Transcript 2/2014 - Martin Gardberg

Föreningsbandet
BRÖDRATIDSKRIFT FÖR STOR CAPITLET I FINLAND AV SVENSKA FRIMURARE ORDEN
• Nr 2/2014 (68)
Redaktionen
Innehåll
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Guy Catani, DKM
Ane Gyllenberg
Fullföljare och donator
Redaktör
Martin Gardberg
– material­bearbetning
Grafiker, Christel Westerlund
– layout och produktion
Tom Waselius
Redaktionssekreterare
Teljo Kolkka
– ekonomi, recipientuppgifter, prenumerationer
Redaktionsråd 2014
Guy Catani, ordförande
Sam Björklund
Martin Gardberg
Teljo Kolkka
Regionredaktörer 1.1.2014
S:t Augustin, Sam Björklund
Hans Henrik Boije, Ronny Holmqvist
Axel Gabriel Leijonhufvud, Kim Isaksson
Phoenix, Rudy Palmberg
Tyrgils, Göran Strengell
Frimurarsamhället i Jakobstad, Sten Westerholm
Frimurarsamhället i Mariehamn, Rolf H. Söderback
Frimurarsamhället i Vasa, vakant
Frimurarsamhället i Åbo, Leif Holmberg
Redaktionens adress
Föreningsbandet
Stor Capitlet i Finland
Nylandsgatan 9 F, 00120 Helsingfors
s. 4
OBS! Materialdatum:
Senast fem (5) veckor före utgivningsdatum!
Prenumerera på Föreningsbandet
genom inbetalning av prenumera­tions­avgift till
Föreningsbandets konto: Aktia Bank 405540–21267 i Finland
Betalningar i Sverige:
via Bankgiro nr 5128–9692 Föreningen Granatenhjelm. Meddela vid betalningen prenumeran­tens namn och postadress.
Prenumerationsavgifterna är:
i Finland EUR 20,- och i Sverige SEK 220,Prenumerationen omfattar de fyra följande
numren fr.o.m. inbetalningen.
Omslaget: Ane Gyllenberg.
Illustrerad av Christel Westerlund.
2
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Drätseldirektoriet
och dess ordförande
Martin Gardberg
Gustaf Adolf Reuterholm
– kammarherre och resenär
s. 12
Charlotta Wolff
s. 16
Skapande trots sjukdom
Folke Freund
Föreningsbandets följande fyra nummer
utkommer:
nr 3/2014, höstnumret
1 september
nr 4/2014, vinternumret
1 december
nr 1/2015, vårnumret
1 mars
nr 2/2015, sommarnumret 1 juni
Annonser
Annonschef Bo Gerkman
Tilinurkka tel: 0400 449 724
Carl-Gustaf Piehl
s. 26
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
•
Ledaren: Mina bröder, s. 3, Guy Catani
Tillsammans, trots vinterns kyla, s. 10, Kenneth J Jönsson
Havskrona SFM, s. 11
Rapport från FriSem i Åbo, s. 14, Kenneth J Jönsson
Försoningens goda exempel, s. 15, Göran Strengell
Fàilte gu Alba, s. 20, Rolf Söderback
S:t Andreaslogen Phoenix jubilerar, s. 21
En konstens broder från det förflutna, s. 22, Martin Gardberg
Åldersforskning får frimurarstöd, s. 25, Bengt Klemets
Studiecirkel ”Opintopiiri 2 – Px”, s. 29, Rafael Kyti
Karleby väntar på frimurarbesök, s. 30, Sten Westerholm
Stellan i Åbo fyllde 50 år, Kenneth J Jönsson / Frimurarna i Vasa
nu i egna logeutrymmen, John Nieminen, s. 31
Murare på Pyhätunturi, s. 32, Gunnar Nyström
Sammankomst i gr VIII i Stockholm, s. 33, Guy Catani
Kryss, s. 34, Rolf Söderback
Intressanta dokument för envar / Matrikel 2014–2015, s. 35
Antagna bröder, s. 36
Symbolens Ladys Night / Frisem 2015 i Grad VIII /
Sjömurarträffen 2014, s. 38
Översekreteraren informerar, s. 39
Foto: Leif Holmberg
Ledaren
Mina bröder!
D
å detta läses har våra loger, brödraföreningar och frimurarklubbar inom Stor Capitlet i
Finland stängt dörrarna för det egentliga logearbetet efter en lång och intensiv arbets­
termin med många sammankomster, instruktioner, föredrag och andra frimurarbe­
given­heter. Såväl enheternas ämbetsmän som bröder kan nu fira en välförtjänt semester från det
­ordinarie arbetet inom enheterna och njuta av sommarens fröjder.
Trots sommarpausen i arbetet har vi en hel del andra frimuraraktiviteter framför oss. Flera
enheter har sina traditionella sommarträffar och -utflykter mm, sjömurarnas årliga sjömurarträff
att inte förglömma. Alla dessa ”sommarträffar” är viktiga för brödragemenskapen och för att vi
tillsammans med våra nära och kära kan umgås även under pausen i det ordinarie a­ rbetet.
En sak som vi inte skall glömma, fastän vi inte träffas i logesammanhang, är vår Caritas verksamhet, vilket även kan sägas som att ta vara på din nästan och bry dig om dina medmänniskor. Nu
menar jag inte bara att ta vara på våra nära och kära, att ta vara på våra bröder, utan att ta vara på
vår omgivning med all den nöd och sorg som omger oss, m.a.o. räcka ut en hjälpande hand där
den behövs, ge tid att lyssna, ge ett småleende och visa att vi bryr oss. Denna Caritas verksamhet
är inte alltid av ekonomisk art utan ofta räcker det med att ge tid, ge av sin tid åt den som be­
höver vår tid.
Jag vill såhär inför sommaren påminna er om vad OAL säger i kapitel 2, under rubriken ”Plikten mot nästan” i § 14: ”En frimurare bör alltid ha dessa heliga ord i minnet: ’Allt vad ni vill att
­människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem’ (Matt 7:12).”
Detta bibelcitats innebörd kan vi även finna i de olika religionerna, där samma sak finns sagt
på ett lite annorlunda sätt.
Buddhismen: Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka
är beroende av andra.
Islam: Ingen är rätt troende förrän han älskar sin nästan som sig själv.
Judendomen: Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa.
Taoismen: Anse din grannes vinst som din egen vinst, och anse din grannes förlust som din
egen förlust.
Jag vill tacka er alla för den gångna terminen och önskar er en skön och vederkvickande sommar.
Vi ses igen!
Guy Catani
DKM
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
3
De stora frimurargestalterna, del II
Ane Gyllenberg
Fullföljare och donator
”Främst har jag velat nå
sådant djup i vårt frimurarearbete, att ingen broder, ej
heller jag själv, finge vandra
den breda vägen, utan den
smala, med djupaste förankring i Guds verklighetsvärld.
Den vägen är frimureriets
innebörd.”
D
e här raderna ingår i Ane Gyllenbergs handskrivna företal
till första bandet av hans skrifter ”Mina Frimurareår”, och är daterade
på Granö den 13 november 1943. Den
1 april 1945 har han ytterligare tillagt:
”Här måste jag nämna att det ofantligt
stora nöje det beredde mig att läsa Br.
Auli Markkulas ”Frimurareminnen” helt
visst var en av orsakerna till att jag själv
begynte samla ihop anteckningar m.m.
för att en gång själv hava något mera
gripbart, då blicken vände sig mot egna
frimurareår.”
De här några raderna karaktäriserar
väl frimurarebrodern Ane Gyllenberg
och hans tankevärld, men framför allt
hans gemenskap med och förhållande
till sin frimureriska ledstjärna Auli
Markkula.
Porträtt av Ane Gyllenberg, av Björn
Landström.
4
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Det stora frimurarges
talterna,
del I
Auli Markkula
Exemplet och ledstjä
rnan
V
i har i år firat 90-årsminne
t
av det svenska frimureriets
återuppväckande i Finland
år
1923, efter en 110-årsperiod
i malpåse under den tid Finland
utgjorde
ett ryskt storfurstendöme.
Under den
långa parentesen dog dock
den frimureriska tanken aldrig ut
helt, och det
verkar snarare som om
förryskningssträvandena i början av det
senaste seklet skulle ha stärkt den
frimueriska
drömmen hos ett antal förhållandevi
inflytelserika män i huvudstadstr s
akten. Deras dröm ledde till
att Granatenhjelms stiftelse grundades
år 1913,
officiellt för att sköta major
Fredrik
Granatenhjelms grav, men
med det
förtäckta ändamålet att
om de yttre
förhållandena skulle förändras
en
gång återuppta det frimureriska
arbetet i vårt land. Detta lyckades
ju sedan
år 1923, då S:t Johannes
Logen S:t Augustin startade sitt arbete
på nytt den
3 april.
Den skara män som lyckades
med
bedriften att återetablera
det svenska
frimureriet var inte stor,
sammanlagt
bara ca 20 personer. Frimureriet
fick
dock omedelbart vind i seglen,
och antalet medlemmar ökade
snabbt under
1920- och 1930-talet. Den
här expansionen krävde både organisatoris
ka
och ekonomiska ansträngning
ar, och
det var många bröder som
med engagemang och energi arbetade
för att
föra frimureriet framåt
och ge det en
stabil bas att stå på. Utan
att förringa
någon insats är det bland
dessa många
ändå två frimurarprofilerprofiler
som
4
Porträtt i Ordenshusets
bibliotek. Fritt
efter Antti Favén, Laura
Järnefelt.
Föreningsbandet nr 4/2013
• December 2013
Ane Gyllenberg är också för dagens
frimurarebröder en betydligt mera välkänd frimurarebroder ur historien än
den i den förra artikeln (FB 4/2013)
behandlade Auli Markkula. Detta beror delvis på att Ane Gyllenberg ju kom
att leva och verka både som frimurare
och i samhället ända till år 1977, alltså
i drygt ett kvartsekel efter det att Auli
Markkula gått bort. Allra främst ändå
är Ane Gyllenbergs namn förknippat
med tillblivelsen av Ordenshuset vid
Nylandsgatan, som samlade alla de
i Helsingfors verkande logerna inom
SFMO under samma tak. Ordenshuset
invigdes den 3 september 1964, och vi
kan alltså i höst fira 50-årsjubileum i
våra fina utrymmen, vid vars tillblivelse
Ane Gyllenberg på många sätt var den
centrala gestalten.
Ane Gyllenberg är ju förvisso en av
de mest betydelsefulla frimuraregestalterna i Finland under 1900-talet, men
den som vägledde honom och blev
hans frimureriska ledstjärna var Auli
Markkula, den broder med vilken han
delade allt under drygt två decennier
intill Auli Markkulas död år 1950.
Ane Gyllenberg, liksom Auli Markkula, hörde till dem som recipierade
i S:t Augustin år 1924, alltså året efter
logens återuppväckande. Broder Ane var
drygt 5 år yngre än Auli Markkula, och
föddes julaftonen 1891 på Perheniemi
gård i Itis kommun ungefär mitt emel-
lan Lahtis och Kouvola. Han var alltså
32 år då han recipierade som lärlinge­
broder i den dåvarande logelokalen
vid Petersgatan 1. Arkivmaterialet från
1920-talet är ganska bristfälligt och fåtaligt, men det verkar som om Ane Gyllenberg, liksom också Auli Markkula, på
allvar engagerade sig i det frimureriska
först alldeles mot slutet av 1920-talet.
Ane Gyllenberg har efterlämnat ett 20tal inbundna band med titeln ”Mina
Frimurareår”, vilka omspänner tiden
från 1930 till 1974. Uppslaget till att
börja samla sina minnen i den här formen fick han av Auli Markkula, som i
en kommentar till broder Ane i anledning av ett referat av en sammankomst
i SAL Phoenix den 5 mars 1937 säger:
”hur vore det om även du skulle inleda
en ny serie frimurareminnen?”. Broder
Anes första minnesvolym omspänner
åren 1930–1945, där de första åren re-
presenteras av endast sporadiska sparade brev och hälsningskort, samt enstaka
tal vid större begivenheter. Man kan
alltså utgå ifrån att det aktiva samlandet av frimurareminnen för broder Anes
del startade först efter 1937, efter Auli
Markkulas explicita uppmaning. Detta
tyder också kommentaren i författarens
ovan citerade företal på.
Också den nära vänskapen mellan
bröderna Auli och Ane verkar att ha
vuxit fram på allvar först efter år 1930,
för i ett bevarat tackkort för en julhälsning 1930 skriver broder Auli till Ane
ett sirligt tack, som avslutas med orden:
”Ett gott nytt år önskar jag Dig och Din
Fru, som jag tyvärr ej känner, broderligen och av fullaste hjärta.” Hälsningen
undertecknas också ”Auli Markkula”,
alltså med hela namnet – senare blev
korrespondensen betydligt mer personlig och intim bröderna emellan.
Samling av Ane Gyllenbergs inbundna
minnesanteckningar ”Mina Frimurare År”.
Innehållsförteckning från år 1950.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
5
Ane Gyllenberg med hustrun Signe Gyllenberg
(f Säfström).
Ane Gyllenberg gifte sig på självstän-
dighetsdagen den 6.12.1919 med Signe
Säfström, som var född i Viborg den
7 juli 1895. Ane och Signe Gyllenberg
fick år 1920 två döttrar, tvillingflickorna Margareta och Marianne. I slutet av
år 1932 föddes parets enda son, som
dock dog samma dag han föddes. Broder Ane noterar detta kort i den första
minnesboken: ”Den väntade, vårt enda
gossebarn, dog den dag han föddes. Ske
Guds vilja. Ane”. Det är troligt att den
här händelsen också påverkade Ane
Gyllenbergs intresse och engagemang
för den frimureriska saken under åren
framöver.
Ane Gyllenbergs far Albert Jonas Eskil Gyllenberg föddes i Stockholm, men
han överflyttade år 1875 till Finland,
där han fungerade som bokförare vid
Åminnefors bruk, och förvaltare vid Perheniemi gård i Itis kommun, där också
sonen Ane föddes. Ane hade två bröder,
en äldre broder Jarl, och en yngre broder Börje.
I den allmänna världen uppvisade Ane
Gyllenberg inget större intresse för studier. Han gick 6 klasser i Svenska Normallyceum i Helsingfors 1902–1909,
men sökte sig sedan till Åbo och Handelsläroverket där, varifrån han fick
avgångsbetyg år 1911. Han arbetade
sedan vid Åbo Aktiebank till år 1916,
6
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
då han flyttade tillbaka till Helsingfors.
I Helsingfors blev han delägare och biträdande direktör vid den nyetablerade
bankirfirman Tom Sahlberg Ab.
Till en början hade den nya bankirfirman framgång, men i början av 1920talet blev det kärvare, och några dåliga
större affärer förde firman till ruinens
brant. Alla anställda sades upp, inklusive
Ane Gyllenberg. Då inledde Ane Gyllenberg i eget namn en fastighetsförmedling, och kunde år 1925 köpa det lilla
som fanns kvar av den konkursfärdiga
bankirfirman Tom Sahlberg. Det viktigaste som återstod var firmanamnet och
kundkretsen, och det lyckades Ane Gyllenberg att på några år bygga upp bankirfirman på nytt. Vid sidan av bankirfirman sysslade broder Ane med mycket
annat. Han köpte en liten målfärgs­fabrik
i Gammelstaden, en tid ägde han och
brodern ett flertal bensinstationer i
­staden, och han ägnade sig åt en mängd
fastighetsaffärer. År 1936 var firman så
välbeställd att Ane Gyllenberg med gott
samvete kunde ändra dess namn till
Bankirfirman Ane Gyllenberg Ab.
Av skattetekniska skäl och för att
lättare kunna ta ut kapital ur bolaget
ändrades bolagsformen år 1944 från
aktiebolag till kommanditbolag, som
vars ansvariga bolagsman och styrelseordförande Ane Gyllenberg fungerade
till 1957.
1948 grundade Ane Gyllenberg Signe
och Ane Gyllenbergs Stiftelse för att stöda medicinsk forskning, och dessutom
för att sköta paret Gyllenbergs stora
konstsamling efter donatorernas död.
Ane Gyllenberg recipierade i S:t Augustin den 8 januari 1924, drygt 8 månader
före Auli Markkula. Sin ämbetsmannabana inledde broder Ane som Andre
Skattmästare i S:t Augustin den 3 april
1929, och före detta finns det inga anteckningar om att han skulle ha gjort
någonting utöver vad som förväntades
av en normal broder. Hans följande
ämbetsmannapost var betydligt tyngre,
då han blev Förste Sekreterare 1933, ett
ämbete han övertog av Auli Markkula.
Det är också först vid den här tiden som
Ane Gyllenberg börjar synas som en aktiv frimurare, som lämnar spår efter sig
i den frimureriska historieboken, oftast
tillsammans med Auli Markkula. Ane
Gyllenbergs första verkligt synliga insats
blev projektet med grundandet av SAL
Phoenix, vilken ju invigdes hösten 1934.
Initiativet till projektet hade inte överraskande tagits av Auli Markkula våren
1933, då en kommitté tillsattes för att
driva saken vidare. I slutet av året konstaterades det dock att kommittén inte
haft ett enda möte under året, och t.o.m.
Auli Markkula var färdig att ge upp. Han
utgöt sig dock för Ane Gyllenberg, och
lyckades vinna honom för saken, och
bröderna Markkula och Gyllenberg
beslöt att tillsammans med David Frölander-Ulf och Alvar Bergroth tillsammans driva projektet vidare, och avslöja
situationen för de övriga bröderna först
då allting låg klart för realisering. David
Frölander-Ulfs uppgift var att hitta lämpliga utrymmen för logen och att designa
logeutrymmena. Den lämpliga lokalen
hittades i gårdshuset vid Bulevarden
10, och Ane Gyllenberg utsågs till byggnadskommitténs ordförande. För finansieringen fanns att tillgå några smärre
fonder, vars medel donerats enkom med
tanke på en S:t Andreasloge, men man
företog också en insamling för ändamålet bland bröderna. Den totala budgeten
uppgick till ca 600.000 mark, och planen var att förverkliga projektet om man
med fonderna som bas skulle få insamlat totalt 200.000 mark. Det uppnådde
man inte riktigt, men här tillsköt Ane
Gyllenberg den resterande summan så
att man fick ihop grundplåten och SAL
Phoenix kunde bli till. Detta var alltså
första gången Ane Gyllenberg trädde in
på scenen som donator, men ingalunda
den sista.
Under hela den resterande delen av
1930-talet var Ane Gyllenberg en bakgrundskraft i frågor som rörde logernas
och Föreningen Granatenhjelms finanser, också om det mesta organiserades
och administrerades av Auli Markkula.
Föreningen Granatenhjelms ordförande
var fortsättningsvis Gösta Salingre och
han var också ordförande mästare för S:t
Augustin till år 1938, då Auli Markkula
tog över den posten. Ordförande mästare i Phoenix var från grundandet och
under hela 1930-talet den åldrande August Ramsay, men Ane Gyllenberg blev
den 2.12.1937 Andreaslogens andre
deputerade mästare, och så snart som
den 4.3.1938 dess förste deputerade
mästare, en post han igen ärvde av Auli
Markkula. Ane Gyllenberg refererar i sin
minnesbok tillfället då August Ramsay
tillfrågade honom om han kunde tänka
sig att bli DM i Andreaslogen. Broder
Ane var mycket betänksam och framhöll åt August Ramsay att ”jag känner
mig inte vuxen detta stora ansvar, och
jag är icke en stor människa och ingalunda så långt kommen att jag skulle se
mig värdig att särskilt i Andreas mäktiga
allvarsamma grad leda andra.” August
Ramsay hade svarat: ”Jag anser att just
där uppe skall sitta en fattig, syndig
människa.” Broder Ane säger vidare att
han kände stor bävan, och att den som
återvände till sitt kontor efter mötet var
en fattig, syndig människa. Men det
blev som August Ramsay ville. I det här
referatet ådagalägger Ane Gyllenberg
en överraskande sida av sin natur, då
han säger sig inte vara vuxen ett ansvar,
och sakna förmåga och kraft. Liknande
kommentarer återkommer senare flera
gånger i hans minnesböcker, som en
märklig kontrast till hans ämbetsmannabana, och till de omvälvande handlingar och åtgärder inom den frimureriska verksamheten, som han gick i bräschen för under 1950- och 1960-talen,
för att inte tala om hans verksamhet
i den allmänna världen. Beträffande
sitt värv som deputerad mästare i SAL
­Phoenix konstaterar broder Ane vidare i
sin minnesbok att han rätt ofta fick leda
logen då August Ramsay var indisponerad – verkliga statsrådet Ramsay fyllde
1939 80 år.
Ane Gyllenberg i bersån på Kurk talande
med br Gösta Salingre.
Då kriget drabbade vårt land 1939
blev det svårare för frimureriet att fungera, och efter den korta mellankrigs­
tiden lanserade ju statsrådet alldeles i
början av år 1941 rekommendationen
att all frimurerisk verksamhet skulle inställas. Därför hölls de sista sammankomsterna under kriget den 8 februari
1941. Följande gång sammankom man
först 1945. Då hade förhållandena
inom frimureriet i Finland förändrats
väsentligt. År 1943 avled både August
Ramsay, ordförande mästare för SAL
Phoenix, och Gösta Salingre, styrelseordförande för Föreningen Granatenhjelm. Auli Markkula blev den naturliga efterföljaren som Föreningen Granatenhjelms styrelseordförande från
1943, medan Ane Gyllenberg år 1945,
då arbetet återupptogs, blev vald till
ordförande mästare för SAL Phoenix.
Slutet av 1940-talet blev återhämtningens år, då det frimureriska arbetet
nog kom igång på allvar, men de yttre
omständigheterna, inte minst den besvärliga ekonomin bromsade alla extravaganser.
Bröderna Auli Markkula och Ane
Gyllenberg fortsatte ändå genast efter
kriget med att utveckla sina frimureriska
planer vidare. De här planerna gick ut
på att så småningom etablera en kapitelloge i Finland, och kunna recipiera
bröder i alla grader också i vårt land.
Auli Markkulas sjukdom under 1940talets sista år, och hans död 1950 gjorde
att det projektet drog ut på tiden. Efter
Auli Markkulas död var den självskrivna
arvtagaren både som ordförande mästare för den äldsta logen, SJL S:t Augustin,
och som styrelseordförande för Föreningen Granatenhjelm Ane Gyllenberg.
Detta innebar alltså att broder Ane lämnade ordförande mästarämbetet för SAL
Phoenix, där han efterträddes av Ernst
Wrede.
Auli Markkulas död innebar för Ane
Gyllenberg att hans förtrogne och läro­
mästare var borta, vilket för broder Ane
blev en stor förlust. Han har i en så sent
som 1973 inskriven ”efterskrift” sagt:
”Auli Markkula, min bäste vän – fri­
muraren såsom jag såg det framom alla
andra, den klartänkte, faste, oskiljaktlige,
gick bort i en tid då han för oss hade
varit av den allra största betydelse. - - Vi
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
7
hade nått målet att se Andreasfrimureriet i full verksamhet. Men kapitlet var
nödvändigt för möjligheten att förstå
vad vi sysslat med.” Det var alltså de
planerna bröderna hade dragit upp, och
då ansvaret 1950 föll på Ane Gyllenberg
ensam visade han sig, trots sitt eget tvivel på sin förmåga, vara mannen som
kunde fullfölja den gemensamma tanken. 1953 kunde sålunda Stewardslogen
i Finland inleda sin verksamhet som en
stewardsloge av första ordningen, d.v.s.
med rätt att arbeta i graderna VII och
VIII. Den självskrivne förste ordförande
mästaren för den logen var ju Ane Gyllenberg, som då Stewardslogen inledde
sin verksamhet avgick som ordförande
mästare för S:t Augustin. Den 7 februari
1955 blev Ane Gyllenberg utnämnd till
Riddare och Kommendör med Röda
Korset, och tillika Riddare av Kunglig
Carl XIII:s Orden. Sin tionde grad hade
han fått redan 1942.
Föreningen Granatenhjelm fick år 1953
motta en stor och speciell donation av
Arthur Nikanders dödsbo. Donationen
utgjordes av Söderkulla gård i Sibbo,
med både skog, kreatur, åkrar och tegelbruk. I samband med mottagandet av
den donationen kom Ane Gyllenbergs
kunskap om fastighetsbranschen väl till
pass. Föreningen kunde nämligen rätt
snabbt konstatera att den inte har någon
möjlighet att sköta gården som sådan,
utan att den måste avyttras. Uppdraget
att sälja gården gavs naturligtvis åt Ane
Gyllenberg. Efter vissa rätt komplicerade förvecklingar såldes sedan gården år
1954 till Sibbo kommun för 23.500.000
mark. Sibbo kommun äger fortfarande
gården. Medlen som man fick av försäljningen placerades sedan i en lokal
i FÅA:s gamla hus vid Södra Magasinsgatan 4. Den lokalen avyttrades först år
1987, och i samma veva inköptes ytterligare utrymmen vid Nylandsgatan 9 för
refektoriets behov.
Stewardslogen i Finland samman-
8
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
kom under tiden 1953–1964 i Riddar­
huset i samma utrymmen som S:t Augustin. Under slutet av 1940-talet och
1950-talets första år präglades förhållandena till hyresvärden i Riddarhuset
av ständigt återkommande slitningar,
då hyresvärden kom med nya krav på
hyresförhöjningar och ersättningar.
Underhandlingarna med Riddarhuset
fördes för Föreningen Granatenhjelms
del av Ane Gyllenberg, och först kring
1953 lyckades man åstadkomma ett något mer bestående ”eld upphör” mellan
hyresvärd och hyrestagare. Detta, och
då samtidigt SAL Phoenix snart hotades av vräkning från sina utrymmen
vid Bulevarden 10 för att huset skulle
rivas, aktualiserade mer än någonsin
tanken på att skaffa ett eget hus för all
frimurerisk verksamhet i Helsingfors.
Ane Gyllenberg konstaterade också
att det är ekonomiskt dumt att betala
höga hyror till utomstående om man
kan skaffa något eget och beständigt.
Med den tanken i sikte framträdde Ane
Gyllenberg nu i mitten av 1950-talet
som den store donatorn. Han donerade
först nästan samtliga aktier i Bostadsaktiebolaget Bangatan 24 till Föreningen
Granatenhjelm, och därtill ett antal
tomter på Mössenholm i Esbo. Den
här förmögenheten placerades i Signe
och Ane Gyllenbergs fond, som redan
tidigare grundats inom föreningen för
ändamålet för smärre tidigare donationer. Under 1950-talets senare del
sökte man aktivt efter ett objekt för de
nya frimurarelokalerna. Det fanns flera
alternativ under åren, men ändå inget
riktigt bra, förrän Ane Gyllenberg själv
år 1960 kom med det slutliga alternativet: en ganska nedgången f.d. industrifastighet på gården vid Nylandsgatan 9,
jämte smärre utrymmen i bostadshuset
invid gatan. Efter undersökningar med
stadens myndigheter om möjligheterna
till ombyggnad gjordes slutligen köpet
den 19.3.1960, och planeringen för ombyggnaden vidtog. Köpet finansierades
med intäkterna från en försäljning av
Bangatan 24 och av tomterna på Mös�senholmen. En byggnadskommitté, naturligtvis under ledning av Ane Gyllenberg, utsågs, och efter 4 års planeringsoch ombyggnadsarbeten kunde de nya
logeutrymmena invigas den 3.9.1964.
Ane Gyllenberg avgick som ordförande mästare för Stewardslogen i Finland
1961, året då han fyllde 70 år, sannolikt
främst för att koncentrera sig på uppdraget som byggnadskommitténs ordförande. Han kvarstod som ordförande för
Föreningen Granatenhjelm till 1969, då
han drog sig tillbaka från ett mera aktivt
deltagande i den frimureriska administrationen. Han följde ändå också under
de följande åren med verksamheten som
ett slags bakgrundsfigur till mitten av
1970-talet, då hans hälsa började svikta.
Ane Gyllenberg avled den 28.1.1977 i en
ålder av 85 år.
I sina frimurareminnen återkommer
Ane Gyllenberg flera gånger till hur
betydelsefull för hans frimurarebana
Auli Markkula var. I sin 1973 daterade
efterskrift understryker han att en brevväxling som bröderna Auli och Ane
utväxlade i oktober 1945, och speciellt
broder Aulis brev kom att ha en alldeles
avgörande betydelse för hans frimureriska framtid. Det är synnerligen intressanta, tankeväckande och märkliga ord
som bröderna här skriver, och för förståelsen av Ane Gyllenbergs frimureriska
gärning är de av fundamental betydelse.
Det är därför motiverat och nödvändigt
att avsluta den här berättelsen om Ane
Gyllenberg som frimurare med citat
från de här båda breven. Bakgrunden
till brevväxlingen är att Logedirektorium
på Auli Markkulas förslag gett Ane Gyllenberg bemyndigande att fungera som
SAL Phoenix ordförande mästare tills
ny ordförande mästare utsetts. (I det
senare under hösten 1945 hållna valet
blev Ane Gyllenberg vald till ordförande
mästare.)
Ane Gyllenberg skriver i sitt brev till Auli Markkula daterat den 19 oktober 1945, bl.a.:
”Mot morgonen. Efter full midnatt 19.10.1945.
Käre, avhållne Broder Auli.
Tack för att du var med oss i kväll. I logen är Du så min ryggrad, att jag ej kunde
känna mig hava kraft att giva något, om Du ej förmedlade det. Och det beror kanske
på att Du tror på mig. Men Du bör dock veta att jag har mycket ångest, ty Gud ser
in i mig, och Han vet att jag ej är värdig; svag i allting som människa och felar, där
det blott finnes en möjlighet därtill.
För kvällen är jag oändligt tacksam, för Alvars (Bergroth) ord likaså. Men i all sin
välvilja vet han väl knappast att det var orätt alltsammans. Och ändå gladde det mig.
Käre Broder Auli, bed för mig att jag helst i ringaste mån skall få kraft att endast
vilja det goda och alltid det rätta.
Så bunden som jag är av och i den allmänna världen är det tungt att taga det ansvar Du vill lägga på mig. Men om den Högste kan vara med mig, då kan det kanske
något hjälpa. Men då måste Han nog förlåta mer än man kan begära av Honom.
Måtte Du själv, på vilken hela vårt frimureri här i Finland vilar, få ha hälsa och
krafter, för Du är den enda, som har hela ansvaret – och kan bära det! Och Du är
skyldig veta att Du bär ansvaret ock för mig.
Käre vän Auli,
Ane
Logen är slutad – Frid beledsage oss!”
Som ett svar på detta brev skriver Auli Markkula i ett brev, daterat
den 4–5 november 1945, på natten, bl.a.:
”Käre Broder Ane, trofaste vän.
Brevet av den 19 sistlidne månad. Detta underbara brev mottog jag dagen före
min avresa till Stockholm, icke endast såsom en vänlig brodershälsning, utan även
såsom en påminnelse till självrannsakan i ett för mig personligen allvarsfyllt tidsskede, då så mycket av det som jag trott mig hava uträttat i livet synes så smått och
så ofullbordat i skenet av en flämtande låga, som kan släckas när som helst på
Övermästarens befallning. Jag inser klart att jag är i avtagande. Visserligen kan jag
ännu rycka upp mig till handling. Visserligen kan jag ännu entusiasmeras av det
s.k. överjordiska på mänsklighetens vandringsstig, spela min gamla roll på världsscenen med inlärda later och manér, för att skörda ännu några tunnsådda applåder,
men livets tjusning och den egna personliga insatsens betydelse, sett ur människans
begränsade synvinkel, håller på att förvandlas till stoft igen. …
… Sida vid sida och till ömsesidig utveckling har Du och jag tagit till uppgift och
hjärtesak att leda samt fördjupa en ädel rörelse, som vi – jag hoppas dock innerligt
att det icke skett av fåfänglighet – trott och fortfarande tro äga i sig ett frö, som nedlagts av den HÖGSTE BYGGMÄSTAREN. Vi två ha tagit till uppgift att fortsätta det
verk, som vår käre vän Gösta (Salingre) med sina andligen rätt begränsade möjligheter satt igång i vårt fosterland, ty honom tillhör främst äran av att hava lyssnat till
kallelsen, och det är vår uppgift även i fortsättningen att försöka föra vår sak vidare
så långt att vi med gott samvete kan överlämna vår uppgift i yngre händer. Då jag
faller undan måste Du, huru upptagen Du än må vara i den yttre världen, fullborda
verket, ty den andliga kallelsen är dock viktigare än den jordiska.
Minns, min VÄN, att DU är kallad och att Du har förmåga att föra vår sak vidare.
Lita mer på DIG själv. Hys ingen fruktan, ty Du har fördjupats och Du har vuxit.
Minns blott att Du har skyldighet att draga fram yngre krafter och att skola dem
på det att de måtte kunna taga upp din mantel. Nu överlämnar jag DIG åt det öde,
som Du dig själv berett.
Vänligen och Broderligen samt med känslor av varm tillgivenhet.
Auli Markkula.”
I undre kanten av brevet har broder
Ane för hand skrivit: ”Jag tackade
mycket rörd. Jag bad att min käre
vän ej skulle fordra detta av mig.
Trots all uppmuntran har jag aldrig
känt mig ha kraft nog.”
Den ovan citerade märkliga och djupa brevväxlingen mellan två verkliga
frimurarebröder belyser åskådligt
deras förhållande, och också vad
som blev Ane Gyllenbergs bevekelsegrund för hans frimureriska
verksamhet under de kommande
tre decennierna. Den som studerar
det svenska frimureriets utveckling
i Finland under de senaste drygt 60
åren kan inte konstatera annat än
att Ane Gyllenberg på allt sätt var
den centrala gestalten i utvecklingen,
både vad det rent frimureriska anbelangar, och också organisatoriskt
och ekonomiskt. Han tog sitt ansvar
och skötte sitt uppdrag synnerligen
väl. Det är därför märkligt att han,
trots sina framgångar både i den allmänna världen och som frimurare,
genom alla decennierna i sina minnen återkommer till sin stora känsla
av otillräcklighet och oförmåga. Så
återvänder han ännu i januari 1973
till både Auli Markkula, och till de
löften han avgivit att föra verket vidare, då han skriver:
”Auli Markkula bad mig skriva
det sista kapitlet i hans stora Frimurareskrift; ett övermäktigt arbete föll
på svaga skuldror och med motsvarande otillräckliga förutsättningar.
Och i inre avseende ensam! Efter de
många gemensamma åren. Mitt löfte att skriva ”sista kapitlet” kom jag
aldrig att hålla. Det var, och förblev
ett brott, osonat. Detta vill – måste
– jag erkänna! En broder, icke att lita
på! Det blev jag.”
Detta märkligt kritiska omdöme
om sig själv gavs av den frimurarebroder, vars verksamhet lade
grunden till en stor del av den frimureriska välfärd vi, dagens frimurarebröder, har förmånen att fortsättningsvis skörda frukterna av.
TEXT: TOM WASELIUS, R&K, KM
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
9
En resa med historiska vingslag
Tillsammans,
trots
vinterns kyla
Anders Lené från Polstjernan, håller ett tal under brödramåltiden.
V
i säger ofta att låt oss snart träffas
igen, även om vi kanske vet att
det inte alltid låter sig göras. Under ett besök till S:t Nicholaus i Visby
efter en tur tillsammans med Rasslande
Kedjan i Gustav Vasas spår, med fracken
hoprullad bakpå motorcykeln, så uppmanade jag bröderna under brödramåltiden att besöka logen S:t Henrik i Åbo i
Finland. Jag vill verkligen ge en eloge till
kära bröder i Gävle och Visby som gjorde slag i saken och besökte oss i Egentliga Finland den 18 januari 2014. Det
var nästan 20 grader kallt när vi under
förmiddagen först besökte Nousis kyrka
och sedan marskalk Mannerheims hem,
Villnäs slott norr om Åbo.
I Nousis kyrka, tillsammans med
fOM i S:t Henrik broder Ilkka Aho, X,
berättade vi för Gävle-bröderna sägnen
om bonden Lalli som slog ihjäl biskop
Henrik på Kjulo träsk. Den är ungefär
som följande:
Kung Erik den Helige hade med sig
Uppsala biskopen Henrik (från början
troligtvis engelsman) under det första
korståget till Finland på 1150-talet. Biskop Henrik hade, enligt bonden Lallis
hustru Kerttu, våldgästat deras gård när
endast hon var hemma. Herremän vid
den tiden hade rätt att vid behov ta för
sig. Magnus Ladulås förbjöd sedermera
denna sed, som efterföljdes i alla fall i
Sverige. Bonden Lalli blev ursinnig av
att de hade behandlats dåligt och jagade
ifatt biskopen på väg mot Åbo. På Kjulo
träsk slog han så ihjäl biskop Henrik på
vintern 1156. Lalli tog biskopens Mitra
(huvudbonad) och satte den på sitt huvud. Hemkommen till gården tog han
av sig mitran, men håret och hela skalpen kom med, enligt sägnen.
Lalli bad sina män att begrava biskopen. Han sattes på en släde som drogs
av en oxe. Oxen fick gå fritt framåt och
där den stannade, skulle graven grävas.
Där står idag Nousis kyrka och här är
biskop Henriks sarkofag. Något underarmsben, som daterats till ca 1150,
finns bevarat, så man tror sig ha något
kvar av biskopen. I alla fall har man
i åratal bråkat om var dessa ben skall
uppbevaras, i Åbo, Helsingfors eller
Nousis?
Sedan åkte vi till Villnäs slott, där Mar-
skalken av Finland, Carl-Gustav Man-
Villnäs Slott, där Marskalken av Finland, C-G Mannerheim,
föddes.
Bonden Lalli slår ihjäl biskop Henrik, målning av C. A. Ekman,
1854.
10
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
nerheim, föddes. Gården hade ägts i
flera sekel av släkten Fleming och de
senaste dryga hundra åren av släkten
Mannerheim. Huvudbyggnaden är
från 1655. Tyvärr accepteras inte besök under vintern. I stället besökte vi
”Riddarparken” med minnesstenar över
alla 191 Mannerheimriddare. Militärer
som hade utmärkt sig efter vinterkriget,
särskilt under fortsättningskriget. Mannerheimriddaren nr 95, Tuomas Gert,
91 år gammal, är den sista riddaren
fortfarande vid liv. Under 2013 deltog
han inte på presidentens självständighetsfest i Tammerfors pga en skada i
foten. I övrigt är han vid god vigör och
mental hälsa.
På minnesgården befann sig samtidigt finska trupper som nyligen har
utbildats för att åka på uppdrag till Afghanistan. Vi fick byta några ord med
dem innan vi åkte tillbaka till Åbo.
Dagslogen på S:t Henrik besöktes
denna dag även av bröder från SJL
Ledstjärnan från Mariehamn. Två nya
bröder, Patrick Sundell och Jonathan
Kajander, recipierade i grad I. Under
den påföljande brödramåltiden fick S:t
Henriks OM, Sven Mattsson, X, motta
av broder Anders Lené en historik för
logen Polstiernan. Hälsningar framfördes även av FDM Måns Öhman från S:t
Nicholaus i Visby samt OM Björn Geelnard, IX, från Ledstjärnan i Mariehamn.
SNART är sommaren här igen
och den första onsdagen i juli samlas …
Havskrona SFM
…åter, till sitt årligen återkommande möte i Grilltaket
bakom Restaurang L´Escale på Kyrkbacken i Nagu,
mitt i ”finska skären!”
På detta genom tiderna sjunde Havskrona-mötet, alltså den 2 juli 2014 kl 19.00, berättar Telge logen nr 169, HM br. Henrik Nylander, om etableringen av den ”finska riten”
i Sverige under rubriken:
”En finsk blå loge till Sverige – hur gick det till?”
Reservera tiden redan nu, klädseln är fri och mötet är öppet för de 72 först anmälda
bröderna, oberoende av grad! Med tanke på trängseln så är det bra om platserna intas i
god tid, senast kl 18.50! Brödramåltiden à 24 e + måltidsdrycker enligt eget gottfinnande,
består traditionsenligt av en ”snapsvänlig” del med äkta – färsk! – Nagu nypotatis, åtföljt
av ”Krögarens överraskning” som varmrätt!
Observera också, att frimurardamerna samtidigt fortsätter med sin inofficiella samvaro,
inne på krogen, alltså kom ihåg, att också anmäla Din dam till denna samvaro!?
Mera information om själva mötet, fås av Freddi Wilén, IX +358 400 450 127
eller av Jösse Eklund, IX, som därtill tar emot förhandsanmälningarna med
tanke på måltiderna, men också alla uppgifterna för brödernas namnlappar alltså: namn,
grad, samhälle/S:t JL och sommarviste! Detta senast mån­dagen den 30 juni, per
sms/telefon +358 400 652 115 eller allra helst per e-post: [email protected]
Varmt och Broderligt välkommen!
andra loger. I början av januari besökte
jag logen Västmanland i Västerås, där
broder Bo Johnsson installerade sig som
ny OM. Där träffade jag broder David
Ringius, som trots endast sin andra grad
redan besökt nästan tio andra loger i
Sverige.
Framförallt lär vi oss känna andra
bröder, men vi lär oss samtidigt mycket
om själva frimureriet. Under mina besök har jag satt som mål att få se Salomos sigill, som vi alla känner till, men
väldigt få vet hur det ser ut, egentligen.
Kolla det gärna på Wikipedia!
TEXT OCH FOTO: KENNETH J JÖNSSON, IX
Foto: Leif Holmberg 2013
Det är inte så komplicerat att besöka
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
11
Ordens drätseldirektorie presenterar sig
Drätseldirektoriet
och dess ordförande
S
venska frimurare Ordens drätseldirektorium besökte nyligen
Helsingfors och Stor Capitlet i
Finland. Detta Ordens äldsta direktorium, som jobbar för det mesta i det
tysta utan desto större uppmärksamhet,
är rätt okänd bland våra medlemmar. Vi
beslöt därför ta reda på vad detta viktiga och urgamla direktorium egentligen
håller på med och vem är det som leder
verksamheten.
Som ordförande för drätseldirektoriet fungerar sedan 1.7.2003 Ordens
räntmästare Carl-Gustaf Piehl, R & K.
Han är 66 år gammal och hemma från
Stockholm. Han är ekonom, affärsman
och även en inbiten seglare med många
järn i elden. Han blev frimurare 1969 i
SJL S:t Erik, recipierade i grad X 1989,
dubbades till R & K 1999 och utnämndes till Ordens räntmästare 2003. Inom
frimureriets rituella arbete har han fungerat bl a som CM i S:t Johanneslogen
och Stora landslogen. Han är en lugn,
sansad och engagerad broder av vår
Orden.
Vi bad honom berätta lite om varför
han i tiderna ville bli frimurare. Det visade sig att också han hade blivit tubbad, men inte alls på det vanliga sättet.
Han berättar att hans far hade recipierat 1949. Han var då 1 år gammal och
kommer ihåg från hemmet att pappa
klädde sig i frack och gick på loge minst
en gång i veckan. Allt var då mycket
hemligt och detta väckte såklart sonens
intresse för att få reda på vad frimurarna
egentligen höll på med. På den tiden
var man mycket mer hemlighetsfull än
12
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Ordens räntmästare, R & K Carl-Gustaf
Piehl, ordförande för drätseldirektoriet.
i dag, t ex fick ingen manlig person besöka ett frimurarhus om han inte var
med i Orden. Pappa Gustaf Piehl var bl
a Ordens stormästare 1997–2001 och
farfar var Riddare & kommendör. Inte
nog med det, även farfars far och farfars
farfar hade varit medlem av Svenska Frimurare Orden. Den sistnämnda hade
recipierat 1877. Det var således en kombination av plikt, tradition och nyfikenhet som i tiden hade lockat Carl-Gustaf
till frimureriet. Numera är även hans
son medlem i Orden och är därmed den
sjätte generationens frimurare av släkten
Piehl! Vi hoppas denna stolta släkttradi-
tion får fortgå med många järnvalv även
framöver!
Som en aktiv och engagerad broder
av vår Orden har Carl-Gustaf många
tankar om frimureriet och dess utmaningar. Vi bad honom berätta lite om
dagens aktuella utmaningar.
”Våra utmaningar är naturligtvis att
få bröderna som vi tar in att stanna i
organisationen och få dem att förstå vad
vi egentligen håller på med. Vår frimurarorden har många viktiga ingredienser
som vi inte alltid är så bra på att kommunicera till de egna bröderna eller till
allmänheten. Den gamla regeln säger
att den som gör något gott han gör det
i tysthet, men samtidigt uppfattas det
ofta som att den som gör något i det
tysta han har något att dölja. Det här
är en svår balansgång. Vår kommunikation får inte framstå som skrytig och
vi måste vara försiktiga med självhävdelsen, samtidigt som vi måste få våra
bröder att begripa hur mycket gott vår
organisation gör. Vi måste få folk att
med stolthet säga i sin bekantskapskrets
att jag är frimurare och det har gett mig
väldigt mycket.”
Beträffande Ordens verksamhet ser
Carl-Gustaf kvaliteten på vad vi gör
som särskilt viktigt. Han säger att: ”Vi
har högsta kvalitet vad gäller vår ritual
och då skall vi ha högsta kvalitet på allting. Kvaliteten på logearbete, lokaler
och inventarier skall matcha den nivå
vi har på våra ritualer. Det är väldigt viktigt att vi inte tummar på den delen.”
Som ordförande för drätseldirektoriet
är Carl-Gustaf i en särställning vad be-
träffar Ordens höga kvalitet, eftersom
drätseldirektoriet har ansvaret bl a för
Ordens vackra stamhus och dess personal. En viktig uppgift som kräver stor
omsorg och omtanke.
Carl-Gustaf blev förra året (2013)
utnämnd till ordförande för Stiftelsen
Frimurare Barnhuset i Stockholm och
kommer att avgå nästa år (2015) från
sitt uppdrag som Ordens räntmästare. Då kommer han att få mera tid
över för denna barnhusstiftelse, som
vid sidan om Konung Gustaf V:s och
Drottning Victorias Frimurarestiftelse,
utgör Ordens största välgörenhetsorganisation.
Barnhusstiftelsen har anor från 1753
då frimurarna inrättade det första barnhuset i Stockholm. Verksamheten har
vuxit och utvecklats sedan dess och
fram till 1940 hade över 12.000 barn
fått omvårdnad och utbildning. Barnhusverksamheten avvecklades i takt
med att samhället tog allt större ansvar
för omvårdnaden och utbildningen av
de unga behövande. Den 20 december
1940 grundades stiftelsen Frimurare
Barnhuset i Stockholm, som årligen delar ut ca 20 milj. SEK för forskning kring
barn- och ungdomssjukdomar samt till
organisationer som verkar för behövande barn och ungdomar. Läs gärna den
nyutkomna boken ”Caritas – Frimurarnas välgörenhetsarbete”, där det ingår
bl a ett avsnitt om barnhusstiftelsen –
och mycket annat intressant!
TEXT OCH FOTO: MARTIN GARDBERG, VIII
Drätseldirektoriet med dess ordförande
Carl Gustaf Piehl i mitten flankerad av
KM Tom Waselius till vänster.
BASFAKTA OM DRÄTSELDIREKTORIET
Vår Ordens central organisation består av sex direktorier samt Ordens kansli, med uppgift att bereda
och verkställa beslut för Stormästaren. Bland dessa
finner vi drätseldirektoriet, som verkat sedan 1797
och är därmed Ordens äldsta direktorium, som består av minst fem och högst nio ledamöter och som
leds av Ordens räntmästare. Som viceordförande
fungerar Ordens storprovisor. Ordens överskattmästare bistår direktoriet.
i gemensamma frågor med Stiftelsen H K H Prins
Bertils Frimurarefond och Stiftelsen Frimurare Ordens
Stamhusfond. Ordens budgeterade intäkter för 2014
uppgår till ca 15,5 miljoner SEK inklusive finansiella
intäkter. Ordens största intäktspost är den sk Johannesdalern (Ordens allmänna kassa) och logeavgiften, som utgör ca 9 miljoner SEK. Ordens största
kostnadsposter utgörs av Stamhuset och Ordens
gemensamma administration.
Av Ordens allmänna lagars sjunde kapitel framgår
att drätseldirektoriet har den viktiga uppgiften ”att
förvalta Ordens allmänna kassa och ansvara för
tillhörande kapitalplaceringar”, inbegripande årlig
budgetering och redovisning. Därtill är direktoriets
uppgift bl a att förvalta och underhålla Ordens och
Stora landslogens all övrig egendom, förvaltning
av vissa stiftelser, huvudmannaskap för stamhuset,
systemägare för det centrala datasystemet och
samordnare av Ordens försäkringsfrågor. Direktoriet
har slutligen också en viktig uppgift i att samråda
Ordens överskattmästare bistår drätseldirektoriet
genom att ombesörja förvaltningen av Ordens
medel. I denna uppgift handhar han bl a Ordens
allmänna kassa, likviditetshantering, utbetalningar,
placeringar, redovisning och rapportering. En viktig
uppgift härvidlag är att hålla isär Ordens fritt disponerade medel från övriga medel och att ställa till
barmhärtighetsdirektoriets förfogande avkastningen
från de benefika stiftelserna och de vid Stora landslogens sammanträden insamlade medlen för de
behövande.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
13
Kunskapen flödar i Åbo
Fr v: Dagens färskaste
mästare Anders Öster, III
och Esa Wuorenpää, VIII.
Rapport från FriSem i Åbo
P
å initiativ av förutvarande FStM br
Bengt Hellström, X, hölls, efter
en paus på 6 år, igen ett frimurarseminarium i SJL S:t Henriks regi i Åbo.
Denna gång i grad III och seminariet
hölls i egna lokaliteter på Kaskisgatan
13. Enär endast 62 bröder ställde upp,
lyckades vi ordna också med förplägnaden i våra egna utrymmen genom att
kalla bibliotekets läsesal till refektoriets
”kabinett!” Deltagarna kom ända från
Norrköping i väster, Korsholm i norr,
Ekenäs i söder och ett flertal bröder från
Helsingfors och Borgå i öster.
Arbetet började kl 10:00 med en regelrätt loge i grad III, där medbrodern
Thomas Holm, III, recipierades av OM
Sven Mattsson, X. Efter logen hölls
en normal rituell brödramåltid, där
vi bjöds på en snapsvänlig fisktallrik
och som självserverad varmrätt – pytti­
panna. Björn Holm, X, far till den nya
mästaren, höll faddertalet och berättade
avslutningsvis en trevlig historia angående sina barnbarn. Pojkarna, runt 10
år gamla, hade frågat sin farfar vad man
egentligen gör som frimurare. Broder
Björn kom efter en längre stunds betänketid på ett ganska genialt svart “Det är
de stora pojkarnas scouting”. De unga
killarna accepterade genast svaret och
14
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
proklamerade att det vill de gärna vara
med om!
Seminariet kunde börja aningen försenat efter måltiden och S:t Henriks förste talman Christopher Schmidt, VII,
höll i seminariedelen. Svårigheten att
allmänt försöka tala om abstrakta ­saker
utan att ändå ge färdiga svar klarade han
utmärkt genom att vissa moment i ritualen utfördes på nytt, nu teatraliskt.
Diskussionen kom bra igång och, som
sig bör, framlades olika tolkningar.
Han började med att förklara de olika
dimensioner vi kan tänka oss inom frimureriet. Han anser att man gott kan
urskilja sex dimensioner: 1. Relationen
till den allmänna världen, 2. Relationen till det egna jag, 3. Den bibliska
dimensionen, 4. Den samhällshistoriska
dimensionen, 5. Relationen till Gud, 6.
Den idéhistoriska dimensionen.
Br Christopher hänvisade bl.a. till
vårt inre arbete, att som frimurare konstant jobba med oss själva och alltid
uppträda på ett värdigt sätt. Våra symboler ger oss vägledning om detta vårt
inre arbete.
Det blev tid också för eftermiddagskaffe med köttpiroger i refektoriet; som
bonus meddelade vår eminente köksmästare att han bjuder därtill på Sacher-
bakelser till kaffet, därför att han fyller
jämnt (50 år) följande dag!
Styrkt av kaffepausen höll br Mikael
Lönnqvist, VII (FT i SJL LedS), från
Mariehamn, ett uttömmande föredrag
om betydelsefulla delar av den tredje
graden! Han diskuterade byggandet av
vårt tempel och gjorde paralleller med
Salomos tempel. Br Mikael berättade vidare hur vår Orden utgår från att varje
Frimurarebroder skall fostra och upplysa sig själv. Redan de tidiga egyptierna
och grekerna upplyste mänskligheten
med sin gamla visdom och kunskap,
vars grunddrag övergick i den judiska
visheten. Denna första upplysning och
uråldriga kunskap är en lära om kärleken och broderskapet.
Seminariets andra förberedda taltur,
ett föredömligt kort föredrag om tal­
manstalets innehåll, struktur och dramaturgi hölls av br Esa Wuorenpää,
VIII, (EABB Px, AT HHB, TT Eras).
Br Christopher avrundade dagen genom att på sitt utomordentligt pedagogiska sätt utmana bröderna med frågor
angående ritualen och våra tecken. Vi
fick mycket vägkost att begrunda.
DKM Cuy Catani tackade arrangörerna för en väl genomförd sammankomst i tredje graden samt föredragshållarna och särskilt initiativtagaren­
br Bengt Hellström som förtjänstfullt
arbetat på att förbättra utbildningen
inom Den Konungs­liga Konsten i våra
loger i Finland. Han bad arrangörerna
även se till att materialet från dagen
också skall komma alla övriga behöriga
frimurarebröder i Finland till godo och
icke enbart dessa vilka hade möjlighet
att i dag närvara!
Som avslutning vill jag komma tillbaka till de några väl valda tankar ur br
Mikaels anförande: ”Det som du med
dina egna ögon kan se av det sköna, och
det som du med dina egna öron kan
höra av visheten och det som du med
dina egna händer kan gripa av skatterna;
det är ditt. Det blir din fasta tro, ditt
arvode, ditt rättfärdigande och din himmel”. Ske Allt Så!
TEXT: KENNETH J JÖNSSON, IX
FOTO: LEIF HOLMBERG, X
Försoningens helande kraft
Fatta pennan, öppna kranen och
låt orden flöda!
Redaktionen för Föreningsbandet utlyser en lättsam
tävling med korta, fiktiva eller fakta­baserade, berättelser
och dikter med direkt eller indirekt fri­murerisk anknytning.
Det kunde t ex vara en berättelse om en upplevd
händelse i äkta frimurerisk anda eller en dikt om en
frimurerisk symbol. Berättelsen be­höver inte vara själv­
upplevd och dikten kan också vara lånad. Berättelsen
behöver heller inte vara spektakulär, utan får gärna vara
alldaglig, eftersom de frimureriska idealen praktiseras
alltid bäst i det tysta och i det vardagliga. Vi strävar att
publicera inkomna berättelser/dikter i den ordning de
kommer in.
Vi startar med en fakta-fiktion-berättelse om försoning
av Göran Strengell. Som bakgrund berättas att han till­
bringade 2 år i Sydafrika under åren 2000–01 och lärde
sig då mycket bl a om apartheid.
Redaktionen
Här symboliseras pennan som verk­tyget, kranen
som källan och vattnet som det goda. Fatta så­
ledes pennan, öppna kranen och låt det flöda.
Försoningens goda exempel
Poliskonstapel Marius höll hårt på lag och ordning. Han
arresterade alla svarta som han såg röra sig ute efter ”curfew” (utegångsförbud), slog dem i bojor, kastade dem i
cell, sparkade och slog dem med batongen. Brottslingar
skulle få lida, sa han. Marius kände till bara den omutliga
rättvisan, som frimurarna kallar vinkelhake.
Men en dag upphävdes apartheidlagstiftningen och alla
svarta var plötsligt jämställda med de vita. Marius hotades
nu av straff för misshandel. Listor uppgjordes över alla vita
(och svarta) som skulle åtalas. Marius var rädd. Han skulle
bli arbetslös, få sitta i fängelse.
Men så hörde han om en kommission där man kunde
erkänna sina brott och få eftergift. Full av ångest gick han
dit. Han mötte sina offer, flera av dem invalidiserade. De
såg anklagande på honom. Han beslöt att erkänna, be om
förlåtelse. Då han såg offrens mångtydiga blickar började
han gråta. Offrens hat började smälta. Också deras ögon
fylldes av tårar, ty de såg första gången en vit be om förlåtelse av en svart.
Också kommissionens ordförande blev rörd och måste
ajournera mötet och gå ut så att ingen såg hans tårar. Det
slutade med att Marius förklarades straffri. Marius och
offren skakade hand med tårfyllda ögon.
Kommissionens ordförande var ärkebiskop Desmond
Tutu, som arbetade med mandat av president Nelson
Mandela, som hade förstått att omutlig rättvisa inte allena
bygger upp ett fungerande samhälle. Det behövs också
försoning och förlåtelse som ju hos frimurarna representeras av passaren. Någon frågade Desmond Tutu om inte
misshandlarna också borde ångra sina illgärningar. Nej,
sa Tutu, bara Gud ser om ångern är äkta, för oss räcker
det med ett erkännande.
TEXT: GÖRAN STRENGELL, X
ILLUSTRATION: MARTIN GARDBERG, VIII
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
15
Frimurare och hertig Carls förtrogne
Artikelförfattaren Charlotta Wolff, som är fil dr och docent i
Europas historia, höll detta anförande på frimurarklubben
Symbolens möte i januari 2014.
Gustaf Adolf Reuterholm
– kammarherre och resenär
G
ustaf Adolf Reuterholm föddes
på Svidja i Sjundeå år 1756 och
tillbringade sina första år där.
Under barndomen vistades han också
tidvis i Stockholm till följd av faderns
politiska uppdrag. I januari 1769 blev
han inskriven vid Uppsala universitet.
Han var då tolv år gammal, vilket inte
var någon exceptionell ålder för en
adelsman att inleda sina studier. Följande år, då han fyllt fjorton, inskrevs han
vid Västmanlands regemente. Också
detta hörde till tidens sed. Reuterholms
militära karriär blev tämligen kort: han
tog avsked ur armén redan i september
1777 för att i stället bli hovjunkare hos
kung Gustav III och följande år kammarherre hos drottning Sofia Magdalena. En betydande roll fick han först efter
Gustav III:s död och i den av hertig Carl
ledda förmyndarregeringen för Gustav
IV Adolf. I hertigens regeringskonselj
blev Reuterholm snabbt mycket inflytelserik trots att han formellt inte hade
något annat ämbete än att han var president i kammarrevisionen. På höjden
av sin makt stod han mellan juni och
oktober 1796, då han skötte rikskanslerämbetet tills han störtades och drevs
i landsflykt.
Förutom för sin politiska roll minns
Reuterholm ofta som en person för vilken svärmisk vänskap och mystik var
viktiga. Hans far, den principfaste politikern och ämbetsmannen, riksrådet
16
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Gustaf Adolf Reuterholm 1776 av
Ulrika Fredrika Pasch.
Gustaf Adolf Reuterholm
(1756–1813) är mest känd
som hertig Carls rådgivare
under förmyndarregeringen
för Gustav IV Adolf samt
för sitt livliga intresse för
mystik. Mindre känt är hans
starka intresse för musik
och dramatik. Senare tids
forskning har även belyst
hans resor på kontinenten
och deras betydelse för hans
personliga utveckling.
friherre Esbjörn Christian Reuterholm
(1710–1773) var pietist och natursvärmare av det rousseauanska slaget. Han
samlade på böcker och var beläst i upplysningstidens statsrättsliga litteratur,
framför allt Montesquieu.
Han var även god vän med familjen
Nordenflycht, framför allt författarinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Detta var sannolikt inte utan betydelse
för Gustaf Adolf Reuterholms senare
nära förhållande till greve Johan Gabriel Oxenstierna, vars morbror Gustaf
Fredrik Gyllenborg tillsammans med
greve Gustav Philip Creutz var en av
de bärande krafterna inom det av fru
Nordenflycht ledda vittra sällskapet
Tankebyggarorden. Esbjörn Christian
Reuterholm var gift med Maria Gyllenstierna (1716–1783), dotter till landshövdingen i Nylands och Tavastehus
län, friherre Axel Erik Gyllenstierna,
som likt Reuterholm hade inflyttat från
nuvarande Sverige. I den gyllenstiernska släkten trodde man på spöken och
andar, och sonen G. A. Reuterholm begåvades med något slags clairvoyance:
bl.a. skulle han ha förutspått mordet på
Gustav III.
Som ung student och resenär förde
Reuterholm dagbok. Dagboken är
mycket utförlig för de år från vilka den
finns bevarad och god insikt i hans tankevärld och upplevelser. I dagboken
kan man urskilja mindre smickrande
egenskaper såsom bördsstolthet och
självbelåtenhet, men också en personlighet som var känslig för intryck och
som djupt begrundat vissa dramatiska
händelser.
Reuterholm hade nyss fyllt sexton då
Gustav III genomförde sin statskupp i
augusti 1772. I samband med statskuppen fängslades Reuterholms far, som
tillhörde mösspartiet och var en uttalad anhängare av tryckfriheten, av sin
personlige fiende J. M. Sprengtporten
och spärrades in på Sveaborgs fästning.
I januari 1773 avled riksrådet Reuterholm på Svidja i sviterna efter fängelsevistelsen. Detta kom att påverka den
unge Reuterholms syn på Gustav III. Vid
hovet drogs han till kretsen nära hertig Carl, vars åsikter och smak i många
avseenden framstod som motsatta till
kungens. För att bara nämna en detalj
som hade betydelse både för kulturlivet
och för Reuterholm själv, föredrog hertigen komedier och lättsamma franska
sångspel eller opéras-comiques, medan
kungen hellre såg tragedier och grandios
opera seria på sina dramatiska scener.
Svidja slott, som ägdes av familjen Reuterholm 1731-1815 (wikipedia).
Reuterholm hade ett starkt intresse för
litteratur, och han tyckte om att uppträda som talare. Han var också mycket
intresserad av musik, teater och opera,
och hans dagbok från hösten 1773 är en
värdefull källa till musik- och konsertlivet i Sverige på 1770- och 1780-talet.
Exempelvis i oktober 1773, då Reuterholm var i Stockholm, gick han nästan varje dag på teater, dels på Petter
Stenborgs teater i Humlegården, dels
på Operan, som inrättats samma år.
På Stenborgs teater uppfördes lantliga
komedier blandade med uppträdanden av lindansare, som Reuterholm
fann skickliga medan själva skådespelet
i hans smak var ”absurt”. Reuterholm
beskriver också den fullsatta salen, där
han med några andra adelsmän lyckades tränga sig in ända fram till scenen
trots att man inte längre ville släppa in
någon i salongen. På operan besökte
han generalrepetitionen samt föreställningarna av Händels Acis och Galatea,
som uruppförts i svensk översättning i
maj 1773. Reuterholm fann operan rätt
Huvudentrén till Svidja slott 2006 av Tony Hagerlund.
vacker och mindre långtråkig än Gustav
III:s och kapellmästare Uttinis Thetis och
Pelée från samma år. Han åhörde också
repetitionen av Glucks Orfeus och Euridike med Carl Stenborg och Elisabeth
Olin i titelrollerna. Efter Orfeus gick
han vidare till Humlegården för att
se på Håkan Smulgråt, en komedi från
1739. Dagboken nämner flera pjäser
som likt denna vittnar om det svenska
teaterlivets tillstånd i början av 1770-
talet. Reuterholm fortsatte att intressera
sig för opera och opéra-comique. Ett av
de bevarade exemplaren av det tryckta
librettot för det svenska uruppförandet
av Grétrys opera Lucile i juni 1776 bär
Reuterholms autograf samt anteckning om datum då han inköpt häftet,
en dryg vecka efter premiären. Översättningen av Lucile var gjord av Anna
Maria Malmstedt, senare gift Lenngren,
och tillägnad hertiginnan av SödermanFöreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
17
land, Hedvig Elisabeth Charlotta, gemål
till hertig Carl.
I november 1773 var Reuterholm i Upp-
sala. Bland de tidsfördriv och händelser
som ägnas mest utrymme i dagboken
för den tiden hör konserterna. Musiklivet i Uppsala var mångsidigt och höll
en acceptabel nivå. Reuterholm nämner
de om lördagarna återkommande konserterna hos professorn i juridik Daniel
Solander, där professorn ledde orkestern
från cembalon. Han nämner också konserterna hos ”herrarna Jacobsson”, där
en stråkorkester uppträdde, samt hovmusikus Pihlmans solokonsert på cello,
till vilken biljetter såldes vid ingången.
Reuterholms intresse för teater och musik framträder också tydligt i dagboksanteckningarna från Paris och Rom i
slutet av 1780- och början av 1790-talet.
I 1700-talets stadsliv och offentlighet
hade musiken en betydligt mer framträdande roll än i dag, och musiken hörde
till den bildade människans bagage. Det
fanns en tro på att musiken kunde förädla sinnena och själen och att musiken
ägde en helande och botande kraft. I
en tid då kvaliteten på det civiliserade
umgänget var ett av kriterierna på hur
väl ett samhälle fungerade var musiken
en viktig umgängesform. Detta gällde
också inom frimurarorden, som på
1700-talet hade egna musikaliska loger
och musikerloger såsom t.ex. la Société
olympique i Paris. I dessa kretsar där
man trodde på allmängiltiga sanningar
och människans förmåga att förbättra
sig själv sågs musiken som ett universellt medium som nådde alla oavsett
ståndstillhörighet och modersmål.
Ett annat sätt att förbättra sig själv
och sina insikter om världen var att
resa. Reuterholm reste mycket, nästan
ovanligt mycket. Reuterholm reste mellan Finland och Sverige; han reste till
Ryssland, och han gjorde två stora resor
på kontinenten. Han reste inte enbart av
fritt val, men han reflekterade över sitt
resande och förde konsekvent dagbok,
vilket var typiskt för tiden.
Resandet på 1700-talet kan beskrivas
som en social ritual, med sina egna umgängeskoder och mönster för önskvärt
beteende. Resandet kunde också liknas
18
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
vid en övergångsritual, där resenären
konfronterades med det främmande
och med sitt eget utanförskap, som han
skulle försöka övervinna. Målsättningar
med resandet var att uppnå en högre
nivå av bildning och samhällsnyttiga
insikter och bli upptagen i den bättre
societeten. Resan hade alltså en stark
pedagogisk dimension och en aspekt
av initiation. För att klara sig på vägen
förlitade sig 1700-talsresenären på nätverk av bekanta och bekantas bekanta,
som kunde bistå med logi, mat, rekommendationsbrev och en handräckning i
någon form. Resande frimurare kunde
dessutom förlita sig på hjälp av bröder.
Det är inte helt klart i vilken utsträckning Reuterholm utnyttjade sådana
ståndsresenären på teater och opera.
Att besöka spektaklen innebar också
att man gick och visade upp sig, för att
bekräfta och befästa sin ställning som
konnässör och som en man med smak.
På resan gällde det framför allt att ta intryck från de kulturer och civilisationer
som uppfattades som högt utvecklade,
såsom Frankrike, Italien och Storbritannien. Konst, musik och teater erbjöd i
detta avseende viktiga förebilder.
Man kan också vända på resemetaforen och se hovmannens liv som en
resa, där dörrar inte bara öppnades utan
också stängdes. Detta blir mycket tydligt då man undersöker Reuterholms
bekantskapskrets.
Reuterholms ungdomsvänner utgör
Gustaf Adolf Reuterholm 1795 av
Jonas Forsslund.
nätverk; dock vet vi att han under resan
till Avignon 1789 ledsagades av illuminaten Antoine-Joseph Pernety, som
översatt Swedenborg till franska. I Paris
1789 guidades han av greve Axel von
Fersen d.y. och ambassadör Erik Magnus
Stael von Holstein.
Reuterholms dagbok vittnar om ett
ständigt sällskapsliv under resorna. Man
umgicks med vänner och med främmande, och man bekantade sig med
societetslivet för att döma samhället
därefter. Under resan till S:t Petersburg
åren 1776–1777 deltog Reuterholm på
ett för tiden typiskt sätt i sällskapslivet
på den svenska beskickningen. Också
under resorna utomlands gick högre-
en intressant krets som man återfinner
i andra kända sammanhang. Till dem
hörde hovpagen Carl Peyron, som miste
livet i en duell under Gustav III:s besök
i Paris år 1783, den Helsingforsfödde
officeren Johan Albrecht Ehrenström,
som senare kom att vända Reuterholm
ryggen, och bästa vännen, skalden
och diplomaten greve Oxenstierna.
Till Oxenstiernas närmaste vänner
hörde även andra unga militärer, diplomater och hovmän hos drottningen,
vilka förenades av att de var frimurare samt av ett starkt intresse för poesi, svärmisk vänskap och mystik.
Så var det också Oxenstierna som introducerade Reuterholm för andeskådaren
Gustaf Björnram, som ledde månskensseanser på kyrkogårdar. Kyrkogårdsromantiken var Reuterholm bekant med
sedan tonåren, då han hade läst Edward
Youngs berömda Night-Thoughts on Life,
Death & Immortality tillsammans med
sin studiekamrat Anders Fredrik Skjöldebrand i Uppsala. År 1782 recipierade
Reuterholm som frimurare, vilket förde
honom och Oxenstierna ännu närmare
varandra. Frimureriet var viktigt även för
hertig Carl, som Reuterholm snabbt
fäste sig vid. Hertigens krets var sluten
och exklusiv, men Reuterholm, som
var en karismatisk person, vann snabbt
inflytande över den obeslutsamme och
lättpåverkade hertigen. Detta inflytande
kom så småningom också att utsträcka
sig till den unge tronföljaren Gustav
Adolf.
Inom denna krets av hovmän hängav
Reuterholm sig av hela sitt hjärta åt det
sena 1700-talets av denna slags sentimentala vänskapskult, där män grät
tillsammans, omfamnade varandra gråtande och talade om sina ömma känslor
för varandra. Inom vänkretsen kallades
Reuterholm dock på skoj för ”onda
baron”, emedan han uppfattades som
ständigt missnöjd och snarstucken. Men
han dominerade lätt i sällskapslivet och
uppfattades som något av en visionär.
Ännu i slutet av 1780-talet besökte
Reuterholm ofta Oxenstiernas hemgård Skenäs, där han togs emot som
en familjemedlem. Vänskapen slutade
emellertid snart illa. År 1786 blev Oxenstierna kanslipresident. Samma år, då
spänningarna mellan Gustav III och
adeln ökade på riksdagen, framträdde
hertigen och Reuterholm som oppositionella. Då kungen två år senare inledde
sitt ryska krig, bröt det s.k. Anjalaupproret ut efter bara någon vecka. Då det
visade sig att Reuterholm och hertig Carl
hade kontakter till Anjalamännen och
till ryssarna, varnade Oxenstierna som
moraliskt ståndaktig och kungatrogen
patriot hertigen för vad han uppfattade
som landsförrädisk verksamhet. Härefter började hertigen och Reuterholm
uttala sig förklemande om Oxenstierna,
som djupt sårad tog avstånd från Reuterholm och till och med författade
nidverser över honom. Det värsta kom
efter mordet på Gustav III år 1792, då
förmyndarstyret inrättades och Oxenstierna framträdde som en av de gamla
gustavianerna. Svartsjuk om sin influens över hertigen försökte Reuterholm
skjuta undan Oxenstierna. Till saken
bidrog att denne året innan gift sig med
Lovisa Wachslager, som Reuterholm varit förälskad i. Den försämrade relationen ledde också till att Reuterholm lät
förmyndarregeringen suspendera den av
Gustav III inrättade Svenska Akademien
efter att denna förkastat hans anhållan
om medlemskap år 1794.
Då Gustav III efter Anjalaförbundets
kuvande genomdrev förenings- och säkerhetsakten på riksdagen våren 1789
och därmed gjorde sig enväldig, arresterades Reuterholm, liksom ett antal
andra riksdagsmän, som en preventiv
åtgärd. Då exempelvis det åldrade riksrådet greve Fersen sattes på fästning,
räckte det emellertid för Reuterholms
del att han blev inlåst i hertigens våning
i Stockholms slott. För att röja undan
Reuterholm skickade kungen honom
därefter på en längre utlandsresa. Officiellt reste Reuterholm till Spa för att
dricka brunn, men medan han var där
utbröt revolutionen i Paris. Reuterholm
blev nyfiken, och reste söderut, ”besatt
av Bastiljen” för att använda Göran
Anderbergs ord. Kantänka fanns det ett
samband med minnet av faderns orättvisa fängslande år 1772.
Till en början var Reuterholm positivt inställd till revolutionen och hoppades på en förändring också i Sverige.
Gustav III stämplade honom som jakobin, en farlig fritänkare och radikal
revolutionär. Någon jakobin var Reuterholm inte; däremot önskade han se
hertig Carl komma till makten. Liksom
många andra fann han det beundransvärt att den franska adeln avstått från
sina privilegier, och han fann reformen
av monarkin nödvändig, men hans
dagbok och brev röjer ett starkt motbjudande för pöbelväldet. Enligt de
från antikens auktorer och nya tidens
filosofer ärvda, klassiska republikanska uppfattningar om politik förutsatte
friheten dygd. Utan dygd fanns ingen
frihet. Om maktens legitimitet låg hos
folket, kunde dock folket inte ges sin
rättmätiga makt före det var upplyst
nog att använda det. Så resonerade bl.a.
Thorild, som stod Reuterholm nära, och
det är sannolikt att också Reuterholm
resonerade ungefär på detta sätt.
År 1791 företog Reuterholm en ny utlandsresa, denna gång till Rom. Medan han vistades där inträffade mordet
på Gustav III i Stockholm. Eftersom
Gustav IV Adolf var minderårig utsågs
hertig Carl till regent. Hertigen återkallade från utlandet Reuterholm, som av
många betraktas som Sveriges egentliga härskare under åren 1792–1796.
Reuterholm var en psykologiskt skicklig och manipulativ ledare. Första intrycket av den reuterholmska regimen
var att den var revolutionär: bl.a. återinfördes tryckfriheten år 1792. Efter en
tid visade det sig emellertid om att den
nya regimen egentligen var ute efter att
befästa sin makt och fördriva gustavianerna, vilket bland annat tog sig uttryck
i processen mot Armfelt, Aminoff och
Reuterholms gamle vän Ehrenström. Så
småningom drabbades även de frihetssinnade av Reuterholms misstänksamhet, och tryck­frihetsförordningen återkallades efter bara ett halvt år.
Reuterholm hade öga för utrikespolitik och insåg i motsats till de flesta andra att det revolutionära Frankrike var
kontinentens kommande stormakt. Han
utverkade också ett neutralitetsförbund
med Danmark. De utrikespolitiska motgångarna blev dock hans fall. Han fick
inte den unge kungen att gifta sig med
vare sig den mecklemburgska prinsessan Louise Charlotte eller den ryska
prinsessan Alexandra. I det senare fallet
blev resultatet en diplomatisk katastrof,
och Reuterholm måste dra sig tillbaka
och fly till Tyskland. Med undantag för
åren 1797–1800 tillbringade Reuterholm slutet av sitt liv utomlands. År
1810, då hertigen bestigit tronen som
Karl XIII, försökte han komma tillbaka
till Sverige, men kungen ville inte ta
emot honom. År 1813 dog Reuterholm
i Schleswig-Friedrichsberg i norra Tyskland, ogift och utan egna barn.
TEXT:
CHARLOTTA WOLFF
Litteratur:
Göran Anderberg, ”Gustaf Adolf Reuterholms vallfart till revolutionens Frankrike
och Italien: en studie av den förkomna dagboken och andra relevanta källor”, Historisk
Tidskrift för Finland, vol. 90 (2005:3).
John Chrispinsson, G. A. Reuterholm. Den
gråtande diktatorn, Stockholm, 2008.
Martin Lamm, Upplysningstidens romantik:
den mystiskt sentimentala strömningen i svensk
litteratur, Stockholm, 1918–1920, 2 vol.
O. P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans
egna memoirer. En fotografi, Stockholm &
Kjöbenhavn, 1862.
Kari Tarkiainen, ”Gustaf Adolf Reuterholm”, Svenskt biografiskt lexikon, bd 30,
Stockholm, 1998–2000.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
19
En resa för både kropp och själ!
Fàilte gu Alba
Dessa välkomstord syns litet varstans i Skottland. De är de
varmaste förhoppningar om att alla resenärer skall känna sig
hjärtligen och varmt välkomna till denna del av Storbritannien.
”Flera tusen gånger välkommen till Skottland!”
D
et är en historisk plats, ty många
är de skandinaver som för flera
tusen år sedan vandrade över
det som nu är Nordsjön från Norge,
Danmark och kanske även Sverige
och Finland för att jaga och bosätta
sig i denna övärld. Anknytningarna
är många både i kultur, ortnamn, ord
och mentalitet. Ta till exempel ”haggish” som liknar vår grynkorv; eller
”bairn” som är vårt svenska barn; eller
alla ortnamn som slutar -by, -holm och
-thorpe, dvs. Grimsby, Chisholm och
Scunthorpe. Det skall bli intressant att
se hur pass mycket känsla för ett eget,
självständigt Skottland det finns i trakten i september, för gallupar visar på en
”tie” för att nu använda en sportterm.
Jag hade under en längre tid forskat
i Bernhard av Tirons liv och leverne
hos några författare som hade beskrivit
hans levnadslopp och -öde. Både Francine Bernier och Geoffrey Grossus ger
en ganska väl upplysande bild av denne
framstående man, som skulle komma
att ha en stor betydelse för klosterlivet i
Skottland, Wales och stora delar av den
norra övärlden i denna trakt.
Då jag i början av förra hösten började efterforska logi, visade sig att det var
svårt att kunna boka hotell för en grupp
Mother Lodge Kilwinning No. 0.
20
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
på sex personer i lilla Kilwinning, vilket
gjorde att vi fick vända oss till grannstaden Kilmarnock. Det gick bra, för avståndet dem emellan var endast 19 km.
Kontakt med de loger vi ville besöka
gick bra och snart hade vi fått Chefens
för utrikesärenden, Per Olsons, tillstånd
att resa ut. Vi sex bröder skulle först ta
oss till logen the Mother Lodge Kilwinning No. 0 (Nothing), sedan till Caledonian Edinburgh No. 392 (som fyra
av oss besökt tidigare) och sedan logen
The Lodge of Journeymen Masons No.
8. Namnet på den sista i gruppen lät
en aning ovanligt och fantasifullt och
därför hade jag bestämt mig för den.
Utresan var en dröm, för visst är det
härligt att slippa tidsödande transport-
medel och bara få sätta sig på planet
och flaxa iväg! Vi flög kl. 06.40 från
Mariehamn via Arlanda, Amsterdam
till Edinburgh, där vi landade kl. 12.45
CET+2. En bil för sex personer och bagage hyrdes vid flygplatsen för att ta oss
till Kilmarnock och hotellet så fort som
möjligt. Vi checkade in på hotellet vid
15-tiden. Vi hann senare på en whiskyprovning med guidad tour i destilleriet
Auchentoshan, som låg alldeles i närheten. Flickan som guidade oss pratade en
klar engelska, vilket bidrog till högprocentig förståelse i detta sammanhang.
För övrigt är det irländarna som har inskuffat ett ”e” i ordet för denna bruna
dryck och inte skottarna, lät flickan oss
förstå.
Följande dag for vi med den förhyrda
bilen till Kilwinning för att bekanta oss
med Kilwinning Abbey, som för säkerhets skull hade plockats ned i Kelso på
1130-talet och flyttats till Kilwinning, eftersom grannfolket var benäget att utföra
härjningar på andra sidan gränsen. Logen har material som bekräftar att man
sammankommit till möten redan år
1140. Skrifter och protokoll från slutet av
1500-talet talar om möten i ett hus som
kallades ”the masons howf”. I mitten av
1700-talet byggdes ett nytt logehus men
cirka 100 år senare var det så förfallet att
man beslöt bygga ett nytt logehus. Det
uppfördes cirka 25 meter från det gamla
och det står där ännu idag i närheten av
resterna av Abbey Kilwinning.
sedan och då i en MMM-loge, som har
likheter med vår IV-V. Den var såtillvida intressant att den – även den en
Fellow Craft Degree eller grad II – hade
blivit utbytt till en såkallad ”non-officebearers” grad i vilken bröder, som ej
var ämbetsmän nu, men tidigare hade
innehaft ämbeten, och nu genomförde
de själva receptionen. Även om det var
samma grad som hade givits föregående
kväll fanns här stora diskrepanser både i
riter och utförande. I brittiskt frimureri
är det vanligt med sufflörer, som troget
följer med och reparerar där det fallerar.
Broderlig omtanke i högsta grad!
Samma dag hade vi intagit en lunch
bestående av ”haggish” och det bestod
även brödramåltiden denna kväll av,
men nu till ackompanjemang av whisky.
Logen vi fick delta i var en Fellow Craft
Degree (II) och visst fanns det likheter.
Det var rymliga och dekorerade utrymmen men en aning för många detaljer i
utsmyckningen. Inredningen gick dock
helt i träpanel av ädelt träslag och robusta fåtöljer samt de typiska bänkarna
längs sidorna.
Följande dag skulle vi få återknyta
bekantskapen med bröder och ämbetsmän, som vi träffade för 18 månader
Som avslutning på den sista dagen i
Skottland gjorde vi ett besök i Freemasons’ Hall på George’s Street. Vi blev guidade av en frimurarbroder som väl kände till sitt museum. Han berättade, att
man i förra veckan hade haft en större
grupp av bröder från det finska frimureriet i Tammerfors och Helsingfors. Vi fick
se själva huvudsalen, som rymmer några
hundra bröder, men det är endast The
Royal Order of Scotland som håller sina
loger där. Detta var mitt fjärde besök i
den skotska Storlogens huvudbyggnad.
Den tredje kvällen var det så dags
för grand final, för nu skulle vi få se en
MMM-loge igen enligt deras arbetsordning, trodde vi. Mannfall hade föror­
sakat OM Ian Park att försöka församla
bröder för en Fellow Craft Degree, för
därtill fanns recipienter. Men hur lärorikt blev nu inte detta! Även här lade
man in synnerligen personliga tolkningar av ritual och ceremoni, och även
här fanns uppenbara olikheter mellan
de två föregående. Det ända gemensamma draget mellan dessa tre loger stod
att finna i den Harmony som följde på
receptionen. Detta är alltså brödramål­
tiden med allt vad det innebär av gemytlig samvaro, sång och musik. Här bjöd
man inte bara gästerna på hela trakteringen utan även på sig själva med allt
vad det innebar av utbyte av tankar och
frågor om våra metoder att genomföra
våra gradgivningar. Det fanns alltid en
speleman eller sångare som ställde upp
för att förhöja den festliga aspekten.
TEXT OCH BILD: ROLF SÖDERBACK, X
SAL PHOENIX JUBILERAR 27.9.2014
I höst firar vi SAL Phoenix med anledning av att det förflutit 80 år sedan
återupptagandet av logearbetet inom Andreasfrimureriet i Finland efter den
ryska parentesen. Logens medlemmar och övriga bröder med anknytning till
logen som innehar grad IV-V eller högre uppmanas därför reservera lördagen
den 27 september 2014 för att högtidligen men i gemytliga tecken tillsammans
med sina damer avnjuta en välgörenhets soaré i refektoriet på Nylandsgatan 9.
På programmet står en tre rätters festmåltid som varvas med musikbetonad
underhållning. Festdräkt, frack eller mörk kostym.
Tillställningen ersätter den föregående logesammankomstens i lärlingemedbrodersgraden reguljära brödramåltid. Överskottet från soarén doneras till
insamlingen för byggandet av ett nytt barnsjukhus i Helsingfors. Detaljerade
uppgifter angående klockslag, kostnad och anmälningsförfarande följer i nästa
nummer av Föreningsbandet och i höstterminens första informationsblad.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
21
En konstnärlig frimuraregestalt
En konstens broder
från det förflutna
S
venska Frimurare Ordens verksamhet i Finland fick en ny start och
nytt uppsving då verksamheten i
SJL S:t Augustin återupptogs 1923 med
filosofie magister Gustaf (Gösta) Werner Salingre som ordförande mästare.
Entusiasmen var säkerligen stor då man
igen fick öppet idka frimurerisk verksamhet sedan den ryska tidens frimurarparentes. – Man behövde inte mera
verka i det dolda eller på annan ort
utomlands.
Anslutningen till S:t Augustin i Helsingfors var god redan från början och
under det första verksamhetsåret 1923
hölls 26 logesammanträden där 57 bröder recipierades till lärlingar och 23 till
medbröder. Medlemsantalet under detta
första år uppgick till ca 90 bröder, varav
ca 30 hade anslutit sig till frimureriet
i ett tidigare skede, dvs före nystarten
1923. Under det andra verksamhetsåret
1924 fortsatte den goda anslutningen
och man hade då logesammankomster
i alla tre Johannesgrader, totalt hela 38
logesammankomster. S:t Augustin var
därmed återupprättad i sin fulla bredd!
Under SJL S:t Augustins andra verksamhetsår 1924 upptogs i logen många
nya intressanta personligheter, bland
dem bildkonstnären Eric Vasström, f
27.11.1887. Han recipierade i första
graden 1.4.1924 och var enligt uppgifter
från Ane Gyllenbergs minnesböcker en
mycket aktiv broder ända fram till sin
bortgång 1958.
22
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Eric Vasström var på sin tid en känd
målare, grafiker, illustratör och skämttecknare. Han hade studerat vid Centralskolan för konstflit (1904–07), Finska
konstföreningens ritskola (1907–09)
och avlade teckningslärarexamen 1908.
Vid sidan om sina studier fungerade
han som järnvägstjänsteman och sedermera tjänstgjorde han som lärare i
teckning och kalligrafi vid Helsingfors
svenska lyceum, svenska arbetarinstitutet och Helsingfors svenska handelsläroverk. Han var mångsidig bokillustratör
och under sin långa tid på tidningen
Uusi Suomi illustrerade han också
många reportage vid sidan om sina
skämtteckningar i tidningen. Han med-
Eric Vasströms självporträtt, februari 1926.
verkade bl a som skämttecknare också
på Dagens Tidning och skämttidningen
Fyren. Han gav även ut en egen skämttidskrift Hovnarren (1917–1924).
Vasström var dessutom en pionjär
inom finsk animationsfilm, en ledargestalt inom Finlands scoutrörelse och aktiv skyddskårist. Som grafiker designade
han bl a Lotta Svärd märket 1921 med
utgångspunkt i Akseli Gallen-Kallelas
ursprungliga förslag som hade ogillats
av Lotta Svärds centrala ledning. Hans
animationsfilmer hade visats redan
1914 i tre av Helsingfors’ biografer, men
tyvärr har inga kopior av dessa bevarats
för eftervärlden.
Han var särskilt intresserad av akvarellmålning med häst- och huvudstadsmotiv som specialitet, men även hans
naturtrogna porträttmålningar och hans
träffsäkra skämtteckningar har blivit
hans särskilda varumärken. ­Vasströms
uppskattade konst finns bland samlingarna i ett flertal inhemska och utländska
konstmuseer och hans konst har ställts
ut på många inhemska och internationella konstutställningar. Han har tilldelats många konstutmärkelser, bland
dem Pro Finlandia-medaljen som han
fick 1954.
Vasströms skämtteckningar var inte
alltid uppskattade av landets överhet.
Han hade 1913 tecknat i tidningen Fyren en storväxt finsk dräng dansande
med en elegant hovdam som hade en
kronliknande frisyr. Bilden som namn-
Lotta Svärd märket av
Eric Vasström 1921.
T.v. ”Rysk hovdans i
Patio” av Eric Vasström
1913.
gavs, ”Rysk hovdans i Patio”, var kränkande mot den ryska kejsaren eftersom
kvinnan ansågs föreställa kejsarinnan.
Detta ledde till en långt utdragen rättegång där Vasström och tidningens
chefredaktör Rafael Lindquist dömdes
till 3 månaders fängelse för majestätsbrott. Då domen fälldes var Akademiska
sångföreningen närvarande och hyllade
de dömda med att uppföra försvarsmaktens honnörsmarsch, Björneborgarnas
marsch.
Samma år (1913) som Eric hade ham-
nat i onåd hos den ryska överheten gifte
han sig med skådespelerskan Carola
”Lolan” Landgren, f 14.9.1888 i Norrköping. Hon hade bedrivit teater- och
sångstudier bl a i Sverige, Tyskland och
Italien innan giftermålet med Eric. Hon
var en uppskattad solist under många år
vid stadsorkestern i Helsingfors och Åbo
samt aktiv i många sammanslutningar
inom teater och konst. Hon var också
aktiv bl a inom Lotta Svärd rörelsen
från dess grundande, bl a som medlem
av Lotta Svärds första centralkommitté och ordförande för Lotta Svärd distriktet i Södra Nyland. Inte att undra
på att maken Eric gav sitt yttersta när
han 1921 designade Lotta Svärd märket
innehållande fyra heraldiska rosor och
en svastika, där det sistnämnda symboliserade den stigande solen och lycka.
Lolan Vasström var vidare en av eldsjälarna bakom iståndsättandet av Albert
Edelfelts ateljé i Haiko. Lolan Vasström
var en synnerligen glad fläkt i det dåtida
kulturlivet.
Sonen Curt Eric Vasström föddes i
Helsingfors 10.6.1915. Det var bl a med
honom som Lolan Vasström hade börjat samla in pengar för att iståndsätta
den förfallna Albert Edelfelts ateljé i
Haiko till ett museum. Sonen Curt var
en aktiv affärsman och föreningsmänniska. Han var bl a aktiv inom Finlands
sjöräddningssällskap och Finlands Juniorhandelskammare, vars ordförande
har var 1957–58. Han hade studerat vid
svenska Handelshögskolan och var sedermera verkställande direktör för bl a
Wasco Ab i Stockholm, Laatukilpi Oy,
Oy Turvakeino Ab och Silversand Ab.
Han var en aktiv seglare och litteraturintresserad.
Som sagt recipierade Eric Vasström i
SJL S:t Augustin 1924. Han var nummer 88 i ordningen bland recipienterna
sedan starten 1923. Hans faddrar var
filosofiekandidat Håkan Ljunge och
direktör Uno Westerholm, båda kända
personligheter inom frimureriet och
även i den allmänna världen.
Håkan Ljunge var präst till professionen och hade verkat främst som kyrkoherde i många församlingar i Sverige,
men han var också stationerad i Finland
under ett antal år, först som sjömanspräst i Helsingfors och Åbo (1919–20)
och sedan (1922–24) som Helsingfors
Svenska Olaus Petri -församlingens första kyrkoherde. Uno Westerholm var i
sin tur en av de främsta förgrundsgestalterna inom finländsk idrott under
Norra kajen, oljemålning av Eric Vasström
1926.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
23
HJÄLP OSS ATT
IDENTIFIERA
FRIMURARBRÖDER!
Av Eric Vasströms teckningar föreställande ca 60 frimurarebröder har redaktionen kunnat identifiera de flesta.
I de 3 fall som vi inte kunnat identifiera personen ifråga ingår personens
egenhändiga namnteckning som vi
inte kunnat tyda. Teckningarna publiceras här nedan med önskan om att
någon av tidningens läsare kunde hjälpa till och tyda dessa namnteckningar
eller annars bara känna igen dessa avtecknade personer. Skicka ditt svar till
[email protected].
Okända bröder, teckningar av Eric Vasström 1925
1900-talet. Han var med och grunda
Finlands Bollförbund, Finlands Simförbund och Finlands Skidförbund. Han
var medlem bl a i Finlands Olympiska
kommitté i 20 år och var också grundande medlem i HIFK och dess ordförande 1899–1914. Till professionen var
han bl a idrottsredaktör och grundare av
tidningen Finskt Idrottsblad samt verkställande direktör för Livränteanstalten
Hereditas och Oy Amko Ab, som verkade inom kontorsmaskin-branschen.
Eric Vasström var aktiv frimurare
redan från första starten och blev med
åren en uppskattad broder med alltid
många järn i elden. Under sin tid som
24
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
frimurare agerade han fadder för 11
bröder, varav den sista var den kända
kompositören, dirigenten Erik Bergman som recipierade 1957. Under åren
1925–26 var Eric aktivt engagerad med
att avteckna många dåtida bröder. Det
blev ca 60 teckningar som bands in
och donerades till S:t Augustin. Dessa
inbundna teckningar finns till påseende
på Ordens museum på Nylandsgatan i
Helsingfors. Han har även målat i olja
på duk porträttet av fOM August Ramsay i bibliotekssalen på Nylandsgatan.
Jag bad att få från Ordens-kansliet
Eric Vasströms ”stamkort” för att kunna
utreda hans frimureriska engagemang.
Där berättas att han avancerade i raskt
takt och fick sina tre första grader inom
loppet av två år och redan 25.2.1933
recipierade han i grad VIII, ca 9 år efter
sin första reception. Det verkar som om
hans frimureriska engagemang skulle ha
varit en aning lugnare under åren 1935
och 1939, då han samtidigt också var
ordförande för Finlands svenska scoutförbund. Ordens högsta grad X erhöll
han slutligen 9.3.1946.
Han var ämbetsman i SJL S:t Augustin i hela 26 år, vilket bevittnar om hans
synnerligen stora intresse för allt vad det
frimureriska står för. I början agerade
han som introduktionsbroder i 13 år,
varefter han var två år sekreterare och ett
år bevakande broder. Han var slutligen
deputerad mästare för S:t Augustin från
1949 fram till sin död den 14 november
1958.
I en tidningsartikel om Eric Vasströms
jordfästning framgår att vid hans begravning talade kyrkoherde Folke Palmgren från Helsingfors Svenska Olaus
Petri församling. I sitt griftetal citerade
han Gamla testamentets apokryfiska
bok Syrak med orden ”Stå fast i din
uppgift, lev i den, och åldras i ditt värv”.
Han fortsatte sitt tal med kommentaren
att ”I Syraks bok finner vi en källa till
djup levnadsvisdom, och ur den källa
brukade Erik Vasström ofta dricka,
dess mening sökte han förverkliga i
sitt liv”.
I tidningsartikeln sägs vidare att;
”Hans stilla saktmod och lugn, hans
fina försynthet, hans blida harmoniska
väsen – de dragen kvarstår levande i vårt
minne av Eric Vasström. Men hos honom fanns också en karaktärens orubbliga fasthet; han hörde till en generation som med patos trodde på rätt och
rättfärdighet.”
Dåvarande OM för Stewardslogen i
Finland (föregångaren till Stor Capitlet
i Finland) Ane Gyllenberg skriver i sitt
personliga kondoleansbrev till änkan
Lolan Vasström bl a följande: ”Det var
ledsamt att vi ej blev i tillfälle följa Eric
på hans sista färd ’på den här sidan
gränsen’, men han står levande inför
oss med sitt vänliga, varma leende el.
sitt ljusa allvar i blicken”.
TEXT: MARTIN GARDBERG, VIII
Geriatrisk forskning i blickpunkten
Åldersforskning
får
frimurarstöd
Fr.v. KM Tom Waselius, Regina Santamäki Fischer,
Mikko Björkman, Timo Strandberg och stiftelsens ordförande Peter Möller.
Inre styrka skyddar mot nedstämdhet och depressioner.
Vår forskning bland äldre åländska kvinnor visar klart att
den inre styrkan har ett samband med kreativt tänkande,
för­mågan att lösa problem, kontakt med andra mänskor
och gemenskap med en andlig makt.
S
å säger Regina Santamäki Fischer, en av de tre
finländska forskare som fått ett märkbart stöd för
sin forskning av Konung Gustaf V:s och Drottning
Victorias Frimurarestiftelse, en av de fonder genom vilka
Svenska Frimurare Orden årligen delar ut närmare 4
miljoner euro till forskning, kultur och sociala behov.
De finländska anslagen delades ut i Helsingfors vid en
högtidlig sammankomst den 6 mars i stamhuset för
Stor Capitlet i Finland.
Med. dr i omvårdnad Regina Santamäki Fischer, vid
Högskolan på Åland och Umeå universitet, erhöll stöd
för projektet ”Inre styrka och sårbarhet bland äldre
kvinnor i Norden – ett salutogent (hälsofrämjande)
perspektiv”. Projektet vill beskriva, förstå och förklara
vad i åldrandet som kan ge upplevelser av hälsa och
välbefinnande trots skröplighet och sårbarhet. Tidigare
resultat visar på att bl.a. nedstämdhet och ensamhet kan
vara hot mot den hälsorelaterade livskvaliteten hos de
äldre kvinnorna på Åland. Nu finns det möjlighet att
fortsätta studera om det kan finnas ett samband mellan
nedstämdhet och bl.a. inre styrka och vad upplevelsen
av ensamhet kan innebära ur ett livsvärldsperspektiv.
Med. o. kir. dr Timo Strandberg, professor i geriatrik vid Uleåborgs universitet, leder projektet ”Chefer i
Helsingfors” som innebär att man följt 3300 män födda
1919–1934 under 50 års tid och undersökt deras hälsa,
funktionsförmåga och livskvalitet från medel­åldern till
ålderdomen.
Reijo Tilvis, emeritus professor i geriatrik vid Helsingfors universitet, undersöker åldersrelaterad förlust
av muskelmassa, ”Sarkopeni som en riskindikator för
sjuklighet och dödlighet hos äldre personer i eget boende.” Med. dr. Mikko Björkman var forskargruppens
representant på tillställningen.
Samtliga projekt har också tidigare fått årliga stöd
från Frimurarstiftelsen i storleksklassen 15–20.000 €.
TEXT OCH FOTO: BENGT KLEMETS, X
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
25
Berättelser från musikens värld
&
Skapande
trots sjukdom
Nyfikenhet är ett beteende som för
många är klandervärt. Då har ordet vetgirighet en vackrare klang, den är all vetenskaps begynnelse. Men vetgirigheten
har också en stor plats i våra vardagsliv: Vi har ett obotligt intresse för våra
medmänniskors ålder, hälsa och inte
minst deras sjukdomar. Särskilt gäller
det framstående politiker, konstnärer,
författare, skådespelare, kompositörer,
idrottare med flera. Varför blev tonsättaren Giovanni Battista Pergolesi bara
26 år gammal, och varför skar Vincent
van Gogh av sig ett öra? Men även våra
vänner och bekanta duger som jämförelseobjekt. Vi lider med deras krämpor,
vi gläds åt deras tillfrisknande och känner lycka över att själva inte vara drabbade – inte ännu i alla fall.
Flera medicinare har forskat i ämnet,
här kan nämnas ett förnämligt arbete
av professorn i kirurgi Philip Sandblom
(1903–2001), Skapande och sjukdom. Hur
lidande påverkar, litteratur, konst och musik (264 sidor). På engelska heter boken
Creativity and disease och har där uppnått hela 12 upplagor!
Standardverket på tyska för de stora
tonsättarnas sjukdomar är författat av
internisten och pianisten Dieter Kerner.
Det utkom ffg 1963 under titeln Krankheiten großer Musiker. Kerner hade den
26
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Pärmbild av boken Kerners Krankheiten
großer Musiker.
stora förmågan att kombinera ett antal
kompositörers patografi (’sjukdomshistoria’) med musikhistoria som i sina
bästa avsnitt blev en fängslande kulturhistoria. Författaren avled 1981 vid 58
års ålder. Sedan dess har verket utkommit i nya upplagor, den senaste, den
6:e från 2008, är redigerad av medicine
professorerna Andreas Otte och Konrad Wink. Boken har som en hyllning
till sin upphovsman fått titeln Kerners
&
Krankheiten großer Musiker (Schattauer
Verlag). Denna upplaga har försetts med
ett s.k. Update för varje tonsättare, där
de senaste medicinska hypoteserna och
rönen redovisas.
Kerner behandlar totalt 23 tonsättares sjukdomshistoria, av dem är 13
tyskspråkiga. Av de stora mästarna saknas bara Händel, Haydn och Brahms.
Fransk musik representeras av Chopin,
Debussy och Ravel, italiensk tonkonst
av Paganini, Bellini, Verdi och Puccini.
Den slaviska musikens företrädare är
Tjajkovskij, Smetana och Dvorák. Av
utrymmesskäl har jag måst göra ett litet urval.
Varje tonsättarporträtt avslutas med
en litteraturförteckning, enbart Mozartlitteraturen upptar fem sidor, Beethovens sjukdomshistoria fyra sidor.
Friskast av de här beskrivna komposi-
törerna tycks Johann Sebastian Bach ha
varit; för sin mångfacetterade tjänst som
Thomaskantor i Leipzig krävdes också
en robust hälsa. Endast en gång, år
1730, nämner han en opasslighet som
gjorde att han missade ett efterlängtat
möte med Händel i Halle. Efter ett besök vid preussiska hovet i Potsdam – tre
år före sin död – klagar han över problem med synen, då han skriver noter
och graverar kopparplåtar. I april 1750
opereras Bach för gråstarr av en engelsk
okulist; ingreppet misslyckas och hans
allmäntillstånd förvärras på grund av
alla mediciner. Den 28 juli samma år
dör Bach av slaganfall.
Den andre av de här anförda tonsättarna som hade en järnhälsa var Richard
Wagner. Kerner målar upp en bild av
en kortväxt man, oerhört vital, extremt
egocentrisk, med hypnotisk förmåga,
den mest demoniske och mest representative tyske tonsättaren efter Beethoven.
Wagner var överkänslig för vissa tyger,
avskydde buller, var beroende av färger
och dofter, älskade lyx och champagne.
Hans rastlösa skapande, som var en musikdramatisk revolution, vållade honom
stress, han klagar över nervösa tarmbesvär och ”Exazerbationen der Gesichtsrose” (temporär stegring av ansiktsros).
År 1882, ett år före sin död, reser
Wagner med hela familjen till Venedig och inkvarterar sig i 18 (!) rum i
Palazzo Vendramin. För första gången
på länge har han inga planer på någon
ny opera, han vill bara komponera instrumentalmusik. Wagner klagar över
bröstsmärtor, raska promenader vållar
honom andningsbesvär, nätterna är
svåra. Han dör i hustrun Cosimas armar några månader före sin 70-årsdag.
Wagners sjukdom var en angina pectoris
(kärlkramp). Trots att vi inte känner till
hans kardiala riskfaktorer, utgick Kerner
från att hans liv var permanent oroligt –
inte minst i samband med byggandet av
Festspielhaus i Bayreuth. Med sin kortväxthet, ovan vid fysisk aktivitet, kan
han ha lidit av högt blodtryck, kanske
också av diabetes.
Det mest omfångsrika kapitlet ägnas
Wolfgang Amadeus Mozart. Under år
2006 gjordes intensiva ansträngningar
för att få fram nya fakta om tonsättarens
liv och hans sjukdomar. Men inte ens
under detta jubileumsår har man kunnat få fram verkligt nya forskningsrön.
Ett stort antal potentiella sjukdomar,
som kan ha lett till döden, har nämnts,
däribland njurlidande, urinförgiftning,
blyförgiftning, syfilis med åtföljande
överdosering av kvicksilver, kärlkramp,
hjärtsvikt. Kerners slutsats var att varken
syfilis eller mordförsök med gift från
konkurrenten Antonio Salieris sida var
sannolika.
Klart är att Mozart dog av en akut infektionssjukdom, snarast torde det vara
fråga om blodförgiftning (bakteriell sepsis). På Mozarts tid kunde man inte diagnostisera, än mindre behandla denna
sjukdom. Ej heller i dag är det säkert att
hans liv hade kunnat räddas. Även om
Mozarts liv kan tyckas ha varit kort (35
år och tio månader), har han under ett
intensivt arbetsliv skapat 626 verk, de
flesta odödliga. Det finns till och med
de som anser att vissa av hans verk är
”ett gudsbevis” (Karl Barth).
Ludwig van Beethoven, 1820, porträtt av
Joseph Karl Stieler (1781–1858).
Att Ludwig van Beethoven tidigt i livet
blev lomhörd och senare döv, vet de
flesta musikälskare. Kerner liksom författarna av ett 25-tal medicinska publikationer trodde att mästaren led av lues
(syfilis). Nutida rön ger inget stöd för
att han skulle ha varit drabbad av syfilis.
Beträffande Beethovens sjukdomsbild är
experterna i dag eniga på tre punkter:
1. återkommande tarmbesvär, 2. långt
gången dövhet, 3. levercoma som ledde
till döden.
1987 – ett år efter det att Kerners fjärde upplaga hade utkommit – framlades
en monografi av två österrikiska medicinare som innehöll väsentliga nya fakta
om Beethovens sjukdomar. De hade
lyckats hitta originalversionen av hans
obduktionsprotokoll vilket länge ansågs
som förlorat. Av detta framgick att en
tidigare förmodan som kunde tyda på
en venerisk sjukdom inte kunde bekräftas. (Man jämförde väl med den döve
Smetana, som led av en obehandlad
lues.) Den mest sannolika förklaringen
till Beethovens dövhet – den bygger på
nyare morfologiska undersökningar av
skallfragment – är en otoskleros, då stigbygeln växt fast i ovala fönstret i mellanörat.
Tyskt frimärke från 1991, till minne av
Wolfgang Amadeus Mozart, trollflöjten
1791.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
27
I brev till en ungdomsvän klagar
Beethoven redan 1801, att hans hörsel
under tre års tid blivit allt svagare, dessutom nämner han diarréer och öronsusningar dag och natt. Trots detta uppstod
ett odödligt mästerverk efter det andra,
utan att man i dem kunde märka någon inverkan av dövhet, eftersom hans
förmåga att inom sig höra toner och
klanger var intakt.
1815 uppträdde Beethoven sista
gången som konsertpianist. Efter
denna tidpunkt kunde han – till exempel på bjudningar – inte uppfatta
vad som sades. Han bytte ofta bostad,
liksom läkare … År 1818 hjälpte inte
ens en hörlur, under samtal fick han
ta till ”konversationshäftena” av vilka
en tredjedel (136) bevarats. Dövheten
påverkade också hans sociala situation:
han försummar sitt yttre, blir valhänt,
tappar saker, kastar bläckhorn i pianot,
inga möbler är säkra för hans humör.
Han drack mera än förr, läkarna lyckades inte förmå honom att minska konsumtionen. Ofta bad han sin brorson
att skaffa äkta mineralvatten och choklad som han tålde bättre än kaffe.
Uruppförandet av den nionde symfonin den 7 maj 1824 var Beethovens
största triumf. Applådåskorna kunde
han emellertid inte höra. De gällde
en man som vunnit andens seger över
kroppen, den inre hörselns triumf. Det
som ändade hans dagar den 26 maj
1827 var en skrumplever med vätskeutgjutning i buken och till sist en lunginflammation.
När Franz Schubert skrev sin ”ofullbor-
dade” symfoni 1822, drabbades han av
den första av sina sjukdomar som några
patografer bedömer som venerisk. Året
därpå blev han inlagd på Wiens Allmänna sjukhus för syfilitiska bölder. Dessa
hindrade honom dock inte från att i sovsalen (!) komponera de 20 Lieder som
ingår i cykeln ”Die schöne Müllerin”.
Två sjukdomar kan komma i fråga
för Schuberts död: syfilis eller abdominal tyfus. Enligt bokens Update (2008)
är en neurosyfilis mindre sannolik, eftersom denna sena form i allmänhet behöver längre tid på sig, innan den bryter
ut (i genomsnitt sju till trettio år efter
infektionen).
28
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Hos Schubert – till skillnad från
Schumann – har man inte kunnat konstatera den för en neurosyfilis typiska
personlighetsförändringen. Därför understöder professorerna Otte och Wink
Kerners hypotes om en akut infektion,
betingad av bristfällig hygien och dåligt
dricksvatten.
Sin enda offentliga konsert gav Schubert den 26 mars 1828, d.v.s. dödsåret.
Den blev en stor framgång för honom,
både vad kritiken och ekonomin beträffar.
I september samma år drabbades
han av yrsel och blodvallning. I oktober gjorde han en kort resa till Eisenstadt, fyra mil söder om Wien, för att
besöka Haydns grav. Hans sista Lied är
”Die Taubenpost”. Två veckor före sin
död anmäler sig Schubert som elev (!)
hos Simon Sechter för att förkovra sig i
fugans konst … Och ännu på sin dödsbädd ber han om en text som skulle
lämpa sig för en opera. Den 19 november 1828 dör Franz Schubert.
Robert Schumanns patografi får en lek-
man att häpna över hur en människa
som varit så drabbad av psykisk och fysisk ohälsa har kunnat skapa ett så stort
och ljust verk. Av alla stora tonsättare
som Kerner behandlar, hade Schumann
sannolikt det mest komplicerade själslivet. Redan som gymnasist kände han sig
hemsökt av demoniska makter och vid
18 års ålder hade han hörselhallucinationer. Förutom höjdsjuka, som visade
sig tidigt, hade han i Leipzig 1831 en
kolerafobi, som fick honom planera en
resa till Rom för att rädda sitt liv. Rädsla
för att bli förgiftad, dödsskräck och fobi
för metallföremål nämner han tidigt. I
maj 1845 noterar han: ”Mörka demoner
behärskar mig.” Året därpå klagar han
över hörselproblem, öronsusningar, så
att varje ljud blir en ”klang” för honom.
Reumatiska besvär, svåra depressioner
och ihållande sömnlöshet uppträder
våren 1852.
I början av år 1854 börjar katastrofen
att avteckna sig. Den 10 februari klagar
han över plågsamma hörselproblem.
”Tigrar och hyenor hade kastat sig över
honom.” Han uppmanar hustrun Clara
att skilja sig från honom. Några veckor
senare gör han ett självmordsförsök genom att kasta sig i Rhen; han räddas
av två män. Den 4 mars ber han att få
bli intagen på ett privat mentalsjukhem
i Endenich nära Bonn, där han sedan
stannar till sin död den 29 juli 1856.
För kort tid sedan dök Schumanns
sjukjournal från Endenich upp, den ger
ett avgörande svar på frågan om hans
sista sjukdom hörde hemma inom invärtes medicin eller psykiatri. Journalen
hade undanhållits av den behandlande
läkaren – på grund av tystnadsplikten.
Tonsättaren Aribert Reimann (född
1936) ärvde journalen av en farbror.
Efter långa överväganden beslöt han
sig för att offentliggöra den. De utförliga akterna från Endenich-kliniken visar ganska entydigt att Schumann dog
av sviterna efter en sen syfilis i centrala
nervsystemet (neurolues). Den progressiva paralysen har en incidenttopp 22 år
efter infektionen. Detta står i samklang
med den första beskrivningen av sitt syfilitiska lidande som Schumann daterar
till 1831; han hade då ofta kontakt med
en viss ”Christel”. Eftersom en syfilitiker
i de flesta fall endast smittar under de
båda första sjukdomsåren, kan Schumann mycket väl ha fört ett normalt
familjeliv (han gifte sig först 1840) utan
att smitta hustrun och barnen.
Kerners beskrivning av de stora tonsät-
tarnas sjukdomshistoria är inte bara en
gripande framställning per se, den visar
också att geniet kan skapa ett storverk
– fullt av livsglädje, harmoni och entusiasm – utan att dess svåra medicinska
situation färgat av sig på verket och utan
att lyssnaren anar under vilka svåra förhållanden det tillkommit.
TEXT: FOLKE FREUND, X (ÖPL)
ILLUSTRATIONER: FRÅN INTERNET
Fotnot: För värdefull hjälp med medicinsk terminologi tackar jag docenten Rudolf Aust.
Murarsamarbete över språkgränserna
STUDIECIRKEL
”Opintopiiri 2 - Px”
Vad är det för något, och varför på finska?
A
llt har sin början i tid och rum.
Detta skedde den 28.5.2011 i
Tammerfors, där V. ja O.M. Tutkimusloosi Minerva n:o 27 höll sitt
möte i finska Ordenshuset. På agendan
stod ”Föredrag av Antti Junnila: ‘Hertig
Carl och det svenska frimureriet – vissa
synpunkter’”. Broder Junnila presenterade den nyss utkomna digra boken
om hertig Carl, utgiven av SFMO och
forskningslogen C.F. Eckleff. Br. Junnila
är även forskande medlem i vår svenska
forskningsloge. (Se Acta Masonica Scandinavica 12/2009: ”Viktor Rydberg –
skald och frimurare”.)
Föredraget väckte livlig diskussion.
Det framkom bl.a., att Johannes- och
Kapitelfrimureriet är förståeliga, men
Andreas-graderna kryptiska. Motsvarande grader i finska frimureriet är mycket
avvikande.
På hemvägen fortsatte diskussionen i
”billoge”. Då uppstod en tanke, att man
eventuellt kunde grunda en studiecirkel
för intresserade finska bröder. Initiativet
borde komma från finskt håll. Br. Antti
skulle samla ihop studiecirkeln, högst
10 bröder. Undertecknad skulle vända
sig till OM Lars Lindqvist, X, och studieansvarige Gunnar Nyström, X.
Vi fick ”grönt ljus” och den första
finska studiecirkeln startade i februari
2012. Stränga krav fordrades av deltagarna av studiecirkeln: Minst två besök
i gr. IV-V samt i gr. VI, även brödramåltiderna obligatoriska. Därtill studie-/
diskussionsmöten å 2 timmar varje månad under verksamhetsperioden. Hela
kursen skulle drivas igenom inom ett
år. – Medlemmarna av studiecirkeln var
imponerade och entusiastiska. Kraven
uppfylldes till 90 %.
Efter ”Opintopiiri 1 – Px” blev det
tystnad.
beredd att samla ihop en ny studiecirkel. Studiecirkeln ”Opintopiiri 2 – Px”
startade den 16.1.2014. Åter 10 aktiva
motiverade bröder. Några av bröderna
har besökt IV-V graden 3 gånger.
Den finskspråkiga studiecirkeln är ytterligare en samarbetsform emellan våra
två fm -system. Samarbetet har år för år
blivit allt livligare. Att besöka en loge av
brodersystemet är alltid berikande och
tankeväckande. Att vara medlem i en
studiecirkel betyder möjlighet att göra
en djupdykning i en annan tankevärld.
En tankevärld, som är bekant men dock
på många sätt olikartad.
Men under hösten 2013 kom ett nytt
initiativ. Br. Ilmo Peitso från F. & A. M.
Mooria logen nr 50 tog kontakt och var
TEXT: RAFAEL KYTI, X
FOTO: MARTIN GARDBERG, VIII
Nedre raden fr v: Olavi Numminen, Ilmo
Peitso och Markku Kaipainen. Övre raden
fr v: Jukka Rosendahl, Hannu Salminen,
Per-Erik Törnqvist, Pekka Seppälä, Rafael
Kyti och Timo Murtola. Från bilden saknas:
Kimmo Hellgren, Timo Lindgren, Jukka
Mertanen och Gunnar Nyström.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
29
Karleby väntar på frimurarbesök
Henrik Tavast drar norrut!
– Sommarutfärd till
Karleby 5.7.2014
Det kanske tycks märkligt, men en sommarutfärd med
frimurare från Jakobstad och sydligare delar av svenska
Österbotten till den nordligare staden Karleby vid samma
kust, kan vara en nog så exotisk upplevelse för många i sig.
Det finns en hel del skillnader i historia och miljö mellan de
två grannstäderna, som är värd att känna till.
D
en Lysande Skotska SAL Henrik Tavast i Jakobstad, som har
medlemmar från hela kustområdet, har som vana att göra sommarutfärder med hela FM-familjen till olika
intressanta platser i landskapet. Den
här sommaren tar logeledningen ut koordinaterna till kyrkan i Karleby och ger
dem till bröderna i deras bilar och ber
dem komma dit den 5 juli kl 12.00.
Anmälan till sommarutfärden
Gamlakarleby stadskyrka i Karleby.
30
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
skall göras senast den 27.6.2014 till
[email protected],
tel. 0400-280675.
Det är tänkt att börja besöket med en
kort andakt i stadskyrkan, vilken hålls av
Sten Westerholm med musikalisk medverkan av bröderna Karl Gustav Sundman
och Matts Möller.
Efter starten i kyrkan skall bröderna
med sina familjer och vänner kunna
bekanta sig med några intressanta
stadsmiljöer, börjande med den gamla
stadsdelen Neristan, Museum Quarteret
m m. Vid 14-tiden förevisar och berättar
broder Gert Nyström om renoveringsarbetet som pågår på läkaren och författaren Ernst V. Knapes hus från 1818 på
Storgatan 36. Gert Nyström äger det
idag!
Ernst V. Knape kopplas kanske av
många till den sydligare staden Nykarleby därför att det var där, som han skrev
den visa som gjort honom mest känd.
Den, som handlar om dansen på bron
i sommarnatten i Nykarleby, där Knape
var stadsläkare vid sekelskiftet mellan
aderton- och nittonhundratalet. På en
folkmelodi från Karlebynejden inspirerades han att skriva ”Ant han dansa med
mig” när han stod och såg på dansen på
bron i Nykarleby en sommarnatt. Visan
som börjar:
”Ant han dansa med mej, Ant han vandra
med mej, Ant han ville ändå inte ha mej.
Dansen gick på bron och ljus var natten,
forsens skum flöt bort på älvens vatten...”
Men Ernst V. Knape föddes den 8 juli
1873 i Karleby dit han återflyttade efter
tiden som stadsläkare i Nykarleby, där
denne musikaliske och litteräre doktor
också hann spela med i den stadsorkester, som hade skapats i den lilla staden
vid älven med sitt lärarseminarium, sin
Betlehemsstjärna och sina sjöfartstradi-
tioner lika dem i Gamlakarleby, men
som i själva verket var några timmar
äldre än hans födelsestad, trots namnet!
Det var nämligen så här: När sändebudet från Stockholm åkte upp via Åbo
med papperen över stadsprivilegier till
de två orter i Österbotten, som hade anhållit om att få bli städer, kom denne
budbärare först till mynningen av Lappo
å, där man hade skapat en stadsliknande
bebyggelse. Invånarna där fick ta emot
ett papper med stadsrättigheter för ”Niecarleby”, dvs ett namn som associerade
till Karl den nionde! Karl IX hade varit
den kung som avskilde Nykarleby socken från Pedersöre storsocken och delar
av Vörå och bildade en helt ny socken
mellan dem. Det var långt tidigare. När
stadsrättigheterna gavs den 7 september
1620 var det Gustav II Adolf som var
kung i det förenade Sverige-Finland.
Från Nykarleby fortsatte kungens sändebud den dagen drygt fyrtio kilometer
längre norrut till en motsvarande stadsbildning, som var på gång nära Perho å,
som fick namnet ”Gamlakarleby”! Resan
från Niecarleby tog dryga tre timmar,
men trots detta började förra Niecarleby socken mycket snart kallas Ny-karleby
när den blev stad, trots att den var trefyra timmar äldre än Gamla-karleby!!! –
Förklara detta den som kan!
Ernst V. Knape hann således vara
stadsläkare både i Nykarleby och Gamlakarleby. Båda dessa städer och bygderna
runt omkring dem gav stämningsunderlaget till hans diktning, som han ägnade
sig åt vid sidan av läkaryrket. Han dog
1929.
Efter att under sommarutfärden ha
bekantat oss med Knapes hus och dess
renovering och framtida användning,
vandrar vi tillsammans över till de finska
brödernas Frimurarhus på Katarinegatan
4. Där blir vi mottagna av representanter för dem och får ta del av det vackra
husets historia och samtidigt äta middag
där till det facila priset av 15 euro!
En sommarlördag, som säkert kommer att skapa både upplevelse och minnen.
TEXT: STEN WESTERHOLM, X
Stellan i Åbo
fyllde 50 år!
En glad Stellan med sina rosor.
Vår eminente kökschef i Åbo, Stellan
Hartman, fyllde 50 år söndagen den
30 mars, 2014. Han uppvaktades av
representanter för SJL S:t Henrik och
Brödra­föreningen Erasmus. Bröderna
Ilkka Aho, Ilkka Aho och Kenneth J
Jönsson besökte Stellan på hans jobb,
restaurangen Napoli i Åbo. Han tog
glatt emot rosorna, tre st vita för att
beteckna S:t Johanneslogens tre grader och sex st röda för att beteckna de
grader man arbetar i inom brödraföreningen.
Dagen innan hade Stellan gjort nytt
rekord med antalet bröder som bjöds
på mat i ”refektoriet” på Kaskisgatan,
nämligen 62 st. Stellan bjöd på pytti-panna, som lät sig väl smaka. Som
kronan på verket bjöd han dessutom
personligen på choklad-tårta, den
kommande födelsedagen till ära.
TEXT OCH FOTO: KENNETH J JÖNSSON, IX
Frimurarna i Vasa nu i egna logeutrymmen
Ö
sterbottens Stewardsloge grundades i Vasa år 2003 och för den nya urvidgade verksamheten behövdes större utrymmen. För ändamålet hittades
lämpliga utrymmen i centrum av Vasa i fastigheten Kiinteistö Oy Vaasan
Hovioikeudenpuistikko 13. I samma lägenhet fanns det även utrymmen för
SJL Korsholm. För att möjliggöra denna förändring av verksamheten beslöt
understödsföreningen för Helsingforslogerna, Föreningen Granatenhjelm rf,
att anskaffa lägenheten och sedan hyra ut den åt Understödsföreningen Vasa
Frimurare rf. Redan från första början var det klart att den lokala understödsföreningen skulle på sikt, då föreningens ekonomi så tillåter, kunna köpa
lägenheten. Våren 2013 inledde understödsföreningarna förhandlingar om ett
ägarbyte av lokalerna och köpebrevet undertecknades slutligen 30.12.2013.
TEXT: JOHN NIEMINEN, X
FOTO: JARL SÖDERHOLM, X
Närvarande vid undertecknandet av köpe­
brevet var OM Jarl Söderholm, ordförande för Vasa
Frimurare rf Henry Backlund, ordförande för Föreningen Granatenhjelm
rf KM Tom Waselius och
kanslichef John Nieminen.
FOTO: WIKIPEDIA
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
31
Murare på Pyhätunturi
För trettonde gången
S
kidmurarna samlades i mars för
trettonde gången på Pyhätunturi
under ledning av Guy Catani.
Vädret var denna gång inte det bästa
tänkbara, både vind och snö störde
våra förehavanden både i backen och
i spåret. Men trots naturens försök att
störa både sport och fritidsevenemang
hade vi ett antal fina dagar på Pyhä. Vi
visste nog i vilken riktning solen fanns,
för den visade sig en gång.
Vi var tio modiga som ställde upp i
hopp om att det skulle vara varmare i
år. För ett år sedan pinade kölden oss,
nu var temperaturen hela tiden kring
0 grader och det hade sina negativa sidor. Talet 13 är för en del vidskepliga
ett dåligt tal. Men det verkade som talet
hade ett finger med i spelet denna gång.
Vädret överrumplade terrängskidarna
så att de måste sökas tillbaka med bil.
Transportfordonet som förde oss alla till
en middag slutade fungera, så vi fick ta
oss uppför slalombacken till fots efter
det mörkret lagt sig. Hemresan för några
tog litet mera tid än vanligt för ena dagen körde bussen ner i diket och den
andra dagen fick den punktering. Vi litar
ändå alla på att den fjortonde gången
återgår skidmurarna till dagordningen
i goda stjärnors tecken.
Skidmurarna med den enhornade renen.
När vädret var sämre förnöjde vi oss
bland annat med att besöka en renfarm.
Det var inte vilken renfarm som helst
för två av renarna hade för oss deltagare
bekanta namn, de hette Päivi och Guy.
På bilden ser vi 2 x Guy men bara en
Päivi, renen Päivi var inte den dagen i
tjänst.
Skidmurarna hade denna gång litet mera upplevelser än vanligt utöver
de gourmé middagar man måste vara
förberedd på när man besöker Pyhä.
Planläggningen av middagarna för nästa
år har säkert nog redan påbörjats, för
några enkla och vardagliga rätter är det
inte fråga om när man som skidmurare
visiterar Pyhätunturi. Väl mött den 14.
gången nästa vår!
TEXT OCH FOTO: GUNNAR NYSTRÖM, X
TYRGILS Frimurargolf
spelas torsdag 14.8.2014 på Virvik Golf (ViG) i Borgå.
Tävlingsformen är poängbogey i två serier, en för bröder och
en för följeslagare. Gemensam start sker kl. 10.00.
Efter spelet måltid och prisutdelning.
Anmälan till Lars Lindqvist, tel: 0400-422106 eller per
e-post: [email protected], senast 28.07.2014.
32
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
SCF-reception i Ordens stamhus på Blasieholmen
SCF ordnar en unik sammankomst i gr VIII i Stockholm i stamhuset lördagen den 8 november 2014
kl. 13.00. Efter sammankomsten gemensam brödramåltid i stamhuset. Sammankomsten leds av
KM Tom Waselius, R&K, och alla officierande ämbetsmän är Stor Capitlets egna ämbetsmän.
Vid sammankomsten recipierar 8 bröder från Stor Capitlet. Klädsel: Frack önskvärd!
Gemensamma resor ordnas från Vasa, Åbo, Mariehamn och Helsingfors, se nedan:
RESAN FRÅN VASA
RESAN FRÅN MARIEHAMN
fredag 7.11.2014
lördag 8.11.2014
kl 15.20 tåg Vasa-Åbo, via Tammerfors, ankomst kl 20.07
kl 20.55 avgår m/s Viking Grace till Sthlm
kl 07.45 avgår m/s Rosella till Kapellskär
kl 09.00 ankomst till Kapellskär
busstransport till Stockholm
visning av stamhuset
kl 13.00 sammankomsten i gr VIII med påföljande brödramåltid
kl 18.10 busstransport till Kapellskär
kl 20.00 avgår m/s Rosella till Mariehamn
kl 23.25 ankomst till Mariehamn
lördag 8.11.2014
kl 06.30 ankomst till Stockholm
kl 07.00 busstransport till Stamhuset / visning av stamhuset
kl 13.00 sammankomsten i gr VIII med påföljande brödramåltid
kl 18.30 busstransport från Stamhuset till Viking terminalen
kl 20.00 avgår m/s Amorella till Åbo
söndag 9.11.2014
kl 07.35 ankomst till Åbo
kl 08.30 tåg Åbo – Vasa, via Tammerfors, ankomst kl 13.22
Uppskattat pris 1) för bröderna från Österbotten är ca € 210,00.
I priset ingår tåget tur-retur, båten tur-retur i dubbelhytt, sjöfrukost på returresan (frukosten i Stockholm är inte inkluderad
och ätes tillsammans med Åbo-bröderna i land pga den tidiga
ankomsten till Stockholm), busstransporterna i Stockholm samt
brödramåltiden. Måltiderna ombord är ej inkluderade. Tillägg för
singelhytt € 90,00. Bindande anmälningar till br Bo-Erik Ekman,
[email protected], senast 15.7.2014.
RESAN FRÅN ÅBO
fredag 7.11.2014
kl 20.55 avgår m/s Viking Grace till Sthlm
lördag 8.11.2014
kl 06.30 ankomst till Stockholm
kl 07.00 busstransport till Stamhuset / visning av stamhuset
kl 13.00 sammankomsten i gr VIII med påföljande brödramåltid
kl 18.30 busstransport från Stamhuset till Viking terminalen
kl 20.00 avgår m/s Amorella till Åbo
söndag 9.11.2014
kl 07.35 ankomst till Åbo
Uppskattat pris 1) för bröderna från Åbo är ca € 140,00. I priset
ingår båten tur-retur i dubbelhytt, busstransporterna i Stockholm
samt brödramåltiden. Måltiderna ombord är ej inkluderade.
Tillägg för singelhytt € 90,00. Bindande anmälningar till br
Carl-Gösta Eklund, [email protected], senast
15.7.2014.
Uppskattat pris 1) för bröderna från Mariehamn är ca € 70,00.
I priset ingår båten tur-retur, busstransporterna i Stockholm samt
brödramåltiden. Måltiderna ombord är ej inkluderade. Bindande
anmälningar till br Randolph Bergendahl, randolph.bergendahl@
frimurarorden.fi, senast 15.7.2014.
RESAN FRÅN HELSINGFORS
fredag 7.11.2014
kl 17.30 avgår m/s Mariella till Stockholm
kl 18.00 gemensam middag i Food Garden
lördag 8.11.2014
kl 07.30 frukost i Food Garden
kl 10.00 ankomst till Stockholm
kl 10.30 busstransport till Stamhuset
visning av stamhuset
kl 13.00 sammankomsten i gr VIII med påföljande brödramåltid
kl 18.30 busstransport från Stamhuset till Viking terminalen
kl 20.00 avgår m/s Amorella till Åbo
söndag 9.11.2014
kl 06.30 sjöfrukost
kl 07.35 ankomst till Åbo
kl 08.30 tåg Åbo – Helsingfors, ankomst 10.58
Uppskattat pris 1) för bröderna från Helsingfors är ca € 240,00.
I priset ingår båten Helsingfors – Stockholm och Stockholm – Åbo
i dubbelhytt, middagen på utresan samt frukost på tur- och returresan, tåget Åbo – Helsingfors, busstransporterna i Stockholm
samt brödramåltiden. Tillägg för singelhytt € 90,00. Bindande
anmälningar till br Göran Westerholm, goran.westerholm@
frimurarorden.fi, senast 15.7.2014.
1) Slutligt pris meddelas då vi vet antalet bröder som deltar från respektive ort.
Vänligen notera att alla tider är lokala tider!!!!
Till alla anmälda bröder skickas ett personligt brev/e-post under augusti med slutligt pris och betalningsanvisning samt
övrig nödvändig information angående resan och sammankomsten.
Eventuella frågor besvaras av: Guy Catani, 0400-447890, [email protected], Göran Westerlund, 040-5009802,
[email protected] och Kurre Krogell,0400-548953, [email protected].
Broderligen välkomna med på denna unika sammankomst!
Guy Catani, DKM
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
33
Fritid
Dags att gnugga kryssknölarna igen...
Broder Rolf Söderback har lagom till sommaren skapat ett nytt kryss. Vill du delta i tävlingen om ett
pris ska du sända in lösningen med ditt namn och adress senast den 20 juli 2014 till:
Rolf Söderback, Skarpansvägen 23 A 6, 22100 Mariehamn.
Lösning och segrare publiceras i nummer 3/2014 av Föreningsbandet. Priset kommer på posten.
SYSTER
FÖR ÅRA
TILL
ELEKTROENCEFA-
WELLAMO
TJÄNLIG
LOGRAM
TOR-LEIF
NORD
ÄR BM
IBLAND
DEN ENA
STENEN
ÄR DEN...
VÄRLDSTRÄD
FÖRSTA
RADIKAL
TRE LIKA
KLONADE
LÅNGA
DÄGGDJUR
TONER
SPRIT
EFTER
TONEN E
EX
HÖJT MED
HALVT
STEG
MÅTTENHET FÖR
MASSA
RHS ©
2014
KORT
RADON
GÅNGER
RIKTNING
DET ENL.
LE PONTE
JOULE
TÄTORT
FEL I
PC:N
I SALT
NÄRA
FALKÖPING
KOMMUN
STÅTHÅLLARE
DVS. I
KÖLN
ÖDSLA
MED
STAT
GRÄNSAR
ALBANIEN
DATAARKIV
TILL BURUNDI
TYSK
DESS VAR
OLYCKSBARN
BIDLOD
ÄR VISSA
TILL RHEN
FISKAR
PRYDA
RASLAG
ÅLAND
EXTRA
LYDIGARE
FOGDE
PENNY
SKOLA
TERIUM
KARAT
ÄRKE
BLOMMA
ÄLDRE
DEN YNGRE
KAN SNÖ
BLI
FÖRAKT
VID SÅDAN
BLI AV
SATT BARDEN
VIK
GLÄDJE
DRYCK +
ALKOHOL
PING-PONG
AUSTRIAN
TYP
AV
KORS
KORT
AIRLINES
EDERS
STRONT-
DIFTONG
ÄR BRA I
DAMMATTO-
TUSEN
I ROM
FÖRR
PIKTER
HAR
VANDA
ALFA
SLUT
KÖPTE
FACIT
1966
34
MINIS-
KAN
GYMNAST
KAN MAN
SUGARE
SLÅS I OS
RYSK ÄTT
HALSVÄN
IONA
ENGELSK
GOSSE I
ORDEN
SLOTTS-
VERBAL
BL.A. PÅ
TALLTYP
MÅNÄNGEL
TORR
URSKILJER
FINNS
DIFTONG
SSS
SKYE
LADY
FARKOST
ALLA "GÖRA"
FÄRGÄMNE
4DE TONEN
LIKA
DANT
IUM
KNOP
ETTA
MÅTT PÅ
KLÄDER
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
TON
KARAT
DAG
RHS ©
2014
OK !
A
B
RHS
©
2014
T
E
M
P
E
L
V
R
I
D
E
R
Å
A
*
*
R
I
S
C
F
*
D
P
M
*
A
N
D
Å
U
*
B
O
A
S
O
B
E
R
S
*
B
*
L
E
T
Y
G
L
A
R
*
*
R
N
A
N
*
Ä
S
S
A
G
L
*
A
N
S
E
S
R
*
P
U
T
T
*
A
M
E
N
I
E
*
H
E
M
M
A
M
A
T
C
G
*
K
*
L
Ä
*
O
M
T
A
*
T
E
N
N
*
S
T
*
A
T
L
E
F
O
T
A
T
*
Ö
E
D
A
*
B
T
*
*
K
A
F
*
H
U
A
N
*
A
E
R
O
*
R
Å
N
Ä
S
*
K
O
H
I
N
R
E
D
D
E
*
U
S
*
I
O
*
Ä
B
E
S
K
O
W
*
E
*
T
A
*
D
T
S
O
M
T
*
L
D
*
I
T
E
S
H
Ö
G
T
I
D
RHS
©
2014
U
R
O
*
*
T
*
M
I
N
N
*
H
T
O
T
I
L
L
Lösningen till krysset i nr 1 • 2014
Som inlämnare av rätt lösning och därmed även vinnare
i kryss nr 1/2014 har dragits br Berndt-Johan Limnell,
Grankulla. Priset kommer på posten. Vi gratulerar!

Käre Gud,
Vem ritar linjerna runt
jordens länder?
- Jane
Intressanta
dokument
för envar att läsa!
På Ordens hemsida, www.frimurarorden.se, finns
dokument som du kan läsa, ladda ner på din da­
tor och printa. Logga in med din SFMO-id (se ditt
medlemskort) och ditt lösenord, klicka på ditt namn
och välj ”Ordens trycksaker” från den meny som
då öppnar sig.
Här finner du följande olika trycksaker i PDF-format
för nedladdning.
1. Svenska Frimurare Ordens värdegrund –
”Frimurarträdet”
2. Broschyr för klädsel i loge
3. Ordens informationsbroschyr
4. Information till Faddrar
5. Förvandlingens stund – inför begravningen
Matrikel
2014–2015
MATRIKEL
STOR CAPIT
LET I FINLA
ND
Årets matrikel utkommer
i medlet av augusti och
sänds hem till alla medlemmar.
Arbetsåret 2014–20
15
LXIX
För den som önskar ett extra exemplar erbjuder vi
det mot en avgift om 7 euro om matrikeln avhämtas
från Nylandsgatan. Hempostad kostar den 10 euro.
Beställningar kan ges till Ordens kansli, adress
Stor Capitlet i Finland, Nylandsgatan 9 F, 00120
Helsingfors eller via mail [email protected].
Skaffa dig en frimurarvimpel till sommaren!
Vimpeln har formen av en så kallad husbondevimpel
50 x 400 cm och passar till de flesta flaggstänger.
Vimpeln kan, till skillnad från vår nationsflagga, vara
hissad dygnet runt hela året om man så önskar.
Beställning görs per e-post:
[email protected] eller per
telefon 040-531 2383.
Priset för vimpeln är 50,00 euro plus fraktkostnader.
Fakturan skickas tillsammans med vimpeln.
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
35
Antagna bröder
Antagna till S:t Johannes logen S:t Augustin
36
Antagna till S:t Johannes logen S:t Henrik
Diplomekonom
Lars Mikael HOLMSTRÖM
Född:
30.10.1951 i Helsingfors
Faddrar:
Krister Santanen
Tom Turja
Telefon:
040 544 335
Recipierat:06.02.2014
Flygledare
Kari KERKE
Född:
11.08.1965 i Reso
Faddrar:
Ralf Juslin
Ilkka Aho
Telefon:
040 552 4192
Recipierat:14.11.2013
Studerande
Åke HÄRMÄLÄ
Född:
24.07.1979 i Vanda
Faddrar:
Göran Härmälä
Bengt Hellström
Telefon:
040 703 4202
Recipierat:07.02.2014
T.f. kontorchef
Fredrik LINDBLOM
Född:
02.10.1976 i Kimito
Faddrar:
Kenneth Jönsson
Tom Simola
Telefon:
040 580 7102
Recipierat:05.12.2013
Ekonomiemagister
Carl-Erik SANDELL
Född:
25.01.1983 i Vanda
Faddrar:
Bengt Hellström
Jonas Manlmström
Telefon:
050 376 1983
Recipierat:07.02.2014
Ungdomsarbetsledare
Patrik SUNDELL
Född:
20.07.1980 i Pargas
Faddrar:
Henric Schmidt
Georg Uppman
Telefon:
0400 798 848
Recipierat:18.01.2014
Riskanalytiker
Jori RAUTALAHTI
Född:
30.06.1987 i Villmanstrand
Faddrar:
Justus Bergman
Dick Lundell
Telefon:
040 775 4575
Recipierat:06.03.2014
Äldre konstapel
Jonathan KAJANDER
Född:
01.07.1989 i Åbo
Faddrar:
Jukka Noopila
Christer Sundström
Telefon:
0500 704 170
Recipierat:18.01.2014
Service Business Manager
Peter LINDHOLM
Född:
14.12.1959 i Borgå
Faddrar:
Niklas Zitting
Joakim Zitting
Telefon:
044 299 2422
Recipierat:07.03.2014
Sjöbevakare
Gustav Mikael Håkan GYLLENBERG
Född:
04.03.1988 i Pargas
Faddrar:
Bo Gyllenberg
Robert Stolpe
Telefon:
040 832 3634
Recipierat:03.02.2014
Verkställande direktör
Mikael BÄCKMAN
Född:
06.11.1962 i Helsingfors
Faddrar:
Henrik Nordell
Ralf Eklund
Telefon:
0400 406 266
Recipierat:27.03.2014
Psykolog
Jarkko SJÖBLOM
Född:
07.10.1946 i Åbo
Faddrar:
Christopher Schmidt
Kenneth Jönsson
Telefon:
040 847 9015
Recipierat:06.02.2014
Studerande
Johannes HANHIROVA
Född:
12.04.1990 i Helsingfors
Faddrar:
Jorma Liikamaa
Jari Johansson
Telefon:
040 160 2668
Recipierat:27.03.2014
Lektor
Tommy NYMAN
Född:
14.09.1968 i Jakobstad
Faddrar:
Robert Stolpe
Bo Gyllenberg
Telefon:
044 762 3228
Recipierat:27.02.2014
Medicine kandidat
Richard LUNDELL
Född:
06.06.1987 i Helsingfors
Faddrar:
Justus Bergman
Dick Lundell
Telefon:
050 358 5689
Recipierat:28.03.2014
Filosofie doktor
Egon NORDSTRÖM
Född:
08.01.1957 i Pargas
Faddrar:
Lars-Henry Björklund
Georg Uppman
Telefon:
040 962 3360
Recipierat:03.04.2014
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Antagna till S:t Johannes logen Korsholm
Ingenjör
Markus Kristian OLANDER
Född:
05.06.1971 i Helsingfors
Faddrar:
Mats Östergård
Jarl Söderholm
Telefon:
050 334 1549
Recipierat:31.01.2014
Företagare
Patrik Christian KANERVA
Född:
03.04.1975 i Korsholm
Faddrar:
Kim Asplund
Björn Båsk
Telefon:
050 495 9880
Recipierat:21.02.2014
Ingenjör
Carl Magnus PERSSON
Född:
08.02.1982 i Stockholm
Faddrar:
Johnny Kakkuri
Jesper Wikström
Telefon:
050 309 5411
Recipierat:28.03.2014
Direktör
Andreas LINDROOS
Född:
22.04.1982 i Vasa
Faddrar:
Joakim Strand
Jarl Söderholm
Telefon:
050 426 2616
Recipierat:11.04.2014
Antagna till S:t Johannes logen Ledstjärnan
Planerare
Lasse SELANDER
Född:
03.02.1958 i Mariehamn
Faddrar:
Ralph Salo
Torbjörn Eliasson
Telefon:
0457 086 0187
Recipierat:11.12.2013
Ingenjör
Ulf HAGSTRÖM
Född:
13.05.1969 i Jomala
Faddrar:
Edgar Vickström
Kaj Jansson
Telefon:
040 556 9270
Recipierat:08.01.2014
AO-chef
Mikael MÖRN
Född:
09.01.1965 i Mariehamn
Faddrar:
Stig Dreijer
Göran Hansen
Telefon:
040 769 2894
Recipierat:12.02.2014
Senior projektingenjör
Sune MANSELIN
Född:
03.03.1961 i Sund
Faddrar:
Kjell Manselin
Bengt Andersson
Telefon:
040 708 9328
Recipierat:05.03.2014
Köpman
Nils LUNDBERG
Född:
19.09.1942 i Trosa
Faddrar:
Karl-Erik Williams
Karl Fagerlund
Telefon:
0457 042 9085
Recipierat:26.03.2014
Antagna till S:t Johannes logen S:t Peder
Vägmästare
Nicklas GUSTAFSSON
Född:
21.09.1972 i Falun
Faddrar:
Hans Kronholm
Leif Nyström
Telefon:
050 557 5337
Recipierat:17.01.2014
Teknisk chef
Börje ERIKSSON
Född:
01.06.1953 i Jakobstad
Faddrar:
Trygve Kummel
Hans Kronholm
Telefon:
040 585 2429
Recipierat:21.02.2014
Disponent
Sami SAARNISTO
Född:
30.09.1986 i Karleby
Faddrar:
Gert Nyström
Johan Backlund
Telefon:
040 173 0945
Recipierat:11.04.2014
Antagna till S:t Johannes logen Tyrgils
Major
Mats Wigert
Född:
20.05.1969 i Enköping
Faddrar:
Kjell Törner
Christer Blomberg
Telefon:
050 495 2131
Recipierat:23.04.2014
Antagna till S:t Johannes logen Axel Gabriel Leijonhufvud
Lektor
Bo Anton SJÖHOLM
Född:
28.11.1970 i Dragsfjärd
Faddrar:
Sture Lindholm
Anders Lindström
Telefon:
041 544 3396
Recipierat:29.01.2014
Kaptenlöjtnant
Stefan Anders SUNDSTRÖM
Född:
25.07.1968 i Ekenäs
Faddrar:
Timo Laurila
Peter Lindblom
Telefon:
044 557 2686
Recipierat:26.02.2014
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
37
SYMBOLENS LADIES NIGHT
Sjömurarträffen 2014
Fredagen den 17 oktober kl 19.00 anordnar
Frimurar­klubben Symbolen Ladies Night.
Festplatsen är stiliga festsalen G-18, Georgs­gatan 18 i Helsingfors. Tre rätters middag, tal
och sång till kvinnan. Dans till levande musik.
Festen är öppen för Ordens samtliga bröder
med damer. Kuvertpriset är 65€/pers.
Klädsel: Festdräkt.
Sjömurarträffen arrangeras lördagen den 19 juli på
Nagu Brännskär, 60.05.18 N 21.58.64 E. Härbärge
för bilburna på närbelägna Kirjais kurscentrum
för max. 13 personer i 2 och 4 personers rum.
Båttransport till Brännskär ordnas från och till
Kirjais småbåtshamn.
Anmälningarna emotses inom juni månad
till [email protected] eller
mobil 040-8301641. Detaljerat program och
betalningsanmodan sänds till de anmälda.
OBS! Platsernas antal är begränsat.
Frisem 2015 i Grad VIII
Seminariet hålls lördagen den 14 mars 2015
i Ordenshuset i Helsingfors, Nylandsgatan 9,
kl. 9–18. Programmet består av föredrag och
grupparbeten. Planeringskommittén kan med
glädje meddela att Tom Waselius och Ulf Lind­
gren ställer upp som gästföreläsare. Avgiften
för lördagens program är 35,- €.
Programmet inleds kl 13.00 och består bl.a.
av föredrag om skärgårdsliv och Brännskärs
historia av författaren Anders Fagerlund. Vår värd
på Brännskär Lennart Söderlund berättar om
träbåtsbygge och sin verksamhet att designa och
skapa träföremål. Gemensam måltid i strandboden
med sång och sjömurarfrågesport. Pris för mål­
tiden är 35 euro/vuxen och 15 euro för barn
under 14 år. Till måltiden medtages egna drycker.
Login på Kirjais kurscenter kostar 30 euro per
person för en natt exclusive mat.
Anmälningar till [email protected],
tel. 040 500 4787, som bekräftas genom in­
betalning av måltid jämte eventuell logi på
Aktiakontot FI15 4055 0011 741358 / Föreningen
Granatenhjelm rf senast 15.6. Ange namn och
deltagarantal vid inbetalningen. Observera att
kontot ändrats från tidigare år! Meddela i samband
med anmälningen telefon, e-postadress, båtens
typ, storlek och djupgående. Deltagarantalet är
begränsat, så anmäl i god tid! Sjömurarflaggan
får vara hissad på vägen till Brännskär och under
träffen, men halas vid avresan.
Den 13 mars, kvällen före seminariet, hålls
en sammankomst med reception i Grad VIII.
Särskilt de som fått kallelse till denna reception
kan ha stor glädje av att delta i seminariet.
K-G Sandelin, X, T i SCF,
ordf. i planeringskommittén
Foto: Krister Santanen
38
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
Översekreteraren informerar
Ordens Stormästare (OSM)
– har förlängt Tom Waselius, R&K, KM SCF, förordnande som ledamot av Stora Landslogens Magistralråd från och med den 1 februari
2014 till och med den 31 december 2016.
– har kallat Stormästaren för Storlogen för Fria och Antagna murare i Finland Juhani Vuori till hedersmedlem av SFMO.
Receptioner i Stor Capitlet i Finland
Grad IX 25.1.2014
Niclas Salingre
Ilkka Sirén
Max Gylling
Johnny Kakkuri
Peter Werthmann
Timo Rautamo
Henrik Teir
Johan Backlund
Esbo
Vasa
Tammerfors
Vasa
Ekenäs
Vasa
Helsingfors
Karleby
Grad X 15.2.2014
Arthur Nikander
Gunnar Norrlund
Peter Lindberg
Lars Gunnar
Håkan Westergård
Klas Sandås
Klas Silfverberg
TorBjörn Sonntag
Mariehamn
Vasa
Åbo
Jakobstad
Mariehamn
Jakobstad
Mariehamn
Vörå
Grad VII 26.2.2014
Kenneth Sandberg
Frank Eriksson
Kai Laakso
Borgå
Kimito
S:t Karins
Tom Simola
Tore Bäckström
Leif Ginman
Kimito
Göteborg
Pargas
Grad IX 15.3.2014
Jan Gehlin
Jukka Noopila
Karl-Henrik Kurtén
Johan Svahnström
Rabbe Österholm
Nils Fagerlund
Knut Forsblom
Kenneth Jönsson
Jari Johansson
Martin Holmström
Skarpnäck, Sverige
Åbo
Högbacka
Lillandet
Esbo
Pargas
Åbo
Halikko
Esbo
Ekenäs
Grad VII 9.4.2014
Rickard Skog
Jan-Erik Berglund
Ralf Lindström
Christian Ivars
Peter Achrén
Mikael Granholm
Henrik Hasselblatt Åbo
Kastelholm
Nivelax
Åbo
Helsingfors
Åbo
Åbo
Grad VII 14.3.2014
Jan Stenman
Kim Viitala
Jesper Wikström
Niklas Karlström
Karleby
Karleby
Kaskö
Korsholm
Receptioner i Österbottens Stewardsloge
Grad VII 24.1.2014
Peter Råstu
Joakim Laxåback
Janne Grahn
Kaj Kankaanpää
Kim Westerlund
Vasa
Karleby
Karleby
Kristinestad
Vasa
Utmärkelser inom Stor Capitlet i Finland
PBF Göran Wide, X, 29.1.2014 och Bo Kronqvist, X, 7.3.2014
SCFF: Ben Svenfors, X, 7.3.2014
Brödraskapets Förtjänstmedalj:
Nr 151 Kurt Krogell, X, 5.3.2014
Utnämningar inom Stor Capitlet i Finland
Till Datasäkerhetschef har utnämnts John Hassel, III
Till Webmaster (fördelningens hemsida) har utnämnts Bengt Klemets, X, Info A SCF
Föreningsbandet nr 2/2014 • Juni 2014
39


 ­ €‚ƒ‚„„‚…†‚‚
‡
­ €‚ƒ‚„„‚…†‚ˆ
‰‰‰Š‹ 
‡ŠŒ­
Axtours.ax
är en fullservice resebyrå, med bokning av flyg, hotell,
transfers och tåg/båtbiljetter för både privat- och
affärsresenären. Vi samarbetar med olika specialiserade
researrangörer och kryssningsrederier.
Välkommen att ta kontakt för att diskutera era önskemål.
Axtours.ax
Ålandsvägen 36
22100 Mariehamn
Tel 018 - 51213
[email protected]
www.axtours.ax
Tryck: Paino-Kaarina, S:t Karins, 2014 Uppl. 1700 ex.
Vi hjälper gärna till att arrangera gruppresor för
föreningar, organisationer och företag, vare sig det är en
mindre eller större grupp som önskar ta sig ut i världen för
att se det som passar dem. Vi producerar hela eller delar
av er gruppresa, enligt överenskommelse.