Transcript Ladda ner som PDF

VIETNAMKRIGET
13 x
A
Diken/kanaler
Viet Cong-ställningar
Hus
D
C
B
LAOS
KAMBODJA
A.Delar av 7.
divisionen helikop terlandsätts kl. 07:00.
B.7. divisionens reserver helikopterland sätts kl. 10:30. Flera helikoptrar skjuts ner.
C.Ett kompani pansarbandvagnar rycker fram mot Ap Bac,
men slås tillbaka.
D.Förstärkningar luftlandsätts med fallskärm under kvällen, men då har
Viet Cong redan dragit sig tillbaka.
SYDVIETNAM
Ap Bac
Saigon
My Tho
ill. samuel svärd
Slaget om Ap Bac
Fram till nyåret 1963 hade den amerikanska armén inte förlorat en enda
helikopter i Vietnam. Den 2 januari slog dock Viet Cong ut fem stycken under
loppet av en förmiddag. Det oövervinnliga amerikanska pansaret visade
sig dessutom vara i högsta grad övervinnligt. Här är historien om
gruppchefen som förändrade Vietnamkriget.
B
yarna Ap Bac och Tan Thoi är belägna nära
huvudvägen mellan Saigon och de bördiga
risfälten och fiskdammarna i Mekongdeltat i
södra Vietnam. De består av hyddor som ligger
utspridda under skuggande träd, med tak täckta
av vattenpalmsblad. I förrådshus förvaras risskörden och svarta grisar och ankor bökar omkring.
Byarna binds samman av kanaler och sockerrören
växer höga. Här härskar Viet Cong.
Det är den 1 januari 1963. Spioner i närbelägna
provinshuvudstaden My Tho rapporterar om en
kommande arméoffensiv och i deltats byar råder
febril gerillaaktivitet. Alla förbereder sig för den
kommande striden. Man gräver sig in i vallarna
längs risfälten och skapar skyttevärn kamouflerade med lövverk. Gerillan har erövrade amerikanska vapen, gevär, en granatkastare, omkring ett
dussin lätta kulsprutegevär, fyra lätta kulsprutor
och – ett ovärderligt byte – en tung kulspruta av
kaliber .50. Man placerar ut riktmärken för automatvapnen med små träpinnar med vit tejp. En av
soldaterna heter Nguyen Van Dung. Han är typisk
för deltagerillan. Han är mager men seg, härdad
av jordbruksarbete och från pojkåren van vid dy,
vatten och vallar. Han började som frivillig spanare och avancerade därefter till en enhet i huvudstyrkan. Dung har gjort ett tillräckligt bra intryck
för att få sin egen åttamannagrupp. Framåt kvällen kontrolleras spikfällor och försåtsmineringar
på nytt, och på natten är allt klart. Dung och hans
kamrater är redo att möta amerikanerna.
ny taktik
Den amerikanska taktiken går ut på att riva upp
fiendeställningarna med helikopteranfall och därefter krossa den flyende fienden med hjälp av
stridsflygplan, helikoptrar och pansarfordon. Det
fungerade över förväntan ett par månader tidigare, då bandvagnar från sydvietnamesiska 7. divisionen lyckades utplåna en hel bataljon. Även gerillan är emellertid vis av dessa erfarenheter och
har bestämt sig för att hålla Ap Bac. En flyende
fiende är lätt att krossa, så Viet Cong tänker inte
fly – trots den skräckinjagande vapenarsenal som
amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade förfogar över: raketer, napalm, bomber, fyrpipiga kulsprutor och eldsprutor.
Amerikanerna planerar ett trippelanfall. En bataljon skall landsättas på risfälten norr om Tan
Thoi för att trycka på söderut mot gerillan, samtidigt som två bataljoner med civilgardister skall
rycka fram mot byarna söderifrån. Ett kompani
med tretton M-113 skall också gå fram från söder
för att blockera Viet Congs reträtt. Pansarfordonen bär infanterister i sina bepansrade skrov och
kan fungera som både rörlig reserv och anfallsstyrka. Det slutliga vapnet är stridshelikoptrarna
och attackplanen. Utöver detta finns dessutom två
infanterikompanier i reserv vid 7. divisionens
landningsbana i närheten vid Tien.
Först på plats är de stora CH 21-helikoptrarna
som landsätter infanterister. Det skulle ta fyra turer att få fram hela bataljonen, men efter första
inflygningen täcks området av markdimma. Resten får därför vänta i Tan Hiep. Civilgardisterna
har dock inlett sin operation och avancerar söderifrån. Viet Cong iakttar dem, men väntar tills av-
Den amerikanske överstelöjtnant som leder anfallet mot Ap
Bac heter John Paul Vann. Han har varit i Vietnam i mindre
än ett år, men går redan hårt åt Viet Cong med aggressiva
infanteriframstötar som får sin rörlighet och eldkraft genom
helikoptrar och pansarbandvagnar. Gerillan kallar Vanns fruktade taktik för ”kasta nät – slunga spjut”. Nätet kastas av
helikopterburet infanteri som fångar in gerillan. Spjutet utgörs av stridshelikoptrar, flyg och pansar.
ståndet bara är trettio meter innan de öppnar eld.
Kompanichefen och hans ställföreträdare stupar
direkt och bataljonen kastar sig i skydd. Striden
är bara några minuter gammal, men Viet Cong
har redan övertaget.
förstärkning
Nu lättar dimman, och de amerikanska helikopterpiloterna kan flyga in fler infanterister. De
amerikanska piloterna flyger aningslöst in sina
CH-21:or rakt över Tan Thoi och ned längs vattendraget som förbinder byn med Bac. De blir
beskjutna av fienden längs hela sträckan. När
infanteristerna hoppar ned i risfältet smattrar fiendeeld från hela den västra trädridån. Viet Congsoldaterna har aldrig haft ett mål som detta: tio
stora, fula maskiner som flaxar framför dem på
extremt nära håll. Huey-helikoptrarna gör vad de
kan för att understödja landsättningen, men gerillan är osynlig under lövverket. Samtliga CH-21:or
träffas. Nio kommer skadade upp i luften, men på
den tionde har reglagen skjutits sönder. En CH-21
cirklar tillbaka för att plocka upp den strandade
besättningen, men så fort piloten landar blir även
denna maskin sönderskjuten. En Huey gör ett nytt
räddningsförsök. Den landar i skydd av de redan
sönderskjutna helikoptrarna, men det är inte till
någon nytta. Huvudrotorn träffas och helikoptern
kraschar på sidan. Piloten blir hängande upp och
ned i sin sele medan blodet strömmar från hans
sönderskjutna hjälm. Under tiden har ännu en
skadskjuten CH-21 kraschlandat i ett risfält en
och en halv kilometer därifrån. Klockan är 10:30.
På fem minuter har Viet Cong skjutit ned fyra
helikoptrar.
Nu går det mesta snett för den amerikanska
stridsledningen. Fiendeelden är så intensiv att 7.
divisionens eldledare inte vågar kika fram ur sitt
skydd, och artilleriunderstödet hamnar fel. Det
uppstår dessutom motsättningar mellan amerikanerna och deras sydvietnamesiska allierade. Ett
trumfkort återstår dock: det sydvietnamesiska M113-kompaniet drygt en kilometer bort. Efter en
hård ordväxling med kompanichefen, som från
början vägrar ta order från amerikaner, sätter sig
stridsvagnsenheterna i rörelse. Det är tidkrävande
att rycka fram genom kanaler och vallar, men
strax efter klockan 13:30 rullar de första vagnarna ut på det öppna risfältet framför Ap Bac, där
helikoptrar var utspridda. M-113 är ett sårbart
fordon om det förlorar band eller bandplattor.
Om föraren rör bromsen eller försöker styra när
CH-21 (Hkp 1 i den svenska armén) är en klumpig
maskin vars flygkropp böjer sig uppåt för att hindra
att rotorbladen slår i varandra. Den rymmer 22 fullt
utrustade soldater plus besättning, men är långsam
och sårbar. Eskorten i slaget vid Ap Bac utgörs av
stridshelikoptrar av typen UH-1B, som håller nere
fienden med fyrpipiga kulsprutor och raketkapslar.
De kallas ”Hueys” och är sega och anpassningsbara,
ihärdiga som jakthundar, och en varaktig symbol för
Vietnamkriget. Larry Burrows/All over press
Utslagna amerikanska helikoptrar vid Ap Bac efter striden.
detta händer kan hela fordonet dessutom rulla över
på sidan. Pansaret är lätt
och dessa tidiga modeller
har brandfarliga bensinmotorer. Viet Cong är dock
fortfarande bara lätt beväpnat, utan minor och pansarvärnsraketer. I stället använder Viet Cong-trupperna
sina värdefulla granatkastare. Granaterna kastar
emellertid bara upp vattenpelare när de dimper ned i
risfältet. En av gerillasoldaterna, en ung kille vid namn
Duc, berättar senare att motorljudet från ”de blinda
monstren” ger kalla kårar.
”Tretton av dessa sveper
ned mot oss, i två linjer. Vilken heltäckande eld! Kulsprutorna på de första
stridsvagnarna skjuter oavbrutet mot oss. Vad har vi
att sätta emot dessa stålmonster som spyr eld?”
stålmonster
Föraren kan stänga luckan om han så vill, men
kulspruteskytten har inte den möjligheten. Han
står med sitt vapen i brösthöjd ovanför det bepansrade taket. Gerillamännen längs vallens höga
sidor har god sikt och bibehåller lugn och precision.
Pansarbandvagnen M-113 är avsedd att föra fram infanterister till strid. Den är byggd av aluminium av flygplanskvalitet
och väger tio ton, vilket gör den lätt för sin storlek. Den rymmer två besättningsmän och elva infanterister och kan röra
sig genom öppen terräng, över kanaler och floder samt
klättra uppför en sextiograderssluttning.
Det finns inget känt fotografi av
Nguyen Van Dung, soldaten vars
handgranat fällde avgörandet vid
Ap Bac, så han får representeras
av denna klassiska FNL-bild. ”Till höger om mig ligger Huan, en otrolig
prickskytt”, skriver Duc. ”Mitt uppe i striden vidgar han ögonen lite, tar lång tid på sig att sikta
och säger: ’Be dina böner, gosse!’ Han skjuter.
Skytten på stridsvagnen till höger faller med huvudet krossat. Hans M-113 stannar, gör en snabb
gir åt höger och drar sig tillbaka med ett rytande.”
Gerillabefälen har instruerat sina soldater att
koncentrera all eld mot ett fiendefordon i taget,
och drar fördel av att pansarbandvagnarna tröskar omkring med skyttarna på .50-kulsprutorna i
klar silhuett. De flesta av skyttarna är sergeanter,
befälhavare över vagnens besättning och infanteriet ombord och det är dubbelt demoraliserande
när de träffas. I takt med att de faller en efter en
väljer förarna att lägga i backen och dra sig ur. Efter flera misslyckade framryckningar förbereder
sig bandvagnsbesättningarna för slutanfallet. Nio
vagnar rycker fram på linje och elden från deras
tunga kulsprutor kapar trädstammar, sätter eld på
grenverken och får jord och löv att virvla runt
bland de skräckslagna försvararna. Precis när vagnarna når gerillans ställningar och de uppsuttna
infanteristerna förbereder sig för att lämna fordonen och rensa fiendevärnen inträffar dock något avgörande. Gerilla-
soldaten Dung häver sig upp från sin grop. Han
är helt oskyddad, i leriga bomullskläder och utan
kängor: en liten figur framför den lutande nosen
på besten, med mynningsflammor som väver röda
slingor genom avgasrök och avbränd kordit. Han
springer och slänger en granat som exploderar
ovanpå monstret. Inspirerade av honom kastar
andra i hans grupp också handgranater. Fler granater exploderar uppe på vagnarna. Förarna tappar nerverna och backar. Fjorton vagnskyttar är
döda – vissa vagnar har förlorat två eller fler –
och övriga har tappat modet. Klockan är 14:30
och striden är över.
Duc berättar: ”Jag skriker av glädje när en av
mina granater exploderar mot skrovet på den första vagnen. De där inne skriker av skräck … Vagnarna med sina mullrande motorer skjuter en sista
salva åt vårt håll. Ett splitter träffar mig i ansiktet.
Det gör ingenting. Fienden har tvingats till reträtt!” Dung har däremot stupat. Han föll i samma sekund som han slungade iväg sin handgranat.
Hans insats visar dock att de amerikanska styrkorna inte är osårbara. Följden blir att gerillan
stärks psykologiskt, de amerikanska trupperna
förstärks numerärt, och kriget går in i ett nytt och
ännu våldsammare skede.
q