Transcript Minnesskrift

Positiva Gruppen Syd
Barkgatan 11, 6:e våningen
214 22 Malmö
Tfn 040-791 61, 0722-22 91 61
[email protected]
[email protected]
www.pgsyd.nu
”30 år med hiv
och
25 år med två föreningar”
Minnesskrift
Noaks Ark Skåne
Barkgatan 11, 6:e våningen
214 22 Malmö
Tfn: 040 611 52 15
[email protected]
www.noaksark.org
Noaks Ark Skåne
&
Positiva Gruppen Syd
1987 - 2012
”30 år med hiv och 25 år med två föreningar”
Tankar, minnen och upplevelser.
I år är det 25 år sedan våra föreningar bildades. Det är en lång tid och
mycket har hänt sedan de första rapporterna om en ny okänd sjukdom
som världen stod oförstående och skrämd inför.
I denna Minnesskrift får ni ta del av berättelser från både då och nu:
upplevelser av glädje, sorg. styrka, engagemang och kraft som funnits,
och fortfarande finns i våra föreningar. 2007, då Noaks Ark Skåne
bildades, sammanställde Eva Eklund och undertecknad, Lena, med
hjälp av Eva Söderquist och Kati Hollósy en minneskrift som vi nu valt
att damma av. Vi har uppdaterat och kompletterat med nya berättelser
från båda föreningarna..
Vi får aldrig glömma det förflutna och aldrig glömma våra vänner som
inte längre finns bland oss. Vi får inte heller glömma de eldsjälar som i
början gjorde Noaks Ark och Positiva Gruppen Syd möjliga. Det är
viktigt att även se framåt, och samtidigt lära av historien och det vi varit
med om.
Vi vill tacka alla som på olika sätt bidragit till denna Minnesskrift – alla
som berättat om sina upplevelser av hiv, av Noaks Ark Skåne; av
Positiva Gruppen Syd och vad föreningarna har betytt för dem.
Hiv diskriminerar inte, men hivpositiva kan bli diskriminerade av en
oförstående omgivning som saknar kunskap och insikt.
Låt oss därför fortsätta Bryta Tystnaden!
Malmö oktober 2012
Positiva Gruppen Syd
Eva Söderquist
Noaks Ark Skåne
Lena Söderquist
Noaks Ark Skåne och Positiva Gruppen Syd, vilken bra plats att
komma till, även som anhörig, här är verkligen alla välkomna. Och det
känns i luften så fort man kliver in genom dörren. Från första stund
blev jag varmt välkommen när jag besökte er första gången med min
pojkvän. Det stöd som jag ser att dem här två föreningarna har
gett/ger min pojkvän, och andra personer, gör att man får hopp om att
det kommer att bli bättre för fler personer och att ni verkligen behövs.
Jag vet att som ´nykomling´ så kommer man snabbt nära personerna
som jobbar där och att dem finns där för att svara på frågor man har,
eller bara enkla funderingar.
Ni gör ett fantastiskt jobb och jag vill säga ett stort TACK och Grattis
på 25års-dagen. Ni är underbara.
Lars
Noaks Ark och Positiva Gruppen – oaser för hivbärare
Det var med blandade känslor jag första gången besökte Noaks Ark på
hösten 1987. Skulle det skada mig mer än göra nytta? Får folk som inte
borde få veta ändå kunskap om det? Var det bra att träffa andra
hivpositiva som kanske redan hade insjuknat i aids? Hur som helst så
var behovet av att träffa andra i samma situation så stort att jag
övervann mitt motstånd mot att gå dit.
Dessförinnan hade jag, sedan jag hade fått mitt besked om att jag var
hivpositiv 1985, endast träffat ett par personer i samma sits – genom en
terapigrupp som en blivande kurator och en blivande läkare hade
startat.
Så, jag gick till Noaks Ark när man hade börjat att anordna speciella
träffar för hivpositiva. Jag var redan med på den första träffen, då vi
var ett tiotal personer. En del kände jag sedan tidigare och en del var
nya ansikten för mig. Men jag kommer inte att glömma den känsla av
gemenskap man genast fick – att vi var flera som tillsammans skulle
tackla den omtumlande situation vi befann oss i!
Det var ingen tvekan om att våra hivbesked hade stigmatiserats av
massmedia. . En läkare tyckte att de hivpositiva kunde bli så farliga, att
man borde låsa in dem på läger, en annan tyckte att det kunde vara en
bra idé att märka de hivpositiva i öronen osv. Någon ”besserwisser”
menade att man kunde leva högst 5 år med hiv och en annan 10 år. Ja,
ovissheten var stor, men nu var man inte ensam med detta!
Tillsammans skulle vi försöka kämpa mot både sjukdomen och för våra
rättigheter att kunna få ha ett så normalt sex- och samliv som möjligt.
Själv har jag alltid menat att det är bäst att kunna träffa någon
sexpartner som är i samma situation, även om man naturligtvis ändå
måste skydda sig vid vissa former av sex.
Så gick det en tid och några började att insjukna i aids. Än en gång
började jag tveka om det egentligen var bra att gå till Noaks Ark? Här
lärde jag känna och tycka om en del personer i samma situation och
som sedan dog i aids, samtidigt som sjukdomen närmade sig mig själv.
Av de 10 små negerpojkar blev det bara färre och färre…
Det som började som en kamratträff på Noaks Ark på torsdagarna blev
efter ett par år till att det bildades ännu en förening för hivpositiva –
Positiva Gruppen Syd. En förening som ansökte om egna bidrag och
vars styrelse till en början endast bestod av hivpositiva personer.
Liknande föreningar bildades också i Stockholm och Göteborg,
I början var således dessa pg-föreningar bara öppna för hivpositiva
medlemmar. Vår förening Positiva Gruppen Syd var och är fortfarande
öppen för alla hivbärare: homo-, bi- och heterosexuella män och
kvinnor, men har sedan ett antal år också varit öppen för en del icke
hivpositiva stödpersoner.
På Noaks Ark fanns både personal och volontärer, som man kunde
vända sig till och få stöd i sin sorg och oro. Med tiden sökte sig alltfler
aidssjuka och närstående dit. Och själv hoppades jag att jag skulle få
hjälp av Noaks Ark om jag skulle bli aidssjuk.
Nu har det gått 30 år sedan jag blev smittad av hiv 1982 och sedan
hösten 1996 har ju det ju funnits bromsmediciner. De först
medicinerna gav en hel del svåra biverkningar, så jag ville inte ta dem
förrän jag blev mer eller mindre tvungen.
I slutet av år 2000 blev jag sjuk - inte i aids, men jag fick en hivrelaterad
åkomma som gjorde mig förlamad i benen och jag fick ligga på sjukhus
i över 2 månader.
Medicinerna gjorde att jag så småningom kunde gå igen. Under hela
den här perioden fick jag hjälp och stöd både av sjukhuset och av
Noaks Ark vilket betydde oerhört mycket för mig.
I början av 90-talet, då folk började att insjukna som värst, gick jag
basutbildnngen på Noaks Ark Malmöhus och började därefter som
volontär att hjälpa till i receptionen. Jag följde också med ibland och
informerade på skolor och för olika organisationer.
Det var mycket elände omkring en på den här tiden, men responsen
man fick både som receptionist och som informatör blev belöningen
som värmde en hel del.
Ja, åren gick och under tiden i receptionen klippte jag också ut
väsentliga artiklar i tidningar, som handlade om hiv och aids, och som
nu finns arkiverade på Noaks Ark. Det jag var intresserad av, var
förstås om det skulle komma ett genombrott med vaccin eller med
medicinsk behandling mot aids?.
Och när genombrottet till sist kom 1996 hade man ju nästan gett upp
hoppet… Då hade man ju ställt in sig på att dö i aids, och nu skulle
man ställa in sig på att leva! Ja, det tog tid att tänka om - att nu när jag
nästa år blir 65 år kan jag som alla andra dö i vilken sjukdom som
helst sjukdom som helst…
Att vara med som medlem i både Noaks Ark Skåne och Positiva
Gruppen Syd har inte bara betytt att man har pratat om sjukdomar,
oro och existentiella frågor utan har också inneburit många
livsbejakande upplevelser, Alla rekreationshelger och resor som både
föreningarna har anordnat har betytt väldigt mycket för det psykiska
välbefinnandet. Förr då det var lättare att få både statliga och
regionala bidrag och att söka medel ur fonder kunde vi göra resor
inom Norden och till vissa europiska länder och där träffa hivpositiva
och andra som var medlemmar i olika hivorganisationer. Detta har ju
varit mycket stimulerande!
Förutom resorna har alla arrangemangen som föreningarna anordnat
och fortfarande anordnar på hemmaplan också varit trevliga:
middagar med efterföljande föredrag av någon eller några personer,
olika temakvällar, gåsamiddag och jullunch varje år, teaterbesök,
dagsutflykter med bil, arrangemangen kring World Aids Day 1
december osv.
Ja, nu när föreningarna officiellt fyller 25 år kan jag konstatera att de
har betytt en hel del för mig. Jag har fått flera nya vänner genom dem
och fortfarande kan föreningarna erbjuda medlemmarna en hel del
stimulerande arrangemang, Därför – så länge de består kommer jag
också i fortsättningen att vara medlem i dem!
Per-Göran (volontär och hivbärare)
Minnesskrift till PG Syd & Noaks Ark
Den dagen kommer, då en pojke frågar sin morfar vad det där röda
bandet är för något. Morfadern kommer då att tänka tillbaka på det
förflutna, och minnas historian hans far berättade för honom. För att
stilla barnbarnets nyfikenhet kommer han att svara genom att berätta
legenden om dem som föll offer för den svåra sjukdom som härjade
då, för många, många år sedan, och som hotade att utrota alla
människor på jorden.
Pojken, nu ännu mer nyfiken, kommer att vilja veta mer om legenden.
Morfadern kommer att gå till bokhyllan och ta fram ett skrivhäfte,
med gamla, gulnade sidor. Han kommer att förklara att denna lilla
bok innehåller minnen från okända hjältar som lidit och kämpat för
att utrota den dödliga sjukdomen.
“Jag lovade min pappa att ta hand om häftet – kommer morfadern att
säga till pojken – gör nu du det samma, för att bevara minnet av dessa
människor. När du lärt dig läsa kommer du att få veta mer om denna
historia.”
Pojken kommer att ta häftet i sina händer, och peka på två teckningar:
“Vad är det där, morfar?” “De är bilder av Positiva Gruppen och
Noaks Ark.” “Vad betyder det?” kommer pojken att fortsätta fråga.
“Det kommer du att få reda på när du börjar läsa.” “Snälla morfar, läs
den första berättelsen för mig.” “Det lovar jag att jag ska, men nu är
det redan kväll och du måste gå och lägga dig. Imorgon är din första
dag i skolan.”
Miguel Angel Fraga
Minnesskrift till PG Syd & Noaks Ark
Llegará el día que un niño pregunte a su abuelo qué cosa es aquel lazo
rojo. El abuelo evocará el pasado, recordará la historia que le contó su
padre, y responderá– para satisfacer la curiosidad del nieto – con una
leyenda sobre las víctimas de una pandemia que una vez, muchos
años atrás, amenazó con extinguir a los hombres de la tierra.
El niño, aún más curioso, querrá saber sobre la leyenda. El abuelo
extraerá del librero un cuaderno antiguo con hojas amarillas y
oxidadas. Explicará que ese pequeño libro contiene parte de las
memorias de los héroes anónimos que padecieron y lucharon por
acabar con la mortal enfermedad. “Yo le prometí a mi padre
conservar el cuaderno –dirá el abuelo al niño-, haz tú lo mismo para
que la memoria de aquellos hombres no quede en el olvido. Cuando
aprendas a leer conocerás más sobre esta historia”.
El niño tomará el libro en sus manos y señalará dos dibujos: “¿Qué
es, abuelo?” “Son los símbolos de Noaks Ark y Positiva Grupo”.
“¿Qué significan?” –Pregunta otra vez el niño. “Lo sabrás cuando
comiences a leer el cuaderno” –responderá el abuelo. “Por favor,
abuelo, léeme el primer cuento”. “Te lo prometo, pero ya es noche y
debes dormir. Mañana será tu primer día de escuela.”
Miguel Ángel Fraga
Hej!
Jag blev kontaktad om det kommande 25-års jubiléet, och om jag ville
skriva några rader om hur jag levt och lever med hiv.
Först tänkte jag att det inte var något för mig eftersom jag inte är
medlem eller har varit heller på många år, men sen funderade jag lite till
och kom fram till att någon kanske kan ha nytta av min berättelse eller
tycka att det är tänkvärt.
Jag smittades av en kille i februari 1986 pga. att en kondom som
sprack, men det visste jag inte då, och han berättade inte heller att han
var positiv. Jag testades positiv på Infen 1987, och har gått där sen
dess. Min gode vän Leif Persson, kurator på Infen pratade med mig om
tanken att starta en grupp för hivpositiva även i Malmö (det fanns
redan i Stockholm), och få hjälp av Noaks Ark. Efter en del prat så
blev det gjort. Peo, Jimmy och jag startade PG Syd i Malmö under
hösten 1987. De första åren var kaotiska då ingen visste så mycket om
hiv och aids, och pressen var stor på oss i vår lilla grupp, folk började
dö till höger och vänster, och framtidsutsikterna såg inte bra ut.
Olika människor hanterade det på olika sätt, mitt sätt var ilska mot
själva viruset och orättvisan i att vi bögar skulle drabbas av något så
vidrigt! Jag är medveten om att det inte bara är bögar som drabbas,
men det kändes så då. Jag ville ju hinna göra saker innan jag dog, så jag
satte igång olika projekt såsom ta mc-kort, ta dykarcertifikat, resa
mycket, och utbilda mig genom en 3-årig högskoleutbildning.
Hela tiden var jag aktiv med inom musik och dans och teater, och hade
ett stort socialt nätverk av människor/vänner.
Mötena på PG Syd kändes många gånger kvävande för mig, jag kände
inte igen mig i många av de andras situation. Många var deppiga och
självdestruktiva och jag hade svårt att trivas eller känna att det gav mig
något att sitta där och höra andra älta sina sjukdomar. Jag har aldrig
mått fysiskt dålig av hiv! Psykiskt, javisst!
När både Peo och Jimmy var borta, kände jag mig inte riktigt hemma i
PG Syd, så jag lämnade över till andra som fortsatte med föreningen.
Jag tror att det visst har ett berättigande för de kanske ensamma eller
nysmittade som behöver stöd, att föreningen finns kvar, men idag när
det finns nya fakta och mediciner mot hiv, menar jag att situationen är
en annan än 1987.
Jag är oerhört tacksam att jag är en av de som överlevde fram tills det
började komma mediciner, som jag på inrådan från min läkare har
käkat i ca åtta år. Jag mådde fortfarande bra när jag startade med de nya
medicinerna, men vissa värden hade dalat. Jag gillade inte iden att äta
medicin varje dag och få biverkningar, men efter en viss övertalan gick
jag med på det och har faktiskt inte haft några biverkningar heller.
Sedan tio år lever jag tillsammans med en annan hivpositiv man i ett
hus på landet, och vi är lyckliga med det.
Hela tiden har jag också arbetat, och därför vill jag inte lämna ut den
här berättelsen med namn, eftersom det fortfarande är så laddat med
hiv i vårt samhälle.
Det skulle vara kul om jag och min man blev bjudna till 25-års jubiléet,
det är ju ändå en del av halva mitt liv !
Hej!
När jag fick reda på att det kallades till 25 års ”jubileum” för Noaks
Ark och Positiva Gruppen Syd blev jag förvånad och ställd. Är det så
att vi har arbetat med hiv frågan under så lång tid?
Jag satte mig ner och började gå tillbaka i mitt minne och började se på
alla erfarenheter man gjort under de år jag har funnits med i arbetet på
lokal nivå. Jag började på Noaks Ark 1991 som volontär och som
anställd 1992.
Jag slutade min anställning på Noaks Ark i mars 2011. Det första som
kommer till mig är alla fantastiska människor jag har haft glädjen att få
träffa i just glädje men även i mycket sorg. Många har lämnat oss under
åren som gått och det smärtar mig fortfarande när jag tänker på alla
dessa underbara personer som jag fått träffa under mina år inom
organisationen.
Det finns ett före under och efter som jag hastigt knycker från boken
”Med våra ögon” som jag har och fortfarande ibland tar fram och läser
olika kapitel i för att inte glömma hur det var på 90-talet innan
kombinationsbehandlingen kom och det blev en förändring i
hivarbetet.
Idag, 2012 var har jag hamnat och hur man går vidare och hur svårt det
är att lämna frågan. Det är som många säger, ” en gång aktiv inom
frivilligsektorn/ civila samhället och man kommer för resten av livet
vara delaktig på något sätt”. Jag känner att så är det för mig och jag
kommer förmodligen att kasta mig ut i nya utmaningar igen och igen.
Jag har lämnat Skåne och Noaks Ark för att anta just nya utmaningar i
Stockholm och paraplyorganisationen Hiv-Sverige. Min roll inom
denna rikstäckande organisation är att vara ombudsman för våra
medlemsföreningar runt om i Sverige och att arbeta bland annat för de
mänskliga rättigheterna och för ökad livskvalitet för personer som lever
med hiv i Sverige. Mycket spännande och oerhört intressant arbete.
Samtidigt får man inte glömma att det fortfarande än idag, 2012 kan
vara svårt att leva med hiv i det svenska samhället. Det finns
diskriminering, stigmatisering och inte minst självstigmatisering. Man
får inte glömma att personer som lever med hiv inte alltid får bra
bemötande inom sjukvården.
Det kan vara svårt att leva utanför storstadsregionerna och fungera i
sitt yrkesliv. Att hämta ut sin medicin i en vanlig affär sedan
apoteksregleringen kom att genomföras i Sverige är inte lätt, hur
fungerar sekretessen till exempel? Tillgång till sprutbytesprojekt över
hela landet är en självklarhet, där Malmö/ Lund framstår som ett
lysande exempel.
Hiv, brott och straff är en oerhört angelägen fråga i Sverige idag och
det är en lång väg kvar innan personer som lever med hiv blir bemötta
utifrån de mänskliga rättigheterna.
Det finns oerhört mycket man kan skriva om hur det ser ut idag och då
förstår man att det är en lång väg kvar innan vi alla har lika värde i vårt
samhälle!
Peter Månehall
Oktober 2012
Kontaktannons i dagstidning
I en söndagstidning 1987 har jag satt in en annons: ”Söker kontakt med
Hivpositiva killar/män. Svar till ”37-åring”.
Jag får svar från 2 killar: den ene skriver om ålder, intresse osv. och
som jag träffar en gång, vi matchade inte så bra tyckte jag.
Den andre killen skrev att han och några andra killar skulle starta en
grupp för hivpositiva och undrade om intresse fanns, i så fall var jag
välkommen till Noaks Ark Malmöhus lokal på Baltzargatan i Malmö en
kväll, en höstkväll, torsdag tror jag. Porttelefon, hissen upp, spänd
förväntan och ringer på klockan.
Om jag minns rätt så var vi nog en 8-10 personer den kvällen. Vi fikade
och pratade, alla var lite spända och några mådde inte så bra både
fysiskt och psykiskt. Det var ju inte så konstigt, för det som nu skrevs i
tidningarna-Radio och TV var ju nedslående och deprimerande.
Pestsmittade bögar skulle ”märkas”, sättas på någon ö och isoleras för
att inte en epidemi skulle bryta ut och drabba ”vanligt” folk.
Regelbundna träffar kom igång, någon fixade till lite mat och efter ett
tag så kom vi överens om att vi skulle starta Kamratgruppen Positiva
Gruppen Syd. Posithiva Gruppen fanns redan i Stockholm. En grupp
för alla hivpositiva kvinnor, barn och män, dock ej aktiva narkomaner,
som tillsammans med bögar och prostituerade utgjorde riskgrupperna,
och fortfarande är bovarna i dramat. Vi fanns i Noaks Arks lokaler på
Baltzargatan.
Med tiden så kom det fler killar med i gruppen, och en resa till
Stockholm gjordes. Jag vill minnas att det var till den första Nordiska
träffen. Ett par träffades, en islänning och en stockholmare och de bor
numera på Island tillsammans.
Arken fick nya lokaler på Södergatan, 4:e våningen, en fantastisk
gammal lägenhet, omgjord till kontor. Det donades och möblerades: på
MAS hämtades skrivbord och stolar, kök inreddes, möbler målades.
PG Syd fick ett krypin i den gamla pigkammaren, och det var då som vi
på allvar började med våra Torsdagskvällar, och vi var fortfarande en
del av Noaks Ark.
Nu började snacket om att starta en egen förening med styrelse, så att
vi kunde söka egna pengar och inte ligga Noaks Ark till last. Något år
senare fick vi en egen lokal på 2:a våningen under Arken.
Karsten ställde upp och jobbade volontärt i föreningen, och där var nu
öppet på dagtid några dagar i veckan och på Torsdagskvällar som
vanligt.
Ännu en flytt, nu till 3:e våningen och större lokaler som blev vårt
storslagna tillhåll fram till 2004 då Regionen tvingade Noaks Ark och
PG Syd att flytta ihop igen på 4:e våningen.
Det är många människor som har passerat genom åren, alltför många
har vi fått ta farväl av, unga kvinnor och män i sina bästa år. Personer
som inte orkade leva med sitt hiv eller som inte fick möjligheten att
upplevaden nya medicinbehandlingen som kom 1996.
Vi som blev kvar fick plötsligt ställa om våra liv, dödsdomarna som vi
fått, skulle nu omvandlas till en kronisk sjukdom, och vi skulle få leva
ett ”normalt liv” med allt som det innebär med hiv i ryggsäcken och
med daglig medicinering.
2006 var det åter dags att flytta, nu till Barkgatan vid Möllan där vi, PG
Syd och Noaks Ark åter delar lokaler.
I år ”firar” vi 25 år som föreningar, och som vanligt sliter vi vårt
grånande hår och försöker få Regionen riktigt förstå att vi behövs för
att ta tillvara de hivpositivas möjligheter att leva ett öppet och tryggt liv
i dagens samhälle.
Vi har haft många glada och trevliga stunder tillsammans, men tårar,
sorg och saknad har också varit en del i våra liv, när vi mist vänner och
nara och kära.
Malmö 18/9 2012 Benny
Efter en ganska riksomfattande turné 2001 där jag informerade ca 55
tusen elever om säkrare sex och att leva med hiv, kom jag till Malmö i
juli det året. Slutade inte med att gå ut i skolor för att informera om
livet med hiv, det har fortsatt men i lite mindre omfattning
Jag kom i kontakt med Positiva Gruppen Syd som då låg på Södergatan
i augusti där jag ganska snart blev ombedd att delta i
matlagningsgruppen som anordnade torsdags middagar för
medlemmarna och även middagar vid lite festligare tillfällen som
gåsamiddag och jubileum.
Det var ganska välbesökta arrangemang och trevligt. Vi hade även
öppet ett par år på julafton för dem som satt ensamma och även andra
som kände för att komma det serverades lite god mat och dryck med
mycket prat och skratt.
Sedan blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att ställa upp att vara
med i styrelsen vilket jag tackade ja till 2002 och satt med där till och
med 2005. Efter de 3 åren kände jag att det var dags att göra något
annat och jag tog en time out vilket kändes bra.
Jag köpte då min lilla papegoja Kesha som sedan blev och fortfarande
är en liten maskot för föreningen, Han har varit med på de flesta
arrangemang när vi har synliggjort föreningen som på Pride i
Stockholm och Regnbågsveckan Malmö och andra ställen där vi har
deltagit.
Positiva Gruppen Syd flyttade sedan till Barkgatan tillsammans med
Noaks Ark Malmö i nya lokaler. Jag besökte föreningarna lite då och
då, och var med på en del aktiviteter trivdes bra.
Fick återigen frågan om jag kunde tänka mig att ställa upp i styrelsen
igen, och det gjorde jag 2011 och har nu haft hand om maten till
torsdags träffarna som är 2 gånger per månad och lite andra middagar.
Nu de senaste åren har jag även fått förtroendet att koka ärtsoppan och
grädda pannkakorna till Word Aids Day. Föreningen är ju inte så stor
så det kan ibland bli lite tungt att hålla på och ordna med saker som ska
fixas för att försöka få flera att komma till de olika aktiviteter som båda
föreningarna ordnar både tillsammans och var för sig.
Hans Andersen
Noaks Ark Nordvästra Skåne
Att arbeta med frågor vad gäller hiv och med människor som lever
med hiv och deras närstående har för mig alltid varit självklart.
För att få bättre kunskap om hiv och för att bättre kunna möta
människor som lever med hiv och deras närstående anmälde gick jag år
1988 till Noaks Arks Basutbildning och Stödutbildning som Noaks Ark
Malmöhus anordnade.
Här fick jag möta människor som var engagerade för dem som levde
med hiv och deras närstående och också dem som levde med hiv. Jag
fick också på nära håll se vad viruset kan göra med en människa
somatiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt och socialt.
Det var under dessa utbildningar intresset vaknade allt mer för att så
småningom bilda en Noaks Ark i Helsingborg. Fanns det ett behov i
Malmö idag skulle det med all säkerhet finnas ett behov av en Noaks
Ark också i Helsingborg.
Jag pratade om mina tankar vid olika tillfällen då jag var på Malmö
Arken.
Det visade sig att en annan kille från Helsingborgs trakten som gått
utbildningar i Malmö också hade gått och haft samma tankar som jag.
Så fick han veta mina tankar och planer.
En dag i februari 1989 ringde han på min telefon på lasarettet. Vi
beslöt att träffas och dela våra tankar och planer.
Den 2 mars år 1989 träffades vi på min expedition på lasarettet och
lade de första grundstenarna till det som sedan skulle bli Noaks Ark
Nordvästra Skåne
Vilka tankar hade vi? Vilka planer var våra? Varför ville vi ha en Ark i
Helsingborg?
Vi hade båda på olika sätt fått uppleva en hiv-bärares och de
närståendes livssituation samt omgivningens reaktioner.
Det vi kände att vi ville vara med att skapa i Helsingborg var en plats
dit man som hiv-bärare kunde komma med hela sig utan att bli
ifrågasatt, där det viktigaste var människan och inte viruset, en oas mitt
i det tuffa samhället. En plats där man kunde hämta ny kraft för att gå
ut igen., en oas, där en hemkänsla i ordets positivaste bemärkelse rådde.
Till denna oas skulle bärare av hiv kunna komma för att få samtala med
människor som visste vad viruset innebar, för att finna någon som
lyssnade utan att lägga värderingar på det man fick höra och för att ingå
i en gemenskap av värme och omtanke. Oasen skulle också vara till för
närstående vars livssituation förändrades på grund av att viruset
kommit en så nära.
Dessutom skulle denna oas vara till för alla som kände rädsla inför
viruset, att ha blivit smittad eller skulle kunna bli smittad. Här skulle
man kunna få kunskap om hiv för att kunna hantera olika situationer i
livet så att inte obefogad rädsla får styra oss så att vi brister i
medmänsklighet och omdöme och medverkar till ett avståndstagande
utan istället ser att vi kan leva tillsammans. Först då kan vi närma oss
en förståelse av vad det innebär att leva i skuggan av aids.
Detta var grundtankarna som vi tog upp vid vårt första samtal.
Vi insåg att vi inte ensamma kunde förverkliga dessa. Därför såg vi oss
runt efter människor i vår omgivning som vi kunde tänka skulle ha
intresse av och vilja att bygga en Noaks Ark i Helsingborg.
Det visade sig att det fanns fler än vi två som hade samma önskan och
tanke. Noggrant samlade vi material till vår ark, människor med empati
och sann kärlek.
Så blev vi då fem personer tre av oss levde med hiv det var en tillgång i
vårt arbete
Under våren, sommaren och sensommaren 1989 träffades vi
regelbundet hemma hos varandra.
Diskussionerna var många, planerna stora och viljan stark att det skulle
bli en Ark i Helsingborg. Arken byggdes i en tid då vi inte såg det kaos
som hiv - viruset skapade för de människor som drabbades. Men vi
insåg vad som skulle komma att hända inom en nära framtid Vi var
ense om att behovet av en Ark just nu kanske inte var så stort. Men var
och en av oss visste att behovet skulle komma. Arken skulle då inte
vara under uppbyggnad. Då skulle den stå klar.
Då vi pratat oss samman och diskuterat behovet och möjligheterna och
såg oss ganska färdiga samtidigt som vi förankrat våra planer hos olika
människor och institutioner var det fem eldsjälar som kallade till ett
sammanträde i Maria församlingshus i Helsingborg den 4 september år
1989.
Till detta sammanträde hade vi kallat personal från infektionskliniken i
Helsingborg, representanter från Röda Korset, Malmöhus läns
landsting, kuratorerna vid Helsingborgs lasarett, Maria församling och
representanter från Noaks Ark Malmöhus.
Vi fem som varit initiativtagare till en Noaks Ark i Helsingborg beskrev
våra tankar och våra planer samt de möjligheter och behov vi såg för
en Ark i vår stad. Efter noggranna överläggningar beslöts enhälligt att
bilda en Noaks Ark i Helsingborg. Namnet den skulle bära skulle vara
Noaks Ark Nordvästra Skåne. En interimsstyrelse valdes.
Efter mycket arbete av möten och tankearbete hade vi så nått målet. Vi
hade en Noaks Ark i vår stad men den hade ingen plats att lägga till
vid.
Då kom Röda Korset med ett erbjudande som vi genast anammade. Vi
kunde få vara i deras lokaler på Örebrogatan tillsammans med dem till
dess att vi hittade något annat. Här hade vi också vårt första
styrelsemöte då Jan-Olof Morfeldt, ordf. för Noaks Ark/Röda Korset i
Stockholm var med.
Nu togs bl.a. lokalfrågan upp. Vi behövde en plats som bara var vår.
Det var då som Helsingborgs Röda Kors kår erbjöd oss att överta
deras ungdomslokaler på Södergatan 4, 4tr.. Dessutom erbjöd de oss
att betala hyran till dess att vi kommit igång med vår ekonomi..
Naturligtvis antog vi detta generösa erbjudande och den 16 oktober år
1989 kunde vi flytta in i våra första egna lokaler och samma dag ha vårt
första Föreningsmöte.
Nu var tiden förbi då vi ”konkat” runt med Arkens expedition i en
väska och landat till på Örebrogatan för att skriva maskin, kopiera och
ringa. Nu var också de flesta formella sakerna klara att ordna med
bank, postgiro, firmatecknande etc., etc. Snart skulle vi kunna ägna oss
åt Arkens målsättning.
Dagarna före vårt första Föreningsmöte som var den 16 oktober 1989
hade föregåtts av ett idogt arbete med att skaffa möbler och inredning
till lägenheten, tre rum och ett litet kök.
Efter att ha frågat på Helsingborgs lasarett om de kunde hjälpa oss
med möbler och de sagt ja började ett sökande. Vi fick löfte om att ta
oss till överskottslagret på S:ta Maria Sjukhus och där se efter om det
fanns något vi kunde använda.
Vi begav oss dit och letade bland möbler och inredning som tagits bort
från avdelningar som stängts. Det fanns mycket som vi kunde tänka
oss att använda. Vi samlade ihop en hel del saker, sedan stod lasarettet
för kostnaderna att transportera detta till vår lokal. Vår tacksamhet till
Helsingborgs lasarett var stor. Vad skulle vi möblerat med om inte
lasarettet varit så generösa?
Färger på möbler och tyger var kanske det vi tänkt oss men för detta
fanns det bot. Till vår lokal kom en tjej som var tapetsör. Hon klädde
om stolarna i ett grårandigt tyg. Arbetet bjöd hon på. Stolar och bord
transporterades till Klippan för om målning i en grå färg.
Då möblerna var plats efter renovering började ett arbete att se till att
lägenheten blev som vi hade tänkt, en plats med hemmiljö.
Då klockan började att närma sig 19.00 den 16 oktober stod lägenheten
klar. Blommor prydde borden. Ljusen brann. De av en medlem skänkta
kaffekopparna var framdukade Lukten av kaffe och de av medlemmar
hembakade brödet fyllde rummet och mötte våra första medlemmar då
de steg in på Noaks Ark genom den öppna dörren, som sedan alltid
skulle stå öppen.
En Ark dit alla var välkomna oberoende av sexuell identitet, politisk
åskådning, livsåskådning eller religiöstillhörighet Här fanns inga
betänkligheter om hur man blivit smittad. Inga skyldigt eller oskyldigt
smittade fanns. Hit kom man och var välkommen som den man var
med det man bar i sin ryggsäck och ingen frågade vad som fanns i
ryggsäcken. Det var vars och ens sak att berätta om eller då man ville.
Det som sades här och det man ser här visste man kom aldrig ut
Till Arken kom man för att få vara den man var. Så också jag först som
människa sedan som präst. Här fick jag vara arkare som alla andra men
också präst. Vi fick komma bort från det kaos man kunde uppleva i
samhället, i familjen, på arbetet bland vänner. Där utanför där
utanförskapet kunde bli stort, där fördomarna haglade, där
misstänkligheterna grodde runt omkring på grund av att det virus man
bar på. Där livet togs ifrån en.
Då känslan av ensamhet, litenhet och maktlöshet blev allt för stor och
rädsla och ångest gnagde i det inre fanns Arken med människor som
ville förstå. Här fick vi hjälpas åt att bearbeta tankar och känslor och att
tillsammans gå vidare. För många blev det en plats av trygghet och ro i
en livssituation som var svår att leva i och är så också idag.
Så blev då Noaks Ark Nordvästra Skåne så småningom klar och lade
till på Södergatan 4, 4 tr. i Helsingborg. Den första platsen som kändes
som vår.
Arbetet med att förverkliga Arkens målsättning hade börjat. Ett arbete
som var krävande på olika sätt och som behövde människor med
empati som kände att man ville vara med att förverkliga vår målsättning
och som ville bli volontärer Till Arken kom vi för att fylla på livet för
att orka gå ut och möta livet utanför. På Arken värnade vi om livet och
hjälptes åt att leva trots viruset.
Själv hade jag en tjänst i Sjukhuskyrkan i Helsingborg. Av min
församling, Maria församling i Helsingborg som såg värdet i Noaks
Arks arbete, fick jag i min tjänst lägga in arbetet med Noaks Ark, så är
det också idag.. Det innebär att jag kan finnas på Arken och där möta
människor som kommer dit för att samtala om sin situation och också
följa med ut till olika grupper för att informera om hiv/aids.
Här på Arken får jag vara arkare som alla andra men också präst och
själasörjare då någon vill tala om trosfrågor, existentiella frågor, skuld
och skam om allt annat som rörde sig i det inre.
Det var inom stödverksamheten, denna verksamhet som tangerar min
tjänst som sjukhuspräst, jag kom att finnas. Men också inom
informationsverksamheten kom jag till att börja med att ingå för att ta
upp de etiska frågorna kring hiv/aids. Jag fick vid dessa
informationstillfällen uppleva hur stor okunskap det fanns vad gäller
hiv och också vilken stor rädsla det fanns bland människor, en rädsla
som var befogad men som berodde på okunskap.
På grund av att behovet av Noaks Ark verksamhet har förändrats
under åren inte minst efter det att de nya bromsmedicinerna kommit,
började man att se efter nya former att verka.
År 2007 blev Noaks Ark Nordvästra Skåne och Noaks Ark Malmöhus
tillsammans Noaks Ark Skåne med en styrelse och en budget. Detta
innebär bl.a. att Noaks Ark har lokaler både i Helsingborg och i Malmö
men att verksamheten samordnas både vad gäller stöd- och
information/utbildningsverksamhet. Att det bedrivs verksamhet både i
Helsingborg och i Malmö är viktigt inte minst inom stödet då avståndet
mellan Helsingborg och Malmö för många kan kännas långt.
Trots att Noaks Ark under åren genomgått förändringar och utvecklats
i tiden har dess målsättning aldrig förändrats. Den är densamma idag
som den var 1989.
En tjänst för människan.
Mats Persson
Sjukhuspräst
Ordf. i Noaks Ark Nordvästra Skåne från början och många år framåt.
”En tillbakablick”
I början av december 2005 kontaktades jag av Kerstin i valberedningen
för Noaks Ark Nordvästra Skåne som undrade om jag kunde tänka mig
att gå in som ordförande i föreningen. I sanningens namn sköt jag
frågan lite ifrån mig eftersom jag ett bra tag känt att föreningslivets alla
vedermödor hade jag fått för mycket av. Men skam den som ger sig, i
januari månad knackade jag på dörren till Bruksgatan 29 där föreningen
hade sin lokal. De som öppnade var Jytte och Kerstin, två veteraner. Ja,
lokalen, egentligen mer likt ett hem än ett kansli. Informatörerna
Magnus och Maja var ute på uppdrag. Vi fick en lång pratstund om
föreningens verksamhet och aktuella frågeställningar.
Tidig morgon, efter årsmötet, började med en rivstart. Region Skånes
bedömningsgrupp hade kallat till samtal på MAS inför stundande
bidragsfördelning, tre månader in på löpande verksamhetsår. Döm om
min förvåning, vi, alla föreningar som hade sökt bidrag klumpades ihop
i en och samma lokal för genomgång inför varandra. Det hade jag
faktiskt inte varit med om tidigare. Nåväl kritiken nådde fram och
denna kollektiva hantering ändrades så småningom. Men känslan av att
stå med mössan i handen är densamma.
Noaks Ark Nordvästra Skåne var en liten förening. Personal, styrelse
och volontärer arbetade nära varandra. En viss familjekänsla kunde
kännas i väggarna. Mats Persson, föreningens förste ordförande och
sjukhuspräst garanterade kontinuitet, vakade över oss och såg till att
Maria församling årligen bidrog med pengar till stödet. Så och idag.
Föreningens aktiviteter i Helsingborg med omnejd var då som fram till
dess att lokalerna stängde uppdelade i de tre verksamhetsbenen, stöd
och sociala aktiviteter, utbildning och information. Återkommande och
mycket uppskattade större sociala arrangemang var jul-, påsk- och
midsommar-middagar eller luncher. Trevlig stämning, god mat och
goda samtal. Andra aktiviteter var träffar på Mor Cilla i Arild,
dagsutflykter, bowling, massage m.m.. Basutbildning och
skolpresentationer genomfördes efter inarbetade rutiner.
Men, förändringens tider närmade sig och jag skulle vilja säga av två
skäl. Dels ekonomiska, dels av behov av att se över vårt sätt att arbeta
och den egna organisationsstrukturen. Tiden hade runnit iväg och
behoven såg annorlunda ut än på 80-talet.
När det gällde ekonomin så berodde det inte så mycket på Noaks Ark
Nordvästra Skåne, för vi var stadda vid kassa, utan krav från Region
Skåne som hade synpunkter på att vi hade två NA-föreningar i Skåne
och krävde att verksamheterna skulle samordnas. Vi var naturligtvis
inte så blåögda att vi inte anade att regionen räknade med vissa
synergieffekter som det heter på byråkratspråk. Men inte i den
omfattning som skedde och på ett bräde. Det skapade ganska
omedelbart problem när Noaks Ark Nordvästra Skåne och Noaks Ark
Malmöhus väl gått ihop till en ny förening Noaks Ark Skåne.
Den andra orsaken som på ett sätt var betydligt svårare att tackla var
förändringen av organisationens arbetssätt. Den gamla omtalade
”Noaks Ark-andan” som präglades av 80-talets historik och arbetssätt
ställdes mot den nya tidens krav på mätbara resultat och effektivitet.
Dessa två samverkande faktorer ställde oss inför omfattande
prövningar.
En förening som Noaks Ark är för sin överlevnad beroende av sina
volontärer. Under åren har mycket stor del vilat på tillströmningen av
frivilliga krafter. Många har kommit och gått efter goda insatser. Men
liksom föreningslivet i stort i Sverige, oavsett inom vilket område, så
verkar tidsutrymmet för ett sådant engagemang krympt. Det är synd,
mycket synd, för engagemang i en förening ger så mycket tillbaka. Nya
kontakter, nya kunskaper inom områden som kanske varit delvis
okända och som till slut leder till ökad förståelse människor emellan.
Så, om jag nu så här på slutet får önska mig något speciellt, så är det att
vi alla aktiva på olika ställen förmår sprida kunskapen om Noaks Ark,
våra värderingar och vad föreningen vill uppnå och därmed väcker
intresset för volontära insatser in i framtiden. För föreningens mål är
ännu inte uppnått!
Anna Åkerhielm, f.d. ordförande i Noaks Ark Nordvästra Skåne och
f.d. ordförande i Noaks Ark Skåne
FÅR JAG EN KRAM
ATT KRAMAS ÄR HÄLSOSAMT
DET HJÄPLER MOT KROPPENS IMMUN FÖRSVAR
Den gör mig frisk
Den minskar depression
Den har inga biverkningar
Den minskar stress
Att kramas är en mirakeldrog för mig
En kram är naturlig
Den är äkta och en söt gest
Har inga tillsatser
Den är hundra procent glädjande
Att kramas är perfekt
Den är en utopi
Fettfri, skattfri, miljövänlig och återvinningsrik
Man ger en kram och får en tillbaka
Får jag en kram, Tack
(Brev)
Tankar
Hej Lena,
Hoppas allt är bra med dig och de andra på Arken. Själv gick jag och
bröt armen för drygt en månad sedan. Jag är vänsterhänt och bröt
höger som tur är. Hörde genom mina flickor att det var 25-års
jubileum. Tänk vad tiden går! Jag kommer ihåg när Jimmy tog med mig
till Noaks Arks första lägenhet. Det var där jag träffade Catharina
första gången. Tack vare er hade Jimmys livskvalitet och ett värdigt liv
ända till fram tills han somnade in, omgiven av oss och alla ni som var
hans vänner under alla åren. Jag minns att det gick ut en förfråga om
det fanns någon som kunde hjälpa till på natten. Det var många som
erbjöd sig. Ni var fantastiska och vi är er evigt tacksamma för all hjälp
vi fick. Där är så mycket minnen från den tiden, både goda och ledsna.
Som tur är behövs både skratt och gråt i livet. Tänker på alla stunder i
våra anhöriggrupper. Som du har stöttat oss genom åren. Hoppas du
förstår, kära Lena, hur mycket det har betytt och hjälpt oss vidare. Så
väl vi behövde sitta där, och prata, fråga, gråta och kramas. Det värmer
att Jonas Gardell kommit ut med sin första bok, ser farmemot 2 och 3.
Vi vet ju hur det var, vi som stod nära och bredvid. Genom böckerna
når det ut. Det får aldrig glömmas bort. Vi hedrar dem som lämnat oss
genom att prata om våra kära. Jag och min familj har valt ut ett kort på
Jimmy. Där han ser ut då som vi vill minnas honom. Vi har även en
dikt som betydde mycket för Jimmy. Han hittade den till Olof Palmes
begravning:
Var och en står ensam på jordens hjärta
Gnomborrad av en solstråle
Och plötsligt är det afton
I längtan speglas behov
behov kan bli verkliga
S. Quasimodos
Många hälsningar Agneta
Ps Gert hälsar Ds
Saknad är ofylld längtan
om än för en kort sekund
Försvar mot saknad av ofylld längtan
är dröm och radering
Ur ofylld längtan föds skyddet
i kampen mot slag och sår
Dikt
Om jag fått en
blomma för var gång
du fått mig att le så
skulle det funnits en
trädgård att
promenera i för evigt
Tankar angående ordet stöd
De ord som kommer till mig när det gäller stöd:
Att finnas till hands.
Att vara medmänniska.
Att lyssna, inte bara vad som sägs, utan lyssna också på vad som är
outtalat.
Empati.
Fingertoppskänsla.
Diskretion.
Ge inte välmenande råd i tid och otid.
Tålamod och kunna vänta.
Låta den stödtagande ta den ledande rollen.
I vissa fall, fråga rakt ut i stället for att trampa i klaveret.
Finna ut vad stödtagarens behov är.
Den som ger stöd måste rannsaka sina egna motiv och vara ärlig mot
sig själv.
Stämmer inte kemin i en stödkontakt, lämna omedelbart över till annan
stödvolontär.
Håll en nära kontakt med andra stödvolontärer som ingår i samma
team.
Sök alltid råd och hjälp hos stödansvarig och informera klart, tydlig och
ärligt.
Blanda inte in andra stödvolontärer som inte tillhör ditt "team".
Inse dina begränsningar och ta inte på dig mer än du orkar och klarar
av.
Lova inte mer än du kan hålla.
Var alltid punktlig och bemöda dig om att ha "back up" om något
skulle fallera.
Gör en klar gränsdragning i ditt stöduppdrag och överskrid inte
gränserna.
Skulle relationen mellan stödgivare och stödtagare övergå i en relation
av annan art, meddela stödansvarig omedelbart och fatta ett
gemensamt beslut hur den fortsatta relationen skall vara.
Av en volontär
Tal av två volontärer i samband med att Noaks Ark fyllde 5 år.
Vi kom båda till Noaks Ark i början av oktober 1987 och har varit
volontärer sedan dess. Vi tänkte titta tillbaka på de gångna fem åren.
Vi får ofta frågan, vad är en volontär och vad är en Noaks Ark? En
högstadieelev som lyssnat på en våra informationer skrev; ” Noaks Ark
är ett ställe där det jobbar folk som varit psykologer, präster,
sjuksköterskor och sånt. Där finns också volontärer som sover över
hos folk som är smittade och ibland går ut och dansar med en”.
Här i Malmö finns det två Noak Ark. Det andra ligger i Folkets Park
och är fullt med djur. Ibland förväxlas vi. Bara i somras ville en tjej
gärna praktisera här, hon ville gärna bli veterinär. Peter övertygade
henne så småningom, att hon kommit fel. Vi undrar fortfarande hur
många som egentligen ville ha information om oss, som istället får veta
allt om getter, höns och grisar.
Ett av de områden där vi volontärer är aktiva är informationer. Vi
informerar ofta och gärna. Viktigt är att göra ett gott intryck, både
språkligt och känslomässigt. Det innebär att vi får stanna på vägen och
byta kläder i bilen till medtrafikanterans frövåning och förtjusning.
Att var ute i god tid är viktigt., då är vägbeskrivningar och kartor som
stämmer ett måste. Detta till trots händer det att vi kör 5 mil fel och
kommer om det vill sig väl, 45 minuter för sent. Under informationer
händer det att folk vill veta att kondomer är ett bra skydd mot aborter
eller att kvinnliga volontärer fastnar ohjälpligt med fingrarna i
kondomen. En information avslutades med att en volontär sjöng, ”Bä
Bä Vita Lamm” på teckenspråk!
PÅ Arken har vi olika kurser och grupper. Utöver teckenspråkskursen
har vi haft bildkurs och en ambition att starta en keramikkurs. Detta
ledde till att Eva först tog sin brännugn till Baltzarsgatan och vid flytten
bars den hit (den väger över 100 kg). Nu står den på tredje våningen
och har bara använts en gång … och då inte i samband med någon
keramikkurs. Ridklubben blev däremot en succé – till den milda grad
att det var svårt att hitta volontärer som ville SITTA i receptionen.
Den mest röriga och oorganiserade tradition vi har är Luciafirandet. I
valet av Lucia spelar inte sexuell läggning, kön, livsåskådning heller
någon roll. Vi har således haft en visserligen blond Lucia – men med
ludna ben (det kanske var Lucius?) Alla Lucior har varit fnittriga och en
till om och med snusade.
1987 fanns inte WAD. WHO utlyste 1:e december till en dag då man
speciellt uppmärksammar hiv/aids, under Internationella Aids
konferensen i Stockholm 1988. Sedan dess har vi haft en
ljusmanifestation till minne av våra vänner som dött och för att hedra
de som lever med hiv/aids i Sverige.
WAD har för oss blivit lika med öppet hus och ärtsoppa på Arken.
Ärtsoppa åt vi redan en kväll i november 1987 då Carin gjorde
pannkakorna. Det var första gången ALLAS vår mat-Carin stod vid
Arkens spis. Alla har njutit av hennes kokkonst. Till en början var det
middagar kl. 17.00 men snabbt blev det luncher två gånger/veckan,
tisdagar och torsdagar. Sedan kom Barbara och fyllde på med
onsdagarna. En säger en gång har det hållit på att gå snett för Carin,
hon hittade en grytlapp i champinjonsoppan. Någon hade varit och
nallat av soppan och glömt undanröja beviset. Catharina frågar därför
alltid numera om hon får ta maten själv, innan hon går på hembesök
med en matportion.
Som ni alla vet speciellt Carin och Barbara uppskattar vi god mat under
festliga former. Vi firar påsk, pingst, midsommar, kräftpremiären,
Mårten och julen med luncher och fester.
Apropå fester! Den första och vildaste var legendariska ”Take a walk
on the wild side” mars 1988. Vi tjejer hade inte en chans när det gällde
kreationer och utstyrsel för där tog killarna över. Köket var sminkloge
halva eftermiddagen. Vissa volontärer hade glitter med sig hem som de
gärna delade med sig av. Det fanns kvar när vi ett år senare flyttade, det
var det enda sättet att bli av med det. En annan efterdyning från festen
var att många hade svårt att gå både med eller utan skor.
När vi flyttade hit fick vi äntligen tillräckligt med plats. Baltzargatans
lokaler var trånga men mysiga. Den centrala platsen var i käket liksom
här. Där fikade vi, lagade mat, diskuterade och ibland gjordes vi
hemlösa när dörren till köket stängdes. En orubblig regel var och är att
stängd dörr alltid respekteras. Problemet var att dörren och era väggar
hade fönster. Sekretess medvetna som vi är låtsades vi att vi inte såg
vilka som samtalade tills dörren öppnades igen
Volontära insatserna rörde sig mycket i början om att möblera och att
fixa till möbler. En annan viktig uppgift var skötslen om de två fåglar
som en volontär donerat.
Vi flyttade från Baltzarsgatan i månadsskiftet februari-mars 1989. Som
alla andra aktiviteter skötte vi även flyttningen själv. Avståndet var inte
långt men det är inte det som avgör hur rörigt och jobbigt det blir. Så
småningom så kom vi på plats. Men enligt en säker källa som vill vara
anonym så finns det grejer kvar i källaren. Där ibland den blommiga
fåtölj som Eva skänkte. Den stod i Catharinas rum och var mer skön
än vacker.
Med tiden har Arken blivit större och vi volontärer fler. Många av oss
är med i flera grupper och Eva håller reda på i vilka när vi själva inte
vet. Vi inbillar oss att detta håller Arken flytande.
Ständigt lär vi oss nya saker, t.ex.
Att skramla med bössor på stan (vi har en volontär som är proffs)
Att använda kopieringsmaskinen
Att krama fram pengar ur Frazze
Att skriva maskin, klistra frimärken och etiketter och stämpla B-post
Att koka kaffe och plocka ur diskmaskinen
Vi har till och med lärt oss att parkera samtal i växeln. Allt under
sekretess och eget ansvarstagande.
Vårt hitintills största projekt var galan på Stadsteatern, som var till
förmån för stödverksamheten. Initiativtagare var Gert. Där lärde vi oss
att bära backar och öppna champagneflaskor. Träning fick vi 5 minuter
innan pausen, sen var det bara att servera de 900 galabeskarana (fråga
inte hur ben, armar och händer mådde efteråt). 60 volontärer jobbade
före, under och efter galan i sammanlagt 840 timmar. Sällan har vi varit
så trötta och glada som när vi skålade med resten av champagnen
utanför Stadsteaterns personalingång., efter en lyckad och
stjärnspäckad kväll, Därefter gick vi till Sheraton och avnjöt Kreolsk
buffet. Hur många av er vet förresten att vi höll på att förlora Carin vid
det tillfället? Carin organiserade tillsammans med andra volontärer
maten som serverades bakom scenen. Då Git Gay smakade fiskpatén,
anställde hon genast Carin att sköta hushållet i Nice. Som tur var
avböjde Carin vänligt men bestämt när hon hörde att Krister och
ungarna inte fick följa med.
Ett annat viktigt område är skötseln av lokalerna, som husgruppen står
för, där Ingrid är bas. Hon har lärt oss alla att fälla ner sits och lock på
toaletterna. Den volontärsuppgift, som är lättast att hitta folk till är
blomvattningen. Alla har känt sig kallade och ibland har blommorna fåt
vatten tre gånger per dag. Vi har tänkt, att det vore lika bra att skaffa
näckrosor, så alla volontärer kan få utlopp för ina vattningsbehov.
Som sagt har vi fått mer plats och större lokaler - ibland för stora. De
flesta receptionsvolontärer har jagat runt i lokalerna efter de anställda,
när de har telefon. Springandet fram och tillbaka är speciellt Lena bra
på. I receptionen har vi ibland funderat på att införa
hastighetsbegränsning med tanke på hennes och andras säkerhet.
Som i radions P1 har vi också våra följetonger här på Arken. En ändlös
diskussion har förts om rökandet. Efter att vi fick rökrummet har det
snabbt blivit den populäraste platsen, där även icke rökarena vistas och
fortfarande klagar på, att det röks för mycket här på Arken. I gengäld är
volontärsrummet nästan alltid tomt, utöver när någon stryker dukar.
Volontärsrummet kom annars till efter att många volontärer hade
uttryckt önskan om ett dylikt.
Den populäraste och längsta följetongen har handlat om mattan i
receptionen. Heltäckningsmattan har länge varit trasig där, och vi
bestämde att en matta skulle införskaffas att täcka över där det är
trasigt. Mattor kan ha olika färger och storlekar och att det är en viktig
problemställning har vi fått förstå. Nu är problemet emellertid löst, tror
vi, vi ska inte allas ha någon matta där! Istället tar vi bort
heltäckningsmattan och slipar parketten under.
En annan långkörare bestod i besöket hos Aids-linien i Köpenhamn,
det blev av så småningom, nu kvarstår att Aids-linien ska besöka oss.
Vi vet att vi volontärer är viktiga för Arkens verksamhet. De anställda
är också oumbärliga och har stått för kontinuiteteten häruppe. Vi vill
på alla volontärers vägnar tacka för det arbete ni dagligen utför och det
engagemang ni har lagt ner här.
Jag vill avsluta med att tala om vad Arken är för mig. Det är glädje,
sorg, spänning, kaos, stress, skratt, tårar, medmänsklighet, värme,
engagemang och kamratskap.
Jag kom till Arken efter att under några år ha levt nära hiv och aids.
Här har jag fått insikt och kunskap att bemöta och handskas med den
osäkerhet och de frågor hiv och aids väcker i varje människa.
Människorna vi möter på Noaks Ark blir ofta vänner för livet.
Gemensamt orkar vi gå vidare.
Arken melodi med text av praktikanterna Ulrika och Pia 1997
(melodi: Rövarna i Kamomilla stad)
Nu påsk-lunch vi på Arken har
Och Arne lagar maten
Så särskilt nyttigt är det ej
Det där som finns på faten
Så vill du hålla slankdiet
Och ej av maten bli så fet
Ja kom inte hit. Gör dig inget besvär
Varken anställda, vänner och volontär
En tapper chef det har vi här
Som heter Catharina
Hon rättfram är och ordning har
Och pushar på de sina
Ibland hon till savannan far
Och vi blir mol allena kvar
Men vi klarar oss allt, fast ej utan besvär
Både anställd och vän och som volontär
Du träffar oss här varje dag
Emellan cigg och fika
Behövs det nån att tala med finns två här specifika
Ja Pia hon är gladlynt hon
Å Pelle han e inte dum
Så kom bara hit. De e inget besvär
Både anställd som vän eller volontär
En basutbildning får du här
Ja, den kan vi förmedla
Du lär dig mycket nyttigt där
Men prata först med Eva
Vill du med info ställa upp
Så hamnar du i Lenas trupp
Efter utbildning är det ju inget besvär
För en anställd, en vän eller volontär
Galor
Frazze är ett mönsterbarn
Han sköter då finanser
Spendera allt på ploj å skoj
Till det ges inga chanser
Och Peter i sin reception
Han svara mest i telefon
Och vill du där sitta, av honom du lär
Både anställd och vän och som volontär
1994 Artistkavalkad på Nöjesteatern
1991 Välgörenhetsgala på Stadsteatern. Intäkterna bildade grunden för
Stödfonden
1997 Jubileumskväll på Viktoria teatern
2001 Välgörenhetskonsert till förmån för hivpositiva, Sankt Pauli kyrka
2002 Jubileumsafton på Ribersborgs Kallbadhus
2008 Stödgala på Hipp
och
1987-1997 Hiv i tid och rum Jubileum Symposium, Kockums fritid
Personalens inledningssång
och välkommande på
Viktoria teatern 1997
På de åren som gått
Och alla minnen vi fått
Utav glädje, sorg och hop
Melodi: Willkommen
Melodi: Titanic (sjungen på
skånska)
Willkommen! Bienvenue!
Welcome!
Fremder, etranger, stranger
Glucklich zu shen
Je suis enchanté
Happy to see you, bleibe, reste,
stay
Vi sage:
Välkomna! Bienvenue!
Welcome”
Till Noaks Arks kväll på Vickan
Vi jubilerar och ställer till fest
Härligt att se Er
Var och en som Arkens gäst
Ja, välkomns, bienvenue,
welcom
Hänger Ni med på Cabaret
Visst gör Ni det!
Melodi: Memories – Minnen
Minne, ja vi har våra minnen
Öppna upp era sinnen
Låt oss blicka tillbaks
Det började som ett rykte från
USA
rädda vi blev, vi visste ej vad det
var
man förstod inte riktigt orsaken
till
att pojkarna gick och dog
i infektioner där medicinerna
visat
sig inte vara nog
Då började människor att
engagera sig i
vår Ark
Vi var många, tillsammans vi
byggde
den stor och stark
PÅ Noaks Ark fanns det plats
för
kvinna, barn och man
Vi stod kvar på vårt däck
medan
världen stod i brand
Melodi: Vi bygger oss en båt
Melodi: O Tannenbaum
Vi byggde oss en Ark
en Ark, solid och stark
i kris och harmoni
i dröm och verklighet
seglar vi vår Ark
Vår volontär, vår volontär
Är en person som mycket bär
Av kunskap, stöd och
kraftfullhet
Det är ju det vi alla vet
Vår volontär, vår volontär
Den håller vi så jättekär
Melodi: Kärlek
Kärlek, kärlek é härligt, härligt
Men kan va farligt
Så ta det varligt
Kärlek, kärlek é härligt, härligt
Men ta det vaaarligt
Melodi: SJ, SJ, gamle vän
PG, PG gamle vän
Ja vi håller av dig än
Nu bor du med KCS
Du flyttat med finess
Melodi: YMCA
Melodi: Kiss i byxan och ha
det bra
Info och stöd, där finns vår
glöd
Oral och anal, säker sex och lite
spex
För vi har ju en svensk
Smittskyddslex
Dncb, azt, zovirax, crixivan
Invoiras och megaz
3yc, ddi och novir
(Arne)
Svamp i munnen och diarré
Ligga svettig hela natten
(Alla)
Kanske är det bara gonorré
(Alla)
Kan det va dags att gå till infen
Melodi: Gamle Svarten
Gamle Infen, kamrat på långa
färden
Gamle Infen, en av vår vän i
världen
Nu när vi har jubileum
Ni bland sprutor, test och
serum
Förblir vår trogne gamle vän
Melodi: Rövarna i
Kamomillastad
där människor lider
i hatt och kappa
ej hoppet tappa
Skänk en slaaant!
Heliga i anden
Stärker vänskapsbanden
Ding, ding, dong
Ding, ding, dong
Det är dags att hiva hivet över
bord
Melodi: Internationalen
Melodi: Är du kär i mig
ännu, Klas-Göran
Melodi: Han har bott vid en
landsväg
Är du kär i oss ännu HansBertil
har du kvar lite pengar till oss
Vi finns kvar där på Arken och
längtar
så när pungen är full, kom då
loss
Hon har bott vid ett landsting
i halva vår tid
Hon sett pengarna komma och
gå
Och Gunilla hon strider
med stor energi
i förhandlingar med FHI
Här kommer det en präktig
trupp
dom tillhör Malmö hemtjänst
För oss de är en frejdig grupp
som aldrig tappar spänsten
En och en och två i lag
Hänger de med än idag
Tillsammans vi bildar ett
vinnande
lag
Både Arken och Infen och
Hemtjänsten
Våran invandrarförvaltning
färgblindhet har de som mål
Röd och gul å blå å svart
blandar Otti på trekvart
Till den regnbåge som lyser på
vår jord
Melodi: Old man river
Melodi: Broder Jakob
Röda Korset, ja Röda Korset
i världen strider
Broder Lave, broder Julle
Kyrkans män, Arken vän
Melodi: Jesus älskar alla
barnen
Melodi: Mors lille Olle
Eva och Gunnar i Malmö stad
Delar utav stadens folkhälsolag
År 99 lär medlen ta slut
Eva hon ryter till staten
Vet hut!
Melodi: Hello Dolly
Hallå livet, stick och brinn hivet
Vi vill inte se dig större än du är
Du har gjort ditt – hivet
I vårt liv – hivet
Va´du med i debatten
Om oralsexeri
För det är klart som vatten
Här finns hårklyveri
Inte i mig men på mig
ett gott råd för vår sak
Och med gummi på snoppen
så går det fram och bak
För att knulla är viktigt
båd´för kropp och för själ
på det sätt som känns riktigt
då mår vi alla väl
Melodi: New York, New
York
De é många som tror
att Aids é passé
och om man stänger ögonen
kan inget ske
Men dé händer trots allt
att vännerna dör
Man mister tro och hopp och
ljus
man hade förr
Och känner Du som så
finns det en väg att gå
För vi finns där
på Noaks Ark
Melodi: Stockholm
Gert är vår man och den
mannen han kan
visa stort engagemang
Tornberg som bäst
Är när han håller fest
Men nu här ikväll är Du gäst,
bäst
Melodi: Tomorrow
The sun ll come out tomorrow
bet your bottom dollar
that tomorrow there´ll be sun
Jus´thinking about tomorrow
clears away the cobwebs and
the sorrow
till there´s none
When I´m stuck with a day
that´s gray and lonely
I just stick out my chin and grin
and say
Oh! The sun´II come out
tomorrow
so I got to hang on till
tomorrow
come what may!
Tomorrow, tomorrow
I love ya tomorrow you´re
always a day away
Oh! The sun´ll come out
tomorrow
Oh I got to hang on till
tomorrow
come what may!
Tomorrow, tomorrow
I love ya tomorrow you´re only
a day away
Melodi: We are the
champions
We are the champions,
my friend
And we´ll keep on fighting til
the end
We are the champions, we are
the champions
No time for losers
cause we are the champions
of the world
Gert Tornberg ” Glädjens pris”
Gert Tornberg delade ut ”Glädjens pris” till tre personer på
Jubileumsaftonen den 12 oktober 2002, då Noaks Ark Malmöhus
firade 15 år. Motivering till den första pristagaren lät så här:
”Att känna sig behövd kände jag inte när jag gick Noaks basutbildning våren
1988. Men efter en kort tid mötte jag någon som förstod hur mycket volontärerna
behövdes och behövs än idag.
Denna person gav mig inspiration till vår första aidsgala på Malmö Stadsteater,
som startade stödfonden. Jag har känt mig priviligierad att få jobba tillsammans
med alla underbara människor som finns och fanns här på Arken. Jag har själv
känt stor uppskattning för mina insatser genom att tvågånger har fått mottaga
stipendium – Nilles minnesstipendium här i Malmö och Lars Radings i
Stockholm. Så jag vet hur mycket det betyder att få en uppskattning för sina
insatser och därför tycker jag det känns fantastiskt att få visa min uppskattning
som en v er, genom att få dela ut ett litet Glädjepris. Jag vill ge det till någon som
har betytt mycket för mig i mitt arbete på Noaks Ark, som har inspirerat och
stöttat mig med idéer och som givit mig ett stort självförtroende för ina insatser här
på Noaks Ark. Denna person har inte bara varit en inspirationskälla för mig,
utan har varit och är till glädje och stöd för många människor som verkligen behövt
och behöver hjälp. Utan denna persons hade Noaks Ark varit mycket fattigare.
Här finns klokhet, styrka, ärlighet och hjälpsamhet i både glädje och sorg. Så det
är med stor glädje för mig att ge Glädjepriset till …..Catharina Rosensvärd
Kvällens andra pristagare fick priset för att han alltid sprider glädje – vår egen
hustomte …..Arne Nygren”
Och slutligen delade Gert Tornberg ut ett Glädjens pris till en eldsjäl
som alltid har varit och är till glädje …..Peter Månsson
(textsammanställning Åse Nilsson)
Stipendium till minne av Nils Normann Madsen, ”Niller”,
utdelat under fyra år, bl.a. till:
Gert Tornberg, Lars Leishem
Gunilla Bergdahl och Kajsa Forssén
Per Olof Perssons Minnesfond:
Stipendium
1996
Rosemarie Rojas och Arne Nygren
Utmärkelse
Thomas Karlsson
Lena Söderquist,
Pia Bagewitz och
Sven-Olof Orback
1998
Jurek Domaradzki, Åke Elofsson
och Mikael Pihl
1999
Per-Göran Persson, Bo Bergén
2000
Benny Roth, Thomas Pettersson
och Mikael Pihl
2004
Torkil Mostrup
1997
Bertil Falkenström och
Örjan Schönberg
Jurek Domaradzki
Cege Hedén
Jytte Dreiböl, Kerstin
Larsson, Ruth Andersson
och Mats Persson
Anders Licke
Maud Ekendahl och
Gunilla Fransson
Mikael Karlsson
Catharina Rosensvärd, Lena
Berg och Lars-Olof Juhlin
Mats Andersson
2005
2006
2007
2008
2009
2001
Stephan Rosenberg
Carl-Peter Licorish
Hans Andersen
Ulla Åkerblom
2002
2003
Teater Noa och
Jens-Peter Johansson
Carin Ahrling
Anette Forsberg och
Christina Franzén
Boel Ersbrand och
Kris Atlee
Gerth Ifwarsson och
Margit Jönsson
Per Osberg och
Per-Göran Persson
Per Sander Helenius och
Joakim Jonsson
Kristina Hansson, Britta
Sjöström och Annika
Andersson
2010
Joakim Jonsson
Miguel Àngel Fraga
Magnus Andersson, Leif
Persson, Ingegerd Hansson
och Lena Hansson
2011
Bengt Carlsson och
Glen Eliasson
”Se människan! Se människan!
också med sin styrka
Noaks Ark har hjälpt mig att
våga se på min egen sjukdom
Det skapar tillit och tilltro
i de mänskliga mötena som är mina
Den komplexitet som denna sjukdom utgör
Professionella och volontärer som med
sin insikt och intresse kan förklara för mig
vad som händer i min kropp
om det påtagliga, det som jag kan förstår samt
gåtfullheten, hemligheten med nyckeln
till det innersta som inte finns
Jag samlar på dem
Jag är rädd om dem
Jag vill tacka för dem”
Organisationen har också genom
åren förmedlat hopp och tro
bland annat genom den snabba
medicinska utvecklingen
Volontärer, medmänniskor,
olycksbröder och systrar
Ett brinnande mänskligt engagemang
Sedan jag blev sjuk har jag ännu
tidigare förstått värdet av
relationer, brev, kort, telefonsamtal och besök
Detta skapar livslust och livsmod!
Tillbaka efter en tid av
svår kamp
Att få finnas med
Att bli sedd
Steve Sjöquist, 1997
Till minne av dig
Gråt inte vid min grav
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör
Så gråt inte vid min grav
Jag är inte död
Jag har bara gett mig av
Anställd på Noaks Ark Skåne
1949-05-10 – 2011-08-13
He was passionate about human rights, human equality and specifically
treatment and meetings with patient groups. His area of interest was
the individual and he was deeply committed to the situation in Eastern
Europe, raising up various issues in debates, articles, interviews and
within various other contexts.
Noaks Ark Skåne has had the privilege to have worked with Jurek in
different contexts where his language skills were of great help to all
both caretakers and listeners.
During many training sessions outside of Sweden, especially for us who
were with him in Kaliningrad under a period of 10 years, in Lithuania,
Poland and Ukraine, has his ability to create human meetings, ability to
not only interpret languages but human beings, and his culture
competence were invaluable.
Jurek was one of the initiator of the first world congress for PLWHA
in Warsaw in 1999 and was one of the moderators under the congress.
He composed the text for the official song of the congress: “What’s
the colour of your hope”. Through the text he had wanted to
encourage everyone to paint every morning in color, despite sickness.
Many people will miss him deeply and our thoughts go to his family,
nearest and friends at this moment of time.
Our friend, colleague and volunteer has passed away.
He lives on in our memories.
Jurek Domaradzki has been involved under many years in various
associations and organizations both in Sweden and internationally.
GNP+, EATG, Noaks Ark Skåne, Positiva Gruppen Syd, Noaks Ark
Stockholm, HIV Sweden, RFSL and Convictus are organizations he
has been involved under the years.
Noaks Ark Skåne
Through
Lena Söderquist, Eva Eklund and Povi Foly Lawson
Catharina Rosensvärd
lbland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer
(Alf Henriksson)
Vår vän, ordförande och verksamhetschef i föreningen Noaks Ark
Malmöhus avled stilla fredagen den 22 november omgiven av sin
familj. Våra tankar går till maken Jan, modern Eva, systern Charlotte
med familj, brodern Carl-Gustaf med barn samt nära vänner.
I mitten av 1980-talet såg Catharina i sitt arbete på Infektionskliniken
de negativa konsekvenserna av hiv i form av avståndstagande och
diskriminering av hiv-positiva.
En grupp av människor med engagemang och stor hängivenhet,
samlades for att göra något i en ganska förvirrad, kaotisk och
ångestfylld situation. Gruppen bestod av hivpositiva och närstående,
läkare och annan sjukvårdspersonal. Samhällets kunskaper om detta
nya hot och dess för så många ödesdigra konsekvenser var begränsade.
Vid den tiden var erfarenheterna av frivilligarbete begränsade. Detta
innebar en mobilisering mot en sjukdom och dess konsekvenser, med
engagemang och frivillighet, där Catharina var en av de avgörande
drivkrafterna.
Samarbetspartner i uppbyggandet av Noaks Ark i Malmö var den då
sedan ett år tillbaka verksamma Noaks Ark föreningen i Stockholm och
Infektionskliniken i Malmö. Positiva Gruppen Syd, genom hivpositiva
som deltagit i samtalsgrupper i RFSL's regi och Noaks Ark Malmöhus
växte fram parallellt och tillsammans. Våren 1987 bildades Noaks Ark
Malmöhus och kontoret bestod av en telefon i Catharinas vardagsrum.
Catharina, som var en stor visionär, såg tillsammans med
Infektionskliniken behovet av omvårdnad i hemmet. Frivillighet,
engagemang, kunskap och stöd och med en ideologisk grundtanke att
sätta den enskilde hivpositive i centrum var en bärande tanke där
föreningens arbete utgjorde ett komplement till den övriga
omvårdnaden.
I sitt arbete med hiv hade Catharina alltid de hivpositivas bästa for
ögonen - till en början på lokal nivå. Catharina hade även en insikt om
problemets vidd på global nivå och engagerade sig i olika
internationella projekt, där hon mötte stor respekt for sin kompetens
och sitt kunnande. Under en treårsperiod arbetade hon som rådgivare i
Zambias nationella aidsprogram i ett SlDA-finansierat projekt. Här
kom hennes breda kompetens som psykolog med goda språkkunskaper
och organisationsförmåga väl till pass.
När Catharina väl var tillbaka i Malmö deltog hon i olika enskilda
internationella SIDA-uppdrag i bl.a. Tanzania, Bangladesh och
Zimbabwe. Catharina hade ett stort engagemang för att förändra och
strukturera hiv-organisationer även utomlands. Hon var dessutom
medlem i organisationskommittén för den andra Baltiska konferensen
om hiv/aids-STD "Together against HIV".
Catharina har sedan föreningen Noaks Ark Malmöhus startade sin
verksamhet 1987 varit arbetande ordförande med undantag av åren i
Zambia.
I alla hennes uppdrag och engagemang var hennes karaktäristiska drag
såsom rakhet, envishet, stark integritet, empati, ibland ilska och stor
glädje av avgörande betydelse för arbetet.
Tal vid Peos minnestund på Noaks Ark Malmöhus och
Positiva Gruppen Syd 12 oktober 1995
Catharina tilldelades en hedersutmärkelse ur PerOlof Perssons
minnesfond den 1 december år 2000 och Gert Tornbergs glädjepris i
oktober 2002.
Vid ett tal i samband med föreningens Jubileumssymposium 1997 sade
Catharina "En del av oss här idag har upplevelser och erfarenheter av
hiv som vi för alltid kommer att bära med oss i våra egna privata
livsrum."
Catharinas förde en heroisk kamp mot sin bröstcancer. Vi hyser stor
beundran för hennes sätt att hantera sin sjukdom med integritet och
värdighet.
Vi sörjer en dynamisk och kompetent medmänniska, en person som i
sin egen svåra situation ändå hade kraften och känslan för att med
engagemang och omtanke stödja andra i deras livssituation. Catharinas
bortgång är en stor förlust för hivpositiva och alla andra som är
engagerade i kampen mot hiv. Vi kommer att föra kampen vidare.
Malmö i november 2002
Lena Söderquist
Vice ordförande
Noaks Ark Malmöhus
Bertil Falkenström
Ordförande
Positiva Gruppen Syd
Vi har samlats här idag för vår vän Peos skull och det värmer i mitt
hjärta att det var Peos önskan att ha sin minnestund på sin f.d.
arbetsplats och bland alla sina närmaste, släkt, vänner, volontärer och
anställda.
Peos kunskaper och gröna fingrar från arbetet på Alnarp kom väl till
pass när han började arbeta här som dagvärd, han skötte bl.a. våra
blommor och sa att Arken skulle vara en oas som man kan gå till för
att få kraft och näring. Parallellt med dagvärdsarbetet och med
föreningens goda minne, var Peo också väldigt aktiv och en av
initiativtagarna till Positiva Gruppen Syds uppbyggnad när man bildade
sin förening, hans entusiasm var inte att ta fel på. Han gav tidigt hiv ett
ansikte då han gick ut vid informationstillfällen och förmedlade hur det
var att leva som hivpositiv. Hans kunskaper och insikt växte efterhand
och han .var en av dem som har ork, styrka och mod att våga synas och
höras och trots att kostade på, fortsatte han att gå ut i tv, tidningar och
i andra sammanhang för att tala om hiv och förmedla inte bara sina
egna synpunkter utan talade ofta och gärna om svårigheterna så att
människor skulle få en insikt i den svåra situation man kan befinna sig i
som hivpositiv. Peo var rak och generös och jag tror att han var en
förebild för många och hans arbete var ovärderligt, han gav många
hopp och förtröstan. Hos många som hörde honom prata och lämna
ut sig naket och öppet gav han ett oförglömligt intryck.
Han var även en person som inte backade när det verkligen gällde, han
följde med på sjukhus-och hembesök hos vänner som ville ha besök.
Peo orkade ofta lyssna och ta sig an andra personer som befann sig i
samma livssituation - att han fanns till hands som ett stort stöd har vi
många bevis för.
Trots många års arbete med RFHP (Riksförbundet för hivpositiva,
numera Hiv Sverige) i Stockholm släppte han aldrig kontakten med oss
på Arken, han arbetade under många år som styrelseledamot i vår
förening och hans gedigna kunskaper och insikt i hivfrågan har varit
mycket viktiga och kommer att skapa ett stort tomrum när han inte
längre är med oss.
Den sista tiden talade Peo mycket om sin rädsla att bli bortglömd och
vikten att lämna efter sig något. Det gjorde ont att höra honom prata
om detta och jag hoppas att han förstod att han var en stor förebild
och ett språkrör för många. Ibland tror jag att han glömde bort sig
själv, han tänkte på mer på andra än sig själv i sin entusiasm och iver att
arbeta för en sak som stod honom nära på många sätt. En kamp han
orkade föra trots mothugg och han visade en stor styrka i svåra stunder
när han vågade prata om svåra livsfrågor.
Det är svårt att i ord förmedla vad Peo betytt och betyder för oss – vi
bär alla med oss vårt alldeles eget speciella minne. Jag och många med
mig här på arken i Malmö kommer att sakna vår vän och kamrat. Vi är
många som älskade Peo
Noaks Ark Malmöhus
I ditt hjärta ligger allt du behöver för att överleva i denna värld.
Den styrka och karaktär att bemästra alla situationer givet bra eller
dåligt.
Den fantastiska gåva kärlek till dig själv, vänner, familj och dem
omkring dig
Visdom att lyckas och sträva efter allt du drömmer om.
Du behöver bara tro på dig själv, tro att det är möjligt och att du
förtjänar allt du längtar efter.
Glöm inte vilken skatt en vanlig dag är!
OM jag fått en blomma för var gång du fått mig att le så skulle det
funnits en trädgård att promenera i för evigt.
Styrelsen Noaks Ark
Malmöhus 1987-2008
Carin Ahrling
Johan Berggren
Rune Bergman
Karin Billberg
Otti Bovide
Håkan Börjesson
Stefan Carlsson
Jurek Domaradszki
Mats Egfors
Glen Eliasson
Bertil Falkenström
Leo Flamholc
Gunilla Fransson
Lisa Gårdlund
Christer Idström
Ann Caroline Hansson
Hans-Bertil Hansson
Lena Hansson
Lotta Helin
Mats Hilte
Daniel Holmgren
Stefan Keller
Finna Kudsk
Sören Larsen
Robert Lilja
Ingela Liljestrand
Laurie Lofsvold
Margarita Lopez
Ewa Lunnemark
Torkil Moestrup
Christina Nilsson
Elisabet Nylander
Sven Olov Orback
Tommy Paulsson
Margareta Persson
Leif Persson
Per Olof Persson
Catharina Rosensvärd
Anna Sjödin
Anna-Lena Sköld
Anders Sjöstrand
Torbjörn Ström
Anna Svensson
Lena Söderquist
Gert Tornberg
Christer Urfors
Krister Wallilla
Ewa Wallmark
Kent Wisti
Irene Åhrén
Ordförande, Noaks Ark
Malmöhus 1987-2008
Catharina Rosensvärd 19872002
Tf ordf Lena Söderquist
Tillfällig arbetsledning, Christin
Nilsson, Lena Söderquist och
Christer Urfors
Christin Nilsson
Sven Olov Orback
Lotta Helin
Styrelse Noaks Ark
Nordvästra Skåne 1989-2008
Bosse Andersson
Ruth Andersson
Bertil Askman
Bo Bergén
Birgitta Degerman
Jytte Dreiböl (Ivarsson)
Maud Ekendahl
Kristina Gelin
Renée Hawkins
Christer IVarsson
Gabriel Jatta
Mats Johansson
Görgen Jönsson
Emmy Jörgensen
Mikael Karlsson
Dag Kullgren
Kerstin Larsson
Kurt Lång
Eva Niklasson
Håkan Nordqvist
Ingvar Malmborg
Bengt Månsson
Mats Persson
Ingemar Rehn
Susanne Ridell-Bäckström
Ronald Rosenqvist (Hatter)
Annelie Sjöstrand
Magnus Strand
Lars Starå
Ingrid Staxing
NielsStampe
Eivor Stjernström
LarsOLov Svensson
Ralph Widgren (Wingren?)
Eva Åsare
Leif Östnell
Ordförande, Noaks Ark
Nordvästra Skåne 1989-2008
Mats Persson
Maud Ekendahl
Kristina Gelin
Gunnel Wallin
Anna Åkerhielm
Styrelse Noaks Ark Skåne
2010Knut Bergknut
Pernilla Berlin
Lars.ivar Ericson
Christine Fernström
Hans-Bertil Hansson
Annie Haraldsson
Lotta Helin
Isaac Isacsson
Ann Johansson
Carita Ibarra Kristensen
Ingrid Larsdotter
Ingela Liljestrand
Lena Löwendahl
Svante Malmström
Ib Nilsson
Martin Nkoubou
Sven Olov Orback
Anna Thim
Cecilia Widgren
Anna Åkerhielm
Ordförande 2008 –
Anna Åkerhielm
Christine Fernström
Tf Annie Haraldsson
Pernilla Berlin
Anställda i Noaks Ark
Malmöhus,. Noaks Ark
Nordvästra Skåne, Noaks
Ark Skåne sedan 1987 och
fram till idag
Anna Andersson
Annika Andersson
Pia Bagewitz
Medhi Bendkia
Bo Bergén
Marta Bryngelsson
Bengt Carlsson
Bo Carlsson
Anna Malm Christensen
Eva Eklund
Christer Franzén
Tove Gilvad
Maja Grubelic
Ola Hansson (Mähl)
Thomas Holmquist
Kati Hóllosy
Susanne Högberg,
Jytte Ivarsson (Dreiböl)
Hans Jansson
Majlis Johansson
Viktoria Kawesa
Stefan Keller/Käller
Dag Kullgren
Kerstin Larsson
Povi Foly Lawson
Robert Lilja
Sigrid Lindbom
Margarita Lopez
Niels Normann Madsen
Peter Månsson (Månehall)
Lennart Mårtensson
Bo Nilsson
Margareta Borulf-Nilsson
Åse Nilsson
Jan Nordin
Pia Nordström
Arne Nygren
Åse Ohlsson
Sven Olov Orback
Per Osberg
Margrita Persson
Per Olov Persson
Thomas Pettersson
Catharina Rosensvärd
Kenneth Sjökvist
Pia Svensson
Lena Söderquist
Ronald Rosengren (Hatter)
Magnus Thene
Christina Urfors
Krister Wallilla
Cecilia Widgren
Christina Örtendahl
Verksamhetschef Noaks Ark
Malmöhus 1987-2008 och
Noaks Ark Skåne 2008- idag
Catharina Rosensvärd
Tf Lena Söderquist
Hans Jansson
Arbetsledning Christin Nilsson,
Lena Söderquist och Christer
Urfors
Christina Örtendahl
Arbetsledning Eva Eklund,
Peter Månsson och Lena
Söderquist
Kenneth Sjökvist
Anna Åkerhielm
Sven Olov Orback
Margarita Lopez
Enligt insamlade uppgifter
Minnesskrift
Noaks Ark Malmöhus
1987 - 2007
Minnesskrift i anledning av Noaks Ark Malmöhus 20 år
Drygt 25 år har gått sedan de första rapporterna publicerades om det
som skulle leda till en världsomspännande epidemi. Från att
mänskligheten i början stått maktlös inför det nya hotet, har
forskningen under de senaste åren gjort betydande framsteg.
Det har kommit mediciner som förbättrat livssituationen för många
hivpositiva. Ännu är det för tidigt att blåsa faran över.
Vi vill uppmärksamma att Noaks Ark Malmöhus har arbetat med
hivstödjande insatser och prevention under 20 år. I denna
minneskrift som ni nu har i er hand vill vi låta er ta del av olika
tankar och upplevelser från möte med hiv och Noaks Ark Malmöhus
och visa på ett engagemang och styrka i svåra situationer.
Eftersom hiv väcker upp så mycket hos oss, både sorg, ilska,
fördomar, mod och styrka har det varit angeläget att göra oss alla
medvetna om och sätta ord på det vi burit med oss under dessa 20 år.
Vi vill tacka alla som bidragit till denna minneskrift. Vi hoppas att
den väcker upp minnen och tankar som bidrar till att vi kan stanna
upp och ändå gå vidare.
Malmö, hösten 2007
Original, tecknat och skänkt av Åke Arenhill
Lena Söderquist och Eva Eklund
”I svartaste mörker och djupaste förtvivlan,
rädsla och isolering
kröp viruset – svart – in överallt i mitt liv.
Från Noaks Ark förmedlades till mig,
Som volontär och aids-sjuk:
Hoppet – blått – om att det går att leva vidare på ett bra sätt
Kunskapen – gult – och insikten så att jag förstår
och kan hjälpa andra att förstå
Harmonin – lila – jag funnit i mig själv
och tillsammans med andra
Oskyldig – vitt – alla är lika oskyldigt drabbade,
ej känna skuld till svåra situationen
Kärleken – rött – den kände den kärlek jag för
och fått känna från Noaks Ark.”
Stefan 1989
”Vem hade trott, när vi trevande startade vårt arbete med hiv i ett
inrett kontor i mitt vardagsrum på Gamla Väster, att vi 15 år senare
fortfarande skulle vara verksamma i en stabil, etablerad och
välrenommerad organisation och med ett stort antal frivilligarbetare
vid vår sida.
Aidsrörelsens främsta drivkraft framförallt har representerats av
frivilligorganisationer, både i Sverige och i övriga världen. Kanske
är det befogat att kalla oss aktivister, som med vårt budskap
förmedlar klar och rak information för att öka medvetenheten och
kunskapen om hiv och aids. Samtidigt påtalar vi och kämpar emot
sociala orättvisor, stigmatisering och diskriminering på grund av hiv.
Parallellt finns det läkare och annan sjukvårdspersonal som förutom
sitt professionella utövande bland annat har inriktat sig på att kämpa
mot läkemedelsföretagens monopol på mediciner, detta på den
internationella arenan. Framgången har varit stor.
Att Noaks Ark finns som organisation för att arbeta med hiv och aids
kommer att bli än viktigare när gränserna öppnas mot öster. Vi
öppnar därmed våra portar för dessa länders problem med
människohandel, prostitution och droger. Att ha en beredskap är av
yttersta vikt om Sverige ska kunna hålla sin goda hivstatistik
framöver”.
Catharina Rosensvärd
Noaks Arks 15-års jubileum
Noaks Ark 20 år
Föreningen Noaks Ark bildades när behovet av stöd till de drabbade
och kunskap om smittvägarna var stort och angeläget. De smittade
stigmatiserades av synen på sjukdomen som ”självförvållad”. I detta
klimat bildades föreningarna Noaks Ark i Stockholm och Malmö.
Man arbetade hårt och intensivt, jag har fått höra en del berättelser
från den tiden att det var oerhört tufft men att där också fanns ett
engagemang och att man hade nära till skratt mitt i allt det svåra.
Det är svårt för mig att sätta mig in i hur det var på den tiden men
jag har egna erfarenheter av en mamma som gick bort i utdragen
cancer och jag arbetar med missbrukare som har mycket svåra
levnadsförhållanden. Dessa mina erfarenheter är inte desamma som
de som arbetade på Noaks Ark de första 10 åren, men utifrån dem
har jag försökt sätta mig in i hur det kan ha varit.
I dag är situationen annorlunda; bromsmedicinerna har i dag minskat
dödligheten väsentligt och då smittan nu mera ”demokratiskt” även
drabbar fler grupper i samhället så har också stigmatiseringen
minskat. Behövs då Noaks Ark de kommande 20 åren? Det är
kanske en otrevlig fråga att ställa, svaret kommer kanske
automatiskt: såklart Noaks Ark behövs!
Nu är jag en person som tror på nyttan av att ställa sig själv de
otrevliga frågorna för då kan man svara på dem när någon
utomstående ställer dem. Noaks Ark är en bidragsfinansierad
organisation som är helt beroende av politiska beslut och en
byråkratisk process där skattebetalarnas helt rättmätiga krav på
uppföljning och tillsyn ska tillgodoses.
Under de år jag varit ordförande i föreningen har vi i styrelsen
tillsammans med personalen börjat diskutera denna otrevliga fråga.
Vi har bara precis börjat, men målet är att vi ska utgå från de behov
som finns och sen utforma vår verksamhet utifrån dessa. Vi har
redan ökat arbetet med att nå ut till invandrare, sedan ett drygt år
driver vi ett projekt för detta, ett projekt som vi hoppas kan
permanentas.
Vi planerar också en stor informationskampanj under hösten 2008
för att öka medvetenheten om hiv igen. Vi har ju sett hur
klamydiasmittan ökat och det är ju en klar indikation på att man inte
använder kondom. Kampanjen sammanfaller också med samgåendet
med Noaks Ark Nordvästra Skåne till att bilda Noaks Ark Skåne. Vi
i båda föreningarna är övertygade om att Noaks Ark Skåne kommer
att bli starkare och bättre än vad de båda enskilda föreningarna varit
var för sig.
Framtiden för föreningen då?
Det bästa vore ju om vi inte
behövdes, om man lyckats ta
fram ett vaccin eller om viruset
i en framtid kan besegras.
Så nästa otrevliga fråga;
finns vi kvar om 20 år igen?
Mitt svar blir:
förhoppningsvis inte!
Lotta Helin
Ordförande
Noaks Ark Malmöhus
”Stärkt hopp om ökad livskvalitet och livslängd uttalas allt oftare.
Människor som tidigare bara såg avancerade hivsjukdomar och död
framför sig, ser nu allt oftare en ”återgång till livet” som möjlig
utveckling till glädje för oss alla! Men vad händer de som inte kan
fullfölja sina behandlingar på grund av biverkningar och/eller
svårigheter att följa tidsscheman?
Men först och främst, låt oss ta till hoppet. Vem vet, kanske hivinfektion på sikt kan bli en kronisk sjukdom som är behandlingsbar –
i vår del av världen.”
Nola Morfeldt
Noaks Ark Malmöhus 10-års jubileum
”När jag 1987 för första gången kom i kontakt med hiv var mina
planer att bli präst ganska konkreta, jag hade bara ett år kvar. Men
mötet med hiv blev så starkt att jag beslutade mig för att istället för
att predika kärlekens budskap ville jag hellre omsätta det i praktiken.
Hiv väckte upp många olika och kontroversiella känslor inom mig.
Det var en blandning av ilska och vanmakt, det fanns faktiskt en tid
då min syn på andra människors och deras inställning till hiv och
hivpositiva kunde liknas vid det gammaltestamentliga talesättet
”öga för öga, tand för tand” istället för ”älska din nästa”. Men
genomgående har tron på och tilliten till människors förmåga att
uthärda svåra existentiella situationer genomsyrat mina 20 år med
Noaks Ark.
Jag har under dessa år mött människor som påverkat mig i mitt sätt
som medmänniska, människor som trots svår sjukdom ändå hade
mod, framtidshopp och hopp om tillfrisknande. Att gå vidare med
sorg och saknad är något av det mest betydelsefulla jag har tagit med
mig från dessa år.
Idag står jag på stadig grund med vissheten om att mina möten med
människor i utsatta situationer har givit mig styrka och mod att som
anställd stå kvar i det som i stunden känns så hopplöst. Att arbeta i
Noaks Arks en livsstil, med alla de möten med människor som så
generöst delar med sig av sig själva och sina erfarenheter. Noaks
Ark är platsen där man kan vara sig själv, både att vara ledsen och
glad oavsett om man är volontär eller anställd. Det ryms en stor
tillåtenhet inom Noaks Ark väggar.”
Eva Eklund
”Tjugo år och för min del anställd 18 år i föreningen. Det är en
hisnande känsla att tänka på föreningens 20 år. Vi alla delar något
unikt i min mening. Mitt första möte handlade egentligen inte om
hiv utan konsekvenserna av vår okunskap och rädsla som tog sig
irrationella uttryck. Jag hade tur, jag hade en vän jag kunde ringa till
och be om vägledning vid detta första tillfälle.
Jag kom att få förmånen att få vara en bland många av oss som i rena
pionjärandan kavlade upp armarna och byggde upp vår alldeles
speciella Noaks Ark här i Malmö. Det blev många sena nätter,
många diskussioner och jag är stolt över att få ha varit med om att
bygga och utveckla arbetet här, tillsammans med många engagerade,
både volontärer och anställda. Att arbeta och se möjligheterna och
inte hinder är en nödvändighet när man arbetar med prevention och
stöd, det gäller att se bägge sidorna av ett mynt. Det har varit många
utmaningar.
Min kraft har jag nog hela tiden funnit i mötena med människor som
mitt i en svår situation ändå har styrkan och modet att möta både
livet och döden. ”Livet är inte ett problem som skall lösas utan en
verklighet som skall upplevas” sa Sören Kirkkegaard och jag tycker
dessa ord rymmer mycket visdom.
Att våga stå kvar är en konst som kräver mod och det finns många
som vågar, det har vi sett många exempel på under årens lopp och
fortfarande ser dagligen exempel på inom föreningen. Utan
Catharina Rosensvärds och Stefan Källers stöd i början och nu mina
kollegor, hivpositiva, närstående och övriga personer inom och
utanför föreningen hade jag inte orkat arbeta här. För att stödja och
hjälpa en individ krävs en ömsesidighet – jag hade aldrig kunnat
arbeta kvar i vårt stödarbete om jag och övriga anställda och
volontärer inte fått förtroendet och tilliten samt vägledning för hur
just han eller hon, som står framför oss, vill ha sitt eget speciella stöd
av föreningen.
Under årens lopp har jag varit med om mycket, både glädje och sorg,
minnen och händelser som jag ibland inte kan dela med någon annan
än de eller dem som även delade samma händelse. Men i det svåra
har det efteråt känts, meningsfullt, angeläget och berikande.
När vi uppmärksammar våra 20 år tänker jag på dem som med
Catharina i spetsen gjorde Noaks Ark möjligt, på dem som inte
längre finns bland oss men som bidragit med sin styrka, mod och
engagemang, på dem som lever med sin hivinfektion och deras
närstående samt dem som just nu finns i föreningen och gör Noaks
Ark utvecklingsmöjligheter in i framtiden genom sitt engagerade
arbete och insatser.”
Lena Söderquist
”Du är mitt enda,
du är mitt allt
du vänder mig aldrig ryggen
även om det är kallt.
Du är mig nära
Du är mitt liv,
Fast du är tung att bära,
Du, mitt HIV.”
Ola, 1989
Fina minnen, en livsresa
Jag har många fina minnen av mitt samarbete med Noaks Ark under
hela 90-talet.
Jag anställdes på Invandrarförvaltningen i Malmö för att informera
invandrare och flyktingar om hiv och aids. Vi var många i Malmö
som på den tiden arbetade förebyggande med hiv/aids-information.
Snabbt kom jag med i det nätverk som bildades av samordnaren och
spindeln i nätet, Gunilla Fransson på Smittskyddsenheten. Det var så
jag kom i kontakt med Noaks Ark, som med en gång gjorde ett starkt
inryck på mig med sin kunskap och sitt engagemang.
Jag kommer ihåg när jag och min kollega i Lund, Margarita Lopez,
startade hiv/aids-kurser för invandrare inspirerade av Noaks Arks
basutbildning. Då var det självklart att bl.a. anlita föreläsare från
Noaks Ark. Vi hyrde också i samband med kurserna ”Arkens”
dåvarande lokaler på Södergatan.
När jag och Margarita senare började arrangera kvinnointernat varje
sommar på temat sex- och samlevnadsfrågor, var hiv ett
återkommande inslag där Noaks Ark både höll i informationen och i
diskussionen som följde.
Jag anlitade också Noaks Ark för information om hiv och aids på
SFI-undervisningen, svenska för invandrare.
Jag har alltid känt mig välkommen till Noaks Ark oavsett om det
varit jobb, styrelsearbete eller julfest.
En bild dyker upp i mitt minne av balkongen i lokalerna på
Södergatan. Balkongen som alla trängdes på, oavsett om man rökte
eller inte. Där är en bild av Catharina som sitter på balkongen och
njuter av solen och en cigarett. En bild av blommorna som prunkade
om sommaren och av juldekorationer och ”rökmoln” om vintern. Jag
förundrades alltid över att någon vågade gå ut på den där balkongen
och att den faktiskt höll!!!
Otti Bovide
F.d. projektledare för
hiv/aids-projektet på Invandrarförvaltningen Malmö Stad
Suppleant i Noaks Arks styrelse
”Min älskade, fyll glaset med vin
det förmår ge frihet från imorgon och igår.
Drick ty vi vet ej varifrån vi är komna
Drick ty vi vet ej vart vi går.
När du ej ser mig mer,
Gå till en plats i gräset
Och vänd det tomma glaset upp och ner
Och våra tankar mötas
Imorgon – ack i morgon kommer vår kärlek
Kanske tillhöra det förgångna,
Men i minnet lever den kvar
Som något ljuvt och kärt.
Kärleken är större än döden”
Din Anders
Tack för att Du finns
”Det var inte bara vi hivpositiva som hade den här vissheten om att
vi skulle dö. Det fanns på flera håll i landet kloka människor som
började ana hur framtiden kunde komma att se ut – människor som
insåg att samhällets vanliga resurser inte skulle räcka till. Det var
folk inom vården, inom gayrörelsen, det var hivpositiva, som kände
sig berörda av hiv och som insåg vikten av att göra något. Det var
positivt! En av dem var Catharina Rosensvärd och det var i hennes
vardagsrum man träffades första gången.
Det var ur det här stora engagemanget som Noaks Ark Malmöhus
växte fram. För oss hivpositiva var och är Noaks Ark ett positivt
rum, dit vi kan komma, där det finns någon att tala med i förtroende,
någon som bryr sig. Noaks Ark blev tidigt en reträttplats för oss
hivpositiva, en frizon, där vi inte behöver förklara oss.
Det var sent på hösten 1987 som jag hörde talas om Noaks Ark för
första gången. Jag kände ingen där och visste inte riktigt hur jag
skulle bära mig åt – det kändes omotiverat att bara gå dit – jag visste
ju inte riktigt vad de sysslade med där och jag hade definitivt ingen
lust att träffa någon som skulle sitta och vara förstående eller känna
medlidande.
Det var ett oerhört stort steg att gå till Noaks Ark en kväll i
november för nästan 10 år sedan, när det skulle vara en träff för
enbart hivpositiva. Det var mycket vånda och många oroliga tankar –
vem skulle vara där? Skulle det finnas folk jag kände? Skulle rentav
den man vara där som hade gett mig hiv? Vad gjorde de? Vad
pratade man om? Var det bara sjukdomar och död och elände?
Det fanns flera stycken gamla bekanta där. Trevliga återseenden,
men med negativa förtecken. Men det tog inte lång tid förrän jag
började känna mig ganska hemma på de där träffarna. Här fanns folk
i samma situation, här behövde jag inte förställa mig. En positiv sak
var att jag lärde känna människor som kanske inte annars skulle ha
kommit i kontakt med. Det var en brokig blandning av människor
som har berikat mitt liv och som har hjälpt mig till insikten om
betydelsen av öppenheten. Det är positivt! Men allt har inte varit
positivt. Noaks Ark har genom åren kantats av förluster. Den ene
efter den andre har blivit sjuk och gått bort. Idag är bara några
stycken kvar av dem som fanns med från början. De som gått bort
har lämnat stora och djupa sår inom oss. Alla dessa förluster har
skapat oro och ångest inom oss – det kunde ju också ha varit jag. Jag
känner ibland en oerhörd ilska, en gränslös sorg – någon gång också
bitterhet.
Inom mig, i mitt hjärta har jag ett litet rum som jag besöker ibland.
Där inne finns minnena av alla dem som jag förlorat på grund av hiv.
Det är alltid smärtsamt att besöka det här rummet. Men jag har det
med mig, alltid, för de som finns där inne har varit en del av mitt liv
och är så än idag.”
Bertil Falkenström
Noaks Ark Malmöhus
10-års jubileum
TILL EN VÄN
SKAMFYLLD, RÄDD, NYFIKEN, STOLT, FÖRVIRRAD…
… var några av alla känslor som svepte genom hjärta och hjärna när
jag i början av 90-talet kom till Noaks Ark på Södergatan för att
börja basutbildningen.
Inte för att jag kände många andra bögar på den tiden, men jag
märkte att allt fler av dina vänner föll ifrån, försvann och kom aldrig
tillbaka. Jag hann aldrig säga förlåt…
FÖRLÅT för min feghet, för att jag vände dig ryggen!
FÖRLÅT för min rädsla!
Det var för sent jag fick styrkan att känna lugn och trygghet inifrån
för att säga det till dig. Men efter basen lovade jag mig själv att
aldrig vända ryggen åt en vän av ren rädsla baserad på okunskap
igen! Jag skulle från den stunden alltid försöka ge den kunskap och
trygghet det behövs för att kunna stå kvar och gå bredvid, att inte
behöva göra som jag gjorde då!
Att tala och lära känna
Att lära och få vara nyfiken’
Att få stöd och känna sig behövd,
Det var fröer i mig som Noaks Ark sått hos mig och närt att växa
genom åren.
Det är rikedomar jag gärna delar med mig av idag.
För din skull…
Pia Svensson
”Jag började som volontär på Noaks Ark i samband med
välgörenhetsgalan på Malmö Opera & Musik teater, som då hette
Malmö Stadsteater. Man hade läst i tidningar om den nya sjukdomen
men trodde inte att detta kunde dyka upp i Malmö! Ack så fel man
hade! Det dröjde inte så länge innan man förstod att människor nära
en hade drabbats av denna förfärliga sjukdom och rädslan för det
man inte förstår paralyserade en och jag visste inte hur jag skulle
förhålla mig till detta.
När det inte gick att ignorera detta så var det bara att se till att hur
kan jag få information och kunskap om denna sjukdom som hette
HTLV3. Någon nämnde en förening som hette Noaks Ark, som jag
trodde var en djuraffär. Men det var det inte! Jag fick komma dit och
det visade sig att här fanns det plats för frivilliga att engagera sig och
hjälpa till.
Jag erbjöds att genomgå en basutbildning så att jag fick kunskap om
HIV och så att jag kunde bli volontär. Sen blev det en tjänst utlyst
för att arbeta i receptionen på Noaks Ark.
Jag började min anställning på Noaks Ark den 1 april 1992 och
tänkte att jag kommer att vara kvar en tid, jag hade så fel och nu år
2008 är jag fortfarande kvar och tycker att det är en fantastisk tid
som man har att se tillbaka på.
Nu står vi inför en sammanslagning med Noaks Ark i Helsingborg så
det kommer att bli Noaks Ark Skåne. Jag ser framemot att få vara
med om denna mycket spännande tid och process i detta kommande
arbete.”
Peter Månehall (f.d. Månsson)
”Varför?
Jag kom i kontakt med Noaks Ark i den situationen då min vän
insjuknade. Under min pension har Noaks Ark kommit att kännas
som mitt andra hem. Mitt mål är att göra ett besök på morgonen kl.
10 och stanna några timmar. Ibland gör jag något, hjälper till med
vad som kan tänkas behövas göra. Det har tagit tid att känna att
Barkgatan är ”hemma”.
Jag har själv firat mitt 20 års jubileum, ett halvår innan Noaks Ark
firar sitt 20 års jubileum. Inte alltid men ibland tänker jag på att jag
är hivpositiv, min sjukdom har blivit en del av mig. Om man tänker
för mycket så äter det upp en psykiskt. Jag känner idag att jag vågar
leva mer normalt. Och mer eller mindre satsa på något nytt men det
har tagit tid men nu känns det rätt.
Noaks Ark har betytt väldigt mycket för mig, framförallt efter min
pension. De sista 5-6 åren har Noaks Ark blivit min ”fasta punkt och
trygghet”. Jag känner mig trygg på Arken, jag slipper fråga om jag
får göra ”det och det”, jag kan själv t.ex. plocka fram frukosten och
sätta på kaffet.
När jag är borta från Noaks Ark så saknar jag Arken. Det är viktigt
att ha något att gå till, jag tror jag hade klättrat på väggarna hemma
om jag inte haft Noaks Ark efter min pensionering. Eventuellt hade
jag kanske fortsatt arbete vidare istället.
Jag tycker det är roligt att bli tillfrågad om att göra insatser, kan jag
så säger jag ja och kan jag inte, säger jag nej och vill bli respekterad
för detta.
Jag har fått många vänner här t.ex. min ”stödrunda” med en person
som jag tidigare i livet mött och hon har kommit att betyda mycket
för mig. Margit har jag lärt känna och de sista åren har jag lärt känna
många och har många telefonsamtal med många personer, ingen
nämnd ingen glömd.
Stora lyftet för mig kom med resan till Rhodos året efter Anders död.
Jag trodde jag var förberedd att Anders skulle dö men man kan
aldrig bli förberedd på vad som skall hända. Noaks Ark har varit bra
för mig. Jag hoppas att vi får ha det kvar som vi har det och
vidareutveckla oss och att fler få ta del av det goda stödarbetet.”
Gerth A:son Ifwarsson
September 2007
”Jag är så tacksam för att jag fått möta dig.
För du är speciell och värdefull för mig.
Det som gör dig unik finns i ditt sätt att vara,
Din styrka och ditt mod och allt som du kan klara.
Den kärlek som du ger i omtanke om andra
Ger lärdom om hur vi ska vara mot varandra
Du är en sådan person man lätt kan hålla kär.
Så tack för att du finns just sådan som du är”.
Din vän Eva
NOAKS ARK – EN ARK PÅ VÄG !
Noaks Ark, en för mig inklusiv verksamhet, inbjudande,
gränsöverskridande, varm
och ständigt välkomnande individen oavsett konfessionell,
sexuell och kulturell identitet.
En Ark som förutsätter individen som myndig i förhållande till
kollektivet,
som låter sig beröras, bli berörd och tilltalas oavsett
grupptillhörighet.
En ark som trots namnet inte flyter ovanpå utan rymmer allt
liv och alla mänskliga
erfarenheter och där alla får plats. En ark som stannar till och
som plockar upp den som
behöver hjälp.
Och om den synliga gemenskapen brister blir inte svaret att
arbeta med nya målgrupper
utan arbeta med våra egna attityder, bereda plats och
synliggöra våra olikheter
i medvetenhet om att det som ytterst reducerar oss och skiljer
oss åt,
kommer inifrån oss själva.
Mats Egfors
Präst, styrelseledamot
”Jag har engagerat mig i Noaks Ark Malmöhus av flera orsaker,
nämligen först att jag praktiserade där i två veckor under min
utbildning. För det andra behövde jag få hjälp pga. mitt hiv besked.
Då jag gick jag på stödsamtal hos stödverksamheten regelbundet för
att bearbeta min kris. Dessutom gick jag basutbildning för volontärer
för att kunna hjälpa till med mina insatser.
Hiv väckte upp känslor hos mig, jag kände mig ”smutsig”,
mindervärdig, äcklig, förtvivlad och ej behövd. Jag kände mig helt
slutgiltig till livet pga. at jag upplevde ”att jag skulle dö snart ändå”.
Idag när jag ser tillbaka har jag utvecklats som individ på många
plan, jag har t.ex. blivit mera starkare och hel som person!
En av de största händelser var att jag fick hjälp för och stöd från
Noaks Ark Malmöhus för att kunna bryta mitt alkoholmissbruk.
Under förhandlingarna med socialtjänsten var anställd i
stödverksamheten med för att jag skulle kunna få ett
behandlingshem för mitt missbruk. Detta gjorde att jag kunde sluta
med mitt missbruk och leva ett normalt fungerande liv. Det var/är
det största förändring i mitt liv till ett mycket bättre och sundare liv –
vilket jag är väldigt tacksam och glad över idag.
Under mina utlandsstudier fick jag hjälp bl.a. med lån och bidrag
från stödfonden vilket hjälpte mig att kunna lösa mina ekonomiska
dåvarande svårigheter.
Idag står jag som en stark medveten person med bra liv. Jag har
familj, hus, fast jobb, många fina vänner mm Det är de saker som
gör att jag vill leva fullvärdigt och meningsfullt liv. Vi reser mycket
och njuter av livet, det är härligt att leva och oavsett vad som händer
i livet så är det absolut värt att inte ge upp!”
D.U
”1996 började jag basutbildningen på Noaks Ark. En vän berättade
om er verksamhet. Jag tyckte det lät intressant och jag gick på ett
informationsmöte. Detta blev början som volontär på Noaks Ark.
Under de 10 veckorna som basutbildningen pågick, upplevde jag ett
lyft med mig själv och insikt att leva med hiv/aids och hur det
fungerar som volontär.
1997 gick jag informatörsutbildningen, där jag lärde mig mycket
teoretiskt och fakta, lärde mig prata inför en grupp, något som jag
aldrig tidigare gjort. Jag fick en säkerhet och styrka med mig själv.
Min speciella händelse som jag upplevde starkt var mötet med Steve
Sjöquist när han pratade om livsfrågor. Där fick jag mycket insikter
och kunskap.
Mår bra idag och klarat av mycket. Min kunskaps resa började på
Noaks Ark.”
Titti
”Att vara volontär då förväntas att man gör en insats utan att få något
tillbaka.
När jag tänker tillbaka 20 år på Noaks Ark inser jag att jag har fått så
otroligt mycket mer tillbaka än det lilla jag gjorde. Jag kom till
föreningen via vänner och hiv i min närhet.
I början ger man och gör insatser och efteråt förstår man att även
man själv får något tillbaka – det är ett ömsesidigt givande och
tagande i relationerna.
När jag nu tänker på det så inser jag att min livskvalitet har blivit så
mycket större att jag har växt som människa. Idag, som pensionerad
operasångare, reser jag mycket i världen, långa resor på 3-6 månader
i taget. Jag har haft en ovärderlig kunskap av det jag lärt mig, när jag
t.ex. i Asien kommit i kontakt med hiv/aids. Jag förstår vidden av
föreningens unika arbetssätt och det unika i detta, dvs se en helhet.
Jag minns många fantastiska människor som jag mött på Noaks Ark.
Jag tror inte på Gud men jag tror på det goda hos människorna och
det har jag tillägnat mig i mötet med dessa fantastiska människor på
Noaks Ark.
Min kunskap finns inom mig – en gång volontär alltid volontär”.
Lars Leishem
”Allt arbete i Noaks Ark Malmöhus är meningslöst!”
Freudian slip, på basutbildning
”På Noaks Ark har vi flextid. Vi börjar tidigare och slutar senare”
Krister Wallilla, 1988
Jag blev förälskad, förälskad i ”Arken”, en kultur människor som jag
inte trodde hade en möjlighet att finnas i dessa uppskrämda tider.
Ändå har jag förstått av alla berättelser som jag hört, att det var
svårare och värre på åttiotalet.
Just denna speciella dag i september för tretton år sen finns kvar som
ett hjärtligt stor värme i mig ännu. Jag hoppas jag kunnat dela med
mig av min känsla av omtanke och värme till andra som för första
gången tagit ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för sig
själv då dem klivit in på ”Arken” i Malmö.
&
”Förälskelsen och förhoppningen om kärlek gjorde att jag kom i
kontakt med Noaks Ark Malmöhus. Det är nu tretton år sen jag klev
in på Noaks Ark, Södergatan 13.
En varm och ombonad patriciervåning fylld av lust och trevligt
bemötande från såväl personal som volontärer. Snabbt spred sig
värmen i mig. Förvisso var det en kall höstdag sent i september 1994
men jag tror inte det var vädret ute som gjorde att det blev varmt
inom mig. Det var mycket annat.
Det var så många människor som tog min hand och med ett brett
leende hälsade mig välkommen till ”Arken”. En del kramade om
mig. Att någon tar sina händer om just mig kändes stort, utan ens en
glimt av rädsla i ögonen bara omtanke.
Utvecklingen för mig har varit enormt stor. Att gå från novis till
expert. Det sistnämnda är uttalande från andra vänner på ”Arken”.
Jag själv ser mer det som livets möjlighet att få och ge kunskap. Mitt
engagemang och intresse har varit stort. Att vara volontär har främst
inneburit att ge tillbaka allt vad jag fått genom kunskap och genom
att få vara näraJag har fått möjlighet och förtroende att delta i volontärutbildningen,
informatörsutbildningen, utföra föreläsningar och informationer,
delta i konferenser, Teater Noa, ”Arken kören”, fått möjlighet att var
med på rekreationsresa på Rhodos, läger för barn som lever med
föräldrar eller syskon med hiv, WAD-evenemang och mycket mera.
Dessutom har jag hunnit med att engagera mig i styrelsen och få föra
fram volontärrollen och dess betydelse i en frivilligorganisation.
Detta gör mig stolt. Det har gjort att jag vuxit och blivit en mogen
människa med stolthet över att fått ge några år av mitt liv till en
viktig verksamhet Noaks Ark Malmöhus.”
Glen Eliasson
Mitt första möte med Noaks Ark ägde rum den 26 januari
1989. Det var under en tvådagarskonferens ”Att arbeta med
HIV och AIDS”. Konferensen arrangerades av Malmö
socialförvaltning i samarbete med Kursverksamheten vid
Lunds universitet och hölls på Fritiden i Malmö. Catharina
Rosensvärd, initiativtagare till och ordförande för Noaks Ark i
Malmö, medverkade i en workshop med rubriken ”Vård och
omvårdnad – historisk bakgrund. Hur man arbetar. Hur man
lever.”
Det var den första aidskonferens jag deltog i och föga anande
jag hur många konferenser som därefter skulle följa eller hur
många av dem som var där som jag skulle komma att arbeta
tillsammans med under en lång följd av år. Som ny i det
förebyggande hiv/aids arbetet och, det måste erkännas, inte
särskilt väl insatt i hur arbetet var organiserat, på vare sig
lokal, regional eller nationell nivå, var jag i starkt behov av
information från och samarbete med dem som varit med
tidigare.
En av dessa stöttepelare blev Noaks Ark. Anställda och
volontärer på Arken tillsammans med dem som själva
drabbats av infektionen samt deras anhöriga kom att spela en
oerhört viktig roll i det arbete, som genomfördes under de
kommande åren. För mig blev 1989 inledningen på många
intensiva, lärorika, spännande men, det skall inte förnekas,
även svåra arbetsår. Särskilt under de första åren, innan
behandlingen av infektionen gjorde att vi slapp se den ena
efter den andra försvinna.
År 1989 fick ett värdigt avslut i samband med World Aids
Day. Tack vare Noaks Ark lyckades vi få hit ett antal quiltar
från USA, som bl.a. hängdes i gallerian i Triangeln. Det blev
en fantastisk utställning, som väckte stor uppmärksamhet. Allt
för många av dem, som var med då är borta nu men de är, och
det skall poängteras, aldrig glömda.
Gunilla Fransson
Samordnare/projektledare
Reflexion
Att lämna ditt land, ditt hem, din familj ja allt bakom dig, ofrivilligt.
Landa i ett okänt land, okända människor och en okänd framtid.
Att starta från noll
Ja då känns ensamheten ofantligt stor.
Att då samtidigt få ett besked om att vara HIVpositiv, känns som
dubbel nitlott.
Så berättade mina vänner, sina upplevelser för mig.
I detta ofantliga mörker,
känns uppgivenheten som din närmaste broder.
Jag känner till en plats dit
jag kunde gå med mina vänner.
En plats där det finns ljus,
Värme och gemenskap
NOAKS ARK
Tack för att ni finns
Ingela Liljestrand
”Vilka känslor har hiv väckt i mig? Några år in på 80-talet när
läkarna började ana hur HTLV-3 (hiv) smittade, förstod jag att även
jag hade utsatt mig för risk att bli smittad vid ett tillfälle 1980. Men
ännu fanns ingen metod att testa sig så jag fick leva med en känsla
av maktlöshet, med en gnagande oro och ovisshet, trots att jag kände
mig frisk och inte kunde finna några tecken på att jag skulle vara
sjuk. Men det hade ju andra inte heller gjort, i början.
Många år senare fick jag veta att en av mina bästa vänner var hiv+.
Då visste jag sedan länge att jag själv inte var hiv+, men jag
bestämde mig direkt för att jag måste lära mig mer om denna
infektion. För många följde ensamhet och övergivenhet i spåren på
hivinfektionen när vänner, familj och närstående tog avstånd på
grund av rädsla och okunskap. Men jag tänkte INTE bli en av dem
som tyst försvann ut till höger om situationen skulle bli kritisk, jag
skulle vara kvar, vara med. Jag tog kontakt med Noaks Ark för att
veta hur.
Vad har det gjort med mig som person? Min absoluta KÄNSLA är
att vår regering och våra myndigheter har sett sig få ett alibi att dra
ner på bidragen och resurserna till informations- och
preventionsarbete i och med att kombinationsmedicineringarna kom.
Nu fanns ju ett ”botemedel” så man la snabbt locket på och gjorde
problemet osynligt. Så sparade man ju massor av resurser fastän
inget egentligen hade hänt som i grunden gjort situationen
annorlunda. Hiv finns kvar. Många människor blir resistenta mot
medicinerna eller tål de överhuvudtaget inte pga kraftiga
biverkningar. Alla resurser att göra livet drägligare, enklare, bättre
för hiv+ behövs. I arbetet som volontär på Noaks Ark har jag funnit
andra människor som precis som jag sett vikten och nödvändigheten
av att fortsätta med detta arbete. Det känns i allra högsta grad
meningsfullt att på olika sätt kunna bidra med min insats, fast den i
det hela inte är så stor. Glädjen i att få samarbeta kring något som är
”verkligt” och viktigt. Och där jag själv, tillsammans med personal
lägger upp arbetet, jag kan vara med och påverka. Oftast kan jag
göra arbetet när det passar mig själv bäst. Ibland kan man inte, då
kan någon annan rycka in eller så gör jag det veckan efter. Det fanns
plats för mig och mina behov mitt i arbetet. Så har man alltid stödet
från sina volontärkamrater och anställda.
Vilka erfarenheter har jag gjort? Jag har starka minnen av kontakten
med en kvinna som var mycket bitter och besviken över livet, där
kärleken till en man istället ledde henne mot en förtidig död. Vi hade
fått kontakt med henne och förstod delvis vad som skulle kunna
hjälpa henne i hennes situation men hon ville inte ha den hjälpen,
kände sig trotsig, ville inte se sig själv i denna situation och ”få bevis
för att hon inte klarade det som hon normalt skulle klarat av om hon
var frisk. Det kändes inte som vi skulle kunna nå henne riktigt och
hjälpa henne på ett tillräckligt bra sätt, för hon ville inte, men ville
ändå.
Så fick hon ett semesterkort från en av oss och det blev en stor
öppning och en stor förändring skedde. Hon kände sig plötslig sedd
på ett nytt sätt. Detta i sig obetydliga kort öppnade dörrarna för en
helt ny kontakt. Hon började ta emot. Blev glad. Blev arg. Sa ifrån
och ställde krav på ett nytt och konstruktivt sätt.
Vid sidan av det rena stödarbetet började vi läsa dikter och poesi för
varandra. Jag stekte strömming och gjorde potatismos som hon
längtat efter i många år men inte lagat själv. Vid jul bakade vi
pepparkakor tillsammans och vi delade många, många skratt och en
del tårar. Stödet fortsatte men känslan var att det blivit mer av en
vänskapsrelation, ett ömsesidigt givande och tagande.
Eftersom hennes sjukdom varit så hemlig så fick vi från Noaks Ark
inte gå på hennes begravning och efter ett tag kändes det svårt och
mycket tomt att inte ha fått vara med och ta avsked av henne som jag
kommit så nära. Men detta är också en del av vad stödarbetet kan
innebära. Senare har jag kunnat förlika mig med det uteblivna
avskedet för jag har kunnat besöka hennes grav för mig själv och
lägga en blomma där eller tända ett ljus hemma.
För många var det en stor chock att eventuellt bli berövad livet i
unga år. Andra kände sig också berövade sin egen död, när
bromsmedicinerna kom, de kände inte att de hade något liv att vända
tillbaka till. Kanske skulder, ingen utbildning eller arbete att falla
tillbaka på. Jag vet att hiv är en svår sjukdom som ännu inte går att
bota. Medicinerna kan lindra och fördröja, men medicinerna finns
inte för alla. Medicinerna hjälper inte alla. Alla VILL inte ta
medicinerna, av många olika skäl. Hiv har blivit mer osynligt sen
medicinerna kom. Det är som om många resonerar så att nu finns det
ju läkemedel så nu behöver vi inte bry oss om detta längre. Hiv står
mig nära genom att jag känner så många hiv+. Jag vill fortsätta
stödarbetet och informationen om hur man skyddar sig mot att bli
smittad med Hiv. Framförallt unga måste få den kunskap och de
redskap som behövs för att veta hur man skyddar sig och var farorna
ligger. Det kan vi berätta.
VAR STÅR JAG IDAG? Säker på hur jag själv skall/vill skydda
mig. Orolig för och mer osäker på om de unga idag tar riskerna på
allvar, fullt förstår vari riskerna ligger. Att man måste ha koll, ha
kontroll för att inte utsätta sig för smittrisk. Hålla sig nykter, fri från
alkohol och droger för att vara ”närvarande” vid sexuella kontakter.”
Per Osberg
”Ni fanns där i livets slutskede
För min käraste Gustav, med
känsla, värme, omtanke och
generositet, ett oumbärligt stöd
för mig i min förhoppning att allt
skulle vara så kärleksfullt
som möjligt för honom
Med stor beundran och från mitt hjärtas innersta, tack”.
Siv
”Kroppen min” Så är det!!
 17 år tillbaka kom jag upp med min familj på ”ärtsoppa och
punsch”, oerhört trevligt men också gripande (för mig, den
första gången jag mötte personer så sjuka i sin hiv) Med sina
anhöriga… Mycket starkt möte där…
 Och då kände jag att det kunde varit jag eller någon i min
familj… Eller nära vän!!
 Och under alla dessa år har jag träffat flera som jag prata
med om … Känslan, hur detta förändrar ett helt liv
 Oerhört intressant då jag anmälde mig till
volontärutbildningen där jag återigen fick många personliga
reflektioner…
 Känner mig mycket betänksam för att alla våra kära
världsledare måste ”tänka om”
 Medicin åt alla?”
fortfarande stor, och väldigt många vill inte att det ska bli allmänt
känt att de ”har hiv”.
Elizabeth Robert
Den volontära insatsen som jag i skrivande stund håller mycket högt
är att jag gjorde en film om Baan Pong Hi, filmad under januari
2007. Jag hade förmånen att få följa med Lena och Eva då de var på
studiebesök hos Red Lahore-folket i Norra Thailand. Det var
fantastiska dagar i denna bergsby i ”gyllene triangeln”. Vi fick ta del
av deras liv och fick en inblick i deras arbete med att sprida
information om hiv och aids och vårdandet av de som var sjuka i byn
och omhändertagandet av de föräldralösa barnen.
”Första gången jag personligen kom i kontakt med hiv och aids
problematiken, var när min syster började arbeta på Noaks Ark
Malmöhus. Jag hade visserligen flera år tidigare läst om den nya
sjukdomen utan botemedel som snabbt skördade sina offer, men
kände inte någon som var drabbad. Det skulle snart komma att ändra
sig. En arbetskamrat såg trött och tärd ut och dog snabbt i vad vi som
visades sig vara en hivrelaterad sjukdom. En av mina styrelseledamöter under tiden jag var fackligt engagerad, gav mig
förtroendet och berättade om sin sjukdom som ett tag senare tog
hans liv.
Det fanns och finns säkert flera andra i min närhet som är drabbade,
men som jag inte vet någonting om. Rädslan och stigmatiseringen är
Mina kontakter med Noaks Ark har varit många och under lång
period. Jag har varit på olika möten och tillställningar, tillbringat
Världsaidsdagen tändande ljus och drickande glögg och genomgått
volontärsutbildningen.
Mina volontära insatser i föreningen har varit av väldigt skiftande
karaktär. Jag har hållit i kvällar om ”Framställningsteknik och
Kroppsspråk” på informatörsutbildningen för volontärer, jag har
medverkat och gjort insatser i samband med utställningen på
Humanitetens Hus och hjälpt till med regi vid en av
välgörenhetsgalorna. Dessutom har jag även setts skriva
årsmötesprotokoll.
De hade/har även olika typer av projekt för att lära ut olika typer av
hantverk så att den uppväxande generationen ska kunna få fler
möjligheter till försörjning än enbart sexindustrin eller
narkotikasmuggling.”
Eva Söderquist.
kommer jag att dö; ska jag göra slut på det själv; hur ska det gå till;
kan jag lösa in mina försäkringar och ge mig av och aldrig komma
hem igen och känslor av skuld (dumme jävel!) och skam (ingen
kommer vilja ha mig – jag måste stanna kvar i mitt äktenskap).
Och jag kunde inte fatta att inte alla fattade hur det var ställt med
mig. Och oskulden i mitt liv for ut för att aldrig komma tillbaka. Och
jag blev vuxen. Och det var för jävligt!
”Och var ska jag börja? Var inte början början? Det var inte så att
livet började med att jag fick veta att jag är HIV+
Nej, det kom i halvvuxen ålder, och helt som en bomb slog det ner i
mitt liv. Jag fick i samband med en operation ett blodprov taget, mot
min vilja, men trodde i min enfald att jag inte kunde vara smittad,
trodde i min enfald att om det nu var så att jag var positiv så skulle
jag kunna hantera det också.
Fel.
Jag minns promenaden hem från läkarbesöket som om jag gick i en
dimma i välkända kvarter. Jag hade varit klok nog att be en vän från
Arken att följa med mig dit, men det viktigaste var att hon följde mig
därifrån. Timmarna efteråt minns jag både glasklart och suddigt.
Hon ringde samtal, vänner och läkare kom och tabletter delades ut.
Jag tog allt jag fick och hoppades att jag aldrig skulle vakna igen.
Det gjorde jag.
Jag, som alltid varit alert på min omgivning gick som i ödelandskap
med märkliga konturer, ständigt malande samma tankar; hur
Idag minns jag att hon sa: en dag kommer du att komma på att Du
inte tänkt på hiv på hela dagen! Jag mumlade något och tänkte att
hon har ingen aning om hur det är för oss stackare. Idag kan det gå
månader. Månader! Snart säkert år.
Jag har ältat, tänkt, ignorerat och krävt av läkare. Jag hade rätt –
läkaren fel. Vi är individuella, varför är det svårt att fatta att det
också gäller vårt tillstånd?
Jag gjorde mot vad alla sa; jag satt inte stilla i båten. Jag tog inga
mediciner, gick på allas begravningar, bytte jobb, kropp, ort och
slutligen man.
Jag kom ut på andra sidan och kan idag kasta kärleksfulla blickar på
den unga killen som inte längre finns, men vars erfarenheter jag
vårdar i mitt hjärta som nu klappar bakom den numera ganska
muskulösa bröstkorgen.
Det här är något jag har, inte något jag är
Jag är igen den det var meningen jag skulle vara
Och jag har gjort det nästan helt själv
Och tack min vän på Arken – kärlek!”
”Jag kom hastigt in i hivarbetet genom mitt arbete inom social
hemtjänst då det var kaos i omvårdnadsarbetet. Mitt engagemang
och grund fick jag på Noaks Ark. Det föll sig naturligt att vara på
Noaks Ark, jag trivdes, det var ”alltid trevligt” med en närhet till
personalen och vissa situationer i mitt arbete kunde snabbt lösas
genom Noaks Arks hjälp.
Arbete inom social hemtjänst ledde sedan till att jag gick
föreningens stödutbildning. Jag har skapat kontakter med personer
och kontakterna och möten sker ännu idag.
Det har varit upp och ner med känslor. Det var inte alltid ett roligt
omvårdnadsarbete. Det var ibland tyngt av sorg, det var långa
kontakter med människor som utvecklades till personaliga
vänskapsrelationer. En svårighet i denna tumultartade period var att
sätta en gräns, personal eller vän.
Arken blev en naturlig del i kombination med mitt arbete inom
Social Hemtjänst. När jag slutade arbetet där ledde det till att jag
fortsatte min kontakt med föreningen och var ”sofftant”. Det är kul
idag – när man träffar anhöriga på stan idag, som jag fick kontakt
med i omvårdnadsarbetet och dom uttrycker sin uppskattning över
det stöd och hjälp dom fick under en för dom svår situation känns
det otroligt bra.
Volontärskapet idag kan vara en utmaning och det är bra att kunna
vara ett lyssnande öra för någon. Idag finns det en tendens till ett
mer professionellt arbete. För mig är det viktigt att arbeta med
kamratstöd och att få hjälp av personalen att sätta gränserna för
stödarbetet.
Det finns många händelser som jag fortfarande kan sitta och skratta
åt när jag tänker på dem. I omvårdnadsarbetet hade vi en vårdtagare
som utvecklat en demens, han hade klara ögonblick i perioder
samtidigt som det ibland var kaos. Men att sitta tillsammans i hans
säng och titta på tv och känna att han kände sig var trygg och lugn
med den nära fysiska med den nära kontakten vi hade. Det är svårt
att be skriva känslan och händelser man varit med om. Vid ett annat
tillfälle kom vi upp i lägenheten och vårdtagaren fanns inte där, det
var svårt att uppleva den paniken som startades när man ringde runt
till Arken, bland vänner och familjen som inte bodde i stan
dessutom.
Vissa situationer minns man glasklart som en dråplig situation i
färdtjänsttaxin när jag följde med som ledsagare. En äldre kvinna i
taxin var påstridig och tyckte personen var för ung för att ha taxi,
varpå han svarade ”- Jag har bara fått en liten sväng av aids” Gissa
om kvinna och taxichauffören velat hoppa ut taxin efter det svaret….
Samtidigt som jag upplevde mycket tragik genom alla händelser så
har dessa händelser lagts i en erfarenhetsficka jag inte vill vara utan.
Jag och flera med mig växte i vårt arbete inom Social Hemtjänst, jag
växte som personal inom vården. Människor var mitt i livet och helt
plötsligt döende och möttes och behandlades illa. Människor blev
och fortfarande ibland behandlas illa och diskriminerande.
Min drivkraft idag är att hjälpa folk att inse att hiv är en kronisk
sjukdom som man kan leva normalt med. Samtidigt vill jag behålla
och vårda de kontakter jag har och har fått genom föreningen, så
länge dom själva vill behålla kontakten med mig.”
Christina Franzén
September 2007
”Till Noaks Ark Malmöhus
Noaks Ark föreningarnas ideologi har alltid tilltalat mig under mina
år som volontär.
Kunskap och stöd som går hand i hand och att vilja arbeta med hela
situationen.
Min tolkning av ideologin blir att vem jag än är, man, kvinna, svart,
vit, ung, gammal eller på vilket sätt jag blivit smittad så är jag
välkommen!”
Lars Leishem
”Länge kände jag mig som en främling på Noaks Ark, jag passade
inte in och alla andra pratade om sin vardagliga tillvaro. Men en
gång fanns jag ibland vanliga människor och dit vill jag igen.
Genom min sjukdom har det faktiskt blivit så att jag tvingats närma
mig samhället. Hiv infektionen har paradoxalt nog räddat mig från
en för tidig död, annars hade jag nog aldrig slutat knarka och då hade
nog allt redan varit över”
TK
”För mig är Noaks Ark en oas”
”Som det blev vad jag inte trodde att det skulle bli!!!
N
Peo
”Det ligger stor glädje i att få hjälpa andra. Alla människor borde få
känna det och alla människor borde vara berörda”
”Arbetet med de sjuka har gjort mig starkare och säkrare om
människa. Många av de hivpositiva utstrålar och bjuder på en stark
livsglädje mitt i sin sjukdom”
Pia B
”Kamratskapet betyder mycket. Vi kommer nära varandra och de
hivpositiva. Dessutom vet vi inte alla gånger vem som är hivbärare
och vem som inte är det. Så är det också ute i samhället. Men här på
Noaks Ark är det accepterat att vara drabbad. Det finns en öppen och
tillåtande atmosfär även för oss volontärer. Vi får visa att vi mår
dåligt och kan uttrycka våra känslor här mer än vad som är regel på
andra arbetsplatser”
AMC
Citat från Artistkavalkaden 1994
Vi bestämmer inte över var vi ska födas, hur vi ska födas, av vem vi
ska födas och till vad. Vårt öde är ett. Och detsamma. Så vem
hjälper egentligen vem?
Åke Arenhill
Jag är här för kärleken och omtanken till mina medmänniskor och
livet här just nu.
Eva Rydberg
Jag vill vara med om meningsfulla möten
människor emellan. Därför är jag här ikväll.
Lill Lindfors
Störst är kärleken!
Lars Berghagen
Konsten är en del av verkligheten och vi måste ta del av vår tids
problematik och ta ansvar för kommande generationer
Hans Pålsson
Vi lever en sekund i taget och den sekunden är just nu
Kapellet/Janne Lindell
Som volontär på Noaks ark är det självklart att vara med i detta
sammanhang
Lars Leishem
Jag ställer upp för att med min lilla insats försöka bidra till
uppmärksamhet och upplysning om hiv och aids
Richard Carlsohn
Flera av mina kollegor, många fantastiska scenpersonligheter, har
gått bort i sjukdomen. Jag vill hedra deras & andra drabbades
minne och peka på att aids fortfarande finns, i oförminskad styrka,
även om massmedias uppmärksamhet för tillfället är låg
Lotta Thorell
Kan man vaere i tvivl med att hjaelpe et medmenneske? Vi skal
sprede smukke tanker og sende penge der kan give
helbredelsesmuligheder og et bedre liv!
Jan Hertz
Vi finns till för varandra!
Musikskolan Helsingborg/ Per Knutsson, Marimbabandet med
Drillflickorna/ Ingrid Pålsson
En utläggning angående detta känns överflödig. Jag tycker att det är
självklart att ställa upp!
Margareta Nilsson
Jag vill stödja ett livsviktigt ändamål, som ingen av oss idag kan
blunda för eller stå oberörd inför
Elisabeth Melander
Det är självklart för mig att ställa upp i kampen mot hiv och aids
Peter Månsson
Jag vill självklart vara med här eftersom aids är något som angår
oss alla
Maria Holm
Ikväll vill jag ge alla aidssjuka en tro på livet trots eländet, och till
er andra vill jag säga, var inte rädd – skaffa kunskap
Magnus Wahlberg
Jag tror att musik verkligen kan påverka människors tankar och
åsikter
Jan Erik Sääf
Om jag i mitt arbete som skådespelerska och regissör kan bidra till
en större förståelse för och engagemang i olika människor och deras
situation, är det en förmån att kunna få göra detta
Eva Söderquist
Jag ställer upp för nuet och framtiden. När någon i ens
bekantskapskrets drabbas blir hiv/aids en realitet
Nina Gunke
Eftersom vi i Nöjesteatern väl känner till Noaks Arks
behjärtansvärda arbete, är det en glädje för oss att få hjälpa denna
fina organisation
Nöjesteaterns ensemble/ Anders Ahlgård & Sofie Lindberg
Det behövs inga ord, engagemang är en självklarhet .Vi lever endast
där vår kärlek är till för vänskapen, omtanken till våra
medmänniskor och livet här just nu
Gert Tornberg
Ljushögtid i Caroli Kyrka 1999
”Vi är samlade här för att minnas. Inte bara sorg och saknad utan
även glädje och kärlek som vi känner för dem som stod oss nära och
som vi mist. Kanske vi upplever tomhet, men den tomheten är
besjälad med vänskap, närhet och kärlek. Som vi alltid bär inom oss
och med oss i våra egna liv.
Må ljusen som vi nu ska tända stå som en symbol för en närvaro vi
inte kan ta på men som förenar oss alla som sitter här tillsammans
med våra djupt personliga minnen. Låt oss värmas av ljusen och
närheten av varandra.
Denna stund tillägnar vi även alla hivpositiva som lever och finns
bland oss, de som öppet går ut och berättar om sitt liv med hiv, de
som valt att inte göra detta samt deras närstående”.
Till minne av
Krister, Stefan, Sven, Olle, Rune, Jörn, Benny, Hans, Görgen, Niller,
Heiki, Bengt, Eddie, Pricilla, Anders, Mats, Janne, Bengt, Bosse,
Kalle, Lars-Olof, Leif, Wilhelm, Fabian, Alf, Rudie, Henrik, Gösta,
Sture, Ingemar, Gunther, Stefan, Curt, Jonny, Roland, Björn,
Lennart, Sten, Lars, Tom, Sven, Lars, Jimmy, Lennart, Andrzej, Lars,
Guillermo, Anders, Ole-Peter, Paul, Mathias, Kurt, Anders, Mats,
Claes-Göran, Pelle, Yngve, Eugen, Kurt, Anders, Carsten, Kalle,
Kaj, Bengt, Niklas, Peo, Anders, Lennart, Dan, Lennart, Knut, Jussi,
Sören, Stefan, Fredrik, Ella, John, Mats, Tami, Ronnie, Charley,
Thomas, Paula, Per- Johan, Jan, Bengt,, Grigore, Marine, RoseMarie, Peter, Pontus, Teresa, Holger, Pertti, Harriet, Göran, Peter,
Alexandra, Eddy, Eva, Jan, Jonas, Peter, Thomas, Tomas, Bengt,
Richard, Torben, Gerth, Pierre, Elisabeth, Niels, Jens, Jurek,
Gullan, Stephan, Tony
Citat, egna minnen och funderingar
Minnesskriften 2012 bearbetad av:
Eva Söderquist
Lena Söderquist
Minnesskriften 2007 bearbetad av:
Eva Eklund
Lena Söderquist
och
Eva Söderquist
Kati Hollósy