Transcript Ett Stenkast Från Stranden

ETT STENKAST FRÅN STRANDEN
Tiden är inne för redliga kvinnor och män i sommarens klarögda gryning
att vakta med vaksamma blickar från båt på flötet i hävande dyning
att dingla med benen från brygga och kaj och tänka på silvriga monster
och spotta på masken och mumla en formel och utöva hemliga konster.
Där solstrålen silar sitt spektrum och gäddornas skymning är blå
ser metaren rakt genom vågskvalp och tång till drömrikets innersta vrå.
Torsten Sjöström
Ekoln
Så innerligt förnöjd kan man bli en sommarmorgon på Ekoln, en Mälarvik vid Uppsala, att
man blir poetisk. På vattnet, i solen, under fågelsången är det som en försmak av paradiset.
Det är lätt att vara optimist, se allt i den bästa dager. Man erinrar sig det urgamla assyriska
budskapet “Gudarna räkna ej från din levnads tid de dagar du ägnat åt fiske”!
Tackar! Då kanske man kan bli hundra år ändå.
När Styrbjörn Starke för tusen år sedan seglade mot Uppsala med trehundra skepp, för att ta ut
sitt arv i förtid, möttes han redan på Ekoln av ojusta stridsmetoder. Ett väldigt sjöslag bröt ut,
och flera källor gör gällande att Styrbjörn fick sitt första dråpslag av den stenkastande
allmogen på stränderna. Olof Rudbeck berättar i Atlantican att han själv sett tusentals lass
kaststenar upplagda vid Kungshamn. Vi sena tiders barn kallar dessa högar för Uppsalaåsen,
som ju är hopskrapad av inlandsisen. Inga vittnen finns dock till inlandsisen, så man kan
aldrig veta.
En sjö med en sådan historia är som skapad för dagdrömmerier och nya historier. Främlingar
lärde sig tidigt att Mälaren bör befaras minst ett stenkast från stranden på grund av böndernas
vrånga sinnelag. Det är fortfarande en god lärdom, inte för böndernas och stenarnas skull, men
för att ett stenkast är lika långt som ett spinnkast in mot de luckor i vassen, där storgäddorna
står och lurar. Håller man sig ett stenkast ut behöver man inte gå på grund, man stör inte det
ömtåliga fågellivet och man slipper okvädas av arga strandsittare. Man kan behålla sitt goda
humör och sin tro på det goda livet i naturens sköte.
Om man satte sig före att ro hela Mälaren (och alla öarna) runt på ett stenkasts avstånd under
ivrigt nedtecknande av alla märkvärdigheter och abborrgrund skulle det ta tio år med tolv
timmars rodd dagligen under den isfria säsongen. En värdig uppgift för en man som kanske
blir hundra år om gudarna räknat rätt. Tanken är frestande, men som alla frestelser är den
ljuvast om den stannar i tanken. Visst kan storm och regn och kyla ha sina behag, men en
sommardag på abborrgrundet är troligen bättre. Att gunga sakta som i en vagga föder enkla,
barnsliga tankar och geniala lösningar på världsproblemen. Man grips av trosnit, man vill lära
ut konsten att njuta av livet, som naturen har menat det. Varför skulle jag behålla alla
smultronställen för mig själv?
Fristaden
En kulturell fisketur runt Mälaren kan gärna börja vid Sportfiskarnas tillhåll Villa Fristaden på
norra stranden av Granebergsviken. Det stora gula trähuset byggdes vid det förra sekelskiftet
av den berömde botanikprofessorn Thore Fries, som deltog i Nordenskölds polar-expedition
1868.
Professorn älskade de arktiska regionerna och deras lavar och gjorde flera resor norrut. Mellan
strapatserna vilade han ut i tundrornas motsats, det blomstrande mälarlandskapet, eller som
hans son sedermera skrev i gåvobrevet till Universitetet “till minne av mina föräldrar, som på
denna plats njöto sin sommarvila”. Andra som njöto på punchverandan under flera år var
några akademiska lärare, men till slut blev huset svårförvaltat på grund av spöken och stod
länge öde. Kommunen köpte det och ett tunnland strandtomt för 18000 kronor och gjorde en
sommarkoloni för småbarn med badplats och brygga i Källviken.
När kriget tog slut och mödrarna återvände från krigsindustrin kom huset att stå tomt som en
hemvist för vildkattor, grävlingar och ektoplasmiska minnen från sin storhetstid. Kattorna och
grävlingarna blev storligen nöjda med att sportfiskarna flyttade in. De matades dagligen med
fiskrens, och blev snart tama. Fristaden blev ett slags Eden, där djur och människor umgicks
på jämställd fot. Till slut tog en jättestor hankatt befälet och bildade eget revir med saftiga
svordomar. Inga andra katter och inte heller alla sportfiskare godtogs. I sitt övermod började
den även klösa grävlingar, men kom till korta och blev en spökkatt. Dimmiga kvällar kan man
höra den fräsa i snåren runt rensbordet, där numera minkarna lever sitt hemliga liv.
Som ett eko från det forna Eden landar ibland en tam hackspett på kaffebordet och änder och
gäss håller metaren sällskap på bryggan.
Det är märkligt att sportfiskarna, dessa passionerade fiskmördare, kan vara sådana djurvänner,
när allt kommer omkring.
Spökena var motspänstigare. Gösfiskare som övernattar för att komma ut i soluppgången
väcks ibland av häftiga ljud, föremål som välts och ibland en stark närvarokänsla. Det händer
mycket i gamla trähus.
Nu sitter gamla ärrade fiskare på verandan och drar förskräckliga historier om jättelika
gösfångster för storögda nybörjare. ”Vad är sanning” undrar de. “Vad är sport?”
Stranden utanför Fristaden, Källviken, är vintertid en bra fiskeplats för gädda och abborre.
Sommartid är trafiken i vattnet för stor, gäddan och abborren går ut till siklöja och nors på
djupare vatten. I mitten av juni kan det under några dagar bli fullt med fisk som trotsar
motorbullret. Det är när löjan leker vid den stora stenen strax utanför bryggan. Då kokar
vattnet av galen småfisk, tunga abborrar och aspar gör rusningar och måsarna bildar ett
skrikande moln. Det pågår några dagar, sedan är det tyst. Gamla fiskare säger att löjan alltid
har lekt vid den stenen i juni.
Om man börjar sin roddtur ett stenkast från stranden med kurs på Fyrisåns mynning, kan det
löna sig att ha ett gäddrag på släp, men mest är stranden känd för sitt ålfiske på försommaren.
När man vittjar långreven i gryningen, kan man vara nästan säker på att få känna de tunga
rycken från en eller flera tvåkilosålar. Samtidigt kan man bli mystifierad av att krokar blivit
uträtade och tjocka tafsar avbitna. Olaus Magnus som på 1500-talet ljög som en biskop påstår
att han sett ålar om sex fots längd och malar på åtta fot. Man vill så gärna tro att det
fortfarande finns obesegrade monster i sjön.
Man ror förbi en förfallen stenpir, där ångbåtarna en gång levererade pilsner och mjölk till
sommargästerna. Huset i backen är från 1896 och tillhörde under många år en förening av
kvinnliga handelsbiträden. Där piren kommer ut ur vassen är det ett bra abborrfiske som på
alla ställen där vass och sten möts. Resten av sträckan mot åmynningen, förbi Kohagens
campingplats, är svårfiskad utom vintertid då man kan angla gädda. Även då kan det vara
svårt eftersom Fyrisåns vatten strömmar längs stranden och gör isen riskabel. Åvattnet är
näringsrikt och skapar ideala förhållanden för ål, sutare och braxen, men man måste tänka på
att vårfloden varje år tar med sig träd och buskar som sjunker ner just här. Bästa
fiskemetoderna är mete, pimpling och angel. Sämsta metod är att släpa drag eller wobbler
efter båten.
Kohagens campingplats är riktmärket för en natebank hundra meter utanför stranden. Här
vimlar det av betesfisk året runt och säkrare matställe för rovfiskarna finns knappast.
Spinnfiske är besvärligt i det tjocka sjögräset. Mete och pimpel är bäst.
Fyrisån
Fyrisåns mynning har alltid bjudit på ett rikt fiske, så rikt att Uppsalas professorer ända från
medeltiden haft privilegium att dra not där under lekvandringstiden. Nu finns inte det
privilegiet kvar, men man kan inte vara säker på om någon av metarna vid sjömärkena och
stengrunden inte är professor. Numera ser de ju ut som långhåriga pojkspolingar.
Ån kommer från stora jordbruksbygder, rinner genom en relativt stor stad, och för med sig
näring och avfall som gödslar viken, men mest på den norra stranden där strömmen startar en
motsols trög virvel i Ekoln. Vid den östra stranden kommer strömmen från sydväst med rent
vatten, som därtill är påspätt med rent källvatten från Uppsalaåsen. När det regnar över det
täckdikade Uppland bör en förnuftig fiskare söka sig till den södra stranden, eftersom
lervällingen i norr förblindar alla fiskar utom ålen.
I april börjar ån bryta en ränna längs norra stranden. I början är det bara några svanar och
kanadagäss som landar, men en dag hörs måsarna skrika på hög höjd och komma in för
landning. De äter kläckande sländor i väntan på det stora kalaset, då norsen anländer på sin
lekvandring. Man kan följa stimmets vandring genom att följa måsarna. Det blir ett uppehåll
vid Flottsundsbron, där Glunten en gång tog avsked av sina vänner på värdshuset, som nu är
ett vårdhem. Det är dit gäddorna går in om hösten i lä för stormarna. På den östra stranden kan
de stå hela vintern och samla iglar i gälarna.Man kan väcka dem med slantfiske med mört på
ett långt spö.
Först går de stora kungsnorsarna i stimmet, fiskar upp till tjugo centimeter, efter dem följer
miljonstimmet av små men lekmogna abborrbeten. Stimmet delar sig i två vid Sävjaåns utlopp
i Fyrisån, ett mot öster den gamla vikingatraden till Funbo kyrka, där landhöjningen säger
stopp, det andra mot norr och Islandet, medeltidens marknadsplats på isen över nuvarande
Kungsängen, där liljorna växer. Stimmet bildar en kokande fiskgryta vid Islandsfallet sista
veckan i april oavsett hur vintern varit. De är helt styrda av ljuset. Hundratals måsar kommer
störtdykande och tystlåtna män kommer med sänkhåvar för att samla in sommarens
långrevsbeten. Under stimmet går gäddor och aspar till anfall. De stannar sedan i ån för egna
lekbestyr och inför kalaset på löjor och mört i juni. Sedan blir vattnet för kvalmigt och de
flesta återvänder till Mälaren. Kvar blir ålen och vitfisken. Bland mera sällsynta fiskarter i
åarna finns också nejonöga och nissöga, den senare ibland misstagen som ett malyngel.
Vart man än kommer finns det fiskehistorier. I Vaksala kyrkas altarskåp finns det en bild av
den helige Botvid, en liten knubbig man som bär en lax i famnen. På 1400-talet blev han
bortjagad av en elak strandägare som trodde att all fisk tillhörde honom. Botvid gick fromt
därifrån, men har man sett! Alla fiskar följde honom hem till klostret, och strandägaren fick
inte en fena. För detta blev Botvid ansedd för helig.
Jag har också blivit bortjagad många gånger.
Kungshamn
Roddturen efter utflykten i ån fortsätter på östra stranden som kallas Holmen från den tid när
ån hade två utlopp i Ekoln. Man kan fortfarande se den torrlagda sänkan på åkern ovanför.
Där gick vikingaskeppens kungsled tills en sentida kung befallde att den nuvarande
mynningen skulle rensas till tre famnars djup. Detta gjorde man så grundligt att man petade
hål på den vattenförande åsen. Östra strandens vatten är renare och kallare på sommaren och
litet varmare på vintern. Av detta följer att kallvattenfiskar som gädda, lake och siklöja kan
komma in mot stranden sommartid, medan värmeälskande fiskar som abborre, gös och mört
kommer dit på vintern. Hela sträckan fram till Kungshamn är bra pimpelvatten på vintern och
särskilt ett stenkast utanför herrgården. där en källa strömmar upp ur sjöbotten.
Kungshamn har en uråldrig historia som infart till Uppsala. I leran efter den gamla fåran har
man hittat åtskilliga fynd, bland annat ett tungt guldsmycke, som kanske offrades som tack för
god sjöfart eller lyckat röveri. Det var här Olov Rudbeck trodde sig se svearnas lager av
kaststenar. Av gammal vana smyger sig fiskaren förbi på åtminstone två stenkasts avstånd.
Domprosten Wallius bildade Kungshamns gård 1629 genom att slå tillsammans några mindre
gårdar som han på okänt sätt lagt beslag på. Det var en trätgirig herre, som dessutom led av
berättigad svartsjuka mot sin lättfotade husfru Kristina, som sades njuta tobak och annat
tillsammans med studenter. Efter hans död adlades barnen under namnet Vallenstedt. Lars
Wallenstedt blev greve genom att stödja Karl XI i reduktionen av kyrkans egendom, och
brodern Olof blev regeringsråd. Kvar på Kungshamn fanns tre systrar under befäl av den
argsinta och lärda Margareta. Hon har i kvarlämnade brev beskrivits som “ett högröstat och
argsint stycke”. Det var dock egenskaper som passade tiden och hon blev gift riksrådinna
Björnklo, kanske ett passande namn. Kungshamn har förstås mycket äldre anor än de
adelssläkter som uppstod i trakten framför allt som skeppshamn för de gamla
uppsalakungarna. Karaktären av försvarsanläggning måste på något vis ha smittat av sig på
bebyggarna. Särskilt kvinnorna tycks ha varit argsinta, om det berodde på att männen höll till
vid hovet i Stockholm, eller om männen helt enkelt höll sig borta för att de var så argsinta.
Om detta kan man belåtet filosofera ensam i båten vid natebanken intill det gamla
hamninloppet. Hur gick det egentligen till, när Maria Wallenstedt iförd sjömanskläder råkade
i slagsmål med en dräng i Stockholm? Hur kom det sig att revirhävdandet varit så starkt ända
in i vår tid? Äldre fiskare minns hur den sista Damen på Kungshamn kunde förfölja roddare
längs stranden och be dem ryka för fan i våld, en ed med gamla adliga kvaliteter. Till hennes
hedersminne må nämnas att hon hade en helt modern syn på natur- och kulturvård. Före sin
död skänkte hon Kungshamn till en stiftelse med uppgift att bevara ett stycke mellansvensk
natur. Man må tycka vad man vill om stiftelser, som ju kan vara ett listigt sätt att domdera
efter döden, men nog är åskanten ner mot vattnet ganska vacker med sin gamla skog.
Vinden styr fiskelyckan på Ekoln. “Gösen går dit vinden står” heter ordspråket och det är inte
påhittat för rimmets skull. Efter några dagar med västlig vind kan man få gösnapp under
abborrmetet vid Kungshamn. Vid nordlig vind hittar man gösen i sjöns södra ände. Ekoln
roterar i en långsam motsols virvel med en nordgående ström vid östra stranden. Vinden kan
öka eller minska strömmens hastighet, och det kan bildas mindre virvlar i lä av uddar och öar.
Den drivande plankton följer vind och ström, mört och löja följer efter och lockar till sig
abborre och smågäddor. Annorlunda är det med kallvattenfiskarna och gösen som mest lever
på siklöja och nors. När ytvattnet pressas mot en strand av vind och ström uppstår en
bottenström i motsatt riktning som tar med sig näring ut mot djupbranten. Där finns
sommartid stor gädda, lake och någon enstaka öring samlade kring stimmet av nors på 8 - 10
meters djup, precis i skiktet mellan varmt och kallt vatten. Plankton och även norsen stiger
högre när dagsljuset avtar, och det är därför man av gammalt ror efter gös på kvällen med drag
som går på ett par meters djup. Mitt på dagen i strålande sommarljus kan man bara komma åt
gösen med djuppimpel.
Det kan verka enkelt att räkna ut var fisken står, men det finns också okända faktorer i
uträkningen. Man måste räkna med temperatur och årstid och yttre störningar som racerbåtar.
Lördagar och söndagar under sommaren är trafiken som störst och Flottsundsviken nästan
fisktom, som man kan se på ekolodet. Fisken har då dragit sig ner på större djup mitt ute i
fjärden eller vid steniga stränder dit motorbåtarna inte kan gå. Bästa fisketid i viken är alltså
på vårarna, när båtarna fortfarande ligger på land eller sent på hösten eller vintern. Tidiga
vardagsmorgnar är också bra. Då är fiskaren kung över alla abborrgrund, en mediterande kung
som njuter av stillheten.
Djupviken
De sjuhundra meterna från Kungshamn till Djupviken har sitt största intresse under hösten,
när gäddan kommer in på grunt vatten, samt om natten. När solen gått ner brukar denna strand
bli en tummelplats för jagande nattfiskar. Det är främst gösen som kommer i fråga, men det
kan inte uteslutas att en och annan öring deltar. För detta talar det rena vattnet, som silar ut
från åsen och den mängd av föda som driver in vid västlig vind. Stora sländkläckningar
förekommer på sommaren. Öringen har äntligen nått hit upp efter att ha varit borta i hundra år.
Man har till och med sett den leka i åarna, förmodligen utan framgång. De kommer från
insättningar i södra Mälaren, har vistats i havet ett par år och sökt sig norrut i hopp att finna
lekbottnar. Utan omfattande fiskevård i åarna kommer de inte att lyckas. Sedan länge har man
fått en och annan regnbågslax från utsättningar i Fyrisån, och även någon röding, som kan
vara avkomma till de som sattes in i Ullfjärden vid sekelskiftet.
Ett par hundra meter norr om Djupviken blir stranden brant och stenig. Uppe på åsens krön
har fiskgjusen sitt bo i en blixthärjad tall. Den har vant sig vid att roende fiskare offrar åt
honom. Mört eller gädda, den kommer svepande med sitt skarpa skri och tar bytet i klorna.
Den och svanfamiljen har bott här i flera generationer. Likt upplandsbönderna är de starka
revirförsvarare.
Vattnet är djupt nära land med en bård av sjögräs, där det finns ett par ståndplatser för gädda.
När man plockat upp dem dröjer det ett par veckor innan nya gäddor kommit dit. Det hör ihop
med gäddans natur att inte byta ståndplats förrän hon blir bortjagad av större fränder eller
vinddriven i en storm.
När man nått fram till viken är det en bra ide’ att ankra vid den höga vassen för vila och
meditation. Stranden är otillgänglig och man ligger vid sidan av sjötrafiken. Sothöns, änder
och löjor är det enda som rör sig. Att sitta stilla och sjunka in i ett rofyllt vaggande, lyssna på
vindens stråkdrag i vass och träd skapar en känsla av delaktighet i något underbart. Plötsligt
upplever man den levande naturen i vatten, stenar och träd som våra forntida fäder har
omskrivit i gudomligheter. Vid närmare eftertanke före den helhjärtade övergången till asatron
betänker man att det inte bara var Tor och Oden och Frej utan dessutom cirka trettiotvå
mindre gudar att hålla reda på, förutom att asynjor, diser, spöken, trollkäringar, dvärgar och
jättar gör livet svårt för den som vill leva i fred.
När man fördjupar sig i gamla skrifter om fisket i Mälaren finner man att de är förvånansvärt
moderna, eller också måste man medge att vi inte vet så mycket mera om det väsentliga. På
1500-talet visste man att det fanns ett hat mellan gädda och gös. Det beskrevs att gösen
brukade bita gäddan i stjärten “med ett glödande hat” under vissa månader, men att de annars
levde i fred. Här i Ekoln vet man att den stora invasionen av gös under 70-talet betydde slutet
på det goda gäddfisket. Gös och gädda konkurrerar om samma byten, men gösen med sin
aktiva jakt slår ut gäddan som står stilla och väntar på byte. Att gösen hugger efter gäddan är
sant. Den hugger efter allt som rör sig, när den vaktar sitt lekrevir.
I vikens djupa morgonskugga kommer man att tänka på Andreas Lilonius som år 165 i Lovtal
Till Upland kallade upplänningarna ”Enkelskuggingar, ty middagssolen kastas för dem helt åt
norr. Detta slags skugga har greker, italer, fransmän och tyskar gemensamt med
upplänningarna”. Lilonius, som var befaren på Mälaren, hade tydligen aldrig ankrat i
Djupviken. Under den branta åsen kastar upplänningen skugga först på eftermiddagen och då
mot öster.
Om Mälarens fiskrikedom säger Lilonius att gäddor, ålar, rödingar, braxen och sutare finns i
stort antal. Beträffande ålen säger han att den är så rikligt förekommande att man vid vår- och
höstdagjämning kan se både åtta som tio tunnor fångade samma dag i Stockholms ström. Det
är särskilt intressant att han nämner rödingen, eftersom det troligen finns ett litet bestånd i
sjöns djupare delar. Han citerar också Olaus Magni om Mälarfisken (malen) “som givit namn
åt sjön”.
Någon gång varje sommar händer det att en dragroddare får ett sagolikt napp, så att hundra
meter lina dras ut i en spikrak flykt tills den smäller av. Det går inte att förklara med en
jättegädda, eftersom gäddorna inte beter sig så. De går i bukter, rusar ett stycke och kommer
tillbaka. Om man bara är försiktig kan man pumpa upp vilken jättegädda som helst till ytan.
Bara mal och lax rusar på detta sätt. Om det vore en lax borde draglinan hålla. Alltså var det
en mal !
Nutida uppslagsverk förnekar malens existens i Mälaren. De påstår också att det inte längre
finns någon röding. De har hämtat sina uppgifter från husbehovsfiskets dagar, då man fiskade
med ståndkrok, ryssjor och isnät. Den sista malen från denna epok togs i Fyrisåns mynning år
1946. En röding av okänt ursprung togs på isnät i Lårstaviken 1978. Dagens fiske är
annorlunda. Sportfiskaren använder veka redskap som ökar fiskeupplevelsen, men är helt
oanvändbara när det gäller att avslöja djupets hemligheter. Tro på malen och fisket får en helt
annan dimension av spänning och förväntan!
Djupviken är högst sex meter djup med sand, sten och vass närmast land och dyig djupbotten.
Den är ingen bra fiskeplats utom för sutare, ål och braxen, men den är skyddad för alla vindar
utom nordvästan. Vid den södra stranden finns den bästa platsen för mete och pimpel nära
mynningen. Vikens södra strand leder ut i en grovstenig udde under vattnet, där man kan meta
grov abborre och gös på 5 - 7 meters djup.
Sandviken och Stenhammarsgrundet
På en rak linje från Djupvikens södra udde till Sju Granars Udde ligger Stenhammarsgrundet i
Sandviken. Det kan vara svårt att lokalisera under vinter och vår, men om man syftar in sig på
en linje från de två högsta granarna på åsen och radiomasten åt Vårdsätrahållet, så är man rakt
över två stentoppar på ett par decimeters djup. På sommaren hittar man grundet, där vågorna
bryter och där man ser en bank av flytblad. Grundet är en av de bästa fiskeplatserna i Ekoln
med det bästa abborrmetet i lä på en meters djup. Strömmen är komplicerad och går ofta
medsols runt grundet, så att löja och mött samlas i små lugnvatten intill naten. Från djupare
vatten kommer gädda, gös och abborre in på jakt, för att genast gå ut igen. Vintertid kan man
hitta stor abborre på 5 - 10 meters djup väster om grundet. Märkligt nog är det en av de få
platser i Ekoln där abborren hugger på balanspirk. Annars är ett abborröga det bästa betet på
en smal och tung pirk, som kan likna en nors.
Nordost om grundet går det in en djupfåra till en djup lagun mot land. Där kan man hitta all
slags fisk, som sökt lä för dåligt väder. Efter perioder av nordlig vind, då det inte lönar sig att
söka gös på det öppna vattnet kan man försöka med pimpel på sju meters djup öster om
grundet.
Sandviken är en av de små badstränder med vit sand som finns på östra sidan. Vattnet är
långgrunt, viken är vindskyddad och idyllisk, men man far inget solsken förrän på
eftermiddagen. I den norra delen finns gles stråvass, som är bra ståndplatser för gädda under
hösten. Närmast badstranden finns en näckrosbotten, där man kan komma åt stora gäddor med
doppmete med mört som agn. Om man har tacklat med en stor trekrok och kraftig lina är det
bäst att lyfta genast vid hugget så att gäddan inte går fast i den sega växtligheten. Det är ett
höstfiske. Man kan möjligen angla där om vintern.
Den södra stranden går ut i en liten udde i riktning mot Stenhammarsgrundet. På vårisen är det
en omtyckt pimpelplats. Abborren jagar nors här i mars - april.
Sju Granars Udde
Som en breddning av Sandviken fortsätter Sju Granars udde mot väster, över och under
vattnet. Den är också formad av inlandsisen till en knappt tio meter bred morän omgiven av
djupt vatten. Man kan se den som en gren på Uppsalaåsen. Jökelströmmen har hejdats ett par
år och sökt utlopp mot väster. Man kan leka med tanken att ett stort isberg ändrat på
strömriktningen och sedan smält bort. Uppe på åsen finns en åsgrop eller snarare djup dal som
talar för den teorin.
Udden är en av de stora lekplatserna för gösen, en av de få fiskar som stannar och bevakar
platsen efter leken i april - maj. Vid den tiden hugger den blint efter allt som blänker. På
uddens spets blir strömmen tidvis stark vilket lockar nors och löja. En bra meteplats för
abborre sommartid.
Den norra stranden av udden sluttar brant mot 5 meters djup. Den är ingen särskilt bra
fiskeplats med sin tomma lerbotten, men vid stark sydlig vind kan gäddan välja ståndplats i
vindskarven. Mot kvällen kommer också gösen in i djupfåran för att jaga löja.
På spetsen och den södra stranden hittar man sin betesfisk. Djupet är starkt varierat med grova
stenar ned till 12 meter. Här brukar metarna samlas under sommarkvällarna för att meta ål
sedan solen gått ner. Hundra meter söder om udden går en djupfåra in från fjärden där man
kan pimpla gös året runt.
Nattmetet efter ål har sin speciella mystik. Man får bevittna den nattliga naturens
uppvaknande, ugglor, fladdermöss och tunga plask ute i sjön. Vinden vänder mot land och
dör, vattnet blir spegelblankt. Dofterna skärps och förändras, när mörkret tilltar. Ibland kan
man känna doften av gurka från ett stim nors, som jagats upp till ytan. Att se det försiktiga
nappet, driva in kroken och sedan brottas med en meterlång ål i daggvått gräs. Det är en
spänning som får hjärtat att bulta. När man äntligen fått det slemmiga monstret i säcken sitter
man länge och andas ut.
Ålen ska bottenmetas. Man sitter tryggt och stilla på stranden med spöet i en klyka och
spetsen mot den ljusa natthimlen. Rullen står öppen, så att linan lätt kan löpa ut vid det
försiktiga nappet. Man kan ju inte ha ett flöte, det syns inte på det mörka vattnet. 1 stället har
man fäst ett stycke vit skumplast på linan under spöspetsen, det syns bra mot den ljusa
bakgrunden. Andra sätt att varna för nappet är att lägga linan i en bukt under rullen och en
tesked ovanpå en plåtburk. Då kan man låta blicken vandra för att i stället lyssna efter nappet.
Det bästa betet för ål är löja. Daggmask är också bra, men då blir det mest braxen som hinner
först. Tacklet består av en krok nr 6 under ryggfenan på löjan. 3 decimeter ovanför kroken har
man satt ett litet blyhagel på linan som stoppare för det tunga glidsänke som är nödvändigt för
långa kast. Glidsänke är nödvändigt eftersom ålen spottar ut betet om den känner motstånd.
När nappet kommer bör man vänta några sekunder med att sträcka linan, men inte för länge,
Ålen rusar tillbaka i sitt skydd för att svälja. Får den grepp med stjärten runt en sten eller gren
kan man säga adjöss både till krok, sänke och ål.
Ålen är en mystisk fisk som genomgår många förvandlingar på sin väg från Sargassohavet till
Mälaren. Oavsett förvandlingarna kan man alltid särskilja två typer av ål. Den ena är
spetsnosad och lever av maskar, snäckor och insekter. Den andra är brednosad och en jägare
som förföljer sitt byte, som mest är småfisk men också mindre släktingar. Kan man få tag i
nejonögon som bete, så är de överlägsna allt annat.
Om ålarna skriver Olaus Magnus i Historia Om De Nordiska Folken “Ofta händer det att när
ett våldsamt åskväder rasar ålarna sträva efter att komma upp ur vattnet, liksom kände de sig
inte trygga i djupet. Men då bli massvis fångade i nät, med krokar, i burar och kistor.
Befolkningen skördar då en så mycket rikligare fångst, som ålarna sålunda av åskans dån
skrämmas ur sina hålor”.
Varför inte! Sena tiders forskare har ju upptäckt ålens elektriska sinne, som den använder för
att spåra byten nere i gyttjan.
Bland ålfiskare finns en mängd historier om jättestora ålar, som sliter inälvorna ur större
fiskar. Nätfiskare kan hitta sikar rensade in på ryggbenet, antingen ål eller kräfta har varit
framme. Det påstås att ålen har för svaga käkar för sådana dåd, men pröva att sätta tummen i
munnen på en brednosad ål! Den suger så kraftigt att det kan vara svårt att få tillbaka tummen.
En spetsnosad ål har ett sug för att bära sin egen vikt, men tummen blir oskadd.
När man under nattmetet ser småfisken stänka över ytan är det bara två jägare som kan
komma ifråga: gös och brednosad åt. På andra håll kunde det vara en mal, men miljön vid Sju
Granars Udde är inte den rätta. Malen vill ha dyig botten och svagt strömmande, varmt vatten.
Söder om en västlig linje från udden börjar det riktiga gösvattnet, “flaket”. Hundratals hektar
nästan slät botten på trettio meters djup är den ostörda miljö som gösen söker upp när stormar
eller motortrafik vid ytan blir besvärande. Vintertid är detta område varmast vid botten men
ändå behagligt för kallvattenfiskar som nors och gädda. Det är mörkt, fisken bara äter och
sover, men kan väckas till liv när man dunsar en tung pirk mot botten. Vinterfiske är dock en
vansklig syssla med många funderingar. Är det för mörkt därnere? Var svävar plankton, som
är alla fiskars livskälla?
Det är gösens natur att hålla till över djupt vatten, men om sommaren går den inte djupare än
att den håller sig inom varmvattenskiktet, som i juli kan nå tio meter. Man kan fiska gös
dygnet runt om man bara söker den på rätt djup.
Ekoln har fått sitt namn av adjektivet Ekul, som betyder upprörd. Namnet har ibland tolkats
som “sjön med ekbevuxna stränder“, vilket är en god beskrivning, men inte lika sann som
“den upprörda, bråkiga, oroliga”. För det mesta är sjön fredlig, men vinden kan komma hastigt
och dra upp en besvärlig sjö, när den möter ström. Vinden studsar mot stränder och öar och
det bildas virvlar. Ibland bildas små tromber som ökar våghöjden och kan välta en båt. När
åskmolnen skockas kan man vänta hård vind. Ett stenkast från stranden passar det bra att ro in
i vassen. Efter en halvtimme är det lugnt igen.
Rörviken
Det finns sträckor som roddaren vanligen skyndar förbi enbart för att de redan är ockuperade
av badande och vattenskidåkare. Det är en rimlig tanke varma sommardagar, men det finns ju
också andra väder. Vid regn och åska kan viken blotta sin rikedom. Att man blir våt och får
gunga ordentligt i stormbyarna spelar inte så stor roll, när fisket slår till.
Sådan är Rörviken. I juni brukar måsarna samlas i den grunda viken i skrikande flockar och de
mindre erfarna fiskarna sätter fart på snurran i tro att det är ett måsslag med abborre som jagar
upp löjan. Hur de än kastar med sina spinnare får de ingenting, de kan möjligen kroka en mört
eller braxen från utsidan. Det är fullt med fisk under måsarna, men ingen abborre.
Måsarna och mörtarna äter kläckande sländor. Besviken drar abborrmetaren vidare ut mot
djupkanten hundra meter utanför stranden.
Så kan molnen torna upp sig, det mullrar på avstånd och det kommer kraftiga vindstötar. Det
känns ödsligt ute på sjön i åskväder och man ror in i vassen för att huka under regnet.
Då hör man det.
Det är ett ljud i två tonlägen, ett sörplande “schipp-schopp” som om en gris eller soppätare
vore i närheten. Det är ålens omtalade smackande, när den äter i ytan. Man kan höra det om
våren efter varma dagar med mörtlek och om sommarkvällarna då ålen plockar snäckor från
näckrosorna. Man hör det också nu i sländtiden, när himlen är förmörkad av åskmoln.
Ålen är en stor insektsätare, och sländkläckningen är oemotståndlig. Den har troligen stått
nere vid botten hela tiden, först när det blev skymning vågade den sig upp för att sörpla de
sländor som regnet slagit ner. Man ser den bara som en virvel på ytan. Med sitt kraftiga sug
behöver den aldrig sticka upp nosen. Man hör bara ljudet och sländan är försvunnen .Man har
studerat ålar i akvarier och de beter sig just så. Först “schipp” nära ytan och “schopp”, när de
vänder.
Två gånger har jag upplevt detta i Rörviken. Metspöet fungerar som åskledare, men så länge
åskan är tio sekunder bort har jag prövat med daggmask en halv meter under ytan, och fått
hugg flera gånger efter varandra. Hela fisket tog kanske fem minuter. När åskan var framme
fick man ju lov att kura under regnskyddet och be en bön till Tor. Det har funkat.
Sedan, när åskvädret dragit bort, har jag prövat igen, men utan resultat. Det fattades något i
den kedja av retningar som får ålen att sörpla i sig allt som rör sig. Men åska, sländor och regn
är några bra anledningar att tackla för ålmete.
(Sedan jag lagat till ålen på mexikanskt vis med cayennepeppar och rosmarin kunde jag utan
svårighet härma det tvåtoniga ljudet från grisar och ålar).
Oxtorget
Vid Rörvikens södra strand grenar sig Uppsalaåsen ut i bred udde som försvinner under
vattnet mot sydsydväst. Det är en mycket intressant fiskeplats både vinter och sommar med en
strandnära ström som lockar till sig både nors och siklöja. Sommartid finns det alltid gös eller
gädda på den storsteniga botten 5 - 10 meter ner. I randen av nate på sydsidan finns för det
mesta både abborre och ål. Vintertid går en råk tvärs över sjön. Om det är mycket snö på isen
brukar råken släppa ner så mycket ljus att norsen och deras följeslagare kommer upp ända
under iskanten.
Udden benämns på vissa kartor för Sju Granars Udde efter ett tidigt sjömärke. Granarna är för
länge sedan borta och namnet har i folkmun överförts till udden vid Sandviken. Oxtorget är
egentligen namnet på en liten fin badstrand, som man kan nå på stigar längs stranden eller rakt
ner från åsen vid Domarbo. Stranden är öppen för solen redan på förmiddagen. Åsen är
geologiskt intressant med en mängd åsgropar, egentligen ett kittelfält. Landhöjningen
markeras av strandlinjer på olika höjd.
Strax före badstranden går en lång linje stråvass, som inte har något större intresse för fiskaren
utom på spetsen av den lilla udden, där det för det mesta står en gädda i skydd för den rådande
vinden. Platsen är eftersökt av gäddorna. Tar man en kan det redan nästa dag stå en ny på lur.
Margaretagrundet
Vid den breda viken in mot Fredrikslund sänker sig åsen till ett leende landskap av ekbackar
och beteshagar. Ute i sjön dyker den upp först i Storgrundet en kilometer bort och som mindre
grund ner mot Skobolandet. Viken är grund och full av växtlighet. Mete och pimpel är de
enda metoder som kan användas utan förargelse trots att det är gott om gädda både vår och
höst.
Mitt i viken, hundra meter väst om en strandklippa som kan skymtas i vassen ligger
Margaretagrundet. Det är egentligen tre parallella natebankar, som åtskiljs av djupfåror.
Grundet har fatt sitt namn som en hedersbetygelse till lantarbeterskan Margareta Lund, som
var med om att organisera sportfisket, en bragd så god som någon i en sjö så revirindelad som
Ekoln. Det är ett ytligt grund, bara en meter, men en utsökt fiskeplats både sommar och vinter.
En augustidag med nordvästlig vind i solnedgången, när vi ankrat utanför den yttersta
natebanken, fick vi se en syn av nästan religiös art för en fiskare. Ljuset kom snett bakifrån
och genomlyste vattnet inåt viken, så att det påminde om grönt buteljglas. 1 detta medium, där
luft och vatten smälte samman rörde sig ett omätligt stim av småfisk, kanske det var en miljon
tätt sammanpackade mörtglin och löjor. Stora skuggor attackerade stimmet från alla sidor och
underifrån. Det verkade som om alla sjöns fiskar var samlade inom ett stenkast från båten.
Måsarna var hysteriska. I början kom de i lågflykt och störtdök mot stimmet, men när de blev
tyngre lade de sig till vila och åt mera lättjefullt. De behövde inte ens simma, bara picka upp
en lagom smakbit inom räckhåll. Genom det öronbedövande fågelskriket hörde man ett
hundrafalt smackande av abborrar som åt underifrån.
Det var inget problem att få bete. Sänkhåven fylldes på ett ögonblick alldeles vid båtkanten.
Vi gjorde kräsmagade urval av de fetaste löjorna och började meta. Det är så egendomligt att
även i en gröt av småfisk hugger abborren alltid den som sitter fast på en krok. Experter på
abborrens psykologi säger att den vill spara sin energi, det vill säga att den har en metares
läggning och det låter rimligt. Vi märkte ju också att ju större bete vi använde, desto större
abborrar blev det.
Efter tjugo minuter var jakten slut. Abborrarna sjönk ner på sina bukar med löjstjärtar
stickande ur munnen och måsarna drev bort med vinden. Vi hade kanske fått för mycket, men
vem kan låta bli med tanke på alla fisklösa dagar man genomlidit.
I lugn och ro på grundet kan man njuta av strandens fägring. Till vänster går en lummig
dalgång med ekar och hassel upp mot Fredriksiund. Ovanför åkrarna ser man herrgården med
huvudbyggnaden från förra sekelskiftet. Fredrikslund har en historia som är förbunden med
Kungshamn och ingår också i naturreservatet. Det har sitt namn efter Fredrik Ulrik Sack, som
år 1757 köpte Kungshamn. Bland mera bemärkta godsherrar finns hovjägmästare Johan
Ludvig von Greiff, som 1809 deltog i avsättandet av Gustav IV genom att hålla fast
majestätet, när det försökte rymma. För detta fick han en pension och en sinekur som
överjägmästare i Uppsala. Detta tillät honom att på Fredriksiund odla sina hobbies som var
kortspel, jakt och hundavel. De välkända Hamiltonstövarna lär härstamma från hans två
jakthundar Panter och Diana.
Till höger går en bred vass mot en bukt som kallas Svanhalsen. Strandängen innanför är en av
sjöns största lekplatser för gädda i april och braxen i maj. Margareta Lund som var en härdad
fiskarkvinna berättade att när hon en morgon skulle vittja en gäddryssja hade en enorm fisk
tagit plats i den. Den var så stor att stjärten stod utanför öppningen. När hon samlat mod för
att lyfta ryssjan, satte fisken fart och rakt genom garnet och försvann. Av beskrivningen att
döma måste det ha varit en gädda på trettio kilo eller mera. Sådant är roligt för en metare att
höra. Det är ju ändå förhoppningen om den absoluta fisken som håller intresset vid liv.
Det kanske ändå var en mal?
Om det nu ändå skulle finnas någon mal kvar i sjön, så skulle viken vara den lämpligaste
platsen med varmt vatten och massor av mat. Botten är mjuk och varm och som gjord för att
gräva lekgropar i. En svag ström sköter syresättningen och viken ligger vid sidan av den
bullrande sjötrafiken. Kanske Margaretas stora gädda var en mal?
Fiskare har en stark längtan efter det ouppnåeliga. Man vill så gärna tro att det där ute på
djupet går den stora fisk som slutligen ska bli belöningen för många tomma fiskedagar. Denna
längtan och tro kan likna en religion, ja, alla religionens elementa ligger på lur under
fiskarhatten. Föremålet för religionen kan vara en gubbe eller en stubbe, eller varför inte en
stor fisk? 1 en äkta tro finns delar av sinnesvillor, rykten och förhoppningar. Det är så den
stora fisken uppenbarat sig för fiskaren. Hur många har inte sett eller trott sig se en mal eller
svallvågorna efter en mal. Hur många historier cirkulerar inte fiskare emellan. Hur många
förhoppningar om kommande bättre dagar!
I dag är det lätt att skapa nya religioner. Rykten kan spridas snabbare än vinden, och
psykologin har tagit fram metoder som slår mot det undermedvetna. För tvåtusen år sedan var
målgruppen några fattiga fiskare med stark tro. I dag skulle man kunna vända sig till alla
besvikna sportfiskare. Man kunde ge dem drömmen om Malen, med dunkla förhoppningar om
livsuppfyllelse. Detta kan man förstärka med sedvanliga ritualer: att vässa krokar, tillverka
jättelika flöten och sjunga malvisor. Bilda grupper för uppmuntran och samhörighet - utbilda
predikanter som mässade budskapet om den absoluta fisken och gav spridning åt färska rykten
- - - Blanda in litet moral, fiskebroder, och du har en fix och färdig religion!
Eller har du den redan?
En medeltida hävdatecknare påstår att “then grufliga Mahlen stundom utgjör ett Hinder för
Skeppsfarthen uti Mählaren gjenom sin otäckja Vana att i rask Fahrt bogsera Fiskarenas
Roddbåtar uti Fahrlederna. Bakdelen smakar som Al och Framdelen som Lake, thet Helvites
Kräket”.
För en sportfiskare är detta en beskrivning av det förlorade paradiset.
Morga
Stränderna och ängarna innanför Margaretagrundet har en historia som går tillbaka mot
järnåldern. Den ursprungliga byn Morga var en av de största byarna i Alsike socken. Det är
kyrkan som står för historieskrivningen i dessa trakter. I en skattelängd från 1221 anges en
gård skatteskyldig under Vårfrukyrkan i Uppsala. Byn fick med landhöjningen två namn;
Övermorga för det nuvarande jordbruket och Nedermorga för strandängarna som kom upp ur
vattnet. Att Nedermorga flyttade ner mot stranden hade sin förklaring i att hela byn
huvudsakligen levde på fiske, som man kan se i en skattelängd från 1596.
En hel by som lever på fiske måste föra en riskabel tillvaro. Det fanns visserligen mal och lax
och ett överflöd av vitfisk under lektiden men det kom ju också årstider, då fisken stod stilla.
Under vintern kunde man tända nattliga eldar vid en isvak och håva nors, dra isnät efter gös
eller harpunera ål i vinteridet, men långa tider måste man leva på vårens torkade gädda, mört
och braxen. Salt var en bristvara. Man kan inte föreställa sig vilka strapatser folket måste utstå
med den magra kosten, den hårda beskattningen och utskrivningarna till de många krigen.
Tänk bara på vilket arbete det måste ha varit att hugga upp fiskevakar i den metertjocka isen!
Boställena blev mindre och dagsverkena fler, när landets herrar kom hem från krigen och
skulle ha sina förläningar. Bönderna blev arrendatorer, och det livsuppehållande fisket
tillfördes herrgårdarna. Nedermorga by blev allt mindre, tills den uppslukades av
Fredrikslund. År 1870 redovisas Nedermorga som inhysta drängar och pigor hos herrskapet.
I dag finns bara husgrunderna, några jordkällare och en brunn kvar av Nedermorga. Terasser
och övergivna odlingar betas av korna från Fredrikslund. Området är betecknat som
kulturminnesområde av riksintresse och är ett av de mest besökta i Uppland. Den som går
förbi på stigen längs stranden ser bara ett stycke vacker mälarnatur. Man ser kanske
strandlinjen från vikingatiden och tänker att stenudden var ett abborrgrund då. Kanske
fiskarna hade sin båtbrygga just där den stora enen står i skydd för alla vindar. Av småfolkets
historia finns inte många spår.
Där på udden stod kanske rotebonden Jean i Morga en sommardag 1790 och såg sina två
söner och en dotter försvinna under vattnet i en fasansfull åskstorm, när de kom från sina
bröllop i Dalby kyrka. Kanske stod indelte soldaten nr 20 Åkerman här och tog en sista blick
på sin hembygd innan han for till Norge med Karl XII och omkom på okänt sätt.
700 år, tänka sej! Hur många malar har fiskarbyn hunnit med att se, ana eller drömma om på
den tiden!
Jägarn och Lillgrundet
Åttahundra meter väst om Margaretagrundet ligger ett litet skär, som kallas Jägarn - troligen
efter gamle jägmästaren på Fredrikslund - men också för Måsgrundet och Storgrundet. Öster
om grundet ligger Lillgrundet, skilt från land av ett smalt sund. De båda grunden är viktiga
landmärken får att lokalisera djupkanten från tre meter till trettio meter och därmed en av de
goda fiskeplatserna i Ekoln.
Grunden och djupkanten är lekplatser för siklöja och gös. Sommartid vistas nors och siklöja
på djupt vatten, men jagas regelbundet upp på grundkanten av abborre och gös. De trängs upp
till ytan och måskolonin på Jägarn får bråttom. Det kallas måsslag och är en signal för fiskare
att skynda dit. De sista trettio meterna slår man av motorn och glider in över stimmet. Sedan
följer en halvtimmes intensivt fiske med pimpel eller spinn, först ytligt och sedan allt djupare.
Abborren går ner och smälter maten och norsen flyr ut mot djupet. Efter två, tre timmar är det
dags för nästa måsslag igen.
Jägarn sluttar brantast mot väst och sydväst. Ett stenkast ut är det redan tjugoåtta meter djupt.
Man är ute på den flacka botten som täcker nästan åtta kvadratkilometer med några få
undantag där djupet kan vara trettiofyra meter. Det är det vanligaste vistet för
kallvattenfiskarna nors, lake och sik, troligen också för den lilla rest av röding, som
uppenbarar sig med flera års mellanrum.
Över djupbottnar brukar vattnet röra sig lugnt, och isen lägger sig likformigt. Undantag är ett
område sydväst om Lillgrundet där ström och källflöden kan göra isen riskabel. Det var här
den näst siste av Stureätten, godsägare Sten Sture på Marielund år 1812 körde ner med häst
och släde kvarlämnande bara en fårskinnspäls på iskanten. Strax intill omkom i slutet av
1700-talet ett bröllopsfölje om fjorton personer i en av Ekolns beryktade åskstonnar.
I sundet innanför Lillgrundet går en ström som kammar igenom ett stort område av sjögräs,
och det är därför en god ide att ankra vid den norra öppningen och meta abborre. Vintertid är
bästa fiskeplatserna vid grundets södra och sydvästra kant.
Stranden innanför Lillgrundet är en utmärkt badplats med släta klippor och en fin sandstrand.
Ett stycke upp på stranden ligger resterna av en fornborg som troligen ingått i sveaväldets
försvar under den yngre järnåldern.
På en sträcka av femhundra meter söder om Lillgrundet höjer sig stranden så att urberget
kommer i dagen i branta stup. Det är en av de få platser en djupgående båt kan gå ända in till
land men man bör komma ihåg regeln om ett stenkast från stranden Det finns den mest
inbjudande stenhylla att landa på, trakten verkar helt öde, men försök bara! Plötsligt rasslar
det av stenar och arga röster manar en att försvinna. Man har inkräktat på revirförsvararnas
badsten, men var finns de! Är det troll som bor i berget eller kvardröjande röster från
Styrbjörn Starkes dagar? Rödmosiga ansikten visar sig bakom ett klipphörn och man lägger
kvickt ut från land. När man rundat Farliga Udden ser man en stuga högt uppe på branten,
som tillhör Stiftelsen. Något nedstämd ror man vidare i funderingar över den mänskliga
naturen. Reviret i stan är kanske bara en balkong. På landet kan det sträcka sig bortom
horisonten. Är stadsbon mera civiliserad och mindre djurisk?
Platsen är geologiskt intressant. Nästan överallt i Uppland ligger ett tjockt lager ishavslera
över berggrunden. För fyrahundra miljoner år sedan gick en fjällkedja tvärs över landskapet,
och det är de nedslipade resterna man kan beskåda. För en geolog är detta mer intressant än de
mest himlastormande alper. Klipporna vid Farliga Udden fortsätter sitt branta fall under
vattnet så att det bara ett stenkast ut är tio meter djupt.
Blackan
Den branta stranden fortsätter ett par hundra meter med gles djupvass som är bra ståndplatser
för gädda. Innanför skäret Blackan är sundet bara meterdjupt och ett bra tillhåll för betesfisk.
Skäret höjer sig som en kulle av granit från tjugo meters djup. Det är riskabelt att bestiga. Till
och med måsarna slår kanor när de landar. Troligen kommer namnet av det fornsvenska
“black” som betyder falsk och lögnaktig. För fyrahundra år sedan var det ett farligt grund
under ytan.
Det bästa abborrrnetet har man vid skärets sydöstra sida, där botten sluttar från en till sexton
meter. Vid djupmete händer det rätt ofta att man får en gös eller två, men för det mesta är
botten runt skäret ganska mager på fisk, frånsett mört och braxen.
Moraviken
Till vänster efter Blackan kommer den dyiga Moraviken med glesa vassar och täta
näckrosbestånd. Viken har fått sitt namn av fornsvenskans “mor”, som betyder tät och fuktig
skog eller sumpig äng, och det kan än i dag vara en bra beskrivning av stränderna som är
sumpiga och otillgängliga med gles bebyggelse. Vikens brist på ekonomiska möjligheter har
lämnat den orörd som en uråldrig vildmark. Den har ett slags dyster skönhet, ett
hemlighetsfullt väsen som ruvar över minnen i bottenslammet. Viken var kanske Styrbjörns
sista ankarplats - ett stenkast från stranden - innan han i gryningen rodde mot Kungshamn och
nederlaget.
Att övernatta i båt är en säregen upplevelse. Man ligger på rygg och ser rätt upp i
stjärnhimlen, där satelliterna klyftar upp rymden med en timmes mellanrum. Förr var det
gudarna som övervakade jorden, nu är det Nasa!
Från stränderna kommer ljud av jagade och jagande djur och en uggla sveper över månen.
Forntid och nutid kolliderar och blandas i en rysning. Dimman kommer tidigt och ligger kvar
efter gryningen. Man vilar i ett vitt töcken, ett ljudförstärkande medium som förmedlar röster
och ljud från avlägsna tider. För en lättrörlig fantasi spökar det i Moraviken.
Viken har sitt största djup, åtta meter, i mynningen. I de inre delarna är den sumpig med tät
vass och näckrosor. Mitt i viken finns en dybank på två meter djup där man kan meta abborre
året runt. Annars är viken fiskrik bara vår och höst, huvudsakligen gädda i den glesare
djupvassen.
Skallan
Den udde som avgränsar Moraviken mot söder och i en grundbank sträcker sig mot holmen
Fläskjan var för inte så länge sen också en ö. Landhöjningen och en del mänsklig hjälp har
skapat landförbindelse med Ekshagarna och Krusenberg. Namnet har den troligen fått av att
den vänder två skalliga, rundslipade hällar ut mot farleden. Betraktar man dessa två runda
klinkor med ett buskage emellan, så förstår man det frodigare namnet Käringarslet, som är det
enda gångbara bland vanligt folk. Det är helt enkelt en jättekäring som visar baken för jätten
Fläskjan!
Mera modesta fiskare har i ekivokt pryderi föreslagit att man ska kalla udden för Damhäcken
eller Damdalen, för att inte chockera gästande turister.
Mellan Skallan och Fläskjan löper en grundbank på ett par meters djup. Mot norr sluttar
tröskeln ganska hastigt till tjugo meter. Mot söder är det grunt vatten nära en kilometer. Mot
väst cirka trehundra meter går djupkurvan för tolv meter. Bästa fisket vid Skallan har man vid
västlig vind, i vindskarven till det lugna vattnet bakom klippan. Gädda och abborre driver in
och ställer sig på lur. I natebankarna väster om udden är det mestadels bra abborrfiske året
runt.
Fläskjan
Att fläskja eller flässja är fornsvenska och betyder att spänta av en flisa. Ön kunde med ett
nyare ord kallas Flisan liksom så många andra mälaröar som ligger ytterst i en skärgård. Ön
har länge varit en omtyckt utflyktsplats. Den är obebodd, så man behöver inte tänka på
stenkastarregeln. Förr fanns det en dansbana här och det talas också om en viss gruvdrift i
hemmansägarskala. Hit kom drängar och pigor roende till midsommardansen ända från Sjöö
och Skokloster. Äldre fiskare kan förtälja om blodiga slagsmål de bevittnat på tryggt avstånd
under gösrodden. Stenkastning lär ha förekommit som en eftergift till Ekolns rykte. Fläskjans
stenar är inte runda och vattenslipade som forntidens kaststenar, bara kantiga sprängstenar
från gruvdriften. Nog så effektiva för blödande sår men inte för bulnader och kontusioner.
Nu för tiden går det lugnare till. Segelbåtar ankrar i lä för natten. Gösfiskare går i land och
sitter som måsar på klipporna och spanar efter gösvak. Både spriten och erotiken är mera
urvattnad för de nya generationerna. Passionerna svallar lägre och stenkastningen har praktiskt
taget upphört.
Nordost om holmen sluttar botten kraftigt till tjugofyra meter. Fläskjan är den synliga toppen
på ett kilometerbrett grund som har sin största utbredning mot syd och sydväst. På den östra
sidan finns en lång natebank, som är en omtyckt meteplats. Storabborren kommer in om
kvällarna, det är stora klumpar runt kilot som kommer vandrande i par eller små sällskap. På
försommaren kan det hända att både asp och sik kommer in för att äta insekter och småfisk.
Ekolns storabborre hugger inte på vilket bete som helst. Så länge den väger under halvkilot tar
den fortfarande löja och nors, sedan ändras bytesvalet till allt större fiskar. När man metar
gädda med mött som bete kan man ibland få en storabborre, men det absoluta favoritbetet är
siklöja eller kungsnors, fiskar upp till tjugo centimeter. Det är inte lätt att få tag i dessa beten
eftersom de går på djupet, men man kan se jakten på dem ute över öppet vatten i
solnedgången. Det är asp, gös och abborre som jagar upp dem till ytan. Framför allt är det asp
som leker vallhund och driver ihop stimmet till en gröt. Eftersom nätfiske är ett privilegium
endast för strandägarna kan sportfiskaren pröva att kasta en strömmingshäckla över stimmet,
eller något annat sätt som inte kolliderar med lagen.
Väster om Fläskjan brukar det gå bra att pimpla gös även mitt på dagen, vanligen på åtta till
tio meter djup. Längre ut mot väst, det egentliga “flaket”, ror man efter gös från juni till
oktober. Trolling efter motorbåt har dykt upp som en avart, men är egentligen förbjuden
Oväder i form av åska och skydrag kan komma snabbt på den vida ytan. Man kan litet
föraktfullt kalla Mälaren “Grodhavet” i motsats till det riktiga havet, men faktum är att
sötvatten har besvärligare rörelser än det salta. Vågorna är brantare och korsar varandra. Det
är många som seglat omkull i plötsliga kastbyar. När det plötsligt blir stiltje med blankt vatten
under mörka moln bör man se sig för. När vinden efter en stund kommer farande från norr kan
man se den som ett band av upprört vatten, och då har man bara några minuter på sig att
komma i skydd. Vindkanten törnar mot uddar och öar, bromsas upp och börjar virvla. Virveln
växer över den sista kilometern av fritt vatten, och man kan se ett av Ekolns berömda
“sjöspöken” resa sig som ett genomskinligt tom över det svarta vattnet. Kommer man för nära
virveln träffas man av en vind med orkanstyrka.
Från en skyddad vassglänta såg jag en gång hur ett sjöspöke kolliderade med Fläskjan och
upplöstes i ett moln av skum, löv och avbrutna kvistar. Ljudet när ett skydrag träffar land är
som när naturen ger upp andan eller jätten Fläskjan får en smocka i solarplexus.
Det är inte underligt att våra förfäder upplevde naturen som befolkad av gudar, jättar och
trollpackor. Precis som ett gammalt hus gömmer Mälaren på minnen, som vaknar till liv om
man är liten och rädd. Nutidsmänniskan behöver starka retningar för att bli rädd, men när man
ser ett sjöspöke komma rusande i ektoplasmisk vithet mellan svart vatten och dundrande luft
håller man andan. Tor var ordningsmannen som höll reda på de onda makterna. Man gillar
honom, men är rädd att han ska kasta Mjölner åt fel håll. Korpar kommer ibland och leker
fallande löv i åskväder. Bilden blir fullständig och man är också beredd att åkalla Oden.
På en sträcka av tolvhundra meter från Fläskjan till skäret Pinkan söderut finns inget större
djup än sex meter. Här brukar man ro efter gädda med bottengående wobbler hela sommaren.
Mitt på en linje från Skallans spets till sjömärket vid Pinkan finns ett bra abborrgrund på tre
meters djup. Vattnet runt Pinkan är intressant för sin blandning av sten och nate, en idealisk
botten för abborre. Man kan alltid sätta som en regel för sitt abborrmete att gränsområdet
mellan sten och vass är fiskrikast.
Mot nordväst från Pinkan ser man ett sjömärke som markerar en djupkant mot norr. Av skäl
som ännu inte är förklarade finns det nästan jämt gös och gädda vid botten på fem meter
medan abborren håller sig en meter under ytan. Det måste vara minst femtio gånger jag
konstaterat detta, men jag har ingen förklaring!
Krusenberg
När man rott genom det trånga sundet innanför Pinkan ser man Krusenbergs herrgård uppe på
udden vid Alsikeviken, som också kallas Kyrkviken. Här låg ytterligare en försvarsanläggning
från vikingatiden med uppgift att bevaka farleden vid Stavsund på Skoklostersidan och den
led som förde från Sigtuna genom Garnsviken och en liten å till Alsikeviken.
Tidigast omnämnes Krusenberg 1562 som en förläning till Arvid Trolle efter att tidigare ha
ingått i Alsike By. Godset med sina niohundra hektar bördig lera har vandrat i
stormanssläkterna tills det i våra dagar blivit konferensanläggning, en allt vanligare utveckling
av makten runt Mälaren
Längst ute på udden ligger resterna av en gammal ångbåtsbrygga som minner om de tider då
bönder och fiskare for till Uppsala och Stockholm med sina produkter. Fiskare från Roslagen
sökte sig upp till bondbygderna med strömmingstunnor i lasten. Erk och Maja tog båten till
marknaden. Godsherrn tog plats i herrskapssalongen för en snabb resa till Stockholm, när
kungen behövde råd. De flesta godsen runt Mälaren hade egna ångbåtsbryggor.
Mälarens första ångbåt hette Amphitride och togs i bruk 1818. Den var skoveldriven med en
Owen ångmaskin, som inte alltid gick att stoppa. Uppsala fick sin första förbindelse med
Stockholm 1820 med ångfartyget Upsala. Flera andra linjer korsade Ekoln, ett tag fanns det
fyra rederier i Uppsala. Trafiken blev mindre när järnvägen kom, men linjen till Stockholm
fanns kvar till 1945.
Där Alsikeviken öppnar sig får man en vid utblick över Krusenbergs domäner. Åkrar och
betesängar, som för inte så länge sedan var sjöbotten, sluttar ner mot den grunda viken, som är
tre kilometer lång och en kilometer bred. Den inre halvan och stränderna täcks av vass och
flytväxter, och botten är mestadels sumpig. Som andra övergödda vatten blir den under
vintern syrefattig i de inre delarna, där man mest finner sutare, braxen och sjöruda. Under
våren finns det stora lekplatser på den norra stranden. Vid ihållande vind från väst kan gösen
vandra halvvägs in i viken.
Krusenberg har en kvinnornas historia liksom de flesta gårdarna runt Mälaren. Männen
försvann i krig eller deltog i hovintriger, som inte lämnade dem någon ro hemma på gården.
Man minns änkan Karin Kruus, dotter till Axel Oxenstierna, som år 1645 lät uppföra ett
pampigt slott till minne av sin hädangångne man. Hon var ett rivande fruntimmer med fyra
döttrar, som hon höll i tukt och Herrans förmaning. Hennes dotter Brita blev husfru 1666
genom gifte med Jakob Lilliehök, major vid Adelsfanan. Hon blev änka vid arton års ålder,
när han stupade i ett slag mot danskarna. Hon födde en dotter och levde sedan ogift till 1716.
Samma år brann slottet upp. Det enda som finns kvar av den praktfulla byggnaden är den
vänstra flygeln.
Det nuvarande corps-de-logiet, en ståtlig träbyggnad, stod färdig 1806 under baron Rudbeck.
Det är i nyklassisk stil och ritat av arkitektprofessorn Carl Christoffer Sjövall redan år 1796.
Numera är jorden utarrenderad. Man kunde nog ro närmare än ett stenkast om det inte vore för
den breda vassen och den sumpiga stranden. Frånsett någon enstaka ryssja eller gäddsax har
stranden ingenting värt att försvara.
Ekhamn
Gården Ekhamn har en ännu äldre historia. Den omnämns första gången i en urkund från 1264
som tillhörande Cisterciensenunnorna på Skokloster. Gustav Vasa drog in gården till Kronan
och skänkte bort den som ett adelsfäste. Ända fram till 1895 har sedan namnkunniga ätter som
Oxenstjärna, Rudbäck och Ulfsparre bott där (när de inte bodde på andra förläningar runt om i
landet). Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1600-talet på en murad källare från 1400talet. 1 källaren lär det finnas en hemlig gång ner mot stranden. Spöken lär också förekomma.
Vid gården finns också en skvaltkvarn och en fatabur från 1600-talet.
Den inre delen av viken kallas Haknäsviken efter det “hak” som tidigare var ett litet hinder för
sjöfarare från Sigtuna. När de tog sig upp genom Garnsviken måste de släpa båten över näset,
en följd av landhöjningen, som nu definitivt satt stopp för sjöfarten. Haknäsviken, som delvis
är invallad är en förnämlig fågellokal, kanske den bästa norr om Stäket. Stränderna är sumpiga
med högre liggande odlingsmark och ekbackar, en typisk herrgårdspräglad mälarnatur.
Utom för gädda höst och vår är den södra stranden tämligen ointressant som fiskevatten, om
man inte spekulerar över malens hemvist. Här borde den ha ideala livsvillkor. För den som
tror på ryktena om hemliga insättningar av mal i Mälaren måste tillfället tas i akt. En stor mört
på en grov krok medan man ankrar och tar sin middagsvila är inget dåligt försök!
På den fortsatta rodden längs stranden når man fram till Stickarsudd vid Stavsundet, där det
öppnar sig mot Skofjärden. Den norra och västra sidan av udden sluttar snabbt till tio meters
djup på grusbotten. 1 den sydliga strömmen runt udden trivs nors och löja, som lockar fram
större fiskar.
Stavsund
Sundet är enda utlopp från de nordliga fjärdarna till övriga Mälaren. 1 genomsnitt rinner tjugo
kubikmeter i sekunden över den femmeterströskel där sundet är grundast. I vårsmältningen
och vid höstflödena kan det vara mycket mer. Under högsommaren och midvintern är
strömmen nästan omärklig.
I sundet kan man se att Mälaren är ett kommunicerande kärl. Vid ett lågtryck med nordlig
vind över Sörmland ökar strömmen söderut genom sundet, men den kan vända åt andra hållet
om vädret blir det motsatta. Det är som om man ser Mälarens långsamma andning eller kände
pulsen från ett väldigt hjärta. Innan sjön reglerades var pulsen djupare. Numera är det bara en
meters skillnad på högvatten och lågvatten i Ekoln. Tidigare har det varit dubbelt upp och vid
den stora översvämningen 1780 var högvattnet fyra meter. Då var Stavsundet en fors.
Vattnet i Stavsund är en blandning av åvatten från västra och norra Uppland. Det har
deponerat sitt slam i Lårstaviken och Ekoln och är klart, men laddat med näringsämnen.
Denna kombination av strömmande, grunt vatten och en näringsrik miljö är förstås intressant
ur fiskesynpunkt. Sundet är den enda framkomliga vägen för vandringsfiskar söderifrån. Man
kan på sätt och vis vara tacksam för den starka motortrafiken som gör det omöjligt att stänga
av sundet med nät och fiskfällor. Spöfiskaren kan hoppas att få en del av de stora
insättningarna av lax och ål i kustbandet och centrala Mälaren.
Fisket i Stavsundet har i århundraden legat under Skokloster och var säkert mycket lönsamt så
länge lax och ål vandrade mot Fyrisån. Det fanns ju också trånga passager vid Eriksund,
Sigtuna och Stäket där man gjorde stora fångster, men redskapen var inte så utvecklade som i
dag, det fanns helt enkelt mera fisk att dela på. Det måste också ha varit en bättre balans i
fiskbeståndet eftersom man också fiskade mört, ruda och braxen åt husfolket. I dag jagas bara
rovfiskarna vilket är skada. Kall, inkokt mört och braxen är en delikatess.
De adliga godsägarna värderade fisket mycket högt utan att själva delta i det utom för nöjes
skull. Arrendatorer och torpare eller särskilda fiskare skötte leveranserna till herrgårdens kök
eller försäljning i Uppsala. Av hushållsanteckningar från Skokloster från 1700- och 1800-talet
betecknas fiskartorpet vid Aludden som föga bärkraftigt på grund av “gailstrand”. Undras om
inte herrskapet blev lurade av fiskare eller förvaltare på den punkten.
Ålens vandringar genom sundet sker i maj - september. Numera kommer inte många den
naturliga vägen från Östersjön, det finns allt för många hinder. Man vet att massor av unga
ålar stannar vid värmeverkens utsläpp i havet. Andra drabbas av miljögifter. De som ändå
kommer fram och tar sig över dammbord och slussar är för fåtaliga att bilda underlag för ett
lönande fiske. Därför fångar man nu glasålen i västerhavet och sätter in den i Mälaren bland
andra stora sjöar. Där lever de några år och blir blankålar, som vid ett par kilos vikt går ut ur
sötvattnet med kurs på Sargassohavet.
De unga, som bara väger ett par hekto följer strändernas alla kurvor på grunt och varmt vatten,
där det är gott om näring som passar dem. De äldre, utvandrarna, följer djupare vattenstråk,
där de känner av strömmen mot havet. .De har bytt dräkt till svart och silver och väl ute i
havet slutar de äta. Inne i Mälaren laddar de fortfarande upp reservnäring. Löja, eller bitar av
siklöja är oemotståndliga beten.
Olaus Magnus: “Ålar lägga inte ägg, de föröka sig genom att skava av slem mot stenarna”
“Malen är en fisk med brett huvud och 6 - 8 fot lång. I Svärje håller den till i en sjö som kallas
Mälaren”
Hatet
På Stavsundet sydvästra strand kan man se Skoklosters slott byggt av Carl Gustav Wrangel
1670. Som egendom har det anor från cistercienserklostret och 1200-talet. Det är fyllt av
dyrbarheter som rövades under trettioåriga kriget. Som minne av nunnorna finns den
restaurerade sockenkyrkan. Man ser turisterna, marinan och biltrafiken. Lite för kommersiellt
för en allvarligt syftande fiskare.
Sträckan från Stavsund till torpet Hatet på Skohalvöns nordsida ingår i den väldiga
förkastningslinje som bildar Alsikeviken, sydsidan av Ekoln och Lårstaviken. Sådana
förkastningar är intressanta för sin mängd av mineraler som vällt upp ur jordens inre. Trots
den täckande leran kan man ändå finna några vackra stenar i strandkanten.
Stranden består av morän på en sträcka av två kilometer fram till udden vid Hatet. Området är
grunt med breda vassar och blockig botten, just en sådan miljö som gäddan föredrar när den
går mot stranden om hösten. Vid nordlig vind under sommaren är det ett bra område för gös
och stor abborre. Udden vid Hatet är särskilt bra med en brant sluttande djupkant till fjorton
meter.
Torpet ligger i norrsluttningen, omgivet av skog. Det tillkom på 1600-talet och fick namnet
backstugan Hatet. Efterhand tillfördes några små åkrar och bygget fick rang av torp, senare
“mellanstort torp”. De skilda beteckningarna visar att även småfolket hade sina klasskillnader.
Ortsnamnen har ofta en glömd småfolkshistoria. Hatet har kanske samma ursprung som
Nöden, Pinan och Eländet, ganska vanliga torpnamn. Nog är det troligt att namnen beskrev de
förhållanden folket levde under.
Vid Hatet var jorden karg, man måste ha hämtat näringen ur sjön med dagsverken och
avgälder till slottet. I avgrunden mellan de prålande tyskarna på slottet och torparna växte
Hatet.
Storsand
Väster om Hatet följer en två kilometer lång sandstrand med breda vassar, där det
huvudsakliga fiskbeståndet är braxen, mört och löja. Stranden ligger skyddad för de vanliga
vindarna och är en fridfull rastplats för småbåtar. Den första kilometern strand kan dock vara
riskabel med stenar strax under ytan även ett stenkast ut.
Även detta område betecknades som “gallstrand”. Några som alltid fiskar här med stor
framgång är hägrarna från kolonier i Skofjärden. På avstånd liknar de gråa stolpar, orörligt
nedpålade i strandvattnet.
Ett par hundra meter ut från land är det större tillgång på fisk. Här har siklöjan sitt största
näringsområde och bjuder på mera ovanliga sätt att fiska. ”Där åtelen finns där samlas ock
gamarna”, for att citera en äldre källa. Gamarna runt siklöjan är måsar, gös, asp och abborre.
På kvällarna är vattnet ofta spegelblankt och man kan se den stigande siklöjan som krusningar
på ytan. På dagen går den nere vid botten, i skymningen följer den plankton uppåt.
Siklöjan har ungefär samma beteende som norsen. Båda är kallvattenfiskar, men siklöjan vill
ha klart vatten och leker på några meters djup om hösten. Norsen föredrar lerigt vatten och
leker grunt om våren.
Siklöjan är förbisedd i sportfisket. Som planktonätare är den en nyttigare föda än de
miljöskadade rovfiskarna. Man får tackla pimpelspöet med upphängare och krok nr 12 med
maggot eller konstgjorda flugor. Om man inte har ekolod kan man börja söka där måsarna
kretsar.
I Ekoln finns också ett litet bestånd storsik. Den har ungefär samma vanor som siklöjan, och
kan metas med smånors som bete. När vattnet blir kallare mot hösten kan man få den på små
blankdrag.
Norsholmen
Innan man når mynningen till Lårstaviken ser man till vänster en smal udde skjuta ut från
Skobolandet. Det är Norsholmen, som fått sitt namn på den tiden man drog not efter nors om
våren och på senhösten, ibland mitt i natten i skenet från stora eldar. Numera har holmen
landförbindelse och är hemvist för ett båtsällskap. Tvåhundra meter rakt öster om holmen
ligger ett litet grund - knappt tio kvadratmeter med det bästa abborrmetet i trakten.
Norsen är hela sjöns stapelföda och förekommer i så stora mängder att man förr använde den
till kreatursfoder. Den är en liten laxfisk, som påminner om strömming i smaken. Numera har
den ingen direkt ekonomisk betydelse för strandägarna men desto större för sjöns liv.
Eftersom fisket efter rovfiskarna är så ensidigt i sjön kan norsen växa ganska ostörd. På vissa
platser kan man se stimmen som en extra botten med ekolodet. Den har sitt huvudområde
utanför Norsholmen, där det näringsrika vattnet från västra Uppland strömmar förbi. Närheten
till goda lekplatser över grus och sand har hjälpt beståndet att öka. Inga långa farliga
lekvandringar behövs, bara lägga rommen och gå tillbaka till jobbet på djupt vatten!
Norsen har en skrämsellukt som påminner om färsk gurka. När gös och abborre skrämmer upp
ett stim mot ytan kan man i rätt vind känna doften på flera hundra meters avstånd. Till och
med om vintern kan man i ett nyborrat hål känna doften av färsk gurka. Då har man kommit
rätt. det pågår en jakt därnere.
Botten nordväst om Norsholmen är kuperad med djupskillnader på ett tiotal meter. Det är en
intressant miljö eftersom många fiskar föredrar gränsområden mellan olika bottnar. Sjuhundra
meter ut finns ett djupgrund på 22 meter omgivet av större djup. En given plats att undersöka
med pimpeln, inte bara vid botten utan några meter upp. Man ser strömmens riktning på
pimpellinan och kan gissa var fisken står i lä och äter. Under vintern rör sig laken på grundet,
men var försiktig med isen. Den kan tunnas ut av strömmen på oväntade platser.
Reveludden
Väster om Norsholmen följer drygt två kilometer av omväxlande hällmark och moränstrand
avbruten av vassrika grunda vikar. Botten sluttar i allmänhet brant utåt till trettio meters djup.
Man kan gå iland och spinnfiska nästan vertikalt längs den blockrika bottnen. Både gädda och
abborre trivs bra i den omgivningen. Mitt på åsen finns ett grustag där man kan gå i land.
Annars är stranden snårig och otillgänglig.
I Mälaren finns fyra sorters fiskare i näringskedjan. Det är ett knappt femtiotal yrkesfiskare
med licens som redovisar hundratals kilo lax och tiotals ton siklöjerom per år. Så har vi alla
binäringsfiskarna som inte deklarerat för en enda lax eller ett enda kilo löjrom trots att de är
mångdubbelt fler. Så kommer husbehovsfiskarna med nät och ryssjor vid sina strandtomter, de
finns över huvud taget inte i någon statistik. De kallas ibland för svartfiskare, för att de säljer
sin fångst, och för att de inte är så noga med fastighetsgränserna. Högst upp i näringskedjan
kommer sportfiskarna, som också ljuger om sina fångster.
Stranden ett par kilometer väster och söderut är ett fiskearrende. ta hänsyn till redskapsbojarna
som den utdöende arten yrkesfiskare lagt ut.
Strax före Reveludden passerar man den 25 meter höga Bryggbacken där berget stupar brant
till trettio meters djup. Här har en fiskare känd för sin sannfärdighet fått en trekilos sik på
pimpel.
Den spetsiga Reveludden är en låg moränudde mot norr och ön Koffsan. Mitt emellan ö och
udde finns ett fyrtiometersdjup, som sannolikt är ett tillhåll för lake och nors, ja kanske rent av
någon förrymd kanadaröding från insättningar i de inre fjärdarna. Från denna punkt ökar
djupet mot väster till femtio meter utanför Arnö Huvud, Ekolns djupaste botten.
Koffsan
Ön Koffsan hette från början Gräna Jungfru, som snart blev Gröna Jungfrun och på simpelt
folkspråk Koffsan. På litet avstånd liknar den en bredgattad galeas, en holländsk koff, som
förr var ett vanligt handelsfartyg på Mälaren. Koffsa är också ett dialektalt ord för slampa eller
vidlyftigt fruntimmer. Seglare och fiskare blir ofta karlakarlar när de kommer ut på sjön och
söker gärna äventyrliga och ekivoka tolkningar av tillvaron. Koffsan alltså!
I all sin jungfruliga grönska är Koffsan ett fruntimmer som lägrats av fiskare i århundraden.
Kommunen uppförde en gång en raststuga för frusna sjöfarare, men inom ett år var stugan
uppeldad i kaminen. Kvar finns bara några sotiga stenar. Sedan dess har tystnaden lägrat sig
över Koffsan. Båtar kan lägga sig i lä eller meta abborre på den östra sidan, men det finns
ingen anledning att gå i land och ön har blivit ett fågeltillhåll. Den gamla Koffsan har
återvunnit sin jungfrulighet.
Söder om Koffsan löper den djupa ravin, som i tidernas morgon uppstod av omätliga krafter i
berggrunden. Sprickan löper genom Ekoln, Lårstaviken och Gorran och var tidigt flera hundra
meter djup. Jöklar har knäckts över kanten, kalvande isberg har avsatt sten och grus, hav och
ström har täckt allt med lera. Här och var sticker åstoppar upp genom leran och bildar fina
fiskegrund och lekbottnar. Att ro efter gös runt Koffsan kan vara lönande, särskilt vid ostlig
vind.
Arnö Huvud
Om man ror Mälaren runt ett stenkast från stranden kan man alltid lita på att hitta hem igen.
Trygg i denna förvissning överskrider man det diffusa gränslandet mellan Ekoln, Gorran och
Lårstaviken. Ännu en kilometer är det Ekolns strömmar, vindar och vatten som råder, men
man börjar närma sig ett större lugn på ytan.
Båtlivet på sjön håller sig oftast öster om Reveludden.
Den höga förkastningskanten täcks av Uppsalaåsen som åter dyker ner i vattnet och fortsätter
söderut med en rad grund och holmar. Arnö Huvud är en fyrtiofem meter hög utlöpare från
Skobolandet . I bronsålderns skärgårdslandskap måste den ha varit en ganska stor ö. Stranden
sluttar brant ner till femtio meters djup bara tvåhundra meter från land.
Fisket på uddens norra och västra sida präglas av den branta stranden och strömmar som
växlar med vinden. Gös och nors kan gå nära land, och gäddan står bland de stora
flyttblocken.
Överallt där man stöter på gränsområden i vattnet är fisket bättre än i ensidig miljö. Tre
fjärdars vatten blandas till en spännande mix med ett rikare djur- och växtliv till följd. Arnö
Huvud är också grindstolpen in till stora lekområden. Höst och vår måste vandringsfisk som
ål, gös och siklöja runda Arnö Huvud liksom andra fiskar vid lektiden.
Innan man ror in i de milsdjupa fjärdarna Gorran, Oxen och Arnöfjärden bör man tänka sig
hur åsen drar söderut under vattnet. Med sitt grus och sand bildar den ett klart gränsområde i
leran. Att följa den under vattnet är att finna grund och platser där det finns mera fisk än på
andra håll.
Cirka trehundra meter syd Arnö Huvud dyker åsen upp ur leran på fjorton meters djup. Denna
åsrygg fortsätter hundra meter innan den dyker ner igen, för att efter en kilometer komma upp
till fjorton meter igen. Därpå fortsätter den söderut och visar sig som den steniga holmen
Sånkaskaten.
På Arnö Huvuds sydsida ligger den vindskyddade Djupviken vid en långgrund och sandklädd
strand. Vid nordlig vind är det skönt att sitta och meta eller möjligen få någon gädda i
vindskarven. Annars är viken ingen märkvärdig fiskeplats med sina breda vassar. På den östra
stranden ligger gården Lillåker, hemvist för den siste fiskaren vid Skokloster.
Bagarbo
I den grunda bukt som skär in i Skobolandet finns mellan stranden och åkrama ett hundra
meter brett bälte av strandängar med gårdar och torp. Ängama hade förr många synliga
fornminnen men är numera igenplanterade med gran. Stranden kantas av bred vass som kan
vara av intresse vår och höst för gäddfiskare. Vid de båda uddarna kan man gå in och fånga
betesfisk. Först femhundra meter väster om Sandaholmen finner man åter på fjorton meters
djup den mera fiskliga grusåsen.
Sånka
Där Uppsalaåsen kommer upp ur vattnet bildar den en liten holme, Sånkaskaten, som skiljs
från land av ett smalt sund. Sedan fortsätter åsen en och en halv mil längs den östra stranden
av Gorran, Oxen, Ryssviken och stora och lilla Ullevifjärdarna.
Vid Sånkaskaten kan man upptäcka att fiskbeståndet är annorlunda mot det i Ekoln. Holmen
går ut med ett långsträckt grund mot norr, där det som i Ekoln borde vara gott om abborre.
Här är det i stället gott om unga gösar. Det är de ungar som föddes i maj och nu går kvar på
lekplatsen och konkurrerar ut abborren. Grundet är troligen en av de större lekplatserna för
gös, och därför är fisket mycket bra i maj då gösen hugger på allt som rör sig.
En annan sorts revirförsvar där stenkastarkulturen överlevt är den gamla badplatsen innanför
holmen. Förr var den en rastplats för svettiga turister, nu är den en ingärdad husvagnsby med
en enda social ambition: att hålla intränglingar borta.
Lugnet
Vid den breda udden femhundra meter söder om Sånka kommer man in i fjärden Oxen. Strax
nordväst om udden är fjärdens största djup, trettio meter. Härifrån och söder ut har man den
bästa sträckan för gösrodd, två kilometer över trettiometersbotten.
Mitt i den flacka viken rinner Kvarnlösabäcken ut vid en liten badstrand av sand och grus.
Den kan flöda ganska stark och locka till sig abborre på försommaren. Skaldinnan Charlotte
Nordenflycht, känd för sina herdedikter, arrenderade gården Kvarnlöt i mitten av 1700-talet.
Hon drabbades av olycklig kärlek, och gjorde ett misslyckat försök att dränka sig i bäcken.
Föremålet för hennes ömma låga var den unge Johan Fischerström, informator hos den sköna
grevinnan Charlotta de la Gardie på gården Sjöö tvärs över sjön. Kanske stod hon här nere på
stranden söndersliten av svartsjuka, eller också satt hon i godan ro och metade. Som en äkta
herdinna hade hon i kontraktet med grevinnan Brahe på slottet utverkat rätten att ”för sitt nöje
understundom meta”. I gengäld förband hon sig att ersätta alla träbroar med sådana av sten.
Fiskerätten var dyr också på den tiden.
På en flack höjd söder om bäcken ligger en stor fornborg, Lugneborgen.
Fattasbo
Från den småkuperade terrängen vid Lugnet reser sig åsen upp till femtio meters höjd vid
torpet Fattasbo innan den en kilometer åt syd åter stupar ner i sjön. Stranden faller brant till
trettiotvå meters djup utanför Fattasbo. Här finns en liten badstrand med lugnt och klart
vatten. Under lä av åsen är vattnet ofta blankt och speglar hagar, lunder och drivande moln i
ett bedårande växelspel, som lätt kan få en fiskare att glömma sin uppgift. Väl tillnyktrad ser
man att skuggan är så djup att man borde kunna få gös mitt på dagen.
Vattnet är kallt. Källor i åsen friskar upp fjärdens östra sida. På den västra sidan ser man
jordbrukets påverkan med alger och breda vassar. Fisken söker sig om våren och sommaren
till den grunda och varma västsidan tills förhållandena blir opassande och den går ut mot
djupet. Om vintern är vattnet från åsen varmare än fjärden i övrigt och lockar all slags fisk.
Man kan se källorna som strömmar upp genom vakar eller stöpis.
Skadeviviken
Från en liten holme vid torpet Eknäs dyker åsen åter ner i vattnet, medan förkastningssprickan
den vilat på viker av mot sydost. Förkastningen är nu igenfylld, men för inte så länge sen var
den en sjöväg mot Sigtuna. Strandängarna håller på att växa igen och vassen breder ut sig.
Viken är känd som en stor lekplats för braxen, men gäddan är troligen utestängd från sina
lekplatser.
I “Kort afhandling om lnsjöfisket” från 1770 sägs att ett braxenstim kan instängas om man
strör sand från en grav runt det och att hägerister i små påsar lockar fisken i ryssjan. Under
den sämsta fisketiden, högsommaren, ville man nog gärna pröva lite magi, men hur mycket
ister finns det på en häger?
Samme författare påstår också att löjan leker när nyponbusken blommar och det stämmer än i
dag. Exakt på dagen när nyponet blommar börjar löjan leka. Datum kan skifta, allt kommer an
på temperaturen.
I viken kan man begrunda hur landet växer ut och hur vattenytan krymper. Det beror bara till
en del på landhöjningen, eftersom vattnet i ett kärl inte minskar för att man höjer kärlet.
Landhöjningen i dessa trakter är omkring en halv meter per hundra år, men mindre vid
Mälarens utlopp. Vattenmassan tippas söderut, men hejdas på en viss nivå av dammar och
slussar. Högvattnet kan bli högst en meter, lagom för att gäddan ska komma in till
lekplatserna.
De största förändringarna ser man i det övergödda vattnet intill jordbruken. Multnande vass
höjer bottnen dubbelt så mycket som landhöjningen. På tio år kan man se att stranden
förändras som vid den lilla holmen i vikens mynning, som nu börjat få landkontakt.
Skegarn
Mellan ön Skegarn och den östra stranden börjar ett intressant fiskevatten. Sundet är späckat
med stenar på en tröskel mellan två stora djup. När man lirkat sig genom sundet kan man
stanna på fjorton meters djup och pimpla gös eller bege sig till grundområdet vid Sandreveln
och meta abborre eller spinna efter gädda som trivs bra bland alla stenarna och betesfisken. På
reveln finns också en bra badstrand.
Skegarn är en skogbevuxen ö huvudsakligen omgiven av vass, utom vid Sandudden, som är
en lämplig badplats, och på västra sidan där ett par hällar sluttar mot djupt vatten. Öns historia
som rastplats för sjöfarande är uråldrig, därom vittnar en bautasten på den tjugo meter höga
åskullen.
Det finns några fina ståndplatser för gädda på södra sidan av ön. Här har man inte fiskat så
hårt. Det finns möjlighet att få riktigt stora gäddor.
Sandviksåsen
Från Skadeviviken och en kilometer mot söder går Sandviksåsen med ganska imponerande
branter mot sjön. Kullen i norr är femtio meter hög och har väl utvecklade fornstrandslinjer.
Man kan föreställa sig hur landskapet såg ut på vikingatiden om man klättrar upp tjugo meter.
På kullens topp ser man ut över en bronsålderssjö.
Överallt längs åsen finns fornlämningar och bautastenar som påminner om skeppsvägen till
Kalmarviken och Ekolsund. Fisket är dåligt.
Ryssviken
Fisket blir åter intressant, när man lämnar Arnöfjärden och kommer in i Ryssviken. Den är tre
kilometer lång men bara tvåhundra meter bred vid det smalaste stället. Djupet i mittfåran
varierar mellan tre och fjorton meter. I den inre delen av viken börjar åsen gå mot sydväst, för
att sedan följa den västra stranden av Ullfjärdarna.
Rölundaåsen består av tre höga kullar på den östra stranden. I den norra svackan finns en
långsträckt åsgrop med en två meter bred glup. En glup är en damm eller sjö på genomsläpplig
mark som uppstår av nederbörd, men försvinner vid torka. Glupen är källans motsats i den
folkliga magin. Där källan ger liv sväljer glupen allt som kommer inom räckhåll. Vi fiskare
har ärvt många historier om underjordiska gångar mellan sjöarna, väldiga glupar, där
sjöodjuren förflyttar sig.
Längs åsen är stranden stenig med små trädklädda uddar, som bildar ståndplatser för gädda.
Viken kan ha fått sitt namn av att den passar perfekt för ryssjor, att ryssarna på något vis
skulle vara inblandade är inte troligt. För seglare kan den vara besvärlig, så varför inte
Kryssviken?
Strax norr om Varpsundet ligger ett fjortonmetersdjup av stort intresse för pimpelfiskare och
metare. Det finns alltid en ström i Varpsundet, som är trivsamt för nors och löja och ännu
trivsammare för rovfiskarna. Under vår och försommar håller de sig nära sundets strömfåra,
under sommaren vill de stå djupare och drar sig mot djuphålan. Både gös och gädda kan
samsas eftersom det är så gott om mat i omgivningen.
Vid Varpsundet går landsvägsbron över vattnet. Söder om bron utvidgar sig Norra Ullfjärden
som i söder har förbindelse med Lilla Ullfjärden. Utan denna förbindelse vore Lilla Ullfjärden
nästan en helt ren grundvattensjö och en utmärkt vattentäkt för Bålsta. På senare år har man
haft bekymmer med blågröna alger från den stora fjärden vid högvatten.
På en kulle vid brons landfäste ser man minnesstenen över Gunlev, som försvann på ett
rövartåg till Kaspiska havet. I hans eftermäle står det att “han kunde skeppen väl styra”. Han
styrde norrut för att finna vägen till Östersjön. I hans kölvatten styr vi norrut på vikens västra
sida för att finna vägen mot Uppsala.
Den västra stranden är grund, högst två meter ut till vikens mitt. Det är stränder för mört och
braxen och tillväxtområde för diverse glin. Försommar och höst är det en bra strand att slanta
efter gädda.
Strax söder om kraftledningen höjer sig stranden i en brant med barrskog. Vassen glesnar och
det är elva meter djupt inne vid land och vi har närmat oss strömkanten vid Ryssvikens hals,
där abborre och gös är de troligaste arterna. Om man stannar över natten är det en rofylld
ankarplats. Dimman kommer upp ur sjön som ett naturväsen, som slöjan kring en asynja, och
man kan föreställa sig historiens årtag i österled. Kanske den skicklige båtstyraren Gunlev som betyder stridis på modern svenska såg sin kvinnliga skyddsande i dimman den där
morgonen när han lämnade Ryssviken för andra ryssvikar österut.
Biskops. Arnö
Tillbaka på Arnöfjärden vid den västra stranden ror man i stillastående vatten mot vägbanken
som hindrar strömsättningen. En gång, en vår, såg jag en traktor gå på vattnet med en stor
släpvagn med gödsel. Den smala vägbanken var helt översvämmad. Möjligen var det den
klerikala miljön som räddade vattenmiljön den gången.
Just det! Biskops-Arnö har tillhört Ärkebiskopsstolen i Uppsala sedan år 1297. Den tidens
biskopar gick inte av för hackor, de litade mera på sina vapen än på Gud, och några av dem
var också stora horkarlar. Att ön fick sitt namn var mera snobberi. Man ville inte bli
förväxlade med det mera bondska Arnö i Grönsöfjärden.
Gustav Vasa övertog det lönsamma stället år 1527 och gjorde sädesmagasin av skansarna i
den starka befästningen. Under stormaktstiden var det släkterna Scheiding, och de la Gardie
som härskade över åkrar och fiskevatten. Sedan kom överstarna för Livregementet till häst
och bodde där i tvåhundra år. Numera är Biskops-Arnö en välkänd folkhögskola.
Landskapet har några lövängar, åkrar och barrskog på den västra stranden. Vattendjupet är
mellan en och tre meter, gott om vass och flytväxter, vilket brukar vara en bra miljö för
braxen och mört. Läget är skyddat för alla vindar. En trött roddare kan stanna en stund och
begrunda läget i allmänhet och fisket i synnerhet.
Hur långt man än ser tillbaka så har folk alltid klagat över att allting var bättre förr. En
skribent från 1700-talet säger att “inbyggarna var bättre fiskare under den katolska tiden
eftersom de inte fick äta kött under fastan, och därför var tvungna att anstränga sig mera i
fisket”. Det kan vara sant, att meta är inget latmansgöra. På den tiden räknades både säl och
utter som fiskar, så biskoparna behövde inte ta fastan så hårt.
På 1600-talet fångades hundra ton fisk varje år i Mälaren, nu fångas mer än femhundra ton, så
man kan ju inte säga att fisket blivit sämre. Möjligen var malen en stor fiskätare på den tiden,
eller också har vi bättre redskap och statistik nu för tiden.
Förr hade varje gård en yrkesfiskare, de har nu ersatts av ett okontrollerat husbehovsfiske,
huvudsakligen inriktat på gädda, gös och abborre. Biskops-Arnö har inget yrkesfiske men ett
par personer har inriktat sig på gädda och lär göra stora fångster. Om folk lärde sig äta all sorts
fisk skulle en yrkesfiskare kunna hanka sig fram i de här vattnen. Det är fortfarande gott om
stora gäddor, vilket tyder på att man nog kunde fiska hårdare.
Att ro runt ön på ett stenkasts avstånd innebär hundra meter från land på grund av de breda
vassarna. På den östra och norra sidan glesnar vassen till fina stånd- och lekplatser för gädda. I
nordväst finns en udde med fyra meter djupt vatten, en ganska bra plats för abborrmete.
Bölsundaviken
Väster om Arnön ligger Knuts Holme, som egentligen är två holmar. Den breda vassen ger
skenbart landförbindelse åt holmarna. Viken innanför är ett sorgligt exempel på hur
övergödningen förvandlar vatten till sankmark mycket fortare än naturen menat. Viken göds
av ett stort dike från milsvida åkermarker och har en oerhörd växtlighet. Våren är den enda
tänkbara fisketiden, men då kan man också glädja sig åt det rika fågellivet.
Norr om viken börjar ett parkartat landskap med lövskog, ängar och sankängar. På udden vid
Nybylöt glesnar vassen och det finns en liten badplats. Därefter följer en ganska enformig
sträcka flack strand fram till Solberga, där man kan studera miljöeffekten av Dumdals Dike,
ett brusande flöde från en mil åkrar. Här borde man fiska hårt för att föryngra beståndet. De
stora fiskarna är inte hälsosamma som mat.
Räfsta Holme
Efter tre kilometers rodd genom gäddriket blir landskapet mera varierat vid Holmen, som
numera har landförbindelse genom sankängar. På den östra och norra sidan finns det
stenhällar och djupt vatten, bra pimpelställen både vinter och sommar.
Här kan man göra historiska jämförelser över vattnet. Carl Gripenhielm kartlade sjön och
stränderna år 1689 i "Kort beskrivning övfer Mälaren". Där kan man läsa att "Sjön är överallt
mäkta fiskrik och förutom alla slags fiskar som i Insjöar pläga fångas finns där också Karpar
och Laxar med mera som inte uppräknas kan samt Ostron, som annars aldrig i sött vatten
finnas, vilket en förnäm herre, såväl som flera trovärdiga personer berättat”
Vid den tiden låg havet och Mälaren närmare varann, men o s t r o n!
Platsen är fortfarande ett bra ställe för gös, nors och siklöja. Det djupa sundet mellan holmen
och åsen på den östra stranden är bara femhundra meter brett. Vattnet är mycket friskare av
genomströmningen, men ändå mycket näringsrikt. Vid frisk vind söderifrån kan man på
färgskiftningen se hur vattnen blandas.
Innan man kommit in i Rävstaviken norr om holmen stöter man på ett par platser som är
nischer för abborre. Det är en vassfri sträcka med blanka hällar och sten, där man kan ha ett
givande fiske både vinter och sommar. I viken finns en stor lekplats för gädda.
Friibergh
På udden, norr om Rävstaviken, ligger den gamla herrgården Friibergh, som numera är
konferensgård med biljard, bar och joggarslinga för dem som inte vill meta. Gården finns
avbildad på Gripenhielms karta och är sig lik i dag frånsett att den väldiga väderkvarnen
multnat bort. På 1600-talet tillhörde den släkten Ruut och sedermera de la Gardie på den
större gården Sjöö. Gripenhielm var en passabel tecknare, så man kan känna igen stranden
frånsett att hans stolta vågor numera är sankängar. Han var direktör för Lantmäteriet och hans
stil går igen i hela Mälarkartan. Han måste ha sett alla platserna, men grovjobbet gjordes
förstås av underordnade lantmätare och bondfolk ute i bygderna.
Den ovanliga stavningen Friibergh kommer förmodligen av 1700- talsstavningen för fri efter
friköpningen från säteriet Mysinge. En mera spännande tolkning är det forngermanska Frija
som var Odens maka, men på den tiden var Friiberg ett undervattensgrund.
Ett hundratal meter norr om herrgården ligger Norrskäret, som numera är förbundet med land.
På sydspetsen av skäret finns djupt vatten liksom vid Tursbo. Båda ställena är naturliga
ståndplatser för större abborre.
Sjöö
Norr om udden vid Tursbo är man åter inne i fjärden Gorran och de vidsträckta åkermarkerna
runt slottet Sjöö. I sydväst finns sanka strandängar med svärdsliljor och vass. Inne i viken mot
Holm är vattnet grunt med dyig botten. I det skyddade läget är vattenomsättningen dålig, en
rätt typisk vik för braxen och sutare, men också för stor gädda på försommaren.
Några hundra meter från land, mitt för allen från slottet finns ett grund med stenar i ytan och
söder om det ytterligare några stenar. Vattendjupet är drygt en meter, en mycket bra plats för
abborrmete med löja eller små mörtar som bete. Vill man ro efter gös bör man hålla sig en
kilometer från land.
Sjöö slott räknas till de ståtligare Tessinska slotten, men den egentlige arkitekten var Matias
Spiler, som byggde det på 1660-talet på uppdrag av Johan Gabriel Stenbock. Egendomen
omnämns första gången år 1409 och har genomgått den för mälargodsen vanliga utvecklingen
från bondgård till kungsgård och vidare genom arv eller förläning eller köp till högadeln. I dag
är egendomen ett monokulturellt jordbruk.
I mitten av 1700-talet bodde den sköna och kloka grevinnan Chatarina de la Gardie på Sjöö.
Hon lär ha varit lika dygdig som skön, men blev ändå skandaliserad i de litterära salongerna
sedan herdeskaldinnan Nordenflycht tvärs över sjön antingen gått ner sig på isen eller försökt
dränka sig i bäcken av svartsjuka. Hon stod inte ut med att titta på det glada livet vid Sjöö, där
hennes älskade var informator. Han hette Johan Fisherström och har skrivit en hel del om livet
vid Målaren.
Under sommarnättera kan man höra jämmer och elaka skratt utifrån fjärden. Det är
hägerkolonin på Stenholmen som fostrar sina ungar. Man får inte gå iland där, och man får
inte heller fiska i sundet som ingår i naturreservatet Landholmarna men man bör pröva fisket
norr om reservatsgränsen som går vid torpet Skogshagen. Djupet sluttar från sex till tjugoåtta
meter. Det är gös och abborre som gäller och metoderna är pimpel och djupspinn. Man skulle
kunna inveckla sig i juridiska spetsfundigheter om en Kungsfåra i mitten av sundet där
allemansrätten kunde gälla, men det är också en bra metod att driva förbi det sköna och se en
orörd natur Huvudskälet till att Landholmarna avsatts som reservat är de tydliga
vegetationsgränser som uppstått när land höjt sig ur vattnet. På fuktängarna mot land finns
många vackra och sällsynta växter. Andra arter än människan har också rätt att leva. Fisk finns
det nog av på frivattnet.
Lårstaviken
Den förkastningsspricka mot väster, som bildar Lårstaviken är i höjd med Arnö Huvud femtio
meter djup. Viken är en mil lång fram till Örsundaåns utlopp, men förkastningen fortsätter i en
dalgång ända till Fjärdhundra väster om Enköping. Det är en gammal färdled västerifrån och
ännu för hundra år sedan var viken en viktig länk mellan havskusten och inlandet. Från början
handlade man mest med strömming och säd, men handeln utvecklades med kooperationens
födelse på 1850-talet. Vid landsvägsbron över ån finns en röd byggnad, som är museum över
Lagunda-Hagunda Varuanskaffningsbolag, vårt första kooperativa företag.
När man lämnar Gorran och ror in i Lårstaviken ser man till vänster ett stort grundområde
utanför Gröndal med ett par holmar och några stora stenar i ytan. Runt stenarna ser man ofta
abborren jaga om sommaren. Vattnet är bara meterdjupt, meta grunt med löja. På kvällarna
kan man få både asp och gös. Under den varmaste tiden är djupmete och pimpel de bästa
metoderna öster och norr om grundet. Vid holmarna är den bästa fiskeplatsen på nordsidan,
men även längs vasskanten in mot land, där man for det mesta kan hitta sin betesfisk.
Sundholmen
Stranden västerut till udden Säbyholm är brant med tjugometersdjup nära land. Det saknas
egentliga hållplatser för fiske, men dragrodd efter gös och gädda kan löna sig. Efter
Säbyholmen blir landet lägre och vattnet grundare med omväxlande vass och sten. Stranden är
småkuperad betesmark med strandängar och backar. En behaglig plats att rasta på. Miljön är
också behaglig för gädda och abborre.
Vid Sundholmen, som numera har landförbindelse, finns brant hällmark och ett stengrund
strax utanför uddens spets. Udden är en bra tilläggsplats för sjöfarare, och grundet en skaplig
plats för abborrmete.
Hässle
På bryggan vid Hässle stod en gång för många år sen en hotfull man med bössa och varnade
fiskare att komma för nära. Händelsen har rapporterats fiskare emellan, ett stenkast är inte
nog. Ändå finns det ingen anledning att hävda revir mot allemansrätt, fisket är värdelöst. Den
breda åkerbygden, de täta vassarna och det grumliga vattnet talar sitt eget språk.
Hässle Gård har en omväxlande och stundom dyster historia. Den omnämndes första gången
år 1464 som sätesgård och sedermera som hemvist för borgerliga trottoarbönder, bl.a. Nils
Rosen som tillverkade bröstdroppar. Släkten Tersmeden satt på gården ett par generationer
och styckade gården 1909. På 1960-talet förknippades gårdsnamnet med ett upprörande brott i
Stockholm. Men läget vid sjön har varit begärligt för storstadsborna, och de har fort lärt sig
stenkastarkulturens teknik. Men det behövs inga hotelser. Fisket är ointressant...
Örsundaån
Där Lårstaviken slutar börjar Örsundaån som ett minne av den gamla skeppsleden. Den har
livlig trafik av nöjesbåtar och är ingen ostörd fiskeplats. Vattenföringen kan om våren bli ända
till sextio kubikmeter i sekunden, vilket svårt påverkar viken. Vattnet som till två femtedelar
kommer från åkermark, är lerigt och fullt av slam. Av vårlekande fiskar är det bara de som
vandrar ända upp till Alstasjön, som kan lyckas med leken. På sommaren är vattenföringen
bara ett par kubikmeter, man kan knappt finna inloppet i all växtlighet.
Trots motorbåtstrafiken är det ett bra fiske på braxen, sutare och ål i gräskanterna.
På Mälaren måste man ro åt alla tänkbara väderstreck för att hålla sig ett stenkast från
stranden. Vid Örsundsbro gör man ett lappkast och styr österut. På en sträcka drygt en
kilometer finns bara sankmarker och bred vass. Man har gott om tid att tänka på något annat
än fiske. Man kan tänka på fisk.
Det är bara ett halvt dussin fiskar som medvetet eftertraktas i Mälaren, men det finns faktiskt
tjugotre arter att räkna med, alla ätbara och med intressanta vanor. Det är aspen, den vilda
karpen, som leker i strömmande vatten och jagar i flock som vargar, när den omringar
stimmen av löja. Den kan väga tio kilo och är mycket tyngre på kroken.
Bland vitfiskarna är faren och björkna inte särskilt ätbara, men vackra i sin silverskrud.
Mörten, och särskilt ismörten som leker i islossningen, är en läckerhet om man gör sig möda
att bena den. Kall, kokt i saltvatten och peppar passar den som pålägg på hårt bröd.
Fattigmansmat förr, liksom sillen, men en delikatess. Om man inte vill bena ismörten kan man
nöja sig med den kokta rommen. Mört är betydligt hälsosammare än abborre, gädda och gös
eftersom den står lågt i näringskedjan. Under alfabetiska spekulationer över elritsa, färna,
gers, id och löja når man fram till Sävaåns mynning i Lårstaviken. Ån har i sin övre del flera
forsande sträckor, som lockar upp nors och gös om våren, då vattenföringen är hög. Om
sommaren silar den bara ut i små rännilar genom vassen. I det nedre forsande loppet har man
gjort några insättningar av öring som sedan fångats i sjön. Om den kunnat leka är mera ovisst.
Gömda i sandbotten nedanför forsarna kan man hitta små nejonögon, som är oslagbara beten
för ål och abborre. Ån påverkar fisket genom näringstillförsel och en annan vattenkemi. Det
bildas gränsområden, som har ett mångsidigare liv än annars.
För det mesta kan man bara meta här, eftersom strandbyggarna brukar lägga ut massor med
nät. Här är Lårstaviken ett av de större fågelområdena i Mälaren.
Vik
Lårstavikens botten sluttar långsamt österut från en till fjorton meter utanför det uråldriga
slottet Vik. Det liknar ett tyskt rövarslott med sina massiva murar och hängtorn och intrycket
stämmer. Här har under 1400-talet bott en tvättäkta sjörövare, Niels Clausson, som år 1495
förklarade krig mot engelske kungen. Så vitt man vet ingicks aldrig någon fred, vilket kan bli
spännande för engelska turister.
Vik är känt sedan 1200-talet under lagmannen Israel Andersson And, som utom andra
förtjänster också var kusin till Heliga Birgittas far, Birger Persson till Finsta. Vid den tiden var
Vik bara en stor gård. Borgen uppfördes av sjörövarens far på 1430-talet. Det måste ha varit
en rätt anskrämlig byggnad, eftersom den då var två våningar högre. Med sina murar, torn och
hemliga gångar var borgen nära på ointaglig. Gustav Vasa fick belägra den ett helt år under
befrielsekriget mot danskarna.
Slottets utveckling har följt det sedvanliga mönstret för makten runt Mälaren. Som kungligt
slott var det påtänkt som fängelse för Erik XIV, men fick nöja sig med blygsammare
inhysingar. Under stormaktstiden blev den säte för ätten Bielke, som lät bygga om det till
människoboning 1660, då änkegrevinnan Sigrid regerade. Det tål att tänka på att männen
överallt stått för våld och röveri medan kvinnorna skött det löpande vardagsarbetet.
Makten i slottet följde makten i riket. Vik köptes 1912 av bankiren Alfred Berg, som
avsöndrade ägorna förutom 60 hektar park. Sedan kom den beryktade redaktören Dahlin på
Fäderneslandet, som redan efter ett år sålde slottet till landstinget i Uppsala, som genom en
stiftelse bedriver en fredlig folkhögskola här. Sjörövarandan är borta och även
stenkastarkulturen. Man kan ro lugnt under de lummiga stränderna.
Vad vore ett sådant slott utan en rejäl samling ektoplasmiska minnen av blodsdåd och rutten
moral? Det spökar rent oerhört enligt sannfärdiga vittnen. I sin enklaste form brukar spöket
med tunga steg ta sig fram i våningen ovanför vittnet, alltid i riktning mot den lönngång som
finns i trappan. Det är steg så tunga att bjälklaget knakar. Ibland hörs stegen nere i källaren
och alltid klockan halv två på natten.
Det är trångt om spökutrymmen på Vik, särskilt nu när en massa ungdomar kommit dit.
Därför har spökena allt mera börjat visa sig utomhus. En av de mera kända gastarna är
grevinnan Mörner, som drunknade under en slädfärd 1617. Ibland visar hon sig i parken under
täcknamnet Svarta Damen, men mera ofta ute på sjön. Ett pålitligt vittne är den gamle
kyrkvakten som en höstnatt satt och fiskade strax utanför bryggan. Grevinnan kom svävande
över bryggan och vidare över sjön mot Sjöö, som var målet den gång hon drunknade. Hon var
svartklädd och bar en sydväst på huvudet.
Vittnet var både en kyrkans man och fiskare, så man kan inte tvivla på hans ord. En enda fråga
måste dock en kollega få ställa: Vad för slags fisk var han ute efter mitt i natten på en meters
djup?
Spöket i källaren går ibland upp genom huset iförd omoderna kläder. Han blev sedd mitt på
dagen 1924 av två elektriker under ombyggnadsarbetet. De försökte tala med honom, men han
försvann hostande runt ett hörn. Vem vet. Lungsoten var tidens plåga och förtjänar väl också
att ha sina minnen.
Fiskevattnen runt Vik är typiska för gädda och abborre. Vattnet är rent och
genomströmmande. Just här har man med långa mellanrum fått röding på nät. Troligen
kommer de från insättningar i Ullfjärdarna.
Ormberget
I höjd med Arnö Huvud på andra sidan viken når man fram till Ormberget som är känt för
många fornminnen och en strålande utsikt över vattnet. Stränderna är omväxlande morän- och
stenbackar och låga ängar. I vikarna finns ett måttligt vassbälte med ståndplatser för gäddor.
På uddarna finns några små badplatser. Vattnet har nu blivit djupare och friskare och har
ändrat färg vid mötet med Ekoln. Det har kommit från Ryssviken och Örsundsbro och vispas
nu runt av Ekolns propellrar. Det är tre sorters fiskevatten som blandas. Man kan säga att
Ormberget är Treriksröset mellan abborrike, gösrike och gäddrike. När vi nu lämnar gäddriket
kan man gott citera Olaus Magni 1550 om gäddans karaktär:
“Denna fisk kallas sjövarg. Om den har nog med vatten och föda, uppnår den med tiden en
längd av åtta fot. Gives åt sjuka att äta som sund föda. När gäddhonan lägger sin rom,
avlägsnar hon sig ett långt stycke från stället, för att inte ungarna skall vara till hinders under
jakten, och detta gör hon av medfödd grymhet, eller för att hon inte unnar andra mat eller
fångst. Om man sveder gäddans tänder och krossar dem och strör detta pulver över en
sadelbruten hästs sår, samt lägger en skinnbit över, läkes såret genast”.
Skratta inte åt biskopen. Även vår tid har fiskehistorier grundade på lösa fakta, livlig fantasi
och dålig karaktär. En sådan är sagan om “gäddboet”. Någon har sett en stor gädda med en
massa glin omkring sig. Till detta har man lagt att hon viftade ömt med fenorna, för att ge
glina friskt vatten. Den regredierade fiskaren har fört över mänskliga egenskaper till en
jagande robot och några mörtglin. Han har i alla fall s e t t en gädda. Jag hoppas innerligen att
Olaus Magni verkligen sett en gädda på åtta fot.
Man kan faktiskt ta en del skrock på allvar. Många fiskare har varit allvarliga forskare i
naturens mysterier. Vid sidan av Bondepraktikan har det uppstått en Fiskepraktika som har
många goda råd om den tolkas rätt. Fiske är en gammal vetenskap. Med erfarenheter ända från
stenåldern finns en kärna av ren sanning, även om slutsatserna kan verka mystiska. Som detta
med fiskens huggtider. Vid fullmåne och fyra dygn framåt hugger gäddan friskt, med betet
eller agnet långt ner i svalget. Sedan följer fyra dygn, då den inte hugger alls och sedan
kommer en vecka, då den bara nafsar efter betet. Därefter följer en dålig vecka som byts i
tilltagande huggvilja som kulminerar vid fullmåne.
Låter det som skrock? Det är resultatet av oändligt många fisketimmar som noterats i
dagböcker gäddfångster vid olika månstånd, huggvilja, storlek, beten, allt finns verifierat.
Månens inflytande på fisket kan inte betvivlas.
Man vet att ostron, sjöborrar och borstmaskar släpper sina ägg vid bestämda månstånd, och att
vissa fiskar leker vid springflod.. Det tidvatten som månen lyfter i en insjö kan vara omärkligt
för oss, men är en realitet för fiskarna, som är en del av vattnet.
Det finns ju också ett tidvatten som kommer och går under ett dygn. Med en teoretisk
tidvattentabell kan man bestämma den timme på dagen, när fisken nappar bäst. Under
sommaren brukar det vara två sådana huggtimmar per dag.
Och ändå! Fiskarlivet är fullt av mödor och vanskligheter, spekulationer och skryt. Det finns
inga eviga sanningar om fiskens vandringar och ätande. Fiskaren är tvungen att spekulera över
tusen omständigheter som kan påverka fisken, ljus, ström, föda och vind eller allmän tjurighet.
Däremot finns det flera sannolikheter.
Juni månad är en sådan sannolikhet. Gäddans beteende i juni en annan.
I början av juni har de största gäddorna - blomstergäddorna - lekt färdigt i Mälarområdet. De
har gått ut ett stycke från lekområdet och jagar nu mörten i hans lekbestyr. Där man ser ett
mörtstim sprätta kan man utgå från att det står en gädda utanför. Den mört som lekt färdigt
vinglar omkring i ett kvardröjande sinnesrus och blir ett lätt byte för en gädda som inte vill
anstränga sig.
Gäddans absoluta trivseltemperatur är fjorton grader. Så länge vattnet är kallare söker hon
platser som är mera uppvärmda, soliga grundbottnar, eller där vinden driver in varmt ytvatten.
Kalla dagar går hon ut och ställer sig i lä av uddar och öar. Längre fram på sommaren söker
hon gränsen mellan varmt och kallt vatten, språngskiktet, på tio till femton meters djup.
På hösten sker vandringen åt motsatt håll. Nedkylt ytvatten sjunker och varmt kommer upp.
Sjön “vänder”. Termometern kan vara ett bra instrument att leta upp trivseltemperaturen. I
oktober-november blir allt enklare då gäddan går in i vassen för att jaga kylslagen mört. Där
kan hon bli kvar till isläggningen för att sedan följa mörten ut mot djupet. Vinteruppehållet
finns på fem till tio meters djup (beroende på vädret!).
När smältvattnet börjar sippra och isen blir landlös börjar gäddan återtåget för att söka upp
lekplatsen. Först kommer de små, som stått grunt, långt senare de stora. Man kan möta dem på
halva vägen - tre till fem meter - med angeldon, som är en högst speciell metod. Gäddan kan
stå ett par timmar och titta på betet innan den försiktigt tar det mellan tänderna och börjar dra
ut lina. Man får inte ha för bråttom med mothugget. När gäddan vänt mörten och börjat svälja
stannar den och linan slaknar. Det är det stora ögonblicket. Hårt mothugg och inhalning utan
att slaka linan. Ofta kommer gäddan på tvären under hålet, men om man håller linan spänd far
man så småningom upp den.
Gäddans år är avslutat men fiskaren kan börja om.
Löjhällan-Säby Klint
Fyrahundra meter norr om ön Koffsan ligger Ängsberget med den utskjutande Löjhällan, som
fortfarande är en av löjans stora lekplatser i Ekoln. Stranden är mestadels låg med igenvuxen
betesmark med slån, hassel och blandskog. Att det är gammal jordbruksmark framgår av de
många fornminnena.
Vid Löjhällan är vattnet djupt, men sedan vidtar en långgrund strand mot norr.
Tjugometersdjupet ligger nära femhundra meter från land. Over den leriga delvis steniga
botten trivs gädda, abborre och vitfisk, men fisketrycket är hårt från sommarstugeägarna. Man
får hela tiden hålla utsikt efter nät och ryssjor och hålla ut ordentligt från land.
Drygt en kilometer norr om Löjhällan ligger Säby Klint, en liten ö som håller på att växa ihop
med Dalbylandet. Den ägs av ett segelsällskap som uppfört brygga och klubbhus. Med en viss
svårighet kan de ta in sina kölbåtar i det grunda vattnet på sydsidan ön. På utsidan finns ett
brant hällparti, där botten sluttar till tio meter bara ett stenkast från stranden. På denna
djupkant och vidare mot norr har fiskare haft kontakt med allt för stora fiskar, som utan vidare
dragit ut hundra meter lina och sedan försvunnit. En del svär på att det måste vara mal, andra
svär bara i största allmänhet.
Dalbyviken
Viken är två kilometer lång, grund och starkt avsmalnande. Precis vid infarten söderifrån är
botten mycket ojämn med stora stenblock och djuphålor. Man ser ofta måsslag här, som visar
på ett bra abborrfiske. Vid lågvatten kan det vara risk för propellern. I vikens inre delar finns
ett brett bestånd av näckrosor och säv. Den är skyddad mot de vanliga vindriktningarna och
blir därför syrefattig under högsommaren och vintern. Bäst fisketid för gädda börjar vid
snösmältningen i april och fram till midsommar. Därefter är viken befolkad av mindre
syrekrävande arter. I de yttre delarna av viken kan fisket vara bra året runt, särskilt angelfiske
efter stora gäddor.
De bästa metoderna är annars slantning i vasskanterna eller spinn med ytgående wobbler
eftersom växtligheten är så tät.
Viken är ett varnade exempel på hur intensivt jordbruk påverkar vattnet. Den lilla
Hammarskogsbäcken kommer från grundligt utdikade åkrar, som sluttar mot bäckens dalgång.
Vid snösmältning och regn kommer massor av gödning ut i viken. Det är ett paradis för
vattenfåglar men en katastrof för fisken. Under besprutningstider kan det vara en katastrof för
båda.
På vikens södra strand ligger Dalby kyrka från 1300-talet. Den är i sig en idyllisk sevärdhet. I
kyrkorummet finns ett sengotiskt krucifix och en vacker predikstol.
Med ett par undantag är det högadeln som besuttit Hammarskog. Släkterna Oxenstierna och
Posse ägde gården och hundratals andra gårdar fram till 1603, då Göran Posse begick
riksförräderi och godset drogs in till Kronan. Vad som var ett brott på ena sidan kunde dock
sonas med brott på den andra. Knut Posse återfick ägorna och blev riksråd för sina rövartåg i
Tyskland under Gustav II Adolf.
Andra släkter fick besittningar och titlar genom att kriga mot landets egen befolkning åt
tyranniska kungar. Det finns också exempel i Mälarens historia på att en adlig hallik blev
rikligt belönad för att han skaffat kungen oskulder från landet. Det var i det hela ett skränigt
soldatpack som befäste sina privilegier genom att hålla inkräktare borta med maktens attribut,
det vill säga allt slags våld och hot. Nu är det lugnare. Gården har blivit ett uppskattat
utflyktsmål, särskilt vintertid, då det finns en plogad isbana från Skarholmen.
Var finns vikingarnas ättlingar? Ror de fortfarande på Mälaren ett stenkast från stranden eller
sitter de på land? Är de paranoida girigbukar eller käcka sjöfarare?
Därmed avslutar roddaren sina dystra tankar och riktar förhoppningsfulla blickar mot Vreta
udde vid vikens mynning. Det är en intressant fiskeplats. Tvåhundra meter sydost udden ligger
ett stenigt grund markerat. Vattnet är klart och strömmar från norr genom stora bestånd av
nate. På sydsidan djupnar vattnet hastigt och blir en bra ståndplats för all sorts fisk, mest gös
och abborre, som frossar på det stora löjbeståndet. Mot vassen vid land brukar det alltid stå
någon gädda.
Trallbo
På en sträcka av tre kilometer mot norr följer tät fritidsbebyggelse. Den flacka viken med sin
trädlösa holme och många farliga stenar är inte så intressant, eftersom strandborna är flitiga
nätfiskare. Då är det bättre att följa djupkurvan rakt mot norr till den breda udden vid Trallbo,
där vattnet är djupt nära land. Lerbotten med stenar av varierande storlek är bra miljö för
gädda och abborre, som har nära till betesfisken invid land. Tävlingsfiskare brukar vintertid
söka sig hit, för att dra upp en mängd småabborre.
Trallbo är mest intressant som riktpunkt för ett gösgrund ute i sjön. Om man går femhundra
meter österut finner man en lerbank på fjorton meters djup. Sommartid brukar stora stim av
ettårsgösar röra sig runt och över grundet tillsammans med enstaka stora gösar. Kommer man
mitt över banken behöver man inte ens ro sin wobbler. Det räcker att kasta. Mete och pimpel
är också gångbara metoder.
Vid Trallbo är vattendjupet sexton meter nära land. Platsen är känd sen urminnes tid för den
heliga Ormkällan, en magisk plats med hälsobringande vatten och huggormar i snåren. Den
har också kallats Mimers källa, visdomskällan. Källan försvann med fritidsbebyggelsen och är
numera bara ett dike. Det hälsobringande vattnet försvann, men man byggde en brygga där
ölbåten kunde landa. Även den är borta. I den steniga terrängen torde det dock finnas gott om
huggormar.
Grönviken
Norr om Trallbo följer den flacka Grönviken vid Ytternäs. Botten är täckt av slam och
stenblock med vass och näckrosor längs stranden. Läget är vindskyddat utom från ostan som
är en ovanlig vind. Den slags botten brukar ha ett rikt bestånd av småkryp som är basföda för
mört, braxen och småabborre. Det kan finnas tvåhundra fjädermygglarver per kvadratmeter, så
bestånden av småfisk är enorma. Runt det lilla skäret kan man ändå få stora abborrar på
vårisen. Botten är också lämplig för ål om än av mindre format.
Från Grönviken kan man följa tvåmeterskurvan rakt mot norr och pejla in sig sjuttiofem meter
öster om en stenbumling vid udden som bildar Näsvikens södra strand. Där finns ett
fyrameters grund omgivet av djupt vatten, en utmärkt fiskeplats vid alla vindar om man vill
meta eller pimpla större abborrar. Med spinn ut mot kanterna kan man också få en gös i
skymningen. Det är kanske inte så lätt att hitta grundet, men det lönar sig att försöka.
Näsviken
Viken är troligen den renaste i Ekoln eftersom den ligger i lä för strömmarna från Hågaån och
Fyrisån. Botten består av mo med bara ett tunt lager sediment, utom längs stränderna där det
finns kraftig vass och näckrosor. Kvicksilvret i botten är bara hälften emot sjön i övrigt och
pH är neutralt. När Ekoln i snösmältningen är grumlig brukar pimpelfiskare dra över mot det
klara vattnet i Näsviken.
I vikens mynning är vattendjupet tio meter för att snabbt grunda upp till två meter. Längst in
finns en fuktäng som underhålls av den slingrande Näsbäcken. Det är lätt at se hur viken en
gång var flera kilometer lång, men snabbt förkortats genom landhöjning och igenväxning.
Under försommaren finns det mest vitfisk i de inre delarna. Abborren kommer in för lek
liksom gäddan. Höstfiske efter gädda bör bedrivas utanför gräskanten i öppet vatten av
praktiska skäl. Vill man nödvändigt åt gäddorna bland näckrosorna är slantning den enda
metoden.
I dalgången mot väster finns talrika hag- och ängsmarker med fornlämningar. Uppsala-Näs
kyrka, som nu ligger en halv kilometer från strandlinjen låg förmodligen vid sjökanten, när
den byggdes på 1400-talet. Den så kallade Lillkyrkan söder om kyrkan var troligen sakristia
till en träkyrka från 1200-talet.Den är byggd av tegel med kryssvalv, förmodligen den enda
fristående sakristian i landet.
När man lämnar viken har man under den branta stranden ett bälte med djupvass och
sandbotten. Där brukar större abborre patrullera. Det är lätt att fånga beteslöja i vasskanten.
I ett knotigt träd högst uppe på berget ligger en annan fiskgjuses mångåriga bo. Den visslar åt
mig och jag visslar tillbaka.
Hågaån
Västra sidan av Vårdsätraviken leder förbi villaområdet Bodarna. Det tillkom långt före
Strandlagen och i vissa fall före Bygglagen och är oerhört privat med pampiga bryggor och
vakande ögon. För en bevarad sinnesfrid går man ut hundra meter och undviker därmed även
att gå på grund bland stenarna. Fisket är ändå inte speciellt bra utom för tävlingsfiskare
vintertid som kan dra upp hundratals småabborrar på ett par timmar.
Om än fisket inte är så särskilt finns det ändå fantastiska historier; upplevelser som fått sina
proportioner av förhoppningar, febriga fantasier och avstånd i tiden. En angelfiskare vid
Bodarna fick en vår ett jättehugg av gädda, som långsamt gick ut några meter och sedan kom
som en lydig hund, när han halade in linan. Stora gäddor är ofta lugna in i det sista, innan de
visar vem som bestämmer. Fiskaren hade henne till slut under iskanten och glodde ner i hålet,
för att se om hon gick att vända med huggkroken. Vad han fick se en halv meter ner var ett
jättestort gult öga “stort som en apelsin” som gled förbi följt av en bred gäle med en krans av
fiskiglar. Sedan fortsatte kroppen att rinna förbi där nere en lång stund innan den tog farväl
med stjärten så att vattnet sprutade upp ur hålet. Denna historia ville han inte berätta, därför
att den var så osannolik, och han var kyrkvärd, men en gång när vi satt och drack whisky runt
en eld på Flässjan kröp den fram. ”Inga namn i tidningen” bad han. “Folk kan tro att jag
ljuger”.
I åmynningen har vattenväxterna en närmast tropisk yppighet. Medelvattenföringen är en
kubikmeter i sekunden vilket är tillräckligt för fisk att lekvandra i. Man har observerat
öringlek vid forsen i Kvarnbo, och det finns ett litet bestånd av flodkräfta som överlevt pesten.
Nejonöga är en gles raritet i de nedre delarna av ån.
Den enda möjliga fiskemetoden i mynningen är mete. Det är gott om sutare, ål och braxen,
som fiskas på kvällen eller i gryningen. ”Specimen hunters” som jagar efter rekordvikter kan
pröva sutarbeståndet genom att mäska in en vattenglänta under några dagar och vänja fisken
med den nya matplatsen. Betet på kroken får gärna likna lockbetet, men det går också bra med
en daggmask.
Vårdsätra
Vattnet vid friluftsgården i Vårdsätra är mörkt och stillastående och föga intressant för en
fiskare. Ändå beskrivs platsen år 1741 av Lars Salvius som ett gott prebende med goda
förmåner i skog och fiskevatten och fruktsamma ängar. Fisket var måhända bättre, när vattnet
var ett par meter högre, men man ska inte fnysa åt gamla källor. Det kanske finns urgamla
gäddor och malar som har lärt sig allt om krokar och agn.
Vårdsätra har en historia från 1595, som en förläning till Universitetet och har i huvudsak
förvaltats av akademiska befattningshavare. Huvudbyggnaden brann 1945, men
återuppbyggdes i sin gamla stil. Gården är ett omtyckt utflyktsmål med en
liten badstrand och en park med ädellövskog.
Ekolsnäs
När man rott förbi Vårdsätra kommer man till en flack vik med vassklädda stränder, en typisk
gäddstrand om hösten. Viken blir riktigt intressant först i sin södra del vid Ekolsnäs, där
vattnet djupnar runt en stenudde. Väster om udden ut till fem meters djup brukar det alltid
finnas ett bestånd större abborre vintertid. Mitt bästa minne härifrån var en dimmig
långfredag, då en abborre på fjorton hekto kom upp ur hålet som en champagnekork och
sprutade rom över isen. Jag var tyvärr ensam på isen och får först nu tillfälle att skryta!
Ekolsnäs som tillhör Universitetet arrenderas numera av handikapprörelsen, som utflyktsgård.
Svårigheten för rullstolsburna att komma ut i båt uppvägs litet av att det är ett bra mete vid
den halvt raserade stenbryggan.
Viken och stranden innanför Ekolsnäs är fridlyst med landstigningsförbud på ett litet område
urskog med askar, almar, rönn, lönn, sälg och några jätteekar. Vid stranden finns en av de
sista orörda lekplatserna för gädda.
Från Ekolsnäs udde kan man syfta in sig på Seglarudden vid Skarholmen och följa djupkanten
för fem meter. Vintertid kan man se pimplare stå i en nästan spikrak linje längs kanten. Fem
meter tycks vara det rätta djupet för abborren på den här trakten och vid den här tiden.
Man passerar västra hamnens stenpontoner, där måsar och gäss sitter i långa rader helt
revirlösa och båtar för hundra miljoner ligger i lä. Trafiken är mycket måttlig. Bryggskepparna
ser med uttryckslösa ögon på dåren som ror förbi.
Skarholmen
Fortfarande över fem meters vatten når man fram till Seglarudden, som enbart för sin roll som
vågbrytare mellan djupt och grunt vatten är ett bra metarställe. I den glesa vassen vid land
finns gott om löja. Man kan gott ankra en stund. Norsjagande abborre är ofta här på hösten. På
sommaren är det nateabborren invid land.
En vinterkväll när fiskeklubben tävlade om den största laken fick jag ett bra hugg just här. Det
var lakens mjuka motstånd jag halade in i det trånga hålet, som visade sig allt för trångt.
Laken satt fast. En halv meter ner såg jag hans vita gap och körde utan betänkande ner
handen, eftersom laken är så gott som tandlös. Vad som mötte mig var en sylvass käft, men
allt var över innan jag hann reagera. Fisken åkte upp och visade sig vara en gös, en ovanlig
fångst och stor därtill. Det var en kamp intill sista blodsdroppen, men jag fick inget pris
eftersom tävlingen gällde lake.
På södra sidan av Skarholmen är ett stort grund med två meters vatten ut till ett markerat
stengrund tvåhundra meter från land. Platån har flera fina bankar av nate, där löja, abborre och
gädda trivs. Ror man längre ut hittar man ettåriga gösar på åtta till tio meter. De bör ju släppas
tillbaka och önskas välkomna nästa år.
När sjön har vänt om hösten kan man se hela moln av norsyngel vid ytan, ja till och med
ovanför. Under går stim av småabborre. Hela grundet är en stor barnkammare. När höstregnen
kommer blir Fyrisåns vatten märkbart ända hit, och fisket dåligt. Vid låg vattenföring vintertid
är grundet åter en bra fiskeplats för större abborre och lekplats för lake.
För vinterfiskaren nappar det särskilt bra i hamninloppet på fem meters djup utanför den
yttersta pontonen. Det är norsen som drar in abborrarna från djupet. En annan bra plats är
trehundra meter ut från udden med syftning på Sju Granars Udde, där det för det mesta finns
ett bestånd nors som står och äter i strömmen från ån. Under pontonerna i hamnen står en
mängd småabborre under vintern.
Några av Ekolns största gäddor har tagits på Skarholmsgrundet i maj och i början av juni. När
man korsar hamninloppet tar man ofta en gädda på wobblern, Möjligen hålls de igång av de
ständiga propellerljuden, störda och arga hugger de efter allt som rör sig. Vem vet?
När man nått fram till den gamla ångbåtsbryggan börjar en sandbank, där både nors och gös
brukar leka. Sandbanken går några hundra meter mot norr förbi badet vid Lyssnaäng. Utanför
den vita villan med alla verandorna ligger en hel äng med nate vars utkanter alltid ger fisk.
Den allra sista biten in mot Fristaden brukar vara den lottlöse fiskarens sista chans. Här gjorde
en gröngöling ett vågsamt kast, så att draget ven förbi mitt öra och hamnade i vassen. Han
ryckte loss det, så att det studsade fram på ytan och linan blev till ett skatbo. Just som draget
var på väg att sjunka såg vi en mäktig virvel och en plog i det meterdjupa vattnet. Linan hade
fastnat i årtullen och gäddan krokade sig själv, när hon rusade ut. Det var bara att hala in
henne för hand.
Sju kilo.
Man lägger till vid bryggan och står en stund i begrundan över den gamla roddbåten. Den är
ganska medfaren av stormar och glittrar av fiskfjäll, men den har delat mina umbäranden och
känns som en gammal kamrat. Den går nog att lappa ihop ytterligare några vårar, precis som
jag själv. Att ro hela Mälaren runt är fortfarande vår föresats, men innan dess måste blåsorna i
händerna läka ihop till valkar.
De hemvana ljuden från Fristaden möter mig när jag går uppför backen. Någon berättar att han
nyss fatt sjutton abborrar, ingen under kilot. Jag är beredd att bidra med små bilder från min
långa resa och slår mig försynt ner. Jag vill ärligt redogöra för allt och svara på alla frågor
utom just den som den mest hårdföre fångstmannen ställer:
- Fick du nån fisk då?
-