Transcript Våtmarksdefinitioner

1 Våtmark
är enligt våtmarksinventeringens definition (Löfroth 1991) sådan mark där vatten till stor del
av året finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden.
I de flesta fall kan vegetationen användas för att skilja våtmark från annan mark. Minst 50
procent av vegetationen ska vara hydrofil, det vill säga fuktighetsälskande, för att man ska
kalla ett område för våtmark.
Huvudindelningen av våtmarker i typer grundar sig på vattnets ursprung och om marken är
torvbildande eller ej.
Våtmarker indelas i myrar, stränder, kärr, mosse och övriga våtmarker.
1.1 Myrar
är en torvbildande våtmark där de döda växterna inte förmultnar fullständigt, utan lagras på
växtplatsen i form av torv. Detta är möjligt framförallt på grund av de syrefria förhållanden
som råder i myren.
En myr kan bildas direkt på fast mark och kallas då "försumpningsmyr". En myr kan också
bildas genom att en sjö växer igen och kallas då "igenväxningsmyr". Myrar kan vara öppna,
buskklädda, glest eller tätt trädtäckta. I det senaste fallet kan de även benämnas sumpskog.
Myrar delas in i klasserna mosse, kärr och blandmyrar.
ƒ
ƒ
Myra, benämnes de vattensjuka måssor som hafva sand och stenig botten, samt ringa
matjord, och äro med nödvuxen samt otjenlig skog bevuxne. SPF 1840.
Myrorna bestå af dy, der man näppeligen kan räcka någon botten. LINNÉ Sk. 33 1751
1.1.1 Mosse
En mosse är våtmark och myr vars vatten kommer enbart från direkt nederbörd. Vattnet är
mycket fattigt på näringsämnen eftersom det inte har passerat någon näringsberikande
mineraljord. Det är dessutom mycket surt (lågt pH). Mossens vegetation är artfattig och ofta
risdominerad.
ƒ
låglänt, jämn, sank, orta tuvig mark; dylikt landområde besående av lucker jord (torv) o.
utmärkt av stripig l. risig mark vegetation (vitmossa, starr, ljung, pors o. d.) o. en gles,
snårig (rand)skog;
1.1.2 Kärr
Kärr är en typ av våtmark. Vattnet i kärr kommer åtminstone till viss del från den anslutande
fastmarken. De näringsämnen som därmed finns tillgängliga sätter sin prägel på vegetationen.
Kärr kan vara allt mellan näringsfattiga och extremt rika. Indelningen av kärr brukar göras
efter lutningsgrad och/eller strukturmönster.
ƒ
ƒ
ƒ
(vanl. gräsbevuxet, ofta trädbärande, i kanten icke sällan av snårskog utmärkt) sankt l.
sumpigt landområde som tidtals i större l. mindre utsträckning står under vatten;
Med kärr förstår jag de sumpige och sidlända parker, som äro bevuxne med gran och al
samt hafva en mullblandad lera till odel. CRÆLIUS TunaL 293 (1774).
Kärr, äro de sura och vattensjuka marker som äro skogväxte, och icke kunna hänföras till
uppodlingsmark eller kyttland. SPF 1840, s. 30.
1.1.3 Blandmyr
Blandmyr är en myr som karaktäriseras av en mosaikartad blandning av kärr- och
mosseelement. Förekommer i de mellersta och norra delarna av Sverige.
Övergången mellan blandmyr och mosse är flytande och oftast diffus. Myrar med
mossestrukturer (i form av strängar, öar och tuvor) på ett blötare golv eller med tydliga
flarkar, tolkas som blandmyr. Blandmyrarna namnges beroende på strukturmönstret.
2 Övriga och likartade benämningar
Träsk
ƒ terrängtyp, sank- eller våtmark, finns oftast i anslutning till sjöar eller vattendrag. Träsk är
inte ett vanligt ord för att beteckna våtmarker i Sverige, de brukar benämnas myrar.
Liknande våtmarker i andra länder benämnes däremot gärna träsk.
Sankmark
Sankmark är en orienterings/kartterm för olika typer av våtmarker. Beteckningen skiljer inte
på mossar, kärr etc. och ska ses som en beskrivning av marken ur framkomlighetsperspektiv
snarare är som en beskrivning av områdets biologi. På de flesta kartor betecknas sankmarker
med täta horisontella streck i blått eller brunt.
ƒ
ƒ
om markområde o. d.: som ligger lågt, lågl. sidlänt; oftast med tanke tillika (stundom väsentligen) på att marken är mer l. mindre vatten haltig (o. saknar fast botten o. d.): sidlänt
o. vattensjuk l. sumpig l. blöt l. fuktig (o. moss aktigt l. dyigt mjuk l. lös); äv. i överförd
anv., om ett markområdes läge o. d. VarRerV 41 (1538).
Jordmånernas fuktighetsgrad angifves sålunda: Sank, då från ett stycke upptagen jord,
wattnet afdryper. SPF 1849,
Sumpmark
ƒ om sankt landområde som tidvis i större l. mindre utsträckning står under vatten, stundom
liktydigt med: moras l. kärr l. träsk o. d.; äv. om håla l. grävd fördjupning i marken där
vatten samlar sig (o. dy l. gyttja bildas); äv. om samling av stillastående (ofta dyigt l.
gyttjigt) vatten l. dy l. gyttja i sådant område l. sådan håla, stundom liktydigt med: göl l.
pöl l. damm o. d.; förr äv. om lagun.
Torvmosse
ƒ Forna träsk och sjöar, som i tidernas längd igenvuxit och öfvergått till torfmossar.
NATHORST JordH 1064 (1894 ).
ƒ
ƒ
landområde karaktäriserat av sump l. som består av sump, sumpigt landområde
Somligstädes war diupt nog och sumpogt, så at Leret och Träcken stod honom wäl til
Knäs. Hansson Dröm. C 5 b ( c. 1680 ).
Torvmark
ƒ som består l. präglas l. domineras av (brytbar) torv; särsk. (i fackspr.) i fråga om sådan
mark där torvtäckets tjocklek uppgår till minst 50 cm.
ƒ Torvmarkerna indelas i mossar och kärr. GEETE o. GRINNDAL 22 (1923 ).
Sumpmosse
ƒ i hög grad sumpig o. vattensjuk mosse. MosskT 1889
Mosskärr
ƒ mossaktigt kärr kärrmosse; äv. om mossbevuxet kärr. SkrGbg Jub. 6: 233 1591.
Dymosse
ƒ mosse som hufvudsakligen består af dy.
3 Angränsande och användbara begrepp
Myrhals
ƒ förbindelseled mellan två myrar; starkt smalnande ända av en myr. RlNMAN 2: 179
(1789).
Myrholme
ƒ holme av fast mark i en myr. SkogsvT 1903, s. 347.
Moss-sko
brädlapp o. d. som fästes under fotsulan för att underlätta gång på sumpig mark, madsko,
sumpsko. PåSkid. 1928, s. 10.
ƒ
Sump-skog
(i sht i fackspr.) skog på våtmark; särsk. om sådan skog med ett bottenskikt huvudsakligen
bestående av vitmossor. SvRike I. 2: 75 (1900 ).
Kärrpuss
(grund, mindre) vattensamling i kärr (l. mosse).
ƒ
Gungfly
ƒ Vattenväxter .. kring det öppna kärret gifva upphof till en kärräng, hvars gräsmatta
stundom bildar ett tunt och förrädiskt täcke, gungfly, öfver den lösa dyn. JUHLINDANNFELT 232 (1886).
Hängfly
ƒ (numera föga br.) gungfly. DALIN Vitt. II. 6: 114 (1740).
Dy
i kärr o. gungfly förekommande starkt vattenhaltigt jordslag af lös, ofta det-, såt- l.
smörliknande konsistens; äfv. allmännare: gyttja, äfja, modd.
ƒ geol. brun l. svartbrun, af träck efter vattendjur, sönderdelade växtämnen, rester af
vattendjur samt af insprängda gyttringar af mullämnen bestående jordart som i mossar bildar lagret mellan den underliggande gyttjan o. den öfverliggande torfven.
POST Kopr Jordb. 18 (1860, 1862)
ƒ
Dyvatten
ƒ banämning på det bruna, med humusfäreningar o. humuslösningar försatta vatten som
finnes i dysjöar o. d.
Gyttja
ƒ starkt vattenhaltig jordart med hög halt av organiska beståndsdelar o. i fuktig tillstånd
elastisk konsistens som har uppstått gm avsättning i vatten av fint fördelade växt- o.
djurrester som vanl. passerat ngt djurs tarmkanal l. av skal av kiselalger o. d.; förr äv. om
slam av mineraliskt ursprung; särsk. geol. om gråaktig sådan jordart, motsatt: dy (som är
brun l. svartbrun till färgen på grund av invärkan från huvussyror).
Mudder
slam(jord) l. dy l. gyttja i sht i flod- o. sjöbottnar; uppmuddrad bottenmassa; modd.
ƒ