Transcript Den moraliske medicin- journalisten

”Det finns tysta överenskommelser, offentliga hemligheter som hålla samhället
ihop. Röj dem, lyft på förhängena och hela samhället skall rasa.”
Citat ur August Strindbergs digra samling.
Den moraliske medicinjournalisten
Detta var rubriken för ett program som arrangerades av Sällskapet Svenska Medicinjournalister (SSM) för en tid sedan. Deltagarna fick vara med om
en interaktiv och spännande kväll om bl a för- och nackdelar med etiska
riktlinjer inom medicinjournalistiken, ideal, pressfrihet, yrkesetik, och den
journalistiska vardagen som förändrats oerhört de senaste decennierna.
D
avid Finer, moderator, inledde kvällen med att fråga
om SSM behöver egna etiska
riktlinjer utöver de som gäller för alla
journalister. Frågan har vuxit fram
dels p g a strömningar i samhället där
journalister idag utsätts för allt större
kritik, dels på grund av att vissa medicinjournalister uttryckt att de skulle
vilja ha riktlinjer som stöd i arbetet.
Hur ska vi kunna stävja avarter inom
medicinjournalistik, frågade Finer
och hänvisade till vetenskapliga undersökningar som kritiserat medicinjournalistiken för bland annat bristande korrekthet, larm, sensations- och
skrämselrapportering.
Det finns idag sajter som graderar
medicinjournalistik, mest i engelskspråkiga länder. Detta sker samtidigt
som många lägger sig i medicinjournalistens arbete, från myndigheter till
företag.
Hemsnickrad hederskodex
Idag har press, radio och TV etiska
regler, men det finns inga speciella,
www.medicinskaccess.se
officiellt antagna regler för medicinjournalister. Ändå är det många
som håller sig med egna tumregler,
en hemsnickrad hederskodex. Detta
är ”tyst kunskap” och frågan är om
denna kunskap behöver kodifieras?
Etiken kommer ju in i arbetet på flera
plan. Det kan gälla vad vi rapporterar
om och hur men också t ex vilka uppdrag vi åtar oss. David Finer frågade
Allmänhetens Pressombudsman (PO)
Yrsa Stenius om det finns något speciellt i medicinjournalistikens innehåll eller form, som skulle motivera
särskilda regler?
Självsanerande press
Yrsa Stenius berättade först att PO
endast har ett begränsat uppdrag och
sysslar med andra frågor än de rent
medicinjournalistiska. Det är sällan
som medicinjournalister anmäls till
PO vars huvudsysselsättning är att ta
upp publicistfall som drabbar enskilda
personer.
– PO sysslar således inte med journalistisk etik, men detta leder till frå-
gan om PO då bör utvidga sitt uppdrag, sade Yrsa Stenius.
1969 hade den mediala offentligheten förändrats så att nu var det personjournalistiken d v s skvaller och
underhållning som var dominerande
inom nyhetsjournalistiken. Vissa har
liknat detta vid ett antikt torg där man
delade ut bröd och hade skådesspel.
Efterfrågan på skandaler ökade
enormt och Ingvar Carlsson, då utbildningsminister, försökte stävja dessa trender i media med skärpt lagstiftning. Pressen svarade med att skapa
självsanerande pressetiska riktlinjer
och att 1969 upprätta PO och Pressens
Opinionsnämnd (PON) [1].
PO är en grundinstans som prövar
enskilda klagomål som sedan kan
överklagas i PON. De pressetiska
reglerna [2] är distinkta och konkreta,
man tar bl a upp att nyheter ska vara
korrekta, att man ska ge rikligt med
utrymme för genmälen, att man ska
höra bägge parter, att man är oskyldig
tills man fått en fällande dom i domstol och att journalister ska visa respekt och hänsyn för intervjuoffer med
flera.
Centralt pressetiskt dilemma
Det centrala konceptet är att det ska
finnas en ansvarig utgivare som
»
57
ansvarar för att de pressetiska reglerna efterlevs. Den ansvarige utgivaren
ska vara den reflekterande parten som
ska ”tänka efter”. Pressetikens väsen
eller essens är ett dilemma, en reflektionsreferens som grundar sig på två
axiom;
• Axiom ett utgår från demokratin
och det fria ordet som bygger på att
det finns ett upplyst folk som känner
till samhället. Det journalistiska imperativet är att publicera allt av allmänintresse. Men allmänintresse är inte
det samma som vad allmänheten är
intresserad av. Exempel på allmänintresse kan vara allt från t ex kändisarnas missbruk till politiskt sprängstoff.
• Axiom två är ett imperativ som
riktar sig mot den ansvarige utgivaren
som bör som sitt fokus ha den enskilde
människans intressen och därmed besinna sig, d v s att inte skada enskilda
personer.
När allmänintresset står mot en möjlig skada av enskild person träder de
pressetiska reglerna in. Reglerna ska
vara ett stöd för lösningen av detta dilemma men är inte juridiskt bindande.
Som exempel på särskilt framträdande
mål nämnde PO fallet med den döende
utrikesministern Anna Lindh där Expressen publicerade närgångna bilder.
Olle Stenholm, dåvarande PO, fällde
publiceringen som överklagades till
PON där det också fälldes. Mot Expressens argumentation att man publicerade
”historiska bilder” med ett enormt allmänintresse ställdes skadan för Lindhs
efterlevande man och barn. PON argumenterade att Lindh var en privatperson
med viss rätt till integritet.
– En dag kommer man säkert att
också kunna se bilder av den döde
eller döende Olof Palme precis som
man fick se bilder på den döde J F
Kennedy, men först efter kanske 25
år, sade Yrsa Stenius.
Anna Lindhs fall exemplifierar det
pressetiska dilemmat mellan att tillgodose ett legitimt allmänintresse eller värna om privata intressen, där de
senare alltså ansågs vara starkare.
Samtidigt som PON gav en fällande
dom, valdes dessa närgångna bilder av
den döende Anna Lindh till årets bild
av nyhetsjournalisterna.
Det fria ordet har ett behov av vida
gränser och det är inte alltid lätt att veta
vad som är oacceptabelt att publicera
och vad allmänintresset är. Vissa tycker att ingenting är av allmänintresse
medan andra tycker att offentliga personer som tjänar på att vara offentliga
t ex popstjärnor eller dokusåpastjärnor, har ett enormt allmänintresse. Till
detta hör också att publicera om t ex
popstjärnor missbrukar knark.
En politiker som har ett offentligt
förtroendeuppdrag måste uthärda mer
granskning än en mer anonym person som inte behöver tåla att deras liv
hängs ut i pressen.
Hur kan man bedöma skadan?
Ett mycket känt exempel är den s k
Hagamannen Niklas Lindgren där
man med DNA-bevis utan tvivel fast-
slog att han var rätt man. Kvällstidning och bloggar hade redan hängt ut
Lindgren när han anhölls och innan
hustru och barn visste om detta. PONs
uppfattning var att inte fälla publicering av bild och namn men att det var
klandervärt att även publicera bilder
på hus och anhöriga eftersom detta
skadade dem. Argumentet var att löpsedlar även drabbar dem som inte vill
veta av händelserna.
Den moraliska journalisten
Susanne Wigorts Yngvesson, teol. dr
doktorerade 2006 vid Uppsala Universitet med avhandlingen ”Den moraliska journalisten. En analys av yrkesetik, ideal och dygder”[3].
Susanne Wigorts Yngvesson berättade lite om bakgrunden till att hon
skrev sin avhandling. Först arbetade
hon en kort tid som nyhetsjournalist vid Smålandsposten i Älmhult.
Hon märkte efter en tid att hon själv
förändrades som person och fick en
cynisk människosyn på jakten efter
häftiga avslöjanden. Hon fick sedan
en anställning vid biskopsämbetet och
var själv med om ett mediadrev som
skadade biskopen och kyrkan.
– Journalistiken har fantastiska
ideal med Sanning, Hänsyn och Rättvisa som ledstjärnor, men den journalistiska vardagen kan bättre beskrivas
med ensidig vinkling av nyheter som
bevaras under lång tid och är omöjlig
att förändra, sade Susanne Wigorts
Yngvesson, som också menade att en
Hur ska pressetiska regler utformas? Reportrarna slår inte
upp riktlinjerna i ett register i det enskilda reportaget men
riktlinjerna ”sitter i väggen”, de finns i ”arbetskulturen” som
en ryggmärgsreflex och en social kultur som utvecklas.
58
Medicinsk access nummer 2 2008
“Ett sätt att försäkra och förändra journalistiken så att journalisten
både kan vara människa och ha en moral är att gå över till en
karaktärsrelaterad etik från dagens handlingsrelaterade etik.”
berättelse ligger fast.
I sin avhandling utgick Wigorts
Yngvesson från enskilda reportrars
berättelser. Den första delen är en
analys av teorier inom journalistik – konsekvensneutralitet och social
ansvarsteori.
I avhandlingens andra del redovisades fältstudier där nyhetsjournalister
med 2-25 års arbetslivserfarenhet intervjuades. Det fanns ett väldigt behov hos
nyhetsjournalisterna att ventilera sina
erfarenheter. Trots att man reflekterade
mycket över sitt arbete, talade man inte
mycket om artiklar eller företeelser i
arbetet som man skämdes över.
I den tredje delen beskriver Wigorts
Yngvesson ett alternativt synsätt för
journalistiken där hon förordar en karaktärsinriktad moral framför dagens
handlingsstyrda moral.
Pressetiska riktlinjer och regler
Fördelar med etiska riktlinjer är att
de bl a bidrar till en sammanhållning
inom yrkeskåren, att man skapar ett
socialt kontrakt med en allmänhet som
vet vad man kan förvänta sig, och att
dessa riktlinjer ersätter lagstiftning,
d v s är självsanerande i överensstämmelse med lagstiftningen.
Trots att man inom pressen inte vill
förväxla moral och juridik så har saneringssystemet juridisk karaktär enligt Wigorts Yngvesson. PO var jurist
fram till 1992 och systemet är fortfarande domstolsliknande. Man har inga
straff men sanktioner mot tidningar.
Hur ska pressetiska regler utformas?
Reportrarna slår inte upp riktlinjerna i
ett register i det enskilda reportaget men
riktlinjerna ”sitter i väggen”, de finns i
”arbetskulturen” som en ryggmärgsreflex och en social kultur som utvecklas.
Maktrelationer i media är mycket
viktiga frågor som i hög grad påverkar
www.medicinskaccess.se
publiceringen. Viktiga frågor bortprioriteras och personliga problem kan
påverka de skrivna artiklarna.
Avhandlingen visade att kvällstidningsreportrar reflekterade djupare
över moraliska frågor än lokaltidningarnas journalister, enligt författaren
som också gav exempel på journalister med två uppsättningar moraliska
system och agendor sida vid sida, ett
privat och ett i arbetet.
– Hur kommer det sig att larmrapporter inom t ex hälsa och medicin
slår så starkt bland konsumenterna?
Detta trots att de hela tiden upprepar
sig som en enda homogen bild som
konsumenten får, sade Susanne Wigorts Yngvesson.
Ett sätt att försäkra och förändra
journalistiken så att journalisten både
kan vara människa och ha en moral är
att gå över till en karaktärsrelaterad etik
från dagens handlingsrelaterade etik.
Snabbare nyheter, mindre reflektion
Madeleine Sahlman, Göteborgsposten
har arbetat i 36 år som journalist och
tycker att verkligheten har sprungit
ifrån de etiska pressreglerna. Idag prioriteras snabbhet, det finns massor av
medicinska nyheter bl a via Internet
och utrymmet för reflektion blir allt
mindre.
Medicinjournalisterna har varit en
gynnad kår och fått stort utrymme och
ansvar. Men idag har påtryckningarna
ökat från intresseorganisationer och
andra lobbyister, t ex läkemedelsföretag. Hur kan vi bemästra och genomskåda detta, frågade Madeleine
Sahlman som tycker att dagens medicinjournalister ”säljer produkter”.
Larmrapporter som fågelinfluensa,
akrylamid och cancer är exempel på
nyheter där förnuftets röst inte fanns
med. Journalisten drunknar i nyhetsflödet och rycks med i detta. Det finns
en stark lockelse att skriva om t ex
asbest, DDT, neurosedyn, där larmen
gjorde stor nytta.
– Larmet och avslöjandet är bra,
men idag struntar man i vad som är
rätt eller fel. Skrämselgenren är lukrativ, sade Madeleine Sahlman.
– Det är svårt att genomskåda
pressmeddelanden och tidspressen
och okunskapen gör att dessa ändå
släpps igenom för publicering. Har
våra läsare verkligen nytta av våra
artiklar, frågade Madeleine Sahlman
som också frågade om man struntar i
etiken när man får bra nyheter som är
värda att publicera.
Madeleine Sahlman skriver nästan
aldrig om läkemedelsstudier eftersom
hon inte litar på statistiken. ”Man måste
vara fruktansvärt duktig för att kunna
läsa kliniska studier på rätt sätt”. Enligt
Madeleine utövar journalister självcensur när de hanterar sjuka människor.
Tragiskt pressetiskt fall ur verkligheten
Håkan Bengtsson, journalist sedan 40
år valde att berätta om sitt enda scoop
som han fick 1978. Denna händelse
har under längre tid påverkat honom
starkt, och han valde nu att berätta om
detta för första gången. Det gällde en
nyhet där provinsialläkaren Ragnar
Toss i Torshälla hade varit behjälplig
till att den svårt MS-sjuke journalisten
Sven-Erik Handberg tog sitt liv.
Ragnar Toss var den förste svenske
läkaren att förespråka dödshjälp och
Berit Hedeby som ledde organisationen Rätten till vår död tryckte på att
fallet med Handberg skulle publiceras. Håkan Bengtsson gav dr Toss tillfälle att ge sin version av fallet i TV:s
Kvällsöppet, sedan han noga gått ige-
»
59
nom de möjliga konsekvenserna av
att redovisa dödshjälpen offentligt. Dr
Ragnar Toss valde att gå ut i media.
Inslaget i TV efterföljdes av en nedringd telefonväxel, Stanley Sjöberg
och andra hetsade mot Toss dödshjälp
och Expressen kallade Toss för ”dödsdoktorn”.
Toss förlorade sedan sin legitimation och begick självmord. Efteråt
möttes Håkan och journalistkollegor
av förståelse. Man menade att de inte
skulle förebrå sig för den tragiska händelsen. Hur skulle de kunnat förutsäga
detta? Men Håkan Bengtsson avvisade konsekvensneutraliteten.
– Det är lätt att vara konsekvensneutral när det t ex gäller Göran Persson
men inte när vi arbetar med personer i
andra samhällställningar som också är
i nöd, sade Håkan Bengtsson.
Detta är också något som saknas i
vissa pressetiska riktlinjer, d v s människor i nöd. Det finns i Storbritannien
tidningar som skriver om människor
i nöd t ex Weston Mercury [4] och i
Sverige finns t ex Lasse Sandström,
redaktör för Tidningen Rosengård,
som tagit upp stadsdelen Rosengård ”
Rosengård i medieskugga ” [5].
– Alla har sin egen komplettering
av de pressetiska reglerna, sade Håkan Bengtsson som menar att om vi
inte gör det själva så kommer andra att
göra det för oss.
Debatt
De deltagande journalisterna fick dela
upp sig i mindre grupper som under
cirka en halvtimme diskuterade olika
aspekter av ämnet. Här ett axplock ur
avrapporteringen:
David Finer som arbetat som reporter i Expressen i 6-7 år kände igen sig
i den journalistiska gruppdynamiken
där alla trycker på i samma rikting att
få löpsedlar. I Sverige har bl a MariaPia Boëthius och Göran Rosenberg
skrivit om detta.
Problemet i medicinjournalistik är
att allmänreportrar som inte kan bedöma relevansen av medicinska nyheter
får bevaka sådana nyheter.
– Samtidigt missas en del viktiga
medicinska nyheter t ex så har det
inte skrivits mycket om ӌrhundradets
största medicinska nyhet” tuberkulos,
sade Kjell Lindqvist.
Journalism och media är idag en
industri som behöver sina (dagliga)
råvaror d v s nyheter. Det är detta som
driver gruppdynamiken i media.
Dagens anmälningar till PO inom
medicin rör främst läkare som anmält
journalister och tidningar för att de i
pressen felaktigt utpekats som skyldiga trots att de egentligen hade friats.
Vederbörande journalist hade missuppfattat HSAN-rapporten och detta
föranledde Yrsa Stenius att slå ett slag
för ”kunskap och integritet” i rapporteringen, för ”kritiskt granskande av
nyheter” och för publicering av relevanta nyheter.
Anna-Lena Haverdahl, SvD beklagade att tidningens egen webbredaktion hade lägre ribba för att publicera
medicinska studier än papperstidningen. Detta påverkar trovärdigheten och
är ett jätteproblem. Detta ledde till
en diskussion om bloggvärlden och
ansvaret för medicinska nyheter på
Internet.
Ett av de viktigaste kriterierna för
medicinsk journalistik är just trovärdigheten som måste hela tiden försvaras och tänkas på.
– Media idag är en kakafoni av röster, sade Yrsa Stenius, som menar att
utvecklingen inom media de senaste
20-30 åren har varit enorm. Idag finns
ett konglomerat av verksamheter i
media som är en jättelik industri, en
kommersiell diversehandel där informationen bara utgör den del.
Hennes intryck är att medvetenheten om de pressetiska reglerna ökat
hos ansvariga utgivare liksom hos PO
och PON. Förut gavs ofta nonchalanta
svar på anmälningar, medan svaren
och argumenten idag är genomtänkta.
Idag kräver många tidningar att man
först måste registrera sig på deras websajt innan man får skriva inlägg. Detta
förfarande har rensat bort anonyma inlägg som kan vara rätt så störande.
– Dagens media tar mer och mer in
generalister på bekostnad av specialister, d v s medicinjournalister som därmed har marginaliserats. Hur ska vi
bygga en ny plattform där vi kan förstärka ett perspektiv där innehållet igen
blir viktigt, frågade Håkan Bengtsson,
som menar att förtroende är ett nyckelord för medicinjournalistiken.
PO talade om dynamiken inom
media där en speciell estetik överväger: man ska i sina texter och artiklar
dramatisera, tillspetsa, personifiera, ta
fram det udda framför det allmänna.
Komplexa ämnen tar stryk eftersom
de inte gynnar förenklingen.
Kroppsfixeringen är enorm i vår tid
och detta har gett upphov till motbilder med efterfrågan på bakgrund och
analys.
– Ovetenskap har alltid ett informationsövertag över vetenskapen,
hävdade Håkan Bengtsson, som pekar
på tron på s k övernaturliga ting som
flygande tefat. Därför behövs en förstärkning av den vederhäftiga medicinjournalistiken.
Zvi Wirschubsky
Referenser:
1. Allmänhetens pressombudsman Pressens Opinionsnämnd http://www.po.se/index.jsp?avd=startsida
2. Pressetiska regler http://www.po.se/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet
3. Susanne Wigorts Yngvesson, ”Den moraliska journalisten. En analys av yrkesetik, ideal och dygder”. Avhandling UU, 2006
http://info.uu.se/press.nsf/pm/ny.modell.id72C.html
4. Weston Mercury http://www.thewestonmercury.co.uk/content/twm/default/
5. Lasse Sandström, ” Rosengård i medieskugga ” http://www.tu.se/articletemplate.asp?version=42841
60
Medicinsk access nummer 2 2008