Transcript Rosor och Riddare

ROSOR&
RIDDARE
– EN RESA I EVERT TAUBES FOTSPÅR
«Jag andas och känner att vinden som blåser bär luft från
Provence». Evert Taube efter Peire Vidal
MaRtIN BaggE
U
nder 1100-talet börjar nya
vindar blåsa över Europa.
Morer, araber, romer,
följer i krigens släptåg in över
Europas gränser och med dem
uttryck. Ny musik låter sig höras,
den gregorianska sången möter
en musikalisk urkraft sprungen ur
mångtusenårig orientalisk, judisk
och romsk tradition. Hos riddare
och furstar i berggrå sydfranska
borgar tänds ett nytt ljus av ekot
från dessa sånger och istället för
fylleri och vapenskrammel helgas
de höviska idealen i kärleksvisor
och ballader. plötsligt framträder
under några få år en skara poeter
(både män och kvinnor), och ger
kärleken ett nytt språk som lever
än idag - i visor, schlagertexter
och kärleksbrev. Det handlar om
kärlekens plågor och nöjen, om
majmorgonens fågelsång – och
24
allt det där kan man ju tycka att
vi hört tusen gånger förut? Men...
det är faktiskt just detta som är så
märkvärdigt – att för 1100-talets
publik var dessa cansos, dessa
kärlekssånger någonting alldeles
nytt!
B
land pilgrimer och allmoge
sprids musiken och på
marknadsplatser kring de
centrala vallfärdsklostren hörs toslagverk. Munkarna tar intryck av
klangerna och färgar bönesången
med nya rytmer och stämmor.
1100- och 1200-talens Europa är
vid denna tid en väldig musikalisk och kulturell smältdegel. Här
har den västerländska lyriken sin
vagga.
«Varje studie av den europeiska
lyriken som inte börjar med den
provensalska är osund», menade
poeten Ezra pound, och han har
fått många efterföljare. Evert
taubes verkliga gesällprov i ämnet
den provensalska trubadurtraditionen är naturligtvis prosaboken
Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957), då han med sin svarta Bugatti, sin svarta hingst, som
en modern riddare spränger fram
Han gör det framför allt i egenskap av diktare, sökande rötterna
till det egna skapandet genom att
följa trubadurdiktningens utveckling, från dess ursprung i Spanien
och fram till dess fortsättning i
Dantes och cavalcantis Florens.
Vad är då en trubadur? Poeten Lars
Forssell
«Trubadur» i medeltida, fransk
bemärkelse är en sångare som skriver
sina egna visor och har visan som sin
huvudsakliga poetiska uttrycksform.
I visan har trubaduren sammansmält
ord och melodi till ett oskiljbart helt,
och hör man dess ord utan melodi är
den som en fågel med bara en vinge.
I Provence betraktades de som blott
spelade och sjöng de andras visor
som mindre och dödligare konstnärer,
de kallades «joglarer».
VISER / VISOR
E
vert taube intresserade sig
tidigt för trubadurrollen.
Redan i början av 1920-talet blev detta ett slags pose, som
han gärna intog då han uppträdde
på ställen som Den gyldene Freden i Stockholm. genom att framträda i denna mer seriösa artistroll – tidigare hade han uppträtt
som kabarésångare och sjöman
på scener som cabaret Läderlappen – markerade han helt enkelt
att han nu tog både visdiktandet
och själva uppträdandet på största
allvar. Det här var en tid då taube
sökte förebilder på visans område, vilket inte minst resulterade
i en intim dialog med Bellmans
diktning, och då blev det också
naturligt att söka själva rötterna
till den svenska och europeiska
profana visdiktningen. I början
av 1920-talet planerade han till
och med att ge ut en tidning
med namnet «trubaduren». I en
handskriven «anmälan» till det
Evert taubes arkiv vid göteborgs
universitetsbibliotek, deklarerar
taube bland annat följande kring
trubadurens roll:
Trubaduren älskar sköna kvinnor
och vackert tal, godt vin och
ler han åt dumheten och tillåter
sig för övrigt att spela de enkla
melodier som äro barns och
förströelse och snusförnuftiga
tråkmånsars fasa.
T
aubes intresse för den
provensalska trubadurlyriken väcktes på allvar först
under senare delen av 1940-talet,
och det har vi framförallt en västsvensk dam att tacka för: Margot
VISER / VISOR
Trubadur spelar luta, Evert Taube tusch på papper, 35,9 x 22,5 cm
© Moderna Museet foto: Alibin Dahlström (BUS)
Lithander. Det är hon som dyker
upp också i visan «Damen i svart
med violer» (1946). Här frågar
sig poeten då han ser henne sväva
förbi honom: «Viskade jag i ditt
älskliga öra / strofer ur skön provençalsk poesi?» Förmodligen var
det alltså det omvända förhållandet som gällde i verkligheten – det
var åtminstone denna svartklädda
dam som var den verkliga experten av de två på området.
Evert taube kom till att skriva ett
tiotal nya visor inspirerad av den
provensalska trubadurdiktningen,
och till detta skall fogas översättningarna av bl.a Bernart de Venta-
dours och peire Vidals poesi, i de
nydiktning eller fria tolkningar.
tydliga spår av den höviska, men
samtidigt innerliga trubadurtradi«Så skimrande var aldrig havet»
(1946/48) och «Nocturne» (1948).
Flera av de nya visorna musiksattes av gunnar Hahn, och på
1980-talet hade kompositören
Lars Johan Werle tagit upp tråden
på nytt genom sina tonsättningar
av taubes nytolkningar, i ett verk
för kör och instrument med titeln
?I
25
Evert Taube. Foto: Jacob Forsell
RIKSFÖRBUNDET
VISAN I SVERIGE (RVS)
bildades 2006 och är det yngsta musikriksförbundet i Sverige.
Riksförbundet administrerar Svenska vispriset som
är medlemsföreningarnas pris till en person eller
organisation som har gjort något storartat för visan i
Sverige utan att i första hand vara vissångare. Svenska Vispriset 2012 offentliggörs under våren 2013.
Tommy Rådberg, kassör (Cornelis Vreeswijksällskapet)
Monika Söderberg, ledamot (Visans vänner i Stockholm)
Anne-Li And, suppleant (Visans vänner, Göteborg)
Susanna Hillbom, suppleant (Visklubben Skeppet)
Lars-Anders Johansson, suppleant (Visfestival/ Fjäderholmarna)
Lolita Ray, suppleant (Yrkestrubadurers förening)
Göran Sergel, suppleant (Visans vänner Södra Skåne)
Vi kommer att arrangera en nätverksträff för visarrangörer i september/oktober. Är du intresserad så
kontakta Christer Jilder ([email protected]). Styrelsen är också samlad under Säröträffen som NordVisa Medlemsföreningar och koncertarrangörer
arrangerar under allhelgonahelgen 1-3 november.
Förbundet har idag 30 medlemsföreningar och vi
når alltså mer än 5000 intresserade vismänniskor i
Har du tankar och önskemål kring kursverksamSverige. Riksförbundet mejlar ut minst fyra nyhetshet? Kontakta i så fall gärna Christer Jilder. RVS är
brev per år. Får du inte våra nyhetsbrev så kan du
medlem i Kulturens Bildningsverksamhet.
prenumerera på dem genom att anmäla dig till
Styrelsen:
Tommy Rådberg, mejl: [email protected].
till fullo inkarnerat i skådespelet
«Rikard Lejonhjärta och Philip
II» från 1967, som ursprungligen
beställdes av Kungliga Dramatiska
teatern, men av olika anledningar aldrig uppfördes. titeln till
trots är Elénore av akvitanien
huvudrollsinnehavare, hon är
fredsgudinnan medan Rikard
representerar det onda, mannen
utan hjärta. Här förekommer antimilitaristiska tankegångar, nästan
var att dramat skulle uruppföras
under «Rosor och riddare», men
verket väntar tyvärr ännu på att
få en rättvis helhetlig bedömning.
Vi också.
26
någon litteraturhistoriker eller
ens han själv kunnat förstå.
Själva andan i hans förhållningssätt är kongenial med trubadur-
på www.visakademien.se.
Evert Taubes författarskap, inställning till liv och dikt, framtoning inför omvärlden, personliga
egenskaper – ja längre skulle
uppräkningen här kunna gå –
är mer i samklang med gamla
occitanska [provensalska, min
anm.] (och så småningom allmänt västerländska) ideal än vad
Lasse Zackrisson, ordförande
[email protected] • www.visanisverige.se
Visfestival Holmön
Evert Taubes bok om «den ljusa
medeltiden» blev under 2009
avstamp för ett av de största enskilda projekten som genomförts
i Norden med visan som grund.
«Rosor och riddare» samlade
många av våra främsta föreläsare, artister och forskare med
seminarier, konserter, språk,
skolprojekt, teater och skrivar-
Vackra och genuina Holmön – solen och vindarnas ö – tre mil norr om Umeå en mil ut i havet
26-28 juli 2013
I
taubes universum står
kvinnan för civilisation,
poesi, kultur – allt som är
värt att dra sin lans för – medan
mannen står för krig, barbari
I
egenskap av poet är Evert
taube i allra högsta grad
provensalsk. Hans sätt att förhålla sig till traditionen är också
kongenialisk med de provensalska
trubadurpoeterna. Detta att utgå
ifrån traditionen, ständigt föra en
dialog med denna, men samtidigt
skapa nytt, med andra ord taubes
eget valspråk «tradition och förnyelse», ligger helt i linje med den
provensalska trubadurdiktningen. Detta framhåller författaren
Marianne Sandels i sin essä från
2003 och hon konstaterar också
följande:
bl.a essäer av Olle Adolphson,
var ordförande i Svenska Visakademien när projektet «Rosor och
riddare» genomfördes) är förkortad här, men ingår i sin helhet i
Taube med titeln «Elva sidor av
Taube». Den ges under året ut
på Folkuniversitetets förlag (red.
David Anthin).
VISER / VISOR
Ord & Co i Umeå
ulla och axel Österberg ur boken
«Rosor och riddare», vilken alltså
givit namnet till vår bildningsresa
i taubes fotspår.
Lasse Zackrisson, ordförande (Ruben Nilson Sällskapet)
Stefan Sandström, vice ordförande (Fänneslunda visfestival)
Christer Jilder, sekreterare (Visans vänner i Umeå - VISUM)
Hå l l d i g
upp
date
rad – w w w
fe
.vis
2010
stivalen.nu
2011
2012
Visfestival Holmön bjuder varje år på en rad duktiga vistalanger och några riktigt namnkunniga
artister – alltid sista helgen i juli. Programmet för 2013 presenteras på visfestivalen.nu
VISER / VISOR
27