Transcript Ö verföringsledning för V A Ytterb y, Hålta, Solb erga o ch Torsb y so

YTTERBY, HÅLTA, SOLBERGA OCH TORSBY SOCKNAR, KUNGÄLVS KOMMUN
SÄRSKILD UTREDNING – STEG 1
NATUR- OCH KULTURKOOPERATIV
Överföringsledning för VA
Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby socknar
Kungälvs kommun. Särskild utredning – steg 1
ÖVERFÖRINGSLEDNING FÖR VA Rapport 2014:17
Magnus von der Luft och Roger Nyqvist
RIO GÖTEBORG
Överföringsledning för VA
Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby
socknar, Kungälvs kommun
Särskild utredning – steg 1
Magnus von der Luft och Roger Nyqvist
RIO GÖTEBORG
NATUR- OCH KULTURKOOPERATIV
Överföringsledning för VA
Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby socknar, Kungälvs kommun
Särskild utredning - steg 1
Rapport 2014:17
© Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ 2014
Fastighet: Kastellegården 1:1 m. fl., Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby socknar, Kungälvs kommun, Västra
Götalands län
Länsstyrelsebeslut dnr: 431-30416-2013
Belägenhet i SWEREF 99: Norr 6420870 m, Öst 311445 m
Höjd över havet: cirka 1-40 meter
Beställare: Kungälvs kommun, Samhällsbyggnad
Projektnummer: G1404
Projektansvarig: Lillemor Olsson
Fältansvarig: Magnus von der Luft
Övrig personal: Karin Olsson och Roger Nyqvist
För personalens meriter hänvisas till Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativs hemsida
Fältarbetstid: 2014-04-23 - 2014-04-30
Undersökningsområdets storlek: cirka 750 000 m²
Arkiv: Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ
Foton: Där fotograf ej anges är bilder tagna av fältpersonalen
Omslagsbild: Impediment i Harkeröd
Topografisk grundkarta samt plankarta: Tillhandahållen av beställaren
Övriga kartor och situationsplaner: Framställda av Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ med data från
FMIS och Lantmäteriet (medgivandeavtal © Lantmäteriet Dnr R50321710_140001)
Redigering och layout: Ingemar Bengtsson
Tryck: Nordbloms Trycksaker AB, Hamburgsund
Sökord: Ytterby, Hålta, Solberga, Torsby, Kungälv, stenålder, bronsålder, järnålder
Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ
Slakthusgatan 8a
415 02 GÖTEBORG
www.riogbg.se
[email protected]
INNEHÅLL
Sammanfattning……………………………………………………………………………5
Syfte…………………………………………………………………………………………7
Metod………………………………………………………………………………………7
Utredningsområdet………………………………………………………………………7
Det historiska källmaterialet ………………………………………………………………7
Fornlämningar och det historiska landskapet ……………………………………………8
Etapp 1 ……………………………………………………………………………………11
Kastellegården…………………………………………………………………………11
Tunge…………………………………………………………………………………14
Etapp 2 ……………………………………………………………………………………14
Tunge…………………………………………………………………………………14
Guddeby………………………………………………………………………………14
Bredsten………………………………………………………………………………16
Ekelöv…………………………………………………………………………………16
Risby……………………………………………………………………………………16
Ränteröd………………………………………………………………………………19
Bäckevarv………………………………………………………………………………20
Harkeröd………………………………………………………………………………20
Vävra……………………………………………………………………………………20
Etapp 3 ……………………………………………………………………………………23
Vävra……………………………………………………………………………………23
Båröd……………………………………………………………………………………25
Granneby………………………………………………………………………………25
Skåra……………………………………………………………………………………25
Ödsmål…………………………………………………………………………………25
Kåröd (f d Åseby)………………………………………………………………………26
Åseby……………………………………………………………………………………26
Kåröd……………………………………………………………………………………26
Kållstorp………………………………………………………………………………28
Valeberg………………………………………………………………………………28
Solberg…………………………………………………………………………………30
Tunge……………………………………………………………………………………30
Etapp 4 ……………………………………………………………………………………32
Råckeröd………………………………………………………………………………32
Västra röd………………………………………………………………………………32
Bräcke…………………………………………………………………………………32
Hållsunga………………………………………………………………………………34
Tofta……………………………………………………………………………………34
Sjöhåla…………………………………………………………………………………34
Åkerhög…………………………………………………………………………………37
Brunnefjäll………………………………………………………………………………38
Fornlämningsbilden i sammanfattning …………………………………………………38
Etapp 1 Kastellegården-Tunge…………………………………………………………38
Etapp 2 Tunge-Vävra……………………………………………………………………38
Etapp 3 Vävra-Solberg…………………………………………………………………39
Etapp 4 Råckeröd-Sjöhåla resp. Åkerhög/Brunnefjäll…………………………………39
Bebyggelsen – summering efter kart- eller arkivstudierna………………………………40
Fältarbetet…………………………………………………………………………………40
Etapp 1…………………………………………………………………………………40
Etapp 2…………………………………………………………………………………44
Etapp 3…………………………………………………………………………………49
Etapp 4…………………………………………………………………………………56
Resultat……………………………………………………………………………………63
Antikvarisk bedömning …………………………………………………………………64
Källor………………………………………………………………………………………66
Bilagor……………………………………………………………………………………67
1. Studerade kartor
3
Överföringsledning för VA
Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby
socknar, Kungälvs kommun
Särskild utredning – steg 1
Sammanfattning
Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ har på uppdrag av Länsstyrelsen i Västra
Götalands län utfört en särskild utredning steg 1 med anledning av överföringsledning för VA inom Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby socknar, Kungälvs kommun.
Utredningen har omfattat en byråmässig genomgång av kart- och arkivmaterial samt en okulär besiktning i fält, i syfte att ta fram ett planeringsunderlag inför
en eventuell fördjupad särskild utredning.
Ledningssträckningen omfattar 25 kilometer och passerar genom 29 skilda
stamfastigheter – Kastellegården, Tunge, Guddeby och Bredsten i Ytterby socken; Ekelöv, Risby, Ränteröd, Bäckevarv, Harkeröd, Vävra, Båröd och Granneby i
Hålta socken; Skåra, Ödsmål, Åseby, Kåröd, Kållstorp, Tegneby, Valeberg, Solberg
och Tunge i Solberga socken, samt Råckeröd, Västra Röd, Bräcke, Hållsunga, Tofta, Sjöhåla, Åkerhög och Brunnefjäll i Torsby socken.
Inför utredningen fanns ett mindre antal registrerade fornlämningar inom utredningsområdet - Ytterby 22 och 159, Solberga 287 samt Torsby 62, 84, 253 och
307. Genomgång av äldre kartmaterial gav indikationer på ett antal potentiella
boplatslägen som kontrollerades i samband med den okulära besiktningen.
Vid den okulära besiktningen i fält identifierades fyra fyndplatser för slagen
flinta (G1404:1-4), vilka har rapporterats till fornlämningsregistret. Därtill har 21
delsträckor kunnat pekas ut som särskilt intressanta inför en kommande steg
2-utredning. Inom delsträckorna, om sammanlagt 11,3 kilometer, återfinns ett
stort antal potentiella boplatslägen.
Vid fortsatt projektering inom området anser Rio Göteborg Natur- och kulturkooperativ att en fördjupad utredning (steg 2) bör genomföras. Dessutom bör de
redan registrerade fornlämningarna förundersökas i det fall de inte kan undvikas.
5
Figur 1. Översiktskarta över ledningssträckningen uppdelad i etapp 1-4. Skala 1:100 000.
Syfte
Det aktuella projektet utgjordes i detta skede av en utredning steg 1. Denna syftade i första hand till att utföra en byråmässig genomgång av befintligt arkivmaterial över området. Även en okulär besiktning/inventering av det aktuella
planområdet skulle utföras och en övergripande bedömning av verksamhetens
påverkan på kulturlandskapet göras. Resultatet av denna skulle resultera i ett
planeringsunderlag inför en eventuell fördjupande utredning, steg 2.
Målgrupper för undersökningen var i första hand företagare, Länsstyrelsen,
andra myndigheter samt undersökare.
Metod
Inledningsvis har digitala arkiv och karttjänster genomgåtts för att öka förståelsen för kulturlandskapets framväxt i området. Detta har omfattat äldre kartmaterial, jordartskartor, strandlinjedatabaser, ortnamnsarkiv, fornlämningsregistret
och kommunalt kulturmiljöprogram (LMV 2014, SGU 2014, Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 1939, 1972, FMIS 2014, Kungälvs kommun 1990). Äldre kartmaterial har vid behov rektifierats och studerats av Roger Nyqvist (Rio Göteborg).
Därefter har en okulär besiktning av utredningsområdet genomförts. Här har
fokus legat på att kontrollera de områden som identifierades vid kart- och arkivstudierna såsom lämpliga boplatslägen, gravområden eller historiska aktivitetsytor. Eventuella iakttagelser har beskrivits, fotograferats och mätts in med
RTK-GPS.
I rapporten redovisas en tolkning av kart- och arkivstudierna under respektive stamfastighet, dock beskrivs inte varje enskild historisk karta. De historiska
kartor som studerats presenteras i bilaga 1. Resultatet av fältarbetet redovisas
endast för de ytor vilka Rio Göteborg anser att en särskild utredning - steg 2 bör
genomföras.
Utredningsområdet
Utredningsområdet omfattar en 30 meter bred zon utmed en cirka 25 kilometer
lång ledningssträckning – motsvarande ungefär 750 000 m2 (figur 1). Området
ligger cirka 1-40 meter över havet. Att karaktärisera ett så långsträckt utredningsområde är svårt, då det innehåller allt från kala klippor i havsnära läge, åker
och ängsmark, skog och berg.
Utredningsområdet omfattar 29 skilda stamfastigheter – Kastellegården,
Tunge, Guddeby och Bredsten i Ytterby socken; Ekelöv, Risby, Ränteröd, Bäckevarv, Harkeröd, Vävra, Båröd och Granneby i Hålta socken; Skåra, Ödsmål, Åseby,
Kåröd, Kållstorp, Tegneby, Valeberg, Solberg och Tunge i Solberga socken samt
Råckeröd, Västra Röd, Bräcke, Hållsunga, Tofta, Sjöhåla, Åkerhög och Brunnefjäll
i Torsby socken. En mer detaljerad beskrivning av de enskilda stamfastigheterna
görs i avsnittet Fornlämningar och det historiska landskapet.
Det historiska källmaterialet
Indelningen i jordnaturens olika delar kommer från tanken att kronan hade rätt
att ta ut avgift (ränta) på all mark förutom frälsets mark. Detta eftersom man ansåg att kronan var ägare av all mark och brukaren var tvungen att ersätta kronan
för detta. Skattehemman är således självägande bönder som betalar ränta till
kronan, kronohemman ägs av kronan och de som brukar marken betalar även
7
de ränta till kronan. Frälsehemman ägs av frälset och följaktligen behåller frälset
räntan som åläggs brukaren. Man bör hålla i minnet att jordnaturen följde med
fastigheten och inte med ägaren.
Kronan har vid olika tillfällen under historien avyttrat en del av sina jordegendomar. Johan den III avyttrade marker som sedan hans bror Karl den IX återkrävde. Detta var en reduktion som drabbade allmogen. Även under Gustav II Adolf
förekom avsalu av kronans gårdar. Men snart slog tanken igenom att jordens
förvaltades bättre om den ägdes av jordbrukaren. 1701 utfärdades ett kungligt brev som sedermera utvecklades till en förordning 1723. Denna upphävdes
inom kort, men blev återinförd 1789-1790. Den kom att vara i bruk fram till 1848
då man förändrade skattesystemet. Under större delen av det äldre systemet
hade kronan alltid rätt att ta över marken om skattebonden inte kunde fullfölja
sina åttaganden gentemot kronan under tre år. Då kunde kronan bjuda ut gården och ta ut det som var skulden ur köpeskillingen. Därefter fick brukaren ut
vad som var över, men om budet inte ansågs godtagbart tog kronan gården och
omvandla den till kronohemman. Detta förfarande förbjöds 1789.
Allt detta påverkar förekomsten av handlingar i Lantmäteriverkets arkiv, på
samma sätt som klyvningar av fastigheterna i samband med arv. Länge fanns
det ett krav att varje boställe skulle kunna försörja en familj och betala skatt och
1684 ansåg man att ¼ mantal var den lägsta nivån, men detta togs bort 1881.
Därefter kunde avstyckningarna ske i rask takt.
I det historiska bebyggelseskiktet finns ytterligare ett element i form av den
historiska torpbebyggelsen. Den största skillnaden låg i det att torp aldrig skattlades, då de fortfarande var en del av den fastighet som de anlades inom. När det
gäller bebyggelsehistoriska beskrivningar brukar dessa i princip endast omfatta
gårdsbebyggelsen eftersom det oftast inte är möjligt att spåra torpen långt tillbaka i arkiven.
Torp som begrepp har dock en lång historia i det nordiska jordbruket. En tolkning av ordet torp är att det ursprungligen syftade på de enheter som är äldre
nyetableringar eller utflyttade enheter (Nyström 2009). Det är ganska många
storgårdar och säterier som heter Torp och många av dessa är åtminstone medeltida. Den vanligaste tolkningen är att torp avser en icke skattlagd enhet på ofri
grund och de flesta dyker upp under perioden 1600-1900. Dessa enheter kopplas ofta till så kallade dagsverkstorp, det vill säga att man mot att få möjlighet att
bo och odla en mindre yta tog på sig att utföra arbeten på huvudfastighetens
marker. Begreppet torp har därmed gått från betydelsen nyetablering till underställd dagsverkarbostad. Alla de tre ovan redovisade skattenaturerna (frälse,
krono och skatte) hade givetvis dessa dagsverksboställen i historisk tid.
Fornlämningar och det historiska landskapet
Södra Bohuslän, utanför Göteborgs kommun, är fortfarande ur ett arkeologiskt
perspektiv ett relativt outforskat landskapsavsnitt. De äldre periodernas lämningar som mesolitiska och neolitiska boplatser är framförallt framkomna i samband med fornminnesinventeringarna. Stenålderns lämningar utgörs i den här
delen av Bohuslän huvudsakligen av flintförande boplatser. Därtill förekommer
även gravar från neolitisk tid i form av dösar, gånggrifter och hällkistor. Ett mindre antal avhandlingar har avhandlat stenåldern i den södra delen av Bohuslän
(Nordqvist 2000, Hernek 2005). Under mesolitikum och de inledande delarna av
8
neolitikum är dessa belägna i skyddade men strandnära lägen och representerar
en i huvudsak mobil befolkning. Det är framför allt i väldränerade områden belägna 15 meter över havet eller mer som vi kan förvänta oss boplatser från denna
tid. Som exempel på undersökta lokaler kan nämnas Torsby 381 och Ytterby 211.
Under senare delar av neolitikum blir närheten till havet mindre viktig och boplatser börjar dyka upp i inlandsmiljöer.
Vad gäller bronsålderns och järnålderns lämningar är även dessa främst framkomna i samband med fornminnesinventeringar. Detta medför en överrepresentation av gravar och att antalet boplatser är underrepresenterade, då dessa främst
framkommer i samband med större exploateringar. Då få lokaler har undersökts
i kommunen saknas en heltäckande bild av hur dessa bebyggelseelement placeras i landskapsrummen. Därmed kommer det ofta fram oväntade bebyggelselämningar från dessa perioder i samband med olika markarbeten. Bronsålder
är främst förknippad med gravrösen på bergskrön i kustmiljö och stensättningar
på avsatser i samma bergsområden. Hällristningar, oftast skålgropar, påträffas
kring dagens odlingslandskap och i enstaka fall i högre bergspartier. Järnålderns
tydligaste spår är gravfälten samt de ensamliggande gravarna.
Fornlämningar i Kungälvs kommun har under de senaste årtiondena framförallt undersökts i samband med olika exploateringar, främst kring de idag befintliga ”centralorterna” som till exempel Kungälv och Kärna. Flera av de berörda
socknarna har en spännande fornlämningsbild, med stor variation av lämningstyper och fyndmaterial, och de uppvisar ett stort kronologiskt spann.
Under de senaste åren har flertalet nya boplatser från brons- och järnålder framkommit. Gemensamt för alla boplatser, oavsett datering, är att de sällan innehåller endast ett tidsavsnitt, utan de verkar ha återbrukats under flera
omgångar under stenålder-järnålder. En avvikande lokal är Ytterby 211, som
innehöll dels tidigmesolitikum, dels lämningar från äldre bronsålder. Det som
utmärkte denna lokal var fyndet av en bronsyxa från äldre bronsålder, vilket i sig
är ett mycket ovanligt fynd. Överhuvudtaget är äldre bronsålder mycket sällan
förekommande i de undersökningar som har genomförts. Även yngre järnåldern
är sällan förekommande i de undersökningar som hittills har lämnat arkeologiskt
daterbart material.
Västra Porten/Smällen (Ytterby 22), som ligger nära Ytterby kyrka, är ett av Bohusläns största gravfält med omkring 160 gravar. Gravfältet har påbörjats under
förromersk järnålder och användningen upphör under vikingatid (Bengtsson
2002). Det har ett i sig typiskt läge, med en topografisk utbredning på krön och
avsatser utmed en höjdrygg, där merparten av de yngre gravarna tenderar att vara
lägst placerade. Ett gravfält vid Komarken (Kungälv 29:1) har undersökts och tycks
vara ett av de få där yngre järnålder dominerar. Detta gravfält är dessutom det
enda som totalundersökts i kommunen. De flesta gravfält i Bohuslän har daterats
utifrån de förekommande gravtyperna till slutet av äldre järnålder, mellan år 0 och
600 e. Kr. Dessa gravfält har daterats utifrån en mer blandad sammansättning av
gravformer. Merparten av gravfälten i kommunen, och i Bohuslän i allmänhet, har
omkring tio registrerade anläggningar. De gravfält som enbart består av högar och
stensättningar anses oftast vara från yngre järnåldern. Dessa har, ur topografisk
synvinkel, en mindre spridning än de gravfält som dateras till äldre järnålder.
Mindre än 50 boplatser eller aktivitetsytor har undersökts och borttagits i kommun, och färre än 30 gravar/gravlokaler. De flesta undersökningar har skett kring
9
tätorterna eller i samband med gasledningsundersökningar. En fornlämning
som har delundersökts i flera omgångar är Ytterby 22, boplatsdelen, som hittills
har indikationer på tolv hus. Det längsta huset förväntas vara 48 meter långt och
10 meter brett. Den bebyggda delen har dateringar mellan sen bronsålder och
tidig vendeltid. Den bebyggda ytan ligger invid det stora gravfältet, men inte på
höjdryggen, utan i den flacka dalgången nedanför den.
Som komplement till de arkeologiska undersökningarna har en del pollenanalyser utförts inom kommunen eller i de närliggande kommunerna. Ett exempel
är analysen från Romesjön, som påvisade en tydlig mänsklig påverkan från senneolitikum i form av pollen som indikerar betesdrift. Dessa tolkas som tecken
på slåtter och betesmarker som följd av att skogsmarkerna glesas ut. Det finns
enstaka sädeskorn redan i början av neolitikum vilket skulle kunna passa in i den
traditionella tolkningen av almfallet som noterats kring denna periods början.
Idag anser man att almens tillbakagång även skulle kunna ha med förändrat klimat att göra. Odlingsspåren dröjer egentligen fram till cirka år 0 innan de blir
tydliga, även om det finns en mindre markör kring 1000 f. Kr. I samband med odlingsspåren kring år 0, tycks det ske en omdaning av växtmiljön kring Romesjön.
Björk, hassel, ek och ask har en tillbakagång samtidigt som barrträden tall och
gran ökar tydligt. I denna fas har även pollen som indikerar bete och svedjebruk
(ljung och en) en markant position i pollenanalysen. Sammanfattningsvis kan
man säga att det är under äldre järnålder som odlings- och beteslandskapet intensifieras. Dessa resultat stämmer väl med de från närliggande Granvattnet och
Smedseröd i Stenungsund kommun och andra delar av Skandinavien.
Det har hittills bara kommit ett fåtal avhandlingar som berör bronsålder eller
äldre järnålder i södra Bohuslän (Cullberg 1973, Särlvik 1982, Nyqvist 2007, Ragnesten 2007, Selling 2007). Under slutet av stenålder och början av bronsålder
tycks huvudinriktningen vara betesdrift, med tämligen mobila bebyggelseenheter. Dessa tycks övergå till mer permanenta enheter med ökad odling kring slutet
av bronsålder. Samtidigt ökar etableringen ute i landskapsrummet av mer temporära lokaler. Detta fortsätter fram till efter år 0 då det tycks som flera av de temporära lokalerna har fått en mer fast bebyggelse. Odlingen ökar i betydelse och
på alla platser där så lämpar sig sker odling eller intensifiering av utnyttjandet
av andra resurser, vilket på sikt leder till en omläggning av bebyggelsen. Detta
märks framförallt från mitten av det första årtusendet efter år 0. Det som sker då
är en koncentration av den ganska splittrade bebyggelsen kring ett fåtal lokaler i
varje dalgång. Bebyggelsen och markanvändningen går från de lättare jordarna
till de något tyngre eller åtminstone har de överlevande enheterna en placering
vid både lättare och tyngre jordar. I princip överges dessa lägen nästan helt först
under skiftena på 1800-talet. Däremot återbrukas en stor del av de äldre lägena
av kortare eller längre torpetableringar från medeltid fram till tidigt 1900-tal. I
materialet förekommer gravar både ensamma eller i större sammanhang. Boplatser förekommer både omedelbart invid gravar och utan kontakt med gravar. Slutligen förekommer olika aktivitetslokaler med framförallt kokgropar eller
härdar. Dessa lokaler innehåller både enstaka eller ett flertal anläggningar och
de förekommer i nästan alla terränglägen. En del av dessa tycks övergå till bebyggda lokaler, i en del fall verkar dessa vara endast någon generation.
Topografiskt innebär detta att spåren av bebyggelseelement från äldre bronsålder bör finnas på avsatser bland bergpartier och moränåsar. Den yngre brons- och
10
äldre järnålderns lämningar finns i hela det då tillgängliga landskapsrummet, både
på avsatser i bergspartier och moränåsar, och nere i dalgångarnas lägre partier,
invid impediment och gärna ut mot vattendrag. Under yngre järnålder tycks man
inrikta sig på de ytor som har nära till både lättare och tyngre jordarter. Vad gäller
de medeltida lämningarna förekommer de oftast i snarlika lägen som de yngsta
förhistoriska, även om det inte med säkerhet kan fastställas att alla är i dessa lägen.
Bebyggelsen från historisk tid ligger kvar i de lägre delarna av landskapet som
yngre järnåldern började bruka. Under medeltiden ökade befolkningen och fastigheterna fick flera gårdar. Denna expansion avbröts av digerdöden och det dröjde ända fram till 1400- och 1500-talet, innan det kom en ny befolkningsökning.
Dessa förtätade bebyggelseytor som kallas för byar, splittrades i samband med
Laga skiftet under mitten av 1800-talet. Det är detta bebyggda landskap som till
stor del syns än idag. Denna splittring innebar att nya lägen som inte varit intressanta förut kom att bebyggas.
Under framförallt 1700- och 1800-talet förekommer perioder då kustremsorna
fick stor betydelse. Sillfisket kunde bedrivas intensivt under 1556-1589, 16601680, 1747-1809 (vilket troligen den största sillperioden) samt 1877-1906. Under
slutet av 1700-talet var merparten av de sillsalterier som fanns placerade mellan
Uddevalla och Göteborg. Dessa anläggningar drog till sig stora arbetskraftansamlingar. Oftast anlades dessa anläggningar inte av lokalbefolkningen utan av
handelsmän.
Etapp 1
Kastellegården
Ledningssträckningen tar sin början vid Kyrkebäcken inom stamfastigheten Kastellegården, Ytterby socken (figur 2). Efter att ha passerat järnvägen och Torsbyvägen löper den tätt intill fornlämningarna Ytterby 22 (grav- och boplatsområde)
och Ytterby 218 (fyndplats). Därefter fortsätter ledningen norrut och passerar
cirka 100-300 meter väster om Ytterby 18 (stensättning), Ytterby 19:1-2 (högar)
och Ytterby 110 (fyndplats).
Göteborgs universitet har i flera omgångar genomfört undersökningar av boplatsdelen inom Ytterby 22. Hittills har indikationer på tolv hus påträffats och det
längsta huset förväntas vara 48 meter långt och 10 meter brett. Den bebyggda
delen har dateringar mellan sen bronsålder och tidig vendeltid. Den bebyggda
ytan ligger invid det stora gravfältet, men inte på höjdryggen, utan i den flacka
dalgången nedanför den (Karlsson et al. 2013).
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, KastellegårdenRagnhildsholmen. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt.
Länsstyrelsen har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter. Det är även en av de ytor, nr 1, som kommunens kulturminnesprogram
tar upp som bevarandevärda (Kungälvs kommun 1990).
Enligt ortnamnet är fastigheten första gången upptagen i jordaboken 1697,
men då under rubriken ladugård. Namnet Kastellegården kommer troligen ur
att marken skulle försörja kastellen som enligt traditionen anlades av Sigurd Jorsalafarare kring 1100-talets början. Kastellegården har tidigare även kallats för
olika namn som har koppling till Kungahälla och var klassat som ett säteri fram
till 1825. Fastigheten var boställe för officerare i den svenska armen så länge indelningsverket var i funktion och därefter övergick den till statlig arrendegård.
11
Figur 2. Etapp 1. Kastellegården-Tunge. Skala 1:10 000.
Delar av den första sträckan är delvis utredd i samband med AU Kastellegården (Ytterberg och Connelid 2014). I detta arbete gjorde man en arkivstudie
kring större delen av det område som berörs av den här aktuella utredningen.
Den första kartan över området är från 1750 och är en redovisning av Kastellegårdens marker (figur 3). Denna påvisar frånvaro av skog inom utredningsområdet, vilket indikerar ett välhävdat beteslandskap. Flera av dagens bebyggelseelement (torp) går att urskilja på denna nästan 300-åriga karta. En viss nyetablering
sker fram till 1860-talet.
Vad gäller de berörda delarna av fastigheten Kastellegården är merparten utägomark. Inga bebyggelsedelar eller på kartan markerade rester från äldre markanvändning berörs direkt. Däremot finns det flera ytor som kan vara av intresse
då de enligt beskrivningarna kan vara av lättare jordslag som sand.
Figur 3. Kastellegården. Geometrisk avmätning 1750.
13
Tunge
Strax innan etapp 1 tar slut löper den mellan Ytterby 17:1-2 (stensättningar) och
Ytterby 122 (fyndplats), på ett avstånd om cirka 100 meter i vardera riktning (figur
2).
Ortnamnet dyker upp kring mitten av 1300-talet och antas syfta på den kilformade markytan mellan två bäckar alternativt berget som delar byn i två delar.
Tunge är uppdelat i Västra och Östra, båda var kronomark av hävd. Östra Tunge
var förr kronolänsmansboställe, Västra Tunge övergick till skattehemman år
1720. Ledningen berör Västra Tunge som kartlades under 1800-talets början.
I kartmaterialet, som tyvärr är ganska ungt, finns två kartor som beskriver
det berörda området. Det är framförallt betesmark som berörs. Ledningen berör både utmark och inägomark, även om den största delen är utmark. Det är
ett skoglöst landskap som möter betraktaren i kartor från 1811 och 1817. Den
yngsta kartan är Laga skifte 1906. Inom ledningssträckningen förekommer inga
byggnader eller andra typer av konstruktioner som skulle kunna tolkas som möjliga fornlämningar.
Etapp 2
Tunge
Här byter ledningssträckningen riktning och löper utmed Marstrandsvägen mot
nordväst (figur 4). Ledningen passerar cirka 50 meter från ovan nämnda Ytterby
122 (fyndplats). Nordost om Marstrandsvägen återfinns Ytterby 135 (stensättning) och Ytterby 130 (fyndplats), cirka 100-150 meter från ledningssträckningen.
Vad gäller ortnamnets ålder och betydelse så anges detta i föregående sträcka.
De äldre 1800-talskartorna uppvisar en ängsmark som till viss del kommer att
uppodlas under sent 1800-tal. Inga strukturer som indikerar äldre bebyggelse
påträffades inom ledningssträckningen.
Guddeby
Vid gränsen mellan Tunge och Guddeby lämnar ledningssträckningen Marstrandsvägen och passerar söder om gården Övre Guddeby, numera Sörgrind
(figur 4). Här återfinns inom cirka 100-150 meter åt norr respektive söder om ledningssträckningen fornlämningarna Ytterby 45 och Ytterby 82 (stensättningar). I
höjd med gården Nedre Guddeby ansluter ledningen åter till Marstrandsvägen.
Norr om ledningen och direkt norr om vägen återfinns Ytterby 81 (vägmärke).
I samband med anläggandet av en naturgasledning har Bohusläns museum
utfört en utredning i mycket nära anslutning till den nu aktuella ledningssträckningen. Tre utredningsområden undersöktes här vid detta tillfälle. I anslutning
till ett bergsparti söder om gården Nedre Guddeby anlades 24 schakt vilket endast resulterade i ett recent stenlager, en bit slagen flinta och en skärva yngre
rödgods (Eboskog 2005:29). Utmed Marstrandsvägen väster om Nedre Guddeby
anlades 24 schakt i vilka tre avslag och en bit övrig slagen flinta påträffades (Eboskog 2005:26-27) och direkt norr om gasstationen vid Brokulla upptogs sex fyndtomma schakt (Eboskog 2005:28).
Fastighetens namn är känt via handlingar från 1354 och anses antingen kunna
härledas till ett förnamn eller en betydelse som innebär hänvisning till göt (som
i exempelvis västgöte). Större delen av den historiska perioden var Guddeby ett
kronohemman, men övergick kring 1720 till skattehemman.
14
Figur 4. Etapp 2. Tunge-Bredsten. Skala 1:10 000.
Hemmanet innehöll på 1700-talet både rusthåll och posthemman som var
skattemantal. Intressant är att man i akten från 1762-65 anger att man utfört soloch storskifte på en gång. Solskiften anses vara äldre än storskiftet. Det syns tydligt att man på knappt 100 år odlar upp en stor del av ängsmarken. I denna del av
sträckan förekommer intressanta partier intill impediment i väster på kartan från
1765. Även denna del av sträckan går till största delen i utmark och en mindre del
i inägomark.
Bredsten
Strax före infarten till gården Bredsten lämnar åter ledningen Marstrandsvägen
och passerar direkt söder om gårdsläget (figur 5). Mot slutet av ledningssträckningen inom fastigheten passerar den mellan Ytterby 159 (boplats) och Ytterby
92 (fästning/skans).
Denna fastighets namn dyker för första gången upp i handlingar 1528. Jordnaturen har gått från frälse till krono 1683 och från 1720 är övergår den till skattehemman. Namnet anses åsyfta dess belägenhet invid ett större bergsparti. I
delar av Sverige anser man att ”sten” har kopplingar till fornlämningstypen fornborg, dock saknas denna lämningstyp i fastighetens närhet. Därmed bör det snarare vara kopplat till berget i dess närhet.
I kartmaterialet från 1804 och 1829 syns inga lämningar som skulle kunna vara
fornlämningar. Det är tydligt att större delen av ledningens sträckning går igenom sentida uppodling, även om en del av sträckningen går igenom hävdad
inägomark.
Ekelöv
Fastighetsgränsen mellan Bredsten och Ekelöv utgör även sockengräns mellan
Ytterby och Hålta (figur 5). Inom denna fastighet löper ledningen norr om gården
Säggen och cirka 100-150 söder om Hålta 63, Hålta 64 och Hålta 65 (fyndplatser).
Fastigheten dyker upp i arkiven 1388 i den så kallade Röde bok som är kyrkans
uppteckningar av vilka gårdar eller andelar i gårdar de hade fått. Det är eventuellt
denna fastighet som Norums kyrka hade andel i. Namnet har inte med trädet ek att
göra utan anses betyda backen man åker i. Den äldsta byplatsen skulle ligga vid en
brant backe. Fastigheten har enligt ortnamnsforskningen varit frälse av hävd.
Lantmäteriakterna för den berörda delen innehåller inga intressanta spår utan
uppvisar utmarksbruk, det vill säga inga byggnader eller andra äldre kulturhistoriska spår.
Risby
Inom denna fastighet passerar ledningen cirka 50-100 meter söder om boplatsen Hålta 15 (figur 6).
Denna fastighet förekommer först 1528 i arkiven och handlingar anger att
fastigheten redan då bestod av två delar, ett skatte och ett kronofrälse. Lilla Risby förändrades 1694 i det att man dels blev skattehemman dels ökade beskattningsklassen från ett 1/4 mantal till ett 1/2 mantal. Det intressanta är att namnet
inte indikerar bra marker, utan snarare förödda i det att man antar att namnet
betyder byn eller gården vid eller i risvegetation.
Ledningssträckningen berör de södra delarna av den historiska inägomarken
på 1700-talet, ängsmarker som förvisso uppodlas till viss del under sent 1800-tal
16
Figur 5. Etapp 2. Bredsten-Ekelöv. Skala 1:10 000.
Figur 6. Etapp 2. Risby-Ränteröd. Skala 1:10 000.
Figur 7. Risby. Geometrisk avmätning 1730.
(figur 7). I övrigt saknas bra beskrivningar förutom att det finns större impediment i närheten av dragningen.
Ränteröd
Inom fastigheten återfinns inga kända fornlämningar (figur 6).
Även denna fastighets namn dyker upp relativt sent i handlingarna, först 1568,
något som skulle kunna styrka tanken på att fastigheten avknoppats från Bäckevarv. Denna tolkning bygger ortnamnsforskningen på hur ägofigurerna ser ut.
Tolkningen av själva namnet indikerar förvisso röjning (efterleden röd betyder
röjning). Men förleden indikerar ingen koppling till Bäckevarv, utan kan ha betydelsen arrende eller skatt. Förleden kan även vara ett personnamn. Av detta
kan kopplingen till skatt vara troligast eftersom gården från början var delad i
två. Den ena var kronohemman och den andra var skattehemman intill 1729, då
hälften av kronohemmanet blev skattehemman, resterande 1/4 kronohemman
blev även den skattehemman 1734. Dock redovisas endast två ägare i skifteshandlingarna från slutet av 1700-talet.
Ledningen berör till största delen fastighetens åker- och ängsmark. Från sent
1700-tal till sent 1930-tal, uppodlas merparten av de låglänta åker- och ängsmarkerna. Bebyggelsen ligger vid ett impediment på den första kartan. Det finns på
1860-tals kartan en mindre byggnad markerad i närheten av ledningsdragningen. Dock anges inget i texten som förklarar denna plats. I övrigt är detta parti
intressant då det beskrivs som innehållande sandblandad jord.
19
Bäckevarv
Inom fastigheten återfinns inga kända fornlämningar i ledningssträckningens
närområde (figur 8).
Fastigheten omtalas i samband med Röde bok 1388 men har varit skattehemman av hävd, även om kyrkan haft med fastigheten att göra. Fastighetens taxeringsvärde sänks 1685 med en fjärdedel. Namnet härleds till betydelsen att gården ligger vid bäckens krök. Det rinner en bäck igenom inägorna och det finns
ett antal skarpa krökar markerade på de äldre kartorna.
Ledningens sträckning berör endast inägomarken, vilken är ängsmark under
slutet av 1700-talet men från mitten av 1800-talet har den uppodlats. Det finns
inget i akterna som indikerar äldre historia i form av konstruktioner.
Harkeröd
Ledningen passerar i fastighetens nordligaste del (figur 8). Cirka 100-150 meter
norr om ledningen återfinns ett flertal fornlämnningar – Hålta 22 (grav markerad
av sten/block), Hålta 80:1-4 (hällristningar) och Hålta 21 (stensättning).
Fastighetens namn dyker upp i arkivhandlingar först 1528 och namnet är svårtolkat med möjligt personnamn i förled eller betydelsen krafsa (i samband med
sådd på svedjad mark). Det finns möjliga tolkningar att förleden skulle kunna
ha betydelsen skröplig (dålig) mark. Efterleden röd indikerar röjning. Enligt ortnamnsforskningens arkivgenomgångar är det frälsejord fram till 1674, kronojord
till 1716 och därefter skattejord. Intressant är att man 1692 halverar fastighetens
taxeringsvärde och att det därefter inte höjs.
Denna fastighet berörs knappt av ledningsdragningen. Sträckningen går intill
ett impediment vilket är intressant ur förhistoriskt perspektiv. Annars uppodlas
detta avsnitt av fastigheten kring mitten av 1800-talet och det finns inget som
omtalar att det skulle finnas någon konstruktion i detta landskapsparti.
Vävra
I bergspartierna norr och söder om ledningssträckningen i den östra delen av
fastigheten Vävra återfinns Hålta 88 (stensättning), Hålta 51 (röse), Hålta 23 (fornlämningsliknande lämning) samt Hålta 71 och 72 (boplatser) inom ett avstånd
på cirka 150-300 meter (figur 8). Strax innan etapp 2 upphör i anslutning till Marstrandsvägen, återfinns inom fastigheten Vävra även Hålta 24 och Hålta 30:1-3
(stensättningar), Hålta 30:4 och Hålta 31 (högar), samt Hålta 30:5 (hällristning)
inom ett avstånd på cirka 200-300 meter i östlig riktning (figur 9).
Vävra finns noterat i Röde bok 1388 och namnet har en relativt osäker tolkning. Det diskuteras om namnet har med antingen företeelsen röra sig fram och
tillbaka eller ljudet av lallande. Dessutom heter fastigheten Vävran i de äldre lantmäterihandlingarna. Inom fastighetens område rinner flera vattendrag. Fastigheten är sett till den äldre taxeringen en av de största som ledningen berör, i det
att fastigheten är uppdelad på åtta enheter och av dem består en av två gårdar.
Gemensamt för merparten är att de nedtaxeras under sent 1600-tal med hälften
sett till tidigare taxering. Under samma period byter de skattenatur från frälseeller krono- till skattehemman.
Ledningen passerar igenom den östliga delen av fastighetens landskapsrum. I den äldsta kartan från 1704 är odlingen koncentrerad kring bybebyggelsen (figur 10). Ledningen löper till en början i en låglänt dalgång med ett
20
Figur 8. Etapp 2. Bäckevarv-Vävra. Skala 1:10 000.
Figur 9. Etapp 2. Vävra. Skala 1:10 000.
Figur 10. Vävra. Geometrisk avmätning 1704.
vattendrag i dalens botten. I detta parti finns det markerat en rektangulär
markering med stenliknande symboler på 1835 års karta. Det intilliggande
vattendraget har markeringar för kvarnar på samma karta, dock tycks denna
del vara flackare vilket talar emot kvarnfunktion. I denna del av fastigheten
förekommer även en bruksväg som legat i samma läge åtminstone sedan
1700-talet.
Vävra tillsammans med Båröd utgör en av de ytor, nr 6, som kommunens kulturminnesprogram tar upp som bevarandevärda (Kungälvs kommun 1990).
Etapp 3
Vävra
Norr om Marstrandsvägen återfinns Hålta 29 (gravfält) och Hålta 118 (fyndplats)
cirka 75-150 meter öster om ledningens sträckning (figur 11). I den nordligaste
delen av Vävra ligger på ömse sidor av fastighetsgränsen mot Båröd, ytterligare
ett gravfält – Hålta 32. Detta är beläget cirka 150 väster om ledningen.
23
Figur 11. Etapp 3. Vävra-Ödsmål. Skala 1:10 000.
Ledningen går öster om de äldre gårdslägena och tycks inte beröra något av
äldre tiders bebyggelseläge.
Båröd
Utöver det ovan nämnda gravfältet Hålta 32, passerar ledningen även cirka 250
meter väster om fyndplatsen Hålta 119 (figur 11).
Båröd dyker upp i Röde bok 1388 och har en koppling till ett personnamn
(Bardhi) och röjning. Fastigheten har varit skattehemman vid alla tillfällen den
har förekommit i registren.
Ledningen går invid ett mindre impediment, vilket gör att det skulle vara intressant att kontrollera. I övrigt är det inägomark som övergår från äng till åker
under 1800-talet.
Båröd tillsammans med Vävra utgör en av de ytor, nr 6, som kommunens kulturminnesprogram tar upp som bevarandevärda (Kungälvs kommun 1990).
Granneby
Inom fastigheten Granneby passerar ledningen cirka 75-250 meter väster om
Hålta 54 (by-/gårdstomt), Hålta 55 (kvarn) och Hålta 120 (fyndplats). Nere vid
Grannebyån, tillika fastighetsgräns mot fastigheten Skåra och Solberga socken,
återfinns Solberga 187 (bro). Här passerar ledningen cirka 50 meter öster om
fornlämningen (figur 11).
Granneby förekommer i Röde bok 1388 och har en osäker tolkning som
granngården/-by. Enligt uppteckningar skulle någon av de tre gårdarna som ingår i fastigheten betalat avgift till Mariakyrkan i Kungälv. Av fastighetens tre gårdar är två frälse och ett kronohemman. Dessa övergår allihop till skattehemman
under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal.
Sträckningen passerar genom åker och ängsmark och inga synliga eller beskrivna företeelser förekommer. Dock passerar den igenom några av de äldre åkerpartier som finns inom fastigheten, vilket skulle kunna indikera sandigare marker.
Skåra
Utöver ovan nämnda fornlämning, Solberga 187, återfinns i anslutning till ledningen två fornlämningar inom fastigheten – Solberga 186 (minnesmärke) och
Solberga 124 (boplats), belägna cirka 35 respektive 200 meter väster om ledningssträckningen (figur 11).
Namnet förekommer i Röde bok 1388 och tolkningen som gjorts kopplar namnet till ett topografiskt utseende då gårdarna ligger i en sänka, en skåra i landskapet. Fastigheten är i arkivuppgifter både kyrko- och kronojord. Intressant är
att denna fastighet betalade till det som sedermera blev sockenkyrkan. I äldre
tider donerades jord eller rätten till avkastningen till kyrkan som tillhandahöll
tjänsterna som efterfrågades. Kyrkan behövde inte alltid vara den närmaste.
Ledningen går i låglänt terräng som uppodlats under 1800-talet och det förekommer inget i kartmaterialet som indikerar kulturhistoriska eller andra intressanta lägen.
Ödsmål
Inom fastigheten passerar ledningen inledningsvis cirka 50 meter öster om stensättningen Solberga 130 (figur 11). Därefter passerar ledningen cirka 25 meter
25
öster om vägmärket Solberga 188 och cirka 100-150 meter väster om boplatsen
Solberga 127 och vägmärket Solberga 146 (figur 12).
Ödsmål förekommer i Röde bok 1388 två gånger och då dessa anteckningar
har plurala former antas det betyda att den har flera bebyggelseenheter. Av de
fem enheterna har merparten varit skattehemman, även om kronan och kyrkan haft mindre delar. Fastighetens namn anses kunna tolkas som en röjning av
obrukad mark som har avgränsats. Eftersom det är plural i de äldre skrifterna,
kan detta tolkas som att flera gårdar har röjt mark i vad som då sågs som utmark.
Ledningens sträckning går till största delen i låglänt ängsmark och välhävdad
åkermark, men det som är av störst intresse är den nordligaste delen som går
nära byläget.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Ödsmåls by är en av de ytor, nr 30, som kommunens kulturminnesprogram tar
upp som bevarandevärda (Kungälvs kommun 1990).
Kåröd (f d Åseby)
Den södra delen av stamfastigheten Kåröd (figur 12) var tidigare en del av Åseby
och redovisas därför nedan.
Åseby
I den södra delen av fastigheten passerar ledningen mellan Solberga 126 (gravfält) och Solberga 291:1-2 (hällristningar), belägna på cirka 100-175 meters avstånd. Längre norrut passerar ledningen cirka 100 meter öster om hällristningen
Solberga 129, högen Solberga 132 och fyndplatsen Solberga 164 (figur 12).
Namnet på fastigheten dyker upp i arkiven först 1528, vilket är intressant, sett
till den stora mängd fornlämningar som förekommer. Betydelsen av namnet är
kopplat till framförallt topografisk betydelse, byn vid höjdryggen, men det kan
även kopplas till personnamn. Fastigheten har varit kronohemman, men 1734
övergick alla gårdarna till att bli skattehemman.
Ytan som berörs av ledningsdragningen har samma uppodlingshistoria som
merparten av ängsmarkerna, det vill säga att den uppodlas under 1800-talet.
Det förekommer något impediment invid ledningsdragningen. Denna yta bör
kontrolleras.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Kåröd
Direkt norr om fastighetsgränsen mot Åseby passerar ledningen cirka 100 meter väster om Solberga 135 (stensättning). I den norra delen av av fastigheten
passerar ledningen cirka 50-150 meter öster om hällristningslokalerna Solberga
284:1-3 och Solberga 285:1-3, samt på ett avstånd om cirka 300 meter ytterligare
hällristningar, Solberga 137:1-2 (figur 12).
Fastighetens namn omnämns 1377 och sedan 1388 i Röde bok. Namnet har
tolkats till att vara ett personnamn ihopsatt med röjning, det vill säga, personens
26
Figur 12. Etapp 3. Ödsmål-Kållstorp. Skala 1:10 000.
röjning. Det var kronohemman fram till 1737 då det övergick till att vara skattehemman.
Ledningen berör både utmark och inägomark, dock saknas bra kartmaterial
vilket försvårar tolkningen av det historiska nyttjandet.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Kållstorp
Norr om fastighetsgränsen mellan Kåröd och Kållstorp återfinns Solberga 293
(fyndplats), cirka 150 meter öster om ledningen (figur 12). Lite längre norrut passerar ledningen cirka 20 meter öster om Solberga 287:1-5 (hällristningar) och
Solberga 287:6 (fyndplats). På ett avstånd om cirka 100-200 meter öster om
ledningen återfinns Solberga 288 och Solberga 289 (ytterligare hällristningar).
Längst norrut, på gränsen mellan Kållstorp och Valeberg återfinns Solberga 255
(fyndplats, tidigare placering för vägmärket Solberga 104), cirka 30 meter väster
om ledningen.
Fastigheten omnämns 1594 och kallades förr för Prästegården. Den ägdes tidigare av Solberga kyrka. Det anses att själva fastighetsnamnet är ett personnamn
med torp som efterled. Fastigheten övergår till skattehemman under början av
1800-talet.
Kållstorp saknar lantmäteriakter och därmed kan inget äldre än generalstabskartan från 1863 användas. Den uppvisar inget av intresse. Dock är ledningens
sträckning alldeles invid ett impediment och bör kontrolleras.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Tegneby
I anslutning till ledningssträckningen finns här Solberga 256 (fyndplats, första
läge för vägmärket Solberga 104) och Solberga 259 (bro), belägna cirka 100-125
meter österut (figur 13).
Namnet dyker upp i arkiven 1528. Denna fastighet hopkopplas med Branehög
1697 och till dessa redovisas även Ekås. Alla dessa fastigheter dyker upp i registren under 1500-talet. Under 1700-talets slut och 1800-talets början var Ekås ett
ödehemman. Detta betyder att det var övergivet och Tegneby skötte om marken, det vill säga brukade den. I denna redovisning diskuteras endast Tegneby.
Namnet har tolkats betyda en fri man alternativt en krigare som är i tjänst hos en
kung eller furste. Fastigheten har varit skattehemman av hävd.
Ledningssträckningen berör endast en mindre del av fastigheten. Inom denna
förekommer inget av kulturhistoriskt intresse.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Valeberg
Utöver den tidigare omnämnda fornlämningen Solberga 255 (fyndplats för vägmärke) passerar ledningen cirka 150 meter väster om Solberga 108 (naturföremål,
28
Figur 13. Etapp 3. Kållstorp-Tunge. Skala 1:10 000.
bildning med tradition), Solberga 258:1 (hällristning) och Solberga 258:2 (boplats).
I den nordligaste delen av fastigheten återfinns det tidigare nämnda vägmärket
Solberga 104 samt ytterligare ett vägmärke, Solberga 257 (figur 13).
Namnet förekommer i arkiven 1568 och är därmed ett av de yngsta namnen.
Fastighetens namn har kopplats till begreppet vale som betyder vårdkase, kummel eller röse och därmed skulle betydelsen vara vårdkaseberg eller röseberg.
I detta fall saknas närhet till berg som duger till detta, i det att det närliggande
berget är mitt i dalgången med högre bergspartier runt om. Även denna fastighet är kronohemman fram till 1723, då det övergår till skattehemman. Från de
första kartorna redovisas fastigheten tillsammans med Solbergs by, vilket indikerar att man troligen hade en gemensam ägostruktur.
Ledningen passerar på eller invid ett impediment som redan på tidigt 1700-tal
redovisades, då som en rund cirkel. Detta ligger lågt men borde vara av intresse,
eftersom det förekommer på alla kartor och med olika symboler som dessvärre
inte förklaras i tillhörande texter. I övrigt passerar ledningen välhävdade ängsoch åkermarker utan några markörer av intresse.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Solberg
Inom fastigheten passerar ledningen cirka 150-300 meter öster om högen Solberga 103 och by-/gårdstomterna Solberga 281 och Solberga 282 (figur 13).
Inför anläggandet av tidigare nämnda naturgasledning genomförde Bohusläns museum en utredning i anslutning till den nu aktuella ledningssträckningen. Sammanlagt upptogs här 35 schakt i vilka fyra avslag, en bit övrig slagen
flinta och rödgods påträffades (Eboskog 2005:65-66).
Fastighetens namn är snarlikt sockennamnet och kyrkan ligger dessutom
i byns område. Därmed dyker själva namnet upp i samband med kyrkan eller
socknen, redan under tidigt 1300-tal. Tolkningen av namnet har i äldre tider
kopplats till hedniska solkulter med direkt närhet till hällristningar som bevis på
detta. I modernare forskning ser man snarare en koppling till solbelyst berg. Intressant är att sockennamnet är i pluralis vilket syftar på flera bebyggelseenheter
som eventuellt kan ha koppling till berget. Fastigheten är kronohemman fram till
1729 då alla gårdar övergår till skattehemman.
Ledningen är placerad i ett välhävdad ängs- och åkermark. I kartmaterialet förekommer inget som indikerar något av kulturhistorisk intresse (figur 14).
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Solberg är en av de ytor, nr 29, som kommunens kulturminnesprogram tar upp
som bevarandevärda (Kungälvs kommun 1990).
Tunge
Inom fastigheten passerar inte ledningens sträckning i närheten av någon känd
fornlämning (figur 13).
Fastighetens namn dyker upp 1528 och namnet kopplas till det topografiska
utseendet av fastighetens västra sida. Här skjuter fastighetens marker ut som
30
Figur 14. Solberg. Storskifte på inägor 1777.
31
en tunga mellan två åar som flyter ihop strax invid fastigheten. Gårdarna har
både bytt skattenatur och taxeringsvärde under senare delen av 1600-talet och
1700-talet.
Ledningens sträckning går till mitten av tungans spets. Denna yta har varit
välhävdad betes- och sedermera åkermark. Det saknas några indikationer i arkivmaterialet på kulturhistoriskt intressanta lämningar.
Ledningssträckningen löper delvis i ett av länets riksintressen, Solberga-Ödsmål. Inom detta skall man hantera kulturmiljön mycket försiktigt. Länsstyrelsen
har att besluta om ingreppen hotar intressets innehåll ur olika aspekter.
Etapp 4
Råckeröd
Denna etapp tar sin början i Råckeröd i Torsby socken. Cirka 75 meter nordväst
om startpunkten återfinns fyndplatsen Torsby 146 (figur 15).
Fastighetens namn är känt från 1500-talet och namnet anses betyda röd eller
rostfärgad. Detta kan kopplas till den bäck som rinner genom fastigheten, under
förutsättning att den färgas av järn. Fastigheten har varit skattehemman av hävd.
Enligt lantmäteriakter från 1700-talet hade lantmätaren Säve kyrka som en av
referenspunkterna, vilket indikerar att från berget bakom Råckeröd hade man
fri sikt till denna kyrka. Ledningen passerar genom inägomark och intill ett impediment. Gården tycks ha legat i samma läge från åtminstone 1700-talets mitt.
Tyvärr finns inga akter förutom redovisningen av fastigheten i samband
med utmarksskiftet. Det går därmed inte att urskilja om det finns något kulturhistoriskt intressant inom ledningssträckningen.
Västra Röd
Inom denna fastighet passerar ledningen Torsby 100 (boplats) och Torsby 222
(röse), belägna cirka 25 meter söder respektive 200 meter norr om ledningens
sträckning (figur 15).
1995 genomfördes en förundersökning och en slutundersökning av Torsby
100 inom fastigheten Torsby-Röd 2:13. Vid förundersökningen grävdes provgropar och ett fyndmaterial bestående av avslag, splitter, spån och kärnor samt tre
bitar grovmagrad keramik påträffades. Vid slutundersökningen samma år framkom cirka 325 anläggningar. Stolphålen var koncentrerade på två ytor och boplatsgropar på en tredje. Boplatsen bedömdes innehålla åtminstone två till tre
faser (FMIS 2014).
Fastigheten omtalas i Röde bok 1388 och har tolkats som röjning av mark. Den
innehåller flera gårdar och Västra Röd har varit skattehemman av hävd. Det är
denna enhet som berörs av ledningen.
Ledningens sträckning går igenom låglänt inägomark som troligen uppodlas
under 1800-talet. Dock saknas kartmaterial för denna fastighet. Allt som har med
fastigheten Röd att göra redovisas, men det mesta rör Stora och Lilla Röd som
ligger söder om den aktuella fastigheten. Det går därmed inte att fastställa eventuella kulturhistoriska miljöer.
Bräcke
Inom denna fastighet finns inga fornlämningar i ledningens direkta närhet (figur
15).
32
Figur 15. Etapp 4. Råckeröd-Hållsunga. Skala 1:10 000.
Fastigheten förekommer i handlingar från 1528 och ortnamnet tolkas som en
sluttning som är bred. Ursprungligen var detta åtminstone till viss del ett kronohemman men övergick till skattehemman 1804.
I den sträckning som omfattas av denna utredning berörs endast en mindre
del av fastigheten och inom detta parti skall marken tillhört ett soldattorp. På
kartan som redovisar detta saknas byggnader inom området och det troliga bebyggelseläget berörs förmodligen inte.
Hållsunga
Inom fastigheten passerar ledningen cirka 75-250 meter norr om ett flertal
fornlämningar (figur 15) – Torsby 251 (fyndplats), Torsby 252 (fyndplats), Torsby
267:1-2 (fossil åkermark), Torsby 304 (boplats), Torsby 310 (stensättning), Torsby
311 (fornlämningsliknande lämning) och Torsby 312 (stensättning).
Fastighetens namn förekommer som tidigast 1388 i Röde bok och tolkas ha
en topografisk betydelse i form av en upphöjning, hård ängsmark. Fastighetens
fyra enheter har alla varit skattehemman av hävd. En av dessa gårdar är den nedanstående Brunnefjäll, dock redovisas inte denna fastighet under Hållsunga vid
något tillfälle.
Ledningens sträckning går igenom ängs- och åkermarker som under 1800-talet uppodlas till mer eller mindre sammanhängande åkermark. Det finns ingen
redovisning i detalj som avslöjar något av kulturhistoriskt intresse.
Tofta
Inom fastigheten delar sig ledningen i en nordlig (mot Sjöhåla) och en sydlig
sträckning (mot Åkerhög/Brunnefjäll). Längs med den nordliga sträckningen
(figur 16), passerar ledningen cirka 25 meter norr om Torsby 307 (boplats). På
lite längre avstånd (cirka 150-200 meter) passeras därefter Torsby 306 (stensättning) och Torsby 345 (fyndplats). Strax före bäcken som utgör gräns mellan Tofta
och Sjöhåla återfinns Torsby 253 (fornlämningsliknande lämning), där ledningen
passerar i dess direkta närhet (figur 17).
Fastighetens namn förekommer i Röde bok från 1388 och tolkas oftast i betydelsen platsen för byggnader, alternativt tomt.
Ledningens sträckning går norr om Toftagårdarnas impediment och i det
flacka terrängläget som uppodlas under 1700- och 1800-talen. Det finns inget
av kulturhistoriskt intresse som redovisas på kartorna, mer än att både Tofta och
Åkerhög redovisades tillsammans på de äldsta kartorna.
Sjöhåla
Inom fastigheten Sjöhåla passerar ledningen mellan de nordligt belägna Torsby 69 (stensättning) och Torsby 74 (fyndplats) och de sydligt belägna Torsby 53
(stensättning) och Torsby 84 (fyndplats), samtliga belägna cirka 10-125 meter
från ledningssträckningen (figur 17). Därefter fortsätter ledningen ned till Kovikshamn utan att passera i närheten av några kända fornlämningar.
Sjöhåla förekommer 1388 i Röde bok och namnet anses vara en topografisk
angivelse, höjden vid sumpmarken. Fastighetens tre gårdar har varit skattehemman av hävd, även om två av dem en kortare tid övergick till kronan. Ett av dessa
fick sin skatteklassning förändrad under samma period.
34
Figur 16. Etapp 4. Hållsunga-Tofta/Åkerhög. Skala 1:10 000.
Figur 17. Etapp 4. Tofta-Sjöhåla. Skala 1:10 000.
Figur 18. Sjöhåla. Enskifte 1826.
Ledningens sträckning går från låglänt välhävdad äng och åkermark in i bergsområden som varit utmark och marker för betesdrift. Vid övergången passeras
en av gårdarna på 1828 års Laga skifteskarta. Gården flyttades ut i samband med
Laga skifte, så det är inte ett välhävdat gårdsläge. Ytan benämns som sandig vid
Enskiftet 1821, vilket kan vara av intresse ur äldre tiders behov av bra boplatslägen. I väster, vid angörandet av Kovikshamn, finns 1821 ett sillsalteri som berörs av ledningssträckningen (figur 18). Denna anläggs mellan 1756 och 1821. På
Generalstabskartan 1863 finns i princip alla byggnader redovisade, men det går
inte utläsa om själva verksamheten var igång. På den gamla ekonomen, 1934,
finns inga byggnader kvar, även om ytan är gränssatt. Enskiftet övergår till Laga
skifte 1828.
Åkerhög
Inom denna fastighet återfinns ett flertal fornlämningar på ett varierande avstånd om cirka 5-150 meter från ledningssträckningen (figur 16) – Torsby 56
37
(fyndplats), Torsby 57 (röse), Torsby 58 (röse), Torsby 62 (fyndplats), Torsby 64
(fyndplats) och Torsby 68 (boplats).
Namnet förekommer i arkiven från 1528 och har tolkats som åkern vid ett berg.
Fastigheten har varit skattehemman av hävd.
Ledningens sträckning berör framförallt höglänt område som inte innehåller
några intressanta kulturhistoriska lämningar.
Brunnefjäll
Inom fastigheten Brunnefjäll (som tidigare varit en del av Hållsunga) passerar
ledningen cirka 150-250 meter norr om boplatsen Torsby 76, röset Torsby 77 och
stensättningen Torsby 78 (figur 16).
Fastighetens namn förekommer under Hållsunga som en del av denna fastighet i äldre arkivmaterial. Namnet har tolkats i betydelsen svedjad höjd.
Det förekommer inga kulturhistoriska lämningar i kartmaterialet inom sträckningen.
Fornlämningsbilden i sammanfattning
För att summera den ovanstående genomgången av kända fornlämningar i ledningssträckningens närområde görs här ett försök att karaktärisera kulturlandskapets utveckling.
Mycket få arkeologiska undersökningar har genomförts i undersökningsområdets närhet. I fornlämningsregistret (FMIS) är endast tre fornlämningar registrerade som helt eller delvis undersökta – Ytterby 17, Ytterby 22 samt Torsby
100. De båda förstnämnda utgörs av stensättningar respektive gravfält och den
sistnämnda av en boplats. Nedanstående text bygger därför i mycket liten utsträckning på detaljerad information om de enskilda objekten och är snarare
en generaliserande beskrivning av de olika fornlämningstypernas datering. För
överskådlighetens skull presenteras de olika etapperna för sig.
Etapp 1 Kastellegården-Tunge
Den första delsträckans fornlämningar domineras av gravar av olika typer med en
huvudsaklig datering till järnålder. Främst av dessa är gravfältet Ytterby 22 (Stora
Smällen) vilket är ett av de största och mest välkända gravfälten i Västsverige.
Gravfältet omfattar åtminstone 120 gravar (högar, stensättningar, domarringar
och resta stenar). Därtill har man vid undersökningar direkt sydost om själva
gravfältet påträffat ett flertal huslämningar med datering till yngre bronsåldervendeltid. Övriga gravar längs delsträckan (Ytterby 17:1-2, 18 och 19:1-2), kan
förmodligen ses som en direkt förlängning av ett mycket större gravfält utmed
det nord-sydliga bergspartiet utmed den västra sidan av järnvägen.
Utöver gravarna finns även ett mindre antal fyndplatser i ledningens närhet.
Två av dem, Ytterby 110 (fyndplats för slagen flinta) och Ytterby 122 (fyndplats
för spånskrapa) är svårdaterade, medan Ytterby 218 utgör fyndplatsen för en lihultyxa från senmesolitisk tid.
Etapp 2 Tunge-Vävra
Även inom etapp 2 återfinns ett flertal gravlämningar av skilda typer – röse (Hålta
51), stensättningar (Ytterby 45, 82 och 135 samt Hålta 21, 24, 30:1-3 och 88), högar (Hålta 30:4 och 31) och grav markerad av sten/block (Hålta 22). Gravtyperna
38
är hemmahörande i bronsålder-järnålder, med tyngdpunkt på den sistnämnda
perioden.
I närområdet till etapp 2 finns även ett antal hällristningar (Hålta 30:5 och 80:14). Hålta 80:1-4 utgörs huvudsakligen av figurristningar, medan Hålta 30:5 är en
skålgropslokal. Hålta 80:1-4 kan dateras till bronsålder, medan Hålta 30:5 får ges
en vidare datering.
Ett flertal boplatser och fyndplatser har påträffats i närheten av ledningssträckningen – Ytterby 122, 130 och 159 samt Hålta 15, 63, 64, 65, 71, 72. Av dessa kan
fyra ges en ungefärlig eller precisare datering. Inom Ytterby 159 har påträffats
spån samt en spånkärna som härrör från mesolitisk eller neolitisk tid. Inom Hålta
64 har en kärnyxa, vilken kan ges en mesolitisk datering, påträffats. Vid Hålta 65
har en skafthålsyxa och en trekantig pilspets framkommit, vilket gör en mellanneolitisk och senneolitisk datering trolig. Inom Hålta 15 har inte mindre än tre
tjocknackiga yxor, en skivyxa, en skafthålsyxa och en sländtrissa insamlats, vilket
tyder på en boplats med flera dateringsmässiga nedslag – mesolitikum, mellanneolitikum, senneolitikum samt bronsålder/järnålder.
Utöver de förhistoriska lokalerna finns även ett par från historisk tid. Dessa utgörs av ett vägmärke (Ytterby 81) och en fästning/skans (Ytterby 92).
Etapp 3 Vävra-Solberg
Även etapp 3 domineras av lämningar från brons- och järnålder. Gravlämningarna bestående av stensättningar (Solberga 130 och 135), högar (Solberga 103 och
132) samt gravfält (Hålta 29 och 32 samt Solberga 126) kan förmodligen främst
dateras till järnålder. En större mängd hällristningslokaler finns längs med delsträckan (Solberga 129, 137:1-2, 258, 284:1-3, 285:1-3, 287:1-5, 288, 289, 291:1-2).
Av dessa utgörs Solberga 129 av figurristningar och kan dateras till bronsåldern.
Delsträckans närområde omfattar även ett flertal fyndplatser och boplatser
(Hålta 118, 119 och 120 samt Solberga 124, 127, 164, 255, 256, 258:2, 287:6, 293).
Av dessa kan ett mindre antal ges en ungefärlig datering utifrån fyndmaterialet.
Den tjocknackiga yxa som påträffats inom Hålta 118 härrör från mellanneolitisk
tid. Inom Solberga 124 har spån, spånkärnor och ett dolkskaft framkommit vilket
antyder aktiviteter inom boplatsen under mesolitisk och senneolitisk tid. Vid Solberga 127 har en trekantig pilspets påträffats vilket tyder på en mellanneolitisk
datering. Inom Hålta 120 har 480 silvermynt från perioden 1660-1716 påträffats.
Utöver det ovan nämnda myntfyndet finns även ytterligare lämningar från
historisk tid i form av by-/gårdstomter (Hålta 54 samt Solberga 281 och 282), en
kvarn (Hålta 55), broar (Solberga 187 och 259), ett minnesmärke (Solberga 186),
samt vägmärken (Solberga 104, 146, 188 och 257).
Etapp 4 Råckeröd-Sjöhåla resp. Åkerhög/Brunnefjäll
Brons- och järnålderslämningarna dominerar även denna delsträcka. Gravar
finns i form av rösen (Torsby 57, 58, 77, 222) och stensättningar (Torsby 53, 69,
78, 306, 310, 312) med en förmodad datering till brons- och järnålder.
Av de kända fynd- och boplasterna i området (Torsby 56, 62, 64, 68, 74, 76,
84, 100, 146, 251, 252, 304, 307 och 345) kan endast två ges en ungefärlig datering. Torsby 100 utgörs av en delundersökt boplats, inom vilken fynd av avslag, spån, skrapor, kärnor och keramik, samt anläggningar i form av stolphål
och boplatsgropar, påträffats. Boplatsen innehåller förmodligen två till tre and39
vändningsfaser under perioden stenålder-järnålder. Inom fyndplatsen Torsby
56 har en konisk spånkärna som förmodligen kan dateras till mellanmesolitisk
tid påträffats.
Inom etapp 4 återfinns inga registrerade fornlämningar från historisk tid, om
man inte räknar den fossila åkermarken Torsby 267:1-2. Utan en närmare inventering eller undersökning är det dock svårt att uttala sig om huruvida det rör sig
om en förhistorisk eller historisk odling inom fornlämningen.
Bebyggelsen – summering efter kart- och arkivstudierna
Under medeltiden tycks det ha funnits gott om gårdar i detta område sett till
fastighetsnamnen, över hälften av fastigheterna var åtminstone igång under
1300-talet. Vi kan även konstatera att merparten av fastigheterna omfattades av
det tidiga 1700-talets omdanande av synen på kronans ägande. Vi kan utifrån
kartorna konstatera att det landskap som finns på de tidiga ekonomiska kartorna från 1930-talet etableras mellan 1820- och 1860-talen i samband med Laga
skiftets genomförande. Man bibehöll 1800-talets byggnadssätt in i 1900-talet på
landsbygden och merparten av de äldre bebyggelsedelarna är tillkomna mellan
mitten av 1800-talet och 1930-talet. Bebyggelsens läge är ofta vid impediment
eller kanten av åsryggarna, närmare den tyngre jorden. Odlingslandskapet genomgår den största förändringen i det att det som under medeltid var mindre
åkrar och stora betesmarker/ängsmarker övergår från mitten av 1700-talet fram
till början av 1900-talet till åker. Samtidigt förändras bruket av utmarkerna utifrån kollektiva ramar till individuella aspekter och man ramar in utmarkerna på
ett sätt som man inte tidigare gjort. Det är få fastigheter som har någon skog
att tala om under de perioder som kartmaterialet redovisar. Varken gårds- eller
torpbebyggelse förekommer i ledningssträckningen utöver Rompen vid Sjöhåla.
Därtill påverkas fiskebebyggelsen vid Kovikshamn/Sjöhåla. Denna dyker upp under slutet av 1700- och försvinner under 1800-talet.
Fältarbetet
I samband med fältarbetet har 21 delsträckor identifierats, för vilka Rio Göteborg
anser att ytterligare undersökningar krävs (figur 19). De olika delsträckorna beskrivs och redovisas i kartmaterial nedan.
Etapp 1
De första cirka 325 metrarna av den första delsträckan, från Kyrkebäcken och
upp till Torsbyvägen, löper över lågt liggande åkermark. Inga indikationer på
bra förhistoriska boplatslägen kunde iakttas här. Därefter vänder ledningen mot
nordost och löper i dikeskanten till Torsbyvägen, innan den åter vänder riktning,
denna gång mot nordväst.
Här inleds en högintressant delsträcka om cirka 1400 meter, i fortsättningen
benämnd Kastellegården-Tunge (figur 20 och 21). Här passerar ledningen i direkt anslutning till gravfältet Stora Smällen (Ytterby 22) och nära fyndplatsen för
en lihultyxa (Ytterby 218). Fyndplatsens höjd över havet stämmer mycket väl
överens med en senmesolitisk strandnivå. Ytan utgörs dessutom av grövre sediment enligt jordartskartorna, och lämpar sig mycket väl för boplatsaktiviteter
(SGU 2014). Ledningen följer i kanten av Ytterby 22 i cirka 550 meter och passerar
ett flertal mycket goda förhistoriska boplatslägen i anslutning till impediment
40
Figur 19. Översiktskarta över ledningssträckningen och de vid utredningen identifierade delsträckorna för särskild utredning –
steg 2. Skala 1:100 000.
Figur 20. Delsträckorna Kastellegården-Tunge och Tunge-Guddeby. Skala 1:10 000.
Figur 21. Utsikt från Torsbyvägen mot nordväst. Ledningssträckningen löper till höger om kraftledningen. I bildens högerkant återfinns gravfältet Ytterby 22 och vid de gula husen i mitten av bilden
fyndplatsen Ytterby 218.
Figur 22. Vy mot norr från platsen där ledningssträckningen lämnar gravfältet Ytterby 22.
och höjdpartier. I höjd med vägen österut mot Västra Porten avviker ledningen
från gravfältet men passerar även här ett flertal intressanta boplatslägen (figur
22 och 23). Denna sträcka omfattar cirka 850 meter. Därefter blir marken fuktigare och mindre lämpad för bosättning eller andra aktiviteter. Längst i norr mot
slutet av etappen passerar ledningen en grusplan och ner igenom en smal, nästan ravinliknande dalgång, innan den når fram till Marstrandsvägen.
43
Figur 23. Vy mot nordöst i slutet av delsträckan Kastellegården-Tunge.
Figur 24. Utsikt mot nordväst från gränsen mellan stamfastigheterna Tunge och Guddeby. Käpparna
i mitten av bilden representerar ledningssträckningen.
Etapp 2
Inledningsvis löper ledningen i anslutning till en cykel- och gångväg på den södra sidan om Marstrandsvägen. I början utgörs marken av redan störda ytor eller
tuvig, fuktig mark, utan goda förutsättningar för förhistoriska lämningar.
Utmed de sista 200 metrarna innan Ställets bygata löper ledningen nordost
om ett mindre bergsparti, vilket ser intressant som boplats- eller aktivitetsyta
under metalltid. Även ledningssträckningen nordost om Ställets bygata, där den
44
Figur 25. Delsträckan Bredsten-Ekelöv-Risby. Skala 1:10 000.
Figur 26. Vy mot nordväst och boplatsen Ytterby 159.
Figur 27. Vy mot väster med ledningssträckningen genom
stamfastigheten Ekelöv i mitten av bilden.
Figur 28. Vy mot väster med den östligaste delen av lednings- Figur 29. Vy mot sydost i slutet av delsträckan Bredstensträckningen genom stamfastigheten Risby i mitten av bilden. Ekelöv-Risby.
I högerkanten ses boplatsen Hålta 15.
tillfälligt lämnar Marstrandsvägen och går över öppen åker sydväst om gården
Sörgrind, ser ur boplatssynpunkt mycket lovande ut (figur 24). Sammantaget
omfattar denna delsträcka, benämnd Tunge-Guddeby, cirka 600 meter (figur
20).
Efter att ledningssträckningen passerat vägen upp till Hölen återfinns flera
ytor som visuellt ser lovande ut. Här har dock redan en arkeologisk utredning
genomförts av Bohusläns museum i samband med anläggandet av en naturgasledning (Eboskog 2005:26-29).
Efter gasstationen vid Brokulla löper den aktuella ledningssträckningen ytterligare en bit längs med Marstrandsvägen innan den viker av mot väster över
tuviga och fuktiga ängar söder om gården Bredsten. Direkt väster om gården
återfinns enligt jordartskartorna ett mindre område med grövre sediment vilket
skulle kunna vara intressant ur boplatsperspektiv (SGU 2014). Här kunde dock
konstateras att en grustäkt förstört eventuella lämningar.
Direkt efter grustäkten vidtar emellertid en längre sammanhängande sträcka om
cirka 1800 meter, som ur fornlämningssynpunkt ser mycket lovande ut, här kallad
Bredsten-Ekelöv-Risby (figur 25, 26, 27, 28 och 29). Dels passerar ledningen mycket
46
Figur 30. Delsträckorna Harkeröd, Harkeröd-Vävra, Vävra I och Vävra II. Skala 1:10 000.
Figur 31. Vy mot söder och impedimentet vid ledningssträckningen vid Harkeröd.
Figur 32. Vy mot väster med en av grustäkterna i vilken slagen flinta påträffades (G1404:4) utmed
delsträckan Harkeröd-Vävra.
nära redan kända fornlämningar i form av boplatser och fyndplatser, dels återfinns
flera områden med grövre sediment markerade i jordartskartorna (SGU 2014). Området ligger i en relativt smal dalgång och utgörs huvudsakligen av ängs- och hagmark.
När ledningen går in på stamfastigheten Ränteröd löper den i den lägsta delen
av en större dalsänka. Inga kända fornlämningar eller andra iakttagelser indikerar att området skulle vara intressant ur fornlämningsperspektiv. I Harkeröd passerar ledningen direkt norr om ett mindre bergsimpediment som är väl lämpat
48
Figur 33. Vy mot norr. Magnus dokumenterar fyndplatsen för slagen flinta G1404:2 inom delsträckan
Vävra I.
för boplats eller som aktivitetsyta (figur 30 och 31). Denna sträcka, Harkeröd,
omfattar cirka 100 meter.
Ungefär 90 meter västligare vidtar en cirka 750 meter lång sträcka som löper
direkt norr om ett större bergsområde, Harkeröd-Vävra (figur 30). Här återfinns
flera ytor med grövre sediment enligt jordartskartorna (SGU 2014). Dessutom påträffades ett mindre antal slagna flintor grustäkter i anslutning till den bruksväg
som går här (figur 32). Dessa har registrerats som fyndplatser (G1404:3-4). Efter
denna sträcka passerar ledningen genom tuvig, fuktig mark, innan den återigen
kommer in i områden med grövre sediment (SGU 2014). Även här påträffades
slagen flinta som registrats som fyndplats (G1404:2). Denna sistnämnda sträcka,
Vävra I, omfattar cirka 325 meter (figur 30, 33 och 34).
Slutligen passeras ytterligare ett lovande område med grövre sediment strax
öster om Vävra Mellangård, innan ledningsetapp når sitt slut vid Marstrandsvägen. Denna sträcka, Vävra II, omfattar cirka 300 meter och passerar ett par mindre impediment (figur 30 och 35).
Etapp 3
På andra sidan Marstrandsvägen återfinns en längre sträcka om cirka 850 meter
som passerar i nära anslutning till grövre sediment (SGU 2014). Sträckan, VävraBåröd, passerar cirka 50-100 meter från två gravfält och en fyndplats (figur 36,
37 och 38). Marken utgörs i huvudsak av åker och ängsmark. Därefter löper ledningssträckningen i lågt liggande strandängar i anslutning till Grannebyån.
Nästa intressanta område återfinns norr om bron över Grannebyån där ledningssträckningen passerar direkt öster om ett bergsparti, i nära anslutning till
grövre sediment. Dessutom passerar sträckan nära två fornlämningar i form av
ett minnesmärke och en stensättning (figur 36). Sträckan, Skåra-Ödsmål, omfattar cirka 275 meter och löper huvudsakligen i åker och ängsmark.
49
Figur 34. Utsikt mot söder i den norra delen av delsträckan Vävra I. Käpparna markerar ledningssträckningen.
Figur 35. Vy mot nordväst över delsträckan Vävra II. Ledningssträckningen passerar vänster om impedimentet till höger i bild.
Efter en bred, lågt liggande dalgång stiger åter terrängen. Här löper ledningen
genom hästhagar med flera impediment och mellanliggande ytor med grövre
sediment (SGU 2014). Denna sträcka, Ödsmål, omfattar cirka 200 meter (figur
39). Efter att ledningen åter ansluter och går över vägen mot Solberga, passeras
ytterligare ett område med grövre sediment. Här återfinns även ett gravfält cirka
70 meter sydost om ledningens sträckning. Den intressanta sträckan, benämnd
Kåröd-Åseby I, omfattar cirka 200 meter över ängsmark (figur 39 och 40).
50
Figur 36. Delsträckorna Vävra-Båröd och Skåra-Ödsmål. Skala 1:10 000.
Figur 37. Vy mot norr över inledningen av delsträckan Vävra-Båröd.
Figur 38. Utsikt mot öster och gravfältet Hålta 32. Ledningssträckningen passerar mitt emellan gravfältet och fotografens placering.
Vid Åseby passerar ledningen ett mycket intressant område, med grövre sediment och med ett flertal fornlämningstyper i närmiljön (ett gravfält, en hög,
en stensättning, hällristningar och en fyndplats). Framför allt ser krönet, innan
marken åter sluttar ner mot Kåröd, lovande ut för boplatsaktiviteter. Delsträckan,
Kåröd-Åseby II, som huvudsakligen utgörs av ängsmark är cirka 425 meter lång
(figur 39 och 41).
52
Figur 39. Delsträckorna Ödsmål, Kåröd-Åseby I, Kåröd-Åseby II och Kåröd-Kållstorp. Skala 1:10 000.
Figur 40. Utsikt mot nordost över delsträckan Kåröd-Åsehög I.
Figur 41. Vy mot sydväst över delar av delsträckan Kåröd-Åsehög II.
Nästa, ur arkeologiskt perspektiv, intressanta delsträcka löper genom stamfastigheterna Kåröd och Kållstorp (figur 39, 42, 43 och 44). Sträckan, Kåröd-Kållstorp, omfattar cirka 850 meter och passerar ett stort antal registrerade hällristningar i form av skålgropslokaler belägna på större och mindre impediment i
åker eller ängsmark (Solberga 284, 285 och 287). Vid Solberga 287 har tidigare
framkommit slagen flinta i åkern intill impedimentet. Även vid den nu aktuella
utredningen påträffades slagen flinta här (G1404:1).
54
Figur 42. Utsikt mot väster och gården Kåröd. Ledningssträckningen passerar hitom bergspartiet.
Figur 43. Vy mot sydväst över Kåröd och skålgropslokalerna Solberga 284 och 285.
Strax norr om Kållstorp passerar ledningen en mindre å eller bäck. Direkt norr
om denna stiger åter terrängen. Här på den östra sidan av vägen mot Solberga
löper ledningsgatan över en svag förhöjning i landskapet som kan tänkas rymma
boplatslämningar. Sträckan, Valeberg, omfattar cirka 300 meter i åkermark (figur
45 och 46). Norr om denna sträcka löper ledningen i mycket nära anslutning till
den tidigare nämnda naturgasledningen och kan anses vara utredd i samband
med denna (Eboskog 2005:65-66). Etappen når därefter sitt slut vid ett reningsverk direkt norr om Vallby å.
55
Figur 44. Utsikt mot nordost från Kåröd mot Kållstorp. Skålgropslokalen Solberga 287 och fyndplatsen G1404:1 är belägna hitom gården i mitten av bilden.
Etapp 4
Etappen inleds vid ett mindre reningsverk i Råckeröd (figur 47 och 48). Här passerar den i anslutning till ett mindre impediment och i närheten av gårdsläget
som är beläget direkt söder om ett större bergsparti. Cirka 75 meter nordväst om
reningsverket återfinns en fyndplats på vilken rikligt med flinta och ett kollager
påträffats. Delsträckan Råckeröd bedöms som intressant och omfattar cirka 350
meter i åker och ängsmark.
Ungefär 300 meter västerut börjar nästa intressanta delsträcka, Västra RödBräcke, belägen i en smal passage mellan två bergspartier (figur 48). I utredningsområdets direkta närhet återfinns Torsby 100 som undersökts av Bohusläns
museum 1995 (FMIS 2014) och det är mycket möjligt att ytterligare förhistoriska
spår kan finnas utmed denna delsträcka, som omfattar cirka 300 meter.
Därefter löper ledningssträckningen i låglänt terräng i anslutning till en mindre å eller bäck i cirka 1500 meter innan den delar sig i två delar. Längs med den
nordliga sträckningen löper ledningen utmed den norra sidan av Kyrkeberget
och passerar tätt inpå boplatsen Torsby 307, inom vilken slagen flinta påträffats
vid fornminnesinventeringen 1989 (figur 49 och 50). Delsträckan Hållsunga-Tofta bedöms vara arkeologiskt intressant och omfattar cirka 525 meter och löper
huvudsakligen i åkermark.
Strax väster om Tofta Norgård svänger ledningen av mot norr och passerar
här fornlämningen Torsby 253 som i fornminnesregistret tolkas som en stensättningsliknande lämning eller en husgrund (figur 49 och 51). Här bör för säkerhets
skulle en kortare sträcka, benämnd Tofta I, om cirka 150 meter undersökas.
Innan den nordliga armen av ledningssträckningen når Kovikshamn passerar
den, efter gården Rompen, genom en smalare dalgång med ett sadelläge (figur
52, 53 och 54). Strax väster om sadelläget återfinns en fyndplats för slagen flinta,
Torsby 84, belägen i ett område med grövre sediment (FMIS 2014, SGU 2014).
56
Figur 45. Delsträckan Valeberg. Skala 1:10 000.
Figur 46. Vy mot nordöst med boplatsen och hällristningslokalen Solberga 258, samt bron Solberga
259.
Figur 47. Vy mot sydväst och delsträckan Råckeröd.
Den del av ledningssträckningen, Sjöhåla, som bedöms som intressant omfattar cirka 900 meter. Den östra halvan av denna bedöms innehålla mycket goda
boplatslägen.
Utmed den södra ledningssträckningen återfinns två delsträckor som bedöms
som intressanta för vidare utredning (figur 49). Den första, Tofta II, är cirka 150
meter lång och börjar vid korsningen mellan vägen ned till Kovikshamn och vägen ned mot Vedhall, och passerar ett mindre impediment (figur 55). Slutligen,
58
Figur 48. Delsträckorna Råckeröd och Västra Röd-Bräcke. Skala 1:10 000.
Figur 49. Delsträckorna Hållsunga-Tofta, Tofta I, Tofta II och Åkerhög. Skala 1:10 000.
Figur 50. Utsikt mot öster och delsträckan Hållsunga-Tofta. Boplatsen Torsby 307, som ledningssträckningen passerar tätt intill, är belägen runt hörnet vid granarna till höger i bild.
Figur 51. Den stensättningsliknande lämningen Torsby 306. Notera de trasiga delarna efter betongtrummor. Foto mot nordväst.
längst i sydväst, återfinns en sträcka av ledningsdragningen som passerar genom ett långsmalt område med grövre sediment, i vilket även en fyndplats för
slagen flinta, Torsby 62, är belägen (FMIS 2014, SGU 2014). Delsträckan Åkerhög
omfattar cirka 550 meter.
61
Figur 52. Delsträckan Sjöhåla. Skala 1:10 000.
Figur 53. Vy mot öster i den östra delen av delsträckan Sjöhåla.
Figur 54. Vy mot väster i den västra delen av delsträckan Sjöhåla. På villatomten till vänster i bilden
återfinns Torsby 84.
Resultat
Den särskilda utredningen – steg 1 har resulterat i att fyra fyndplatser för slagen
flinta påträffades, samt att 21 delsträckor kunnat pekas ut som särskilt intressanta
inför en kommande steg 2-utredning. Inom delsträckorna återfinns ett stort antal
potentiella boplatslägen och därtill berörs de redan registrerade fornlämningarna
63
Figur 55. Vy mot norr över delsträckan Tofta II.
Ytterby 22 och 159, Solberga 287 samt Torsby 62, 84, 253 och 307. Delsträckorna
redovisas nedan i en sammanfattningstabell (figur 56).
Av ledningssträckningens totala längd om cirka 25 kilometer, återstår cirka
11,3 kilometer inom vilka Rio Göteborg anser att ytterligare undersökningar behövs innan en eventuell exploatering kan inledas.
Antikvarisk bedömning
Vid den aktuella utredningen (steg 1) påträffades fyra fyndplatser för slagen flinta (G1404:1-4) vilka har rapporterats in till FMIS. Därtill identifierades ett större
antal potentiella boplatslägen inom delsträckorna 1-21 vilka bör utredas närmare vid en fortsatt projektering inom utredningsområdet. Ledningssträckningens
yta om 30 meters bredd berör även de redan kända fornlämningarna Ytterby 22
och 159, Solberga 287 samt Torsby 62, 84, 253 och 307. Dessa bör förundersökas
i det fall de inte kan undvikas.
För fornlämningar gäller att de förutom själva lämningen även omges av ett så
kallat fornlämningsområde. Fornlämningsområdet utgörs av ett så stort område
på marken (eller sjöbottnen) som behövs för att bevara fornlämningen och ge
den tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse.
Fornlämningar är skyddade enligt 2 kap i Kulturmiljölagen (KML) och genom
miljöbalkens generella hänsynsregler, där stor vikt läggs vid hänsyn till kulturlämningar och kulturmiljöer. Ansökan om ingrepp i lämningar lämnas till Länsstyrelsen.
64
Ark1
Nr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
Etapp
1
2
2
2
2
2
2
3
3
3
3
3
3
3
4
4
4
4
4
4
4
Socken
Ytterby
Ytterby
Ytterby/Hålta
Hålta
Hålta
Hålta
Hålta
Hålta
Solberga
Solberga
Solberga
Solberga
Solberga
Solberga
Torsby
Torsby
Torsby
Torsby
Torsby
Torsby
Torsby
Delsträckans namn
Kastellegården-Tunge
Tunge-Guddeby
Bredsten-Ekelöv-Risby
Harkeröd
Harkeröd-Vävra
Vävra I
Vävra II
Vävra-Båröd
Skåra-Ödsmål
Ödsmål
Kåröd-Åseby I
Kåröd-Åseby II
Kåröd-Kållstorp
Valeberg
Råckeröd
Västra Röd-Bräcke
Hållsunga-Tofta
Tofta I
Sjöhåla
Tofta II
Åkerhög
Totalt
Längd (m)
1400
600
1800
100
750
325
300
850
275
200
200
425
850
300
350
300
525
150
900
150
550
11300
Figur 56. Sammanfattningstabell över de 21 identifierade delsträckorna för vilka en särskild utredning – steg 2 rekommenderas.
Sida 1
65
Källor
Källor
Litteratur
Bengtsson, Kristina
Cullberg, Kjerstin
2002
1973
Eboskog, Mikael
2005
Hernek, Roberg
2005
Karlsson, Simon; Ragnesten, Ulf
och Westblom, Joel
2013
Kungälvs kommun
Nordqvist, Bengt
1990
2000
Nyqvist, Roger
2007
Nyström, Staffan
2009
Ortnamnen i Göteborgs och
Bohus län
Ortnamnen i Göteborgs och
Bohus län
Ragnesten, Ulf
1939
Selling, Susanne
2007
Särlvik, Ingegerd
1982
Ytterberg, Niklas och Connelid,
Pär
2014
Digitala källor
FMIS
LMV
SGU
1972
2007
2014
2014
2014
66
Kungarnas hälla och det stora gravfältet i Ytterby. FYND.
Ekehögen – Backa Röd – Valtersberg: Frågor om kronologi
och kulturkontakter under yngre förromersk järnålder i
Göteborgsområdet. Göteborgs universitet.
Naturgasprojektet: inför anläggande av naturgasledning
genom södra Bohuslän. Ytterby, Hålta, Solberga, Jörlanda,
Spekeröds, Norums och Ödsmåls socknar, Kungälvs och
Stenungsunds kommuner. Arkeologiska utredningar.
Rapport 2005:73. Bohusläns museum.
Nytt ljus på Sandarnakulturen: om en boplats från äldre
stenåldern i Bohuslän. Göteborgs universitet.
Gårdar vid gravfält – bebyggelse från järnåldern vid
gravfältet Porten/Smällen. Fornlämning Raä 22:1, Ytterby
socken, Bohuslän. Grävsäsongen 2012. Göteborgs
universitet.
Kulturminnesvårdsprogram. Kungälvs kommun.
Coastal adaptations in the Mesolithic. A study of coastal
sites with organic remains from the Boreal and Atlantic
periods in Western Sweden. Göteborgs universitet.
Hus och grav som manifest – landskapet som ram.
Göteborgs universitet.
Torp-namn i Sverige. Några tankar om kronologi och
distribution. Torp som ortnamn och bebyggelse.
Konferensrapport. Tvär-vetenskaplig torp-konferens i
Malmö 25-27 april 2007- Peder Dam et al (red).
V. Ortnamnen i Inlands S. Härad jämte Kungälvs och
Marstrands städer.
VI. Ortnamnen i Inlands N. Härad. 1. Bebyggelsenamn.
Individ och kollektiv i förromersk järnålder. Göteborgs
universitet.
Livets scener och dödens platser: om bronsåldern i södra
Bohuslän utifrån en gravläggning i Faxehögen, Kareby
socken. Stockholms universitet.
Paths towards a stratified society. A study of economic,
cultural and social formations in south-west Sweden during
the Roman Iron Age and the Migration Period. Stockholms
universitet.
Björkås, Porten och Smällen. Arkeologisk utredning etapp
1. Kastellegården 1:52 m. fl., Ytterby socken, Kungälvs
kommun. Rapport 2014:7. Bohusläns museum.
fmis.raa.se
historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html
maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html
Bilagor
68
Ytterby socken Guddeby nr 1-2
Ytterby socken Guddeby nr 1-2
14-YTT-20
14-YTT-62
14-HÅL-19
14-HÅL-41
14-HÅL-45
Hålta socken Risby nr 1-2
Hålta socken Risby nr 1-2
14-HÅL-62
Hålta socken Ränteröd nr 1
Hålta socken Ränteröd nr 1
14-HÅL-93
Guddeby
Bredsten
Ekelöv
Risby
Ränteröd
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Laga Skifte
Geometrisk avmätning
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Storskifte
Enskifte
Laga Skifte
Storskifte
Laga Skifte
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Storskifte på inägor
Storskifte på utmark/utägor
Laga Skifte
Ytterby socken Tunge nr 1-2
Ytterby socken Tunge nr 1-2
14-YTT-156
Generalstabskartan
Tunge
Göteborg J243-32-1
Översiktliga
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Geometrisk avmätning
Kungälv J131-23SV
Kungälv J131-23NV
Hålta J131-22SV
Hålta J131-22NV
Hålta J131-22NO
Jörlanda J131-26SO
Marstrand J131-21SO
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Karta
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Ekonomiska kartan
Kastellegården Ytterby socken Kastellegården nr 1
ID
Ytterby J133-7B4d76
Glöskar J133-7B3b76
Lycke J133-7B4b76
Solberga J133-7B6c76
Fastighet
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Översiktliga
Bilaga 1. Studerade kartor
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
Rikets allmänna kartverks arkiv
1792 Lantmäteristyrelsens arkiv
1861 Lantmäteristyrelsens arkiv
1863 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1730 Lantmäteristyrelsens arkiv
1809 Lantmäteristyrelsens arkiv
1837 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1975 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1824 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1832 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1804 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1829 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1765 Lantmäteristyrelsens arkiv
1828 Lantmäteristyrelsens arkiv
1811 Lantmäteristyrelsens arkiv
1817 Lantmäteristyrelsens arkiv
1906 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1750 Lantmäteristyrelsens arkiv
1863 Rikets allmänna kartverks arkiv
1934
1934
1934
1934
1934
1934
1934
Årtal
1974
1974
1974
1974
69
14-HÅL-16
14-HÅL-94
14-HÅL-13
14-HÅL-31
Hålta socken Vävran nr 1-8
Hålta socken Vävran nr 1-8
Hålta socken Vävran nr 1-8
14-HÅL-50
14-HÅL-52
Hålta socken Graneby nr 1-3
Hålta socken Graneby nr 1-3
Hålta socken Graneby nr 1-3
14-SOL-238
Solberga socken Ödsmål nr 1-5
Solberga socken Ödsmål nr 1-5
Solberga socken Ödsmål nr 1-5
Solberga socken Åseby nr 1-4
Solberga socken Åseby nr 1-4
14-SOL-280
Saknar kartmaterial
Solberga socken Tegneby nr 1
14-SOL-129
Solberga socken Valeberg nr 1
14-SOL-39
14-SOL-113
Solberga socken Solberg nr 1-3
Bäckevarv
Harkeröd
Vävra
Båröd
Granneby
Skåra
Ödsmål
Åseby
Kåröd
Kållstorp
Tegneby
Valeberg
Solberg
Gränsbestämning
Geometrisk avmätning
Storskifte
Laga Skifte
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Laga Skifte
Geometrisk avmätning
Storskifte på inägor
Storskifte på inägor
Storskifte
Laga Skifte
Laga Skifte
Geometrisk avmätning
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Laga Skifte
Geometrisk avmätning
Storskifte på inägor
Storskifte på utmark/utägor
Laga Skifte
Storskifte
Enskifte Storskifte
Storskifte
Laga skifte
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäterimyndigheternas arkiv
1744 Lantmäteristyrelsens arkiv
1721 Lantmäteristyrelsens arkiv
1777 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1832 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1775 Lantmäteristyrelsens arkiv
1836 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1917 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1721 Lantmäteristyrelsens arkiv
1773 Lantmäteristyrelsens arkiv
1792 Lantmäteristyrelsens arkiv
1800 Lantmäteristyrelsens arkiv
1830 Lantmäteristyrelsens arkiv
1892 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1721 Lantmäteristyrelsens arkiv
1776 Lantmäteristyrelsens arkiv
1833 Lantmäteristyrelsens arkiv
1836 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1704
1777
1800
1835
1788 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1822 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1794 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1863 Lantmäterimyndigheternas arkiv
70
14-TRB-8
Saknar kartmaterial
Torsby socken Bräcke nr 1-2
Torsby socken Håltjung nr 1-4
Torsby socken Håltjung nr 1-4
Torsby socken Håltjung nr 1-4
Torsby socken Tofta nr 1-2
Torsby socken Tofta nr 1-2
Torsby socken Tofta nr 1-2
14-TRB-72
Torsby socken Sjöhåla nr 1-3
Torsby socken Sjöhåla nr 1-3
Torsby socken Sjöhåla nr 1-3
Torsby socken Sjöhåla nr 1-3
14-TRB-79
Torsby socken Åkershög nr 1
14-TRB-104
Västra Röd
Bräcke
Hållsunga
Tofta
Sjöhåla
Åkershög
Brunnefjäll
Solberga socken Tunge nr 1-3
Solberga socken Tunge nr 1-3
Råckeröd
Tunge
Solberga socken Solberg nr 1-3
Solberga socken Solberg nr 1-3
Laga Skifte
Enskifte
Delning av utmark och utägor
Storskifte på inägor
Enskifte
Enskifte
Enskifte, Laga skifte
Geometrisk avmätning
Storskifte på inägor
Storskifte på utmark/utägor
Enskifte
Storskifte på inägor
Storskifte
Enskifte
Laga Skifte
Storskifte
Storskifte på inägor (enl karta Geometrisk avmätning)
Storskifte på inägor
Storskifte på inägor
Laga Skifte
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäterimyndigheternas arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäteristyrelsens arkiv
Lantmäterimyndigheternas arkiv
1847 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1819 Lantmäteristyrelsens arkiv
1756
1774
1821
1826
1828
1726
1791
1808
1820
1787 Lantmäteristyrelsens arkiv
1789 Lantmäteristyrelsens arkiv
1821 Lantmäteristyrelsens arkiv
1832 Lantmäteristyrelsens arkiv
1767 Lantmäterimyndigheternas arkiv
1778 Lantmäteristyrelsens arkiv
1810 Lantmäteristyrelsens arkiv
1777 Lantmäteristyrelsens arkiv
1831 Lantmäteristyrelsens arkiv
YTTERBY, HÅLTA, SOLBERGA OCH TORSBY SOCKNAR, KUNGÄLVS KOMMUN
SÄRSKILD UTREDNING – STEG 1
NATUR- OCH KULTURKOOPERATIV
Överföringsledning för VA
Ytterby, Hålta, Solberga och Torsby socknar
Kungälvs kommun. Särskild utredning – steg 1
ÖVERFÖRINGSLEDNING FÖR VA Rapport 2014:17
Magnus von der Luft och Roger Nyqvist
RIO GÖTEBORG