Transcript här - 100xKulturarv

.
:
:
Foremal i utstallningen
:
karlets tysta poesi
:
.
14 juni - 17 augusti. 2014 pa Vetlanda Museum
Utstallningen ingar i 100xKulturarv
I ���������� ���
Kyrkogatan 31
574 31 Vetlanda
Telefon: 0383-97352
Öppet:
tisdag 10-16
onsdag-söndag 12-16
www.jkpglm.se
Kärlets tysta poesi
Vetlanda museum, sommaren 2014
Utställningen är en del av projektet 100xKulturarv vid Jönköpings
läns museum. De flesta föremålen är ur länsmuseets samlingar,
några undantag finns. En vas av John-Orwar Lake och ett fat av Leon
Simonsson är ur Vetlanda museums samlingar. Några föremål är
inlånade från privatpersoner.
Kärlets tysta poesi utforskar kärlformen och förhållandena mellan
arkeologisk keramik, bruksgods och konstgods.
En keramikkännare, en arkeolog och en keramiknörd. Tillsammans har
vi lyssnat på keramiska kärls tysta poesi i Jönköpings läns museums
samlingar.
Vi har gjort urval utifrån våra känslor, en känsla av poesi genom form
och funktion. Urvalet är inte representativt, varken historiskt, tekniskt
eller materialmässigt, men det ger en inblick i vad som kan dölja sig i
ett museums föremålsarkiv.
Urvalet skildrar även en resa. Tillsammans har dessa föremål fått
komma ut i dagsljuset för att sedan ge plats åt nya urval. Dessa pärlor
kommer då att resa vidare till andra platser innan de flyttar tillbaka in
i föremålsarkivet och fortsätter sin resa in i framtiden.
Gravkärl från tidig
bondestenålder
Gravkärl från mellersta
järnåldern
Kärlet hittades på Dunkehalla i Jönköping
någon gång under det tidiga 1900-talet. Det
är från tidig bondestenålder och låg i vad
man tror var en så kallad flatmarksgrav.
Denna delvis hoplimmade kruka med
handtag kommer från ett mindre gravfällt
med domaringar och andra stensättningar
i Örsbyholm, Sävsjö kommun. Själva
graven där kärlet påträffades var en skadad
domarring där det också hittades brända ben
och en järnkniv.
Ca 4000-3000 f. Kr
Troligtvis har kärlet haft en hög trattformad hals men idag är det bara den lilla
skålformade nederdelen som är bevarad. Kärlet har antagligen innehållit mat
som den döde skulle ha med sig på sin resa till dödsriket. Gravkärlet hittades
tillsammans med en flintyxa.
Ca 350-500 e. Kr.
Gravkärl från mellersta
järnåldern
Gravkärl från sen
bondestenålder
Gravkärlet hittades 2008 i en kvadratisk
stensättning i ett gravfällt med över 50 stycken
gravar och resta stenar av olika slag.
För snart 100 år sedan hittades detta gravkärl
i ett grustag i Värnamo kommun, vid sjön
Vidösterns västra strand.
Ca 200-400 e. Kr.
Stensättningen visade sig vara en barngrav.
Krukan, som var en av många gravgåvor, tros
ha innehållit mat till den döde. Av skelettet återstod bara mörkfärgningar i
jorden, men barnet lär inte ha varit speciellt gammalt då skelettet mättes till att
vara ca 60-70 cm långt.
Ca 2800-2300 f. Kr.
Kärlet har tillsammans med en flintmejsel
tolkats som gåvor till den avlidne. Andra
fynd från platsen visar på att man har bott och levt i direkt anslutning till
gravsättningen.
Gravkärl från yngre
bronsålder
Gravkärl från mellersta
järnåldern
Skålen är öppen med insvängd
mynningskant, plan botten och glättad
utsida. Den hittades 1992 i Vaggeryds
kommun, i en grav (en rund stensättning)
från yngre bronsåldern. Skålen stod placerat
i mitten av graven och tros ha innehållit mat
eller dryck till den döde. I graven hittades också en stenpackning och under den
ett brandlager med brända människoben.
Urnorna påträffades 1971 i järnåldersgravar
intill den berömda bronsåldershögen i
Sagaholm, Jönköpings kommun. Gravkärlen
har båda från början innehållit brända
människoben.
Ca 800-500 f. Kr.
Gravkärl från äldre
järnålder
Ca 500-200 f. Kr.
Krukan, som innehåller brända människoben,
hittades i en grustäckt på Visingsö 1955.
Över kärlet låg ett lock i form av en stenflisa.
Tillsammans med krukan hittades också
ytterligare tre stycken lerkärl. Av dessa var
två så illa däran att inget kunde tas tillvara medan enbart en skärva och ett öra
finns kvar av den tredje.
Ca 350-500 e. Kr.
Gravarna där kärlen hittades var runda,
uppbyggda av sten och var mellan tre och
fem meter i diameter. Urnorna hittades
under stenpackningen tillsammans med
gravgåvor som yxa, sax och knivar i järn,
bronsspännen mm.
John-Orwar Lake
Bengt Friberg
John-Orwar Lake föddes i Helsingfors.
Efter krigstjänsten utbildade han sig vid
Konstindustriella läroverket och Fria
Målarskolan. I Stockholm fortsatte han sin
utbildning bl a på Konstakademien. I början
av 1950-talet sökte han sig till Ekenäs bruk.
Han flyttade till Vetlanda och 1953 blev han
en av glasbrukets ledande formgivare.
Bengt Friberg började sin karriär som drejare på Höganäs men kom 1934 till
Gustavsberg. Han var mycket skicklig hantverksmässigt men hade inte några
direkta konstnärliga ambitioner i början av karriären, detta kom dock att ändras.
Han var en mästare glasyrer och utvecklades till en självständig formgivare. Han
gjorde konstnärlig debut 1941.
1921-2007
Lake efterlämnade en mångsidig produktion, han har formgivit dryckesserviser,
vaser och skålar, prydnadsföremål och reliefer. Han var även en skicklig
bildkonstnär. I utställningen visas en av hans vaser, ett tillägg i utställningen från
Vetlanda museums samlingar.
Carl-Harry Stålhane
1920-1990
Carl-Harry Stålhane kom till Rörstrand 1939,
bara 19 år gammal och kom att bli en av
de ledande konstnärerna vid fabriken. Han
utbildades senare vid Isaac Grünewalds
Målarskola 1943-1946, därefter vid i Paris
1947-1948. År 1948 visade han sina första
verk i stengods. Han utvecklades till en
mästare på just detta och tog över som
ledande konstnär efter Gunnar Nylund.
Stålhane arbetade även som lärare på
Konstindustriskolan i Göteborg 1963-1971.
Det typiska för Stålhane är ett kraftfullt
och jordnära formspråk. Hans verk från
1960-talet tenderar att vara mer rustikt och
mindre formellt med en utformning som kan
beskrivas som demonstrativt naturligt.
1899-1981
Friberg arbetade i allt från miniatyrstorlek till stora golvpjäser, men formen
var hela tiden klassisk och kraftigt inspirerad av det kinesiska stengodset från
Songdynastin.
Francesca Lindh
Pablo Picasso
En italiensk/finländsk keramiker.
Francesca kom till Finland som
16-åring. Hon studerade vid Liceo
Artistico delle belle Arti i Rom och
vid Konstindustriella läroverket i
Helsingfors.
En relativt okänd sida av Picasso är hans keramik. Från 1948 fram till sin död
formgav han mer än 600 dekorer och föremål för keramikverkstaden Madoura i
Vallauris, södra Frankrike. Föremålen är uttrycksfulla och bär ofta kopplingar till
Medelhavets kultur och antikens myter.
1931-
1881–1973
Lindh var under en tid knuten
till Arabia, varvid denna skål är gjord. Hon är känd för sin innovativitet och
djärvhet, hennes verk präglas av en organisk känsla med jordnära färger och
slingrande dekorelement.
Wilhelm Kåge
1889-1960
Wilhelm Kåge var konstnärlig ledare vid
Gustavsberg 1917-1949. Han var en pionjär
och ikon inom svensk keramik. Kåge startade
förenklingen av Gustavsbergs formspråk.
1926 började han experimentera med
högbränd starkeldskeramik. Det speciella
Farstagodset, ett gods med egenskaper som
påminner om stengods, var något som Kåge
utvecklade under sin tid vid Gustavsberg.
Hans konst kan beskrivas som kraftfull och
jordnära. Det asiatiska formspråket var en
stor källa till inspiration, samtidigt har Kåge i
sina verk en tydlig svensk karaktär.
Kaffekannan tillverkades av
Gustavsberg 1925-1935.
Picassos skicklighet i att fånga sina motiv med snabba linjer och drastiska
förenklingar får fullt utlopp i keramikpjäsernas målade och ristade dekorer. På
faten i utställningen finns ansikten och tjurfäktningsscener. Picassos omfattande
keramikproduktion är ett exempel på hur modernismens konstnärer gärna
rörde sig utanför bildkonstens traditionella ramar och gick in i konsthantverkets
område.
Gravkärl från mellersta
järnåldern
Friedl HolzerKjellberg
I samband med stubbrytning vid Torsa
stenar i Nässjö kommun fann man i en av
domarringarna detta lerkärl. Den var fylld
med brända människoben. Gravgömman låg i
stenkretsens centrum och var täckt av en flat
sten, en locksten.
Friedl Holzer-Kjellberg föddes i
Österrike men flyttade till Finland
1924 på uppmaning av sin syster.
Året därpå fick hon jobb på Arabia.
Hon arbetade där tills hon gick i
pension.
Ca 300-500 e. Kr.
Gravkärlet är mycket typiskt för tidsperioden och har daterats till mitten av
järnåldern och i skiftet romersk järnålder och folkvandringstid.
1905-1993
Karaktäristiskt för Holzer-Kjellberg var kopparglasyrer i starka färger som hon
började med på 1940-talet. Röda oxblodsfärger och turkosa påfågelglasyrer var
färger som hon själv blandade fram, ofta i samarbete med laboratoriechefen på
Arabia.
Där fanns också en liten gasugn som lämpade sig för reducerad bränning vilket
antagligen framhävde färgerna vid bränningen.
Terrin med lock
Tekanna
Terrinens ursprung är okänt men finns
liknande tillverkade vid Rörstrand och
Marieberg. Den har en dekor bestående av
gåshuddekor (reliefmönster med ”noppor”)
indelad i fält och pryds med en vinranka
på locket med en knopp formad som en
grönsak.
Var denna kanna är tillverkad är okänt, men
det är möjligt att det är i Storbritannien. Den
är med säkerhet gjord under 1800-talet,
det tyder den mässingsfärgade glasyren och
kombinationen med den blå dekoren på.
1700-tal
Terrinen har blivit lagad vid flera olika
tillfällen, benen är limmade medans sprickan i själva terrinen är lagad med
metallstift.
1800-tal
Alf Wallander
Montern under Delfiner i vågor
Målaren, konsthantverkaren och formgivaren Alf Wallander var mångsidig
och uppslagsrik. Han inledde sin bana som målare. Inom detta blev han känd
för framförallt sina pasteller präglade av ett stort socialt engagemang. Sin
stora gärning gjorde han inom svenskt konsthantverk som pionjär för den
nya jugendstilen som växte fram under 1890-talet. År 1896 blev Wallander
Rörstrands förste konstnärlige medarbetare och året därpå hade han en egen
avdelning med konstkeramik på Stockholmsutställningen.
Kaffekannan med lila blommor och koppen med dvärgen från Snövit och de
sju dvärgarna är antagligen delar ur dockserviser. I denna monter finns även
de två faten med ödlor, insekter och ormar, ett salvekrus från 1700-talet och
två små muggar, ”För en snäll gosse” och ”För en snäll flicka”.
1862-1914
Fatet med fiskarna är ett praktverk av Alf Wallander. Det är gjort under
1900-talets början och går att hitta i andra färgsättningar. Det kallas Delfiner i
vågor. Alf Wallander var en av våra största jugendkonstnärer och både färgerna
och rörelsen i fatet speglar det tydligt.
Många av föremålen i montern är leksaker. Miniatyrservisen i guld och
miniatyrtekopparna har antagligen varit till ett dockskåp från 1800-talet.
Salvekrus
1700-tal
Det lilla gröna kärlet är ett så kallat salvekrus och
kommer från kvarteret Ansvaret i Jönköping. Det
har daterats till slutet av 1700-talet.
Salvekrus var vanliga från slutet av 1600-talet
och under hela 1700-talet. Det har innehållit
salva eller någon annan dyrbar produkt som bara
krävde ett litet förvaringskärl.
En snäll gosse och en snäll
flicka
1800/1900-tal
På den rosa och den vita koppen står det ”För en
snäll gosse” och ”För en snäll flicka”. Instinktivt
med moderna ögon kan man tro att koppen som
är till den snälla flickan är den rosa och gossen
ska ha den vita, men här är det tvärt om. Det är
den rosa koppen med gulddetaljer som är till en
snäll gosse.
Majolikafat
Koppar och kannor
Tekoppar, kaffekannor, muggar, moccakoppar. I montern
finns lite av varje, men allt är kopplat till varma drycker.
Te- och kaffedrickande har varit en del av den europeiska kulturen sedan
1700-talet. Vi är nog många idag som vaknar först efter den där första koppen
kaffe. I montern med koppar och kannor går det alltid att hitta något man själv
känner igen och har egna minnen till, men också något man aldrig sett tidigare.
Detta är en sannolikt en kaffekanna men
det kan även vara en tekanna. Den är gjord
någon gång under 1700-talet.
Kannan verkar ha varit en omtyckt ägodel.
Den har många lagningar och någon gång har
locket försvunnit. Antagligen har kannan varit
med om ganska mycket under sina 300 år.
Kaffekannor, tekannor och chokladkannor
skiljde sig distinkt åt i utseende under
1700-talet. De följde samma formspråk som redan fanns för silverkannorna
eftersom keramik var ett nytt material för finare föremål. Det var strävan efter
att kunna tillverka porslin, som i Kina, som drev keramikens utveckling framåt.
Cirka 1870-tal
Manuel Mafra (1829-1905) grundade 1860 en
porslinsfabrik i Caldas, Portugal. Han tog fram en
stil med ormar, ödlor och insekter samt fiskar,
kräftor, grodor och lokal fauna.
Stilen var mycket inspirerad av den franska
renässanskeramikern Bernard Palissy och blev
mycket populär och kopierades flitigt bland de
caldanesiska krukmakarna. Mafras höga tekniska
kvalitet på glasyrer var mycket uppskattat och av
världsklass.
Kaffekannan är gjord i Norge, antagligen
under 1960-talet av Figgjo Fajanse. Dekoren
heter Saturn och formen på kannan är även
den inspirerad av rymden.
Den norska keramiken är inte lika vanlig
i Sverige som den inhemska och den
finska. När det gäller industridesign är
Norge framförallt känt för att man var, och
fortfarande är, väldigt skickliga på emalj.
Temuggen är har dekoren Amanda och
tillverkades vid Rörstrand 1968-1977.
Dekoren på koppen heter Rococo och
tillverkades av Gustavsberg 1892-1927. Formen
på koppen och fatet är enkel men dekoren
innehåller många dekorelement hämtade från
just rokoko-perioden.
Det är okänt hur gammal koppen är och var den
är gjord. Den är kanske från tidigt 1800-tal.
Detta är en av de anonyma kopparna i
utställningen. Denna är märkt med ”made in
ceschoslovakia”, alltså Tjeckoslovakien.
Koppen är från 1930-talet och kommer från
Riksdagsrestaurangen, det är var initialerna RDR
står för.
Kaffekoppen är gjord vid Den Konglige
Porcelainsfabrik i Danmark, stämpeln antyder
att den är gjord mellan 1850 och 1884. En sak
som utmärker fatet är att det inte finns någon
nedsänkning för koppen, utan det är mer som en
assiett.
Koppen är dekorerad med nymfer och antagligen
gjord under sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.
Koppen bär texten ”Oscar Sweriges
och Norriges kronprins” och på fatet
står ”Josephine Sweriges och Norriges
kronprinsessa”.
Koppen och fatet är antagligen gjorda i
början av Oscar och Joseophines tid som
kronprins och kronprinsessa, alltså kort
efter 1822.
I utställningen finns både en tekopp och en
kaffekopp ur Blå eld, de tillverkades under
perioden 1950-1971 av Rörstrand och är
formgivna av Hertha Bengtson.
Kaffekoppen är typisk för 1800-talet,
både i form och dekor. Dekoren
tillverkades av Gustavsberg 1840-1870.
Dekoren påminner mycket om det
klassiska mönstret Willow.
Formen på kaffekoppen står Kaj Franck bakom
men dekoren är av Raija Uosikkinen och kallas
Ali. Den är tillverkad av Arabia men okänt när,
antagligen under 1960- och 1970-talen.
Denna mugg är tillverkad av Villeroy
and Boch under 1880- eller 1890-talet
och försedd med texten ”Ur en mugg
allt smakar bra, roligt att en sådan ha”.
Baserat på hur stämpeln ser ut så är det
sannolikt att koppen är gjord någon gång under
perioden 1884-1926. Antagligen har det funnits
ett fat, men det är sedan länge försvunnet.
Mors kopp och Fars kopp
Denna moccakopp är helt anonym. Det finns
ingen information om varken var eller när den är
gjord.
Mors kopp och Fars kopp saknar båda en
bakgrund. Fars kopp köptes in till utställningen
för att sätta mors kopp i balans. Mors kopp är
antagligen betydligt äldre, den är kanske gjord
vid sekelskiftet 1900.
Tekoppen är tillverkad vid Rörstrand och har
dekoren Pi. Den tillverkades mellan 1965-1975.
Koppen har en dekor som är japanskt
inspirerad med solfjädrar, körsbärsgrenar och
landskapsmotiv. Den är daterad till 1890-1915
och gjordes av Gustavsberg.
Bellis är formgiven av Eva Blahd och gjordes av
Karlskrona Porslinsfabrik. Som så många andra
porslinsfabriker i Sverige var Karlskrona en del
av Uppsala-Ekebykoncernen. Just Bellis gjordes
1955-1968 och är idag eftertraktad.
Tekoppen är tillverkad av Uppsala-Ekeby och
dekoren, Mexico är framtagen av Helmer
Ringström. Den tillverkades bara under fyra år,
1970-1974. Som namnet antyder är dekoren
inspirerad av mönster som återfinns hos Mexikos
urinvånare.
Det finns inte mycket information om koppen
men antagligen är den från 1800-talet, det tyder
dekoren och formen på. Formen tyder på att den
är brittisk och kanske är det en föregångare till
vår idag klassiska Blå Blom?
Detta är en av de mer anonyma kopparna i
utställningen. Allt vi vet är att den är gjord av
Royal Tuscany. Stilmässigt borde den vara gjord
1940-1980.
Gustavsberg och Rörstrand började tillverka
te- och kaffekoppar med blommor som var
upphöjda på 1870-talet, efter brittisk förlaga.
Kaffekoppen är ritad av Paul Hoff för
Gustavsberg. Dekoren heter Emma och
tillverkades 1971-1977.
Den rara muggen är gjord vid Göteborgs
porslinsfabrik någon gång mellan 1898 och 1926.
Dekoren är ett monokromt kopparstick i gråskala
med en bild på en katt och texten ”Var snäll mot
djuren”.
Hertha Bengtson
Signe Persson-Melin
Som 20-åring inledde Hertha Bengtson sin
karriär på Hackefors porslinsfabrik utanför
Linköping. Där ritade hon mönster och
dekorer. Hon flyttade från Ysane i Blekinge
där hon var handarbetslärarinna. Förutom
utbildningen vid flickläroverket hade hon två
års kvällskurser i porslinsmålning och ett starkt
självförtroende.
Signe Persson-Melin är en formgivare och
konstnär med många klassiker i både lera och
glas. Med fokus på vardagens funktionella
ting har hon utvecklat en särpräglad
men ändå allmängiltig konstnärlighet,
som omsatts i såväl industriprodukter
som egenhändigt tillverkade
konsthantverksföremål.
1917-1993
I utställningen finns både en tekopp
Det var en solig julidag 1941 gjorde hon entré och en kaffekopp ur Blå eld som
tillverkades av Rörstrand 1950-1971.
på Rörstrand. Hon anställdes för att arbeta
1925-
Signe Persson-Melin blev 1985 Sveriges första professor i formgivning, vid
Konstfack, institutionen för Keramik och glas.
med dekorer men hennes nyfikenhet ledde henne vidare till formgivning. I
kretsen av konstnärer vid Rörstrand stod servisporslinet inte högt i kurs, men
Hertha satte genast igång med att utforma sin drömservis. Det tog fyra år innan
Blå eld såg dagens ljus, 1950.
1964 lämnar hon Rörstrand och gick till Höganäs, där fick hon möjligheten att
ta fram serviser i stengods. Redan 1969 bröts samarbetet men redan samma
år blev hon kontaktad av den tyska porslinsjätten Rosenthal. Arbetet handlade
framförallt om att ta fram vardagsporslin för koncernens Thomasfabrik.
Kaffeservisen är en av de hon tog fram för Thomasfabriken.
Gunnar Nylund
1904-1997
Gunnar Nylund var son till den danska
konstnärinnan Fernanda Jacobsen-Nylund
och finlandssvenske skulptören Felix Nylund.
Han studerade både i Finland och Danmark,
redan under studietiden frilansade han
hos Bing & Grøndahl Porcelainsfabrik i
Köpenhamn, där erbjöds han senare en
anställning.
Art deco-servisen Olympia, troligtvis
gjord i och med de olympiska spelen
1936.
Nylund arbetade för Rörstrand 1931-55,
större delen av tiden som konstnärlig ledare, senare återkom han som frilans
under många år. Han blev välkänd för sitt nya matta fältspatsglaserade stengods
och för sina djurskulpturer i stengodschamotte.
Servismodellen Scandic med dekoren mermaid, tillverkades av Thomasfabrik i
Tyskland 1973-1978.
Stig Lindberg
Arthur Percy
Stig Lindberg har ofta kallats en
mångkonstnär. Han gjorde sällan en sak i
taget utan cirkulerade mellan konststudion,
bruksgodsdelen och plastfabriken på
Gustavsberg. Han var konstnärlig ledare på
Gustavsberg 1949-1957.
Arthur Percy var konstnärlig ledare vid
Gefle porslinsfabrik i 36 år, där han formgav
konst- och hushållsporslin. Hans verkliga
genombrott som formgivare kom vid
Konstindustriutställningen i Paris 1925.
Han blev en av art déco-stilens stora
traditionsbärare.
1916-1982
I utställningen finns delar av Lindbergs
mest ikonsika serviser som Berså, Adam
och Terma. Alla tre är inlånade från
privatpersoner.
I utställningen finns även en pappersmugg
med de bekanta Berså-bladen. Ungefär
samtidigt som Gustavsberg började
nytillverka både Berså och Adam gjorde
McDonalds pappersmuggar med samma
dekorer, men bara under en kortare period.
1886-1976
Fat till tekopp med dekoren Adam.
Dekoren tillverkades 1959-1974.
Vid världsutställningen 1939
uppmärksammades servisen Vinranka,
som blev en av porslinsfabrikens största
framgångar och tillverkades fram till 1969.
Nytillverkad äggkopp med dekoren
Berså, tillverkades 1961-1974 men
återupptogs 2005.
Idag är det flera av Stig Lindbergs dekorer som nyproduceras, bland annat Spisa
Ribb, Salix och Turtur. De gamla modellerna används men i vissa fall har man
även gjort nya moderna modeller som dekoren används på.
Dekoren Hyacint tillverkades 19561976 vid Uppsala-Ekeby som var en
del av porslinskoncernen Gefle.
Marianne Westman
1928-
Marianne Westman började vid 18 års ålder
på Konstfacks keramiklinje i Stockholm och
studerade för Edgar Böckman. Hon var anställd
på Rörstrand 1950-1971.
Westman kom också att kallas för
”porslinsmamman” eftersom hon är en av
Sveriges mest ikoniska och framgångsrika
kvinnliga formgivare. Störst erkännande har
hon fått för sina serviser Picknick, Mon Amie,
Aroma och Red Top.
I utställningen finns en Mon Amie-kaffekopp
och en stor sfäroid vas.
Marianne ska ha ritat Mon amie en
regnig midsommarafton. Dekoren
tillverkades vid Rörstrand 19521987 men 2008 togs den upp i
nyproduktion i samarbete med
Westman. Privat ägo.
Patrick Nordström
Edgar Böckman
Nordström var en pionjär inom nordiskt
stengods. Han kom i kontakt med det
populära stengodset från Kina och Japan
genom sina resor och inspirerades
kontinuerligt av den asiatiska keramiken.
Edgar Böckman var en förnyare av den
saltglaserade keramiken. Han arbetade
och experimenterade med olika typer av
lysterglasyrer inom prydnadskeramiken.
Han var en keramisk specialist som verkade
oavbrutet från 1915, då han anställdes vid
Höganäsbolaget. 1947-1957 var han även
lärare i keramik vid Konstfack.
1870-1929
Typiskt för Nordströms vaser och askar är
att de är utförda med olika metallock. 19121923 var han anställd vid Den Konglige
Porcelainsfabrik i Köpenhamn.
1890-1981
Vasen är utförd i grönt och oxblodsfärg, i
lysterglasyr. Privat ägo.
Hilma Persson-Hjelm
1877-1953
Hilma Maria Persson-Hjelm var en svensk
konstnär och keramiker. Vasen i utställningen
är utförd i Arvika och är en gåva till
Jönköpings läns museum från henne själv.
Hon studerade vid Tekniska skolan i
Stockholm och var anställd på Rörstrands
porslinsfabrik 1900-1907. Efter det drev hon
en egen keramikverkstad i Arvika. Hon är
även representerad på Rackstadmuseet i
Arvika.
Bernt Törner
1943-
Bernt Törner började redan som 17-åring på
Anders Beckmans skola för reklam och grafisk
formgivning. 1975-76 utbildade han sig till
keramiker på Capellagården, där han hade
bland annat Leon Simonsson som lärare.
Idag har han ateljé i Nässjö och arbetar som
tecknare och keramiker.
Ester Almqvist
1869-1934
Ester Almqvist utbildade sig vid på Tekniska
Skolan (numera Konstfack), under samma
period fick hon privatlektioner av konstnären
Gustaf Cederström. Hon fortsatte sina studier
på Konsthögskolan Valand i Göteborg.
Almqvists fält var måleri men var även
illustratör och keramiker. Hennes verk bygger
till stor del på skuggor och vemodig stämning
i nationalromantisk anda. Hon hade stor
betydelse som kvinnlig pionjär inom den
svenska modernismen.
Gravkärl från mellersta järnåldern
Ca 400-600 e. Kr.
Den delvis rekonstruerade krukan
med lätt konkava kanter kommer
från en domaring i Barnarps-Kråkebo,
Jönköpings kommun. Krukan var inte
täckt av en sten och måste ha stuckit
upp ovan markytan alternativt slagits
sönder när den placerades ut i graven.
Skärvorna från gravkärlet hittades tillsammans med brända människoben som
tyder på att den gravlagda var en man i 40-60 årsåldern. I graven hittades också
en kniv samt ben från häst och nötkreatur.
Anders Bruno Liljefors
1923-1970
Anders Liljefors gör i sin konst en revolt
mot det perfekta tinget. Han gick längre
än sina samtida kollegor med sina
sandgjutna stengodsobjekt.
Efter 1955 börjar han på allvar att
experimentera med sandgjutning av
stengods. Han var en pionjär i sitt sätt att gjuta konstgods. Objekten är fyllda
med fri spontanitet och skaparglädje.
Designhuset
Carl-Harry Stålhane lämnar Rörstrand
och startar Designhuset i Lidköping 1973.
Designhuset var tänkt att fungera som
experimentverkstad för olika typer av leror
och glasyrer.
På Designhuset tillverkades en hel del
figurinner, vanligt bruks- och nyttogods men
även en hel del unika objekt och offentliga utsmyckningar.
Stålhane hade ett nära samarbete med Kent Ericsson, en erkänd och skicklig
frihansdrejare. Den lilla skålen är ett av resultaten av samarbetet. Den är
inlånad från en privatperson.
Skålar från krukmakare
Bancks tomt
Sent 1700-tal
Skålarna hittades vid en arkeologisk
undersökning av krukmakare Bancks tomt
på kvarter Dromedaren i Jönköping 2002.
Det stora fatet har en bild av en man och
en fågel i spegeln och har misslyckats i
bränningen och troligen kasserats direkt när
det kom ur ugnen. Fatet har försetts med
årtalet 1786 och tros ha varit menat som
fästmansgåva.
Den mindre skålen med hank, som
har kunnat bli restaurerad, hittades i
keramikugnen tillsammans med diverse
föremål som hörde till tillverkningen och trasig keramik av olika slag. De röda
och de gröna färgerna på kärlen är typiska för andra halvan av 1700-talet.
George Tiutin
1935-2013
George Tiutin tog examen vid Institutet för
konst Nicolae Grigorescu i Bukarest och
gick i lära hos Mac Constantinescu och Zoe
Baicoianu. Han började sin konstnärliga
karriär på 1960-talet. Tiutin arbetade mycket
med kaolingods under hela sin verksamma
tid. Han finns representerad på museer och
privata samlingar världen över, bl a i Belgrad,
Bukarest, Stockholm, Jönköping och Tokyo.
Leon Simonsson
1933-2012
Leon Simonsson är född och uppväxt i
Vetlanda, utbildade sig på Konstfack och
Kunsthåndværkskolen i Köpenhamn. Han
öppnade egen keramikverkstad i Vetlanda
1961. Runt 1968 började han som lärare vid
Capellagården på Öland.
Leons keramik har ett stramt, förenklat formspråk, behärskad även i
färgsättning. Föremålen är oftast funktionell brukskeramik i stengods.
Fatet i utställningen är från Vetlanda museums samlingar.
Emi Fujii
1939-
Emi Fuji föddes i Akita provinsen i Japan.
Hon studerade design och ekonomi vid
Musashino Universitet och konst vid Royal
Collage of Art i London och Massana School i
Spanien.
Fujii flyttade till Sverige under 1960-talet
eftersom hon mötte motgångar i Japan som kvinnlig keramikkonstnär. Hon har
dock bibehållit kopplingarna till sitt hemland och haft många utställningar där
genom åren.
Idag är Emi Fujii känd för sin funktionella vardagskeramik, verket i utställningen
utgör därför ett sällsynt undantag då objektet är rent dekorativt och inte har ett
funktionellt syfte.