Transcript Läs hela reseberättelsen här

 Husbilsresa hösten 2010
tillsammans med Linda och
Jan-Åke Ström
Sverige
Danmark
Tyskland
Luxemburg
Frankrike
Spanien
Portugal
1115 mil på 86 dagar
Siffror inom parentes vid ortnamn hänvisar till kartan på sid 75
1 Lördag 11 september. Efter avresa från Ekerö den 8:e och deltagande i Elmia och styrelsemöte i KABE Husbilsklubb, lämnade vi Jönköping strax efter klockan tre på eftermiddagen. Uppställningsplats för natten blev strandgärdet strax väster om reningsverket i Ystad. Söndag 12 september. Efter frukost tog vi strandvägen längs Skånes sydkust via bland annat Smygehamn och andra idylliska och så här års turistbefriade samhällen. I Trelleborg handlade vi och tog sedan motorvägen till Malmö f v b till Danmark via Öresundsbron. Vårt nya BroBizz fungerade perfekt och bommen lyftes elegant inför vår passage. På en rastplats strax norr om Rödbyhavn stannade vi och åt en enkel lunch i husbilen. Där träffande vi Kurt och Ingegerd Persson från Västra Frölunda, även de på väg till träffen i Moseldalen och hos Al‐Ko Kober i Kötz. Vi missade precis färjan i Rödby och fick vänta en halvtimme på nästa. Ombord blev det som sig bör wienerbröd och kaffe. I godisbutiken fyllde vi på chokladförrådet och köpte bl a en bautastor Toblerone med ett visst användningsområde som jag troligen återkommer till den 19 september. I Heiligenhafen (1) stannade vi till hos Fleggard och köpte lite vin innan vi fortsatte till ställplatsen där det redan vimlade av KABE‐husbilar. Nästan hälften av de som skulle med på de båda träffarna var där. Middag åt vi på stamlokuset som är en grekisk‐tysk restaurang Det blev en pensionärstallrik med två ”små” opanerade schnitzlar. På mindre än ett dygn förflyttade vi oss från plus 14 grader till plus 21. Det var skönt! Måndag 13 september. Första anhalt på den fortsatta resan var Tüv i Oldenburg där Ströms skaffade en grön miljödekal till sin nya Hymer. Sedan styrde vi till byn Harmsdorff där skinkrökeriet fick göra lite affärer med oss: Korv, skinka och sylta. Mums! Vi lät sedan Garmin‐navigatorn leda oss vidare i riktning mot Nienburg men vid sidan av motorvägarna. Efter två timmars intensivt körande på små och pyttesmå vägar men utan att egentligen komma närmare målet ändrade vi taktik och lät TomTom ta oss fram oavsett vägtyp. Då gick allt så mycket bättre och vi landade som de två sista husbilarna från klubben på den välbekanta ställplatsen i den mysiga staden Nienburg (2) vid floden Wesers strand. Tisdag 14 september. Det regn som började sent på måndagskvällen fortsatte med sitt strilande under tisdagen. Först framåt eftermiddagen upphörde det. Från Nienburg körde vi söderut mot Minden där vi svängde mera österut till Hameln, råttfångarens stad. Den hade vi besökt tidigare utan att bli egentligt imponerade så det blev endast ett kort stopp för lunch i bilen. 2 Från Hameln körde vi sedan åter söderut på väg 83 genom vackert landskap med mysiga byar och mindre städer. GPS‐koordinaterna till ställplatsen visade sig vara lite fel men med hjälp av en Hofgeismarbo hamnade vi efter visst letande på rätt ställe, strax utanför stadsmuren i Hofgeismar (3) där ställplatsen är belägen. På kvällen promenerade vi in i staden och såg oss omkring. Där fanns en blandning av väldigt gamla och relativt unga byggnader. Så mycket folk såg vi inte till. På rekommendation av en telefonhandlare – Jan‐Åke och Linda hade varit hos honom och ordnat ett kontantkort för bredbandsuppkoppling – gick vi till restaurangen Köpenick, en märklig skapelse. Huset var ett före detta sjukhus, officersmäss och lite av varje. Nu var det en restaurang med den egenheten att allt på väggarna satt snett. Man behövde alltså egentligen inget vin för att ”komma i form”. Det räckte att titta på väggarna. Vi åt alla en mycket välsmakande middag, tre i sällskapet beställde in en mindre plåthink med kortskurna tunna revbensspjäll, en halv baguette och olika sorters dip. Varje hink räckte nog till tre personer. Som tur var fick vi en doggy‐bag så lunchen dagen därpå var också räddad. Onsdag 15 september. Från Hofgeismar valde vi åter småvägar för att ta oss till kvällens traditionella samlingspunkt på campingen i Winningen (4) strax sydväst om Koblenz. Campingen ligger på en halvö i Mosel och vi njöt av en skön kväll utan regn och med utsikt över den livliga sjötrafiken på floden. Pråmarna är imponerande med sin maximala längd på 111 meter – av hänsyn till slussarna – och bredd på drygt elva meter. Vi hade bokat bord för alla 40 på campingens välrenommerade restaurang där vi fick ett skrovmål. Portionerna är av en storlek som är fullständigt okänd i Sverige. Tallrikarna dignar verkligen under maträtterna. Det blev många schnitzlar men Ewa och jag attackerade en mixed grill som gjorde att magen formligen ställde sig i fyra hörn. Tyvärr blir nattsömnen något orolig på grund av allt arbete i magen men det var det värt. Torsdag 16 september. Efter sedvanliga morgonbestyr såväl personliga som för husbilen, gav vi oss iväg mot Graach. Resan längs Mosel är en härlig upplevelse med starkt lutande vingårdar på ena sidan och mustig grönska på den andra. Byarna och de mindre städerna ligger som på ett radband och är en verklig fröjd för ögat. Den gamle vännen byn Ürzig var en av de som vi passerade innan vi kom fram till Graach (5), en ny upplevelse. På ställplatsen hade vi bokat 20 platser men det jag inte visste var att vi hamnade på ett gärde intill själva ställplatsen, mindre bra eftersom det hade regnat en hel del och då blir marken mjuk och inte så bra för framhjulsdrivna husbilar. Alla kom dock på plats, vissa efter viss skjuthjälp och vi kunde slå läger. Vädret var fint med solsken, temperaturen dock lägre än förväntat, omkring 17 grader. 3 Fredag 17 september. Vi kopplade loss cyklarna och tog en tur till Bernkastel‐Kues som ligger två km bort. Där handlade vi behovet av dagligvaror i en Alde‐butik. Tillbaka i Graach tog vi en flodbåt till Ürzig nu i drygt 20 graders värme. Resan tog en dryg timme så det blev plats på däck i solen. Några njöt av ett glas vin eller en öl. I Ürzig blev det en nostalgipromenad genom byn där de byggde för fullt längs huvudgatan inför kvällens öppning av årets Strassenfest. Vi landade på en restaurang och Ewa och jag klämde i oss en bautaportion med Calamares; gott! Sedan tog vi båten tillbaka till Graach. Klockan halv sju var det invigning av vinfesten och den ägde rum i ett jättestort tält. Sedvanlig bompa‐bompa‐orkester blåste för fullt och sedan höll borgmästaren tal. Därefter kom en procession med kyrkliga gestalter som leddes av Sankte Per med en nyckel av kolossalformat. Två munkar bar på en vintunna och ur den hälldes det upp invigningsskålar till de som befann sig på scenen. Slutligen var det dags för årets vindrottning att hålla sitt korta invigningstal. Kopplingen till kyrkan är att det från början var kyrkan som ägde all mark och därmed också vingårdarna. Successivt har dock ägandet övergått till privatpersoner. I några fall är det kyrkan som fortfarande är ägare och vinproduktionen drivs på arrende. När väl den ceremoniella delen var över tog dansmusiken vid och det var ett gäng äldre herrar som spelade mycket bra rock’n roll från 60‐talet, tyvärr kanske på lite väl hög volym. Vi flyttade oss en bit bort och njöt av en middag inhandlad i ett välförsett om än temporärt gatukök. Lördag 18 september. Jag hade bokat tid för vinprovning hos firma Christmann‐Morbach klockan två och vi var där hela gänget, 40 stycken. Gert Christmann som var den senaste i släkten Christmann som drev vingården, gjorde en jättefin presentation av gårdens viner och vi provade och provade. Han hade även ställt fram vitt bröd och vatten så att vi kunde rensa munnen från kvardröjande smak mellan de olika sorterna. Överenskommelsen var sex sorters vin till en kostnad av fem euro. Innan vi var färdiga hade vi fått smaka på åtta sorter inklusive en som var 37 år gammal. Som bonus fick vi en skvätt av husets dyraste en Beerenauslese där druvorna i nästan torkat tillstånd plockas av två i familjen med särskild kompetens för detta ansvarsfulla arbete. Släkten Christmann har drivit vingården sedan 1500‐talet. Namnet Morback tillkom när Gert gifte sig med en kvinna född Morback. Hon förde med sig ett eget vinberg in i äktenskapet vilket skapade grund för ett tillägg i företagsnamnet. 4 Gert Christmann diskuterar Moselvin med Kirsten Nordholt i Graach Söndag 19 september. Efter förlustelserna i Graach tog vi en lång dagstur och körde till Laichingen (6), dit vi egentligen skulle kommit först på måndagen. Campingen är ett friluftscenter på drygt 700 meters höjd och med verksamhet året runt. Där var vi bara lata och njöt av sol och värme. Efter information om valresultat hemma skålade vi i champagne Gemensam middag i eftermiddagssol i Laichingen. Närmast: Janet och Kent Kartby 5 och åt Toblerone. På måndagskvällen dukade vi långbord mellan bilarna och åt middag tillsammans. Stämningen blir alltid hög vid de tillfällena. Tisdag 21 september. Nästa etappmål på resan var bryggeriet i Autenried (7) söder om Ulm. Strax före lunch skulle vi få en visning av bryggeriet och ölprovning. Bryggeriet är lokalt och säljer produkterna inom en radie av cirka åtta mil. Det är fascinerande att se dessa maskiner som alldeles på egen hand tvättar, fyller, kapsylerar, etiketterar och packar flaskor i en hastighet av 20.000 per timme. Tankarna går då ofta till dem som konstruerar dessa vidunderliga apparater. Uppmärksamma lyssnare till information om öltillverkning Ölprovningen ägde rum i Gasthausets trädgård under stora parasoller; helt underbart! Solen sken och vatten porlade i en springbrunn. Gasthauset är nyrenoverat och mycket fint med bl a en mycket elegant spa‐avdelning. 6 Ölprovning i behaglig miljö Onsdag 22 september. Som avtalat stod det en buss utanför anläggningen kl 07.40 för att ta oss till Al‐Ko Kobers olika anläggningar i trakten. Den goe göteborgare Per Åkerblom välkomnade oss på den första som var utbildningsavdelningen. En tysk kollega till honom presenterade företaget på engelska och därefter fortsatte Per en god stund med mera detaljerad husbilsinformation. Sedan bröt vi för kaffe innan bussen förde oss till den fabrik som tillverkar drag, kopplingar, axlar och chassier. Det är en fabrik på 3000 kvadratmeter med en mycket bullrig interiör. Sedan for vi till fabriken där man sätter samman Fiats bildel och Al‐Kos chassie. Det som imponerade mest var deras kvalitetstänk. Inget går på lösa boliner i den fabriken. Väldigt mycket information om varje tillverkad del registreras och informationen bevaras i tio år. En lunchbuffé serverades sedan i utbildningscentret och efter måltiden bar det iväg till testbanan som ligger cirka fyra mil bort. Där fick vi åka husvagn (!) på de mest ojämna vägbanor jag upplevt. Det kändes som om alla luckor och lådor skulle skaka loss. Det som skulle visas var företagets stabiliseringssystem som får fordonet att hålla kursen oavsett underlag och kurvor. Det var imponerande. 7 Buffé med kulinariska läckerheter; tyvärr direkt efter lunchen Vi fick också åka med i en 3,5 tons husbil med ESP som är motsvarande system för bilar. Undanmanöver i drygt 60 km/h utan inbromsning var svettigt imponerande. Med den egna husbilen hade jag garanterat hamnat i den intilliggande skogen. Undanmanöver i 60 km/h utan inbromsning och med full kontroll. Snyggt! 8 Väl återkomna till Autenried, startade vi upp husbilen igen och körde till Bad Liebenzell (8) som ligger sydväst om Stuttgart. Där checkade vi in på en mycket fin camping i en djup dalsänka och stängde om oss för natten. Torsdag 23 september. Strax före lunch körde jag och Jan‐Åke till den närbelägna byn Calw där en firma som servade Dometic bytte ut vår urinläckande toalett mot en ny och tät. Det var väldigt välkommet! Vi valde sedan att ligga kvar ett dygn till på campingen och bara vara lata. Fredag 24 september. Det var nu dags att lämna Tyskland för denna gång och det gjorde vi söder om Strasbourg och vi kom följaktligen in i Frankrike i Alsace. Siktet ställdes mot en vingård som vi fann via France Passion. Den ligger i en by som heter Bernardswiller (9) och heter Domaine Pfister, ägd av paret Didier och Christine med samma efternamn. Det var madame som visade oss anläggningen och som även genomförde vinprovningen med oss. Det blev några buteljer att lasta i bilen även om vita viner egentligen inte är våra favoriter. Alsacevinerna är dock genomgående godare än de vita Moselvinerna, tycker vi. Det stod ytterligare tre husbilar på gården och det var goda vänner till ägarparet som var där för att hjälpa till med den nyss inledda skörden. Här kan man köra med maskin som skakar ner druvorna eftersom rankorna står på plan mark och brett isär. Söndag 26 september. Vi fortsatte i sydvästlig riktning i Frankrike med sikte på Bordeauregionen. Vi körde betalmotorväg eftersom vi räknade med över 50 mils körning. Det gick snabbt och bekvämt och tog bara lite över sex timmar och kostade drygt 30 euro. Vi tyckte det var värt pengarna. De franska betalmotorvägarna håller mycket hög standard och det gäller även rastplatserna längs dem. Den vingård vi valt ligger i distriktet Bergerac, heter Haut Pezaud och ligger i byn Monbazillac (10). Ägaren visade sig vara belgiskfödd och heta Christine Borger. Snyggt och prydligt alltsammans och även här köpte vi några flaskor efter provning. Välkomnande entré 9 Druvor i skönt ljus Gammalt och nytt 10 Måndag 27 september. Efter frukost körde vi in till byns centrum, parkerade vid borgmästeriet och promenerade till Chateau Monbazillac som ligger högt och med en hänförande utsikt över omgivningarna där bl a staden Bergerac ligger. Slottet byggdes i mitten av 1500‐talet och är både imponerande och lite dystert med sin gråhet och små fönster. Elvakaffet drack vi i solskenet utanför husbilarna för att sedan åka in till Carrefour i Bergerac för proviantering. Chateau Monbazillac Med fyllt skafferi och kylskåp körde vi vidare och hamnade så småningom i byn Caudot (11) som är belägen i Bordeaudistriktet. Vingården Château Majoureau var vårt mål och besöket där blev mycket bra. Vingården drivs av far och son Delong. Fram till för cirka 30 år sedan odlade man brödsäd på gården men valde sedan att bli vinproducent. Från det att plantorna satts i jorden tar det mellan fyra och sex år innan de producerar druvor. Gården är på 30 ha och en medelstor vingård i distriktet. De största är upp emot 1000 ha. Vi fick en mycket bra presentation av hur produktionen går till och sonen var en verklig entusiast. Provsmakningen resulterade i inköp av sex flaskor varav två från deras Cave Paradise, dvs top of the line. 11 Vintröskan skakar ner druvorna till två band som för upp dem till två högt placerade tankar Druvorna töms i en traktordragen behållare och körs hem till gården 12 Druvorna hälls i en maskin som rensar och sorterar dem En sista rensning på ett skakbord innan de transporteras in till rostfria tankar 13 Gårdshunden, en bjässe som var av en ras vi aldrig hört talas om – något från Tyskland som såg ut som en Grand Danois – och den blev riktigt god vän med oss. En stor, lugn och tystlåten kompis Tisdag 28 september. Vi hade tänkt oss nästa stopp i franska Baskien alldeles före den spanska gränsen men det visade sig att alla campingar redan hade stängt. Därför fortsatte vi och märkte inte ens att vi passerade gränsen till Spanien. Via navigatorn fann vi en camping och där checkade vi in och slog oss till ro. Vädret var ungefär som svensk högsommar. Härligt! Onsdag 29 september. Vi fortsatte västerut längs kusten, alldeles intill Biscayabuktens azurblå vatten. Vi stannade till för fika i den lilla hamnstaden Zumaia (12), en verklig idyll. Lite bekymmer hade vi att komma därifrån på grund av de trånga gatorna, det parkerade bilarna och dumma små stolpar som stod alldeles vid trottoarkanten i korsningarna. Jan‐Åke hade otur och fick ett par skrapmärken på stänkskärmarna. 14 Redan här var det trångt men det blev strax mycket värre. Staden heter Zumaia Sedan bar det av upp i bergen på hisnande krokiga vägar med en fullständigt fantastisk utsikt både mot havet och mot bergen. Vår navigerande Astrid ledde oss till en camping med den nyss beskrivna utsikten: Itxaspe heter det och de uttalas Itsaspe. Vi beslöt genast att stanna där i två dygn. Efter lunch laddade Linda och Ewa en gemensam tvättmaskin. Tvätten hängdes upp på ett sträck mellan de närbelägna träden men på grund av ett omfattande nattligt regn var den lika blöt om inte blötare nästa morgon. Torsdag 30 september. Husbilen såg ut som ett torkrum när vi skulle åka vidare. Avfärden blev lite försenad på grund av underlagets blöta halka – vi stod på gräs – och det fick bli plan B som gällde för att vi skulle komma loss. Vi fortsatte västerut på riksväg 634 och kunde åter konstatera att Baskien är bedövande vackert. Vägen går ibland rätt nära Biscayabukten och man befinner sig mellan ett blånande hav och mäktiga men gröna bergsformationer. Stundtals bryts bergens grönska av berg i dagen men det ser inte alls ut som granit. Det verkar skört och är ljusare till färgen. I Santander körde vi in och handlade och styrde sedan vidare mot staden Llanes. Vi hade blivit rekommenderade en camping strax öster om Llanes (13). Infarten var precis intill kilometersten 292 och det stämde precis. Campingen skulle vara väldigt speciell, bl a har den en terrängbil som ställer besökande husvagnar på plats på grund av områdets rätt 15 dramatiska topografi . Backen upp från receptionen var extremt brant och bestod av två hårnålskurvor vilket gjorde att KABEN stannade i den andra; prekärt läge! Ägarens Land Rover dök dock upp och drog upp husbilen till rätt nivå. Framhjulsdriften på husbilen spann loss i den andra hårnålen och då blev det tvärstopp. Sedan orkade den helt enkelt inte igång igen. Dessförinnan hade jag på grund av en sekunds ouppmärksamhet skrapat höger bakdel mot en förrädiskt låg stenmur; illa! Väl uppe och på plats lite drygt 50 meter över havsnivån blev vi bara sittande, helt fascinerade av campingens läge. Den ligger högt men väldigt nära den mäktiga Biscayabukten. Platserna ligger på terrasser vilket gör att alla ha samma bedårande utsikt över havet som ligger i norr. Säsongen led mot sitt slut och man skulle stänga den 15 oktober. Beläggningen var därför behagligt låg nu och det var bara att njuta. Restaurangen ligger på toppen av ett stup som leder rakt ner till havet och där satte vi oss för vin och tapas på kvällen efter att först ha ringt och gratulerat Thea på hennes sjuårsdag. Att det är 50 meters nivåskillnad mellan vattnet och husbilen syns inte 16 Om vi njöt? Ja!! Här stannar vi i några dagar och är bara lata, sa vi. Och det var precis vad vi gjorde. Fredagen och lördagen bjöd på helt perfekt väder med några och tjugo grader varmt och i princip vindstilla. Vi tog promenader hit och dit och bara njöt. Ner till stranden var vi också och kunde konstatera att vattnet var badbart dvs mer än 22 grader varmt. På lördagen kom det ett antal spanjorer som troligen var säsongshyresgäster dvs hade husvagnen stående där året runt. Det blev följaktligen lite mera liv och rörelse i vår närhet men fortfarande i det stora hela lugnt och skönt. Söndag 3 oktober. Dags för avfärd och den gick västerut längs den så bedårande vackra baskiska kusten men sin dramatiska natur, nästan overkligt vacker. Efter cirka tjugo mil vek vi av neråt sydväst med sikte på en camping söder om staden Santiago de Compostela (14). Vädret försämrades kontinuerligt under dagen och när vi väl kom fram sent på eftermiddagen blåste det i princip storm och regnade kraftig. Det blev alltså att se fram emot en innesittarkväll i husbilen. Campingens Internet och telefon hade dessutom kollapsat på grund av ovädret så vi kunde inte heller kolla nyheter från hemmafronten. Måndag 4 oktober. Till vår häpnad bjöd morgonen på lugnt och molnfritt väder, riktigt skönt faktiskt. På campingen såg det däremot förskräckligt ut med sönderblåsta förtält, spridd utrustning och knäckta grenar. De flesta fordonen var alldeles prickiga av olika sorters löv som blåst och fastnat på den blöta men släta ytan. 17 Vi checkade ut och begav oss till Lidl och Carrefour för omfattande proviantering. Vi tankade också. Sedan tog vi en liten väg söderut längs kusten och kom bl a förbi orten Combarro (15). Där liksom på andra platser i de talrika vikarna låg musselodlingar ute på plattformar i vattnet. På avstånd såg de faktiskt ut som grupper av ubåtar för ankar. Vi fann en fin plats för elvakaffe med utsikt över en av vikarna. Solen värmde skönt. ”Ubåtsflottan” för ankar i fonden är flytande musselodlingar Även fotografen får ibland vara med på bild 18 Vi rundade den stora staden Vigo på en motorväg och siktade sedan på kusten igen. Där fann vi den lilla staden Baiono (16), en riktig pärla. Det var hit Christoffer Columbus seglade för att kungöra sin upptäckt av den nya världen. 1492 var det väl? På en liten kulle med ett kapell fann vi en lämplig ställplats och stannade över natten där tillsammans med ett par husbilar från Portugal. En promenad ner till staden – vi stod bara drygt 200 meter från strandpromenaden – blev det också och det märktes tydligt att deras turistsäsong var slut. Fika för fågel Policia Local tittade till oss fler gånger under kvällen och sopbilen kom under de tidiga morgontimmarna för att tömma soptunnan som stod lämpligt placerad intill platsen där vi stod. Tisdag 5 oktober. En lugn och behaglig morgon men med en grå molnridå ovanför oss. Vid vackert väder hade vi nog stannat en dag till men vi styrde nu istället söderut igen, även denna gång längs en mindre men osannolikt vacker väg längs Atlantkusten. Det blåste rejält från havet med resan blev i alla fall njutbar. Vi hade bara drygt tre mil till Portugals gräns och den passerade vi på en bro över floden Rio Minho. Även här fortsatte vi längs kusten och slog så småningom läger på en camping i staden Vila do Conde (17). På kvällen korsade vi gatan från campingen för att äta middag ute. Kul! Jan‐
Åke valde kött och vi andra grillad torsk med kokt potatis. Fisken var en bjässe uppenbarligen vilket både syntes och kändes på den lite träiga smaken. Mycket olja var det också. Potatisarna var nog först kokta som vi brukar och sedan spräckta och kanske kokta lite till 19 men då i olja. Ingen höjdarrätt kanske men intressant att smaka på mat i andra länder. Senare under resan lärde vi oss att potatisen kallas snyting och efter att den kokats spräcker man den med ett knytnävsslag (snyting). Onsdag 6 oktober. Målet för dagen var Porto med sina portvinskvarter men det blev inte alls som vi hade tänkt oss. Motorvägen var igenkorkad och båda de avfarter som skulle lett oss till målet var avstängda. Inte kul! Vi bestämde oss för att avstå från Porto eftersom trafikstockningar inte står på vårt program. Istället valde vi småvägar söderut. Vi körde både längs kusten och en bit in i landet. Tyvärr regnade det mest hela dagen, så där fjuttigt så man måsta ha intervalltorkarna igång. Bebyggelsen är påtagligt varierande i byarna och de små städerna med allt från nya, moderna villor till riktiga schabrak med framtiden bakom sig. Antalet bilhandlare verkar vara i princip obegränsat. Stora glasade anläggningar trängs med minimala, de senare bestående av en liten husvagn som kontor och tre à fyra bilar på gården. Trafiken på de mindre vägarna är lugn så vi trivs bäst där. En intressant detalj i trafiken i samhällena där hastigheten är begränsad till 50 km/h är att den uppenbarligen är övervakad med radar eller laser som är kopplad till en trafiksignal. Denna slår över till rött om man kör för fort och man tvingas stanna ett par sekunder innan man får grönt igen; finurligt! Vi körde drygt 28 mil denna dag och hamnade på en camping i byn Foz do Arelho (18) som ligger drygt elva mil norr om Lissabon. Vi hade nu kört 511 mil sedan starten från Ekerö den 8 september. Under natten ösregnade det och visst åskmuller hördes också. Temperaturen låg kring 18 grader framåt morgonen. Torsdag 7 oktober. Vi fortsatte söderut längs medelstora vägar vilket som vanligt innebar genomkorsning av många samhällen och mindre städer, ett effektivt sätt att se landet som det egentligen ser ut. Intrycket av Portugal är som jag nämnt tidigare att det skiljer väldigt mycket i social nivå inom samma geografiska område, flotta villor samsas med rena rucklen. Under de dryga femton milen under dagen träffade vi på två riktiga höjdpunkter. Den första var bergs‐ och borgstaden Óbidos som ligger en dryg mil in från havet cirka tio mil norr om Lissabon. Överst på berget eller snarare kullen ligger en borg med anor från 1300‐
talet med en stad innanför murarna ungefär som Visby. Smala gränder och sammanbyggda hus av alla de slag, minst två kyrkor och utanför den ena en reslig skampåle av sten. Trapporna var många och det kändes rejält i benen. Nästan högst upp gick en rak och smal gata kantad av butiker av alla de slag, de flesta med inriktning på turister. Óbidos var från början en viktig hamnstad men sedan floden slammat igen på 1500‐talet förföll staden under en period. Idag är den upprustad och mera av en vykortsstad. 20 Ovanför genomgående vit bebyggelse ruvar en gammal borg 21 Smala, starkt lutande gator Dagisgrupp på kulturhistorisk utflykt 22 Den andra höjdpunkten var kuststaden Ericeira (19) som verkade vara relativt nybyggd och ett riktigt sommarparadis, inte minst för surfare. Vi stannade till på en högt belägen P‐plats alldeles vid havet och njöt och de varma vindarna och utsikten över våldsamma vågbrytningar in till stranden. En av de andra bilisterna på platsen visade sig vara svensk, en grabb i 30‐årsåldern som var på plats för att delta i en vindsurfningstävling. Det var den förste svensk vi träffat på sedan besöket hos Al‐Ko Kober den 22 september. Man förstår att detta är surfer’s paradise 23 Strax efter stoppet vid havet skymtade vi på långt håll palatset i Mafra men behovet av kultur kändes denna dag vara tillgodosett och vi fortsatte till den planerade campingen i Cascais (20) strax intill Estoril och 35 km väster om Lissabon. Vi hade tänkt oss att därifrån resa kollektivt in till Lissabon för en dags storstadsliv. På väg tillbaka från internetzonen till husbilen slog jag foten i ett uppstickande armeringsjärn. Tyvärr höll fotknölen emot vilket resulterade i ett två cm hål tvärs genom alla hudlager, blodigt och ont. Ungefär tio centimeter till grenar och trädstammar runt om och över. Massor med regn. Under natten regnade det kraftigt och storstadsresan kändes då lite osäker. Det blev tyvärr inte så mycket sömn på grund av smärtan i foten men fram mot morgonen slocknade jag i alla fall. Fredag 8 oktober. Regnet upphörde inte utan fortsatte hela fredagen. Det bildades sjöar runt omkring oss och det kändes väldigt skönt att vi inte tältade utan bodde torrt och varmt. Lösningen var att förbli lata hela dagen och fördriva tiden med böcker, spel och ”inre tjänst”. Lördag 9 oktober. Dagen började perfekt med klarblå himmel och solsken. Dessutom uppvaktades jag redan till frukost med fina presenter från Ewa samt Johan och Magnus med familjer. Det var min födelsedag. Vi bestämde snabbt att bege oss till Lissabon men eftersom väderleksutsikterna indikerade regn, tog vi med oss regnjackor. Från campingen tog vi en taxi till järnvägsstationen i Cascais och därifrån ett pendeltåg till Lissabon. 24 Resan tog drygt 40 minuter men väl framme vid destinationen hittade vi inte den turistbyrå som skulle finnas på stationen. Istället frågade vi runt och fann till slut en hållplats för den sightseeingbuss som vi hade siktet inställt på. Turen som tog drygt 1½ timme blev en klar besvikelse. Bussen var gammal och skramlig, guideljudet knapp hörbart och chauffören slarvig i sitt körsätt. Vi såg dock delar av staden och fick en del synintryck. Bättre kan ni, Grey Lines, som driver verksamheten. Jag hade inviterat Ewa, Linda och Jan‐Åke på födelsedagslunch och vi fann en mysig kvarterskrog alldeles intill bussens slutstation. Där åt vi en mycket god trerätters lunch och njöt av atmosfären. Kyparen tycktes vara överallt på en gång och såg till att alla fick det de skulle ha och utan dröjsmål. Himla bra! God mat och glad stämning vid födelsedagslunch Mätta och belåtna promenerade vi tillbaka till järnvägsstationen och tåget skulle just gå till Cascais. Problemet blev dock att de stängde dörrarna precis när vi skulle stiga ombord så den ende som kom med var Jan‐Åke. Sedan gick tåget och vi andra stod kvar på perrongen. Linda kunde dock ringa till Jan‐Åke och berätta att vi skulle komma med nästa tåg som avgick 20 minuter senare. I Cascais återförenades vi och kunde under kvällen avnjuta en flaska skumpa med tilltugg; en bra födelsedag. Söndag 10 oktober. Vi packade ihop på förmiddagen och ställde kursen mot Sagres (21), en liten stad i Portugals och därmed Europas sydvästra hörn, vår hemifrån räknat mest avlägsna 25 punkt på resan. För att komma hit hade vi tillryggalagt 600, 6 mil vilket hade tagit 68 timmar och 31 minuter i effektiv körtid, inte illa sedan den 8 september. Resan gick på mycket fina betalmotorvägar men bjöd också på ett par kraftiga regnoväder, så pass starka att vi tvingades sänka farten rejält av säkerhetsskäl. Vi fann campingen och installerade oss. Det blev en lugn och mysig kväll under markisen i den nedgående solen. Skymningen är mycket kort här nere, nästan som att släcka en lampa så vid niotiden var det dags att plocka ihop och dra oss tillbaka. För måndagen planerades besök i Sagres, inköp av dagligvaror samt en cykeltur till den yttersta udden sydvästvart i Europa för fototillfälle. Måndag 11 oktober. Strax efter halv tre på morgonen väcktes vi av att det börjat regna igen. Himla otur eftersom markisen fortfarande var utfälld. Med sedvanlig förankring brukar det inte vara något problem men allt eftersom regnet tilltog ökade också oron. När regnet övergått till hinktempo räckte var sig mod eller tålamod längre. Det blev att klädmässigt utrusta sig för regnstormen och ge sig ut. Just då brast den ena förankringen på grund av materialkollaps och hela härligheten höll på att kapsejsa. En räddande hand i tid redde upp bekymret och markisen kunde rullas in. Dessförinnan hade även stolarna med sina dynor hamnat under tak. Efter frukost gav vi oss iväg på cyklarna för att besöka fyren San Vicente och fortet inne i Sagres. Det visade sig dock att Lindas cykel hade ett akut växelfel så det funkade inte för henne att pedala i den starka motvinden. Försöket avbröts därför och vi återvände till campingen för en lat dag i solen. Lat, förresten, Jan‐Åke och jag tvättade husbilarna som sedan rengjordes inuti av den kvinnliga besättningsdelen. Det kändes skönt att åter kunna se grundfärgen på kaross och fälgar. Tisdag 12 oktober. Efter de vanliga morgonbestyren checkade vi ut och körde med husbilarna till de två sevärdheter vi missat dagen innan. Fyren byggdes år 1846 och med sitt läge ytterst på en hög klippa som störtar brant ner i havet, reser den sig 80 meter över vattenytan. Hur långt den därmed kan ses från fartyg får någon med högre grad av matematisk kunskap försöka räkna ut. I det vackra vädret var besöket en fullträff kryddad med både förmiddagsfika och besök i den tillfälliga marknaden som tydligen etablerades där varje dag till turisternas fromma. Jag köpte en fin och värmande portugisisk tröja för vinterbruk. 26 Vi och fyren San Vicente Fyren i sitt dramatiska läge. Det stod fler fiskare på klippkanten; livsfarligt! 27 Därefter körde vi till fortet, en märklig anläggning precis i stadens utkant. Inne på gården finns en vindkompass med en imponerande diameter: 40 meter. Ursprungligen stod det förmodligen en stång i mitten försedd med någon sorts vimpel som visade vindriktningen. Dessutom fanns det en vindstyrkemätare som bestod av en tratt som hela tiden riktades mot vinden med hjälp av ett vindroder. I bakkant på tratten fanns sex olika pipor och vår teori blev att piporna ljöd beroende på vindstyrkan och att man av ljudet kunde bestämma vindens styrka. Modern parkering och tillfart till gammal anläggning Jättelik vindkompass 28 Nästa delmål blev Lidl i grannbyn Vila do Bispo. Resultatet blev två välfyllda kundvagnar med vid det här laget bekanta varor. Det känns tryggt och hemvant att handla här Vi hade tänkt oss ett besök i byn Alvor för att titta på dess produktion av konsthantverk av kork. Där skulle också enligt Jan‐Åkes gps finnas en ställplats som vi hade tänkt stanna på. Efter en massa strul på små trånga gator inklusive en krävande vändning gav vi upp och fortsatte österut. I byn Quarteira (22) väster om Lagos fann vi en camping där vi stannade. Till middagen grillade vi och satt ute i den sköna kvällsluften. Vi fick besök av ett svenskt par som rest hemifrån ungefär samtidigt med oss men som skall återvända hem först i april. Tanken lockar! Eftersom det vackra vädret fortsatte och Quarteira erbjöd så fina möjligheter till avkoppling med mat, dryck och behagligt liv i allmänhet blev vi kvar fram till fredagen. På stranden etablerade vi ett stamlokus i form av baren Gaviota vars namn betyder fiskmås på svenska. Gaviota är inte stor och inte särskilt exklusiv, tvärtom är det en liten rätt oansenlig inrättning men med en personlig värme och vällagade smårätter. Det blev både fika och luncher där. På barens bakre vägg hängde ett snöre där man hade trätt upp ett antal olika nationsflaggor. Längst till höger hängde den danska och den norska. Sedan fanns det ett tomt utrymme. Jag tog därför med mig vår svenska flagga som ibland hänger på husbilen och bad dem hänga upp den efter den norska. Vad varken jag eller de visste var att fållen avsedd för snöret inte var öppen strax före ena änden. Det tog därför personalen en dryg timme att få snöret på 29 plats. Alla försökte, hela familjen och det var slutligen pappan som tog i så han darrade och med hjälp av en ståltråd fick igenom snöret. Vi applåderade förtjust och allmän glädje och förbrödning bröt ut. Stranden i Quarteira. Hit vill vi återvända Cyklarna hade vi kopplat loss från husbilen och vi gjorde flera exkursioner längs strandpromenaden till Quarteiras västra del som är den äldre delen av staden belägen kring fiskhamnen. Där arbetade man med nät och annan utrustning och i hamnen låg överraskande många fiskebåtar, de flesta mindre. I den intilliggande saluhallen såldes många olika fisksorter, de flesta okända för våra ögon. Räkor och andra skaldjur fanns också i stor mängd. Byggnaderna som innehåller turist‐ och sommarvåningar var i de flesta fall stängda och såg rätt öde ut. Det krävs uppenbarligen betydligt högre temperatur än svensk högsommarvärme för att locka portugisiska turister hit. Det syntes också på de mycket välklädda portugiserna att detta verkligen inte var sommar. Fredag 15 oktober. Vi lämnade Quarteira efter frukost och service av husbilarnas vatten‐ och avloppssystem. Dagen bjöd på resans hittills kortaste etapp, blott drygt tre mil. Vi körde österut, passerade storstaden Faros utkant och hamnade efter en knapp timme i den lilla staden Olhao (23). Campingen var nog den största vi sett hittills under resan och väldigt 30 välordnad. Dessutom billigast hittills: 11 euro vilket blir cirka 105 kronor i svenska pengar. I priset ingick plats, el och duschar. Här känns det också rätt att stanna några dagar. Med jag checkade in blev Ewa ”uppraggad” av en senior svensk som visade sig heta Lennart. Han hade tidigare arbetat i Portugal och bor här under sju månader varje år. Han hjälpte mig med lite portugisisk realia som jag glömt: Revolutionen mot diktatorn Salazar år 1974 osv. Han rekommenderade också restaurangen Sergios belägen drygt en kilometer från campingen. Själv bodde han i en gammal 17‐tons Scaniabuss försedd med bostadsinredning. Vi cyklade till Sergios och åt en formidabel lunch. För ungefär 80 kronor fick vi bröd, smör och oliver, öl, varmrätt, dessert och kaffe. Jag tror vi kommer att äta där fler gånger. Lunchen tog två timmar så vi återvände hem för siesta. Kvällen fördrevs på vår egen uteplats mellan husbilarna tillsammans med lite ost och vin. Som vanligt bröt vi upp vid niotiden. Sedan tar det inte lång stund innan vi drar för gardinerna och går till sängs. Minst tio timmar per dygn tillbringar vi i dem. Det är nog ett gott tecken att man kan slappna av så länge. Lördag 16 oktober. Marknad är det varje lördag, stod det i reseberättelsen vi fått av bekanta. Vi sadlade därför cyklarna när portugisisk tid kommit i rätt läge. Vi kör våra klockor på svensk tid även under vistelsen i Portugal och det har inte inneburit några särskilda problem. Deras tid är i alla fall ur led med siesta och konstiga öppethållandetider. Kring de två saluhallarna vid hamnen var det ett myller. Mellan byggnaderna och kajen var det tre rader med stånd där man sålde frukt, grönsaker och annat ätbart från naturen. I den ena saluhallen bjöds det ut fisk och skaldjur och i den andra frukt, grönsaker och kött. Det är en härlig upplevelse att gå runt och bekanta sig med såväl sådant som vi är vana vid hemifrån som sådant som är nyheter för oss men vardagsmat för lokalbefolkningen. Vi tog en fika i solskenet och betraktade folklivet innan vi promenerade in i den gamla stadsdelen med mycket smala gränder och en mängd butiker av alla de slag. Jan‐Åke och jag var mest intresserade av en järnaffär som var en av de mindre vi sett men med ett brett och intressant sortiment. Mitt emot vårt fikabord fanns satt ett äldre par vid sitt marknadsstånd bestående av ett litet bord som var drygt metern brett och kanske 80 cm djupt. På bordet stod några mindre backar av trä och plast innehållande lite grönsaker. På en hylla under bordet hade de ytterligare lite varor till försäljning. En och annan kund stannade till hos dem och handlade. De flesta dröjde sig kvar och pratade en stund med paret. Jag satt och funderade lite över varifrån paret kom, hur de tagit sig till marknaden, om de odlade sina produkter hemma i någon liten trädgård, hur mycket de kunde tänkas sälja för under marknadens få timmar osv. Något svar fick jag av förklarliga skäl inte. Jag ställde ju ingen fråga. 31 Lördagsmarknad i Olhao Inte alla är storhandlare men de hade en hylla under duken också 32 Man kan nästan känna värmestrålningen från bilden av en liten fiskebåt Olhao har också en naturpark belägen alldeles intill campingen. Dit styrde vi cyklarna efter marknadsbesöket, i första hand för att se uppfödning och uppvisning av portugisiska vattenhundar och i andra hand för att titta på fågellivet. Rätt besvikna blev vi när det visade sig att kenneln inte flyttar in i parken förrän i november. Parken gav dessutom ett bedrövligt intryck med trasiga bryggor och mycket skräp. Dessutom var flera av informationstavlorna så blekta att texten inte längre var läsbar. Dåligt! Enligt den läsbara delen av en skylt var parken ett EU‐projekt. Pengarna tycktes dock inte gå till underhåll. Man kan undra vart. Söndag 17 oktober. Efter förslag från Lennart åt vi vår lunch på en restaurang som erbjuder obegränsad tallrikspåfyllnad (en gång) från en buffé bestående av fick, kött och sallad till det facila priset av 5 euro. Vi plockade till oss dessert och öl och därmed sprang priset upp till 8,50 men det var fortfarande mycket prisvärt. Därefter tog vi en promenad längs den då marknadsbefriade strandpromenaden, tittade på båtar och folk och betedde oss nog som turister i allmänhet. Efter en fika, cyklade vi hem och gjorde som vanligt tidigt natt. 33 Man kan undra varifrån namnet kommit Dygnstempot i husbilen blir alltid helt olika det hemma. Vi dunsar i säng senast halv tio och masar oss inte upp förrän efter åtta. Antalet timmar i vågrätt läge är behagligt stort. Det går ingen nöd på oss. Måndag 18 oktober. Efter att ha talat med Lennart och fått klartecken från honom att följa med på en sightseeingtur i hyrd bil på tisdagen, lät vi måndagen passera med smått pyssel med och i husbilarna. En skön dag. Vi besökte också det palats som ligger omslutet av campingen. Det var en ung advokat som lät bygga det under tidigt 1900‐tal men han dog dock strax före inflyttningsdagen av spanska sjukan som gav honom bl a lunginflammation. Med hjälp av EU‐pengar har palatset rustats upp under de senaste åren men det märks redan att färg och annat håller på att förfalla. Trädgården liknar mest en rishög och enligt Lennart är det ”typiskt portugisiskt”; ingen uppföljning. Tisdag 19 oktober. Punktligt kl 09.00 levererade Budget en Mercedes minibuss och med den som farkost gav vi oss iväg med Lennart Lindahl som ciceron. Första anhalten blev byn Estoy beläget någon mil norr om Olhao. Där stannade vi till i första hand för att titta på en Pousada, den portugisiska varianten av spanska Parador, dvs ett hotell ägt av staten. Gemensamt för dessa anläggningar är att de är av palatsliknande karaktär. Det här var högt beläget med en bedövande vacker utsikt över landskapet framför 34 och det avlägsna havet i fonden. Mannen som lät uppföra byggnaden ”stal” uppenbarligen ett antal antika romerska kolonner från någon utgrävning i närheten och placerade dem på sin tomt. Vi var inne i hotellet som hastigast och kunde se att man tyvärr blandat gamla antika möbler med moderna, strikta i plast och läder. Illa! Snyggt? Nej! Därefter fortsatte vi till byn Moncarapachio (Sköldpaddsberget), en typisk by i Algarve. Vi promenerade omkring och stannade sedan för fika på ett magnifikt konditori som var Lennarts favorit. Himlars vad vi äter och njuter! Den svenska greven Detleff von Rosen har sedan mitten av 80‐talet drivit plantagen Viveiros Monterosa där han producerar blommor, frukt och olivolja. Enligt Lennart är detta troligen världens bästa olivolja. Vi köpte för säkerhets skull några flaskor. Världsrekord vill man ju inte undvara. Därefter styrde vi söderut igen och hamnade i staden Fuseta (24) belägen vid havet. Där kände Lennart till en restaurang som är Algarveberömd för sin grillade tonfiskmage som serverades med kokt potatis och sallad. Vi åt som om vi inte fått mat på veckor och till vår glädje bars det in mera mat när faten sinade. Supergott! På restaurangen träffade vi ett par, 35 en svenska och hennes portugisiske man, ett par som Lennart kände sedan tidigare. Hon är massör och han professor vid universitetet i Faro. Tillsammans med Lennart utanför favoritrestaurangen i Fuseta I en närbelägen by som heter Pedras del Rei finns världens äldsta olivträd som är över 2000 år gammalt och på vilket man hittar tre sorters oliver. Här står olivträdet, drygt 2000 år gammalt 36 Lennart, Ewa och faktiskt ‐ inne i trädet – Jan‐Åke Därifrån körde vi till Santa Luzia, en annan liten by vid havet med en fricamping för husbilar alldeles vid havet, dock utan egentliga badmöjligheter. Staden Tavira fick också ett besök och den var enastående vacker med en flod som flyter igenom den. Över denna flod finns en bro byggd av romarna, dvs minst 1500 år gammal och fortfarande i bruk. Den gamla saluhallen hade byggts om till galleria för lite finare butiker och ett par restauranger. 37 Den romerska bron i Tavira Nästa anhalt blev Cacela Velha som är en pytteliten by på en kulle alldeles invid havet. Där finns nog maximalt 20 hus och en kyrka. Där pågick en begravning under vårt besök så vi var lite diskreta. Här såg vi (för första gången) inga ruckel i byn utan enbart fräscht underhållna byggnader. Lennart och Ewa i Cacela Velha 38 Med bara någon mil kvar till den spanska gränsen fann vi byn Manta Rota med en alldeles ypperlig fricamping alldeles intill en badstrand och med affärer och restauranger inom promenadavstånd. Kanske blir det vårt nästa uppehåll på resan. På vägen tillbaka till vår camping ledde Lennart oss till en oansenlig bar i Olhao som heter Seven Stars. Där köpte vi ett gott rödvin i lösvikt, tio liter för 15 euro, dvs cirka 142 kronor. Vi drack det till kvällsmackan och fann att vi gjort en god affär. Kvar på programmet stod så ett besök på Intermarché för inköp av dagligvaror. Sedan kände vi oss mycket nöjda med dagen och mer eller mindre ramlade i säng. Onsdag 20 oktober. Vi har successivt lärt oss att inte göra nånting vissa dagar. Det här blev en sådan dag präglad av lathet och avkoppling. Torsdag 21 oktober. Avresedag från Olhao. Vi tömde respektive fyllde husbilens vattentankar, tog farväl av den gode mannen Lennart och styrde österut på riksväg 125. Efter 9,7 km var dagetappen nådd och vi befann oss i Fuseta och en camping belägen i princip mitt i stan, eller snarare mellan stan och havet. Härligt läge! Vi gick skyndsamt till den föreslagna restaurangen intill posten och åt en god och innehållsrik lunch: Dagens rätt bestående av olika sorters kokt kött, potatis och kål. Det hade faktiskt behövts två doggy‐
bags men vi avstod. På restaurangen träffade vi det svensk‐portugisiska paret och jag tog mig friheten att boka tid för ond nacke hos henne. Bra! Mot kvällningen tog vi en promenad till havet – cirka 200 meter – och såg en gyllene sol sjunka ner bakom horisonten. Sedan tog den dagen slut den också. Toppen på maritimt konstverk på kajen i Fuseta 39 Nedlagd sjöräddningsstation som är torrskodd vid lågvatten Fredag 22 oktober. Ytterligare en lat dag. Vi tog promenader i omgivningen, åt lunch på stamlokuset och bara njöt. Lördag 23 oktober. Ungefär samma program som dagen före. I saluhallen var det full rusch och vi var där och småhandlade lite grann. Avskedslunch på stamkrogen. Söndag 24 oktober. Efter de vanliga förberedelserna med husbilen, lämnade vi Fuseta i riktning mot Spanien. Vi hade dock tänkt oss ytterligare ett litet stopp på en informell ställplats i byn Manta Rota. Där visade det sig dock att skyltar med husbilsförbud kommit upp och där det i början var fullt med husbilar, var det nu tomt. För att inte riskera att bli bortkörda, övergav vi tanken på övernattning och fortsatte istället in i Spanien via motorvägen. På den fortsatte vi ytterligare 25 mil förbi Huelva och Sevilla – vi undviker storstäder – och vek av söderut via Jerez de la Frontera till El Puerto de Santa Maria (25) där vi checkade in på en fin och välutrustad camping. Bl a fanns där trådlöst internet som var nåbart från husbilen. Bra! Enligt Autoroute hade vi nu kört cirka 650 mil sedan starten. Måndag 25 oktober. Efter en utdragen och behaglig frukost promenerade vi ner till stadens centrala delar som ligger vid floden Guadalete vars utlopp i Atlanten sker i Cadizbukten. I hamnen fann vi en färjeförbindelse över till Cadiz och beslöt snabbt att ta nästa färja. Överfarten tog en halvtimme i mjuk dyning från havet. Väl framme var det dags för elvakaffe 40 och där blev vi uppraggade av en biljettförsäljare till en guidad stadsrundtur med buss. Visserligen var våra erfarenheter av motsvarande tjänst i Lissabon inte direkt positiva men vi beslöt i alla fall att försöka. Det blev en framgång! Bussen var fräsch, chauffören varsam med ratt, gas och broms och den engelska guidningen mycket bra. Efter två tredjedelar av rundresan steg vi av och fann en lämplig restaurang för lunch. Sedan tog vi nästa buss och avslutade turen. Till fots tittade vi lite närmare på katedralen och den inre stadskärnan. Cadiz är västvärldens äldsta stad med anor från 1000 år före Kristus. Några bilder från sightseeingen i Cadiz: 41 42 Hemkommen till campingen hade jag ett givande samtal med en tjänstvillig receptionist om vårt tisdagsprogram. 43 Tisdag 26 oktober. Efter frukost tog vi en taxi till staden Jerez (de la Frontera) som ligger knappt två mil från Puerto de Santa Maria. Där ligger den Spanska Ridskolan och där finns också centrum för världens sherrytillverkning. Biljetter var redan bokade till dressyruppvisningen som skulle börja klockan tolv och vi var där i god tid för att hinna fika och se oss omkring i den magnifika anläggningen som skapades som en stiftelse 1973 och fick kunglig status 1987. Real Escuela heter den och Real betyder i sammanhanget kunglig. Vi bänkade oss i det finaste ridhus jag någonsin besökt och till klassisk spansk musik fick vi sedan en uppvisning i den absolut högsta skolan av vad man kan göra i samarbete mellan människa och häst. Motsvarande institution finns i Wien. Tyvärr var det fotoförbud under uppvisningen men innan den började kunde man ta lite foton i parken utanför, tyvärr endast uppställningsbílder. 44 Ridskolans officiella riddress Efter föreställningen promenerade vi genom stadens gator ner till centrum där vi på Banktorget åt lunch under ett stort, skuggande träd. Sedan strövade vi vidare och fikade på ett annat torg innan det var dags att träda in på sherryföretaget Tio Pepes enorma anläggning. Tio Pepe betyder egentligen Onkel Pepe och det berättades under visningen att det var grundaren som fick råd av sin morbror (som kallades Pepe) om hur han skulle bygga upp sin sherryproduktion från starten 1835. Han döpte sedan det hela till Tio Pepe. Ett av många dedicerade kändisfat med sherry 45 Välkänd logotype Det blev en mycket intressant rundtur på anläggningen innan vi en och en halv timme senare tog en taxi hem till husbilarna. Då hade vi dessutom prövat fyra olika sherrysorter och fastnat för en som vi köpte två halvflaskor av. 46 Fatet till vänster rymmer 16000 liter och heter Kristus. Det till höger heter Johannes och är ett av tolv lärjungefat Onsdag 27 oktober. Dags för avfärd igen efter ett innehållsrikt stopp i El Puerto de Santa Maria. Vi följde vägen sydöst ut ner mot Spaniens sydligaste punkt, staden Tarifa. Vi körde in genom staden utan att stanna i brist på parkeringsplatser. Det blir tyvärr ofta så har vi märkt att utrymmens är begränsade till personbilar. Lösningen för oss är att parkera utanför stadskärnan, koppla loss cyklarna och ta dem sista biten alternativt promenera. Det skall i så fall finnas något alldeles speciellt sevärt för att det skall vara mödan värt. Efter Tarifa ledde vägen i nordöstlig riktning förbi den stora hamnstaden Algeciras varifrån vi från hög höjd fick den första glimten av Gibraltar och dess drygt 400 meter höga klippa, mäktigt och magnifikt. Toppen var då strax efter lunch täckt av en molnhatt. Vi checkade in på en camping i staden La Linea (26) som gränsar till Gibraltar. Eftersom dagen fortfarande var ung och det inte fanns mycket annat att företa sig, tog vi en taxi till gränsen där vi till vår förvåning fick visa passen två gånger, först för spansk polis och sedan för brittisk. Strax innanför gränsen blev vi uppraggade av en bilburen guide som erbjöd sig att på strax under två timmar visa oss Gibraltar och alldeles särskilt klippan. Vi köpte förslaget och slog oss ner i en Toyota minibuss. Med den och guiden John fick vi vara med om en hisnande bilresa på supersmala vägar, delvis utan räcken, ända upp till klippans topp. 47 Inför den bilburna bestigningen av Gibraltarklippan Bergets övre del är en naturpark som skyddas av bestämmelser liknande dem för naturreservat hemma i Sverige. Först kom vi till en utsiktspunkt över Gibraltar sund och kunde med egna ögon se vilken mängd med fartyg som passerar in i och ut ur Medelhavet. Därefter fortsatte vi uppåt till en jättelik grotta fylld med stalaktiter. Den var inredd som en konsertsal och används som sådan sommartid. Under andra världskriget var den reservsjukhus för stadens garnison. Därefter gjorde i ett kort men nervpirrande stopp där vägen utgjorde den högsta punkten med stup på båda sidor. Urghh! 48 Sedan var det dags för bergets apor och dem fick vi se på nära håll. De är snälla så länge man inte försöker röra dem. De matas av naturparkens personal och det är skyhöga böter på att mata dem på egen hand. Sägnen säger att Gibraltar blir kvar i brittisk ägo så länge aporna finns kvar där men vår guide berättade att det är befolkningen som har avgörandet i sin hand. Hittills har de velat vara kvar som brittiska undersåtar. Snäll så länge man inte rör den Ryggsäck 49 Efter aporna blev det fler grottor och de borrades och sprängdes ut under fyraårskriget på 1700‐talet när klippan besköts dygnet runt av fransmän och spanjorer från såväl land som från havet. Garnisonen var flera gånger nära att falla men tack vare uthållighet och uppfinningsrikedom lyckades engelsmännen hålla ut och vinna. Bl a kom man på idén att hetta upp kanonkulorna till mycket hög temperatur innan de avfyrades. När de sedan träffade ett skepp av trä, fattade skeppet eld och förstördes. Mycket mer finns nog att berätta om Gibraltar men det här en reseberättelse och inte en turistguide, så det här får räcka. Efter rundturen slank vi in på en liten restaurang innan återtåget till Spanien inleddes. Vi promenerade från stadskärnan till gränsen, en sträcka på cirka två kilometer. Sista delen av den brittiska delen utgörs av stadens flygfält och det korsade vi per fot. Kör‐ och gångväg korsar flygfältet. Gränsen längst bort till höger. Tunnel är under byggnation Denna gräns korsas två gånger varje dag av cirka 6.000 spanjorer som arbetar i Gibraltar. I staden bor cirka 30.000 människor och ungefär 300 apor, de senare dock endast högt uppe på klippan. Torsdag 28 oktober. Strax före lunch lämnade vi campingen i La Linea och fortsatte österut på motorvägen. Vi passerade hela solkusten på ganska kort tid utan att stanna någonstans. Det fanns inget som lockade i denna kommersialiserade plastkortsvärld. 50 Vi blinkade dock höger när det stod Almunécar på vägskylten och körde genom staden på riksväg 340, ett kärt återseende. Vi fortsatte 15 kilometer till och checkade in på campingen i Motril (27), en rätt öde anläggning så här ”vintertid”. Vi hamnade intill en trevlig irländare som arbetat som yrkesfiskare i Alaska under många år. Av honom fick vi tips om en bra biluthyrningsfirma och jag hämtade raskt en nästan ny Citroen C3 som vi skulle använda under en veckas exkursioner i området. Vi tog en kort tur bort till Almunécar och kunde konstatera att strandpromenaden var helt återställd och det såg ut som det brukade förr om åren. För säkerhets skull blev det en fika med frityrbulle, gott och skönt i solskenet. Fredag 29 oktober. Marknadsdag i Almunecar vilket innebar att vi for dit. Där såg ut ungefär som tidigare med ett myller av stånd och människor. Jag träffade faktiskt Kjell Claesson och hans Kit. Det var Kjell jag köpte moppen av för snart tre år sedan, den moppe som nu är såld. Eftermiddagen tillbringades i full lathet. Lördag 30 oktober. Större delen av dagen tillbringades på sjukhuset i Motril där Ewa fick hjälp med sin maginfluensa. Näringsdroppet gjorde susen och hon piggnade till. Därefter for Linda, Jan‐Åke och jag till Al Campo i Motril och handlade lite dagligvaror. Söndag 31 oktober. Ewa stannade hemma för att samla kraft och vi andra drog till Nerja för det oundvikliga besöket på Balcon de Europa. Sedan bjöd Ströms på kaffe med den största och mest välsmakande croissant jag ätit. Den serverades varm och delad på tvären. På assietten fanns dessutom både smör och marmelad. Mums. Nästa punkt på programmet var den vita byn Frigiliana, alltid värd ett besök. Vi köpte fikonmarmelad och Moscatelvin från byn som ju egentligen är en riktig turistfälla men av det bättre slaget. På kvällen tog vi en öl på strandbaren och såg solen gå ned i ett stort eldklot. Måndag 1 november. Med Ewa på frisklistan satte vi oss alla fyra i hyrbilen och gjorde en kombinerad kust‐ och bergstur. Vi körde N‐340 österut till byn La Rábita och for där norrut upp i bergen. Det är inte många mil på bergsvägen men den är smal och krokig så det tar sin tid. Vi var som högst uppe på drygt 1200 meter och kunde bevittna att Sierra Nevada fått snö inte bara på topparna utan på större delen av bergen. Vi passerade Orgiva och Lanjaron innan vi tog den nya Granadamotorvägen tillbaka ner till Motril. Linda och Jan‐Åke var så nöjda med turen att de bjöd på lunch på en trottoarservering i Puerto de Motril. Blåst och regn var nu borta och sommaren återkommen. Skönt! 51 Nysnö på Sierra Nevadas toppar Tisdag 2 november. Dags för en dag i Almunécar. Eftersom det var tisdag gällde det lunch på Chinasol med Club Nordico, något som vi verkligen sett fram emot. Drink, mingel, föredrag och lunch skulle det bli. En del av de gamla ansiktena fanns på plats men inte alls så många som vi hade hoppats på. Några glada återseenden blev det i alla fall. Vi betalade nästa års medlemsavgift till den trogne kassören Kent och sedan var det hela igång. Föredraget skulle hållas av en ung svensk som tillsammans med sina föräldrar drivit garageverksamheten Alcoholum vidare och utvecklat den med delikatessdel och café. Föredraget eller snarare reklamsnutten blev dock bara lite drygt fem minuter lång. Lite av en besvikelse blev det eftersom vi hade hoppats på en livfull beskrivning av en svensk entreprenörs vedermödor i Spanien. Det blev istället ytterligare 45 minuters mingel och då passade vi på att gå ut och köpa vykort, näringsersättningspulver och kirurgtape. För skams skull besökte vi också Alcoholum där vi fann både sill, ost och kaviar, något som vi bestämde oss för att återvända och köpa efter lunchen. Jan‐Åke och Linda hade vi lämnat på ett café för att de på egen hand skulle uppleva staden. Lindas förkylning gjorde att hon avstod från närkontakten med klubbens medlemmar. 52 Lunchen blev både smakfull och trevlig. Jag satt som ensam herre vid et bord med sex damer. Vi åt en skaldjurssallad med avokado som förrätt och lax till varmrätt. Vi avslutade med kaffe, Ewa med carachillo, dvs kaffe med konjak. Jag körde och höll mig alkoholfri. Sedan fångade vi upp våra respartners och återvände till våra hjulhus i Motril. Onsdag 3 november. På förmiddagen for vi till Almunécar och hamnade på Cactusbaren där vi fikade. Sedan gick Ewa och klippte sig medan Linda var in på ett museum intill. Jan‐Åke och jag strosade runt och tittade på folklivet och besökte en och annan hårdvaruaffär. Sedan åkte Ewa och jag och hämtade Anders och Margareta Liljeroth för att bjuda dem på lunch på Mar del Plata. Linda var så pass förkyld att hon avstod från närkontakten. Vi åt en härlig lunch och fick sedan skynda oss att hämta Ströms för färd tillbaka till Motril. Jag hade bokat tid för en smärre korrigering under motorhuven på husbilen och det skedde hos en FIAT‐verkstad i Motril. Fem minuter tog det. Snyggt! Torsdag 4 november. Eftersom Linda fortfarande var förkyld bestämde de sig för att avstå från middagsinbjudan till Liljeroths och istället fortsatte Ströms österut längs kusten för att söka upp en ställplats som de blivit rekommenderade. Ewa och jag ömsom latade oss och ömsom förberedde avfärden som var planerad till fredag morgon. Klockan sex inställde vi oss hemma hos Liljeroths för middag och vi smörjde verkligen kråset. Stora räkor och avokado till förrätt och en delikat gryta baserad på fläskfilé till varmrätt. Det blev en härlig kväll i goda vänners lag och kanske var det sista gången på ”berget”. Efter fyrtio år i Motril/Almunécar har Anders och Margareta bestämt sig för att varva ner, sälja och bli mera permanent boende i Sverige. Grannen och ägaren till restaurangen där vi bjöd dem på lunch – Pedro – vill väldigt gärna köpa deras hus och så blir det nog också. Entrédrink på altanen hos Margareta och Anders Liljeroth 53 Fredag 5 november. Vi bröt upp från Motril och körde österut. Ewa fann en grönmärkt (vacker väg) öster om Almeria och den gick väldigt fint längs kustlinjen. Sedan bar det plötsligt nästan rakt upp i serpentinform längs en bergssida. Delar av vägen hängde utanför berget stödd på betongpelare, sådant som framkallar handsvett. Nerförsbacken på andra sidan var ungefär lika dramatisk men vackert var det, mycket vackert! Längre häråt hängde vägen över ännu högre stup nästan utan räcken På eftermiddagen landade vi på ”svenskcampingen” i Bolnuevo (28) nära Mazarron. Där träffade vi bekantingarna Sven‐Åke och Annicka från Avesta och med dem åt vi en god middag på en närbelägen kinarestaurang. Det vimlade verkligen av svenska övervintrare på campingen och de flesta tycktes känna varandra. Ett kul återseende var det i alla fall. Lördag 6 november. Ewa hade tidigare fått mail från Birgitta Ringblom som tillsammans med Ulf skulle ner till deras hus i Mil Palmeras (29), söder om Torrevieja och som undrade om vi var i närheten. Eftersom vi var på väg åt just det hållet på vår resa, styrde vi raskt dit och fann dem och Ulfs båda syskon med respektive i det mysiga radhuset som ligger 140 steg från en helt fantastisk sandstrand. Vi åt en god och livlig middag tillsammans med dem och tog dessutom en nattlig promenad genom Urbanicacionens centrala del. Lugnt och stilla var det eftersom säsongen är över. Husbilen hade vi parkerat på gatan och där fick vi vara ifred. Söndag 7 november. Telefonkontakt med Ströms visade att de var bara två mil framför oss, hos det gamla Ekeröparet Kindblom som tidigare drev Statoilmacken vid Träkvistavallen. De 54 hade köpt hus i Spanien för sju år sedan och det hann vi också få titta på och drick en kopp kaffe innan vi i våra respektive husbilar fortsatte norrut längs N‐332 längs kusten. Även denna dagstur bjöd på fantastiska scenerier. Spanien är verkligen omväxlande med slättlandskap och dramatiska bergformationer i skön gemenskap. Vi passerade Alicante och i Benidorm fastnade vi för en kinesisk wokrestaurang med en buffé som försåg oss med all den mat vi behövde den dagen. Vi fortsatte sedan ytterligare några mil och stannade på en camping i Óliva (30) ungefär 8,5 mil söder om Valencia. Nu hade vi kört sammanlagt nästan 750 mil. Måndag 8 november. Vi krånglade oss ut från platserna på campingen – det är uppenbart att de spanska campingarna inte är anpassade till längden på våra husbilar – och fortsatte norrut. Det blev omväxlande småvägar och motorvägar, de senare bl a för att komma förbi Valencia på stadens utsida. De centrala delarna av storstäder är inte vad vi önskar oss. Landskapet var fortfarande mycket omväxlande och ett par bergspassager stod på programmet. Ett hastigt påkommet stopp blev det på en parkeringsplats där en försäljare bjöd ut citroner, apelsiner och mandariner. Ewa och Linda steg av och köpte men fick inte köpa av lösviktsfrukten som de smakade på utan den som var paketerad. Kanske var det två kvalitetsnivåer, en bättre att smaka på och en lite sämre att köpa? Nja, troligen var man tvungen att köpa hela lådan där lösfrukten låg. Vi landade så småningom ute vid havet igen och en camping i byn Alcocéber. Vi var nu i Katalonien, en del av Spanien med nästan autonom styrning och ett eget språk. Vägskyltarna har spansk och katalansk stavning och språket låter annorlunda mot det spanska. Campingen såg inte ut som någon annan. Den är mera av en park med mängder av vita statyer och rikligt med grönska. Burfåglar bidrar ljudmässigt till en ovanlig men skön miljö. Bakom alltsammans hör man bruset från de landande havsvågorna. Ljnda, Jan‐Åke och Ewa framför entrén till Camping Playa Tropicana 55 Några interiörbilder från den rikt utsmyckade campingen: 56 Nederst ingången till ”herrarnas” och där ovan interiören 57 Vädret har förändrats de senaste dagarna och blivit både svalare och molnigare. Håller vi månne på att anpassas till hemmavädret? Nej, inte ännu, väl? Tisdag 9 november. En av vid det här laget många lata dagar. Vi tog med oss stolarna ner till stranden och vek ut oss i solskenet. Det gäller att spara brunfärg inför hemkomsten annars kan ju folk tro att man solat i baren. Det är väldigt skönt att bara vara och inte bry sig om några måsten överhuvudtaget, ja, förutom mat, dryck och vila förstås. Onsdag 10 november. Vårt nästa delmål på resan var Barcelona men det kändes inte särskilt angeläget att spurta fram till en storstad. Vi hade hört mycket om staden Peñiscola (31) (uttalas penjískola med betoning på i‐et) och styrde därför dit. Det blev en kort resa, bara 3,5 mil men den tog trots allt betydligt längre än vi tänkt oss. GPS‐koordinaterna ville sig inte riktigt. Efter en stund tog jag till plan B och stoppade en patrullbil från Guardia Civil. På ”flytande” spanska hälsade jag, förklarade att jag var pensionerad svensk polis och undrade om de kunde tala om var Camping Eden låg. De blev märkbart glada över kontakten med en ”kollega” och eskorterade oss raskt den sträcka som återstod fram till campingen. That´s what colleagues are for. På en udde i staden ligger kastellet Papa Luna byggt på 1200‐talet av tempelriddare. I slutet av 1300‐talet blev borgen residens för kardinal don Pedro Luna som med tiden blev påve. Vi cyklade dit och besteg kullen med sin gamla stad utanför murarna. Vi gick även in i kastellet och förvånades åter över vad man lyckades bygga för 800 år sedan. Högst upp på kastellet finns en enorm altan med en hänförande utsikt över staden och kusten i nordlig och sydlig riktning. Gamla staden med tempelriddarborgen söderifrån 58 Ewa högst upp på borgen med stadens norra del i bakgrunden. Tryggt med handtag! Efteråt åt vi en lunch som var en kulinarisk fullträff. Att den ägde rum med Medelhavets blå yta alldeles nedanför bidrog ytterligare till upplevelsen. Gamla stan och tempelriddarborgen norrifrån. Trädgården till vänster 59 I det nordöstra hörnet av stads‐ och borgmurens hörn fanns en fin trädgård men den var tyvärr inte öppen för oss turister, kanske inte för någon annan heller för den delen. Å andra sidan hade vi klättrat färdigt för dagen, så vi cyklade hem igen. På kvällen gick vi igenom återstående dagar mot återstående resväg och konstaterade att vi nog stannar upp emot en vecka till i denna mysiga stad. Skönt! Torsdag 11 november till tisdag 16 november. Här blev det ett längre uppehåll i själva resandet. Vi tog helt enkelt ledigt och gjorde bara små utflykter på cykel, åkte en halvtimme med rundturståg upp på det närliggande berget och såg staden från ovan. Fint! Vi cyklade också närmare en mil till grannstaden Benicarlo för att handla. Där fanns både Lidl och Mercadona som vi känner oss hemma med. Consum i Peniscola var inte dumt heller och omväxling förnöjer. Marknaden skall jag inte heller glömma, ett virrvarr av stånd med allsköns varor, kanske mest skräp trots allt. Onsdag 17 november. Dags att koppla ur landströmmen och ge oss ut på vägarna igen. Det blev den gamla vanliga N‐340 norrut via Tarragona till slutmålet för dagen: Vilanova i la Geltru (32), fyra mil söder om Barcelona. Här finns en mycket stor camping med snart sagt alla faciliteter. Härifrån går också direktbuss in till Barcelona och den skulle vi ta påföljande dag. Torsdag 18 november. Klockan tjugo minuter i tio embarkerade vi en buss alldeles utanför entrén till campingen. På turlistan stod det att det var en ”direktbuss till Barcelona via stadens flygplats” och att resan skulle ta 90 minuter. Lite lång tid kanske för en resa på fyra mil men å andra sidan skulle vi ju hinna se en del på vägen. Det blev en resa på två timmar med en massa hållplatser inte minst i vår närstad Vilanova i la Geltru. Så småningom nådde vi dock tremiljonersstaden Barcelona och steg av bussen vid ändhållplatsen vid Placa de Cathaluña. Där fann vi snabbt en sightseeingbuss och i den satte vi oss på den övre, öppna våningen. Sedan for vi runt i Barcelonas centrala och västra delar under två timmar och fick under sakkunnig guideledning lära oss en hel massa om staden, dess historia och intressanta platser, monument och byggnader. 60 Gatan i Barcelona som är ett besöksmåste! Så här ser den ut med smal körbana på vardera sidan Sådana här var det gott om 61 Ewa och silvrig kuf, helt orörlig t o m när han fick en slant 62 Han var roligast! Klockan hann bli ganska mycket innan vi var färdiga och eftersom det mörknar ganska tidigt efter solens nedgång strax före klockan sex, valde vi att avstå från den andra bussturen och tog istället en fascinerande promenad längs paradgatan la Rambla. Maken till vimmel och internationellt folkliv får man nog leta efter. Det mest iögonfallande var nog det stora antalet artister utklädda till statyer och fantasifigurer som långa stunder stod blick stilla för att sedan plötsligt utföra någon form av rörelse. Roligast var kanske han som helt vitklädd satt på en riktig toalettstol och hade såväl byxor som kalsingar nerdragna. Strax efter sex avgick bussen hem till campingen dit vi anlände vid halvåttatiden, vid det laget rätt trötta efter en dag fylld av nya intryck. Om vi fick något att äta? Givetvis! Både fika och en rejäl lunch blev det. Fredag 19 november. Dags för uppbrott igen. Vädret var nu betydligt sämre med bara 13 grader och en grå himmel. Lika bra att göra något nyttigt såsom att köra vidare. Vi bävade lite inför passagen genom Barcelona men via en betalmotorväg gick det långt över förväntan. Norr om Barcelona övergick vi till den vanliga landsvägen som tog oss genom en rad turistinriktade städer alldeles vid Medelhavet. Tyvärr hade vi järnvägen mellan oss och havet under rätt många mil och det fanns därför ingen möjlighet att rasta vid stranden. Det fick istället bli vid en kombinerad busshållplats och parkeringsplats. Någon buss skulle det inte komma på det närmaste två timmarna så vi var rätt trygga. Rätt trygg var nog också den välgödda råtta som lät sig väl smaka bland allt det skräp som var kastat alldeles intill p‐
platsen. Det är trist att det ser ut så ungefär överallt. Matrester och bortslängda emballage till både mat och dryck. Så småningom närmade vi oss Pyrinéerna och därmed Frankrike. Vi valde även här den ”smala” vägen och slapp därigenom långtradarna. Gränshandeln är här lika intensiv som i Bohuslän, Dalsland och Värmland mellan Sverige och Norge. I France Passionkalendern hade vi valt en vingård, Domaine Rossignol, i Passa (33) och det visade sig vara ett fint målskott. Strax innan vi kom fram, passerade vi ett gammalt kloster, El Monastir del Camp, och ett besök där blev inledningen på stoppet i Passa. 63 Tusenårig fasad som fortfarande håller Klostret byggdes med början på 900‐talet och stod klart 1307. Det var under flera hundra år säte för Augustinermunkar. Som byggnadsmaterial användes bland annat resterna av en romersk borg som legat i närheten. I samband med den franska revolutionen stängdes den religiösa verksamheten och klostret övergick i privat ägo. Samma familj äger det än idag och en person i rakt nedstigande led från den som köpte klostret år 1786 bor i en del av klostret. Han kom ut och berättade med inlevelse om vissa byggnadstekniska detaljer. Lite makabert tyckte vi nog det var att bo i den miljön, inte minst mellan midnatt och klockan ett!! Klostrets innegård med utsökt vackra slätpolerade pelare 64 Dopfunt i bruksskick Litet rum, osäkert vad det använts till. Någon slags djurbur till höger 65 Vinförråd, troligen av senare datum än själva byggnaden Efter detta kulturella inslag var det dags för kulinariteter i form av vinprovning. Ett par av sorterna vi provade var riktiga höjdare och vi köpte en del med tanke på julen. Det blev sedan en lugn och rofylld natt. Lördag 20 november. Med siktet inställt på Cap d’Agde lämnade vi Passa och den pratglada modern till ägarinnan. Vi passerade Perpignan och Narbonne utan att stanna förrän i Coursan där Lidl fick besök av oss. På parkeringen kom det fram en fransman och presenterade sig som kommunalråd i den närbelägna byn Vinassan (34). Där hade man på fredagen invigt en ställplats mitt i byn och han rekommenderade ett besök, något som vi gärna nappade på. Ställplatsen visade sig vara något av ett önskeexempel på hur det ska se ut. Den är belägen i något som ser ut som en oanvänd park med grusyta och ett antal rätt stora träd. Vid infarten fanns en bom och en automat där man betalade för önskat antal dagar med sitt kreditkort. Inne på ställplatsen fanns gott om eluttag och en plats för tömning av grå‐ och svartvatten samt fyllning av färskvatten. Upp emot tio husbilar ryms där. När vi skulle checka in visade det sig att automaten låst sig. Som tur var hade M. Poulet, som fransmannen hette, lämnat sitt telefonnummer. Jag ringde därför och beskrev läget. Fem minuter senare var han på plats och lyckades med hjälp av telefonsamtal till servicemannen få igång tekniken igen. Säg det kommunalråd som gör så här hemma. 66 Kortautomat och bom vid infarten Perfekt för tömning och fyllning 67 Rymliga platser och nära till elstolpen Väl på plats med inkopplad och fungerande el, tog vi oss en promenad i byn. Det syntes tydligt att dess ledning består av personer med rätt mycket framåtanda. Jämförd med många andra mindre städer och byar som vi sett under resan är den här verkligen framåtskridande. Snyggt och prydligt, rätt många nya hus och en tilltalande miljö gjorde att Vinassan lämnade ett positivt avtryck hos oss. Tyvärr var byns bästa restaurang stängd för säsongen men vi lät oss väl smaka av en gigantisk pizza. Pizzabagaren kände redan till vår ankomst. Vi de första gästerna på byns nya ställplats för husbilar. Ryktet sprider sig snabbt i en sådan här miljö. På väg hem med pizzan besökte vi både bageri och närbutik med diverse läckerheter som resultat. Söndag 21 november. Medan vi höll på med de vanliga morgonbestyren dök det upp en herre med kamera. Han presenterade sig som lokalredaktör för områdets tidning och han ville gärna prata lite med oss och ta en bild. Det blev ett hjärtligt samtal med information i båda riktningarna. Han hann berömma byns politiska ledning och kunde berätta att antalet invånare när han flyttade in för drygt 40 år sedan var 600; idag 2500. Där kan man tala om lokal utveckling. Vi lämnade sedan Vinassan och styrde nordost ut längs Medelhavets kust och landade efter en ganska kort dagstur i Grau‐d’Agde (35) där vi verkligen fick första parkett precis vid stranden. Efter den 30 september får husbilar parkera där för övernattning. Vi hann också 68 med en delikat lunch utomhus på en närbelägen restaurang. Sedan började det regna och vi fick dra oss tillbaka inomhus. Regnet fortsatte tyvärr och vi somnade till regndropparnas trummande mot husbilstaket. Grau d’Agde betyder egentligen flodmynningen vid Agde. Så vet ni det! Ett något större Agde ligger några kilometer uppströms. Tre meter till sandstranden! Måndag 22 november. Dagen bjöd på drygt 20 mils odramatisk körning genom landsbygd och ett antal byar och mindre städer. Vi måste vid det här laget ha korsat minst 1000 rondeller. Det märks på bränsleförbrukningen så fort vi får en kördag med många rondeller. Förbrukningen ökar med mellan 10 och 20%. Är det miljövänligt? Framåt eftermiddagen nådde vi en ställplats alldeles intill ett Leclercvaruhus i Montélimar (36) där vi stannade för natten. Det skulle finnas både el och vatten men allt verkade avstängt trots att ställplatsen enligt ställplatslistan skulle vara öppen året runt. Någon i kommunen har nog somnat. Ingen fara dock, vi var nästan fulltankade. Vi hade nu kört nästan 820 mil sedan starten. Tisdag 23 november. Idag gällde det transport norrut på betalmotorväg, ett väldigt bra alternativ i Frankrike med väldigt fina vägar som har bra serviceställen. Vi hamnade slutligen på en ställplats i Nuits‐St Georges (37) där vi slog läger för natten. Onsdag 24 november. Ytterligare en resdag väldigt lik den föregående. Målet var Verzenay (38) i Champagne där vi stämt möte med Jessica Thierron, svenska gift sedan 20 år med en fransman och 69 tillsammans med honom ägare till champagnehuset Thierry Pierron. Verzenay är välrenommerat för sina druvor som man gör champagne av. Druvorna är av högsta kvalité och benämns ”Grand Cru”. Välklädd trio utanför champagnehuset Thierry Pierron Vinkällaren under fastigheten är uthuggen ur kalkstensklippan 70 Jessica gav oss en mycket personlig och faktafylld beskrivning av arbetet på vingården och hemligheterna bakom den fina champagnekvalitén man når. Huset producerar 9000 flaskor per år men det representerar endast en tredjedel av druvproduktionen. Resten säljs till större champagnehus som traktar efter druvorna från byn. Under huset har familjen Thierron sin ur kalkstenen urgrävda vinkällare där tusentals flaskor förvaras. Pressning och därefter tankförvaring i sex månader sker hos en annan producent i byn men den ett år långa buteljförvaringen äger sedan rum i husets egen källare. Vi köpte några flaskor var med rådet att dricka champagnen i början av en festlig kväll och vara noga med att inte borsta tänderna med tandkräm senare än samma morgon. Tandkrämen dödar effektivt champagnens smakliga egenskaper. Husbilarna hade vi parkerat intill byns mycket speciella vinmuséum som vi också besökte. Rundturen i museet skedde med guidning på engelska via en finurlig, bärbar apparat med hörlurar. Antenner fanns utplacerade längs gångvägen vilket gjorde att guidens röst alltid talade om det vi var i närheten av. Vi fick lära oss väldigt mycket om druvorna, plantorna, vädret och jorden. Intill museet står en fyr vilket är märkligt med tanke på den totala frånvaron av hav, sjö och vatten. Den byggdes år 1909 och än idag tvistar man om varför. Den var belyst med rena discobelysningen på kvällen. Detta kändes dock helt fel. Bättre hade varit med en lugn fasadbelysning och ett fyrliknande, rundsvepande ljus. Den malplacerade fyren 71 Sedan for vi vidare, nu i östlig riktning via Luxemburg till Moseldalen där vi stannade på en för oss ny ställplats i Minheim. Med husbilens front mindre än tio meter från floden hade vi verkligen parkettplats för beskådande av passerande flodbåtar. Fredag 26 november. Drygt 35 mil blev det till ställplatsen i Bad Westernkotten (39) som vi kände igen från vår Moselresa 2008. Vädret blev under dagen allt sämre med temperatur kring nollstrecket och – faktiskt – riktigt ymnigt snöfall under flera timmar. Resan tog hela dagen på grund av trafikläget som i likhet med vädret var allt annat än bra. Lördag 27 november. På lite kringelkrokiga vägar tog vi oss vidare norrut under ett mörkgrått molntäcke som ibland släppte ner lite snö. Vi avstod från motorvägar även denna dag och ändrade även etappmål från Stade till Nienburg som är en gammal bekant stad. Detta blev vårt tredje besök sedan 2007. På ställplatsen som vid senaste besöket var helt full, stod det bara sex husbilar inklusive våra. Vi tog en promenad över den blå gångbron – som leder över Weser – in till stans centrum. Där var det julmarknad men den var tyvärr både gles och dåligt besökt. Var sitt glas glühwein drack vi dock och det värmde gott i den råkalla väderlek som rådde, minus en grad och narig vind. Vi köpte med oss grillad kyckling hem och stängde in oss i den goa husbilsvärmen. För ovanlighetens skull blev det lite TV‐tittande senare under kvällen. Söndag 28 november. Eftersom gårdagens etappmål ändrades var det Stade som gällde denna söndag. Vi kom iväg relativt tidigt från Nienburg (40) och de flesta tyska bilförare verkade vara kvar hemma. De Bundes‐ och Landesvägar som vi körde var nästan tomma. Det var mest bara vi två svenska husbilar som trafikerade dem. Efter knappt 13 mils körning kom vi fram till ställplatsen i Stade (41) lagom till elvakaffet som vi alla fyra drack hos oss. Linda hade med sig pepparkakor och de tillsammans med adventsstjärna och adventsstake i fönstren på KABE:n påminde vänligt om att det var första advent. Utanför förstärkte ett tunt snötäcke den vintriga bilden. Luften var nollgradig men under resans gång var temperaturen som lägst nere på minus fem grader. Under dagen passerade vi 1000‐milastrecket på vår resa! Måndag 29 november. Vi siktade på Fritz Bergers tillbehörsbutik i Quickborn och lyckades faktiskt ta oss dit på små vägar som förde oss genom de västra förorterna till Hamburg. Det var skönt för morgontrafiken en måndag i den staden är inget man direkt längtar efter. Efter Quickborn körde vi en dryg mil till Norderstedt där det skulle finnas en Hymer‐försäljare. Denne hade uppenbarligen stängt för gott för där såg väldigt öde ut. Detta bekräftades också av en vänlig tysk dam som var ute och luftade sin hund. Hon underströk dessutom att hon och hennes man var Hymer‐ägare. Med delvis oförrättat ärende fortsatte vi till Lübeck där vi hittade en P‐plats för husbilar mitt i smeten, bara några minuters promenad från stadskärnan med sina gamla helt fantastiska byggnader. Där inne var det julmarknad, julmarknad med stort J! Vi strövade omkring bland de många stånden 72 och tittade på allt från smycken till väldoftande bratwurstar och glühwein. Vi både åt och drack oss mätta. Det började vi förresten med inne på Niederegger, det välkända café‐ och marsinpanstället. Lite saker till jul hamnade i husbilen och sedan sov vi djupt och länge. Tisdag 30 november. Lite snö hade fallit under natten och det var ett par grader kallt. Jan‐Åke och Linda skulle till ”skinkrökeriet” och eftersom vi inte hade några sådana planer, körde vi själva i riktning mot Heiligenhafen (42). Efter bara någon mils körning mötte vi en kompakt vägg av snö. Det blåste och snöade så att det blev alldeles mörkt. Inte kul med endast sommardäck på husbilen. Hastigheten på motorvägen var stundtals nere i fem km/h. Orsaken visade sig vara en långtradare som fastnat på väg in på en avfart. När vi passerat denna, släppte det en aning men snöfallet fortsatte ytterligare någon mil. Sedan tog det tvärt slut och himlen blev delvis blå. De sista två milen fram till Heiligenhafen körde vi på ren och torr vägbana och det fanns knappt någon snö vid sidan av vägen. Vi körde direkt till Fleggard och Calle och fyllde kundvagnen med diverse flytande varor, precis som seden bjuder. Därefter parkerade vi på ställplatsen och åt en enkel lunch. Till kvällen har vi inviterat Ströms på GT samt middag inne i stan. Det var ju min namnsdag och jag ville gärna vidmakthålla traditionen från födelsedagsfirandet i Lissabon. Jösses, det var nu sju veckor sedan! Framåt eftermiddagen dök det upp en i det närmaste kolsvart molnfront i öster och de rörde sig allt närmare oss. Av ren tur fick jag in väderleksrapporten på en tysk radiostation och den prognosen utlovade stora mängder snö, stark vind och allmänt oväder. Med tanke på mina sommardäck var beslutet om abrupt uppbrott inte särskilt svårt att fatta. Inom fem minuter var vi startklara och styrde mot Puttgarden. Efter en kvarts väntan på kajen fick vi köra ombord på en färja och en knapp timme senare var vi i Danmark. Tyvärr hade ovädret även Danmark som mål och de första tio milen tillbringade vi i snöstorm. Efter drygt tre timmars körning passerade vi Öresundsbron och där gällde det att hålla i hatten. På grund av den starka vinden blev maxhastigheten bara 60 km/h och även i den låga farten kändes vindkasten obehagligt stora. Vi tog oss dock helskinnade in till Malmö och gjorde halt för natten på parkeringsplatsen utanför Ribersborgs Kallbad. Onsdag 2 december. Gunn och Leif Olsson hade inviterat oss på middag på eftermiddagen men först åkte vi till den gummiverkstad i Limhamn dit husbilens vinterhjul hade expressbudats under natten. Johan hade lagt ner ett jättejobb på Ekerö för att ordna den saken. Tack Johan, det kändes tryggt att ha riktiga kängor under bilen! Efter lunch åkte vi till Trelleborg och där hade Leif ordnat platser för oss på en bilfirmas parkering alldeles i anslutning till den olssonska villan. Även ström var det sörjt för genom en vänlig grannes försorg. 73 Det blev en mycket trivsam kväll där Gunn stod för den ena kulinariska fullträffen efter den andra. Det var ett mätt och belåtet gäng som drog sig tillbaka vid en i jämförelse med resan i övrigt relativt sen tidpunkt. Torsdag 3 december. Snöfallet hade fortsatt under natten och trafikrapporterna för Skåne talade om det ena stoppet efter det andra. Det första mötte vi i Skegrie när vi skulle svänga ut på E6. Ute på Europavägen stod trafiken stilla i riktning mot Malmö. När den efter cirka en kvart kom igång igen, blev en tankbil stående kvar så vi kom i alla fall ingenstans. När vi väntat ungefär tio minuter, tog mitt tålamod slut. Om nu tankbilen hade fått tekniskt problem borde han i alla fall ha tänt varningsblinkers men det hade han inte gjort. Jag tog därför på mig rejält med ytterkläder och promenerade fram till tankbilens förardörr. Till min stora överraskning satt föraren och sov med huvudet vilande mot armarna som han lagt på ratten. En något brysk knackning på dörren, återförde föraren till ordningen och han brummade iväg, förmodligen både yrvaken och omtumlad. Resan upp genom landet, som var mycket vackert i sin vinterskrud, gick utan egentliga problem och vi stannade över natt i Hästholmen precis som vi alltid brukar göra. Där var det ”diver’s night” och ett fyrtiotal entusiaster tog sig ner i Vätterns svarta vatten klockan 20.10 precis som cirka 3000 andra dykare i Europa. Starkt! Fredag 4 december. Resans sista 26 mil klarades av på fyra timmar i eländigt väglag med snöstorm under minst halva sträckan. Det kändes fantastiskt fint att köra ombord på färjan i Slagsta för att tio minuter senare vara hemma på Ekerö efter 86 dygn och 1115 mil. Det är vad jag kallar resa, det! Anders Waldman
74 75