Transcript Två bröllop - Bokfylla.se

Två bröllop
En berättelse om gränslös kärlek
av
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren 2013. 45 sidor.
I
ngen visste var de kom ifrån. De fanns bara där. Två främlingar som helt plötsligt började ta stor
plats i den lilla staden där alla kände alla. Trots sin relativt höga ålder klädde de sig märkvärdigt
extravagant som om de var lite förmer än vanligt folk. Hon i välskräddade dräkter och klänningar.
Alltid högklackade pumps vilket gav henne en elegant hållning och gjorde henne längre än hon
egentligen var. Stora solglasögon och bredbrättade hattar dolde ofta hennes ansikte vilket gjorde
att ingen visst hur hon egentligen såg ut.
Han var minst lika märklig. Oftast klädd i diskret randig kostym med väst, vit skjorta och fluga.
Emellanåt bar han mörkblå klubblazer med blanka knappar och en färggrann sidenscarf i den
öppna halslinningen. Bar han inte en vidbrättad hatt hade han, på franskt vis, en svart basker
kokett neddragen på ena sidan.
Som sagt de tog mycket plats.
Vilka var egentligen de här människorna? Ingen visste var de kom ifrån. Men man visste att de
flyttat in i den gula villan vid strandpromenaden. Därifrån hördes ljuvlig pianomusik. Oftast någon
som spelade pianostycken av Pjotr Tjajkovskij.
Det var ett hus som stått tomt så länge folk kunde minnas. Utifrån såg huset på intet vis misskött ut
men hur det såg ut bakom de blekta rullgardinerna visste ingen.
Vad var det som gjorde dessa två människor så oåtkomliga? Var de gifta? Var de bror och syster?
Hade de haft något olagligt för sig och nu ville gömma sig i den lilla staden? Frågorna förblev
obesvarade.
En dag tystnade musiken.
Paret som en gång kommit från ingenstans var försvunna. Tillbaka till ingenstans.
Victoria - en förlust som skulle vändas till seger
C
igarrdoften i herrummet är påtaglig efter årtionden av betydelsefulla herrars diskussioner
kring krig och fred. I en av de slitna skinnfåtöljerna sitter generalmajor Carl-Otto Krut med ett
stort glas cognac på rökbordet framför sig. Han är ett offer för stridiga känslor. I nio månader hade
han sett fram mot att hans hustru Lovisa skulle skänka honom en son. Han hade redan givit gossen
ett namn. Viktor för seger. När det istället visat sig vara en dotter som dolt sig i hustruns mage hade
han haft svårt att dölja sin besvikelse. Nu fick hon istället bli döpt till Victoria. Visst hade det i
historien funnits kvinnor som vunnit segrar men den här späda varelsen såg knappast ut att kunna
vinna några segrar. Hon var redan vid födseln liten och klen dessutom ansåg han att det måste
vara något fel på henne eftersom hon skrek nätterna igenom.
I en annan del av våningen, för att inte störa sin make, sitter hans hustru och försöker trösta sitt
skrikande barn. Inte nog med att hennes man på ett tydligt sätt uttryckt sin besvikelse över att hon
fött honom en flicka hade den lilla drabbats av kolik.
För att inte få sin sömn störd hade generalmajoren fått lov att flyttat in i ett av gästrummen vilket
gjort honom på extra dåligt humör.
Hans enda glädje numer tycktes vara att det i Tyskland dykt upp en ledare som äntligen verkade
kunna få ordning på förhållandena i Europa. I diskussioner med sina officerskamrater hade Lovisa
hört honom säga att mannen, som trots att han ursprungligen var Österrikare, ändå förstått att
Tyskland och kanske hela Europa behövde rensas ut från judar, zigenare och annat löst folk som
skodde sig på hederligt arbetande folk.
Äntligen somnar Victoria. Lovisa lutar sig tillbaka. Sluter ögonen och tänker tillbaka på sitt liv
hemma på Tullsagra, familjegodset utanför Hanaskog i Skåne. Efter den slutliga segern i slaget vid
Lund 1676, hade godset av kung Karl den XI, blivit skänkt till Otto Silfverhorn för dennes insatser i
det Skånska kriget. På Tullsagra hade släkten sedan dess levt ett gott liv i generationer.
Lovisa hade aldrig behövt oroa sig vare sig för ekonomi eller andra vardagsbekymmer. Hon hade
helt kunnat ägna sig åt det hon älskade mest. Litteratur, musik och konst. Ett skyddat liv i harmoni
med sin familj och naturen runt omkring henne. Inget hade fattats henne. Hon hade undervisats av
en egen informator. Församlingens kantor hade invigt henne i musikens underbara värld. I
biblioteket hade hon haft obegränsad tillgång till alla de stora författarna. Mat fanns i överflöd.
Gårdens kor som gav dem mjölk. Hönsen ägg. Höstjakten gav dem älgkött och grisarna gav dem
skinka och korv på julbordet.
Victoria tänker på livet tillsammans med föräldrarna som älskade varandra och tjänstefolk som
alltid fanns där som om de tillhörde familjen. En enda stor familj. Ett helt annorlunda liv än det
hon nu levde i det gamla patricierhuset nedanför Uppsala domkyrka.
Hon tänker tillbaka på en bal på Hässleholms herrgård när hon tjugo år gammal träffade sin
blivande make vid den årliga balen till minnet av det Skånska dragonregementet.
Trots att Karl-Otto var betydligt äldre än hon själv hade hon tyckt han var förfärligt stilig i sin blå
dragonuniform med silverstickade agraffer över bröstet och epoletter på axlarna. Kärleken var
blind. Trots föräldrarnas varningar hade hon två år senare gift sig med det som då var hennes
drömprins.
Med dottern i sitt knä och med vetskapen om sin mans missnöje över att hon fött en dotter istället
för en son som skulle föra hans stolta krigartradition vidare kände hon att hon borde ha lyssnat på
sina föräldrars varnande ord. Karl-Otto som ända fram till förlossningen varit en ömsint och
förstående make hade i och med dotterns födelse blivit som förbytt. Missnöjd med det mesta.
Aggressiv och direkt ohövlig i umgänget med deras gemensamma vänner. Enda gångerna han
verkade nöjd med tillvaron var när han tillsammans med sina officerskamrater fick tala politik och
kommande krig.
Den lyckliga harmoniska familj som Lovisa hade sett fram emot blev mer och mer splittrad.
Allt oftare kom de i gräl i såväl politiska diskussioner som i diskussioner om uppfostran av deras
gemensamma dotter. För att uppskjuta en till synes oundviklig skilsmässa tillbringade mor och
dotter allt oftare sin tid på godset i Hanaskog. Lovisas far hade dessutom drabbats av en
hjärnblödning vilket var ytterligare ett skäl till att Lovisa hellre ville vara nära sin mor än sin
make.
Hemma i Uppsala anslöt sig Karl-Otto till en rad olika politiska partier. ”Föreningen det nya
Sverige”, ”Nationalistiska blocket”, ”Nationalsocialistiska förbundet” alla ledda av Per Engdahl,
en god vän från studenttiden i Uppsala. De flesta medlemmarna var officerare från den övre
medelklassen. Alla ideologiska bröder till det tyska nazistpartiet. Efter kristallnatten och efter att
tidigare ha förnekat förintelsen bytte han parti och anslöt sig till ”Svensksocialistisk Samling”. Ett
parti som bytt ut hakkorset mot Vasakärven. Partiet sympatiserade dock fortfarande med Hitler och
hans nazistparti. Engdahl skrev i en hyllning till Hitler på hans 55 årsdag: ”Vi kunna i dag endast
hylla Adolf Hitler som den som Gud sände till Europas räddning”.
Krigsslutet och nazismens sammanbrott blev dock för mycket för Carl-Otto Krut. Samma dag som
det tillkännagavs att Adolf Hitler tillsammans med sin hustru tagit sina liv tog också Carl-Otto sitt
liv. Dock utan att ta med sig sin hustru in i döden. Man fann honom iförd paraduniform sittande i
sin favoritfåtölj med ett kulhål i pannan.
Sörjd och saknad av ingen förutom några officerskamrater begravdes han i stillhet på Uppsala
gamla kyrkogård.
För att Victoria skulle få en bra utbildning i en god miljö och få möta kamrater med liknande
förhållanden placerade Lovisa henne som internatelev vid Sigtuna Humanistiska Läroverk.
Tvärtemot sin fars uppfattning att hans dotter trots sitt namn aldrig skulle röna några större
framgångar i sitt liv visade det sig att hon verkligen gjorde rätt för sitt namn, Victoria.
Hon hade inte bara framgångar i sin utbildning hon visade sig också tidigt vara en musikalisk
begåvning.
Till sin mors stora lycka avlade hon sin studentexamen med högsta betyg. Dessutom blev hon trots
sin ålder antagen som stipendiat vid Kungliga Musikaliska Akademien. Där dröjde det inte länge
förrän hon förstod vilken av de stora mästarna som vunnit hennes hjärta.
Pjotr Tjajkovskij. Inte bara för hans musik utan också för de vackra baletter hans musik givit
upphov till.
En gosse döpt till Ludvig
T
rots att fönstret ut mot Liljansskogen står öppet ligger Saga-Vivianne i sin säng och flämtar. Det
är den andra augusti 1936. Dagen efter invigningen av sommar OS i Berlin. Värmebölja i
Stockholm. Utanför Allmänna BB hör hon lekande barn som stojar och skrattar. Förmodligen var
det en kindergarten med sina barn som var på väg ner till gräsmattorna vid Ugglevikskällan. En
dag skulle hon själv gå dit med ett eget barn.
Saga-Vivianne hade haft god tid på sig att tänka igenom sin framtid. Först under månaderna efter
att han lämnat henne när han fått reda på att de väntade barn och nu under de snart tretton timmar
som förflutit sedan hon ensam kommit i taxi till Allmänna BB.
I oktober hade de träffats. Av en händelse hade de hamnat bredvid varandra vid invigningen av
Göteborgs konserthus. På programmet stod verk av Beethoven. Bland annat hans Körfantasi. Både
Saga-Vivianne och Jean-Pierre var stora beundrare av Beethoven och dessutom sjöng båda i kör.
Den nya konserthusbyggnaden hade i sig varit en upplevelse men Göteborgs Symfonikerna och
kören under ledning av Tor Mann hade gjort kvällen till en upplevelse långt över vad någon av dem
förväntat sig.
Uppfylld av musiken hade Saga-Vivianne efter konsertens slut gett sig av mot Centralstationen för
att ta nattåget tillbaka hem. Även Jean-Pierre som inte heller var bosatt i Göteborg hade löst
nattågsbiljett tillbaka till Stockholm.
Av en slump hamnade de åter bredvid varandra nu i en andraklasskupé med en lång tågresa
framför sig. De byter några igenkännande leenden när tåget rullar ut från stationen. Ingen av dem
säger ett ord förrän tåget stannar i Alingsås och kupén blir tom. Jean-Pierre flyttar över och sätter
sig mitt emot Saga-Vivianne. Ensamma i en tågkupé med Beethovens ljuva musik fortfarande
klingande i öronen kommer de varandra närmre på ett sätt som annars varit omöjligt. När de så
småningom anländer till Stockholms Central känner båda att detta inte fick vara slutstationen på
deras bekantskap.
Hösten och den kommande vintern tillbringar de i Saga-Viviannes lägenhet. En stor men sliten
ateljévåning under takåsarna på Själagårdsgatan i Gamla Stan. En sparsamt möblerad lägenhet
som passade Jean-Pierre bra eftersom han hade en tillfällig anställning som gästlärare på
Konstakademien i vardagligt tal kallad Mejan efter husets ursprungliga ägare Gerhard Meyer.
Huset på Fredsgatan 12 låg dessutom bara en kort promenad från Själagårdsgatan.
Saga-Vivianne hade ännu närmre till sitt arbete i biblioteket på Kungliga Musikaliska Akademien.
Nybrokajen 11
S
trax efter jul hade de varit på Röda Kvarn och sett den svenska filmen Intermezzo med Gösta
Ekman och Inga Tidblad. Saga-Vivianne hade valt filmen för att den handlade om en hemvändande
världsberömd violinist och hans kärlek till sin dotters pianolärarinna. En kärlekssaga som kunde
jämföras med deras egen. Hon hade för avsikt att få Jean-Pierre i rätt sinnesstämning för att berätta
att hon väntade deras barn. Resultatet hade dock inte blivit som hon väntat. Han hade varken visat
glädje eller blivit särskilt överraskad. När Saga-Vivianne en vecka senare kommer hem efter arbetet
är lägenheten tom. Jean-Pierre, tavlorna och allt som tillhört honom var borta. Hon hade sökt
honom på Mejan men där hade de aldrig hört talas om honom.
Hon var grundlurad.
Vem var han egentligen? Vem hade målat tavlorna? Det skulle hon aldrig få reda på.
Det enda minnet han skulle lämna efter sig var det barn hon nu låg och väntade på att äntligen få
födas.
Barnet som hade sin fars mörka ögon och svarta hår hade hon först tänkt döpa till Jean-Ludvig. Jean
efter sin far och Ludvig efter hennes favoritkompositör men smärtan efter att ha blivit så sviken var
för stor. Jean-Pierre var ett kapitel i hennes liv. Ludvig fick räcka. Om han någon gång i framtiden
skull undra över sin far och sitt sydländska utseende fick hon väl berätta den sorgliga sagan. Men
den dagen den sorgen.
Ludvig växte upp till en tystlåten och mycket sensibel ung man med större fallenhet för konst och
musik än för idrott och fysiska aktiviteter.
Även om Saga-Vivianne hade begränsade tillgångar såg hon till att de alltid var klädda efter det
senaste modet. Många gånger sydde hon själv deras kläder. I tonåren hade Ludvig lärt sig att både
rita och sy sina egna kläder. Även sin mammas.
Bortsett från att sy och rita kläder äskade han den klassiska musiken. Mozarts Trollflöjten hade
följt honom som en godnattsaga sedan han var liten. Hans mor hade tagit med honom en jul till
Operan för att se Tjajkovskijs Nötknäpparen. Då blev hans intresse för ballett väckts. Ett intresse
som skulle följa honom genom hela livet. Hur många gånger han såg Svansjön visste han inte men
han tröttnade aldrig. Léo Delibes balett Coppelia med den dansande dockan väckte drömmar hos
honom. Drömmar att som uppfinnaren doktor Coppelius uppfinna en docka lika verklig som
Coppelia. En docka att förälska sig i eftersom han aldrig vågade ta kontakt med sina jämnåriga
flickor. Drömmen skulle emellertid längre fram i livet ta sig helt andra former.
En rysk Törnrosa
P
å sin turné runt världen hade Kirovballetten och Bolsjojteatern nu nått Stockholm och hedrat
staden med två föreställningar av baletten Törnrosa. För att tydligare befästa sitt rykte som
världsledare i balettvärlden hade man också i vinterträdgården på Grand Hotel anordnat en
utställning av kostymer från balettföreställningar från de senaste hundra åren. Ett tillfälle som
Ludvig absolut inte ville missa. Även om han aldrig hade sytt och förmodligen aldrig heller skulle
sy några scenkläder ville han på nära håll få studera det man annars bara ser på avstånd.
Fortfarande satt Aleksandra Donilovas helt fantastiska Törnrosa och Tjajkovskijs musik kvar i
Ludvigs huvud när han dagen efter föreställningen vandrar genom Gamla Stans solvarma gränder
på väg mot Grand Hotell. Den långa midjesvängda kavajen knäppt med fyra knappar, de
stuprörssmala byxorna och de blanka chevreauskorna i kromgarvat getskinn gav ett intryck av en
man med stor integritet. En snobb. Men det diskreta grå flanelltyget i både kavaj och byxor och den
vita skjortan uppknäppt i halsen gav också intryck av sober elegans.
Nu såg han med tillförsikt fram mot mötet med teatervärldens kostymer.
I den stora våningen högst upp på Tysta Gatan dit Victoria och hennes mor flyttat, sedan de efter
begravningen av generalmajor Carl-Otto Krut lämnat Uppsala, sitter Victoria och väntar på sin
väninna Anna. Anna hade lovat hjälpa Victoria att rita kostymer till hennes examensprov på
Musikaliska Akademien. Där skulle hon tillsammans med en ung författare och en koreograf skriva
musiken till en balett i två akter.
Anna hade ingen formell utbildning som kostymdesigner. Hon var dessutom vad man kallade en
”enfant terrible”. En odisciplinerad ung begåvad kvinna med egna idéer om det mesta. Trots att hon
rönte framgångar var hon ändå ständigt ifrågasatt av etablissemanget.
Äntligen ringde det på dörren. Victoria öppnar och in stormar Anna. Rödblommig och rufsig i håret.
Den alldeles för stora herrskjortan luktar både svett och billigt rakvatten. Orden snubblar ur munnen
när hon ursäktar att hon är sen men hon hade träffat en helt underbar man.
De hade älskat hela natten och när de vaknade var klockan alldeles för mycket. Hennes blus var
sönderriven så hon hade tagit hans skjorta. Med en lycklig suck ramlar hon ner i en av Victorias
fåtöljer. Hon lägger armarna bakom huvudet och sträcker ut sina långa ben. Victoria kan inte annat
än skratta åt sin galna väninna. Så olik henne själv.
Victoria sätter på sig en lätt sommarkappa innan de tillsammans ger sig iväg till Vinterträdgården på
Grand Hotell. Nu skulle de skaffa inspiration och studera Bolsjojteaterns utställning av scenkläder.
Trots att klockan inte är mer än tio har redan mycket folk samlats utanför ingången till
Vinterträdgården. Plötsligt skriker Anna till. Innanför dörrarna har hon skymtat Aleksandra
Donilova. Ett ansikte hon kände igen från affischerna utanför. Skulle hon vara där i egen hög
person? Folk som hört Annas skrik börjar tränga på för att också få en skymt av den Prima
Ballerinan. Anna knuffar bryskt undan en lång man som skymmer sikten för henne. Han vänder sig
och ser irriterat Victoria i ögonen.
Varför knuffades hon? De skulle säkert få rum allihop så snart dörrarna öppnades och kunna
beskåda den berömda damen på närmare håll. Victoria ber om ursäkt för sin något yviga väninna
och försvinner in genom ytterdörren som nu öppnats av en uniformsklädd vaktmästare.
I gallerierna kring den öppna Vinterträdgården står dockor klädda i scenkläder från alla de klassiska
balletterna. Svansjön, Giselle, Coppelia och naturligtvis Törnrosa som givits på Operan föregående
kväll. Scenkläder från såväl nya som gamla uppsättningar.
Anna pekar och pladdrar på som vanligt. Victoria lyssnar med ett halv öra och försöker finna något
som kan ge henne inspiration till hennes egen balett. De stannar framför en uppsättning kostymer
till Askungen. En balett med musik av Sergej Prokofjev byggd på en saga hon hört många gånger
när hon var liten.
Igår hade hon sett Törnrosa. Här fanns scenkläder till Askungen. Skulle hon kanske skriva musik till
en balett med en saga som förlaga? Kanske den vackra kärlekssagan om den Ståndaktige
Tennsoldaten av HC Andersen. Hon berättar sina tankar för Anna som lägger av ett skratt som får
folk runt om att stanna upp för att se vad som hänt. Victoria rodnar upp över öronen men Anna kan
inte hejda sig. En balett med en enbent tennsoldat! Det här var något som tilltalade hennes sinne för
absurditeter. För att lugna ner sin högljudda väninna drar Victoria med henne till ett av borden i
Vinterträdgården. De beställer in två thé-complé. Där sitter redan den unge mannen som Anna
knuffat undan vid ingången. Med en välkomnande gest ber han flickorna slå sig ned. När Anna väl
lugnat ner sig tar de åter upp Viktorias idé till baletten med ett sagomotiv.
Ludvig kan inte undgå att lyssna till flickornas diskussion om den tilltänkta baletten. Alla delar
fanns på plats. Anna såg redan scenkläderna framför sig. Det var bara att börja skissa. Det enda som
saknades var någon som kunde sy upp dem efter hennes skisser. Slumpen var ingen tillfällighet. Det
här var ett tillfälle som inte skulle få gå Ludvig ur händerna. Trots hans blyghet inför flickor harklar
han sig. Ber om ursäkt för att han lägger sig i deras samtal. Men om de sökte någon som kunde sy
upp efter skisser så stod han mer än gärna till tjänst. Båda flickorna tittar lätt tvivlande på den unge
snobben bredvid dem. Vad kunde han om sömnad? Ludvig känner deras tvivel. Han reser sig.
Vänder sig runt ett varv och frågar vad de tycker om hans kläder. Vad skulle de säga? Bättre
sittande kläder fick man leta efter och stilen var ju också lite extravagant. När han förklarat att han
både ritat och sytt dem själv förstod både Victoria och Anna att det var ett fynd de delade bord med.
Efter många och långa diskussioner fick de lov att överge tanken på Den ståndaktige tennsoldaten
trots att Anna med ohöljd glädje sett fram mot en balettdansör som hoppat fram över scenen på ett
ben.
Utan att överge sagotemat kom de efter lite letande bland sagor de kände till fram till att sagan om
Den Fula Ankungen var som gjord för en balett. Ett förvandlingsnummer.
Den fula ankungen
U
nder arbetet med föreställningen kom Ludvig närmare kvinnor än han någonsin tidigare gjort.
Nätter igenom hade han suttit tillsammans med Anna. De hade tittat på skisser och ritat mönster till
scenkläder. Särskilt lyckliga hade de blivit när de kommit på hur de utan scenbyte skulle förvandla
den fula ankungen till en vacker svan.
Så ofta hon hade tid hade också Victoria deltagit i deras arbete. Ludvig som vant sig vid Annas
yviga och spontana humörsvängningar blev alltid lika imponerad över Victorias lugna och mjuka
sätt. Dessutom hade hon för vana att ge honom en kram varje gång de möttes. En kram som var lite
mer än en vanlig kamratlig kram. Hon höll honom kvar lite längre än man brukade och lade
dessutom alltid sin varma hand runt hans nacke.
Den enda man förutom Ludvig som var inblandad i produktionen var koreografen. En ung
studerande vid Balettakademien. Utan att verka närgången brukade Ludvig i smyg studera hans sätt
att röra sig. Vare sig han instruerade dansarna eller när de träffades för titta på scenkläder eller
lyssna på musik så rörde han sig på något sätt mer feminint än både Victoria och Anna. Ludvig hade
all möda i världen att behärska sig för att inte röja sin fascination över den unge mannens rörelser.
Lika väl som han ryste av vällust när Victorias varma hand berörde hans nacke, kände han en
märklig lustkänsla när han iakttog den unga koreografen.
Efter en sista repetition av Den Fula Ankungen med dansare och musiker, ett genrep utan publik,
samlas alla hemma hos Victoria för en sista kontroll att ingenting var bortglömt. Anna var för en
gång skull lugn och samlad. Både hon och Ludvig var nöjda med vad de tillsammans åstadkommit.
Victoria var nöjd. Dansarna kände sig säkra. Koreografen var den enda som kände sig nervös och
orolig. För att lugna honom fyller Anna hans vinglas så snart de är tomt. Redan vid tiotiden var han
så pass berusad att Anna, dansarna och musikerna finner det för gott att säga adjö och följa den
stackaren hem. Kvar i lägenheten sitter Ludvig och Victoria. Det blev nästan pinsamt tyst när alla
givit sig av. Victoria sätter sig i soffan bredvid Ludvig och fyller på lite mer vin i hans glas. Hennes
ena hand lägger sig som mjuk sammet kring hans nacke och den andra på hans lår. Innan han hinner
fatta vad som hänt drar hon hans huvud in till sitt och ger honom en het kyss. Det var första gången
han kysste en flicka. Victoria pressar isär hans läppar och hennes spetsiga tunga letar sig in i hans
mun. Känslorna far som raketer genom Ludvigs kropp. Victorias hand hade flyttat sig från hans lår
till hans skrev. Vad skulle han göra? Hans sexuella erfarenheter var de han själv hjälpt sig till för
hand. Han skäms när han känner hur det började spänna i underlivet, men han oroar sig i onödan.
Victoria tar kommandot och snart befinner de sig i hennes stora dubbelsäng.
Fontänen var avstängd, gatlyktorna speglade sig i det stilla vattnet som fortfarande fanns kvar i
dammen. Snustorr i munnen och med en lätt huvudvärk sätter sig Ludvig på en av bänkarna vid
Karlaplan. Han behöver tänka igenom vad han varit med om. Allt hade gått så fort. Innan han hunnit
förstå vad som hänt hade Victoria svept en morgonrock kring sig och sagt åt honom att klä på sig
och gå. Hon måste få sova för att vara i form till premiären.
Uruppförandet blev en succé. Musiken, dramatisk och romantisk precis som sagan. Koreografin väl
genomarbetad efter klassiskt mönster. Lösningen av förvandlingen från den fula ankungen till en vit
svan var så skickligt gjord att publiken spontant applåderat mitt i föreställningen.
Victoria blev godkänd.
I baksätet på taxin på väg till restaurang Grenadjären för att fira premiären av Den Fula Ankungen
sitter Victoria och Ludvig. Trevande försöker Victoria hålla hans hand men han drar sig undan.
Ludvigs känslor är fortfarande helt förvirrade. Trots att det gått mer än ett dygn sedan han lämnat
lägenheten på Lytzengatan förstod han fortfarande inte riktigt vad som hänt. Hade Victoria i
hemlighet varit förtjust i honom hela tiden de arbetat tillsammans? Eller hade hon bara fått ett galet
infall för att få ur sig sin nervositet inför premiären? Hur som helst så var hans känslor för henne
inte förändrade.
I den vackra funkismatsalen på Grenadjären sitter hela ensemblen och väntar för att fira
framgången av månaders gemensamma ansträngningar. Anna var som vanligt högljudd och uppspelt
och hade av en hovmästare diskret blivit ombedd att dämpa sig. Hon hade givit den diskrete
hovmästaren en puss på kinden, tagit den unge koreografen under armen och gett honom ett nyp i
ändan och erbjudit honom platsen bredvid sig vid bordet.
Det blev en hellyckad kväll. När kapellmästaren i kvartetten som underhöll gästerna fick reda på
vad sällskapet firade gick han fram till Victoria, räckte över sin fiol och insisterade på att få höra
temat ur Den fula Ankungen.
Någon dämpar belysningen. En ensam lampa är riktad mot Victoria. För andra gången samma kväll
framför hon ledmotivet ur sin egen komponerade balett. För andra gången får hon också ta emot
publikens applåder.
Berusad av framgången beställer Victoria in champagne till alla runt bordet. Nu var det hela över.
Hon skulle fortsätta sin utbildning på Musikaliska Akademien ett år till. Koreografen och dansarna
skulle tillbaka till Ballettakademien. Vad Anna skulle göra visste hon inte. Ludvig hade inte heller
varken tänkt eller planerat något. Han hade ju under senaste tiden varit helt uppfylld av
förberedelserna inför premiären av Den Fula Ankungen och det som hänt kvällen innan gjorde det
inte lättare att tänka framåt i tiden.
De skålar för en lyckad föreställning. Den här kvällen skulle de i alla fall vara tillsammans och njuta
av framgången.
Ludvig gör allt för att låta bli att tänka på vad som hänt. Han skrattar och försöker vara så naturlig
som möjlig. Hur han än försöker, känner han att Anna då och då kastar frågande blickar mot honom.
I ett försök att komma undan hennes blickar reser han sig för att besöka herrummet men Anna
kommer efter honom. Innan han får upp dörren till herrtoaletten tar hon tar tag i kavajärmen och
drar honom avsides. Nu vill hon veta vad som hänt, och inga undanflykter. Var han ledsen? Hade
hon sagt något som sårat honom?
Det kändes som något ville brista inom honom när han såg hennes oroliga blick i de annars så glada
ögonen. Var det någon han kände att han kunde lita på så var det Anna. Hon var som den syster han
aldrig haft. Utan att tveka berättar han snabbt vad som hänt kvällen innan och undrar om han gjort
något galet? Något som kanske skadat Victoria?
Åter tänds den gamla vanliga glimten i Annas ögon. Hon rufsar om honom i håret. Lutar sig fram
och viskar i hans öra. Eftersom det var första gången han gjort ”det där” hade han nu blivit en man.
Victoria var säkert lycklig och glad över vad de gjort. Om han nu återvände till bordet och gav
Victoria lite uppmuntran så skulle säkert gårdagskvällens lek fortsätta även i kväll.
Anna hade haft rätt. Deras förhållande fördjupades. Redan året efteråt hade förlovat sig.
Släkten Silfverhorn på Tullsagra
September visade upp sitt allra vackraste ansikte. Den stora lönnen utanför entrén till
huvudbyggnaden på godset Tullsagra var ett fyrverkeri i guldgult och rött. Mellan granarna på andra
sidan sjön lyste också lövträden gula och röda i ett sista farväl innan den klädde av sig inför vintern.
För att komma bort från storstadens oljud hade Victorias mor Lovisa flyttat till sitt gamla
föräldrahem. Både hon och Victoria hade tagit tillbaka namnet Silfverhorn. För tid och evighet
skulle faderns namn och allt som kunde förknippas med honom raderas ut.
Nu satt hon i matsalen tillsammans med Victoria och Ludvig för att gemensamt planera deras
bröllop. Det var andra gången Lovisa kom i riktig nära kontakt med sin blivande svärson. Redan
första gången de träffats hade de genast funnit varandra. Han var väluppfostrad, artig, hade ett
mjukt och trevligt sätt. Dessutom hade han, trots sin enkla uppväxt, den svårförklarliga och
oefterhärmliga egenskapen av aristokratisk förfining. Lovisa var lycklig över att hennes dotter
funnit en man så olik hennes far man kunde tänka sig.
För att inte trötta ut sin mor som tidigare hade haft en stroke föreslog Victoria att de skulle hålla ett
enkelt bröllop hemma på godset. Det lilla kapellet på kullen vid sjön skulle ge en vacker inramning
till deras löfte om evig kärlek.
Och om inte Victoria hade något emot det förslog Lovisa att vigseln skulle förrättas av en vän till
familjen. En numera pensionerad biskop från Kristianstad. Sedan vidtog en livlig diskussion om
vilka som skulle bjudas. Först och främst naturligtvis Ludvigs mor Saga-Vivianne och deras
gemensamma vän Anna. Trots att de varit överens om ett litet och enkelt bröllop hade de innan
kvällen var slut en lista med över hundra namn.
Lovisa log för sig själv. Ett litet bröllop hade de sagt. Hon trodde inte ett ögonblick på att de
önskade ett litet bröllop i all enkelhet. Det var för hennes skull, för att hon skulle orka med. Orka
med vadå? Huset hade ju tjänstefolk och saknades det så kunde de ta in fler. Nog orkade hon. Hon
hade arrangerat större fester än denna. Större men inte lika viktiga. Hur skulle de se ut om familjen
Silfverhorn smög undan med ett litet enkelt bröllop när hennes enda dotter gifte sig.
Pengar var något hon inte ens ville tänka på. Sådana saker pratade man inte om. Det fanns alltid,
bara det fanns en rimlig anledning att spendera dem på. Tullsagra var dessutom byggt för stora
fester. Victoria hade i det längsta försökt få sin mor att avstå från att göra för stora arrangemang
men utan resultat. Hade hon bestämt något så hade hon. Hon var ju dessutom godsets ägarinna och
överhuvud. Det var bara för Victoria och Ludvig att rätta sig.
Blytunga skyar drog fram över himlen. Regnet smattrade mot fönstren. Victoria stod fortfarande i
bara underkläderna och tittade ner mot kyrkan. Den tidigare så färggranna skogen på andra sidan
sjön syntes nu bara i ett töcken. Det var lätt att misströsta. Lovisa hade sagt något om att ”Tårar i
kronan betydde lycka”. Klen tröst nu när etthundrafemtio gäster snart skulle anlända.
Det knackar på dörren. Innan Victoria hinner svara kommer Anna inrusande. Hon springer fram till
brudklänningen som hänger framför den stora spegeln. Så vänder hon sig om och får syn på
Victoria. Klädd i bara underkläder med en fantastisk håruppsättning och en liten brudkrona högst
upp. Anna brister ut i ett av sina vanliga helt okontrollerade skratt. Tar tag i Victoria och drar fram
henne till spegeln. Nu kunde inte heller Victoria hålla sig för skratt. Utan brudklänning såg hon helt
galen ut. Det var inte första gången Anna lyckades vända hennes dystra humör och se det komiska i
situationen. Det var inte bara Victorias dystra humör hon lyckades vända på. Som genom ett
trollslag tittade också solen fram genom molnen. Regnet avtog och en vacker regnbåge avtecknade
sig mot himlen. Det var som någon högre makt regisserat allt.
I timmar hade Ludvig suttit på sängen i ett rum bredvid Victorias. Han hade stirrat på regnet som
ritade floder på fönstret mitt emot. Det här var ju en dag när han bara borde känna glädje och lycka
men den stora glädjen ville inte infinna sig. Var det regnet? Var det ovissheten om att han gjort rätt
som beslutar sig för att gifta sig med Victoria? Han visste varken ut eller in. När den unge
koreografen som kommit ner till Tullsagra dagen innan och de ätit middag tillsammans hade samma
underliga känsla som han känt tidigare när de träffats kommit krypande. Utan ens vilja erkänna för
sig själv ville han ha honom nära. Ta i den muskulösa kroppen och köra fingrarna genom hans
lockiga hår.
Han skakar av sig de konstiga tankarna och sätter på sig byxorna. Eftersom han är ovan får han
problem med knapparna till frackskjortan. Efter fler fåfänga försök går han in till Victoria för att få
hjälp men blir direkt utmotad av Anna. Visste han inte att han inte på några villkor får se bruden
förrän hon är påklädd och klar. Anna tar honom tillbaka till hans rum. Knäpper knapparna och
knyter flugan i halsen. Hon betraktar honom på armlängds avstånd. Tar bort några obefintliga
dammkorn från frackens blanka rockslag. Sedan ger hon honom en kyss på kinden, talar om att han
är den stiligaste karl hon känner innan hon i en doft av syren försvinner ut ur rummet.
Genast kändes allt mycket bättre. De tidigare tankarna fick vika undan för tankar på Victoria och
den glada fest som väntade.
Folk började samlas på grusgången utanför kyrkan. Det var avlägsna släktingar, det var gamla
bekanta från Hanaskog och bygden runtomkring. Ludvig hade sett till att koreografen eskorterade
hans mor in till de främsta bänkarna i kyrkan. Hennes klänning hade Ludvig sytt upp efter en
modell han sett i en fransk modetidning. Saga-Vivianne kände sig vackrare och stoltare än
någonsin. För att inte genera Ludvig och hans mor som varken hade släkt eller vänner hade Lovisa
sett till att alla de närmsta anhöriga satt tillsammans på stolar vid sidan om altaret så nära brudparet
som möjligt. Resten fick placera sig hur de ville.
Det blev ett fantastiskt vackert bröllop.
Saga-Vivianne grät. Lovisa gav henne sin näsduk. Lovisa grät och fick tillbaka näsduken. Inte ett
öga var torrt när Victoria och Ludvig svarat JA och sedan kysst varandra.
I den stora salen som kallades Friskytten stod bord dukade i form av ett U. Över borden låg vita
linnedukar. Framför varje kuvert glittrade de levande ljusen i raden av vackra kristallglas som
skvallrade om både förrätt varmrätt och dessert. Ljuskronorna i taket sände ett milt sken över
Liimogeposlinets rosa dekor som gav ett extra romantiskt skimmer över festen. På brudparets plats
stod två imponerande stolar som förde tankarna till gamla sagor med kungar och drottningar.
Festen blev i alla avseenden lyckad. Man dansade kronan av bruden och precis som traditionen
föreskrev försvann brudparet medan de övriga gästerna fortsatte festandet till solen gick upp.
Kärlekens vägar är outgrundliga
H
uset Ludvig och Victoria hyrt i Mandelieu var ett typiskt provensalskt stenhus byggt under
senare delen av sextonhundratalet. Det var ingen tillfällighet att de valt just det huset för sin
smekmånad. Huset och den tillhörande vingården ägdes nämligen av familjen Bedoire. En familj
vars förfäder var bland de hugenotter som kom till Sverige under 1600-talet. Släkten Bedoire hade
därför kopplingar till såväl Karl den XI som släkten Silfverhorn. Släkterna hade trots århundraden
av krig och ofärdstider aldrig tappat kontakten. Så även om Victoria inte personligen kände familjen
Bedoire så kände hon till deras gemensamma historia.
Huset låg vid den södra utkanten av vingården helt nära byn som klängde sig fast vid berget. Slog
hon upp fönsterluckorna i sovrummet hade hon en underbar utsikt ner över Medelhavet. Här skulle
de tillbringa en månad långt borta från vardagen hemma i Stockholm. Det skulle bli en smekmånad
av ett slag som ingen av dem egentligen tänkt sig.
Hemma hade Ludvig alltid upplevt hösten som en tid fylld av melankoli. En mental förberedelse
inför den kommande vintern. Här i Provence var känslan helt annorlunda. Hösten var som en
mogen frukt. Söt och fullmogen likt druvorna som hängde i tunga klasar på vinstockarna. Victoria
och hans kärlek kändes också fullmogen. Från att tidigare aldrig varit nära en kvinna njöt han nu i
fulla drag och plockade varje dag älskogens frukter. Frukosten intog de i skuggan under ett tak av
vinlöv. Kaffe i vackert dekorerade porslinsmuggar. Nybakade croissanter och den söta
aprikosmarmeladen gav dem varje morgon mersmak av nattens fröjder.
Den lavendelmättade doften när de vandrade ner till byn gav dem en känsla av att vardagen hemma
i Sverige inte längre existerade. Detta var paradiset.
Men precis som i bibliska historien fanns här också en orm i paradiset. En vacker orm som frestade
Ludvig att smaka på den förbjudna frukten.
Ett par dagar efter de flyttat in i huset kom monsieur Bedoires son över med en korg fylld med
flaskor av gårdens eget vin. En lång och kraftigt byggd ung man med ett befriande vitt leende.
Redan vid första anblicken drabbades Ludvig av samma känsla som han känt den första gången han
mött koreografen när de satt upp Den Fula Ankungen.
Jacques Bedoire var den sista i släkten som skulle föra vingårdens traditioner vidare. Monsieur
Bedoire var redan en gammal man som visste att han snart skulle lämna jordelivet. Men innan han
sade adjö och överlämnade sig till vår herre ville han se en sonson som skulle ta över och föra
släkten vidare. Till hans stora sorg var Jacques fortfarande ungkarl. Trots att det funnits fler unga
damer som uppvaktat honom.
Under de kommande veckorna gjorde sig Jacques allt oftare ärenden till deras hus. Ofta hade han
långa samtal med Ludvig. Vad de samtalade om visste Victoria inte men hade noterat blickarna de
givit varandra när de skildes åt. Hon hade också känt en annorlunda stämningen varje gång Jacques
dök upp. Det var samma känsla som hon flera gånger fått under tiden de arbetat med uppsättningen
av Den Fula Ankungen. Ludvigs annorlunda sätt att uppträda tillsammans med koreografen.
Hon slog bort tankarna. Hon var nog bara överkänslig. Hon ville ju ha Ludvig för sig själv.
En dag tar Jacques med Ludvig ut i vingården. Han berättar allt om vinstockarna. Hur deras rötter
söker näring långt ner i den kalkrika jorden. Hur plantorna varje år måste beskäras, hur de måste
skötas som ömtåliga barn för att ge en god skörd. Han tar med Ludvig till den stora byggnaden där
vinet tappas upp på ekfat. Han tar med honom ner i de svala valven där vinfaten ligger staplade i
rader för att långsamt få mogna till sin rätta doft och karaktär. Doften bland vinfaten var både en
aning surt men också på ett märkvärdigt sätt berusande. De står längst inne i dunklet bland de äldsta
vinfaten. Jacques tänder ett stearinljus som han placerar på ett uppochnervänt vinfat. Ur en av de
mindre vinfaten tappar han upp två glas vin. De håller glasen mot ljuset och låtit sig förtrollas av
dess djupröda glans. Doften påminner om sommaren, smaken om solmogna smultron men väcker
också drömmar av helt annat slag. I ömsesidigt samförstånd ställer de ifrån sig glasen, omfamnar
varandra och förenats i en het kyss. Världen runt dem existerade inte längre. Det fanns inte någon
gräns för all ömhet och åtrå som måste ut.
Vad som hänt bland vinfaten skulle förbli deras hemlighet men från den dagen förstod båda att livet
aldrig mer skulle bli som det en gång varit.
Med kvinnlig intuition anar Victoria att något hänt med Ludvig. Vad det var kunde hon inte säga
men hon anade att det hade med Jacques att göra. Fortfarande hade hon underbara dagar
tillsammans med Ludvig. Han var om möjligt ännu mer kärleksfull än tidigare. Kanske inte lika vild
och het utan mer mjuk och ömsint.
Smekmånaden hade gått alldeles för fort. Det var dags att ta farväl och återvända till den kyliga
norden igen. Innan de lämnar Mandelieu vill Monsieur Bedoire bjuda till avskedsmiddag i sitt hem.
Utanför den stora stenbyggnaden flammar marschaller i den ljumma sammetsnatten. Cypresserna
står som svarta soldater i givakt runt dammen där en festmåltid står uppdukad på det runda
stenbordet. Med vid middagen är också Jacques syster Isabelle. En välväxt dam gift med slaktaren i
grannbyn. Precis som sin bror är hon helt oblyg och rättfram när hon frågar Victoria vad hon gjorde
för att försörja sig. Var hon sin mors dotter som lät sig försörjas av vad hennes förfäder en gång
skapat eller gjorde hon något nyttigt. Victoria hade först blivit arg för det burdusa påhoppet men när
hon mött de spelande ögonen och det glada leendet hade hon förstått. Isabelles far hade naturligtvis
berättat historien om hur de två släktena en gång mötts och om godset hemma i Hanaskog.
Allteftersom vinet sjönk i glasen hade Isabelle och Victoria blivit mer och mer förtroliga med
varandra. Victoria berättar om sina studier vid Musikaliska Akademien i Stockholm. Hon berättar
till och med om sin far och varför han tagit sitt liv. När hon berättat om sin far hade Isabelle tystnat
och tagit hennes hand. Tillsammans hade de lämnat bordet och i skydd av mörkret givit sig in i
huset. Utan att tända något ljus för hon in Victoria i ett låst rum. Det luktade damm och kändes
ovädrat. Hon går fram mot ett föremål mitt i rummet och drar undan något som Victoria uppfattade
som ett lakan. Så tänder hon en liten lampa som kastar ett varmt sken över en stor konsertflygel.
Victoria kan skönja bokstäverna i guld över klaviaturen. Bösendorf. Med låg och samlad röst börjar
Isabelle berätta den tragiska historien om sin mor. En lovande konsertpianist som när hon träffade
Isabelles far och blev med barn avbröt en lysande karriär. Något som han aldrig kom över. När
andra barnet föddes insåg hon att hennes framtid som konsertpianist aldrig skulle bli av.
Djupt deprimerad tog hon sitt liv några år senare. Sedan dess hade rummet varit låst. Monsieur
Bedoire förbjöd alla att besöka rummet och de första åren efter hennes död tilläts inte heller någon
att tala om hans fru.
Efter allt Victoria hade berättat ansåg Isabell natten som gjord för att bryta förbannelsen som vilade
över det låsta rummet. Victoria hade kommit som en skänk från himlen. En kvinna som utan att
förstöra minnet av modern skulle kunna ge den tysta flygeln liv igen. Tjajkovskij var hennes mors
favoritkompositör. I och för sig inte konstigt, men Victoria ler ändå. Ständigt kom han igen i nästan
allt vad hon företog sig. Slumpen var ingen tillfällighet.
Victoria stryker med handen undan lite damm och öppnar locket över klaviaturen. Det var en
gammal flygel. Tangenterna hade den vackra vita tonen som fanns innan det blev förbjudet att
använda elfenben. Med ett mjukt anslag låter hon fingrarna löpa över klaviaturen. Det lät lite falskt
men inte så falskt att hon inte skulle kunna göra Isabelle till viljes. Hon väljer Valse-caprice ett
pianostycke i D-dur. Isabelle går bort till rummets andra ände och öppnar fönstren ut mot
trädgården.
Runt bordet hörs glada röster. Isabelles man Ansgar Cosgair, slaktaren från grannbyn hade dykt upp
ur mörkret med en korg fylld av charkuterier. Nu satt de alla runt bordet och tog för sig av
godsakerna som slaktaren tagit med sig. Ludvig undrar över det något märkliga namnet. Ansgar lät
ju onekligen svenskt och efternamnet hade inte direkt någon fransk klang. Ansgar skrattar och
berättar att hans förfäder var en keltisk spillra som blivit kvar i Norditalien sedan romartiden och
sedan flyttat till Frankrike. Ludvig kunde inte låta bli att le. Tidigare på dagen hade han läst en
seriestrip om Asterix och Obelix två kelter inblandade i ständig fight med romarna. Obelix, en stor
rund figur i randiga byxor måste ha varit en anfader till Ansgar.
Sorlet runt bordet avtar när spröda pianotoner smyger fram ur ett fönster i huset bakom dem.
Monsieur Bedoire reser sig häftigt men hans dotter som ställt sig bakom honom trycker tillbaka
honom i stolen igen. Hon lutar sitt huvud mot hans axel och viskar lugnande ord i hans öra.
- Allt är bra nu. Du får inte gömma minnet av mor längre. Det är dags för mig och Jacques att få
höra hur det kunde låta när mor var lycklig och satt vid sin flygel.
Det blev en natt som ingen av dem skulle glömma. Hela sällskapet flyttade in i det stängda rummet.
De tog bort överdragen över möblerna och sjönk ner i soffor och fåtöljer medan Victoria fortsatte att
spela både Chopin, Brahms och Beethoven. När månen bleknade och innan de första solstrålarna
skulle bryta förtrollningen avslutade Victoria med att spela Clair de lune. Uppfyllda av en förtrollad
natt drack de ur det sista ur glasen och önskade varandra en god morgon och gick var och en till sitt.
Oktober i Mandelieu. Oktober i Stockholm. Avståndet kändes oändligt. Inte i antalet mil utan
mentalt. I Mandelieu var vinskörden i full gång. Där doftade lavendel och kryddor. Hemma på Tysta
Gatan luktade det avgaser från biltrafiken på Valhallavägen och tunga regnmoln skymde solen.
Temperaturen höll sig på bara några grader över nollstrecket. Snart skulle snön falla. Stan skulle bli
inbäddad i kyla och mörker. Först i april skulle vårsolen förhoppningsvis väcka staden till liv igen.
Sex långa månader trista och grå. Själen kändes som inbäddad i smutsig fetvadd.
En vinter fylld av sorg och en överraskning
E
fter ett förvirrat samtal från rättaren på Tullsagra hade Victoria ringt upp sin mor för att själv
utröna vad som hänt. Redan när hon svarade förstod Victoria att något var fel. Trots att hon tydligt
talar om att det är hon som ringer får hon ingen kontakt. Hennes mor sluddrar och påstår att pappa
varit så besvärlig på sista tiden. Pappa som tagit livet av sig när Victoria var sex år. Victoria
försöker tala henne till rätta men utan resultat. Efter samtalet förstår hon att hon omedelbart borde
resa ner till Tullsagra.
Innan hon ens kommit innanför ytterdörren till sin mors del av huvudbyggnaden förstod hon att allt
inte stod rätt till. För det första hade dörren varit låst vilket den aldrig brukade vara. Hon hade fått
lov att låsa upp med sin egen nyckel. I entréhallen hade någon travat upp vad huset förmådde av
kastruller och plåtburkar. Hon kliver försiktigt över hindren och går vidare genom rummen. Allt ser
mer och mer konstigt ut. Ljusa fläckar på väggarna avslöjar vad det tidigare hängt tavlor. Inifrån
köket hör hon någon som plockar med porslin. Där finner hon sin mor högt upp på en stege i full
färd med att lyfta ut en packe tallrikar från en av de översta hyllorna. Inom bråkdelen av en sekund
är Victoria framme och tar ett stadigt tag runt hennes midja för att hjälpa henne ner på golvet. Med
milt våld sätter hon sin mor på en av köksstolarna. Hennes mor tittar på henne med en oförstående
min och undrar vem hon är som vågat sig in i hennes kök.
Detta var början på lång utförsbacke. Det var med sorg i hjärtat och utan att genera sin mor som
Victoria lyckades få henne att flytta till Mobacken. Ett hem för äldre i utkanten av Hanaskog.
Hennes rum var möblerat precis som hemma. Till och med de gamla fotoalbumen från hennes
barndom stod i bokhyllan. Victoria hade nogsamt förklarat för henne att detta var ett hem för folk
som ville få det lite bekvämare på äldre dar. Utan bekymmer för städning och matlagning. Det
skulle bli precis som på den gamla goda tiden då hon haft tjänstefolk på gården och här skulle inte
pappa kunna besvära henne mer.
Hur det skulle bli med Tullsagra orkade hon inte tänka på. Det fick bli en senare fråga. Där fanns
rättaren och hans familj för att ta hand om gårdens skötsel. Där fanns också gamle Gustav som såg
till gårdens fastigheter och dess inventarier.
Framför fönstret i våningen på Tysta Gatan står Ludvig med händerna i byxfickorna.
Regndropparna rann i floder efter rutorna. Karlaplan låg tom och öde. Fontänen sprutade inte längre
och alla barn som brukade leka i dammen var borta. Våningen kändes tom och öde när Victoria inte
fanns där. Trots att han saknar henne är hans tankar på ett helt andra ställe än hemma. Han sluter
ögonen och känner dofterna från Provence. Han tänker på stunderna med Jacques. Tankarna tumlar
runt i hans huvud utan att han kan styra dem. Allt han tidigare varit så säker på hade ramlat ner i ett
svart hål. Nu visste han varken ut eller in. Innan de lämnat Mandelieu hade han lovat Jacques att
komma tillbaka. Den relation de påbörjat måste bara få mogna i lugn och ro. Vad var det han
egentligen kände? Han älskade ju Victoria.
Det blev aldrig någon riktig vinter. Det kom några snöflingor på Julafton men redan på
Juldagsmorgonen låg gatorna lika grå och våta igen som de gjort hela hösten. Victoria och Ludvig
hade köpt gran av en julgransförsäljare på Narvavägen, skinka, korv och sylta i Östermalmshallen.
Trots att de klätt granen tillsammans och gjort sitt bästa för att skapa julstämning hade den ändå inte
infunnit sig. Victoria hade tankarna hos sin mor på Mobacken. Ludvig hade sina tankar hos Jacques
i Mandelieu.
Nyårsnatten hade blivit sen. Tillsammans med vänner hade de lyssnat på Georg Rydeberg när han
tackat det gamla året och hälsat det nya välkommet. Sedan hade alla varit överens om att Jansons
Frestelse, öl och snaps var en bra idé att starta det nya året med.
På Nyårsdagens morgon ringer telefon. De ihärdiga signalerna tränger långsamt in i Ludvigs
medvetande. Det är fortfarande mörkt ute. Gatubelysningen utanför fönstret gungar i den kraftiga
vinden och får skuggorna i rummet att dansa som vilda demoner. Långsamt kravlar han sig ur
sängen. Idén att avsluta kvällen med Janson, öl och snaps var nog inte helt lyckad. Huvudet värkte
och tungan kändes torr som ett läskpapper. På ostadiga ben men utan att väcka Victoria går han över
det kalla golvet till telefonen i salongen. En dämpad kvinnoröst ber om ursäkt för att hon stör. Hon
presenterar sig som syster Karin, sköterska på Mobacken och ber att få tala med Victoria.
Sömndrucket mumlande ber han henne vänta medan han går tillbaka för att väcka sin fru.
När han återvänder till sovrummet sitter Victoria redan upp i sängen och masserade sina tinningar.
Ludvig faller med en duns tillbaka mot kudden och säger att någon som heter Karin söker henne.
Sedan drar han täcket över huvudet och somnar om.
Karin? Kände hon någon som hette Karin. Victoria sveper nattlinnet tätare omkring sig och tassar
på ostadiga ben till telefonen. Lyfter luren och viskar fram ett hest hallå. Med ens blir hon klarvaken
när hon får klart för sig vem hon talar med. Syster Karin ber åter om ursäkt för att hon ringer så
tidigt men vill meddela att det tyvärr inträffat en hastig försämring av hennes mors tillstånd.
Eftersom det inte i den tidiga timmen på Nyårsdagen inte fanns någon läkare tillgänglig kunde hon
inte säga vad som hänt. Men utan att skrämma upp Victoria kunde hon med sin erfarenhet våga säga
att det förmodligen inte var långt kvar innan hennes mor skulle ta farväl av jordelivet.
Beskedet kom inte som någon överraskning.
Men varför just idag?
Tåget avgick bara några timmar efter telefonsamtalet med syster Karin. De var så gott som
ensamma på tåget. Utan att besvära några medpassagerare kan de sträcka ut sig på varsin bänk och
få ytterligare ett par timmars sömn innan tågbytet mot Kristianstad.
Efter ett par timmars sömn, några ostsmörgåsar och ett par koppar kaffe hade livet börjat återvända.
De bytte tåg och satt nu och talade om hur framtiden skulle se ut om Victorias mamma inte längre
fanns. Skulle Victoria avsluta sina studier vid Musikaliska Akademien och tillsammans bli de nya
godsägarparet på Tullsagra. Utan tvivel skull de gå en ekonomisk tryggad framtid till mötes. Men
skulle de trivas? Innan de hunnit avslutat sina planer var de framme i Kristianstad.
Klädd i en mörk kappa över den vita sjuksköterskedräkten väntar syster Karin på trappan framför
Mobacken. Hon tar dem varligt i hand och ber dem följa med in i ett samlingsrum. En brasa i den
öppna spisen och ett par stearinljus sprider ett milt sken över soffor och fåtöljer. De slår sig ner.
Utan att syster Karin behöver förklara förstår de vad som hänt. Trots att det var väntat överväldigas
Victoria av en häftig sorg. Magen drar ihop sig, hjärtat känns som en häftigt bultande puls i hennes
bröst. Utan att kunna hindra det bryter hon samman och gömmer ansiktet i händerna. Ludvig gör
några tafatta försök att trösta henne men syster Karin tar honom varligt åt sidan. Hon vet att Victoria
behöver en stund för sig själv för att i lugn och ro reda ut sin sorg och sina tankar.
Ur ett medicinskåp hämtar hon en flaska cognac. Victoria tar tacksamt emot glaset och tömmer det i
ett svep. Den starka drycken bränner i bröstet och ett lugn sprider sig i kroppen. När Victoria åter
verkar vara i balans berättar Karin att hon sagt godnatt till fru Silfverhorn klockan nio och när hon
tio minuter senare kommit tillbaka för att släcka nattlampan hade fru Lovisa redan stilla somnat in
för gott. Hennes rum var iordninggjort så de kunde gå dit och sätta sig i lugn och ro för att ta ett
sista farväl.
Ett stearinljus på nattygsbordet sprider ett stilla ljus i det vackert möblerade rummet. Lovisas huvud
vilade på en mjuk kudde. Ögonen var slutna och ett hemlighetsfullt leende vittnade om att hennes
sista tankar måste ha rört sig om något som roat henne. Victoria tyckte hon såg mer levande ut nu än
när hon senast med en frånvarande min tittat på henne utan att förstå vem hon var. Sorgen kändes
plötsligt mindre tung. För att inte förstöra känslan lutar hon sig fram och ger sin mor en kyss på
pannan innan hon tar Ludvig i handen och lämnar rummet.
I sitt tjänsterum på Sparbanken i Kristianstad väntar bankdirektör Severin på den nya ägarinnan till
Tullsagra. Severin var ett passande namn på den allvarsamme lille mannen som skött familjens
affärer ända sedan tiden då han var anställd vid stadens Jordbrukskassa. Han tar emot Victoria med
ett formellt leende och ber henne slå sig ner i den låga skinnfåtöljen på andra sidan sitt enorma
skrivbord. Själv sätter han sig mitt emot i en gammaldags hög snurrfåtölj. Han börjar med att
beklaga sorgen över den bortgångna fru Silfverhorn och hälsar den nya godsägarinnan välkommen
till banken. Victoria blir full i skratt när hon tänker på hur det brukade låta när någon kung avlidit
och den nye kungen skulle överta makten. ”Konungen är död, leve konungen!”
Hon behärskar sig emellertid när den lille mannen med allvarsam min tar fram ett kuvert och kallar
in sin kamrer. Med högtidlig stämma förklarar han att han nu i vittnens närvaro har för avsikt att
bryta sigillet och läsa upp den avlidnes testamente. Han sätter på sig ett par guldbågade glasögon
och med en sprättkniv öppnar han kuvertet och tar upp några handskrivna pappersark. Där stod
inget som Victoria inte redan visste. Hon var enda barnet och enda arvtagaren till såväl Tullsagra
som hennes mors tillgångar. Det var först i slutet av testamentet som överraskningen kom. Där
berättar hennes mor att Victoria har en halvbror. En som kommit till genom hennes fars intresse för
unga damer. Under gossens uppväxttid hade fadern sett till att pojken och hans mor fick en
ekonomisk trygghet. Innan han tagit sitt liv hade han i ett brev till sin hustru bett henne att aldrig
glömma bort pojken. Nu bad Lovisa att Victoria skulle göra det samma. Även om pojken inte hade
någon arvsrätt så skulle hon veta att han fanns och om han behövde hjälp skulle hon efter bästa
förmåga bistå honom.
Först hade Victoria blivit arg för att hon inte hade fått veta att hon hade en bror även om det bara
var en halvbror. Så mycket hon gått miste om under sin ensamma uppväxttid. Sedan väcktes hennes
nyfikenhet. Vem var den här mannen? Var han äldre än henne eller yngre?
Bankdirektör Severin räcker över några papper. En födelseattest och lite andra papper med
inbetalningar som gjorts under åren. Något formellt faderskapserkännande fanns inte. Av
dokumenten framgick att gossen hette David och hans mor Rebecka. En judisk flicka som flytt till
Sverige undan nazisterna. Deras efternamn var Goldsmidt. Hur gick detta ihop? Hennes far som
sympatiserat med nazisterna och till slut tagit sitt liv när Tyskland förlorat kriget. Kanske skulle hon
få svar på den gåtan om hon träffade sin bror. En Silfverhorn och en Goldsmidt. Victoria skrattar för
sig själv. Det skulle bli ett gyllene möte.
Innan hon lämnar banken redogör direktör Severin för godsets ekonomi som ser långt bättre ut än
vad Victoria föreställt sig. En mer noggrann redogörelse skulle komma senare vid bouppteckningen.
Under hela mötet hade Ludvig suttit tyst. Han hade först inte fattat vad herr Severin sagt om den
nye halvbrodern som plötsligt dykt upp. Det var först nu när de stod på gatan utanför banken som
sanningen gick upp för honom. Var detta något de skulle glädjas åt eller skulle det bli problem?
Victoria lugnar honom. Hon var den enda arvtagerskan. Inget som någon kunde ändra på. Det
formella ansvaret för halvbrodern måste också ha upphört för länge sedan. Han var ju en vuxen
man, ett par år äldre henne. Victoria hade svårt att inse att han skulle kunna ställa till några problem.
Tvärtom var hon riktigt nyfiken på att ta reda på vem han var, var han fanns och vad han arbetade
med. Men först av allt skulle de ordna med begravningen.
Victoria beslutar att de stannar kvar i Hanaskog tills begravningen är över. Hon tar kontakt med
samma präst som tidigare vigt dem. De bestämmer dag för begravning i samma kyrka där de gift
sig. Hon sätter in annons i Kristianstadsbladet, Norra Skåne, Svenska Dagbladet och Dagens
Nyheter.
Redan tidigt på morgonen före begravningen hade Victoria med hjälp av fru Blomgren dukat fram
till begravningskaffe i salen de kallade Friskytten. Man väntade minst ett hundratal gäster.
Nu stod hon framför spegeln och tvekade om hon skulle ta den nyinköpta svarta klänningen eller
den mer vardagliga grå hon tagit med hemifrån. Ludvig som står bakom henne är klädd i en diskret
grå kostym som han sytt själv. Som vanligt var den lätt midjesvängda kavajen längre än på en
vanlig kostym. I halsen på den uppknäppta skjortan hade han istället för slips eller fluga knutit en
svart sidenhalsduk. Victoria kastar en hastig blick på honom och bestämmer sig. Det fick bli den
grå. Den svarta kändes fel.
Begravningen följde den vanliga ritualen. Prästen höll det vanliga talet och överlämnade den döde
till Gud med tre skopor mull. Av jord är du kommen till jord ska du åter varda. Victoria har svårt att
finna den rätta sorgen i alla de känslolösa rutinmässiga orden. Istället för att ryckas med av prästens
ord sitter hon och tänker på annat och hakar upp sig på vad han säger. Av jord är du kommen … Var
det inte ur havet vi kom en gång i tidernas begynnelse. Hon blir abrupt avbruten i sina tankar när
prästen kommer och hämtar henne och Ludvig for att lägga den lilla buketten hon nästan glömt bort
på sin mors kista. Som hon lärt sig lägger hon den på kistan och niger. Ludvig bugar i aktning inför
döden innan de tillsammans går tillbaka till sina platser. Så börjar defileringen. Folk kommer
ensamma eller i par för att ta ett sista farväl. Några känner Victoria igen men många är för henne
okända. När en svartlockig grovvuxen man med sorgsna bruna ögon har lagt sin bukett på kistan
stannar han framför henne och möter hennes blick. Instinktivt vet hon vem han är. Victoria reser sig
fattar hans händer och viskar David. Han sänker blicken och nickar bekräftande lösgör sig från
hennes händer, tar ett steg bakåt och försvinner med de övriga bort genom kyrkgången.
När alla åter samlas runt kaffebordet på Tullsagra söker Victoria oroligt med blicken för att finna sin
bror. Men förgäves.
Tullsagra - ett gästgiveri
I
lägenheten på Tysta Gatan luktade det instängt. Gammal disk stod kvar i köket och sängarna stod
obäddade efter att de i hast hade givit sig iväg till Hanaskog. Ludvig tar tag i disken och Victoria
börjar städa upp. Tanken på sin bror som spårlöst försvunnit efter begravningen upptar fortfarande
hennes tankar. Så snart de åter kommit in i de gamla vanliga vardagsrutinerna igen skull hon börja
sökandet efter sin försvunna halvbror. Det borde rimligtvis inte vara så svårt. Hur många David
Goldsmidt kunde det finnas. Visserligen kunde han ju finnas var som helst i Sverige men varför inte
börja med att leta i Stockholm. Napp direkt. På Nytorgsgatan finner hon en man med hans namn.
När kvällen kom satte hon sig i soffan och slog hans nummer. Det gick fram många signaler innan
en kvinnoröst svarade. Med bultande hjärta frågar Victoria om det finns någon David på det här
telefonnumret. Misstänksamt undrar kvinnan i andra änden vem det är som frågar. När Victoria
förklarar vem hon är och varför hon ringer ändras den misstänksamma tonen och kvinnan bekräftar
att hon kommit rätt. David var emellertid inte hemma. Han var på sitt arbete. Hon talar om att han
är kock på restaurang Sturehof och inte skulle komma hem förrän efter midnatt. Kunde hon be
honom ringa i morgon? Victoria vill inte besvära utan ber istället att få återkomma.
Klockan var inte mer än nio. Nu visste hon var han fanns. Snabbt klär hon om. För att inte påminna
om hur hon sett ut på begravningen sätter hon på sig en knallröd klänning, målar läpparna och sätter
rouge på kinderna. Hon ger Ludvig en puss på kinden och ger sig sedan iväg mot Stureplan. Det är
fortfarande kallt och ruggigt ute. Hon sveper yllekappan tätt omkring sig och fäller upp kragen. På
väg ner genom stan undrar hon vad hon egentligen hade tänkt. Han var ju kock. Inte kunde hon
komma inrusande i köket och fråga vart han tog vägen efter begravningen. Under den neonbelysta
baldakinen på biografen Park kommer hon på hur hon ska göra.
Restaurangen var så gott som fullsatt. Röken låg tät under taket. I den bortre delen av lokalen satt de
som kommit för att lösa livets gåtor över en öl. Victoria slår sig ner vid ett fönsterbord bland
matgästerna i avdelningen närmast Stureplan. Snabbt läser hon igenom menyn och finner den rätt
hon tidigare ätit tillsammans med kamraterna från akademien. Den enda rätten på menyn som
kocken tillagade vid bordet. Hon beställer flamberad scampi och en halv karaff vitt vin.
Nu blev inte mötet den stora överraskningen som Victoria önskat. Davids fru hade tidigare på
kvällen ringt till David och berättat att en kvinna som hette Victoria sökt honom. Eftersom hon valt
att återkomma istället för att lämna sitt telefonnummer blev han inte förvånad när han kände igen
Victoria vid fönsterbordet.
Vad skulle han säga?
- God afton. Var det här det var beställt Scampi?
Eller - Hej var ... Innan han hinner tänka färdigt har Victoria vänt sig om. Orden snubblar ur
munnen när han rodnande som en liten pojke klämmer fram ett blygt
- Gohej
Victoria vet inte heller vad hon ska säga. Hon ler bara ett fånigt leende och frågar vart han tog
vägen. Så brister de båda ut i ett befriande skratt. Bror och syster.
David flamberar scampin och bjuder på en flaska vitt vin. Han ber Victoria sitta kvar så skulle han
komma tillbaka så snart de stängt köket.
Ljuset i restaurangen hade släckts. Stolarna stod på borden. Ute föll snön sakta över nattspårvagnen
på väg bort längs Birger Jarlsgatan. Bara ett stearinljus brann med lugn låga och lyste upp ansiktena
vid bordet bakom fönstret på Sturehof.
Victoria och David hade hunnit göra en kortfattad resumé över sina liv. När de så småningom skiljs
utanför restaurangen har de första tidningsbuden börjat sin vandring för att dela ut gårdagens
nyheter till den sovande staden. David ser sin nyvunna syster försvinna i snöyran men med ett löfte
om att snart ses igen nu när de funnit varandra.
Vintern släpade sig fram. Ena dagen snö. Nästa slask. En ljuspunkt i tillvaron var när David och
hans fru Sara kom och hälsade på i lägenheten på Tysta Gatan. David stod för matlagningen med
assistans från de övriga. Urvalet av vin till maten var dock begränsat även om de i Systembutiken
på Karlavägen funnit några ganska hyfsade röda. De vita vinerna var däremot ett sorgligt kapitel.
De tyska var för söta och de övriga antingen tunna som vatten eller sura så det knorrade sig bakom
öronen.
En solig söndag fram på vårkanten föreslår Victoria att de fyra ska ta en promenad ut till
Hagaparken. Trottoarerna i stan var nu torra och snön i Hagaparken ett minne blott. Marken var
istället täckt av vitsippor. Brunnsvikens is var på väg att försvinna och vattnet glittrade i de vakar
solen lyckats öppna. På väg tillbaka in mot stan stannar de framför Stallmästargården. Stockholms
äldsta kvarvarande värdshus. Victoria pekar på detaljer i den gamla 1700-tals byggnaden och drar
paralleller med Tullsagra. Hon pekar på det åttkantiga lilla lusthuset mellan de gamla lindarna och
förklarar att det stod kvar sedan drottning Kristinas tid. Det vill säga nästan samtidigt som släkten
Silfverhorn fick sitt gods som tack för striderna mot danskarna. Alla lyssnar och är djupt
imponerade av hennes kunskaper. När hon sedan föreslår att få bjuda på lunch är det ingen som
säger nej. Fanns det så här mycket hon kunde berätta om utanför huset fanns det säkert ännu mer att
berätta innanför dörrarna. Med en naturlig auktoritet tar Victoria ledningen och ordnar ett bord med
utsikt över Brunnsviken. Precis som på Sturehof finner hon scampi på menyn. Enda skillnaden var
att här var inte kräftstjärtarna flamberade. Rätten kallades Scampi Amoreuse, förälskade
havskräftor. Utan att fråga beställer hon till alla fyra. Den smakrika rätten kryddad med curry
serverades med ris och en smakrikt Gewürztraminer från Alsace. Alla njöt i fulla drag till och med
David trots att han var bortskämd med det mesta i matväg. Efter maten flyttar de över till ett av de
mindre rummen. Smått matberusade av den starka maten och det kraftiga vinet fortsätter Victoria
med att beställa kaffe och ett glas Séve Fournier till alla. Inspirerad av tak och väggmålningarna
liknande dem i salen Friskytten på Tullsagra väcker Victoria en idé som hon tänkt på under de trista
vinterdagarna. Nu i vårens skira grönska var ett utmärkt tillfälle att presentera den. Vad ansåg
sällskapet om att öppna ett liknade värdshus i Hanaskog?
Hon hinner inte mer än väcka tanken förrän David blir eld och lågor. Att få driva en egen restaurang
var en dröm han haft sedan den dagen han avslutat sin utbildning till kock. Att få möjligheten att
vara med och driva ett helt värdshus hade han inte ens kunnat drömma om. Att plötsligt i vuxen
ålder få en syster. Låt vara att det var en halvsyster men en syster med ett eget gods. En herrgård
med stort kök. En riddarsal med plats för säkert hundra gäster. Annex som lätt skulle kunna göras
om för övernattningar i lyxklass. Slumpen var ingen tillfällighet.
Lunchen blev lång. Victorias idé och Davids entusiasm gav alla runt bordet ny energi. Dagen
avslutades med vickning hemma på Tysta Gatan och ett löfte från Victoria att arbeta igenom idén
över sommaren.
En mor är alltid en mor
F
örhållandet mellan Ludvig och Victoria var varmt och kärleksfullt. Alltid fyllt av omtanke men
något saknades. Passionen. Ludvigs passion fanns på annat håll. Inte ens för sig själv vågade han
medge det, men varje gång han och Victoria älskade var hans tankar hos Jacques i Mandelieu
istället för hos den kvinna han trots allt hade så kär. Men var det kärlek han kände för Jacques eller
var det åtrå?
Han kände att förhållandet med Victoria inte skulle hålla i längden om han inte fick resa bort en tag
för att reda ut sina tankar. Utan påvekan av vare sig Victoria eller Jacques.
Ända sedan han var liten hade han haft ett mycket förtroendefullt förhållande med sin mor. Med
henne hade han alltid kunnat tala om allt. Hon hade hjälpt och uppmuntrat honom i hans intresse
för den klassiska musiken. Hon hade sett till att han fått utveckla sitt intresse för modedesign.
Hon var den som tröstat och stött honom i svåra frågor under tonårstiden.
Efter giftermålet med Victoria hade de emellertid inte haft så många tillfällen att tala med varandra
på tu man hand. Nu var rätta tillfället för att åter träffa henne. Kanske skulle den gamla
förtroligheten som en gång funnits mellan dem finnas kvar. Kanske skulle han våga berätta för
henne om mötet med Jacques och det som hänt mellan dem i Mandelieu.
För att träffas på ett ställe där ingenting skulle störa dem ber han att få bjuda henne på en båttur i
skärgården och middag på Vaxholms hotell.
Först hade Saga-Vivianne blivit glatt överraskad när hennes son ringt och bjudit med henne på en
heldag i Stockholms skärgård. Men hon hade också tyckt sig höra något bedjande i hans röst som
gjorde henne orolig. Det skulle bli första gången på mycket lång tid som hon skulle få rå om honom
en hel dag utan att något annat pockade på hans uppmärksamhet.
Längs kajen utanför Grand Hotel ligger Vaxholmsbåtarna på rad. Med svag rök ur sina skorstenar
väntar de på signalen att få ge sig av ut bland väntande skärgårdsöar.
Framför en av de största med det ståtliga namnet Express II målat längs kommandobryggan står
hennes älskade son. Men Gud vad han såg vuxen ut. Vart hade hennes lilla pojke tagit vägen?
Hon sluter honom i sin famn, eller rättare sagt, som en liten docka, blir hon omsluten i hans famn.
Hon känner den sträva skäggstubben mot sin kind och doften ett rakvatten hon känner igen.
Samma doft hon en gång för länge sedan känt på en tågresa hem från Göteborg. Samma sträva
skäggstubb samma doft. Där stod hon omfamnad av en man som intill förväxling var lik sin far. Det
svindlar till och hon håller på att tappa balansen när Ludvig tar henne under armen och varsamt för
henne ombord över landgången. De går upp för trappan till salongen i fören på övre däck. Kaffe och
färska wienerbröd. Fiskmåsar utanför fönstret. Åter var hon tillbaka i verkligheten.
Slottet försvinner akterut. Valdemarsudde på babordssidan. Ludvig börjar tala om Prins Eugen och
hans konst. Han talar om Dardel och hans döende Dandy. Hoppar över till att tala om Tjajkovskij
och hans musik, om Rudolf Nurejev och hans fantastiska roller i Tjajkovskijs baletter. Han talar om
modeskapare som Carl Lagerfeldt, Yves Saint Laurant och Christian Dior. Under hela resan hade
han talat forcerat. Hans samtalsämnen rör sig hela tiden kring män som levt sina liv utan kvinnor
men desto mer med andra män. Saga-Vivianne kände på sig att det var något särskilt hennes son
hade i sinnet. Han gick som katten kring het gröt.
Redan under hans uppväxttid hade hon anat att han inte var som andra pojkar i samma ålder. Han
var på något sätt mer känslig men på samma gång stark och målmedveten. Han hade aldrig haft
någon flickvän. Jo, han hade haft flera flickvänner men det var mer på samma sätt som hon haft
väninnor. Inte heller hade han haft någon riktig killkompis. Hon hade haft sina misstankar att han
kanske kunde vara homosexuell men aldrig ens vågat tänka tanken.
När han gift sig med Victoria hade hon för gott slagit bort dom funderingarna. Det var nog bara en
mors oroliga tankar som spökat. Nu var hon inte längre säker. Vilken var den egentliga anledningen
till att han velat träffa henne. Varför hade han sedan de passerat Valdemarsudde hela tiden styrt in
konversationen på homosexuella kompositörer, balettdansörer, författare och kläddesigners? Inte
med ett ord hade han frågat om hur hon mådde eller hur hon hade det på arbetet. När de efter att ha
passerat genom Lindalssundet på vägen upp mot Möja flyttar över till matsalen för att äta lunch kan
hon inte längre stillatigande lyssna på hans utläggning om vad Andy Warhol betyder för den
moderna människan och det frigjorda samhället. För att inte lunchen ska fortsätta i samma katt och
råttalek frågar hon rent ut vad det är han egentligen vill tala med henne om. Ludvig blir med ens
tyst. Han inser att hans mor genomskådat honom. Att hon förstått att det är något helt annat än
konst, musik och balett han ville tala om. Nu fanns det ingen återvändo. Under lunchen berättar han
om bröllopsresan till Frankrike. Om sitt möte med Jacques. Kyssen i vinkällaren. Vad de mer gjort.
Och hur han inte kan släppa sin franske vän ur tankarna. Han berättar om kontakten de haft i smyg
hela vintern och våren. Han berättar också om hur mycket han älskar Victoria och allt det hon stod
för.
Förtvivlad ser han på sin mor som suttit tyst och lyssnat. Hon känner så väl igen hans bedjande
blick från då han var liten och bett henne förklara saker han inte förstod. Hon sträcker sig över
bordet, tar hans händer och ber honom lyssna noga. För första gången tänker hon berätta hur det
gick till när hon träffade hans far. Hur hon helt omtumlad av kärlek lät sig föras med i en karusell av
känslor som hon innerst inne visste skulle sluta i en katastrof. Men hur hon trott att hon av egen
kraft skulle kunna styra både sina egna och hans känslor. De skulle leva lyckliga hela livet och bilda
en liten fin och stark familj. Men han hade haft andra planer. En vacker dag var han försvunnen.
Resten av historien kände han ju själv till. Det enda råd hon kunde ge sin son var att inte följa
någons råd. Bara lita till sina egna känslor. Vad Ludvig än bestämde skulle bara framtiden visa om
det var rätt eller fel. Men att i stunden vara ärlig mot sig själv och sin omgivning skulle han aldrig
ångra.
Orden sjönk in i Ludvigs medvetande som en sten i en brunn. Ringarna på vattenytan spred sig
genom kroppen. För första gången på länge kände han sig hel. Hel och lugn.
Resten av resan talade de om helt andra saker. Åt en härlig skärgårdsmiddag på Vaxholms hotell.
De tog till och med varsin snaps till sillen. När solen gick ner satt de åter på en Vaxholmsbåt och
gled sakta mellan öarna tillbaka in mot Stockholm. Gatubelysningen glittrade i Strömmens
virvlande vatten när mor och son tog farväl utanför Grand Hotel. Hon på väg mot Gamla Stan han
på väg hem mot Tysta Gatan.
Ett val som förändrade allt
S
ommaren led mot sitt slut. I maj hade Victoria och Ludvig rest ner till Mandelieu. Ludvig hade
gjort sitt val och Victoria hade varken blivit arg eller förvånad. Hon var ledsen för att ha förlorat sin
man men glad för att fortfarande ha Ludvig som sin allra bästa vän. Han var ju den människa hon
älskat och varför skulle hon inte fortsätta att älska honom. Han var ju samma människa även om
han inte var hennes.
En stor sten hade också fallit från Ludvigs hjärta. Han älskade också fortfarande Victoria precis som
tidigare men nu utan att känna något dåligt samvete.
Till en början hade livet tillsammans med Jacques varit himlastormande men hade nu mot slutet av
sommaren lugnat ner sig. De hade flyttat in i ett hus i utkanten av vinodlingen. Jacques hade fullt
upp med förberedelser inför skörden. Ludvig hade vid en middag fått kontakt med ägarinnan till
Les Hirondelle en exklusiv modebutik i Nice. Han hade visat henne några skisser till både
strandkläder och riktigt exklusiva aftonklänningar. Hon hade med en gång förstått att det vore
oförlåtligt om hon missade tillfället att slå klorna i den unge designern. Redan under hösten hade
han blivit ett eftersökt namn bland de som hade råd att få sina klänningar uppsydda till vinterns
baler.
Så snart Victoria kom hem från Mandelieu kontaktade hon David. Hon hade bestämt sig. Tullsagra
skulle bli hennes framtid. Trots att hon var klar med sina studier vid Musikaliska Akademien och
var erbjuden en plats i en exklusiv barockensembel gav hon upp tanken på att fortsätta sin bana som
musiker. Nu skulle hon istället ägna all sin energi åt Tullsagra. Hon skulle se till att hennes
släktgård blev känt som Sveriges bästa värdshus. Ett måste för alla som ville uppleva ett högklassigt
kök i en högreståndsmiljö från barockens dagar. Om David fortfarande var intresserad var han
välkommen som delägare. David som hela sommaren väntat på att få höra av Victoria hade inte
tvekat en sekund när han fick förfrågan och Sara hade blivit överlycklig. Båda var trötta på
storstadslivet och sugna på att få prova på något nytt.
Arbetet på Tullsagra var redan i full gång. Den gamla herrgården skulle återfå sin forna glans.
Fasaderna hade fått ny puts. Samma gula färg som en gång i tiden var förbehållen Habsburgarna
och slottet Schönbrunn. En rejäl uppfräschning. Inomhus var hantverkare under överinseende av
Victoria i full gång med att varsamt restaurera rum för rum. De som stod i tur var att inreda de båda
annexen. Köket hade under ledning av David byggts om till ett modernt restaurangkök. Där fanns
nu all den maskinella utrustning han önskat. Det enda han behållit av det gamla köket var
vedspisen under spiskåpan i ett av hörnen. Något måste få finnas kvar för att påminna de som
arbetade i köket att de arbetade på ett värdshus med anor från 1600-taler och inte någon vanlig krog.
Sedan separationen från Ludvig hade Victoria helt tappat lusten för att bo kvar i Stockholm. Men
för att fortfarande ha kontakt med storstaden hade hon sålt lägenheten men behållit huset vid
Mälaren i den lilla staden några mil utanför Stockholm. Dit det varit meningen att hon och Ludvig
en gång skulle flyttat. Här skulle hon i lugn och ro finna avkoppling och finna inspiration till nya
idéer i sin verksamhet när hon inte var nere i Tullsagra.
Från början var det tänkt att Tullsagra skulle hålla öppet från april till september med undantag för
Julbord i december. Men redan under andra året hade efterfrågan varit så stor att de nu höll öppet
året runt. Köket var det bästa som stod att finna. Svensk matlagningskonst när den var som bäst.
David höll stenhårt på att följa svensk mattradition. Den skulle alltid följa årstiderna. Inga
jordgubbar på vintern och inga älggrytor på sommaren. Så snart snön var borta serverades alla
vårens primörer från gårdens egna växthus. Under sommaren serverades grönsaker, hallon och
jordgubbar från egna odlingar. I oktober viltveckor tillsammans med allt vad skogen gav.
Det enda avkall David gjorde när det gällde svenskhet var vinerna. Källaren under herrgården hade
inretts för att fungera som en riktig vinkällare. Kring väggarna stod redan hyllor i långa rader för att
så småningom kunna ta emot viner från hela världen. På golvet låg ett tunt lager av grus för att hålla
den rätta fuktigheten. Just nu fanns där bara de vanligtvis efterfrågade sorterna. De enda speciella
var husets egna vin. Bedoire, en direktimport från vingården i Mandelieu. Ett fylligt rött vin
bestående av en blandning av Syhra och Grenachedruvor. En import som skulle visa sig vara en
riktig fullträff när vinkännare började tala om Bedoir i samma lyriska ordalag som de bästa Gran
Cru vinerna från Bordeaux.
Nu var också arbetet med annexen färdigt. Victoria var nöjd. Här kunde de erbjuda sviter med ett
boende helt i stil med vad 1700-talets överklass kunnat önska sig. Men med modern komfort. Ville
man hellre bo i huvudbyggnaden fanns på övervåningen rum med namn efter kända svenska
kvinnor. Där fanns till exempel Elin Wägners rum, Jenny Linds rum, Karin Månsdotters rum. Alla
inredda för att återspegla den tid då dessa kvinnor levde och verkade.
Idéen med huset i Sigtuna var nog bra men framgången med Tullsagra tog all Victorias tid. Hade
hon någon ledighet så reste hon ner till Mandelieu och hälsade på Ludvig och familjen Bedoire.
Flytten till Jacques och Mandelieu hade gjort Ludvig till en helt annan människa. Från att ha varit
ganska osäker och haft svårt att finna sig till rätta i tillvaron var han nu lugn med ett grundmurat
självförtroende. I både Nice och Cannes innekretsar var han redan ett känt namn. Hans kläder var
eftertraktade och ägarinnan till Les Hirondelle gladdes åt att hon redan då hon första gången sett
hans skisser förstått att hans skapelser var något utöver det vanliga.
Det fanns bara ett moln på Ludvigs och Jacques himmel. Fortfarande var det många hemma i byn
som såg kritiskt på deras förhållande. Ludvig trodde nog att de skulle vänja sig, men om han och
Jacques någon gång kom in för att ta en öl eller ett glas vin i den lokala bistron tystnade
konversationen. Vid flera tillfällen hade prästen efter söndagsmässan talat med dem och i förtäckta
ordalag försökt få dem att förstå det olämpliga i att de bodde samman som ett äkta par. Dessutom
påpekade han det olämpliga att gå genom byn hand i hand. Jacques hade reagerat genom att till
Ludvig kalla prästen för en reaktionär stolle. Han hade inte glömt bort hur han och hans skenheliga
gelikar utnyttjat både honom och andra småpojkar när de gick i katedralskolan.
Ludvig höll sig avvaktande. Oavsett hur det var så kändes deras relation aldrig riktigt accepterad.
Nya tider 2013
V
ictoria har fyllt sjuttiofem. Hon kände att hon gjort sitt när det gällde att aktivt engagera sig i
Tullsagra. Hon hade nått sitt mål. Tullsagra var satt på kartan som en av de bästa värdshusen i
Sverige. Eftersom hon inte hade några egna barn överlät hon den dagliga verksamheten till David
och hans två söner. Pojkar som hon betraktade som sina egna. Båda var minst lika framgångsrika
kockar som sin far och under överinseende av honom kunde hon känna att framtiden var tryggad.
Äntligen kunde hon dra sig tillbaka och bara njuta av livet i sitt hus vid Mälarens strand. Musiken
hade följt henne genom hela livet. På Tullsagra hade hon en gång i månaden anordnat musikaftnar.
Hade hon inte funnit några intressanta musiker att bjuda in hade hon själv svarat för
underhållningen. Nu skulle hon köpa en egen flygel till sitt hus och få tid att spela så mycket och
ofta hon ville.
Nu var det inte bara Victoria som äntligen kunde dra sig tillbaka och njuta av livet. I Mandelieu var
livet också på väg in i ett nytt skede.
Ludvig och Jacques var heller inte några ungdomar längre. Båda var över sjuttio. Jacques tog inte
längre någon aktiv del i vinodlingen den överlät han åt yngre släktingar. Det enda han med
kunnighet och glädje åtog sig var att förfina vintillverkningen och att guida besöksgrupper som kom
till vinprovningarna.
Ludvig levde på gamla meriter. Hans tidlösa modeller sålde fortfarande bra. Den åldrande Madam
de la Barré ägarinnan till Les Hirondelle vårdade hans rykte som en helig ikon.
Trots att Jacques och Ludvig rönt stora framgångar ute i världen betraktades de av folket i
Mandelieu fortfarande som ett gammalt homopar. Inte särskilt smickrande men sådant var livet. De
hade för länge sedan accepterat sin situation.
Så hände något som ingen i det katolska Frankrike trott skulle hända. I hela Europa hade debattens
vågor länge gått höga om samkönade äktenskap. I Sverige var det sedan länge accepterat men inte i
Frankrike. Nu, efter månader av demonstrationer, hade nationalförsamlingen med 331 röster för och
225 röster mot röstat ja till samkönade äktenskap. Frankrike blev därmed det fjortonde landet i
världen att legalisera äktenskap mellan par av samma kön.
Skulle Jacques och Ludvig äntligen få sitt förhållande välsignat? Där fanns bara ett hinder. Ludvig
var fortfarande gift. En lagstadgad skilsmässan från Victoria hade liksom aldrig blivit av. Ingen av
dem hade tänkt på det. De hade ju levt ett gott liv under alla år som gått sedan Ludvig lämnat
Sverige. Victoria hade tillbringat en stor del av sin ledighet tillsammans med dem i Mandelieu.
Ingen av dem hade längre tänkt på att de faktiskt fortfarande rent formellt var gifta.
En snabb formell skilsmässa skulle säkert gå att ordna utan några problem. Men skulle Jacques och
Ludvig ha en borglig vigsel eller skulle de svära varandra evig trohet inför Gud och den katolska
kyrkan? Att en präst i Mandelieu skulle viga dem var inte att tänka på.
Vad prästen gjort med Jacques och byns andra unga pojkar under deras tid i katedralskolan och vad
han tvingat dem att göra för att tillfredsställa sina lustar var allmänt känt. Men ingen av barnen
talade om det. Varför var inte svårt att förstå. Redan då hade präster hotat de unga gossarna med att
de för evigt skulle brinna i helvetet om de yttrade ett ord.
För att inte blanda in varken den katolska kyrkan eller den protestantiska bestämmer de sig för en
borglig vigsel. För gifta sig var båda helt överens om. Ludvig skulle snarast tala med Victoria och få
alla papper i ordning.
Staden vid Mälarens strand
V
ictoria hade knappt hunnit flytta in i huset förrän telefonen ringde. Det var Ludvig som undrade
om hon läst tidningen eller lyssnat på nyheterna. Innan Victoria hinner svara berättar han vad som
hänt. Om omröstningen i nationalförsamlingen. Nu hade även Frankrike sagt ja till samkönade
äktenskap. Hade hon tänkt på att de fortfarande faktiskt var gifta? Kunde hon tänka sig att de nu
tillsammans ansökte om en formell skilsmässa?
Först hade Victoria inte förstått vad han menat. Skilsmässa? Hon hade inte haft en tanke på att de
fortfarande var gifta. Kunde hon göra något för att göra Ludvig lycklig var väl en skilsmässa det
minsta. De var ju de bästa vänner. Dessutom såg hon fram mot att få visa honom sitt nya hem. Såg
han bara till att komma till Sverige så snart som möjligt så skulle hon under tiden förbereda alla
formaliteter.
Under alla år som gått sedan hon köpt huset hade det stått fullt möblerat med rullgardiner neddragna
för fönstren. Ett privat företag hade sett till att hålla hus och trädgård i gott skick i avvaktan på att
husets ägarinna en dag skulle flytta in.
Knappt hade Victoria flyttat in förrän en länge efterlängtad möbel kom in i huset. En Steinway
flygel hade dagarna före Ludvigs ankomst levererats från Juhl-Sörensen i Danmark. Victoria hade
alltid önskat sig en Steinway. När hon bodde på Tysta Gatan hade hon inte haft plats och när hon
flyttat till Tullsagra hade där redan stått en gammal Bösendorfer. Den hade en fantastisk ton men
hade svårt att hålla stämningen. Här i hennes nya hus hade hon äntligen både plats och råd att få sin
dröm uppfylld. Tonen i den nya flygeln var både fylligare och klangen klarare och anslaget mer
distinkt än den i Bösendorfern. Hela första natten sen den nya flygeln flyttat in hade hon, med
avbrott för ett glas mjölk och några smörgåsar helt förlorat sig i sitt nya instrument.
Utan att ens ha rullat upp gardinerna hade hon i de första dagarna sedan hon flyttat in i huset spelat
och bara njutit av ensamheten. Gått omkring i rummen och smekt med handen över de kära gamla
möblerna som ville hon tala om för dem att hon var hemma igen.
Natten innan Ludvigs ankomst hade hon dragit upp rullgardinerna och för första gången stilla suttit
och betraktat utsikten över Mälarens månbelysta vatten. Innan hon somnar tänker hon på Ludvig
och hur de kunnat åldras tillsammans i huset om saker och ting hade varit som de en gång planerat.
Men nu var det som det var. Hon hade lyckats göra sitt barndoms hem till ett av landets ledande
värdshus. Hon hade ett hus i landets äldsta stad och hon hade en vän som hon snart skulle få rå om i
några dagar. Nöjd med sitt liv somnar hon tryggt i sin gamla säng från Tysta Gatan.
Efter en snabb dusch och en kopp starkt kaffe reser Victoria in till Stockholms Central för att hämta
Ludvig. Han hade vägrat att ta flyget trots att restiden bara var några timmar.
Nu satt de i en taxi på väg tillbaka. Det är första gången på många år som Ludvig sätter sin fot i
hemlandet. Eller var det kanske inte hemlandet? Han kände knappast igen sig. Husen kring
Centralen var helt obekanta. De åker längs Klara sjö. Där stod i alla fall Bonnierhuset kvar. Men
knappt hade hade de lämnat husen i Vasastan bakom sig förrän nya vyer öppnade sig. Nya hus, nya
vägar, det kändes som stan aldrig skulle bli färdigbyggd. När de passerat gamla Solna Tingshus,
Norra Begravningsplatsen och Hagaparken lutar sig Ludvig tillbaka och fattar Victorias hand. Den
kändes tunnare än vad han mindes men när hon klämmer tillbaka och lutar sitt huvud mot hans axel
känner han att där fortfarande fanns samma kraft som tidigare.
En halvtimme senare kliver han in Victorias nya hem. Miljön var ny men ändå så välbekant.
Tyst går han runt från rum till rum och bekantar sig med de gamla kära sakerna. Tavlorna på
väggarna, soffan, matbordet med de vita stolarna, den gamla moraklockan allt kändes bekant trots
att det var många år sedan han lämnat hemmet på Tysta Gatan. Rottingmöblerna på verandan var
nya men tyget på stolsdynorna kände han igen. Det var samma som gardinerna de en gång köpt på
Svenskt Tenn. Victoria visar honom rummet som skulle bli hans under vistelsen hos henne. Hon vill
absolut inte ha honom boende på Stadshotellet eller något av de andra hotellen i staden. De var ju
faktiskt fortfarande gifta.
Efter en mycket svensk frukost bestående av filmjölk med flingor och en limpsmörgås med Kalles
kaviar ger sig Ludvig tillsammans med Victoria av till Uppsala. Victoria hade redan avtalat tid med
sin advokat. Sällan hade advokaten träffat ett så lyckligt skilsmässopar. Utan bråk eller hårda ord
var redan alla papper påskrivna. Nu satt de med en kopp kaffe i varsina bekväma fåtöljer på hans
kontor och diskuterade Frankrikes nya äktenskapslagstiftning Ludvig hade också fått hjälp med
ansökan om ett franskt medborgarskap. Nu var det bara att se tiden an medan alla formalia malde
genom den statliga administrationen. Detta kunde enligt gällande lag ske utan betänketid men skulle
ändå i sämsta fall ta ett par veckor. Något hinder för giftermålet med Jacques borde inte finnas så
snart ansökan om franskt medborgarskap och skilsmässopappren var klara. Det var saker som
Ludvig fick ta tag i när han kom tillbaka till Mandelieu.
Glada och lyckliga lämnar de advokatkontoret. De tar en promenad upp mot Domkyrkan. Victoria
pekar upp mot fönstren i det gamla patricierhuset där hon en gång bott. Med en rysning kommer
hon att tänka på sin far. Den gamle nazisten som samtidigt som han var gift med Victorias mor gjort
en judisk flicka gravid. Hur och varför skulle hon aldrig få något svar på. Inte heller varför han vid
krigsslutet tagit sitt liv och utan att ens lämna ett förklarande brev efter sig. Det hela var som en ond
dröm. Men för att få den bekräftad och ett bevis på att han en gång verkligen funnits tar hon med
Ludvig till kyrkogården for att leta rätt på hans grav. Hon köper några blommor att sätta på graven,
för hur han än burit sig åt så var han ju i alla fall hennes far. Efter en del sökande finner de graven.
Victoria läser på stenen. Generalmajor Carl-Otto Krut under namnet en inhuggen Vasakärve och en
förgylld text.
Stenen rest till minnet av en trogen kamrat
Nationalsocialistiska förbundet.
Victoria bleknar och kastar blommorna på graven bredvid. Innan de lämnar graven spottar hon på
gravstenen och önskar viskande att han och alla andra nazister sakta må brinna i helvetet.
Under tiden de väntar på att skilsmässopappren ska bli klara gör de sig hemmastadda i den lilla
staden. Den var inte som Mandelieu. Ludvig hade varit inne på bageriet för att köpa briocher men
biträdet hade bara helt oförstående tittat på honom och pekat på några croissanter. Istället för att
laga mat hemma äter de sina luncher på Stadshotellet. Ett utmärkt ställe med utsikt över sjön.
Victoria passar också på att söka efter någon som kan städa, laga mat och göra allt som hon själv
inte längre hade någon lust till. Det fick gärna vara en flicka med intresse för klassisk musik
eftersom Victoria hade för avsikt att fortsätta med musikaftnar och även som musikpedagog om hon
kunde finna elever.
Victoria besöker därför den lokala tidningen för att få hjälp med att sätta in en annons. Redaktören
hade emellertid visat ett större intresse för vilka de var som flyttat in i den gula villan med de
nerdragna gardinerna. Villan som hela stan talade om nu sedan gardinerna äntligen var uppdragna.
Han var mer intresserad av Ludvig och Victoria än annonsen de var där för att sätta in i tidningen.
Brydd av hans närgångna frågor hade Victoria utan att svara på någon av dem givit honom ett
manus och sedan gått. Vad var det med människorna i den lilla staden. Var de verkligan så nyfikna
på vem som flyttat in i hennes hus?
Annonsen gav omedelbart resultat. En ung flicka från en ort helt nära staden visade sig mer än väl
fylla Victorias krav och blev omedelbart anställd.
Dagarna i den gula villan gav Victoria och Ludvig tillfälle till långa diskussioner om gamla tider
och om hur outgrundliga väger livet kunde ta.
Ludvig fick dessutom tillfälle att tillsammans med stadens guldsmed designa sin och Jacques
vigselringar. Han hade länge haft idén i sitt huvud. När han presenterat den för Victoria hade hon
först bara ruskat på huvudet. Men när han förklarat tanken bakom hade hon förstått. Det var en ring
men samtidigt två. Två ringar, en för ringfingret och en för långfingret. På ovansidan
sammanfogade med en smal guldplatta med deras namn tydligt ingraverade. Den skulle visa att
dessa två personer hölls samman av ett gyllene band. Idén var ny. Den var djärv. Den var romantisk.
Victoria tyckte den var helt underbar. Guldsmeden hade inte heller förstått hur Ludvig menat. Först
när han sett skissen hade även han tyckt om idén.
Nu var ringarna färdiga och låg i sina askar nedbäddade i rött,vitt och blått siden.
Skilsmässopappren var klara. Underskrivna och godkända av myndigheterna.
Efter en middag som avslutats med en stor portion hallon och en flaska Moet hade Victoria lyckats
övertala Ludvig om att de tillsammans skulle ta flyget tillbaka till Nice.
Bröllop
J
acques och Ludvig var överens om att deras förhållande till prästen inte var av den karaktären att
de kunde tänka sig att vigas i byns kyrka. Tillsammans med familjen hade de istället kommit
överens om att hålla en enkel vigselceremoni hemma på gården i kretsen av familjen och de
närmaste vännerna. Någon av kommunen utsedd vigselförrättare kunde bekräfta äktenskapet.
Även om det bara var en sluten krets som skulle vara närvarande ville Ludvig att de skulle synas att
de inte var vilka som helst som gifte sig. Det var två män som under lång tid fått dölja sitt
förhållande och äntligen skulle få visa det öppet för alla och få det bekräftat.
I smyg hade han gjort skisser till deras bröllopskläder. Till Jacques hade han ritat ett par svarta
smala byxor med hög midja, en halvlång enkelknäppt kavaj med kineskrage. Kavajen kunde lika väl
ses som en en enkel midjesvängd rock. Till sig själv hade han ritat exakt likadant men med
undantaget att kavajen hade ett blommönster. Han visar skisserna för Madame de la Barré på les
Hirondelle och berättar om det förestående giftermålet. Med tårar i ögonen omfamnar hon honom.
Prisar Gud som äntligen förstått att kärlek hade med människor att göra oavsett om det var mellan
män eller kvinnor. Hon tar omedelbart med Ludvig in i sitt privata rum. Öppnar ett skåp och tar
fram ett tyg hon sparat för något speciellt tillfälle. Nu äntligen hade tillfället kommit. Ludvig kom
ju ursprungligen från Sverige. Det här tyget skulle passa perfekt till hans kavaj om han nu tyckte om
det. Tyget som legat och väntat på rätt tillfälle hade hon fått för många år sedan då hon besökt
Almgrens sidenväveri i Stockholm. Mönstret hette dessutom Flora Scandinavia och var ritat av en
svensk textilkonstnär. Försiktigt tar hon bort den vita lakansväven som legat som skydd runt tyget.
Hon vecklar ut det och draperar det över Ludvig. Det mjuka sidentyget föll som en svensk
sommaräng över hans axel. Egentligen var det avsett som ett möbeltyg men hon tycker det passar
utmärkt till rocken han skissat på. Ludvig smeker blommorna. Han ger Madame de la Barré en
försiktig kram och ber henne att omedelbart få sätta igång att skära till och sy.
Dörren hinner inte mer än stängas bakom Ludvig förrän Madame lyfter telefon för att sprida
nyheten att hennes egen designer nu på ålderns höst äntligen skulle få gifta sig med sin älskade
vinodlare. Ryktet sprider sig som en löpeld genom hennes kundkrets.
Madame de la Barré tar på sig uppgiften att i hemlighet se till att det här bröllopet skulle bli något
man aldrig tidigare varit med om. Av erfarenhet visste hon att Rivierans överklass gärna ville synas
på stora tillställningar men att de också kunde vara pinsamt snåla. Ville de nu vara med och synas
skulle det heller inte bli billigt för dem som ville närvara. Hon blev emellertid förvånad. Alla hade
ju någon gång burit en kreation designade av Ludvig. Även om Rivierans överklass var bortskämd
med stora fester var det denna gång ingen som tackade nej. Särskilt om det var en fest med
anledning av ett av de första bröllopen mellan två män och att den ene dessutom var deras
favoritdesigner.
Redan efter en vecka hade Madame fått in så många anmälningar och så mycket pengar att hon
måste be om hjälp med arrangemangen. Allt skulle ju ske i hemlighet och med största möjliga
diskretion. Ännu visste hon inte att hjälpen med hennes planering hette Victoria.
Tidigt en förmiddag tar Ludvig och Jacques Victoria med sig när de åker ner till les Hirondelle för
att göra andra provningen av sina bröllopskläder. När Ludvig presenterar henne för Madame
de la Barrè som sin första fru ler Madame artigt och tar Victorias framsträckta hand. Medan
herrarna går upp till skrädderiet för att prova ber hon Victoria förklara. Nog för att hon var van vid
märkliga förhållanden bland Rivierans societet men att hennes Ludvig hade en fru hade hon inte i
sin vildaste fantasi kunnat gissa. En halvtimme senare finner Jacques och Ludvig Madame och
Victoria i bistron på andra sidan gatan. De går över för att ta en kopp kaffe tillsammans men blir
ganska bryskt bortschasade. Det här var en diskussion kvinnor emellan. Madame skulle se till att
Victoria kom hem så snart de talat färdigt.
Till middagen kommer Victoria tillbaka i en taxi. Hon hade nu fått all information och visste vad
som föll på hennes lott att för att allt i Madames planer skulle fungera.
Tidigt på lördagsmorgonen står allt klart. Grusplanen utanför huset är krattad. En båge av vinrankor
varvad med blå lavendel har placerats intill dammen där en skulptur av vinodlarnas skyddshelgon St
Vincente omgiven av rosor speglade sig i vattnet.
Det var meningen att de två männen skulle stå under bågen när de inför släkt och vänner genom
äktenskap skulle svära varandra evig trohet och bli ett äkta par.
På det runda stenbordet i skuggan under kastanjen stod gnistrande kristallglas framdukade.
Champagne och vitt vin väntade i isfyllda silverhinkar.
Kvinnor, män och barn i bästa söndagskläder hade redan anlänt och i en rullstol av rotting sitter
monsieur Bedoire och kikar mot solen under en bredbrättad stråhatt.
Sorlet tystnar tvärt när officianten som ska förrätta vigseln uppenbarar sig framför huset. Alla
känner igen honom. Det är borgmästaren. Han ser deras förvånade miner och ler hemlighetsfullt
medan han går runt och tar var och en i hand innan han ställer sig under bågen och äskar tystnad.
Dubbeldörrarna till entrén slås upp och där står Jacques och Ludvig.
Byns lilla blåsorkester som hittills suttit overksamma stämmer till Ludvigs ära upp med
Intåg i Sommarhagen av Wilhelm Pettersson-Berger. Det går ett sus genom de församlade när de två
resliga männen kommer ut i solen på den öppna grusplanen. Som en grånad viking klädd i rock med
nordens flora strödd över tyget står Ludvig intill Jacques där det glänsande svarta håret faller i
mjuka lockar över kragen på hans svarta rock. Båda blir lika förvånade när de hör musiken och till
sin förvåning får se stadens borgmästare istället för den officiant de tidigare träffat. Nu var det bara
att gilla läget. Inte ett öga är torrt när borgmästaren läser upp deras namn och båda svarat oui på
frågan om de vill älska varandra i nöd och lust och som ett bevis givit varandra sina ringar.
Vem som stod bakom allt detta kunde Ludvig bara gissa. Victoria. Ända sedan den dagen de provat
sina kläder och bryskt blivit bortmotade av madam de la Barré hade Victoria utan att tala med
honom flera gånger varit borta från gården utan att tala om var hon varit.
De två kvinnorna hade kommit överens om att en av dem skulle svara för överraskningen hemma på
gården och den andra för kvällens arrangemang.
Det hade varit mer än enkelt för Madame de la Barré att få borgmästaren som officiant till en av det
första samkönade äktenskapen. För sina väljare skulle han framstå som modern och fördomsfri.
När han sedan fick veta vad som skulle hända på kvällen och vilka som skulle finnas där insåg han
att det skulle vara ett tjänstefel att missa ett sådant tillfälle. Hade man pengar och kontakter som
Madame de la Barré så var det inga svårigheter att få boka den stora bankettsalen på Carlton hotel i
Cannes.
För Victoria hade det varit betydligt svårare. Hur skulle hon bära sig åt för få fram noter till
Intåg i Sommarhagen. Men tack vara sina gamla kontakter på Musikaliska Akademien hade hon
lyckats förmå en god vän att skicka ner dem med kurir. Resten hade ordnat sig tack vare en duktig
orkesterledare.
Nu var vigselceremonin avklarad och allt förberett inför kvällen. Klockan nio skulle banketten äga
rum.
Hemma på gården pågår festen som planerat. Man dricker champagne och äter av ostar och ljuvliga
charkuterier. Jacques gnabbades som vanligt med sin syster. Ryktet att borgmästaren var där sprider
sig i byn och folk som tidigare varit skeptiska till deras förhållande anländer för att önska de nygifta
all lycka.
Dagen lider mot sitt slut. Solen har gått ner och trädgården ligger i mörker endast upplyst av
hundratals marschaller. Den ljuva stråkmusiken från orkestern tystnar när de med full kraft tar i med
Toreadormaschen ur Carmen. Från ingenstans kommer Madame de la Barré ut ur mörkret. Som en
sagans fe klädd i hellång silverlaméklänning går hon fram och tar Jacques och Ludvig under varsin
arm. Med en lätt bugning mot folket ber hon om ursäkt och leder dem till en väntande limousine
som just kört in på vägen bakom dem.
Ludvig eller Jacques förstår ingenting när de sittande på varsin sida om Madame susar fram genom
den sena kvällen. På slingriga vägar tar de sig ner mot ljusen i Cannes. Limousinen glider fram
genom trafiken på Croisetten och stannar inte förrän de når det anrika Carlton Hotel. På trappan står
Victoria, vackrare än någonsin. Ludvig ler för själv när han ser henne. En gång var hon min fru nu
är hon min bästa vän. Tillsammans går de två gentlemännen upp för trappan eskorterade av en dröm
i silverlamé och möts av en silverhårig panter i flammande röd långklänning. Båda känner sig helt
omtumlade och inte blir de mindre omtumlade när dörrarna till bankettsalen slås upp och de möts av
dånande applåder. Rodnade och förvirrade leds de fram mellan dukade bord.
Kvällen avslutas med tal av borgmästaren, tal av representanter för organisationer som är angelägna
att framstå som förespråkare för ett jämlikare samhälle och tal av helt vanliga människor som vill
önska de nygifta allt lycka i världen.
Precis som vid andra bröllop drar sig de nygifta tillbaka medan festen fortsätter. Victoria dansar
pliktskyldigt med sin bordskavaljer och ger även borgmästaren en dans innan hon så obemärkt som
möjligt drar sig tillbaka.
Väl hemkommen till sitt rum på gården tar Victoria av sin röda klänning och sätter på sig en mjuk
och bekväm morgonrock. Nöjd med en oförglömlig dag och en sagolik kväll slår hon upp ett glas
vin och går ut på balkongen. Natten är ljummen. Långt nedanför speglar sig ljusen från hamnen i
det svarta Medelhavet.
På en bänk i mörkret nedanför henne skönjer hon två figurer. Hon känner igen Jacques mörka
stämma när han lutar sig mot Ludvig och viskar
- Je t´aime mon ami.
Epilog
En solig höstdag mitt under vinskörden hade Jacques lämnat jordelivet. Åren tillsammans med
Ludvig hade varit de allra lyckligaste i hans liv. Nu vilade han i lagerlunden strax ovanför deras
hus.
Utan sin älskade livskamrat kände sig Ludvig ensam och rotlös. Efter begravningen hade han
därför tackat ja till Victorias erbjudande att dela sin ålderdom med henne hemma i Sverige.
Victoria hade överlåtit Tullsagra till sin bror Daniel i förvissningen om att arvet efter deras
förfäder hamnat i rätt händer.
Den gula villan hade återfått det liv den en gång varit ämnad för.
Det är Julmarknad i den lilla staden vid Mälarens strand. Vid den stora granen på torget utanför
Rådhuset serverades rykande varm glögg. Paret som en gång för många år sedan spårlöst försvann
står där åter. Fortfarande skiljer de sig från mängden. Hon klädd i kamelfärgad midjesvängd kappa
med vacker schalkrage i rödrävspäls. Han stödd på en svart käpp med silverkrycka klädd i mörkblå
paletå med en vit näsduk i bröstfickan. Under slokhattens brätten faller det silverglänsande håret i
mjuka lockar ner över rockens sammetskrage.
Vid den stora snötäckta granen med en mugg doftande varm glögg i handen kunde de nu se tillbaka
på ett liv som ingen av dem någonsin kunnat drömma om.