Transcript MC Collection - SO med Birger

Ä R M OTO R C Y K L A R KO N S T ?
Den som tycker om mekaniska skulpturer kan med fördel hälsa på hos MC
Collection. Utställningslokalen ligger strax norr om Stockholm. Det man får se
är vackra motorcyklar, stor konst och elegant design.
Text:
BILD:
I
ntuitivt är konstbegreppet relativt
okomplicerat. Tavlor på Nationalmuseum är konst. Offentliga skulpturer
är konst. Böcker om konsthistoria beskriver normalt målningar, skulpturer och
arkitektur. Denna etablerade konstuppfattning, finkulturella skulle nog många
säga, har ständigt ifrågasatts. På senare
tid av konstfacksstudenter som simulerar
självmord på en hög bro eller klottrar ner
en tunnelbanevagn. I äldre tid av konstteoretiskt gravallvarliga men samtidigt lekfulla konstnärer som till exempel Marcel
Duchamp med sin flasktorkare från 1914
eller Picasso och hans av cykeldelar tillverkade tjurhuvud från 1943. Konsthistorien har under de senaste 100 åren bjudit
på en svåröverskådlig kavalkad av stilar
och uttrycksformer. Dessvärre tycks det
inte ha något med motorcyklar att göra.
Att ställa kubism, dadaism och popkonst
i relation till motorcyklar är ren och skär
nonsens. I den meningen är motorcyklar
inte konst. Men eftersom konstbegreppet är så pass ifrågasatt torde det kanske vara på sin plats att inte vara fullt
så kategorisk. En såväl vitsig som djupsinnig definition av konst är att det är
sådant som konstnärer gör. Mycket kan
i så fall ses som konst. Varför inte även
motorcyklar? När MC Collection (www.
mc-collection.com) bjuder in till sin fantastiska samling av 100-talet motorcyklar
48 Birger Tommos, [email protected]
Ralf Turander & Birger Tommos
från 1904 till 2007 har de begreppen ”Design”, ”Konst” och ”Teknik” som motton.
Hade jag fått välja ytterligare ett motto
hade det tveklöst varit ”Kärlek”, av det
enkla skälet att MC Collection i grunden är en stormande kärleksförklaring
till motorcykeln. Två män står bakom
konceptet. Christer R Christensson och
Ove ”Oves Motor” Johansson. I museets
entré möts man av en skulptur föreställande Marlon Brando från 1953 års film
Vild Ungdom samt en replika av en Hildebrand & Wolfmüller. Den senare var
världens första serietillverkade motorcykel. Marlon Brando symboliserar motorcykelns betydelse som kultobjekt och 1890tals replikan sätter en slags standard för
vad man kan vänta sig av samlingarna.
Riktiga motorcyklar helt enkelt, i huvudsak bara serietillverkade sådana. Det är
även gott om racers och specialbyggen i
små serier. Den kanske härligaste är en
Harley-Davidson ”Peashooter” (Ärtbössa)
från 1926, en rekordsättande fabriksracer
som – i händerna på Henry Molin - firade
sina största triumfer på Edsvikens is alldeles intill dagens museibyggnad. ”Ärtbössan” står, vilket är talande för den
noggrannhet som karaktäriserar MC Collection, uppställd i den forna istävlingsbanans längdriktning. Customiserade showbyggen får, bortsett från en Easy Rider
replika, inte vara med. Varför inte, de om
några motorcyklar torde väl vara konstverk? Intuitivt sympatiserar jag trots allt
med idén att bara förevisa riktiga motorcyklar. I museets kombinerade café och
shop får jag se en kort film som handlar
om tankarna kring och invigningen av
MC Collection. På en av väggarna i caféet syns en samling begrepp - Passion,
Önskan och Uppror är några exempel vars avsikt är att förankra motorcykeln
i en social kulturkontext. Längre in i den
medvetet minimalistiska utställningshallen finns en vägg med namn på betydelsefulla motorcykeldesigners. Edward
Turner (Triumph Speed Twin från 1938)
och Massimo Tamburini (Ducati 916 från
1994) är två bland många andra. Christer
R Christensson lägger i filmen ut texten
kring motorcykeln som något mer än teknik och fart. Han trycker på begreppen
konst och design och talar om de utställda motorcyklarna som mekaniska skulpturer. Med all rätt nämner han 1998 års
utställning, The Art of the Motorcycle,
på Guggenheimmuseet i New York som
en inspirationskälla. Vissa grepp, som till
exempel det inledande anslaget med en
Hildebrand & Wolfmüller, kan ses som
ogenerad idéstöld men något simpelt plagierande handlar MC Collection inte om.
Snarare är det så att Guggenheim 1998
gjorde ett statement angående motorcyklar som design- och konstobjekt. MC Col-
Nummer 5 / 2010
Nummer 5 / 2010
49
lection är i sin tur en svensk kommentar
i världsklass. Det Christer säger är tankeväckande och spännande. Kanske borde
han även referera till Moderna Museets
klassiska utställning ”Rörelse i Konsten”
från 1961? Den var förvisso tryggt förankrad inom ramen för vad som då - i alla
fall på Moderna Museet - sågs som konst
men samtidigt avantgardmässig nog att
förevisa en racerbil, en Lotus Type 33R8 Formula 1 från 1963, som konstverk.
Filippo Tommaso Marinetti och hans
Futuristiska Manifest från 1909 kunde
eventuellt också citeras. Filippo ansåg
att en racerbil i full fart var vackrare än
antikens skulpturer. Han var troligen den
förste som såg kopplingen mellan konst
och fordon men i övrigt var Filippo, milt
uttryckt, galen. Han hyllade krig och menade dessutom att museum och bibliotek
borde förstöras. Att se motorcyklar som
konst är verkligen en härlig tanke men
begreppet design känns bättre, i alla fall
för mig personligen. Det väcker såklart
frågan om relationen mellan konst och
design. Är det möjligt att se konst, i motorcykelsammanhang, som en vision och
en ambition och att design är det konkreta resultatet? Att konst är skönhet
för skönhetens skull men att design är
förskönande av vardagliga nyttoprodukter. Konstnärliga ambitioner möter i så
fall tekniska ambitioner och tillsammans
bildas, i bästa fall, ljuv musik i form av
god design. Design är helt enkelt funktion i tilltalande förpackning. Eller, som
det har sagts angående arkitektur, ”estetisk organisation av praktisk verklighet”.
Under de senaste 100 åren har tveklöst
designers fått mer att säga till om i samband med motorcykeltillverkning. Finns
det en allmän designhistoria som på ett
självklart sätt omfattar motorcyklar? Eller är motorcykeldesign något för sig själv,
en designhistoria om motorcyklar och ingenting annat? En, för att slänga sig med
lite postmodern jargong, subkulturell designdiskurs vid sidan av designhistoriens
breda huvudstråk. Personligen tror jag
att motorcykeldesign i hög grad lever sitt
eget liv. Den uppstår ur inomkulturella
referenser och har mycket att göra med
såväl teknikutveckling som MC-kollektivets åldersmässiga och sociala sammansättning. Enkelt uttryckt skapar dagens
välmående men åldrande MC-kollektiv ett
enormt sug efter retrohojar som till exempel Triumph Bonneville eller Moto Guzzi
V7 Classic. Åldrande motorcyklister betyder nog tyvärr också att motorcykeltillverkarna måste tampas med en ökande
stilkonservatism, en faktor som rimligen
kan förklara varför Aprilias avantgardis-
50 tiska Moto 6,5 från 1998 inte blev någon
kommersiell framgång. Designer i det
fallet var Philippe Starck, en modern
designikon helt utan förankring inom
motorcykelindustrin. De, som i motsats
till Starck, dagligen designar motorcyklar har nog för det mesta gjort det med
andra motorcyklar som utgångspunkt.
Den regeln kan man bevisa baklänges
genom att notera att några av historiens
mest udda och nyskapande motorcykelmodeller designades av outsiders. Ta till
exempel BMW R32 från 1923, designad
av flygingenjören Max Friz, eller Vespan
från 1946. Den sistnämnda skapades av
Corradino D’Ascanio, också han en flygingenjör och därtill en man som inte hade
mycket till övers för motorcyklar.
”Form följer funktion” är ett begrepp
inom modern design, översatt till motorcyklarnas värld kan man hävda att den
rimligen starkaste drivkraften bakom all
motorcykelutveckling kan sammanfattas
i en ständig jakt på mer effekt och högre
fart. Teknik och de nödtvungna former
som den för med sig betyder rimligen
mycket för motorcykeldesign. Fast när
nanda. 1960- och 1970-talet är svårare.
Motorcykeldesignmotsvarigheter till kortkort och psykedelia är inte så lätta att
finna. 1980-talet bjuder på pudelhårdrock, syntare och lätt kubistiska former,
se till exempel en Volvo 240 från 1983.
Nog kan en Volvo 240 ställas bredvid en
Suzuki Katana från 1980? Nuförtiden ser
man en hel del nyfunktionalism inom arkitekturen, till exempel Hammarby Sjöstad i Stockholm eller Varvsholmen i Kalma r. F i n n s mots va r igheter i nom
motorcykelvärlden eller är frågan rent av
felställd? Jag vänder mig till Mick Walker,
brittisk MC-historiker som skriver mängder av böcker. Motorcykeln Design Passion är en relativt nyutkommen bok av
honom. Den utlovar att vara ”den mest
uttömmande bok om motorcykeldesign
som någonsin getts ut”. Nog är det en
spännande och informativ bok men det
som saknas är en syntes, motorcykelhistoriens stora linjer och dess relation till
samtida konst, kultur och design. MC Collection har producerat en underbar bok
som heter Icons of Motorcycle Design. Bilderna i boken är enastående vackra. Det
Bilderna i boken är enastående vackra. Det
känns först som om alla mina betänkligheter
kring motorcyklar som konst blåser bort
toppfarten på vissa av dagens standardmotorcyklar rör sig upp emot 300 kilometer i timmen kan man nog hävda att teknikerna har segrat ihjäl sig. Teknikfaktorn
kan därmed komma att betyda mindre
för framtidens motorcyklar. Vilket rimligen är en god nyhet för motorcykeldesigners. De senaste 100 åren har sett motorcyklar som överklassleksaker, som enkla
transportfordon, som fritidsleksaker för
ungdomar på 1970-talet och som livsstilsmarkörer för nutidens grånande medelklass. Motorcykeldesign borde i ett hundraårsperspektiv avspegla denna sociala
bergochdalbana. Fast exakt hur? Jag har
bläddrat en del i boken 1900-talets Design av Michael Tambini. Nog kan man
tala om en allmän designutveckling under 1900-talet där, föga förvånande, även
motorcyklar ingår. Det tidiga 1900-talets
många vackra motorcyklar påminner om
samtidens jugendkonst. New Yorks extravaganta Chryslerbyggnad i Art Déco från
1930 går i stil med jämnåriga motorcyklar från Harley-Davidson. Mjuka, allt annat än anorektiska, former dominerar
under 1950-talet och nog är en BSA Gold
Star ett barn av en sådan tids- och desig-
känns först som om alla mina betänkligheter kring motorcyklar som konst blåser
bort. Men, med risk för att låta som en
gnällig gubbe, inte heller Icons of Motorcycle Design förmår höja blicken och förklara världen för mig. Hur hänger egentligen de senaste 100 årens konst, design,
teknik och motorcykeltillverkning ihop?
Den som har svaret kan väl maila redaktionen och berätta. Magnus kan säkert
skicka en T-shirt som tack för rätt svar.
Icons of Motorcycle Design är trots allt en
mycket bra bok som jag varmt kan rekommendera alla med motorcykelhistoriskt
intresse. En speciell förtjänst med boken
är att den, i linje med MC Collections ambition att lyfta fram design, nämner
många av de motorcykeldesigners som
annars ofta förblir anonyma. Texten är
dessutom välskriven och intressant, men
– som ovan påpekas – skriven ur ett inomkulturellt motorcykelperspektiv någon
enstaka hänvisning till exempelvis Bauhausskolan till trots. Museichefen Anders
Torén guidar mig genom samlingarna.
Jag frågar om hans syn på de stora designlinjerna i 1900-talets MC-historia.
Han menar att 1900-talet första årtionde
Nummer 5 / 2010
Nummer 5 / 2010
51
och ytterligare en bit in i 1910-talet karaktäriseras av att motorcyklar liknar
cyklar samt att de uppvisar en mångfald
av tekniska lösningar, ett slags yrvaket
sökande efter gemensamma teknik- och
designnormer. 1920-talet karaktäriseras
av slimmad och racerliknande design till
skillnad från 1930-talets bulligare former.
Han stannar länge till vid en av museets
stoltheter, en Crocker från 1939. Inte ens
hundra av detta motorcykelmärke hann
byggas innan kriget för alltid avbröt produktionen. Crocker hade, som första motorcykel i världen, eldsflammor på tanken
och den såldes med ”pengarna tillbaka
garanti” i den händelse att ägaren blev
ifrånåkt av någon annan typ av standardmotorcykel. De lärdomar om massproduktion som förvärvades under kriget gjorde
att efterkrigstiden inledningsvis karaktäriseras av många enkla och praktiska modeller. Volymmässigt är det sådana motorcyklar som dominerar under 1950-talet
även om efterhandsbilden populärkulturmässigt snarast handlat om stora brittiska twinnar och enstånkor. Motorcykeldesignmässigt är 1960-talet, i alla fall
fram till 1969 års Honda CB 750, i mångt
och mycket en fortsättning på 1950-talet.
Jag stannar till och njuter lite extra av
BSA Gold Star Cross från 1957, BSA Gold
52 Star i gatutförande från året därpå samt
AJS 7R Racer från 1960 och Norton Manx
Racer från 1961. Urvalet är typiskt för
MC Collection. Det är gott om racers och
udda motorcyklar. Därmed inte sagt att
oansenliga volymmotorcyklar, som till
exempel Honda CB77 från 1967 eller Yamaha R3 från 1969, är svåra att hitta.
Anders förklarar dessutom att samlingarna inte ska vara statiska. Vissa motorcyklar kommer att försvinna med åren
och andra komma i dess ställe. Några
säljs och några hamnar i malpåse. Tanken är även att olika år ska ha olika teman. I kulisserna arbetar man därför
med inköp och restaurering i ett femårsperspektiv. Årets tema är Harley-Davidson och år 2011 kommer det att handla
om Amerika. Anders stannar till framför
några av 1980-talets kåpklädda sportcykelmodeller från Suzuki och Yamaha. Designmässigt kan de inte direkt sägas påminna om vare sig en Volvo 240 eller
pudelhårdrocksestetik, än mindre om
synthfrillor. När jag senare får möjligheten att, via telefon, prata med Ove Johansson förklarar han varför dessa plastiga 1980-talskreationer har en avgörande
betydelse i motorcykelhistorien. Han menar att det handlar om motorcykelindustrins senaste stora tekniksprång innan
design- och tekniktrender av yngre datum gör att motorcyklarna får enklare,
friare och mer retroinspirerade linjer. Ove
anser att man kan tala om två stora tekniksprång under tiden efter andra världskriget. Det sena 1980-talet samt tiden
runt 1950. Han framhåller speciellt Vincent Black Shadow från 1949 som en extrem värsting långt innan själva begreppet myntades. Ove förklarar även
grundtanken med utställningslokalens
två våningar. Undervåningen har bara
motorcyklar från 1900-talets första halvsekel eftersom tiden runt 1950 är en naturlig vattendelare i motorcykelhistorien.
1950-talet ser i mångt och mycket den
moderna motorcykelns födelse. En BSA
Gold Star, som den på övervåningen utställda från 1958, med teleskopgaffel och
bakhjulsfjädring är i princip fortfarande
den norm som motorcyklar byggs enligt.
Från 1950-talet och framåt blir design
allt viktigare men paradoxalt nog kan
man hävda att många av de äldre motorcyklarna på undervåningen är mycket
vackrare än de senaste årtiondenas designavdelningsprestationer. Kanske är
hela den moderna idén med specialisering, uppdelning i teknik- och designteam, åt skogen? En tidig 1900-talstekniker skulle i så fall vara ett ideal som vi
Nummer 5 / 2010
bör återvända till, ingenjörer som är
skickliga tekniker utan att vara bortkomna som konstnärer och designers. Tar
man ut svängarna en smula är det Leonardo da Vinci vi söker, renässansmänniskan och universalgeniet par excellente.
Eftervärlden ser, i nämnd ordning, konstnären och teknikvisionären. Samtiden
och – tror många forskare – da Vinci själv
såg teknikern, rent av krigsmaskinsteknikern, med en smula talang för måleri.
Drömmen om det kompletta universalgeniet må ha dött under 1600-talets naturvetenskapliga revolution men det förra
sekelskiftet var trots allt en tid som fortfarande hyllade och trodde på eklekticism
och mångsidighet. Något som till exempel
Charles Rennie Mackintosh (1868 – 1928)
- arkitekt och allkonstnär – torde ha förkroppsligat i högre grad än de flesta. Ett
annat sätt att försöka begripa den till synes förbryllande och paradoxala skillnaden mellan skön konst skapad av tekniker
på undervåningen och snygg design, men
kanske inte så mycket till konst, skapad
av designers på övervåningen är helt enkelt att inse ett enkelt faktum. Att höga
prestanda- och bränsleekonomikrav krymper utrymmet för design. Detta är särskild
tydligt inom bilindustrin. 1980-talet och
det begynnande 1990-talet gav oss en
Nummer 5 / 2010
bunt härliga sportmotorcyklar - till exempel Kawasaki GPZ900R, Suzuki GSXR750, Honda Fireblade och Ducati 916.
Prestandavidunder som, likt moderna
bilar, borde ha varit lika som bär. Lyckligtvis är de allt annat än så. Det om något tyder på att design, och kanske även
en nypa konst, har sin plats i den moderna världen.
MC Collection stimulerar och provocerar såväl skönanden som tänkaren inom
oss. Man kan, om man har en snusförnuftig läggning, rygga tillbaka en smula inför tanken på motorcykeln som mekanisk
skulptur och konst. Det finns något djupt
motsägelsefullt i att hävda att något så
förbaskat praktisk och jordnära som en
blänkande, rytande, gummi- och bensindoftande motorcykel kan ses som ett
konstobjekt. Man kan hävda att motorcyklar formges av nödtvång och att design mest tycks handla om att färgsätta
och/eller förkroma detaljer som måste se
ut på ett visst sätt. Men det går även att
låta sig lockas med längs den väg som MC
Collection erbjuder. Man kan komma till
insikt om att rationalitet och skönhet inte
innebär någon motsägelse. Att motorcyklar inte är fart och teknik eller konst och
design utan att verkligheten är mångfacetterad. Egentligen är det hela inte en
fråga om att ta definitiv ställning till om
motorcyklar är konst eller om de ska förevisas på traditionellt plottrigt sätt, som
till exempel i Motalas fina Motormuseum.
Det handlar snarare om att verkligheten
– i sann postmodern anda – kan tolkas
på olika sätt. Det är dessutom en öppen
fråga om intellektuella omtolkningar av
vår syn på världen i grunden förändrar
vår förmåga att njuta. Gott vin är nog på
det hela taget lika gott oavsett om jag ser
vinframställning som en industriell process, ett hantverk eller en konstart. Det
går att njuta av olika saker, på olika sätt,
utan att det måste innebära definitiva
ställningstaganden och/eller uteslutanden. Jag tycker mycket om Mendelssohn,
speciellt hans Skotska symfoni och inte
minst ett litet tonpoem som handlar om
Hebriderna. Denna vurm för finkulturell
klassisk musik har aldrig inkräktat på
min kärlek till tidig 1970-tals rock. Led
Zeppelins femte album Houses of the
Holy är lysande. Mendelssohn och Led
Zeppelin gör tillsammans mitt liv rikare,
var och en på sitt sätt. Så är det också
med MC Collection i jämförelse med just
Motala Motormuseum. De erbjuder mig
varsin klangvärld, varsin estetik och varsin vision. Det är lätt att omfamna och
älska alltsammans. 53