling än enspråkiga barn. Som
logoped har jag flera gånger upplevt
skadeverkningarna av denna spridda myt. Den
resulterar nämligen i att flerspråkiga barn med
språkstörning får stöd och hjälp av logoped och
andra alldeles för sent. ”Han är ju flerspråkig, så
vi får ge honom lite mer tid” är därför ett vanligt
men farligt resonemang. All den forskning som
jag har tagit del av visar att flerspråkiga barn
börjar prata i precis samma ålder som
enspråkiga. Däremot kan flerspråkiga barn,
precis som enspråkiga, ha en språkstörning eller
vara sena i sin språkutveckling.
18
SWEA Wien Nr 2/2013
Ella är 87 år. För två månader sedan drabbades
hon av en stroke. Hon är förlamad i höger arm
och ben och kan inte få ut orden ur munnen,
fast hon har dem klart för sig i huvudet. Hennes
anhöriga är förtvivlade. Logopeden gör en
bedömning av Ellas kommunikationsförmåga
och informerar anhöriga om stroke och om vad
man
kan
göra
för
att
underlätta
kommunikationen.
Många av SWEA:s medlemmar har säkerligen
Har du en språkstörning på tyska?
Det är viktigt att komma ihåg att en eventuell
språkstörning drabbar båda (eller alla) ett barns
språk. Som nyinflyttad svensk i Österrike med
bristfälliga kunskaper i tyska har man förstås inte en
språkstörning om man samtidigt behärskar svenska
perfekt. Som logoped i Sverige gäller det därför att
inte bara bedöma det svenska språket utan också ta
reda på hur väl modersmålet behärskas, ofta med
hjälp av tolk. Det är förstås också så att man inte
nödvändigtvis behärskar precis samma ord på alla
sina språk. Till exempel kanske ett skolbarn
behärskar ”hemmaord” bättre på det språk som
föräldrarna talar och ”skolord” på det språk som
talas i skolan.
Ibland stöter jag på frågan om det kanske vore
bättre för ett tvåspråkigt barn som har en
språkstörning att plocka bort modersmålet och
fokusera enbart på svenskan. Att ta bort ett av ett
barns språk är oftast helt meningslöst. Barnets
språkutveckling går då långsamt på ett språk i stället
för på två. Dessutom berövar man barnet
möjligheten att prata med släktingar som kanske
inte behärskar något annat språk.
Med ovanstående inte sagt att det går av sig självt
Böcker, sånger och filmer brukar vara ett bra
stöd för att hålla ett språk levande. Och så
förstås gärna lekkamrater som talar samma
språk. SWEA:s nystartade småbarnsgrupp i
samarbete med Svenska kyrkan är ett utmärkt
exempel på hur det kan gå till.
Finns det då någon maxgräns för hur många
språk en människa kan lära sig? Nej, någon
sådan biologisk gräns finns det inte. De barn
som växer upp i flerspråkiga familjer lär sig så
många språk som används aktivt i familjen.
Men de lär sig språken i den utsträckning som
de används omkring barnet. Det språk de hör
mest, lär de sig bäst.
Bli en budbärare
Nu vet du förhoppningsvis lite mer om vad en
logoped gör. Om du någon gång hamnar på
en middag bredvid en makthavare som har
möjlighet att påverka människors rätt att få
hjälp med att kunna kommunicera och äta,
tänk då gärna på att argumentera lite för en
grupp människor som inte självklart kan föra
sin egen talan.
att bevara flerspråkighet. Språk är en färskvara och
man kan få jobba för att ge barnet tillräcklig språklig
stimulans på alla sina språk, särskilt på det språk
som inte talas i det land man bor.
SWEA Wien Nr 2/2013
19
Jag har en hel del ordböcker på en hel del
Detta
språk!!!
Cissi Jerey
När jag kom hit, var jag utrustad med diverse språk
och hade klarat mig ganska bra överallt med dem
jag kunde. Som SAS-barn lär man sig att klara sig
på olika språk och en blandning av hand och fot
språket. Efter en del mer eller mindre språkliga
malörer (ohrwaschl gick inte hem, alla
gapskrattade!) satte jag igång att lära mig tyska.
Det vill säga, det hade ju varit bra om någon hade
talat om att det INTE var tyska utan dialekt! Det
blev mest ord på saker som jag behövde eller
hörde varje dag. Men när jag hade hört två stora
vuxna karlar gasta till varandra „KYSS“ blev jag
fundersam. Det fanns mindre barn i familjen och
man ska akta sig för att döma och lägga sig i men
sju-åringen kanske inte behövde lära sig detta just
nu!?!
Jag frågade maken och han sa ”men de sa ju bara
hejdå till varandra.” Sedan blev alla uppmanade
att hjälpa mig igenom hälsningsdjungeln. En dag
kände jag att jag nog kunde reda ut vem som ska
hälsas med Grüss Gott och vem med GriasDich.
Och jag kunde nästan uttala Pfiatdi eller Pfiataich.
Visserligen flinade barnen lite men det bjöd jag på.
Så var det besök i hembyn. Den sprillans nya
svågern skulle vara där och det var ju spännande.
Han kommer in och ropar (han är bergsbonde högt
uppe på berget och kan bara skrika) ”Griassenk mit
anand” Med förtvivlan begrep jag att jag aldrig
kommer att förstå alla.
språk. Jag gillar ordböcker och använder dem
ofta. Men ibland har jag kastat dem i golvet och
sagt ord som man inte ska säga. Har någon,
bortsett från mig, letat efter ord som: hamma,
kimamoi, gimma, ned, semmi, milli, geeeh,
oida, hauthin, kaas,dankschee,zeas, opfi, osv.
Och inte ett endaste ord i mina ordböcker!!
Och dessa underbara ordspråk! „Har du inte
alla koppar i skåpet?“ „Är du inte tät i
päronet?“ „Luktar det?“,“Snurrar du?“ „Allt
hälften så vilt!“ ( Hast ned alle tassen im
schrank?, Bist nicht dicht in die birn? Feits?
Spinnst? Ois hoib so wüd!)
Mat är gott och kan vara en guldkant i ett
jobbigt liv. Om man bara visste… Att
österrikare äter spenat med nötkött och inte
fisk. Att de aldrig hört talas om ost med
marmeladmackor och inte har de tänkt ta
senap till ärtsoppan heller! Fast jag håller med
svärmor, som nästan svimmade, när sonen
öste sin vanliga jätte portion ketchup över
hennes vällagade Rostbraten!
Sockerkaka med vispgrädde kan man lära sig
att tycka om. Men hjärnpudding, som jag blev
serverad på BB, går absolut inte! Oavsett om
det var nyttigt och det fanns grönsaker till!
Men semlor, det går åt massor av semlor! Jag
bakar och grannar, vänner och arbetskamrater
bara äter och äter! Och tycker att vi svenskar
vet hur man fastar! Jag har nämligen döpt om
semlor till Fastenspeise!!
Svärfar kunde ibland fråga efter en Nudel. Jag
undrade ibland varför han var så förtjust i
pasta, såg honom aldrig äta det men det visade
sig att hans Nudel betydde en kaka (inte tårta).
Och definitivt inte pasta som han inte tyckte
om!
Jag var hos doktorn och han var mycket otrevlig,
När jag blir stor ska jag skriva en bok. En bok
med alla ord i, med all information som ingen
talar om, med etikettförklaringar och
rangordning. Det blir nog en mycket tjock bok!
20
SWEA Wien Nr 2/2013
jag hade ingen titel, ingen tyska och ingen make
med. När han var klar sa han ”Auf Wiedersehen”.
Revansch tänkte jag och tittade tillbaka och sa
Glaube ich nicht! Han såg något paff ut, jag lovar!
Yttersta Domen
av Hieronymus Bosch
Text: Carina Kainz.
Bilder: Gemäldegalerie der Akademie der bildenden Künste Wien
En underbar målning som gripit tag i mig
ordentligt är Hieronymus Bosch’ framställning av
den Yttersta domen i tavelgalleriet på Wiens
konstakademin. Det är en triptyk, d.v.s. en
tredelad altartavla, vars luckor kan öppnas och
stängas. Programmet med Världens undergång,
Paradiset och Helvetet är mycket gammalt och
var en möjlighet att visa människorna varthän
det bär, om man inte lever efter det kristliga
budskapet. De icke läs- och skrivkunniga
kyrkobesökarna kunde under mässan studera
målningen samt få sig en förmaning: „Passa er
väldigt noga, för så här illa kan det gå!“ Och att
de finns mycket att studera, det vill jag lova! Det
är ett myller av allsköns figurer, skrämmande
och fantastiska på en gång.
Den breda mittdelen visar människans syndiga
leverne på jorden, vilken är hållen i ett dystert
sken. Ovanför jorden, uppe i himlen tronar
Christus som domare över världen, sittande på
regnbågen tillsammans med Apokalypsens
änglar, de tolv apostlarna, jungfru Maria och
Johannes Döparen, alla omgivna av Änglakörer.
Höger lucka framställer Helvetets alla kval.
Skräckframställningen sparar inte på otäckheter,
utan gör en djupdykning i de Ondas värld.
Mörkret behärskar bilden, otroliga monster
omger de stackars syndarna, skrämmer och
plågar dem. Den vänstra luckan beskriver Evas
skapelse, Syndafallet, Fördrivningen ur Paradiset
och de fallna änglarnas nedstörtande till
Helvetet. Här härskar fortfarande ljuset, men
mörkret och dysterheten väntar ju i de två
föjande framställningarna.
När luckorna hålls slutna, kan vi se ett vackert
Bosch föddes c:a 1453 i
s’Hertogenbosch i nuvarande Nord-Brabant i
Nederländerna och dog även i denna stad år
1516. Hans minutiöst framställda allegoriska
bilder finns fördelade på museerna i Europa,
bl.a. Konsthistorisches Museum i Wien och
Pradomuseet i Madrid. Framställningarna är
groteska och satiriska. Bosch har inspirerat
kommande epokers konstnärer, framför allt
surrealister och här i Österrike finns det en
koppling till Schule der phantastischen
Realismus med företrädare som Ernst Fuchs
och Arik Brauer. Betraktaren lämnas aldrig
oberörd av verken som skapats av Hieronymus
Bosch. Jag föredrar att lyfta på hatten och buga
djupt!
SWEA Wien skulle gärna låta medlemmarna få
ta del av detta ypperliga verk och planerar
därför ett besök i september månad. För att
underlätta för våra yrkesverksamma Sweor
föreslår vår kunniga guide, museimedarbetaren
magister Claudia Koch, att vi träffas för en
ingående beskrivning av Yttersta domen en
veckodag klockan 16.30. Museet har inte
kvällsöppet, men denna tidpunkt ger fler
deltagare möjlighet att få sitt lystmäte stillat.
Efteråt finns det ju också gott om tid att sätta
oss tillsammans för en gemytlig avrundning på
ett trevligt ställe i närheten. Vi återkommer
med närmare detaljer via mail-utskick under
sommarens lopp. Då blir det lättare att fixera
tid och datum med vår guide, som ofta måste
resa å tjänstens vägnar. Meddela gärna ert
intresse,
framför
allt
Sweor
utan
internetuppkoppling, så tar vi personligen
kontakt via telefon.
SWEA Wien Nr 2/2013
s.k. grisaille-måleri, vilket visar Sankt Jakob som
pilgrim, vilket vi utläser av musslan på
pilgrimshatten, staven och tiggarsäcken. Motsatt
lucka visar den Helige Bavo, ett viktigt helgon
och skyddspatron för Flandern, som här delar ut
gåvor till de fattiga.
Hieronymus
På nästa sida kan du se målningen.
21
SWEA Wien Nr 2/2013
22
©Gemäldegalerie der Akademie der bildenden Künste Wien
ROBOTAR
Av Gunilla Vyskovsky
Bilden på Gunilla är tagen av Ulrike Haidner.
Robotbilderna kommer tillhör Tekniska
Museet, Wien.
Om vi förflyttar oss endast några år framåt i
pröva hur allting egentligen hänger ihop. Göra en
spännande resa från industrins barndom till
framtidens visioner. I utställningen „Robotar –
maskin och människa?“ lär du dig hur robotar
fungerar och får till och med själv göra program
för dem.
tiden möter vi maskinmänniskor på många
områden. Robotar hjälper kunder att hitta
rätt i köpcentret. De mekaniska människorna
arbetar inom sjukvården eller rengör
husfassader. Men redan nu kan du på
visningen navigera robotar med hjälp av
hålkort eller visuell programmering. Eller
fövandla dig i en robot med mekaniska
armar och ben. Installationen „RobotMe!“
gör en bild som du sedan får mejla till dina
vänner.
En historisk överblick visar förutsättningar för
Slutligen vinner väl roboten Paro våra
dagen maskiner och tekniska hjälpmedel. Redan
på 1700-talet fanns det en mirakulös maskin som
hjälpte att kopiera handskrivna dokument. Sedan
början av 1800-talet användes „programmerade“
hålkort i Jacquardvävstolen för att maskinellt göra
orientaliska mönster. Och den teknik som
anlitades i början av 1900-talet för att
automatisera telefonförbindelser nyttjades i de
första experimentella robotarna från 1930- till
1950-talet.
hjärtan. Sälbabyn ger tröst och är kanske ett
alternativ för äldre människor som ofta inte
får ta med sig sällskapsdjur till vårdhemmet.
Ända till den 14 juli finns robotarna i
Tekniska museet. Boken „Abenteuer
Roboter“ har DVD, infos och interaktiva
lekar.
På Tekniska Museet i Wien får du undersöka och
Flera av expons robotar ser ut som människor
eller „tekniska dockor“. Däremot liknar
industrirobotarna inte alls levande varelser.
Industrirobotarna består oftast av funktionella
delar som t.ex. lyfter föremål eller svetsar ihop
dem. Faktum är att de nu rätt populära
automaterna för att klippa gräs eller dammsuga,
helt enkelt bara påminner om maskiner.
SWEA Wien Nr 2/2013
23
RETORIK
Maria Scharffenberg, präst i Svenska Kyrkan i Wien, introducerar oss i talarkonsten
Varför?
Nu hoppar jag över sådana saker som att gå
Att göra sig förstådd är en sak. Men allt för ofta
så hamnar vi i situationer där vi finner att vi
måhända skulle kunna ha gjort oss förstådda, om
bara någon hade lyssnat.Det handlar om att göra
sig hörd. Här är retoriken ett verktyg och en hjälp.
igenom ditt ämne, disposition osv. utan
koncentrerar mig mer på de andra frågorna.
Framförallt det som i klassisk retorik kallas
actio - framförandet. De där som man ser så
många föreläsare glömma bort.
Hur?
Vilka skall du tala inför?
Hur gör jag då för att bli en god talare? För att
En nog så viktig fråga. Jag gjorde en gång
folk skall lyssna? De knep och tips, som jag
kommer att gå igenom här, är tänkta inför
situationen att du skall hålla ett föredrag i någon
form för ett större eller mindre auditorium. Men
samma knep och tips är tillämpbara även i
vardagslivet. Du kommer att märka att den
säkerhet man får av att tala inför folk, så att säga
spiller över till vardagens situationer och möten.
Lite grann som när man håller på med yoga.
Första gångerna är det bara där på passet under
coachens ledning, som man andas rätt och
slappnar av ordentligt. Men efter ett antal gånger
upptäcker du att du kan andas rätt och slappna av
till och med i busskön.
misstaget att i min lättja hålla samma
föredrag för två olika grupper. Den ena
gruppen var ett gäng verkstadsarbetare, det
andra gänget var en samling företagare.
Ämnet var etik och moral och jag tänkte att
det är väl ingen skillnad? Det var det! De
skarpa frågorna, som hos ena gänget skapade
debatt och energi, föll hos det andra gänget
platt till marken. Orden och formuleringarna,
som hos en grupp tände en glöd, skapade hos
den andra gruppen en förströdd gäspning.
Mitt misstag var att inte undersöka Vem som
skulle sitta i min publik.
Samma sak med retorik. Första gången läggar
mitt ämne, är beroende av vem som står
framför mig. Så, vem skall du tala inför? Var
ligger deras intressen? Vad är deras ”språk”?
Tredje gången jag skulle hålla samma
föredrag om etik och moral befann jag mig
uppe i Piteå med ett gäng skogsarbetare.
Istället för min vanliga inledning började jag
den gången med att prata om älgjakt. Det
blev en väldigt lång och intressant diskussion
om etik och moral.
man ner många timmar för ett föredrag.
Efter lite övning kommer du att upptäcka att du
automatiskt använder dig av samma knep även i
det lilla sammanhanget. Notera. Jag är absolut
inte någon expert. Men 16 år som präst, där jag
mer eller mindre varje dag står inför människor
har gett mig viss erfarenhet inom området.
Att sälja in Jungfrufödsel och en kille som går på
vattnet till ett gäng 14 åriga konfirmander kräver
sin retoriker.
Hur jag formulerar mig, hur jag presenterar
Varför är du inbjuden som talare?
Förberedelser!
Är jag där som del i en serie? Som motsats till
Viktigast av allt inför alla föreläsningar eller
24
SWEA Wien Nr 2/2013
talarsituationer är: Förberedelser!!!Ett klassiskt
citat inom retoriken är Winston Churchills ord: Ett
spontant tal tar tre veckor att förbereda.Ju mer
du lägger ner på förberedelserna, desto säkrare
kommer du att känna dig den dag du väl står där
och skall tala, och desto bättre tal kommer du att
hålla.
andra talare? Som ”utfyllnad” (Jodå, det
märks när arrangören skrapat längst ner i
adresslådan.) Dvs vad är syftet med mitt
föredrag? Notera här att ditt syfte och
arrangörens syfte kanske inte alltid
överensstämmer.
Tekniken!
Men hur är du klädd människa?
En detalj som många föredragshållare missar
Vad vi än tycker och tänker om det hela så
är de rent tekniska. Hur ser rummet ut? Är
det en liten sal där folk sitter nära eller en
stor aula? Påverkar faktiskt hur jag senare
framför mitt föredrag. Vad finns det för
tekniska hjälpmedel? Och här måste jag få
göra en liten utvikning och uppmaning.
Förbered tekniken innan föredraget börjar.
Hur många timmar av våra liv har inte gått åt
till att sitta på en konferens eller liknande,
tittandes på hur föredragshållare samt någon
självutnämnd expert alternativt ditkallad
vaktmästare försöker få dator och projektor
att samarbeta. Man kan få intressanta
inblickar i föredragshållarens privatliv när
man ser hen bläddra igenom ett antal olika
filer innan den rätta hittas. Titlar som ”Betty
på stranden” sätter onekligen igång fantasin,
när man vet att föredragshållarens fru heter
Siv…
Tips: Om möjligt se till att tekniken är
genomgången Innan föredraget skall börja.
Man kan ställa in kommunikationen mellan
dator och projektor så att bilden bara visas på
dataskärmen fram till dess att du hittat rätt fil.
Att rekommendera, om du inte vill visa upp
din fantastiska bakgrundsbild på dig själv i
bikini på strand i Thailand. Jodå, har fått titta
på en sådan bild i ca 5 min före ett föredrag
en gång. Är säker på att ALLA i publiken inte
hörde ett ord av vad föredragshållerskan sa
de första 10 min utan bara tänkte på bilden
av henne i bikini.
Ett litet insidertips. På de flesta datorer kan
Manus! En
anteckningar.
liten
anteckning
om
Här finns det olika skolor. Skall man skriva
ner hela sitt föredrag ordagrant och läsa
innantill, eller skall man skriva några stolpar
som man sedan pratar utifrån? Personligen
börjar jag alltid med att skriva ner hela
föredraget,
ord
för
ord.
Sedan
sammanfattar jag i korta anteckningar, som
jag tillslut krympt ner till korta stolpar, helst
bara ett eller två ord. Det är dessa
minnesord jag sedan lägger i min
Powerpoint. Vilket innebär att det ser ut
som jag pratar direkt ur hjärtat. Men i
själva verket kan alla läsa mina
minnesanteckningar. (nu får ni då lova att
inte avslöja denna min hemlighet…)
Öva, öva, öva!
Ju fler gånger du övar igenom det du skall
säga, ju säkrare kommer du att bli. Spela
gärna in det hela. Ja, det är hysteriskt höga
pinsamhetspoäng första gången man ser
sig själv hålla ett föredrag eller tal. Men ack
så nyttigt. Titta på det, utan ljud! Hur står
du? Vart tittar du? Öva framför spegel och
familj tills du känner att du har föredraget
eller
talet
”i
kroppen”.
SWEA Wien Nr 2/2013
man,
när
man
satt
igång
sitt
Powerpointföredrag trycka på tangenten ”b”
Då stannar föredraget och skärmen blir svart.
Du sätter den på paus helt enkelt. När det
sedan är dags för dig att hålla ditt föredrag, är
det bara att trycka på samma tangent ”b” och
skärmen går igång igen. Små enkla knep, som
ger ett proffsigt intryck och som samtidigt gör
dig mindre stressad. Skall du använda
tekniska hjälpmedel i ditt föredrag, lägg några
timmar på att lära dig alla småknep. Det är
värt det!
kvarstår faktum: Du blir bedömd efter din
klädsel. Som kvinna kanske ännu mer. Det
är alltså värt att lägga en tanke eller två på
hur jag är klädd. Är det nu så att du
kommer att stå på en scen i en aula eller
liknande, ta då inte kortaste kjolen. I och
för sig kommer du troligen att ha den
odelade uppmärksamheten från herrarna
på första raden, men de kommer inte att
höra vad du har sagt. Likaså om du skall
sitta i ett samtal i någon form, dialog eller
panel eller liknande på scen.
25
Du kommer nu också att upptäcka att det till
Och glöm inte bort att Le! Nej, det är inte en
slut räcker med ett minnesord, några korta
anteckningar, för att du skall komma ihåg den
där bra formuleringen. Jag vill återigen ta bilden
av yoga-passet. Första gången du skall hålla ett
större föredrag eller tal, så kommer du behöva
öva ganska mycket.
skönhetstävling, men det skapar kontakt. När
du står där med rak rygg och ler, så ger du
intryck av att vara lugn och självsäker, vilket
gör att jag som publik vill lyssna på dig.
Men ju oftare du gör detta, desto snabbare
Vi har alla våra små ”ticks” och tricks för oss.
Saker, som blir tydligare när vi är nervösa, som
till exempel i en talarsituation. Den manlige
föredragshållaren som hela föredraget hade
ena handen i byxfickan och pillade med något
(nycklar??) har jag svårt att glömma. Förvisso
kommer jag absolut inte ihåg vad han pratade
om. Men minns att han hade gröna byxor, med
stora fickor. Alltså, se upp med vad du gör av
händerna. Här är det väldigt bra, och
avslöjande, att be någon filma dig när du talar.
Antingen när du övar hemma, eller i skarpt
läge. Och det är därför du också skall titta på
filmen med ljudet avstängt. Då ser du tydligare
vad du egentligen gör.
kommer det att gå. Men fortfarande efter 16 år,
övar jag, prövar formuleringar, smakar på orden.
Nåväl. Nu står du där. Du har full koll på hur
rummet ser ut, vilka som sitter där framför dig,
varför du är inbjuden. Tekniken är i ordning, och
du kan ditt föredrag utan och innan.Det är dags!
Be inte om ursäkt, utan ta rummet!
Minns fortfarande med en rysning av obehag
hur en föredragshållerska som är inbjuden för
att tala om retorik(!), börjar med att fnittra lite
och säga ”oj, jag blir ju lite nervös när det är så
många duktiga karlar här.” Med dessa små ord
och lilla fnitter hade hon fullständigt slagit
undan benen på sig själv och effektivt gjort att
ingen i rummet tog henne på allvar. Kom ihåg:
Du är inbjuden som expert, oavsett kunskapen i
rummet! Be inte om ursäkt, vare sig i ord eller
kroppsspråk.
Jo, jag vet. Är hur nervöst som helst. Men det
finns några små knep. Tala till den längst bort.
Är ett enkelt knep som gör att du automatiskt
har en röststyrka som når genom hela rummet.
Du lyfter också automatiskt blicken och ser alla.
Även den, som sitter på första bänk kommer
känna sig sedd av dig, om du tittar på den längst
bak. Men om du vänder dig till dem längst fram,
kommer röstvolymen automatiskt att sjunka och
de längst bak kommer vare sig höra eller känna
sig sedda.
Kronan och Medaljen
Andas, öva!
Kom ihåg att Andas!!! Pausen är mycket längre
i ditt huvud än i åhörarens öron!
Öva, öva, öva! Spela gärna in! Jo, jag vet att jag
redan sagt detta. Men det är det absolut
viktigaste tipset! Är därför värt att upprepa. Att
hålla föredrag, tal, föreläsningar är lite av ett
skådespel. Ja, du är troligen nervös första
gången du skall göra det. Men: Fake it til you
make it! Du är nervös, men ta på dig rollen, gå
ut och gör jobbet och du kommer att märka att
det går! Framför allt: folk är absolut betydligt
mer förlåtande än vad det känn som första
gången man står där.
En liten hemläxa.
Nästa gång du sitter och lyssnar på någon
föredragshållare eller liknande. Notera då vad
du tycker han eller hon gör bra. Vad i
agerandet fångar dig? Vad stör du dig på? Ta
en bit i taget. Analysera. Kroppsspråk,
röstläge, blicken, kommunikationen med
publiken. Härma det du tycker är bra, se upp
för det du tycker var dåligt. Och om du någon
gång i något sammanhang ser mig hålla ett tal
eller föredrag, får du gärna efteråt komma
med feedback.
SWEA Wien Nr 2/2013
Det finns olika siffror, men alla säger samma sak.
Det vi sänder ut med vårt kroppsspråk är
betydligt mer talande och viktigt än det vi säger
med våra ord. Man brukar ibland tala om
Kronan och medaljen. Stå som om du hade en
krona på huvudet och en medalj på bröstet.
Pilla inte!
26
Appa, zappa, scrolla, googla, boota, zooma,
scanna, printa, messa, chatta, surfa,
twittra, blogga
Av Emelie Laurin
För ett tag sedan berättade en bekant till mig
om ett problem som han har haft på senare
tid med sin nioåriga son, som råkar vara
väldigt tekniskt intresserad. Problemet består
i att sonen, som sedan länge har en egen
mobiltelefon av en mycket nyare och mer
avancerad typ än pappa, har blivit helt
överlägsen föräldrarna, skolpersonal och
jämnåriga i just teknik.
Som om det inte redan vore nog med
digitalboxarna som kom för några år sedan,
som redan hade en lång rad avancerade
funktioner
utöver
vanlig tv. Men
digitalboxarna används med helt vanlig
fjärrkontroll. Annat är det med den smarta
tv:n, som du styr med din telefon – din
smarta telefon, om du har en.
Min bekant, hans pappa, känner ett visst
underläge och frustration när han, som har
använt mobiltelefon i snart tjugo år och varit
med och sett hur internet tog över världen
under nittiotalet, måste be nioåringen om
hjälp när någon app på hans smartphone har
hängt sig. Och killen, som har både Twitter
och
Facebook
och
dessutom
kan
programmera dataprogram hyfsat (i alla fall
för en nioåring), bara suckar, himlar med
ögonen och tycker pappa är supertöntig. Men
det är klart att han bistår far med sin expertis
– killen har ju trots allt själv en I-phone som är
mycket mer avancerad än pappas.
Dock ställdes saker och ting på sin spets
häromveckan, då familjen införskaffade en på
vad som på engelska kallas för Smart TV.
Smart-tv, eller hybrid-tv som det också kallas,
är precis vad det låter som; en smart apparat
som integrerar internet och traditionell
digital-tv i en lösning, som gör det lättare för
människor att välja att streama onlinemedia
från till exempel utländska tv- och
radiokanaler eller videoportalen You Tube,
istället för att titta på program på helt vanliga
kanaler.
man kan ladda ner ett program till sin
telefon, som gör att man kan använda den
som fjärrkontroll. Och det var precis vad den
hypermoderne nioåringen gjorde också, till
pappas stora förtret. Nu är det han som har
makten över tv:n, och ingen vuxen i familjen
är tekniskt kunnig nog att återställa
maktbalansen i vardagsrummet.
Stå ditt kast och se till att bli bättre själv, sa
jag till min vän, när han frågade mig om råd
om vad han bör göra. Att ge ett barn som är
fött på 2000-talet en splitterny telefon var
dumt till att börja med, särskilt om man inte
inser att barn idag är betydligt mer insatta,
snabblärda och framförallt kanske till större
utsträckning mer självlärda än förut. För
barn och unga, födda i det här millenniet, är
allt detta rena självklarheter. Så pass
självklart att många barn inte förstår
skillnaden mellan online och offline, som en
amerikansk studie nyligen visade. Allt och
alla är ju online hela tiden.
Det finns liksom inget skäl att försöka
föreställa sig de olika tillstånden längre. Vi är
ju alltid uppkopplade, och om inte, så är vår
vardag och våra dagliga bestyr i allt större
utsträckning beroende av att den
uppkopplingen fungerar.
27
SWEA Wien Nr 2/2013
Smartphone: Mobil som kan användas som
telefon och liten dator, t.ex. I-Phone.
App: Kort för ”Applikation”. Program för
smartphone.
Twitter: Från engelskans ”kvitter”. Socialt nätverk
för att göra korta inlägg i realtid.
Twittra: Göra inlägg på Twitter.
Strema : Kolla på videoklipp på nätet.
Youtube: Internetsida för videoklipp.
Piffen på den här tekniken är nämligen att
Men det finns en stor nackdel med all denna
Men det är också en plattform för det motsatta,
tekniska bekvämlighet. På ett sätt har den
förbättrat livet för människan i stort, inte minst i
utvecklingsländer och diktaturer, där internet och
möjlighet att göra överföringar snabbt och utan
höga kostnader kan garantera tillgång till pengar i
de mest isolerade områden, där det inte finns
banker.
för glädje, kärlek, frihet och kunskap. Det finns
ett enormt politiskt och socialt värde i att EU,
statliga myndigheter, riksdag och regering
publicerar så mycket material på nätet.
Nioåringen, som driver sin pappa till vansinne,
har tydligen själv tagit reda på att man kan göra
en fjärrkontroll av mobiltelefonen, och själv lärt
sig att programmera. Genom att surfa på nätet,
läsa och prova själv. Dessutom har han till och
med ett eget Twitter-konto, även om man kan
undra vad en nioåring om möjligt skulle ha att
twittra om, och vem som skulle kunna vara
intresserad av det, förutom andra nioåringar.
Samtidigt utgör möjligheten att ta del och att
dela med sig, av information i realtid via
ultrarapid sociala media som till exempel Twitter,
en viktig grundsten i kampen om demokrati i
många av världens totalitära regimer. Det såg vi
inte minst under den arabiska våren, då just
Twitter blev det centrala instrumentet för att
förmedla revolutionens budskap. Omvänt har det
för oss inneburit möjligheten att förse oss själva
med en mycket mer nyanserad, komplex och
varierad bild av världshändelser på ett sätt som
traditionell nyhetsmedia inte har gjort tidigare.
Men hur sunt är det egentligen att nästan alla
processer i samhället utgår ifrån internet? Det är
här
den
riktiga
baksidan
av
informationsteknologin kommer in i bilden. Ju
mer bekväma och bortskämda vi blir med att leva
i en digital tidsålder, desto mer sårbara blir vi
också för så till synes enkla saker som
kortslutningar, strömavbrott, datavirus och
hackers. Real- och säkerhetspolitiska hot mot vår
del av världen är idag primärt inte en fysisk attack
såsom vi ända tills långt in på 90-talet föreställde
oss en ryssinvasion, utan är snarare en attack mot
det
system
på
vilket
essentiella
samhällsfunktioner vilar, såsom bankerna,
sjukvården och trafiken.
Den här nioåringens pappa har själv skaffat ett
eget konto på Twitter för att kunna hålla lite koll
på vad sonen skriver och vilka han har kontakt
med. Med all den enorma frihet som internet för
med sig, så blir också ansvar, etik och
uppförande extremt viktiga teman. Tyvärr tas
det inte alltid på allvar. Det syntes tydligt i den
så kallade Instagram-skandalen på en
gymnasieskola i Göteborg tidigare i år, då en tjej
blev utpekad som slampa och mobbad för sitt
utseende i samband med att någon laddade upp
ett antal komprometterande bilder på tjejen.
Bilderna hade laddats upp från datorer på en
skola och mobbingkampanjen hade pågått en
längre tid. Ändå hade ingen ingripit, och när allt
uppdagades, var det svårt att utröna vem som
bar det juridiska, och det moraliska, ansvaret:
skolan,
Instagram,
internetleverantören,
föräldrar, eller barnen själva? Vad som är okej
och inte på nätet är inte helt klart, än mindre
vem som ska bestämma det, och hur det ska
kontrolleras.
Och ifråga om ett fysiskt hot, så är terrorattacker
Instagram: Socialt nätverk för att ladda upp och
dela bilder från mobiltelefoner.
Hacker: Person som otillåtet tar sig in i andras
datorer och datasystem.
28
SWEA Wien Nr 2/2013
av globala nätverk mer trolig. Deras förmåga att
mobilsera sig, få anhängare och att fullfölja sina
agendor underlättas av en viktig faktor:
kommunikation via nätet. Internet är ett riktigt
drivhus för politisk och religiös extremism.
Allt detta skapar också nya jobb, företag och
Den senaste tidens debatt i Sverige kring
nätmobbing
av
framförallt
unga
och
framgångsrika (kända) kvinnor i politiken och
näringslivet visar också att gränserna för vad
som är okej och inte på nätet har definierats av
möjligheten att gömma sig bakom en identitet
eller en skyddad IP-adress (ett särskilt nummer
som varje dator som är ansluten till Internet har
och som kan användas för att spåra trafik).
Det är samma feghet som präglar mobbingen på
nätet som i verkliga livet, men i avsaknad av
adekvata regelverk och relevanta instrument för
att komma åt det, så förblir frågor kring ansvar,
stil och hyfs på nätet begränsad till att främst
gälla huruvida arbetsgivare ska ha rätt att
kontrollera anställdas Facebook, eller fatta
avgörande beslut baserade på vad en anställd
gör på internet privat. Här gäller det att tänka till
både en och två gånger; en del PR-experter
menar att en låg profil på nätet är att föredra för
många jobb, medan andra experter menar att
det är värre att inte finnas på nätet
överhuvudtaget, än att finnas där under
tveksamma former.
I vissa sammanhang uppmuntras det även till att
Men vad ska hända med svenska språket, med
denna enorma tillströmning av engelska ord för
att beskriva att man gör än det ena, än det
andra. Att twittra något betyder ju ordagrant
att man kvittrar, men låter inte det lite konstigt i
digitala sammanhang? Dessutom printar vi
papper, sms:ar, mailar, scannar, mms:ar,
facebookar, zappar på tv:n, bloggar, scrollar upp
och ner på sidor, deletar text, instagrammar
bilder, paddar, taggar folk på bilder, addar
vänner, googlar information, croppar bilder,
reggar oss som användare och gör en hel del
andra saker som vi beskriver med olika verb på
tvättäkta svengelska. Jag själv har idag gjort allt
av ovanstående, men i min digitaliserade hjärna
känns de här verben mer naturliga än att skriva
ut, e-posta och att radera. Men så är ju också
jag ett barn av min tid, som alltid är
uppkopplad, alltid online. Det gjorde mig därför
riktigt gott att skriva den här essän på riktig
svenska, och att få trycka den i en riktig tidning,
på riktigt papper.
Tagga: Namnge personer på bilder på t.ex.
Facebook. Från engelskans ”tag” (märka).
Padda: Surfa på läsplatta (en stor platt handdator).
Croppa: Beskära bilder . Från engelskans ”crop”
(beskära).
Regga: Registrera medlemskap på internetsidor.
Googla: Söka på google eller via andra forum.
Adda: Lägga till vänner på t.ex. Facebook. Från
engelskans ”add” (lägga till).
Scrolla: Bläddra upp och ner på hemsidor. Från
engelskans ”scroll” (rulla).
29
SWEA Wien Nr 2/2013
vara lite egensinnig och urspårad. Det anses
trendigt och trovärdigt. Ett sådant sammanhang
är den statliga marknadsföringen av Sverige som
turistland, för vilken myndigheterna Svenska
Institutet och Visit Sweden är ansvariga. Sedan
ett år tillbaka har de tillsammans något som
heter ”Sverigekontot” på Twitter där vanligt folk
- unga, gamla, hög- och lågutbildade, Sverigeoch utlandsfödda, fattiga och rika - får turas om
att sköta om kontot under en veckas tid.
Poängen med kontot är att visa att Sverige är ett
liberalt, öppet och mångkulturellt land där alla
kan göra sin röst hörd. Kontot har fått
hundratusentals följare och blivit en succé
världen över, trots att mycket som har skrivits
har varit helt banalt och ibland rent osmakligt.
Det här sättet att göra reklam för Sverige har en
tydlig fördel; den sköter sig själv och kostar
betydligt
mindre
än
traditionella
reklamkampanjer med romantiska bilder och
töntliga slogans.
akademiska ämnen. Varje större företag med
ett seriöst grepp om internet och
marknadsföring har idag en eller flera anställda
som är ansvariga för just sociala medier, och
som både sköter om företagets olika
användarkonton och bevakar vad som sägs om
företaget i olika medier. Det ges mer och mer
kurser i social media på universiteten. Det dyker
upp fler och fler företag som bara sysslar med
digitala medier. Vi vet ju alla att
papperstidningens framtid är hotad. Om några
år kanske vi sitter med en läsplatta vid
frukostbordet, som min kompis nioåriga son gör
i sin skola, där läsplattor och interaktivt lärande
är en viktig del av undervisningen.
En söt avslutning
Gunilla Schorrs hembakade bullar!
Kära
mammor,
mormödrar
och
farmödrar i SWEA Wien! När bakade ni
bullar till familjen sist? Här är ett enkelt
recept för oss som bor i Österrike!
•
•
•
•
•
•
•
•
Släta bullar penslar du bara med ägg. Kanelbullar penslar du och strör lite pärlsocker på!
Gräddas i 275 ° över- och undervärme i 5
minuter. OBS! Pröva ugnen! Bullarna som blir
över fryses in!
Smält smöret
Smula jästen och lös upp den i lite av den kalla mjölken
Häll resten av mjölken i smöret (får ej vara varmare än 37 grader!) och häll degspadet över jästen
Tillsatt ägg och salt, socker och kardemumma-blandningen
Rör i mjölet långsamt tills det blir en smidig deg. Har Du en Tupperwarebunke med lock?
Annars ta en plastbunke med lock. Häll degen i bunken, sätt på locket …
Fyll diskhon med hett vatten. Sätt ner bunken i det heta vattnet.
Vänta till det säger „plopp“, då lyfter sig locket, i bästa fall! Gör om denna procedur några gånger pga tid.
Hos mig „ploppade“ det 3 gånger.
Ta upp degen på bakbordet, skär den i 4 delar. Jag använde 1 del till „släta bullar“.
Resten blev kanelbullar (snäckor).
Kavla ut degen, en i sänder, smöra med rumstempererat smör ett tunt lager, strö på socker och
kanel.
Rulla i hop degen och skär i bitar och lägg på plåten, med bakplåtspapper, naturligtvis!
Grädda nu plåtarna efter hand.
Lägg bullarna på ett galler med torr och ren handduk över och under tills de kallnat.
SWEA Wien Nr 2/2013
•
•
•
1 ½ paket färsk jäst
½ l mjölk (ev. laktosfri)
150 g salt smör (rött paket)
2 tsk salt
2 tsk kardemumma
2 dl socker
1 ägg
1 pkt universalmjöl (nästan)
Denna procedur tog 2,5 timme inklusive jäsning!
Lycka till, hälsar Gunilla Schorr och Daniel, bullprovare (bild)
30
SWEA International
Internationell ordförande:
Margaret Sikkens-Ahlquist
[email protected]
Internationell vice ordförande:
Ann-Marie Gustafson
[email protected]
Sekreterare:
Johanna Fagerlund
[email protected]
Skattmästare:
Johanna Carlander Davis
[email protected]
Fullständiga kontaktuppgifter till hela SWEA
Internationals styrelse inklusive regionerna
hittar du på www.swea.org
Ordspråk på renaste
kanslisvenska!
Vilka svenska ordspråk döljer sig bakom dessa
byråkratiska omskrivningar?
Ett avsevärt antal diminutiva naturliga
vattenflöden resulterar i ett betydligt mer
omfattande sådant.
En till avsevärd ålder nådd emotionell bindning av
huvudsakligen erotisk art löper inte under några
förhållanden någon risk att gradvis omvandlas till
järnoxid.
Personer som för annans räkning åstadkommer
en sig till större eller mindre djup sträckande
hålighet i markplanet, löper en överhängande risk
att utsättas för en positionsförändring, vilken
resulterar i ompositionering i sagda hålighet.
Samtliga markbaserade transportleder medger
förflyttning till en omfattande sydeuropeisk
bebyggelseagglomeration med historiska anor.
SWEA Wien Nr 2/2013
31