Transcript 3/2013 - Martin Gardberg

Föreningsbandet
BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN
• Nr 3/2013 (65)
Redaktionen
Innehåll
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Guy Catani, DKM
KM Tom Waselius:
Det finns inga stora
orosmoln!
Redaktör
Lasse Hedman (till 31.12.2013)
Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014)
– material­bearbetning
Grafiker, Christel Westerlund
– layout och produktion
Kim Isaksson
Redaktionssekreterare
Teljo Kolkka
– ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer
s. 4
Redaktionsråd 2013
Guy Catani, ordförande
Björn Federley
Lasse Hedman (till 31.12.2013)
Martin Gardberg (fr.o.m. 1.1.2014)
Teljo Kolkka
s. 8
Den trettonde aposteln
öppnade katakomberna!
Regionredaktörer 1.1.2013
S:t Augustin, Björn Federley
Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist
Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson
Phoenix, Rudy Palmberg
Tyrgils, Göran Strengell
Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm
Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback
Frimurarsamhället i Vasa, Max Jansson
Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg
Sten Westerholm
s. 12
En pilgrimsvandring
till Santiago
För e-post och telefon – se matrikeln
Georg Wallgren
Redaktionens adress
Föreningsbandet
Stor Capitlet i Finland
Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors
Föreningsbandets följande fyra nummer
utkommer:
nr
nr
nr nr
4/2013, vinternumret
1/2014, vårnumret
2/2014, sommarnumret
3/2014, höstnumret
Annonser
Annonschef Bo Gerkman
Tilinurkka tel: 0400 449 724
OBS! Materialdatum:
Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum!
Prenumerera på Föreningsbandet
genom inbetalning av prenumera­tions­avgift till
Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland
Betalningar i Sverige:
via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumeran­tens namn och postadress.
Prenumerationsavgifterna är:
i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande
numren fr.o.m. inbetalningen.
Omslaget:
Tom Waselius. Foto: Kim Isaksson
2
Sommarträffar 2013
1 december
1 mars
1 juni
1 september
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
s. 20-32
•
Kajsaniemi 1.5.2013, s. 18, Tom Waselius
•
•
•
•
Sommarträffar 2013
Havskrona Sommar Frimurare, s. 20, Carl-Gösta Eklund
Dödahavsrullarna och frimureriet s. 22, Karl-Gustav Sandelin
Sommarträff med svårt Axel-spel, s. 26, Kim Isaksson
Sommarutfärd i Östra Nyland, s. 28, Alf R. Günsberg
Den kulinariska sjömurarträffen, s. 30,
Rudy Palmberg, Krister Santanen
•
•
•
•
•
•
•
Världsmästare i humor?, s. 33, Folke Freund
Nordisk sammankomst i Köpenhamn, s. 36, Timo Dahl
Min vandring som etta, s. 38, Kristian Lindroos
Formeln för ett dygdigt frimureriskt liv, s. 40, Sam Björklund
Unikt caritasprojekt i AGL, s. 41, Peter Heinström
Kryss, s. 42, Rolf Söderback
Antagna bröder, s. 43
Ledaren
D
u har kanske redan hunnit delta i din förs­
ta logesammankomst efter sommarpausen
och igen hört frågan ”Varför vill ni bli frimurare?”
Det sägs att de rätta frågorna ofta kan vara ännu
viktigare än de rätta svaren. Att det inte är särskilt
viktigt att ha rätt svar till en i sammanhanget oviktig eller irrelevant fråga. Däremot är det viktigt att
känna igen och begrunda en viktig fråga även om
man inte genast kommer på ett perfekt eller slutligt
svar på den.
För egen del tycker jag att vi som är bröder i
SFMO kan ändra frågan till: Varför vill jag bli frimurare? Vi kanske spontant tycker att den inte längre
berör oss, vi är ju redan medlemmar. Men som jag
ser saken innehåller frågan i själva verket två viktiga
poänger för oss alla: fast vi är medlemmar i SFMO
betyder det inte automatiskt samma sak som att vi
är frimurare och som medmänniskor blir vi aldrig
”färdiga” som frimurare. Därför gäller frågan om
att ”bli frimurare” oss alla, från den nye lärlingen
till vår Stormästare.
Att bli frimurare är alltså inte samma sak som
att bli medlem i SFMO. Men medlemskapet ger
oss möjligheter och impulser att begrunda frågan
”varför?”, att söka vårt eget personliga svar på den.
Det ger oss också möjligheter att bygga upp en insikt i hur vi kan utveckla oss som frimurare, alltså
som medmänniskor.
Foto: Lars Billström
Varför vill vi bli
frimurare?
Litet tillspetsat kan man säga att någon kan vara
frimurare utan att vara medlem i en frimurarorden.
Majoren Fredrik Granatenhjelm – som levde och
verkade i Helsingfors för ett kvarts millenium sedan
är enligt min uppfattning ett perfekt exempel: hans
samtida utgick från att han var frimurare eftersom
hans verksamhet som medmänniska fyllde alla
kännetecken på en god frimurare.
”Varför vill ni bli frimurare?” är alltså en viktig fråga också för oss som redan är medlemmar i
SFMO. Jag hoppas att den nu efter sommarpausen
känns både utmanande och stimulerande, som
en utgångspunkt både i logearbetet och i den allmänna världen!
Med varma och broderliga tankar,
Göran Andersson, R&K, SMS
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
3
Intervju med KM
KM Tom Waselius:
– Det finns
inga stora
orosmoln!
Vi är så långt från frackar, stärkta skjortbröst, regalier
och logelokaler som man bara kan komma.
Kapitelmästaren för den sjätte fördelningen, broder
Tom Waselius sitter på bryggan i Barösund och ler i
kapp med solen en stekhet dag i slutet av juli.
– Jag ser inga specifika orosmoln för verksamheten
i Finland. Jag tror att det finns en beställning på den
verksamhet vi bedriver, säger han.
F
ör pensionerade skeppsbyggnadsingenjören Tom Waselius – ja, han
gick i pension i slutet av förra året
– är det väldigt skönt att inte ha det dagliga arbetet vad gäller den frimureriska
verksamheten framför sig. Verksamheten ligger nere även om det alltid finns
några ärenden per vecka som kräver en
viss uppmärksamhet.
– Två månader av sommaren har
4
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
gått. Jag har faktiskt inte åstadkommit
så väldigt mycket. Familjen har varit i
skärgården, säger han.
Nå, det kryper småningom fram att han
har konstruerat och byggt två trätrappor
för att underlätta vistelsen på holmen i
Ingå-arkipelagen. Nu funderar han dessutom på en brygga som han tänker sig
att bulta fast i urberget. Tankar finns på
stommen och sedan är det, ännu i detta
skede, fantasin som ställer gränser för
hur det blir i praktiken ...
– Vi umgås med nära grannar och
grannar lite längre ifrån, säger han och
berättar att han haft besök av en kollega, provinsialmästaren Bo Ryderfelt
från Karlstad i Sverige.
Och så läser KM under sommaren efter­
som det under pågående termin ofta
kan bli rätt hektiskt, ibland är han fast
två veckor i rad, varje kväll – även om
också det går i vågor. Han försöker hålla
både balans och distans, men ibland går
det som det går.
– Lätt går det så att frimureriet slukar över 50 procent av min tid, men jag
har egentligen aldrig haft det så bra som
nu. Jag har en duktig kanslichef, John
Nieminen, och en biträdande kanslichef
och två översekreterare. De är oerhört
kunniga, allt blir gjort, säger KM.
När det så kallade ”small talket” är
förbi och solen bränner på sommartorget i Barösund kommer vi in på frimureriet. Sedan 2011 har broder Tom
varit kapitelmästare, för övrigt den enda
inom orden, hans svenska kolleger kal�las provinsialmästare.
Sommarskäribo. Kapitelmästare Tom
Waselius trivs i den västnyländska
skärgården sommartid. Han har genom
åren blivit en bekant syn i Barösund.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
5
Fungerar bra
– Centralförvaltningen vid Nylandsgatan fungerar väldigt bra, jag är både
nöjd och stolt att det är så.
Han uttrycker också sin förnöjsamhet
med de olika enheternas ordförande
mästare som han säger att lever upp till
de uppgifter de har. Problemen är i regel
små och synes mindre än vad som verkar vara fallet i de andra fördelningarna.
– Det fungerar hos oss, sammanfattar
broder Tom situationen.
Dessutom har han en bra anledning av
att vara stolt över den fördelning han
basar över. Av det uppställda målet på
en tillväxt på 1,5 procent är det bara
Finland och den sjätte fördelningen
som kommer ens i närheten. Alla andra
fördelningar ligger långt bakom.
– Det är Johanneslogerna som står
bakom det arbetet, säger han med eftertryck och avslöjar sin tacksamhet.
Han berättar hur man i Sverige talar om
”den finska modellen” och erkänner att
han svarat att han inte förstår vad de
talar om.
– Men – vi har fördelen av att ha en
ankdamm. Vi känner varandra. På små
orter finns en byanda som man inte har
i Sverige. Se till exempel på Åbo. Där
bildar de svenskspråkiga en bygemenskap i en stor stad.
Gemenskap med djupare klangbotten
– Det är därför jag inte är orolig. Det
är bygemenskapen som håller vår låga
brinnande, men naturligtvis finns tanken alltid i bakhuvudet att det kan
komma en nedgång i medlemsanskaffningen. Vi är trots allt ganska få i
Svenskfinland.
När Ordens stormästare Anders Strömberg i våras gästade Finland sade han
att frimureriet inte handlar om att vara
en sällskapsklubb. Kapitelmästare Tom
Waselius håller definitivt med.
– Jag framhåller gemenskapen som
det väsentliga, men med en djupare
klangbotten. Det är inte viktigt att bara
träffas, ett djupare intresse ska finnas.
Brödramåltiden är en bonus, men inte
det primära.
Broder Tom framhåller att frimureriet är
en föreningsform där det inte har den
minsta betydelse om medlemmarna är
bergsråd eller något annat.
– Precis som alla andra föreningar
bildar frimurarna också ett nätverk. Men
jag understryker det som står i våra allmänna lagar, i den första paragrafen: Vi
verkar utan att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen.
Loge i Närpes?
Tom Waselius ser ljust på framtiden och
ser inga stora orosmoln. Han hoppas
kunna bygga ut verksamheten genom en
loge i södra Österbotten – i Närpes närmare bestämt – eftersom ”där finns folk”.
– Och potential! Redan nu finns
en frimurarklubb och jag tror inte att
en loge i södra Öasterbotten åderlåter
Vasa! Se bara hur förväntningarna kom
på skam när Axel Gabriel Leijonhufvud
i Ekenäs och Tyrgils i Borgå grundades.
Helsingfors led inga problem trots att
man var rädd för ett stort bortfall.
Tom Waselius ser inga stora
orosmoln på den frimureriska
himlen för den sjätte för­
delningen. Verksamheten
löper i väloljade spår, och
kapitelmästaren kan faktiskt
ha semester också från
frimureriet även om vissa
löpande ärenden alltid
kräver lite uppmärksamhet.
6
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Om Närpes förverkligas tror han att nätet i Finland är utbyggt. En loge i Kotka
eller Uleåborg kommer knappast någonsin att bli aktuellt. De svenskspråkiga är helt enkelt för få.
”Vi har förberett oss”
Samtalet glider in på kapitelmästarens
föregångare. Broder Tom nämner flera
gånger Ane Gyllenberg och hans insatser och berättar hisnande historier om
hur man agerade under de svåra åren på
1930-talet när det enda som var säkert i
samhället var att det var osäkert.
– Gyllenberg hade betydligt större
problem än jag. Penningvärdet rasade,
tillgångarna försvann över en natt, men
vi står på en solid grund i dag. Nu skulle
vi inte ha någon som helst möjlighet
att köpa ett hus som det vi har i dag på
Nylandsgatan.
Allas vår
Telles
50-årskalas
Ändå finns det ett litet orosmoln på den
frimureriska himlen. Det är naturligtvis
frågan om evighetsfrågan om stiftelser
och skattefrihet.
– Men det problemet tar vi om det
kommer. Vi fungerar i dag helt enligt
gällande regler för kraven på skattefrihet, men situationen kan bli en annan
i framtiden.
– Tiderna förändras och vi vet inte
vad som kan komma emot. Men vi har
förberett oss så gott det går.
Också KM ...
Kapitelmästarens yngsta son springer
till bryggan för att hjälpa några vänner
att ta i land vid bensinmackarna. KM:s
hustru står bakom ett försäljningsbord
på sommartorget och vi vandrar ut på
en brygga till hans båt.
Det blåser en sval fläkt från vattnet och
KM slår sig ner på bryggan. Vi är fortfarande så långt från frackar, stärkta
skjortbröst, regalier och logelokaler
man bara kan komma.
Också kapitelmästare får ha sommarlov ...
Text och foto: Kim Isaksson, VII
Brödernas hyllning. fr.v. OM Px Lars Lindqvist,
OM S:t A Timo Dahl och KM Tom Waselius.
S
tämningen var varm och hjärtlig i
Ordenshusets refektorium den första
fredagen i maj när man samlades för att
fira allas vår husfrus Telles jämna år. Hela
Telles familj var på plats och kunde konstatera hur populär deras hustru/mor är
bland oss bröder. Talen var många, gåvorna likaså och alla smittades av Telles
glada skratt. Ett dignande festbord gjorde
sitt till för att ytterligare höja stämningen.
Vi kan bara hoppas att få njuta av hennes omsorg för vårt välbefinnande under
många år framöver.
Text och foto: Björn Federley, IX
Familjen Nevala: Matti (blivande journalist­
studerande), Telle och Juha, samt Antti
(teknolog).
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
7
Från krigare till apostel
Den trettonde aposteln
öppnade katakomberna!
Men vad gör vi av friheten?
Bronsstaty av
Konstantinus den
Store utanför
Katedralen i York.
Man ser honom
betrakta sitt
brutna svärd som
nu bildar symbolen av ett kors.
”In hoc signo
vinces”.
När vi säger att vi bygger vår livsåskådning på kristen
grund, har vi gjort en kraftig markering att vi tar parti
för den vanliga, lilla människan mitt i hennes enkla
vardag, och att vi vill vara med och bygga en värld,
som bryr sig om just henne.
8
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
D
e första kristna var inga maktmänniskor. Det var människor
med en mycket blandad bakgrund i det antika samhället. Det var
judar, greker, män och kvinnor, hantverkare av olika slag, slavar och fria,
unga och gamla, som förenades av en
gemensam tro på sig själva och sitt värde
och som inte bugade för den politiska
makten, tydligast symboliserad av den
romerske kejsaren.
Det berodde på att den här lilla gruppen hade tillägnat sig en etisk syn på
livet, som starkt avvek från det övriga
samhällets på den tiden. De hade skapat en proteströrelse långt för det ordet
hade uppfunnits, och deras tro på sin
idé var så stark och konsekvent att den
gjorde många av dem till martyrer!
Det finns radikala proteströrelser också i modern tid, som kännetecknas av
samma kompromisslöshet vad gäller sin
grundsyn om vad som är rätt och riktigt.
I det gamla samhället fanns det en
koppling, men också en spänning mellan altaret och tronen. Det fanns ett beroendeförhållande mellan prästen och
fursten. Mellan den religiösa makten
och den politiska. Påven och kejsaren.
I vår sekulariserade tid är den här kopplingen inte så självklar, men ett mångtusenårigt beroendeförhållande har satt
sina spår.
Vi skall titta litet närmare på vår bakgrund och hur det kommer sig att den
kristna kyrkan fick en så stark ställning i
västvärlden trots den världsliga maktens
motstånd i början. Det är både intressant och viktigt att vi med jämna mellanrum repeterar vår historia.
Konstantin som gjorde att Jesu lära inte
förblev enbart en liten tidsbunden proteströrelse bland många utan växte till
en världsvid rörelse, som vi kallar den
kristna kyrkan. – Halva den kyrkan, som
består av 1200 miljoner människor har
nyligen fått en ny andlig ledare, som
kallas påve. Genom att det är den första
påven som på 1300 år valts utanför Europa och dessutom från Latinamerika,
där den katolska kyrkan inspirerat till
engagemang för de svaga i samhället och
krävt både politisk och social rättvisa,
hade alla progressiva krafter inom kristenheten hoppats på en påve, som skulle
passa in i en modern tid. Men tvärtemot
förväntningarna, och trots att han tog
namnet Fransiskus, det närmaste kristus­
lika namnet vi kan komma, tycks den
konservativa linjen inom påvedömet
fortsätta. – Som människa är han mycket ödmjuk, en intellektuell jesuit med ett
praktiskt förhållningssätt till samhället.
Vad denne nye ledare kan göra och
få för betydelse i vår materialistiska och
sekulariserade tid, återstår att se. Denne andliga och ideologiska ledare för
den västliga kyrkan har nu flyttat från
­Argentina och Buenos Aires till den
kulle i Rom, som heter Vaticanus, där
Jesu ledande lärjunge Petrus enligt traditionen spikades med huvudet nedåt
på ett kors och där biskopsstolen i Rom
placerades när Rom blev biskopsstad.
Ett ämbete som sedan fick världsvid be-
Från proteströrelse till maktposition
Det började med att det fanns några enskilda människor som blev övertygade
om att snickaren och byggnadsarbetaren Jesus från Nazaret hade en gudomlig
uppgift och roll, som han synliggjorde
under några korta år i det judiska samhället vid Medelhavet. Men utan den
galileiske fiskaren Petrus, som levde samman med Jesus och senare den judiskt
lärde Paulus från Tarsus, som skapade
en teologisk beskrivning och tolkning
av Jesu liv, hans död och gåtfulla nya
liv, skulle vi inte ha någon kristen kyrka.
Men det var den östromerske kejsaren
Jesus Kristus, Glasmosaik i kyrkan
Hagia Sofia.
tydelse, eftersom biskopen i Rom började betraktas som den främste bland
biskopar. Ja, till och med som Kristi
ställföreträdare på jorden.
Men det fanns ett Rom till! Ett andra
Rom, som var den första staden på jorden där det inte skulle finnas ett enda
hedniskt tempel! Den staden låg vid
Bos­poren och fick ett nytt andra namn
vid sidan av det ursprungliga Bysans,
nämligen Konstantinopel efter kejsaren
Konstantin på 300-talet. Jag vill berätta
hans sällsamma historia på nytt en gång.
Det är bra att vi minns den, när vi i modern tid tvingas ta ställning till alla tänkbara motrörelser, som menar att kyrkan
inte längre har någon funktion.
Ut ur katakomberna
Genom hela historien stöter vi på brinnande själar, som tänder eldar där de
går fram. Det är nitälskande män och
kvinnor som bränner upp förlegade
åsikter och samhällen, ibland hela kulturer, till och med gudar! Utan sådana
eldsjälar skulle världen inte utvecklas.
Det måste till en sådan människa
för att de första kristna skulle våga sig
ut ur de underjordiska katakomberna
under Rom, och för att den kristna kyrkan skulle bli den makt, som den sedan
blev. Han hette Constantinus och han var
son till en av de romerska militärer, som
gjorde anspråk på kejsartronen i Rom i
slutet av 200-talet. Hans far dog emellertid ganska snart, men före det hade
fadern förskjutit hans mor Helena för att
kunna gifta sig med ett bättre parti, som
han trodde skulle föra honom snabbare
till kejsarmakten. Men innan han nådde
dit, dog han. Sonen Constantinus tog
över befälet över de romerska trupperna
i Britannien och Gallien efter sin far,
och på sommaren 312 förde han sin här
över Alperna mot Rom. Han tänkte utmana en annan härförare i norra Italien,
som hette Maxentius, och som också
gjorde anspråk på kejsarstolen i Rom.
Constantinus mor Helena var starkt
påverkad av de kristna. De första kristna
hade ingen plats i det romerska riket på
den här tiden. De tidigare kejsarna har
förföljt de kristna och använt dem som
gladiatorer, kastat dem för lejonen på
cirkusarenan i Rom eller använt dem
som facklor i sin trädgård!
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
9
Striden vid Milviusbron. Fresk av Giulio
Romano, 1520-1524. Apostola palatset
i Vatikanen.
De kristna uppgick då till högst tio
procent av imperiets befolkning. De
flesta av dem, som bekände sig till
Jesus från Nazaret, hörde, som vi vet,
till den lägre medelklassen; köpmän,
hantverkare och smärre jordägare, med
litet inflytande. Fortfarande använde
de kristna – som var övertygade om att
deras Herre och Mästare levde trots att
romarna hade dödat honom – de underjordiska gångarna under Rom som
gravkamrar för sina döda och som mötesplats för sina gudstjänster och sina
heliga måltider, där de kände att Kristus
var närvarande på ett hemlighetsfullt
sätt i brödet som de åt och i vinet som
de drack. Där ristade de in sina hemliga tecken på de skrovliga väggarna. En
fisk t ex, som tecken för Kristus efter de
grekiska begynnelsebokstäverna i deras koncentrerade trosbekännelse: Jesus
Kristus Guds son, Frälsaren, som blir till
ICHTYS, som betyder ”fisk”. Där under
Rom höll den tidiga kyrkan till.
10
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Constantinus, eller Konstantin, som
vi senare brukar skriva hans namn, hade
naturligtvis hört om de kristnas Gud.
Hans mor Helena hade också säkert talat om Kristus med honom. Men Konstantin var krigare och han var ointresserad av religion. Han red vidare med
sina trupper. De första drabbningarna
med Maxentius trupper slutade med
seger för honom. Men han visste att
Maxentius väntade närmare Rom med
huvuddelen av sin här. Konstantin kände sig naturligtvis orolig över utgången
av den kommande striden. Då började
han be där han sitter på hästryggen en
höstdag år 312 på väg genom Etrurien.
De närmar sig Milviusbron, som går
över Tibern bara några kilometer utanför Rom.
Många år senare berättade Konstantin om den här dagen för biskop Eusebius av Cesarea och Eusebius tecknade
ned hans berättelse:
”Jag åkallade Gud i en allvarlig bön
om att han skulle avslöja för mig vem han
var och sträcka ut sin högra hand för att
hjälpa mig i det farliga läget. Medan jag
bad uppenbarade sig ett förunderligt tecken
på himlen. Det var middagstid. Jag såg ett
lysande kors på himlen, ovanför solen,
med inskriptionen: ”I detta tecken skall du
segra!” – Vid detta tecken slogs jag av stor
häpnad tillika med hela min här, som också
hade sett detta under.”
Mot en världsvid gemenskap
När han sedan på natten låg och sov i
sitt tält, drömde han att Kristus uppenbarade sig för honom och visade honom
samma tecken som på dagen och befallde honom att använda det som standar i
striden. I gryningen nästa dag satte han
sina hantverkare att göra ett standar med
Kristi monogram. En öppen proklamation att han och hans armé stod under
den kristne gudens beskydd.
Vid Milviusbron stod striden. Maxentius trupper sviktade och flydde. Vägen
till Rom stod öppen för Konstantin. Resten av livet såg han det som sin plikt att
stöda den kristna kyrkan. En fattig, förföljd, liten minoritet lyftes nu plötsligt
upp till maktens tinnar i det rike, som
nådde över ”hela världen”!
Men själv lät han döpa sig först på
dödsbädden, pingsthelgen 337. Han
dröjde med dopet därför att han ville
se till att han inte hann synda – göra
något ont – mellan dopet och sin död!
Konstantin levde och regerade i tjugofem år efter undret vid Milviusbron
år 312. Han erövrade senare också den
forna grekiska staden Byzantium och
började kalla den Konstantins stad –
Konstantinopel. Det kom att bli världens första helt kristna stad. Smyckad
med storslagna kyrkor men inte ett enda
hedniskt tempel!
Men den unga kyrkan var söndrad
på grund av inre lärostrider. Konstantin
kallade därför till ett kyrkomöte i Nicea
325. Nicea ligger i nuvarande Turkiet.
Mellan 250 och 300 biskopar deltog.
Där definierade man den kristna tron.
Där bekände man Jesus ”som Guds
Son, född av Fadern, Gud av Gud, ljus
av ljus, sann Gud av sann Gud”.
Kejsaren själv lyckades få in en formulering i denna trosbekännelse som
ordagrant lyder: ”av samma substans”
(som Fadern).
Den trettonde aposteln
Det var således Konstantin som beredde
vägen för kristendomens framtid och
makt. Utan den kristna kyrkans nya position skulle vi inte ha den europeiska
civilisationen idag. Från att ha varit en
förföljd liten minoritet blev den kristna
kyrkans anhängare inflytelserika medborgare. De övertog och tillägnade sig
det intellektuella arvet från Grekland
och Rom. Deras kyrkor var de praktfullaste byggnaderna i städerna och deras
biskopar var de främsta medborgarna.
Kyrkan uppnådde både rikedom och
makt och skapade ett nät av kommunikationer, som sträckte sig till varje by i
det stora imperiet. Kyrkan hade en inneboende missionerande kraft, som när
den släpptes loss, sprängde sig ut över
världen med stor våldsamhet!
När vi idag ser bakåt – börjande från
medeltiden, över renässansen, till den
nya tiden, utifrån Europas stora katedraler, studerar konstens ikonografi,
de litterära framställningarna, lyssnar
till kyrkomusiken, betraktar skolorna,
universiteten, rättsväsendet, filosofin
– inser vi, att allt detta är till tack vare
Konstantins vision på vägen till Rom på
andra sidan Milviusbron! Visst måste vi
erkänna att han ”segrade i det tecknet”
– på latin sagt: ”In hoc signo vinces”. Därför har han också fått ärenamnet ”den
trettonde aposteln”, en titel som han själv
skapade och gärna också såg att användes om honom!
Men det här kan vi säga först när vi
ser på Europa ur ett tusenårigt perspektiv.
TEXT: Sten Westerholm, VIII
Illustrationer från nätet: LH
Kyrkan Hagia Sofia (Heliga Visheten) i Istan­­bul. Byggd ursprungligen som en kristen kyr­
ka åren 532-537 av Justinianus I. Om­vandlades senare till moské efter Kon­stanti­nopels
fall 1453. Sedan 1934 ett ­museum.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
11
Frimurare på vandring
En pilgrimsvandring
till Santiago
Pilgrimsleden går genom en underbar natur.
12
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Våren 2013 reste nio
frimurarbröder med
damer till Galicien
i norra Spanien
för att göra en
pilgrimsvandring till
helgedomen Santiago
de Compostela. Det
var ingen turistresa.
Resan har börjat, nu börjar vandringen. Gruppen samlad för start.
N
ågra dagar efter första maj startade en grupp frimurarbröder
med damer under DKM Guy
Catanis ledning mot Santiago. Vår avsikt var att vandra som pilgrimer. Naturligtvis avses inte hela vägen från Finland, inte ens från Paris, utan vår egen
vandring. Vi hade valt att gå en del av
den allra äldsta, mest ursprungliga leden. Den rutt som katolska pilgrimer
vandrat redan i mer än ett tusen år.
Med flyg tog vi oss till Bilbao och
därifrån vidare med buss mot franska gränsen, till foten av Pyrenéerna,
till orten Roncesvalles. Det här är så
långt man kan komma med bil på den
spanska sidan. Därifrån vidare över till
Frankrike kan man bara fortsätta till
fots. Vi övernattade i ett kloster från
1200-talet, numera ombyggt till hotell.
Första morgonen grydde kylig, fuktig och dimmig. Vi befann oss på över
niohundra meters höjd då vi började
vår vandring. Den första dagsetappen
till Larrasoana var tjugoåtta kilometer
lång. Visserligen nerförbacke till c 500
meters höjd över havet. Men det var
många kullar och berg vi måste klättra
uppför innan vi nådde målet för dagen.
Landskapet var hänförande vackert.
Vitsippor blommade, björkarna hade
mössöron och gullvivor kantade vägen.
Det var lätt att följa vandringsleden för
den var tydligt utmärkt med gula pilar
och det symboliska musselskalet. Stigen
gick genom terrängen långt från alla bilvägar men den tog oss från by till by
förbi kyrkor och kapell.
På sina ställen kunde vandringsvägen
ligga över en meter djupare ner än det
omgivande landskapet. Ett resultat av
alla de fötter som trampat den under århundradenas lopp. När vägen var sten­belagd kunde man t o m se att de flata
stenarnas yta i mitten hade slitits ner
någon centimeter. Det kändes hisnande
att tänka sig att just här, längs samma
stig, har vandrat både Franciscus av
Assisi, den Heliga Birgitta och många,
många andra historiska personer.
På kvällen, efter vandringens slut,
väntade oss ett dukat middagsbord
som vi avnjöt tillsammans med hela
gruppen. Under dagen hade vi skilts åt
eftersom var och en vandrade i sin egen
takt. En del med stavar, andra utan. Det
fanns mycket att tala om och alla var
stormhungriga men mycket snart bröt
alla upp för att uppsöka en skön säng
där man kunde få vila sina trötta ben.
Det här skulle bli gruppens rutin också
alla andra dagar.
Den riktigt ”riktiga” pilgrimsvandringen görs naturligtvis så att man vand-
rar till fots bärande hela sin packning
på ryggen. Och man söker härbärge på
den plats man har kommit fram till på
kvällen. En sådan vandring från början
till slut tar veckor, kanske månader.
Vår resa räckte bara tio dagar. Vår
vandring med en större grupp frimurare plus damer hade på förhand bokade
hotellrum där morgonmål och middagar ingick. Alltihop väl förberett av
prästen Reijo Ahtela för vilken det här
var nionde gången han arrangerade en
gruppvandring. Vårt bagage bestående
av kappsäckar tog Reijo med en paketbil till följande övernattningsställe. Med
oss bar vi endast det vi behövde under
dagen.
Förr i tiden pilgrimsvandrade man
främst av religiösa orsaker och så gör
man naturligtvis ännu i dag. Men idag
ger sig många ut på vandringen för att
helt enkelt få tid att reflektera över sig
själva, sina värderingar och sitt liv. Det
finns många som känner en längtan att
få ta en paus från vardagen, att få koppla bort huvudet och bara använda kroppen. En del går sig ur kriser, andra letar
efter äventyret. Många längtar efter en
genomtrött kropp och fötter som fått arbeta. Det verkar som om pilgrimsvandring i modern tid är mindre inriktad på
syndernas förlåtelse och mer på efterFöreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
13
Dagarna började
med uppmjukning
ledd av Päivi Catani.
De innehöll också
en gudstjänst i det
fria, ledd av pastor
Reijo Ahtela. Många
skyltar visade vägen,
bland dem även
grafiti. Stämplarna i
pilgrimspasset gav
minnen från ställen
man passerat på
vägen.
14
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Vägen går framåt, vi med den. Man kan om man så vill vandra ensam
med sina egna tankar – eller med en vän och utbyta dessa....
tanke, inre frid, vacker natur och goda
viner. Men det finns det också de som
ser pilgrimsvandringar som en del av en
religiös rit där man försöker möta sig
själv och Gud. För dem blir vandringen
som ett yttre tecken på en inre strävan.
Vår vandring varade i sju dagar. Efter sex dagar hade vi vandrat genom
landskapet Navarra och kommit fram
till staden Logrono. Därifrån tog vi en
buss till Lavacolla, drygt femhundra kilometer bort. Vi åkte genom La Rioja
området med ändlösa vinodlingar. Lite
som slätterna i Österbotten. På vägen
besökte vi den gamla gotiska katedralen
i Burgos och Cebreiro som härstammar
från kelternas tid.
Den sista vandringsdagen vaknade
vi tidigt i Lavacolla för att därifrån gå
de återstående femton kilometrarna in
till det ståtliga torget och helgedomen
i Santiago. Vi nådde målet klocka elva
och klockan tolv började högmässan.
Den föregicks av att alla pilgrimer som
under föregående dag hade nått fram
lästes upp. Inte med namn men med
angivande av grupperna. Detta tog fem
minuter i anspråk. Under hela den tiden
sköts det salut med kanoner utanför.
Katedralen var fullsatt till sista plats
med ännu fler människor stående i
gångarna. Mässan förrättades av elva
(11) biskopar från olika delar av världen. Och detta återupprepar sig varendaste en dag, året runt. Mer än etthundra tusen pilgrimer fullföljer sin vandring
till Santiago varje år och ännu fler turister besöker staden.
Våra dagsetapper hade varit långa,
ibland upp till trettio kilometer vilket
var mycket för en otränad kropp. Allt
som allt vandrade vi över 150 kilometer på sju dagar. Och den upplevelsen
blev oförglömlig. Genom att vi började
på en altitud på tusen meter över havet
och dag för dag kom ner på lägre höjder
vandrade vi på en vecka genom vårens
alla faser. Vi såg fält av maskrosor. Vi såg
äppel- och körsbärsträden slå ut. Ängar
fulla av vallmo. Mössöron på vinstockarna osv.
Den fysiska ansträngningen och den
naturliga muskeltröttheten kändes renande. Lite liknande som den känsla
man får efter ett riktigt bastubad. Vardagen var långt borta. Man varvade ner.
Vandringen fick ta sin tid och man kunde tänka på vad som helst och ingenting. Man är inte riktigt samma människa efter pilgrimsvandringen som före.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
15
Karta över vandringsleden = Caminon genom norra Spanien.
Helgongraven
i Santiago
de Compostela
Redan i många år har det varit trendigt att pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. Det
som gör det till någonting förmer än bara en
vandring är de andra pilgrimerna, berättelserna
man utbyter och utmaningarna man övervinner.
En pilgrim (av latinets peregrinus, ”främling”) är en
person som gör en pilgrimsresa till en helig plats.
Katoliker vallfärdar till Peterskyrkan i Rom, muslimer till Mekka och Medina och hinduer till den
heliga floden Ganges.
Den över tusenåriga pilgrimsleden till Sankt
Jakobs helgongrav i katedralen i Santiago de
Compostela kallas Caminon på spanska. En vanlig
hälsning mellan främlingar är ”buen camino” (god
vandring på spanska). Årligen kommer c. 150 000
pilgrimer till staden från överallt i Europa och andra
ställen. Jakob är den enda av Jesus apostlar som
ligger begraven i väst, förutom Petrus och Paulus
vars kvarlevor finns i Rom.
Det var på 800-talet som bonden Pelagius såg
ett konstigt ljus i skogen. Han berättade om det
för den lokala biskopen Theodemar. När denne
uppsökte platsen vägleddes han av en stjärna
(Campus Stellae på latin). Därav namnet Santiago
de Compostela. Man grävde på platsen och fann
ben som fördes till Rom. Påven identifierade dem
som ben av Jesu lärjunge Jakob. Han hade varit i
Galicien och predikat kristendom före han år 44 led
martyrdöden i Jerusalem. Så föddes valfärdsorten.
Santiago de Compostela är den tredje heliga
staden i den kristna världen. Den enda av de tre
antika städerna som fungerar som en sådan helt
och fullt. Att vallfärda till Jerusalem har under långa
tider varit svårt att genomföra. Dagens Rom är så
mycket mer än huvudsätet för den katolska tron.
Rom är både det gamla romarrikets huvudstad och
det moderna Italiens metropol. Trots Vatikanen är
Rom för att vara den ”heliga staden” ganska trafikbelastad och urbaniserad. Medan Santiago de
Compostela är uttryckligen en vallfärdsort.
16
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Pilgrimsmusslan
Hur blev skalet från en mussla som lever i Atlanten tecknet för en av
Jesus tolv lärjungar? Varför heter det pilgrimsmussla? Och hur blev
den symbolen för medeltida pilgrimer som vandrade sin pilgrimsled
hundratals kilometer från närmaste hav?
Att äta pilgrimsmusslor (pecten maximus på latin) anses av många gourméer
vara en stor delikatess. Men alla känner kanske inte till hur direkt den har att
göra med just pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela. På svenska
kallas den som sagt pilgrimsmussla medan den på finska heter ”kampasimpukka” därför att den hör till arten kammusslor pectinidae. På engelska
brukar den kallas scallop medan fransmännen och tyskarna stavar det rakt
ut; Jakobsmuscheln eller coquille Saint – Jacques. Franskans Saint Jacques
betyder den helige Jakob. På spanska Sant’ago.
Men hur blev musslans skal symbolen för Jesu lärjunge Jakob, son av
Sebedaios? Man tror att redan på 800-talet då de första pilgrimerna efter
att ha nått sitt mål, helgongraven i Santiago de Compostela, fortsatte sin
vandring vidare ut till Atlantkusten. Avståndet till det som romarna kal�lade Finistea = världens ende, var blott en dagsetapp. Och där längs kusten
förekom det rikligt med kammusslor. Som ett konkret bevis på att de första
pilgrimerna hade varit i Galicien tog de med sig snäckskal. Idag skulle vi
antagligen kalla det souvenirer.
Under medeltiden blev det vanligt att pilgrimer började bära skal av
musslor i hatten eller på kläderna som en synlig symbol för att de var pilgrimer. Skalet kunde fungera som en skopa att dricka vatten ur. Med ett
snäckskal i hand kunde man tigga om en skärv. Det ryms inte så mycket i
den grunda skålen så det blev ingen betungande uppoffring för dem som
förbarmade sig över pilgrimerna längs vandringsleden.
Senare har det berättats legender om kistor som har hittats helt täckta
av musslor o.s.v. Det finns också belägg för att pilgrimsvandringen har
uppfattats som fruktsam. Unga par som önskade få barn företog pilgrimsresan. Därav fick snäckskalet en association till fertilitet. Jämför Botticellis
målning av Venus födelse. När Venus uppstiger ur havet så står hon i en
pilgrimsmussla.
Snäckskalet fungerar också som en tydlig metafor. Varje snäckskal har
på övre sidan ett mönster av vågor och räfflor. Dessa räfflor förenar sig alla
i en gemensam punkt. Detta symboliserar de många pilgrimslederna som
alla för till ett gemensamt mål. Den helige Sankt Jakobs föregivna grav i
Santiago de Compostela i Spanien.
Vi kan också vrida på snäckskalet och se mönstret som en solnedgång.
Någonting som under förkristendomens tid var centralt för kelterna i denna
del av världen.
Nu i modern tid utgör en stiliserad snäcka vägvisaren som markerar och
leder alla vandrare fram mot slutdestinationen – den heliga graven.
Hur snäckan blev ett firmamärke för oljebolaget Royal Dutch Shell är
sedan en helt annan historia.
Sju viktiga nyckelord för en vandrare
1. ENKELHET
Under en pilgrimsvandring skalar man bort allt onödigt. Med sig
bär man bara det absolut nödvändiga.
2. LÅNGSAMHET
I vandringens naturliga tempo kan vi hitta långsamheten. Den moderna människan ges en möjlighet att sakta ner och få syn på sig
själv.
3. FRIHET
En vandring utan almanackor eller måsten, med bara det allra
nödvändigaste i ryggsäcken, öppnar för känslan av både yttre och
inre frihet från stress och krav.
4. BEKYMMERSLÖSHET
Att ta dagen som den kommer utan att bekymra sig för morgondagen. Var dag innehåller bara ett måste och det är att vandra, ett
steg i taget, och sålunda komma fram till nästa rastplats.
5. DELANDET
Under vandringen delar man sitt medhavda med andra vandrare.
Vatten, frukter, plåster etc. Genom samtal och möten längs vandringsstigen blir det även ett inre delande.
6. TYSTNADEN
I vandringen får vi ta del av stillhet, lugn och tystnad. Varje dag
innehåller någon etapp där alla går i tystnad. Det öppnar porten
till meditation.
7. ANDLIGHET
Pilgrimsvandringens innehåll och rytm hjälper oss finna andlighet.
Samtal, möten, tystnaden, delandet och fotvandringen under bar
himmel, i Guds fria natur, kan ge oss svar på livets stora frågor.
ur ”Pilgrimsliv – en handbok för vandrare”, Hans-Erik Lindström (Verbum, 2005).
Text och foto: Georg Wallgren, X
Sankt Jakobs kors
Ett rött kors på vitt botten är det vanligaste av alla kristna kors genom tiderna. Korset är
symbolen för kristen tro och Guds beskydd. Det vita står för renhet och det röda symboliserar Kristi blod. Medeltidens riddare som deltog i de stora korstågen hade det som sitt
tecken liksom Tempelherreordens riddare. Samma kors är grunden för den engelska flaggan
sedan 1500-talet osv.
Det röda Sankt Jakobs korset är ett stickkors eller ett spikkors. Det kännetecknas av att
den nedre korsarmens ända utgörs av en spets. Enligt traditionen uppstod korstypen då
korsriddarna använde dylika under sina resor till platser där det saknades kyrkorum. För att
lättare kunna ställa upp ett kors vid sina andakter gjorde de en arm spetsig så den kunde
stickas ner i jorden. På Sankt Jakobs kors slutar de tre andra armarna i heraldiska liljor.
Sankt Jakobs kors är en förening av två olika element - ett kors och ett svärd. Det förekom
ursprungligen som symbol i de religiösa militärordnarna. Dess symboliska funktion under
korstågens tid var att påminna människorna om de kristna idealen i ett kristet liv och att
samtidigt bekämpa de otrogna med svärd. Också frimurare har någon gång fått höra talas
om att man ej blott är arbetande utan också stridande.
Korset är ordenstecknet för Jakobs svärdsorden, den spanska Ordem Militar de Sant’Iago
de la Espada. Instiftad och av påven välsignad 1175 för att skydda pilgrimerna på deras
vandring till helgongraven och för att försvara gränsen mot morernas del av Spanien. 183234 blev orden förbjuden liksom andra militärordnar runt om i världen. Den försvann för en
tid men den återuppstod och reformerades.
Sankt Jakobs kors.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
17
Granatenhjelm
Kajsaniemi 1.5.2013
Första maj firades traditionsenligt med en kransnedläggning vid
major Fredrik Granatenhjelms grav, den så kallade frimurargraven.
Festtalet hölls denna gång av KM Tom Waselius, R&K och ämnet var
osökt också Granatenhjelm samt gravens och områdets historia.
M
ina damer och herrar, bästa
bröder!
Vi har i dag igen traditionsenligt samlats här i det som vi i dag
kallar Kajsaniemi park för att hylla den
man, som vilar i den namnlösa graven
här på kullen sedan mer än 200 år. Or­
saken till att vi återigen står här på major Fredrik Granatenhjelms födelsedag
är ju den välgörenhetsgärning som han
blev känd och uppskattad för redan
under sin livstid, och som sedan dess
18
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
kommit att stå som ett lysande exempel
för oss frimurare. Ändå var ju Fredrik
Granatenhjelm inte medlem i Frimurareorden, men han levde som en frimurare borde göra, och förtjänar därför all
uppskattning.
Den här platsen har dock också
flera andra frimureriska anknytningar,
faktiskt. På 1700-talet kallades det här
området Borgarhagen, eller Stadshagen,
och staden Helsingfors hyrde år 1763 ut
den västliga delen av området åt lands-
hövdingen i Nylands och Tavastehus
län, Hans Henrik Boije, som då också
var Ordförande Mästare i SJL S:t Augustin. Landshövding Boije lät etablera en
trädgård här på området, och det berättas att S:t Augustins bröder brukade
samlas i trädgården under Boijes ordförandemästartid.
År 1772 blev Hans Henrik Boije
utnämnd till president för statskontoret
med tjänstgöring i Stockholm. I april
1773 överlät han därför nyttjanderätten
till trädgården mot en årlig hyra om
1200 koppardaler till sin trogne trädgårdsmästare Eric Edbom, och trädgården kom också sedermera att kallas
för Edbomska trädgården. Bara litet senare avstod faktiskt Hans Henrik Boije
från hyresintäkterna till förmån för
det barnhus som frimurarna sades ha
startat år 1765, och som lär ha fungerat i Kampen. Dessutom berättar en
källa att frimurarlogen ärvde friherre
Boije när han dog 1781. Boije var då
en mycket förmögen man, men hans
eftermäle i historieböckerna är inte
särskilt upplyftande, och det säges att
han inte förtjänat en enda av sina daler
på ett hederligt sätt. Kanske hans engagemang i välgörenhetsverksamheten på
äldre dagar trots allt var ett uttryck för
ett dåligt samvete, kanske påverkat av
Fredrik Granatenhjelm och dennes livsgärning, och att friherre Boije med detta
ville rättfärdiga sitt tidigare handlande.
Då Hans Henrik Boije redan var död
bekräftade staden år 1795 hyresavtalet
med Edbom den yngre med ett nytt avtal, som löpte ända till år 1838, och i
vilket ingick att den här kullen där Fredrik Granatenhjelm vilar och där vi nu
står fredades ”för all framtid”. Sannolikt
ingick den fredningstanken redan i det
första avtalet mellan Boije och Edbom
den äldre, och bekräftades nu i skrift.
Edbom betalade hyran för trädgården
till barnhemsstiftelsen ända till år 1826,
KM, Tom Waselius håller fest­
talet, John Nieminen, Kch,
håller kransen som efter talet
nedlades vid minnesstenen.
då staden avtalet till trots övertog den,
men fortsatte att betala hyressumman
till barnhemsstiftelsen ända till det ursprungliga avtalets utgång 1838. Boijes
intention hade alltså fullföljts alldeles
som han avsett, trots alla omvälvningar.
Den här platsen gömmer alltså kanske mera välgörenhetssymbolik än vi tidigare anat, och Fredrik Granatenhjelm
och hans gärning har sannolikt stått
som ett lysande exempel inte bara för
1900- och 2000-talets frimurare, utan
redan långt tidigare, och på högsta nivå.
Som så ofta sprider det goda exemplet
sina ringar på vattnet både i stiltje och
blåst, och även den mest skrupelfria
individ kan inte låta bli att påverkas
av en gärning som Fredrik Granatenhjelms. Vi, 2000-talets frimurarebröder
och européer, har all anledning att i den
speciella tid som i dag råder, åter minnas denna gärning, och ånyo låta dess
ledstjärnas ljus lysa för oss också denna
ljusa vårdag.
TEXT: Tom Waselius
FOTO: Timo Dahl
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
19
Sommarträffar 2013
Havskrona
Sommar Frimurare
”Föredraget var intressant och professorn Karl-Gustav Sandelin
tycktes veta hur mycket som helst, också utanför själva rubriken!
Det är just denna sakkunnighet, som jag blir förvånad över varje
gång jag har tillfälle att träffa er, svenskatalande bröder.
Det är verkligen inget small talk, era föredrag och tal.”
O ”Freddi” Wilén hälsar, stående på sin stol, alla bröderna varmt och broderligt välkomna till detta genom
tiderna sjätte Havskrona-mötet. Vid bordet med ryggen mot kameran fr.v. föredragshållaren FT SCF KarlGustav Sandelin, X, fO Eras Nils G. Holm, X och O Eras Per-Henric Schmidt, IX samt Claus Henrichs, X, Ingmar
Forssell, X och fO Eras Tryggve Forssell, X.
O
vanstående text, skriven av en
besökande broder ifrån det finska systemet, kunde jag läsa på
min e-post två dagar efter att Havskrona
SFM onsdagen den 3 juli 2013, hade
begått sitt sjätte möte genom tiderna,
20
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
i Grilltaket bakom Restaurant L´Escale
i Nagu!
Vädret var som vanligt helt på vår
sida, med klart solsken, 18° värme och
just så mycket vind att myggorna inte
störde oss, när 72 bröder av alla andra
förutom första graden, samlades för
detta enda, men årligen återkommande
Havskrona-mötet. Tolv anmälda bröder,
varav två helt nya för i år, hade dock av
olika orsaker varit tvungna att ge återbud, men hela 17 bröder var ändå i år
Sommarträffar 2013
med för första gången och totalt 16 bröder har varit med på alla möten sedan
begynnelsen! För att alla skulle rymmas,
hade krögaren tillfälligt monterat ner
några väggelement till Grilltaket, så att
alla hade direktkontakt med varandra.
Efter klubbslaget prick kl 19 följde
öppningens replikväxling och O ”Freddi” Wilén, IX hälsade, stående på sin
stol, igen detta år bröderna välkomna,
varefter CM ”Jösse” Eklund, IX kom
med några praktiska detaljer, innan O
gav ordet åt kvällens föredragshållare,
professorn emeritus och FT i SCF, Brodern Karl-Gustav Sandelin, X som också
han glatt ställde sig på sin stol och därifrån med ett livfullt kroppsspråk höll föredraget: ”Frimureriet och Dödahavsrullarna” (med arbetsnamnet ”Frimureriet
och Essenerna.”) Föredraget kan läsas
i sin helhet, med början på sidan 22 i
denna tidskrift!
Några frågor hann vi också med,
vilka broder ”Kalle” besvarade mycket
utförligt innan två servitrissor prick
kl 20 uppenbarade sig med välfyllda
snapsbrickor. Efterhand som snapsarna
hade serverats kunde man ta för sig av
det dubbelsidiga, stående bordet med
bl.a. tre olika sorters sillar, kall- och
varmrökt forell, ägghalvor med rom
och majonäs, en sallad med bl.a. skinka och krutonger, samt ytterligare van-
lig grönsallad, för att icke glömma den
”himmelskt” goda Siikli-potatisen, som
därtill var exakt rätt och riktigt kokad!
Varmrätten bestod av biff Wallenberg
med gröna ärter och potatismos. Som
efterrätt serverades kakbitar med små
äppelsnittar i och vaniljskum på, samt
kaffe. Måltidsdryckerna i övrigt var helt
enligt envar broders individuella smak
och tycke!
Efter brödramåltiden skyndade sig
17 bröder att betala för sig, för att sedan lösa ut sina damer, som samtidigt
hade samlats till ”damträffen” inne
på krogen, medan de andra bröderna
i allsköns lugn och ro fortsatte diskus-
sionerna, för att sedan slutligen glatt
konstatera att det är inte ens ett helt år
till nästa Havskrona-möte! Enligt uppgifterna på namnlapparnas baksida, så
går det av stapeln på samma plats och
vid samma tid, redan den 2 juli 2014.
Text: Carl-Gösta Eklund, IX
Foto: Leif Holmberg, X
Vid det yttre bordet,
sittande fr.v. Frank
Eriksson, VI, Jörgen
Björkman, IX, krögaren
Mikael Smeds, X, Christer
Sundström, IX och Erik
Sundström, X samt CM
”Jösse” Eklund, IX, som
nog stående, men inte
på en stol, läser sina
öppningsrepliker.
Det dubbelsidiga stående bordet är dukat för att
avnjutas vid brödramåltiden. I förgrunden förser sig
t.v. kvällens föredragshållare Karl-Gustav Sandelin,
X efter väl utfört värv, samt mitt emot honom fr. h.
Per-Åke Blomqvist, X, Hans-Gustav Strandberg, X,
Michael Perander, IV-V samt Tor W. Nordström, X,
Bror Gammals, IX och Ilmari Joensuu, VII.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
21
Sommarträffar 2013
Karl-Gustav Sandelin:
Dödahavsrullarna
och frimureriet
Kvällens föredrags­
hållare FT SCF KarlGustav Sandelin, X
höll ett innehållsrikt,
men humoristiskt
föredrag, också
han glatt stående
på sin stol.
D
enna artikel bygger på ett föredrag hållet vid sommarsamlingen Havskrona Sommar Frimurare i
Nagu, den 3 juli i år, 2013. En dryg
vecka före samlingen hade bröderna
firat midsommar. En del hade gjort
det genom att delta i gamla fornnordiska ritualer med brasor, majstänger
och konsumtion av öl och andra lite
starkare drycker. Men i kyrkliga sammanhang hade man firat Johannes
döparens dag. I Johannesevangeliet
möter vi Johannes döparen redan i
första kapitlet. När Johannes får frågan vem han är svarar han med ett
citat ur profeten Jesajas bok (40:3)
där det sägs: ”Jag är en röst som ropar i öknen, gör vägen rak för Herren”. Också i en av dödahavsrullarna
citeras samma vers och sammanhanget visar att den eller de som står
bakom den texten också tolkar sin
uppgift som ett röjande av en väg för
Herren. Vad är det fråga om? Har vi
22
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
att göra med en grupp som Johannes
döparen och genom honom Jesus
från Nasaret hörde ihop med?
Kort efter att jag börjat studera
teologi vid Helsingfors universitet
år 1959 publicerade Teologiska fakultetens bibelforskare år 1960 en
liten volym med titeln Qumran,
Kuolleen meren löydöt 1950-luvun
tutkimuksessa. Författarna var professorer och docenter. Av dem blev
två, Aarre Lauha och Aimo Nikolainen, sedermera biskopar i Helsingfors. Jag fick alltså redan i början
av min studietid genom mina lärare
vid Fakulteten kunskap om dödahavsrullarna. Det rörde sig om helt
unika textfynd i grottor nära Qumran vid nordvästra stranden av Döda
havet. Upptäckterna gjordes under
en tid som sträckte sig från slutet av
1940-talet till mitten av 1950-talet.
Texterna gav upphov till alla möjliga spekulationer och skrönor.
Till de senare hörde följande historia. Till att börja med hamnade en
del av rullarna, som av en tillfällighet hade upptäckts av några beduiner, i staten Israels ägo medan en
annan del kom i händerna på en
biskop för en orientalisk kyrka, den
syrisk ortodoxa kyrkan. Han hade
titeln Mar och hette Athanasius Yeshue Samuel. Det berättas att han
i samband med en tjänsteresa till
U.S.A. tog rullarna med sig och att
han sedan sålde dem till ett högt
pris, varefter han levde glada dagar
som privatman i en välbevakad villa
i Amerika. Det stämmer nog att Mar
Samuel reste till Amerika med en del
rullar, men det stämmer inte att han
använde sig av pengarna i eget syfte
utan hans kyrka och de amerikanska skattemyndigheterna tog hand
om dem. Själv blev Mar Samuel sedan ärkebiskop för den syrisk ortodoxa kyrkan i Amerika. Jag vet inte
om det var försäljningen av rullarna
som banade väg för honom till hans
höga ämbete. Av gammalt känner
vi ju till att pengar och religion ofta
har hängt nära samman. Man behöver inte bara tänka på avlatshandeln
i Tyskland under 1500-talet. I varje
fall hamnade också de här rullarna
genom generalen och arkeologen Yigael Yadins köp i staten Israels ägo.
En av de rullar som Mar Samuel
till att börja med hade lagt beslag på
finns till allmänt påseende i ett imponerande museum i Jerusalem. Jag
misstänker att den rullen ändå är en
kopia, en s.k. faksimil. När det gäller
originalet är det fråga om den äldsta,
kända handskriften till Jesajaboken.
Den är inte helt intakt, men nästan.
Jag har själv en liten kopia i en kruka som utgör en miniatyr av de lerkrukor som rullarna sattes i innan de
Sommarträffar 2013
placerades i de grottor där man hittade dem. Troligen gömde man dem
under det s.k. judiska kriget i slutet
av 60-talet e.Kr. när de romerska legionerna närmade sig norrifrån längs
Jordandalen.
Dödahavsfynden omfattar inte
bara bibeltexter utan också kommentarer till bibeltexter och sedan
naturligtvis texter som upplyser oss
om upphovsmännen till texterna,
hur de tänkte och hur de levde.
Tyvärr förstod lokalbefolkningen i
regionen inte alltid, hur historiskt
värdefullt material det var fråga om.
En del av rullarna förstördes genom
att man använde dem som bränsle
när man värmde sig under kalla nätter i öknen. En stor del av materialet
finns i form av små fragment som
expertisen försöker pussla ihop till
större texthelheter. Allt känt material
är emellertid fotograferat och dessutom utgivet i vetenskapliga kommenterade editioner i stora foliantvolymer. De finns t.ex. vid Teologiska fakultetens bibliotek vid Åbo Akademi
och upptar lite över en hyllmeter.
Man får nog också fram en hel del
på internet, både på hebreiska som
de flesta texterna är skrivna på, men
också i översättning till olika språk.
I tidningspressen har man läst att
den romersk-katolska kyrkan skulle
ha försökt hindra publiceringen av
texterna därför att innehållet kunde
undergräva den kyrkliga traditionens
trovärdighet. Men en sådan uppfattning har ingenting med sanningen
att göra. Det som stämmer är att ett
antal romersk-katolska teologer vid
ett mycket aktat, av dominikaner lett
forskningsinstitut i Jerusalem, Ecole
Biblique, hör till de främsta experterna inom Qumranforskningen.
När det sedan gäller de spekulationer som texterna gav upphov
till skall jag redogöra för en ganska
intressant idé. Genom dödahavsrullarna får vi s.a.s. direktkontakt med
en religiös personlighet som i texterna kallas för Rättfärdighetens lärare.
Det framgår tydligt att han var en judisk präst som på ett avgörande sätt
påverkade grundandet av en religiös
gruppering eller rörelse inom vars
ram en mycket stor del av texterna
har kommit till. Men dödahavsrullarna talar inte enbart i tredje person
om denne religiösa ledare. Han är
nämligen författare till en hel skrift
som ingår i textfynden. På svenska
kallas den för Tackpsalmerna.
Under femtiotalet lanserades en
teori om rättfärdighetens lärare.
Teorin har varit ganska seglivad och
bl.a. förts vidare för ett par årtionden sedan av en professor i engelska
vid Göteborgs universitet, Alvar Ellegård. Man menade att Rättfärdighetens lärare egentligen var identisk
med Jesus från Nasaret, d.v.s. att
den Jesus som vi känner från Nya
testamentet bara är en kopia av den
gestalt vi känner genom Dödahavsrullarna. Jesus från Nasaret har enligt nämnda teori aldrig existerat. I
sin bok Myten om Jesus (Bonniers
1992) framställer Ellegård denne
som en helt uppdiktad gestalt vars
förebild är Rättfärdighetens lärare.
Fast teorin är seglivad är det få forskare i antikens religioner som omfattar den. Som huvudargument mot
den kan man anföra att Nya testamentets Jesus och Rättfärdighetens
lärare till synsätt och huvudintentioner i många avseenden skiljer sig
från varandra. Men båda var ju troende judar, vilket förklarar de likheter som också finns. Rättfärdighetens
lärare verkade knappt tvåhundra år
före Jesus, men båda levde ändå under en tid då den grekisk-romerska
kulturen dominerade i Främre orienten. Per Wallendorff, som bl.a. var
kyrkoherde i Helsingfors och min
chef en tid när jag i yngre år var
präst i Helsingfors, disputerade vid
Helsingfors universitet över en avhandling om Rättfärdighetens lärare.
Jag skall nu säga lite mer om
innehållet i rullarna. Men istället för
att uttryckligen peka på likheter mellan vårt frimurarsamfund och Qumransamfundet låter jag läsarna göra
bruk av sin egen fantasi.
Qumransamfundet var alltså ett
brödraskap, ett förbund, som styrdes
av en person som med ett hebreiskt
ord kallades för maskil. Titeln kan
översättas med uttrycket den Vise
eller den Upplyste. Under honom
fanns sedan tolv präster och under
dem ledare för samfundets olika avdelningar. Symboliskt delade man
upp samfundet enligt Israels tolv
stammar, fast antalet medlemmar
inte kan ha varit särskilt stort. Men
inte heller obetydligt, när man tänker på den omfattande litterära kvarlåtenskapen. Lägst i hierarkin stod
lärlingar och utomstående, som på
ett mindre permanent sätt stod nära
samfundet. Varje medlem skulle
veta sin plats och underkasta sig
sina överordnade och samfundets
regler. Modellen för hierarkin var
tempelhierarkin i Jerusalem. Varför? Troligen av den anledningen att
Qumransamfundet var en proteströrelse som inte accepterade rådande
förhållanden vid Jerusalems tempel. Man ansåg prästerna där vara
illegitima, vilket hänger ihop med
det judiska furstehuset Mackabéernas politik. Under mitten av andra
århundradet före Kristus lyckades
Mackabéerna befria judarna från
grekiskt-syriskt övervälde. Men de
blev också överstepräster, vilket inte
stod i överensstämmelse med föreskrifterna i Mose lag.
Qumransamfundets medlemmar deltog inte i den rådande tempelkulten från den tid samfundet
grundades och fram till templets
förstörelse år 70 e.K. Rättfärdighetens lärare och samfundets medlemmar såg fram emot den tid då Gud
skulle återupprätta tempeltjänsten
i Jerusalem med ett legitimt prästerskap enligt Gamla testamentets
ordning. Templet hade alltså en central ställning i samfundets ideologi.
En handskrift som upptäcktes först i
mitten av 1950-talet i en av grottorna i Qumran kallas för Tempelrullen.
Den innehåller bl.a. lagar för landet
och dess renhet, prästerna, slaktoffren, sådant som har relevans för
tempelkulten. Författaren låter här
Gud tala i första person. Samfundets
syfte var att förbereda den kommande tiden med dess rätta tempelkult.
Man skulle vara en ropandes röst i
öknen som skulle göra vägen rak för
Herren.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
23
Sommarträffar 2013
Men den uppgiften såg man inte
som en fridsam utveckling mot ett
fjärran hägrande mål. Qumransamfundet såg sig som en del av en ljusets härskara som skulle kämpa mot
alla onda makter både i himlen och
på jorden. Rättfärdighetens lärare
kallar i en av sina tackpsalmer Gud
för Adet perfekta ljuset. Mörkrets
ängel kallades Belial och man kal�lade sig själv för ljusets söner och
trodde att man anfördes av Ljusets
furste. I en av dödahavsrullarna, i
den s.k. Krigsrullen, beskrivs de olika stridsavdelningarna, deras baner
och den strid de kommer att utkämpa i bjärta färger.
Man intogs i samfundet under
bestämda och högtidliga former. Inträdet skedde utan påtryckning från
samfundet, alltså om den sökande
fritt och genom ed ville underkasta
sig Guds bud. Den som ville bli
medlem skulle enligt de uppgifter
som finns i den s.k. Samfundsregeln
först examineras och undervisas av
ledaren om både samfundets läror
och dess regler. Därefter skulle han
ställas inför hela den samlade samfundsmenigheten som dels skulle
förhöra honom och sedan rösta för
hans inträde.
Vid sammankomster och måltider skulle man sitta och tala enligt
en bestämd hierarkisk ordning. Man
fick uttala sig först efter tillstånd
från ledaren och de övriga vid sammankomsten. Brott mot samfundets
regler bestraffades, i värsta fall med
uteslutning ur samfundet. En central
regel bestod i att man inte fick kränka eller såra en annan medlem. Man
åt tillsammans och en präst välsignade alltid vinet vid måltiden. Det
tog två år innan en nyintagen efter
förnyad prövning blev full medlem
och fick delta i den gemensamma
måltiden. I Qumranruinen har man
funnit ett ställe som man tolkar som
en bassäng för rituella bad. Vissa
antydningar om sådana finns i texterna. Här kunde en koppling finnas
till Johannes döparen. Men det är
mycket osäkert om Johannes döparen hade kontakt med Qumransamfundet.
En lång rad fragment av böner
och andra liturgiska texter har också
hittats bland fynden. Själv har jag
i min bok Wisdom as Nourisher
(1986) analyserat en i Qumran funnen text som man också har funnit
utanför Qumran. Det finns alltså
också den typen av material. Det är
fråga om en Psalm som jag har tolkat som en liturgisk text enligt vilken
den Himmelska Visheten är närvarande vid en jordisk måltid. Qum-
ransamfundets män ägnade sig både
åt att kopiera bibliska skrifter och
att tolka dem. Ett specifikt drag hos
tolkningarna är att man såg samfundet som en uppfyllelse av profetior
i den Heliga Skrift. Det här sättet
att läsa Gamla testamentet övertogs
sedan också av de kristna, som t.ex.
såg både Johannes döparen och Jesus som uppfyllelser av gammaltestamentliga profetior.
Qumransamfundets medlemmar
ansåg att de förvaltade vad de kal�lade för hemligheter. Dit hörde deras specifika bibelutläggningar. I en
kommentar till profeten Habackuks
bok heter det att Gud för Rättfärdighetens lärare har uppenbarat alla de
hemligheter som finns i hans tjänare
profeternas ord. Till hemligheterna
hörde också astrologiska och astronomiska spekulationer. Specifikt för
Qumransamfundet var att man inte
följde en månkalender i likhet med
fariséerna utan en solkalender.
Till slut vill jag nämna en kuriositet. År 1952 upptäckte man en rulle
som inte bestod av pergament som
de flesta andra utan av koppar. Kopparrullen innehöll en lista på ca. 65
skattgömmor med enorma mängder
av föremål både i silver och guld.
De lärda tvistar om huruvida skatten
någonsin har funnits eller om den
Idel glada och förväntansfulla miner! I förgrunden fr.v. Pehr Molander, X, Esa Wuorenpää, VIII med ryggen mot kameran, samt KjellÅke Johnsson, III, och gladast av dem alla, Pasi Lappalainen,TR ifrån det finska brodersystemet!
24
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Sommarträffar 2013
eventuellt beslagtogs av romarna
under det judiska kriget.
Jag kan tänka mig att en och annan läsare har observerat att jag hittills inte alls har nämnt essenerna.
Essenerna eller esséerna var kända
långt innan man hittade dödahavsrullarna. Man kan slå upp ordet
esséer i Nordisk Familjebok, den
s.k. uggleupplagan från början av
senaste århundrade. Band 7 från år
1907 ger en allmän beskrivning av
en judisk grupp som omtalas av de
judiska författarna Filon från Alexandria och Flavius Josephus från
första århundradet e.Kr. och därtill
av de romerska författarna Plinius
den äldre från första årh. och Dio
Chrysostomus från andra årh.e.Kr.
Mina lärare vid Helsingfors universitet sade att dödahavsrullarna
var skrivna av essener. Men när
jag som stipendiat kom till Münster i Westfalen ett par tre år senare
fanns där en känd bibelforskare,
chef för ett institut för studium av
judendom, Karl-Heinrich Rengstorf,
som ansåg att rullarna inga­lunda
härstammade från essener. Därtill
var skillnaderna mellan de antika
författarnas beskrivning och rullarnas innehåll alltför olika, ansåg han.
De förra nämner t.ex. ingenting om
Rättfärdighetens lärare. En ganska
allmän uppfattning numera är att
dödahavsrullarna härstammar från
en särskild gren av essenerrörelsen
som enligt Josefus hade ca. 4000
medlemmar. Men det råder ingen
fullständig konsensus i saken bland
forskarna. Man kan fråga om det är
historiskt korrekt att med Qumranfynden kombinera de uppgifter Josefus, Filon och andra författare under
antiken förmedlar om essenerna. I
varje fall görs det ofta. Som ett exempel kan man ta Josefus uppgift att
essenerna före sina måltider i refektoriet, dit inga andra än samfundets
medlemmar hade tillträde, badade i
kallt vatten efter att ha klätt sig i vita
kläder. Detta kunde ge en förklaring
till en del av de bassänger som man
har funnit i Qumran och antydningar om klädedräkt och tvagningar i
dödahavsrullarna.
Jag har själv år 1991 besökt ruinen vid Qumran i vars närhet dödahavsrullarna hittades i en närbelägen grotta. Min kollega Nils
G. Holm och jag var där också en
gång senare 1994 tillsammans med
en studentgrupp. De flesta forskarna
anser att rullarna skrevs i ett av rummen i en byggnad som fanns kvar i
form av en ruin.
Jag hade i Bibeln läst om korparna
i öknen. Jag trodde att en korp i öknen var något ganska unikt. En uggla
bland ruiner och en pelikan i öknen
är symboler för ensamhet. Så tänkte
jag mig också korpen i öknen. När
jag ensam första gången stod i den
gamla ruinen, som visserligen redan
då hade restaurerats, såg jag en korp
komma flygande. Kråå. Jag tyckte det
var en sensation. En korp i öknen!
Men efter en stund kom en hel flock.
Kråå, kråå. Så unikt var det alltså
inte. För övrigt rör det sig inte om en
sandöken där man kan vänta sig en
kamelkaravan dyka upp bakom en
sanddyn. Nej, Juda öken är en stenöken. Det område som i Bibeln heter
Juda är ett högland som nog sedan
sluttar ner mot Jordandalen med riklig växtlighet. Jordan rinner ut i Döda
havet vars omgivning är rätt så steril,
men det finns ett par oaser, bl.a. En
Gedi. Enligt Plinius den äldre hade
essenerna sin boplats nära En Gedi.
Men oasen ligger betydligt sydligare
än Qumran.
I varje fall lyckades jag få lift av
några judiska ynglingar som i sin bil
tog mig med från Qumran till oasen
En Gedi. När jag såg mig om i bilen
noterade jag att de hade någonting
som liknade en kalashnikov i baksätet. Jag tänkte på kampen mellan
ljusets och mörkrets söner. Ändå
undvek jag att fråga pojkarna vad de
hade tänkt ha vapnet till. Men jag
fick nog höra att det inte är lönt att
göra ensamma promenader längs
Döda havets strand nattetid.
***
År 1952 upptäckte man en rulle
som inte bestod av pergament som
de flesta andra utan av koppar.
Havskrona-mötet 2013 lider mot sitt slut och nu har några av bröderna verkligt bråttom
att betala, för att sedan kunna hämta sina hustrur ifrån ”damträffen” inne på krogen!
Fr.v. Carl-Johan Berlin, IX, fO S:t H Ilkka Aho, X, Pehr Molander, X skymd, samt Markku
Auer, III och Teljo Kolkka, X.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
25
Sommarträffar 2013
Sommarträff
med svårt Axel-spel
Den yngsta sommarträffdeltagaren satt ännu i famnen på pappa Matts Blomqvist. Till höger Pentti
Raunio, mamma Petra Blomqvist och skymd Sture Lindholm.
S:t Johanneslogen Axel
Gabriel Leijonhufvud i
Ekenäs firade sin sommarfest i slutet av juli. En läcker
kött- och fruktplanka stod
helt som sig bör på bordet
i refektoriet medan de lika
traditionella Axel-spelen
i trädgården var de
klurigaste på evigheter.
26
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
S
ommarträffen i Ekenäs går alltså
av stapeln i slutet av juli, en onsdagskväll. En hel del lokala bröder
ställde givetvis upp med hustrur och
sambor, men också bröder med fritidsstuga i närheten av Ekenäs dök upp,
sammanlagt var vi 70 som bänkade oss
tillsammans.
Ett givet samtalsämne under maten
var helt naturligtvis Axel-spelen. Broder
Karl Råstedt hade tagit sig an uppgiften så som bara en tekniskt bevandrad
broder kan, en broder som dessutom
är ute för att klämma dit andra bröder.
Ute i trädgården hade han lagt upp en
bana med kontroller med frågor som
behandlade allt från att uppskatta vo-
lymen i olika egenhändigt tillverkade
geometriska figurer till att beräkna massan för olika föremål och ställa dem i
ordningsföljd.
Vidare hade han släpat ett minst 15
kilos oscillatorrör till trädgården och frågan var sedan om det var ett sådant eller
om det var ett radarrör, en katalysator,
en separator, en radonavskiljare eller en
klarifikator eller något helt annat. Suck.
Nå, en sak är dock alldeles klar: Nästa år är det inte broder Kalle som fixar
Axel-spelen. På skalan över svårighetsgraden (0–10) landade han nämligen
suveränt på 100!
Text & foto: Kim Isaksson, VII
Sommarträffar 2013
Lagarbete? Det är fritt fram under Axel-spelen i Ekenäs att inta
särskilda spelposéer. Göran Wide visar stilprov.
Hmmm ... Åke Ammondt och Henry Ljungqvist funderar på
volymer medan Benita Paqvalén vågar sig att röra vid en
oktaeder under maken Lasses vakande blick.
Och endel vå
gade
inte ens visa
at
var på plats. t de
Leif Holmström stod än en gång för den berömda plankan med kött, frukt och ost.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
27
Sommarträffar 2013
Sommarutfärd
i Östra Nyland
K
an bröder från SJL Tyrgils med
följeslagare spendera en sommardag i Östra Nyland tillsammans?
Så klart att vi kan... och det gjorde vi
lördagen den 8 juni 2013! Det var den
20:nde gången vi gjorde en sommarutfärd, den första skedde år 1994.
Det glada resesällskapet bestod av
21 personer som ville bekanta sig med
Kimoböle Konstcentrum, Kycklings
hembygdsmarknad, Gitarrgodset samt
Rudom herrgård.
Med stor förväntan samlades vi utanför Kimoböle Konstcentrum. När nästan
alla var på plats hälsade vår FDM broder
Ingmar Karlsson deltagarna hjärtligt välkomna till Tyrgils sommarutfärd 2013.
28
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Veikko Lahdensaari vid Kimoböle
Konstcentrum stod i dörröppningen
och vinkade ivrigt att stiga på! Lahdensaari är konstgalleriets grundare/
ägare och han ville förevisa verk av alla
berömda konstnärer som hängts upp
på hans husväggar. Vi tittade och beundrade framför Schjerfbeck, Edelfelt,
Halonen, Järnefelt, Åke och Karin Hellman m.fl. En privat person, Veikko Lahdensaari, som skaffar och inreder sitt
hus med högklassig konst har ett sinne
för allt vackert. Vi satt en stund bland
alla upphängda tavlor och njöt av en
kopp kaffe med tilltugg. Tiden rusade
iväg och vi tackade värdparet och körde
iväg till Kycklings hembygdsmarknad.
Hembygdsmarknaden på Kycklings
hölls i Lappträsk kyrkby med utställare
från när och fjärran, föreningar och företag. Sommarutfärdens reseledare broder Staffan Malmström sjöng till gitarr.
Vid marknaden på Kycklings vandra
åskådare mellan försäljningsbord letande efter fynd för att skaffa hem eller
till stugans blomrabatt.
Solen lyste från en klar blå himmel
och gladde alla på utfärden. Plantor,
honung, gamla föremål och böcker
shoppades och fördes till bilens svalka.
Snart var det tid igen att åka till följande
resmål, Gitarrgodset.
Sommarträffar 2013
Broder Staffan Malmström har jobbat
med att samla in instrument till Gitarrgodset. Den stora samlingen av dragspel,
haidare, från gamla goda tider uppmärksammades av alla närvarande. Piano,
gitarrer, gitarrer – massor av gitarrer. En
gitarr fäste vår uppmärksamhet: den stod
rak och sturskt i en vitrin signerad av förra
ägaren, president Tarja Halonen.
Efter Gitarrgodset åkte vi till Rudom
gård. Utfärden skulle avrundas med en
presentation av gården och en härlig
lunch i gårdens salar. Från gårdens sida
hälsade Marja Hirvonen oss hjärtligt välkommen med en beskrivande historisk
monolog. Huvudbyggnaden från 1794
erbjuder stämningar från förr. Gårdens
fem salar bildar en fin miljö för trevliga
evenemang. Möteslokalerna i det forna fähuset har en modern atmosfär med bastu
och simbassäng.
I traditionsbastun förflyttas man till
mormors tid med mjuka bastubad och
efter badet kan man hoppa i en ångande
badbalja under den fria himlen.
Efter kaffet avtackade vi värdfolket och
startade hemfärd för att fortsätta firandet
av den soliga lördagen.
En dikt till en lyckad sommarutfärd
med Tyrgils i östra Nyland!
TEXT: Alf R. Günsberg, III
FOTON: Ingmar Karlsson
Hundra sommardar
Var glad min själ åt
vad du har
nu har du hundra
sommardar
och detta är den för
sta.
När solens lopp sin
ände tar
då har du nittionio
kvar
och någon blir den
största.
Giv noga akt på va
r du står
i morgon blir med
ens igår
det går så fort att va
ndra.
Lägg märke till att
vad du får
är hundra sommar
dar per år
i morgon är den an
dra.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
29
Sommarträffar 2013
åltiden.
Den läckra m
Mästerkocken br Mikael Björklund
berättar om konceptet Smakbyn.
Ålandskören sjunger snapsvisor vid måltiden.
30
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Sommarträffar 2013
Den kulinariska
sjömurarträffen
Från att ha firat sjömurarträff i vikingarnas tecken
år 2012 gick träffen 2013
i gastronomiska tecken
strax intill den medeltida
viktiga svenska 1300-talsfästningen Kastelholm,
som då det begav sig
också visiterats av flera
kungar i det svenska riket,
bl.a. Gustav Vasa och Erik
den XIV.
Festflaggning över topp i båthamnen.
S
jömurarträffen denna sommar
präglades av något avvikande arrangemang. Som värd stod den
mycket ansedda kocken från Åland,
Mikael Björklund. Mikael är förutom
kock en utomordentligt innovativ organisatör .
Tidpunkten för sjömurarträffen var
något avvikande. Tidigare år träffades
vi i slutet av juli, men trots detta var
deltagarantalet stort, man räknade ca
148 gäster delvis båtburna, ca 30 båtar,
övriga anlände med turbåt och bil.
Som tidigare år bestod deltagarna av
bröder med deras familjer; det förträffliga programmet inkluderade något för
alla.
Valet av ort för träffen var utomordentligt, båthamnen rymde utan problem hela armadan. Ledd av hamnkaptenen Jan-Peter Nikula och hamnens
glada och medgörliga ägare fick vi alla
en önskad plats vid bryggan.
Flera båtlag hade anlänt till den fina
gästhamnen redan dagen innan och
hunnit bekanta sig med kringliggande
sevärdheter såsom Jan Karlsgårdens museiområde, Kastelholms slott och golfbanan mitt emot gästhamnen på andra
sidan viken.
Årets mötesplats var ju lättillgänglig också för bilburna sjömurare, som
övernattade på hotell i Mariehamn eller
rentav på sina sommarstugor i närheten.
Avstånden är ju inte så stora på Åland
och vägförbindelserna är goda.
Morgonen 29.6 kunde inte ha bjudit
på bättre väder med sol och värme. Efter
ett glatt återseende av våra sjömurarbröder och vänner kunde vi alla samlas i
Mikaels smakby för ordergivning.
Broder Jan-Olof Holm med hustru
Heli hade igen överträffat sig själva med
arrangemangen, val av ort och program
för tillfället var ypperligt, likaså val av
värd.
Själva Smakbyn intresserade säkert
många i förväg och väl samlade i den nya
imponerande byggnaden önskade broder J-O. oss välkomna vid ett glas och berättade om programmet för dagen inför
den åstundande måltiden samt presenterade vår värd broder Mi­kael Björklund,
som på ett belevat och humoristiskt sätt
berättade om sitt matkoncept – att bjuda
på närodlad och läcker mat så att ingen
gäst behöver gå därifrån hungrig.
Byggnaden där vi samlades var i och för
sig ett storartat projekt. Vi fick uppleva
hans bränneri där han förutom brännFöreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
31
Sommarträffar 2013
vin även bränner den bekanta Ålands
Ålvados.
Planer finns att utvidga verksamheten med ett hotell strax intill och i restaurantens källarvåning lagra ostar, som
skall produceras i Smakbyn.
Broder Mikael Lagström höll ett föredrag om Ålands färggranna historia
ackompanjerad av ballader, som han
varvade med Wennerbergs gluntar tillsammans med broder J-O. och broder
Harry Dahlström vid elpianot.
Vi fick även avnjuta körsång. Kören bestod av femton bröder ur den
åländska frimurarkören under broder
Tom Björkmans ledning och sången
uppskattades mycket av gästerna.
Efter denna intressanta introduktion
hade vi några timmar fria övningar då
vi bl.a. snyggade upp oss för måltiden
som hölls i matsalen.
Alla deltagare hade säkert stora förväntningar på träffens höjdpunkt –
kvällens måltid. Otvivelaktigt blev nog
ingen heller besviken, de delikata maträtterna med bl.a. gravad sik utan ett
ben och lokalproducerat kött och en
massa små läckerheter smakade helt
gudomligt.
Under måltiden cirkulerade som
alltid den bekanta Annelis snaps vars
historiska bakgrund presenterades av
broder Peik Kuuluvainen.
Snapsvisorna sjöngs ackompanjerade
av sjömurarkören, stämningen kunde
inte ha varit bättre.
När vi kommit till efterrätten avtackade broder Rudy Palmberg det avgående
sjömurarkommodorparet broder J-O.
Solveig med undantag av två. Han blev
redan tidigt tagen av sjöliv och skärgård
inspirerad av sina goda klasskamrater,
som hade sommarställen i skärgården.
Paret har numera sommarställe i Korpo skärgård, där de vistas så ofta det är
möjligt och besöker därifrån flitigt omkringliggande skärgård med segel- och
motorbåt.
Broder Krister Santanen har fått
kommodorsmössan.
med hustrun Heli för alla de gångna 5
åren de framgångsrikt organiserat träffar
i skärgården.
J-O. presenterade sin efterträdare broder Krister Santanen, som symboliskt
mottog kommodorsmössan. Broder
Krister har varit frimurare i tio år och
under denna tid besökt samtliga sjömurarträffar tillsammans med hustrun
Broder Rolf Therman hade igen sammanställt den legendariska sjömurarfrågesporten. Frågorna var formulerade
så, att normalt rätt självklara begrepp
plötsligt kändes knepiga och oftast lyckas inte heller något lag svara felfritt. Inte
heller denna gång, men vinnarna vaskades så småningom fram och belönades
med pris och applåder.
Följande dag avrundades träffen med
en brunch i Smakbyn.
Text: Rudy Palmberg, X
samt Krister ­Santanen, VIII
Bilder: Heli och Jan-Olof Holm, IX
samt Krister Santanen, VIII
Nattmat i båthamnen
.
Sjömurarträffen sommaren 2014
Sjömurarträffen sommaren 2014 blir på Nagu Brännskär, 60.05.18 N 21.58.64 E
lördagen den 19 juli på ett gammalt, anrikt fiskehemman, som sedan år 2010
tagits över av Åbolands skärgårdsstiftelse och Svenska småbruk och egnahem
Ab, som år 2012 öppnat en ny trivsam besökshamn där. Beroende på båtstorlek
finns där ca. 30 båtplatser. För bilburna gäster har reserverats ett begränsat antal
övernattningsmöjligheter på Nagu Kirjais Kurscenter, varifrån en 10 minuters
båttransport ordnas till Brännskär. Närmare information angående program följer
senare. Anmälan till [email protected], tel. 040 500 4787.
32
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
En spegel av den judiska folksjälen
VÄRLDSMÄSTARE
I HUMOR?
Den judiske humoristen Scholem
Alejchem formulerade en gång
denna fråga till Skaparen: ”Gud, vi
vet att vi är Ditt utvalda folk, men
skulle Du inte kunna välja ett annat
… nästa gång?”
H
Filmplakat av Rudolf Vogen. (WB-PS)
umor är en väsentlig ingrediens i dagligt judiskt liv.
Den reflekterar inomjudiska förhållningssätt, den
återspeglar umgänget med en ofta fientlig omgivning.
Judiska museet i Wien visar i sommar en utställning med ett
brett spektrum av judisk humor från dess rötter i Östeuropas
småstäder till författaren Ephraim Kishon i Israel, liksom till
Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Jerry Seinfeld, Victor Borge, Lenny Bruce, Neil Simon, Bröderna Marx, Mel Brooks och Woody
Allen med flera i USA– från jiddischtalande shtetls i Galizien
via humorn i Wien och Berlin på 1920- och 30-talet till galghumorn i koncentrationslägren, till det befriande skrattet i exilen.
En av utställningens tyngdpunkter är nöjesbranschens glanstid i Wien och Berlin under mellankrigsperioden med kabaréer,
revyer, filmer och tidskrifter, representerade av stora namn som
Karl Farkas, Fritz Grünbaum, Hermann Leopoldi, Friedrich
Hollaender, Kurt Tucholsky och Ernst Lubitsch.
Naziregimen förföljde judiska och icke-judiska stjärnor, satte
dem i koncentrationsläger eller tvingade dem att gå i exil, vilket
innebar undergången för en av judar präglad kultur. Men till
och med i läger som Theresienstadt (nordväst om Prag) och
Westerbork vid holländsk-tyska gränsen spelades det kabaré, i
Auschwitz fanns en damorkester … Om detta har Bertil Neuman skrivit i sin skakande bok ”Skratta eller gråta – humor i
koncentrationsläger”.
Utställningen ”Alle meschugge? (Alla är knäppa och galna)
Jüdischer Witz und Humor” leder fram till nutid, med dess
vidareutveckling i Israel och i USA. Här visas filmklipp, ljudinspelningar, föremål som tillhört judiska komiska storheter,
programhäften, kostymer och olika slags rekvisita.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
33
Varför har man ränder på Tallisens ärmar? Det är en streck-kod som man kan läsa från himlen.
Mina kylskåp – för mjölk- och köttvaror. Mina diskmaskiner – för mjölk- och köttvaror, MINA LÖSTÄNDER…
Karikatyrer ur Charles Lewinsky. (PS-CL)
”Den judiska humorns djupaste
funktion är nog att låta skrattet förekomma ångesten, hålla skräcken och
gråten borta. (…) Vi ville inte skratta
åt bekymren, vi ville skratta bort bekymren, hålla bekymren borta, hålla
verkligheten så långt borta att vi kunde
uthärda den. Det är en väsentlig del av
vitsen med judisk humor.” (Neuman)
Judisk humor är för det mesta varmhjärtad, människovänlig men också – i
synnerhet efter Förintelsen – cynisk och
nattsvart. Den vill inte bjuda på en vits
för dess egen skull, den vill gärna ge en
dos visdom på köpet.
Judisk humor kan vara ytterst sarkastisk. Sigmund Freud tvingades före sin
avresa från Wien till London att skriva
under en förklaring att han inte malträterats av nazisterna. Freud skrev då:
”Jag kan rekommendera Gestapo å det
varmaste.”
”Humor är ett förhållningssätt, ett
sätt att överleva, ibland är den en förtvivlans upprymdhet. I den judiska
vitsen blir katastrofen mera uthärdlig.”
(George Tabori)
Världsmästare i humor? Kanske en
absurd fråga! Ja, men med tanke på den
34
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
judiska folkgruppens blygsamma andel
i respektive länders befolkning (några
få procent), dristar jag mig påstå det
och då i två populära genrer, där judar
är klart överrepresenterade, nämligen
operetter och musikaler. Bland betydande
operettkompositörer kan nämnas Jacques Offenbach (genrens grand old man),
Paul Abraham, Leo Fall, Oscar Straus,
Leo Ascher, Edmund Eysler, Emmerich
Kálmán och Sigmund Romberg. Också
de flesta librettister var judar.
”You don´t succeed on Broadway,
if you don´t have any jews”, sjöng ensemblen i den framgångsrika musikalen
”Spamalot”. Att det inte ligger så lite i
det kaxiga påståendet, framgår av följande imponerande namnlista i urval:
George Gershwin, Irving Berlin, Jerome
Kern, Leonard Bernstein, Richard Rogers, Larry Hart, Oscar Hammerstein
II, Howard Dietz, Stephen Sondheim,
John Kander, Jerry Bock, Joseph Stein,
Frederick Loewe och Marvin Hamlisch.
Här ytterligare några smakprov på judisk humor.
Fråga: Vad är det för skillnad mellan
Gud och en polsk jude?
Svar: Gud vet allt. Även den polske
juden vet allt, men bättre. (Självironi
och chuzpe, d.v.s. jiddisch för oförskämdhet).
Dr y Bones – karik
at
av Israels historia yrerna bildar ett ”lexikon”
. (PS-JK)
I judendomen finns det många regler
för vardagslivet; ofta ger de anledning
till skratt. Framför allt gäller det relationen mellan att hålla buden de jure (formellt) och de facto (reellt), till exempel
förbudet att äta svinkött:
En jude går till slaktaren och säger:
Jag skulle vilja ha den där karpfisken.
Slaktaren svarar: Men det är ingen karp,
det är svinkött, varpå juden svarar: Jag
har inte bett er tala om för mig vad djuret heter, jag vill bara ha en bit av det!
En typisk Woody Allen-vits beskriver en
båge från det högsta till det lägsta, den
väcker en spänd förväntan för att sedan
göra en chockerande helomvändning, så
här till exempel: Det är inte bara så att
Gud inte finns, ni kan ju också försöka
få tag på en rörmokare under helgen…
Moische ligger på sitt yttersta, familjen står omkring honom. Han frågar
med svag röst, Sarah, är min son Berl
här? Ja, han står bredvid dig, svarar hustrun. Och var är min dotter Rivka? Här
är jag, far. Och var är Benjamin? Jag är
också här, säger Benjamin knappt hörbart. Då reser sig Moische upp i sängen,
öppnar ögonen och frågar skräckslagen:
OCH VEM STÅR I BUTIKEN???
Utställningen ackompanjeras av en
volym med samma namn: Alle me-
schugge? Jüdischer Witz und Humor.
Amalthea Verlag 2013, 422 sidor, 700
illustrationer, 34,95 euro.
Med detta arbete har utgivarna, til�lika kuratorerna, Marcus G. Patka och
Alfred Stalzer, åstadkommit en informativ och underhållande coffee table book
med 41 bidrag fördelade på sju kapitel
och en fyllig bibliografi. Boken borde
översättas till svenska eller engelska, det
vore en kulturgärning!
Text: Folke Freund, X
Fotnot: Utställningen visas efter Wien
(t.o.m. 8 sept.), i Berlin hösten 2013 och
våren 2014 i Mainz. www.jmw.at
Textens alla illustrationer
är hämtade ur boken
Alle Meschugge.
Seriefiguren och bibliofilen
Agenten Abie av Harry
Herschfield 1938. (PS-CL)
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
35
Det kubiska Stamhuset
D
e äldsta Johanneslogerna som
arbetar inom den svenska systemet i de nordiska länderna har
sedan 2005 samlats till gemensamma
nordisk sammankomster vartannat år.
Den första sammankomsten skedde
i Stockholm där Första Nordiska Johannislogen stod värd. Två år senare,
år 2007 var sammankomsten förlagd
till Helsingfors där S:t Augustin stod
för värdskapet. År 2009 var det Oslos
och St. Olaus til den Hvide Leopards
tur och år 2011 gästades Edda No 1 i
Reykjavik. Nu, år 2013 slöts cirkeln då
bröderna i Zorobabel och Frederik til
det Kronede Håb i Köpenhamn stod
för arrangemang och värdskap. Arrangemanget sträckte sig från fredag 10 maj
till söndag den 12 maj.
Också denna gång deltog en grupp
Augustiner-bröder, de flesta med dam.
I nordiskt sammanhang räknas som S:t
Augustin-bröder bröder som oansett nuvarande grad recipierat i S.t Augustin,
eller verkat som ämbetsman i logen.
Sammankomsten inleddes fredag kväll
den 10 maj med en reception på Hotell
First Vesterbro. Här hade de flesta tillresta deltagare inkvarterats. Under mingel
och trevlig samvaro presenterades de
deltagande logerna i tur och ordning.
S:t Augustin introducerades förtjänstfullt av gruppens resekoordinator, Per
Harald Jonson.
Huvudingången till Danska Frimurare
Ordens Stamhus i Köpenhamn.
36
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
Foto: Per Harald Jonson
Nordisk sammankomst
i København
Söndagen samlades de tillresande och
arrangörerna till en avskedslunch som
föregicks av en rundvisning i det kub-
Foto: Per Harald Jonson
S:t Augustin-gruppens bröder. Främre raden: OM Timo Dahl, S:t Augustin (t.v.) och OM
Ieuan Hughes. Bakre raden: Teljo Kolkka, Sam Björklund, Kid Kyrklund, Robert Lindqvist
och Fredrik Elgh. (Lasse Lindqvist hade hunnit förflytta sig inomhus.)
formade ordenshuset vid Blegdamsvej.
Vid lunchen övertog Första Nordiska en symbolisk stafettstav och lovade
bevara traditionen genom att snarast
inleda förberedelserna för nästa nordiska sammankomst inom samarbetet
mellan de äldsta nordiska Johanneslogerna som, som traditionen bjuder går
av stapeln om två år, 2015.
Text: Timo Dahl
Foto: Sam Björklund
Lördagen den 11 maj inleddes kl. 11
med en allmän sammankomst med
reception. Hörsammande värdarnas
önskemål hölls talen av gästande bröder; I.J. Pedersen från Island höll vandringstalet, Peter Westrup från Stockholm
instruktionen (talmanstalet) och Timo
Dahl från Helsingfors talet till recipienden vid brödramåltiden. För damerna
hade man ordnat med ett separat program medan bröderna samlats till loge
och brödramåltid. Damerna besökte
bl.a. Köpenhamns nya operahus.
Efter att damerna återförenats med
bröderna inleddes kl. 17 en Festloge i
Johannessalen med deltagande av både
bröder och damer. Z&F:s ordförande
mästare, Ieuan Hughes höll under festlogen ett föredrag om stjärnhimlen och
zodiakens symbolism.
Efter festlogen avnjöts en festmiddag med, som det sig bör i Danmark,
separata tal till kvinnan och mannen,
allsång och en allmänt hjärtlig stämning. Kvällen avslutades med dans till
levande musik.
Bröder och damer
vid festmiddagen.
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
37
Genom Johannesgraderna
Min vandring som
etta
F
ör ett drygt år sedan recipierade
jag i första graden vid S:t Henrik
i Åbo och till det återkommer jag
senare. Då Leif Holmberg häromdagen
bad mig skriva om min vandring till
tvåa, var min första naturliga tanke ”och vad finns det att skriva om det”.
Vid närmare eftertanke hittade jag ett
större djup i min vandring. Det går stegvis bakåt i tiden, först till 1990-talet och
sedan vidare till 1980-talet, 1500-talet,
1400-talet. Ett av mina fritidsintressen
är historia.
Historien
I början av 1990-talet frågade en god
vän till mig, Jan Sandman, om jag känner till frimurarna. Om jag var intresserad och ville söka inträde skulle han
gärna ställa upp för mig. Som i alla frimurarsammanhang är tiden oväsentlig,
vandringen har betydelse, jag läste in
mig på vad som fanns tillgängligt då.
Tyvärr tog tiden slut och Jan gick bort
i förtid.
På 1980-talet vaknade mitt intresse
för samhället, historia och påverkan.
Före det hade mitt liv varit orientering.
Mitt intresse för historia har osökt fört
in mina tankar på personer som är
nämnda på Kimitoön. Personer med direkt anknytning till det fria hantverket.
Personer som ofta var bundna till byggandet av katedraler, kyrkor och slott,
var inte knutna till skråväsendets fasta
plats utan var fria att resa runt för att utföra det krävande arbetet var som helst.
Inom frimureriet skall du forma din
sten. Hur ligger det till med Antonius
Timmerman, en stenhuggare som på
38
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
15-talet formade sten i Westlax marmorbrott på Kimitoön? Till sin hjälp
hade han 40 drängar och den laxfärgade
marmorn forslades som formfulländade
föremål runt Östersjön inom det dåvarande stora Sveariket. En stor del användes i slottet Tre Kronor som i stort sett
brann ned till grunden på 1600-talet.
Antonius Timmerman var en på sin tid
’’
Klubben. Ilkka Aho lade fram texten om
frimureriet och jag lades in som recipient på framtiden. Ytterligare ett år senare var min egen reception den första
direkta kontakten till logearbetet. Det
blev omtumlande, lärorikt och bekant.
Omtumlande genom den oväntade,
medryckande, direkta närvaron. Personligen handlar det i dagens läge om att
Den dag du slutar göra det du inte kan
– den dagen slutar du utvecklas som
människa.
högt aktad fri stenhuggare. Han var i
grunden en Holländare som tog tjänst
i Sveariket.
Var skall vi placera Petrus Murator
från Kimito? En murare på 1400-talet
som murade kyrkovalv i medeltidskyrkorna i Tenala, Bjärnå, Kimito och Sagu.
Dessutom lade han valv vid en tillbyggning i Åbo domkyrka. Hans valvslagningsteknik kallas för Kimitostjärnan
och den finns dessutom i Kvista kyrka
15 km söder om Uppsala. I Uppsala
finns det en legend att Uppsalas första
kyrka byggdes av en jätte som höll hov
i Finland. Var Petrus Murator en fri murare av den äkta stammen?
Mönstret
Med det här som grund tackade jag för
några år sedan ja till Tom Simolas inbjudan till Frimurarna. Det gick ett år
före introduktionen i Åbo, på Svenska
’’
skapa ett grepp över helheten. Lösryckta
detaljer och ett selektivt minne gör att
den egna receptionen nog finns där
men viktiga detaljer är glömda, suddiga
och förändrade.
Lärorikt genom känslovandringen
som upptar en stor del av de känslor
som överhuvudtaget existerar. Vandringen börjar och fortsätter med en insikt om att varje detalj har sin betydelse,
varje ord sin betoning och varje rörelse
sin mening.
Bekanta detaljer, ord och rörelser kommer emot i en aldrig sinande
ström. Bekant från historien, språket,
religionen, matematiken, konsten. Min
utbildning som lantmäteriingenjör har
gett mig en mängd genvägar i tolkningar av symboliken. Kanske inte juridiken
eller den fysiska samhällsplaneringen
utan genom kartläggningskonstens geometri, geodesi och verktyg.
Bilden är från Kvista kyrka 15 km söder om Uppsala med sitt valv enligt Kimitostjärnan.
Vandringen
Utvecklingen som människa är självvald
och oundviklig. Till mina hörnstenar
har alltid hört acceptans, ärlighet och
hjälpsamhet. Jag är glad att frimureriet
accepterar mina tidigare tankar och den
ärlighet jag har upplevt verkar genuin,
liksom hjälpsamheten mot din nästa.
Det handlar om gamla hederliga kristna
värderingar.
Min vandring går idag vidare som
tvåa och gemenskapen och samhörigheten växer starkare. Men ännu är det
många hörnstenar som skall falla på
plats. Det har varit intressant att också
en slogan jag ofta använder ligger mycket nära frimureriet. ”Den dag du slutar
göra det du inte kan – den dagen slutar
du utvecklas som människa”.
I min världsliga vandring – som far
till två ljuvliga barn, precis på väg ut i
världen – som fastighetsförmedlare och
kommunpolitiker har den filosofiska aspekten av frimureriet gett en stadigare
grund att stå på. Alla frågor har ett svar
som kan vara svart eller vitt, alla svar
kan tolkas olika av alla lyssnare. Valet är
vårt eget och som människa är du aldrig
mera samma som tidigare.
Text: Kristian Lindroos, II
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
39
Kristna värderingar – Frimureriska dygder
Formeln
för ett dygdigt frimureriskt liv
I
nom orden talar vi ofta om högtuppsatta mål i livet. Listan över dygder och glasklara ideal är lång, men
saknar en lika utförlig vägbeskrivning
över hur man når dem. Den här korta
artikeln är mitt försök att konstruera en
konkret formel för hur man kan bli en
rättskaffens frimurare och lyfta fram besluten som man måste ta för att lyckas
med det projektet. I D. Allans och E. Springsteds bok,
Philosophy for Understanding Theology, lyfter författarna fram Søren Kierkegaards tankar om hur man blir kristen.
Formeln de presenterar är enkel. Först
måste man välja en dualistisk livssyn,
med gott och ont, i stället för att behandla livet som en likgiltig grå massa.
Valet står inte mellan gott och ont utan
mellan likgiltighet och etiskt tänkande.
Därefter när man börjat söka sanning
och ljus, märker man snabbt att man
inte alltid kan leva upp till de kristna
idealen. Vid det här skedet blir man tvungen
att fatta ett till beslut och öppna
upp hjärtat för Kristus. Det är
40
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
bara Kristus som kan ge försoning och
syndernas förlåtelse för gångerna man
inte kan följa de ideal som man bundit
sig till. Men vi frimurare inom SFMO
har redan anammat de kristna värderingarna och är kristna, vägen framför
oss borde därför redan vara undanröjd.
Ändå känns det ibland som om livets
arbetstavla inte fullt har vecklats ut
framför våra ögon. Vi saknar en förklaring.
Sartre beskriver vår existens med att
hävda att vi inte är utan existerar. Att
jämföra sig själv med ett föremål är
dödfött eftersom tingens och personers
varande är av helt olika natur. En kubisk
sten är medan vi karakteriseras av ett
flöde eller en strävan. Utan interna och
externa fastepunkter i vårt varande utgörs därför vår identitet av olika projekt
som vi helhjärtat engagerar oss i. Löst
sagt blir summan av de här projekten
vår identitet.
Frimureriet kan vara ett sådant identitetsbildande projekt om vi förhåller
oss passionerade till det. Här kan man
också tänka sig att ett beslut måste tas
då man väljer att anamma den frimureriska fromhetstypen. De filosofiska tankegångarna är många men jag vill ännu
lyfta fram ett litet begrepp, kärleken.
Ifall man kan godkänna att kärleken är
lika med den genuina önskan om att
alla skall få växa till sin fulla potential,
börjar vi närma oss en formel för ett
dygdigt frimureriskt liv.
Formeln kunde bildas som följande: Genom de kristna värderingarna och de
frimureriska dygderna söker vi vägen till
sanning och ljus. När vi inte förmår att
leva upp till idealen vänder vi oss till
Kristus som skänker oss syndernas förlåtelse, allt medan vi formar vår identitet
med det livslånga frimureriska projektet. Kärleken inom brödraskapet föds
av den genuina välviljan att kravlöst
se bröderna växa och uppnå sin fulla
potential.
Text: Sam Björklund, IV-V
Illustration: Lasse hedman, X
Unikt caritasprojekt i AGL
N
är Ida var ett år gammal fick hon och hennes mamma
beskedet att Idas framtid var ett liv i rullstol. Hennes cpskada var av den kalibern att alla tankar om att kunna tala
och stå på egna ben var utesluten. Men Idas mamma Pamela
(Pamsu) vägrade ge upp. Hon fick nys om svensken Fredrik
Lundqvists uppfinning. Den gick ut på att med stimulans av
elektroder utlösa reflexer i ryggmärgen och hjälpa nervsystemet
att sända signaler för avslappning av vissa muskler. På så sätt
lindras spasmerna. Efter en tids behandling med elektroder
kunde Ida helt lämna rullstolen.
Ida är en helt fix flicka. Men med ett besvärligt handikap.
Hon talar inte med ord, men kan kommunicera med dator, där
hon väljer bilder, bokstäver och uttryck.
Lundqvists team har fortsatt utvecklingsarbetet från lösa
elektroder till en fast dress med samma stimulerande effekt.
Ida har alltså nu fått sin egen dress tack vara bidrag från olika
håll bl.a. AGL. Dressen används i samband med träning tre till
fyra gånger i veckan.
Ida har ett konkret mål uppställt; att besöka Disneyland i
Paris. Gående på egna ben.
Text och foto: Peter Heinström, IX
I bilden ser vi Ida Westerlund, 14 år, i sin elektrodress tillsammans
med dräktens uppfinnare Fredrik Lundqvist. AGLs caritas-grupp
har på ett avgörande sätt bidragit till införskaffandet av dressen.
U
V
S
I
R
Ä
O
R
L
D
E
I
FERIMUS
N
S
TRANS-
Ä
P
P
E
L
T
R
Ä
G
P
E
*
I
D
O
L
G
E
N
*
N
*
D
D
P
L
D
*
G
O
D
S
*
A
R
B
E
T
S
B
*
T
A
D
*
Y
L
L
E
B
Y
X
A
Y
R
*
F
O
R
D
O
N
*
A
T
L
A
M
I
S
T
A
*
N
M
*
Å
R
E
*
R
B
D
*
O
R
S
A
M
Å
L
*
*
O
B
O
I
*
N
*
Å
D
A
G
A
L
A
D
E
L
U
F
F
A
R
*
*
A
*
*
R
S
M
Ä
R
T
L
I
N
D
R
I
N
L
M
O
D
E
R
R
O
A
G
Lösningen till krysset
i nr 2 • 2013
Lösningen till krysset i sommarnumret finner du här.
Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare
i kryss nr 2 2013 har dragits Br Kaj Rosendahl, Ågatan 55,
06100 Borgå.
Priset kommer på posten.
Vi gratulerar!
T
S
P
*
H
Å
*
Ä
D
E
Ä
*
U
N
I
K
A
*
E
C
*
S
V
E
A
R
*
L
*
*
N
A
K
R
E
A
T
*
*
S
V
A
N
N
*
L
A
N
T
R
O
P
O
*
I
L
*
E
R
A
D
A
M
O
K
L
E
S
S
V
Ä
R
D
R
T
A
V
TRANSFERIMUS
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
41
Fritid
Dags att gnugga geniknölarna igen...
Broder Rolf Söderback har vänligen lovat glädja våra kryssande bröder med nya kryss för alla nummer även
detta år. Om du vill delta i tävlingen om ett pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast
den 28 oktober 2013 till: Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn.
Lösning och segrare publiceras i nummer 4/2013 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten.
STYR I
KALLAS
1000 I
DE ÄR
SJL
ÅLAND
FORNA
PÅBUD-
Kors
IBLAND
ROM
EN
INSAM-
TYSK BIL
LINGSRE-
HÅLLER
SULTAT
LÅDA
GÖR MAN
PÅ VISST
BRÄDE
SVERIGES
SANKT
LOTTA-
1000 I
KÅRER
MENAR
DEN TYDER
UTRIKES-
PÅ VISS
POLITISKT
SERVICE
INSTITUT
FLICKOR
DUK
SÅDAN
ÄR
MStj
ATEN
GÅR TILL
TRE-
CENTRUM
DJE
HEMFÖRLOVNING
ORDENS
ÄMBETET
TECKEN
DEN HAR
BERTIL
AVBRÖT
NEOY I
NUMMER
KÄND
BÖR KNIV
EDITH
MEN EJ
"LP"
LÅNAR UT
TUNGA
TID FÖR
HJÄLP
DE HAR
DYM
ATEN
REKTORS-
HEDERS-
VARA
ELLER
ÄR I SW
BERÄTT-
SKÖRD
ROLIGA
EFTER IN
ANDRE
STYR I
SAL Px
HAND-
I OSS ALLA
UT
TID
FINNS I
ULF ÄHRG
DESS YTA
J-STAD
SKRIFT
ÄR BRÄND
TALAR
DATORTYP
OCKSÅ
HAR BOK
IN-
KE-
I GT
FÖR
MI
HAN FÖR
TRO-
KARAT
ÄVEN IN
TYL
KAN TRÖTT
EXTRA
KANS-
HAR ÄVEN
HAND OM
MEDEL
MAN
VITAMIN
INTEN-
LER
OCH
DENT
MAN
TON
BÖNA
GER
LY
SKYDD
TUFF
HÖGT
MED
MC
ÄMBETE
KAN
STIRRA
HÖRS
ANGER
LOGE-
PUBLIC
FRÅN
Ä-LJUD
LOKAL
BAR
HUND
PRON.
SITTER I
SKRIVER
ÖSTER I
OCH
KRAFT-
KAPITLET
TALAR
IMPULS
SKRIVER
UNITAS I
SLÅ
ÅKER-
SUND-
FEM I
MAN
ROM
NÄMND
SVALL
IRRI-
ELLER
GATION
42
ELSER
DEN FINNS
LÅNAR
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
FARTYG
EFTER
INTERNEDRE
LYXÅK
LEXUS
PÅVENAMN
EFTER
TRANSFERIMUS
Antagna bröder
Adopterad i S:t Johannes logen
S:t Augustins III grad
Ingenjör
Tom WILENIUS
Född:
06.09.1965 i Helsingfors
Telefon:
040 562 2792
Adopterad:16.11.2012
Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik
Jur.lic
Tapio Kalervo JAAKKOLA
Född:
20.08.1957 i Åbo
Faddrar:
Rune Eklund
Markku Auer
Telefon:
0400 252 229
Recipierat:25.04.2013
Antagna till S:t Johannes logen Korsholm
Pensionär
Ingmaer Per-Ole LASSAS
Född:
03.05.1950 i Korsnäs
Faddrar:
Ralf Nylund
Henry Backlund
Telefon:
0400 661 492
Recipierat:22.02.2013
Agronom
Jan-Ove Johannes NYMAN
Född:
10.06.1976 i Purmo
Faddrar:
Kristian Bengts
Jarl Söderholm
Telefon:
045 129 4427
Recipierat:14.04.2013
Bankdirektör
Dan-Ove Johan Mikael STENFORS
Född:
15.12.1979 i Jeppo
Faddrar:Niklas Karlström
Mathias Rönnlund
Telefon:
050 521 2776
Recipierat:19.04.2013
Ingenjör
Mats Sven Bertil MANGS
Född:
10.03.1967 i Södertälje
Faddrar:
Jan Koskinen
Bruno Köhler
Telefon:
040 755 7931
Recipierat:19.04.2013
Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils
Hum.kand.
Mikael Johannes von MARTENS
Född:
11.11.1954 i Lovisa
Faddrar:
Henrik Sirén
Lars Bäcklund
Telefon:
0400 935 299
Recipierat:08.05.2013
Antagna till S:t Johannes logen Axel
Gabriel Leijonhufvud
Försäljningschef
Tor Larsson NYMAN
Född:
16.04.1946 i Helsingfors
Faddrar:Olof Rehnström
Robert Blomquist
Telefon:
0400 211 151
Recipierat:24.04.2013
Översekreteraren informerar
Receptioner i Stor Capitlet i Finland
Receptioner i Österbottens Stewardsloge
Grad VIII 7.5.2013
Hilding Mattsson, Borgå
Hans Söderström, Grankulla
Clas Nyberg, Borgå
Tage Gustafsson, Mariehamn
Karl Råstedt, Tenala
Tom Björkman, Mariehamn
Asko Rouhiainen, Helsingfors
Berndt-Johan Limnell, Grankulla
Grad VIII 26.4.2013
Thor-Leif Lytts, Sundom
Christer Lewis, Malax
Nils Martin, Solf
Utmärkelser inom Stor Capitlet i Finland
Prins Bertils Frimuraremedalj
HU br Lars Hedman
I bilden tre PBF:ar, Sven-Erik Weber, X, Gunnar
Svanström, X och ”junior” Lasse Hedman, X
vid överlåtelsen i samband med St. Andreaslogen Phoenix måltidsloge i juni 2013.
Michael Björklund med personal
önskar er hjärtligt välkomna till Smakbyn!
Smakbyn Åland • Slottsvägen 134, 22520 Kastelholm, Åland
Tel. 018-43666 • www.smakbyn.ax • [email protected]
Föreningsbandet nr 3/2013 • September 2013
43
SCANDIARENT
Porvoo / Borgå
www.scandiarent.fi
Mestarintie 1, 06150 Porvoo
Tryck: Mariehamns Tryckeri Ab, Mariehamn, 2013 Uppl. 1700 ex.
tel. 0400-245038 24H Service