Transcript 50 st berättelser från mitt liv Åren 1939-2007

1
50 st berättelser från mitt liv
Åren 1939-2007
av Stig Kjellin
År 1943
Författaren med tjej- och killkompisar i Hammarbyhöjden
Innehåller bla
Inbrottet i Pressbyrån
Håll käften kärring
Man sparkar inte på en som ligger
Fylleslag utanför Hamburg 1952
Falskmynten
Grodmansutbildningen 1963
Haschrökning i Härnösand
Bilkrach vid Norrtull
Fotbolls VM 1966
Syndiga turer på Teneriffe 1981
Polisen i Florida 1988
Galanta damer I New York 1991
Frysskåpets sista suck
Bandy med ölfest
Barns spontanitet
Av barn får man veta sanningen
2
Slututgåva
Framtagen i ett exemplar
Ängsvägen 1 Kungsängen
3 april 2011/Stig Kjellin
3
50 st berättelser från mitt liv
Åren 1939-2007
av Stig Kjellin
Kungsängen december 2010/Stig Kjellin
4
5
50 st berättelser från mitt liv
Innehåll
5- 6
Förord
7- 8
Promenaden över Hammarbyslussen (1)
Utspilld mjölk
1) Mjölkflaska som målstolpe (2)
2) Snurr med mjölkflaska (3)
Schäfer som livvakt (4)
Inbrottet i Pressbyrån (5)
Håll käften kärring (6)
Man sparkar inte på en som ligger (7)
Falskmynten (8)
Björns trädgård (9)
AT-cupen i ishockey (10)
Dödshoppet på söder (11)
Vakterna på Nalen (12)
Europaresan 1952
1) Fylleslag utanför Hamburg (13)
2) Tjurfäktning i Sevilla (14)
Cykeltolkning i ”lumpen” med avåkning (15)
Vårt bröllop i Dalarna 1959 (16)
Bröllopsfest i Dalarna (17)
Grodmansutbildningen 1963
1) Loopen med undervattenskälken (18)
2) Volvo P1800, en körupplevelse (19)
Cognacshistorier
1) Ubåtsmässen (20)
2) Martell Gordon Blue (21)
3) Cognacsflamberad pepparstek (22)
Ubåtshistorier (23)
9 - 11
12 - 14
15 –
17 19 22 24 27 29 31
32 34 -
16
18
21
23
26
28
30
39 41 44 46 -
40
43
45
50
33
38
51 - 54
55 - 56
6
Köpenhamnsäventyret oktober 1965 (23)
57
Stickans kurva i Nordingrå (24)
58 - 60
Båtbenet (25)
61 - 62
Fotbolls VM 1966 (26)
63 - 64
Haschrökning i Härnösand (27)
65 - 67
Pokerspel med höga insatser (28)
68 - 69
Bilkrach vid Norrtull (29)
70 - 71
Fester i långstugan på gården i Dalarna
72 - 74
1) Rysk roulett (30)
2) Dans med fall och besök på Mora lasarett (31)
En blixt från mörk himmel
75 - 76
1) 90 km/t på 70 väg (32)
Domare i bråkig tennisfinal (33)
77 - 78
När jag var flygpilot (34)
79 - 80
Syndig tur på Teneriffa 1981 (35)
81 - 83
Mallorca 1983
84 - 89
1) Åsneritt med avkastning (36)
2) Showtime – Syndiga Palma (37)
Toalettdörren gick i baklås (38)
90 - 91
Florida 1988-1989
92 - 96
1) Polisen i Orlando (39)
2) Polisen i Miami (40)
Galanta damer i New York 1991 (41)
97 - 99
Golf i Florida med alligator 2001 (42)
100- 102
122 km/t på 90 väg (43)
103- 104
Myggbett på Fuerteventura (44)
105-108
Femkronan (45)
109- 111
Frysskåpets sista suck (46)
112- 113
Bandy med ölfest (47)
114- 115
Den grabben kommer att gå långt (48)
116- 117
Av barn får man veta sanningen (49)
118
Barns spontanitet (50)
119
Epilog
120
7
Förord
Jag är uppvuxen i Hammarbyhöjden. Mina föräldrar och
jag samt min bror flyttade dit från Stockholm 1939. Jag
var då fyra år. Hela min uppväxt som barn och tonåring
tillbringade jag i Hammarbyhöjden.
Far och mor var portvakt i ett hyreshus som ligger på
Petrejusvägen 51-53. Min far var grovarbetare och mor
var hemmafru men med extraarbete såsom städning i
fastigheten och hos privatpersoner. Under krigsåren
1939-1945 låg min far inkallad en stor del av tiden vilket
blev en jobbig tid för mor som bland annat fick ta hand om
portvaktssysslan och oss ungar.
Jag gick första klasserna i en skola i Enskede. Från
klass tre och till klass sex gick jag i folkskolan som låg
mitt emot där vi bodde. Jag gick ut klass sex och började i
Stockholms Stads Tekniska Mellanskola 1948. Skolan låg
på Timmermansgatan på söder. Efter fyra år på skolan
tog jag realexamen på våren 1952.
Jag är mycket tacksam att mina föräldrar kostade på
sig att låta mig gå i realskola. Dom hade kunnat låta mig
gå färdigt folkskolan och därefter låtit mig börja arbeta för
att bidraga till familjens försörjning. Även min bror fick
förmånen att gå i realskolan. Vi har båda haft stor nytta av
den gedigna tekniska utbildning som vi fick på skolan
Fotot på pärmsidan är från 1943.
Jag är andra barnet från vänster i mellanraden.
8
1959 flyttade jag till Kungsängen gifte mig och har bott
där sedan dess.
Den första av mina berättelser är från 1939.
Därefter följer ett antal berättelser från förr daterade
sent 1940 tal och fram till 2007.
Med detta korta förord hoppas jag att läsarna får nöje av
mina berättelser.
Foto 9 mars 1954. Stig Kjellin skall snart fylla 19 år.
Kungsängen december 2010
Stig Kjellin
9
Promenaden över Hammarbyslussen 1939
Mitt andra minne i livet som också kunde ha blivit mitt
sista
Mitt första minne i livet är när vi flyttade från Stockholm till
Hammarbyhöjden. Det var 1939 och jag minns att vi åkte
med en lastbil med flyttgodset på flaket. Det var ganska
sent på dagen eftersom det var mörkt. Stadens ljus sken i
mörkret när vi passerade över Hammarbyslussen.
Skanstullsbron byggdes först 1947 så den enda
förbindelsen mellan Stockholm och Hammarbyhöjden gick
från Götgatan över den lilla klaffbron som i dag heter
Skansbron som finns över Hammarbyslussen.
Jag var ett ganska livligt barn på den tiden sades det. Jag
hade svårt att sitta still hemma utan ville gärna vara ute
och leka med mina kompisar.
Det fanns många barn i Hammarbyhöjden i min ålder
på den tiden. En hette Olle. Han var ett år yngre än jag.
1939 var jag fyra år och han således tre år.
Det som jag nu skall berätta är den andra händelsen som
jag minns från början av mitt liv.
På hösten 1939 tyckte Olle och jag att vi skulle ta en
promenad inemot Stockholm.
2:a världskriget hade inte börjat eftersom min far var
hemma. Under krigsåren så låg han mestadels av tiden
ute i det militära. Tyskland med Adolf Hitler och hans
militärapparat startade kriget i september 1939 genom
intåg i Polen.
10
Vi gick Petrejusvägen och därefter Olaus Magnus väg
västerut ner till Hammarbybacken och följde den norrut
ner till Skansbron. Gångavståndet hemifrån till Skansbron
är drygt två kilometer men det var väl ingenting för våra
unga fötter? Vi tyckte när vi kom fram till Skansbron att
det skulle vara mer spännande att gå över slussportarna
än över själva bron. Då var det inga problem att komma
ner till slussportarna. I dag finns det stängsel så du
kommer inte dit ner.
Slussportarna består av två tårtliknande klaffar som
gick ut från varsin sida av kajkanten. Vid kajkanten är
portarna ganska breda men när de möttes ute i kanalen
så var bredden cirka 50 centimeter på en längd av en
meter. På den tiden fanns det inte heller något räcke att
hålla sig i. I dag så finns det räcken på båda sidor. Det
fanns dock en liten sarg i ytterkant, kanske en decimeter
hög och fem centimeter bred. Lagom att snubbla på
tänkte jag innan vi gick över. Vi gick över och sedan
tyckte vi att det var dags och gå hem, så vi gick tillbaka
över slussportarna. Varken Olle eller jag var simkunniga
så hade vi snubblat och ramlat i det kalla vattnet så hade
våra liv varit slut!
Vi kom upp på Hammarbybacken och där kom min far
cyklande och han blev väldigt arg när han fick se oss.
Var har ni varit? Vi har ringt polisen, det var tur att jag
fann er! Han tar mig på cykeln och säger åt Olle att vara
kvar där han är. Vi kommer och hämtar Dig så fort som
möjligt.
Olle blev något senare hämtad och vi hade båda blivit
räddade! Vi hade väl klarat oss själva hem tänkte jag?
11
Men det var också så att vi skulle bort på middag hos
några bekanta. När det var dags för avfärd till middagen
så var jag alltså borta. Huruvida det blev en försenad
middag kommer jag inte ihåg.
Olle och jag samt ytterligare ett antal barn finns på ett
gruppfotografi från 1943 som är taget på Petrejusvägen
utanför vårt hem. Kopia på fotografiet finns på pärmsidan.
Olle är tredje pojken från vänster i nedre raden. Jag är
nummer två från vänster i mellanraden.
Jag tar idag fram kortet och minns med saknad min
äventyrliga uppväxt!
12
Utspilld mjölk
Två små historier
Vi bodde på Petrejusvägen i Hammarbyhöjden.
Nerför backen ner till Finn Malmgrens plan var det bara
några 100-tal meter. Där fanns affärer bland annat en
matvaruaffär där man kunde köpa mjölk i lösvikt.
Vår far låg inkallad under kriget 1939-1945 och var bara
hemma på permission ganska sparsamt. Jag och min bror
fick väl hjälpa mor lite mer under den tiden. Bland annat
så skickades jag ner till Finn Malmgrens plan emellanåt
för att köpa mjölk. På den tiden var det vanligt att köpa
mjölk i lösvikt.
Vi hade en rund mjölkflaska av tunn plåt med lock och
med en bärbygel av rundstål. Flaskan rymde väl cirka 2
liter. En liter mjölk kostade 1945 10 öre.
Så till själva historierna. Året var 1943 och jag var åtta år.
1) Mjölkflaska som målstolpe
Jag hade fått en 25 öring av mor för att handla 2 liter
mjölk. På hemvägen med flaskan med mjölk träffade jag
en kompis som hade en fotboll.
Vi brukade hålla till på skolans gård, som låg på
andra sidan vägen där jag bodde, och spela boll. Så
också denna gång. Mor kunde väl vänta på mjölken ett
litet tag tyckte jag. Jag skulle stå i mål och vi tittade efter
stolpar som kunde utgöra målet.
13
Vi hittade ett träd men inget annat träd som avståndsmässigt passade till den andra stolpen. Så mjölkflaskan
kunde väl duga som stolpe tyckte vi?
Kompisen sköt bollar mot mig i målet. Vad hände jo
naturligtvis så träffade han mjölkflaskan och den gick ju
omkull och all mjölk, för 20 öre, rann ut på marken. Jag
skämdes när jag tog den något buckliga flaskan och gick
upp till mor. Hon blev arg och gav mig en rejäl utskällning:
Det borde Du väl begripa att risken att flaskan skulle
träffas av bollen var stor. Och visst borde jag förstått det,
jag var ju 8 år gammal?
Jag fick en 25 öring till för att handla och denna gång gick
jag raka vägen hem, efter att ha inhandlat mjölk, i den
något buckliga flaskan.
2) Snurr med mjölkflaska
Vid ett annat tillfälle när jag varit ner och handlat mjölk
blev mjölken återigen utspilld.
Som barn är man ju nyfiken på det mesta. En sak som
var intressant var att mjölken stannade kvar trots att den
borde rinna ut när flaskan var uppochner. Men det gjorde
inte mjölken om man snurrade flaskan över huvudet med
en hygglig hastighet.
Jag hade en kompis med mig denna gång och man
ville ju visa sig på styva linan. Så det blev att snurra den
med 2 liter fyllda mjölkflaskan flera varv. Bygeln som jag
höll i lossnade och mjölken och flaskan for iväg.
14
Det blev samma historia igen att försöka förklara för mor
vad som hänt. Hon var inte glad. Men det blev som förra
gången jag fick ytterligare 25 öre för att köpa 2 liter mjölk.
Efter reparation av bygeln så gick jag för att köpa mjölk
och på hemvägen blev det ingen snurrning av
mjölkflaskan.
Men som barn lärde man sig väl något av denna
händelse.
Centrifugalkraftens betydelse blev påtaglig!
15
Schäfer som livvakt
Jag bodde med mina föräldrar och min lillebror på nedre
delen av Petrejusvägen, mitt emot skolan, och i närheten
av Finn Malmgrens plan. I övre delen av Petrejusvägen
och områdena däromkring fanns de så kallade barnrikehusen där familjer med fler än två barn hade fått
lägenheter i slutet av 30-talet. I området där vi bodde
hade föräldrar med en eller två barn fått lägenheter.
Det förekom en hel del bråk mellan oss barn som
bodde i nedre delen av Petrejusvägen med tillhörande
parallellgata såsom Hasselquistvägen med flera gator och
barnen från barnrikehusen. Vi var då cirka 10-12 år. Bråk
förekom i form av stenkastning och slagsmål. Flera av oss
fick lite blessyrer i samband med bråken.
Vid ett tillfälle när vi ”lekte” indianer och vita fick en av
de våra en pil försedd med en spik i närheten av ögat. Det
kunde ha gått riktigt illa men slutade med ett mindre
köttsår.
Vi lekte mycket i Hammarbyskogen som låg bortanför
Per Lindströms väg. En hel del av vår tid tillbringades
också på Hammarbyhöjdens idrottsplats. På dessa
platser möttes de rivaliserade ”gängen” och bråk uppstod.
Det var inte tillrådligt att ensam gå ut i Hammarbyskogen. Det kunde leda till att man blev tillfångatagen och
ordentligt mörbultat av de fientliga barnen från barnrikehusen.
Så till själva historien med en schäfer som livvakt. Året
var 1947 och jag var 12 år.
16
Vi bodde på tredje våningen på gaveln i hyreshuset
på Petrejusvägen. Mitt emot i trapphuset på tredje
våningen bodde en familj som hade två stycken hundar.
En var en svart mycket snäll och lugn Dobermannpincher
den andra hunden var en ganska livlig och stor schäfer.
Hundarna var väldresserade och deltog i en hel del stora
hundutställningar.
Jag hade stor respekt för hundar på den tiden och har
väl så också i dag.
En dag frågade husse om jag hade lust att gå ut och
rasta schäfern. Jag blev väldigt osäker på om jag skulle
klara av det men sa att det kunde jag väl göra. Jag tog
kopplet med hunden och började en vandring ner mot
Hammarbyskogen.
På en stig i skogen mötte jag ett gäng från barnrikehusen. Jag släppte lite på tyglarna och schäfern skällde
mot barnen. Jag kände mig väldigt säker och stolt när
fienden sprang i väg. Det fanns ju ingen chans för dom
att ge sig på mig.
Jag kom lyckligt hem till husse med hunden och sa att
jag haft en trevlig tur. Jag berättade inte att jag mött våra
fiender från barnrikehusen och använt hunden som
livvakt.
17
Inbrottet i Pressbyrån
Petrejusvägen, där vi bodde slutar vid Finn Malmgrens
plan. Vid Finn Malmgrens plan fanns en pressbyrå.
En kväll var jag och en av mina kompisar på humör att
göra lite spännande saker. Året var 1948 och jag var 13
år gammal.
Det var det året som första olympiaden ägde rum, efter
kriget, i London. Arne Åhman vann tresteg på 15,40 m.
I dag hoppar man över 18 meter!
Ett inbrott i pressbyrån tyckte vi skulle vara spännande.
Det fanns ju en hel del godis som vi kunde stjäla och äta.
Sagt och gjort och med handskar på händerna för att
undvika fingeravtryck satte vi igång våra skumma planer
sent på kvällen. Vi gick ner till Finn Malmgrens plan och
fram till Pressbyrån som vid den här sena kvällstiden var
stängd. Medans min kompis höll vakt så lyckades jag med
hjälp av en fickkniv lyfta upp den hasp som låste rutan i
underkant. När vi väl öppnat luckan, spanade vi så att
ingen såg oss, grävde vi med våra behandskade händer
efter godis. Schweizernöt och mjölkchoklad var goda
saker på den tiden och är väl så än i dag?
Vi fick tag i ett tiotal kakor, stängde rutan, och gav oss
skyndsamt därifrån. Ingen hade sett oss!
Vi gick inte så långt bara till tobaksaffären som låg
cirka 50 meter från Pressbyrån. Det var ganska sent på
kvällen så affärerna i området var stängda.
18
Vi ställde oss på trappen till tobaksaffären i skuggan av
den nisch som fanns innan dörren. Äntligen skulle vi få
lön för mödan? Av med papperen och staniolen och
sedan var kalaset i full gång. Det var jättegott och vi åt
den ena kakan efter den andra. Efter ett tag blev vi mätta
och illamående. De närmaste timmarna var ej roliga, vi
spydde ganska ordentligt båda två.
Och vad lär vi oss av detta, jo naturligtvis, synden straffar
sig själv.
19
Håll käften kärring
En polishistoria från 40-talet
Jag bodde tillsammans med mor och far samt min lillebror
i Hammarbyhöjden från 1939. Hela min uppväxt tills jag
gifte mig 1959, jag var då 24 år, bodde jag hemma så
klanka inte på ungdomen i dag att de bor hemma länge!
Vi var ett pojk- och flickgäng som bodde på Petrejusvägen, Hasselqvistvägen och området kring Finn
Malmgrens plan.
En del av det gänget var med om den polishistoria som
jag nu skall berätta om. Vi var ett gäng på ett tiotal
grabbar i 13-14 års åldern, tjejerna var ej med. Året var
sent 40-tal.
Vi var på den tiden ute en hel del, det fanns inga
datorer, och gjorde en del bus. Den här gången höll vi till
på ett gärde som fanns i förlängningen österut från
Palandergatan. I dag går tunnelbanan parallellt med
Palandergatan och har en station som heter
Skärmarbrink.
En biograf med namnet Kaza låg på Palandergatan.
Lokalen finns kvar i dag, dock inte som biograf. Där gick
vi på matinéer och där såg jag min första barnförbjudna
film tillsammans med min far innan jag var 15 år. Den
barnförbjudna filmen hette föresten Musik i mörker med
Maj Zetterling.
En gång- och cykelväg förde fram emot hyreshusen som
låg på Palandergatan.
20
Intill gång- och cykelvägen var det en arbetsplats med
allehanda byggnadsmaterial.
Vi låg på gärdet och tittade på alla gubbar och tanter
som trafikerade gång- och cykelvägen i sin färd mot
Palandergatan och hemmet. Många var på väg hem efter
arbetet. Det var höst och det började skymma.
Vi lägger lite bråte på vägen så blir det än roligare att
titta på folket tyckte vi. Vi tog en del bråte från byggnadsarbetsplatsen, plankor, murlavor mm. Vi placerade ut
bråten på vägen när det tillfälligt var folktomt. Det blev
intressant när folk kom cyklande och var tvungna att
stanna och lyfta cyklarna över hindren. En farbror kom på
moped, såg hindret för sent, och körde omkull ganska så
våldsamt. Han reste sig och svor så han blev väl inte så
allvarligt skadad?
En tant hade kommit ut på en balkong på tredje våningen
på gavelhuset som vette mot gång- och cykelvägen. Hon
såg allt från ovan och upptäckte oss ungar som låg på
gärdet och hade roligt åt alla incidenter som inträffade på
vägen. Hon skrek åt oss att genast sluta och menade att
det var en farlig verksamhet som vi höll på med. Vi tyckte
det var spännande och någon skrek tillbaka: Håll käften
kärring ! Hon skrek tillbaka och sa att hon skulle ringa
polisen. Gör det tyckte vi, det skulle sätta extra krydda på
tillvaron. Vi låg kvar.
Fler kom gående och cyklande, en del ytterligare
incidenter inträffade, dock inga allvarligare som vi
upptäckte.
21
När cirka 15 minuter gått sedan vi snackat med
”kärringen” kom två polisbilar, med sökarlyktor, körande
på gång- och cykelvägen. Bilarna stannade och ljussken
från sökarlyktorna svepte över gärdet. Fyra poliser från
vardera polisbilen kom rusande ut mot oss ungar. Vi
ungar sprang för livet. Poliserna fick tag i kanske hälften
av oss, jag klarade mig.
Polisen förhörde och antecknade namnen på de ungar de
fått fatt i. Jag och några till som varit med och klarat sig
tog mod till sig och gick fram till poliserna och våra
kompisar som förhördes. Vi sa till våra kompisar, tydligt
så att också poliserna hörde: Har ni åkt fast för polisen,
Vad har ni gjort för bus? Kompisarna höll masken, dom
kunde ju ha sagt: Ni var ju också med!
Vid återsamlingen utan poliser klappade vi alla varandra
på axlarna, även dom som åkt fast, och tyckte att vi varit
med om ett spännande äventyr.
Det synes som resurserna var större på den tiden när två
polisbilar med åtta poliser ryckte ut och jagade 10
ungdomar i åldern 13-14 år samt att också regelrätta
förhör utfördes.
Tiderna har förändrats!
22
Man sparkar inte på en som ligger
Med anledning av det ökande ungdomsvåldet, där nyligen
ett antal ungdomar har blivit dömda till fängelsestraff efter
att ha sparkat ihjäl en pojke som låg på backen, så vill jag
berätta följande:
Jag minns en händelse från min ungdom på 50-talet.
Jag bodde i Hammarbyhöjden och på den tiden så
samlades vi ungdomar, i vintertid, ofta på de bandybanor
som spolades på idrottsplatserna.
Året var 1950 och jag var 15 år. Några av oss ungdomar
från Hammarbyhöjden hade tagit oss till Johanneshovs
idrottsplats som då låg ungefär där Globen ligger i dag.
Vi tog på oss våra skridskor och gav oss ut på isen. Vi
hade skoj som vanligt. Det var spännande att skapa nya
kontakter med både tjejer och killar.
Av någon anledning som jag inte minns så kom jag i
bråk med en främmande kille. Och då skulle vi naturligtvis
göra upp! Så mina kompisar och hans plus ett antal
övriga bildade en ring runt oss två. Med skridskorna på
fötterna började vi ”puckla” på varandra. Jag var ingen
större fighter utan helt plöstligt åkte jag på en riktig
snyting och for omkull på isen. Killen som slagit ner mig
kom fram och skulle sparka på mig där jag låg
försvarslös. Men han blev genast hindrad av både mina
kompisar och hans med orden:
Man sparkar inte på en som ligger !
23
Tacksam över att det inte blev något mer bråk reste jag
mig ganska så vingligt. Jag var besegrad!
Visst förekom det en hel del bråk ungdomar emellan på
den tiden och med en hel del ganska så häftiga slagsmål.
Men aldrig vad jag minns med knivar eller knogjärn. Jag
såg heller aldrig någon som gav sig på en som var
försvarslös. Ett litet talesätt på den tiden som lite speglar
den inställningen var: Ta av Dig glasögonen innan vi
börjar slåss!
Så lite slutord.
De allra flesta av dagens ungdomar är väl ungefär som vi
var. Tycker om att umgås med andra, festa och stoja och
ha kul. Vi har ett antal ungdomar som bor grannar med
oss och de är hur trevliga som helst. Hälsar och samtalar
med oss äldre på ett naturligt sätt.
Hejsan ”Stickan” brukar någon av dom ropa till mig.
24
Falskmynten
En historia från 50-talet
Jag gick i Tekniska Mellanskolan som var en realskola
som låg på söder. Jag hade gått sex år i folkskola i
Hammarbyhöjden innan jag började på realskolan. Skolan
var fyraårig och jag gick där 1948-1952.
1950 var jag 15 år.
Jag rökte inte på den tiden och det är möjligt att tanken att
tjäna lite extra pengar föddes under senare tiden på
realskolan.
Det var en del av mina klasskamrater och andra elever
på skolan som rökte och det var dryga utgifter för dessa.
På den tiden fanns cigarettpaket att tillgå från automater
som var placerade på allmänna platser. Vanligaste
betalningsmedlet var enkronor. Ett paket kostade några
kronor och växelpengar fanns i cigarettpaketen.
Varför inte tillverka falska enkronor att användas i
automaterna tänkte jag? Det kunde ju bli dubbel förtjänst!
Dels att använda falska enkronor och dels att ta ut
växelpengarna i form av tio- och tjugofemöringar som låg
i paketen. Cigarettpaketen kunde sedan säljas till mina
kamrater för halva priset. Jag kunde göra en bra förtjänst
och mina kamrater kunde köpa paketen till ett lägre pris.
Alla skulle tjäna på arrangemanget.
Det var ”bara” ett problem att finna en metod för
tillverkning av falskmynten.
Vi bodde i ett hyreshus på Petrejusvägen mitt emot
den skola som jag gick i fram till 1948.
25
Mina föräldrar var portvakter. Som portvakt hade min
far tillgång till pannrummet där det fanns en liten verkstad.
Som portvaktsbarn hade vi tillgång till pannrummet.
Det var där som tillverkningen av falskmynten började.
En av mina kamrater var medbrottsling. Vi funderade och
kom fram till att femöringar borde kunna användas. De var
något större än enkronan så det var bara att ta fram en fil
och ta bort några millimeter i ytterkant trodde vi. Vi
provade några av de falska femöringarna i automater,
men det fungerade inte. Vi trodde att vikten var fel. Så det
var att fundera ytterligare. Vi kom fram till att mässing
hade ungefär samma vikt som materialet i enkronor. I en
järnaffär köpte vi för en billig penning en mässingsstång
som hade exakt samma diameter som enkronor. Vi satte
upp mässingstången i ett skruvstäd och tog en bågfil och
sågade till falska enkronor. Det tog lång tid med
tillverkningen kan man förstå. Men idogt arbete gav
resultat!
Efter att ha tillverkat ett antal så var det tid att prova. Vi
for in till söder för att prova i några automater.
Att prova i Hammarbyhöjden, där vi bodde, var inte bra
tyckte vi.
Vi hittade en tobaksautomat som låg på en undanskymd gata bortanför Medborgarplatsen. Vid den tiden
fanns också automater för den tidens porrtidningar såsom
PinUp, Kavalkad och TopHat bredvid tobaksautomaten.
Dessa automater var i allmänhet placerade på lite
undanskymda platser så att köpare kunde inhandla sina
alster i ensamhet.
Den undanskymda platsen var ju också bra för oss så
att vi kunde utföra vår skumma hantering i avskildhet.
26
Vi satte på oss handskar, torkade rent falskmynten, och
provade. Det fungerade !
Vi hämtade ut ett antal paket och gav oss skyndsamt
därifrån. Väl hemma i Hammarbyhöjden så delade vi på
lösmynten i paketen. Min kamrat fick hälften av paketen.
Jag tog resten dagen därpå till skolan och sålde dessa för
halva priset till några av mina klasskamrater.
Vi tillverkade ytterligare falskmynt som vi använde i
automater på söder. Vi gick ej till samma automat, polisen
kunde ju ha satt den under bevakning efter det att man
funnit falskmynt tänkte vi. Vi tjänade väl lite pengar men
på grund av risken för upptäckt så slutade vi ganska snart
med den skumma hanteringen.
Några veckor efter det att vi slutat fanns det i en av
kvällstidningarna en notis som berättade att man funnit
falskmynt i tobaksautomater på söder.
Jag skäms väl lite i dag för falskmynttillverkningen och
den olagliga användningen av dessa mynt för egen
vinnings skull.
Vi klandrar ungdomen i dag för deras bus men vi har väl
alla haft lite fuffens för oss i vår ungdom? Så tänk på
detta när vi förfasar oss över ungdomen i dag. En sak har
dock förändrats och det är respekten för polisen.
Vi hade stor respekt för polisen på 50-talet. Jag var på
Katarina polisstation vid ett tillfälle tagen för olydnad mot
polis. Jag var mycket foglig och lite rädd vid det tillfället
det kan jag försäkra. Mer om detta i en annan berättelse.
27
Björns trädgård
Intagna på Katarina polisstation 1952
Jag bodde i Hammarbyhöjden från 1939 till 1959.
Jag gifte mig 1959 och var då 24 år.
Under tonåren tillbringades en stor del av fritiden på söder
i Stockholm. Götgatan var det stora ”raggarstråket”.
Vi ungdomar, i 17 års åldern, gick Götagatan fram och
tillbaka och spanade efter ”brudar”. Det var inte så ofta
som vi fick bra kontakt med det motsatta könet, men det
hände ibland.
Det var lite oroligt mellan ungdomar och polis i början av
50–talet. Det kulminerade i de sk Berzeli-kravallerna vid
Nybroplan utanför Berns 1954. Ridande polis med dragna
sablar jagade stora skaror av bråkande folkmassor.
Polisen fick kritik för att några blev skadade av slag
från sablarna.
Polisen förbjöd under den här perioden att större
grupper av folk inte fick förekomma. Detta förbud gällde
hela Stockholm således även Söder.
Jag och en av mina kompisar från Hammarbyhöjden,
Lennart hette han, var inne på Götgatan och ”raggade”.
Vi kom upp till Björns trädgärd som ligger mitt emot
Medborgarplatsen. Ett gäng tjejer stojade och en del
badade i den bassäng som fanns i Björns trädgård. Ett
antal poliser kom och bad dom avlägsna sig. Tjejerna
protesterade och började också kasta sten på polisen.
28
Under tiden kom vi i kontakt med två tjejer och vi ställde
oss i en portgång och tittade på bråket mellan tjejerna och
polisen. Ett par poliser kom förbi portgången där vi stod
och bad oss försvinna därifrån. Men vi stod naturligtvis
kvar, vi hade det ganska mysigt tyckte vi.
Poliserna fångade tjejerna vid bassängen och poliser med
fasthållna tjejer passerade förbi portgången där vi stod.
En av poliserna upptäckte oss och sa: Jasså ni står kvar?
Jag sa ju åt er att försvinna, ni får också följa med till
polisstationen för förhör. Några av poliserna kopplade
grepp på oss så det var bara att följa med.
På polisstationen placerades Lennart och jag i olika rum.
Mig frågade de bland annat. Vad heter Din kompis och
var bor han? Lennart hade fått samma fråga om mig.
De intagna tjejerna stojade och skrek högljutt. Vi fick
det intrycket att poliserna var ganska så hårdhänta.
Efter cirka en timma släpptes vi.
När jag kom hem så tordes jag inte tala om vad jag varit
med om! Då hade man säkert fått en ”hurring” av far.
Huruvida vi fick någon ”prick” i polisregistret vet jag ej.
Ganska så spak var man hur som helst vid vistelsen på
Katarina polisstation.
29
AT- cupen i ishockey
På 50-talet när jag var tonåring spelade jag i Hammarbys
pojklag i ishockey. Hammarby var det stora ishockeylaget
i Sverige på sent 40-tal och en bit in på 50-talet.
Vi ungdomar i Hammarbyhöjden cyklade ofta till
Kanalplan, som ligger på andra sidan av skanstullskanalen för att se på ishockey när Hammarby spelade.
Det var Åke ”Plutten” Andersson med bror Stickan, Holger
Nurmela, Kurre Källström Svenne Bergqvist (landslagsmålvakt i fotboll), Rune Johansson och Gunnar Landelius
(stora backar i ishockey), Rolf Mackan Pettersson,
Charles Lindberg (målvakt i ishockey) och många många
fler. Hälften av spelarna spelade i landslaget i ishockey,
en del också i fotboll och bandy.
En bit in på 50-talet kom Tumba Johansson, Lasse
Björn med flera som då spelade i Djurgården.
I dag finns S:t Erikscupen i ishockey för ungdomar.
Motsvarigheten på 50-talet var AT-cupen som
arrangerades genom AftonTidningen.
Jag spelade med i Hammarby IF pojklag i AT-cupen på
1950-talet.
Vi skulle spela en match i cupen på en isrink på
Årsta idrottsplats. Matchtröjorna hade kommit på
avvägar. Det visade sig dock att Hammarby IF A-laget var
spellediga så A-lagets tröjor transporterades till Årsta IP
för att användas av oss ungdomar.
30
Hammarbys tröjor var gröna och materialet sidenartat.
Tröjorna var försedda med stjärnor på armar, bröst och
rygg. Jag spelade back och fick tröja nr två som
användes av Åke ”Plutten” Andersson. Tröjan var stor
och räckte en bra bit nedanför knäna.
Det var en stolt 15 åring som äntrade isen i den tröja
som normalt användes av en av de stora profilerna i
ishockey i Sverige.
Vi vann också matchen och jag hade nöjet att göra ett
mål med ett skott från blå linjen.
Det kändes stort att få representera Hammarby IF iförd
A-lagets matchtröjor.
Vid en senare match i AT-cupen så mötte vi Boo IF ute
på Värmdö och i det laget spelade Lasse Björn som 15
åring. Han blev sedermera landslagsspelare i ishockey.
Så jag har varit på samma is som landslagsspelare. Men
då när vi möttes ute på Värmdö så upplevde jag honom
som bara en ganska stor femtonåring.
31
Dödshoppet på söder
Jag gick i Tekniska Mellanskolan 1948-1952. Skolan låg
på Timmermansgatan på söder.
På lunchrasterna brukade vi ibland bege oss till bergen
vid söder Mälarstrand. Det var spännande med den
branta bergväggen ner mot söder Mälarstrand. På den
tiden fanns det heller ej staket som skyddade folk mot att
komma för nära bergstupen med risk att ramla ner.
Vi tävlade mot varandra att hoppa över mindre klyftor som
fanns på bergslutningen. På ett ställe var det en klyfta
som säkert var mer än två meter och nedanför sluttade
berget brant ner mot söder Mälarstrand. Det var lite fuktigt
i marken så det var lite slipprigt.
Jag koncentrerade mig för att hoppa över klyftan
medans mina kompisar hejade på. Jag hade ett personligt
rekord på 5 meter och 52 centimeter i längdhopp så
avståndet på drygt 2 meter var inte avskräckande.
Jag sprang fram till klyftan och hoppade och vid nedslaget
slant jag på det hala underlaget. Det var nära att jag
förlorade balansen och hade i så fall ramlat nerför berget.
Vi konstaterade efteråt att jag inte haft någon chans att
få något fäste nedanför klyftan utan hade fallit de säkert
20 metrarna ner till gatan vid söder Mälarstrand.
Så detta var nära att mitt liv hade tagit slut redan som
tonåring.
32
Vakterna på Nalen
1952 började jag arbeta på Televerket på Regeringsgatan
och det var bara bron över Kungsgatan som skilde från
Nalen på Regeringsgatan 74. Jag var då 17 år. Det hände
att vi gick från jobbet, tog några groggar, och besökte
därefter Nalen. Mitt första besök på Nalen var 1951.
Nalen kallades av många vuxna för syndens näste.
I verkligheten var det ett stort danspalats där ungdomar
roade sig under överseende av Topsy Lindblom som var
palatschef. Topsy vann föresten guldmedalj i tresteg vid
Stockholmsolympiaden 1912.
Grabbarna var oftast klädda i kostymer och tjejerna ofta
med plisserade kjolar, brett skärp och åtsmitande jumprar.
Två stycken av Sveriges mest kända dansorkestrar
turades om att spela i stora salen
Det serverades ingen sprit på Nalen. Var man berusad
så tog Topsy´s vakter hand om en och ställde ut en på
gatan. Det är troligt att det förekom droger hos de
gästspelande jazzmusiker som spelade i Harlem. Harlem
var ett utrymme med en egen liten scen innanför den
stora danslokalen.
Oftast var det inbjudna gäster från USA, både vita och
svarta, som spelade den senast jazzen.
Vid ett tillfälle så hade jag tagit några Wiskey´s på det
närliggande Ambassadör. Jag kom fram till Nalenentrén.
Vakterna sa: Tag en runda och välkommen tillbaka när
Du nyktrat till!
33
Efter en halvtimma var jag tillbaka och då tyckte vakterna
att jag nyktrat till tillräckligt. Så dom önskade mig
välkommen med orden: Sköt om Dig och roa Dig
ordentligt!
Så vakterna var mycket liberala och inte alls av samma
tvivelaktiga sort, enligt min uppfattning, som vakterna är i
dag på exempelvis Stureplan ?
1954 träffade jag min fru på Nalen.
1959 gifte vi oss och samma år flyttade vi in i villan i
Kungsängen där vi fortfarande bor.
Den lilla incidensen med Nalenvakterna inträffade för
cirka 60 år sedan.
Det känns som om det inte alls var så länge sedan
men det är så med kära minnen dom förbleknar inte.
34
Europaresan 1952
Jag tog realexamen 1952 från Tekniska Mellanskolan på
söder. Det speciella med avgångsklassen (klass 4d) var
att vi gjorde en skolresa med buss ut i Europa och var
borta i två månader. Vi besökte Danmark, Tyskland,
Schweiz, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Maroco
(Nordafrika), Belgien och Holland. Vi var 33 stycken
grabbar i åldern 17 till 19 år. Av dessa var 9 stycken från
parallellklassen. Förutom oss grabbar så var det två
chaufförer och vår klassföreståndare tillika reseledare.
Klassfoto (klass 4d) från hösten 1951. Stig Kjellin, då 16 år,
2:e från höger 2.a raden
35
Jag berättar om två händelser från skolresan
1) Fylleslaget utanför Hamburg.
Ett litet epos om oförståndet när spriten blev
lättillgänglig och många blev fulla.
2) Tjurfäktning i Sevilla.
En pampig och makaber föreställning i grymhet
1) Fylleslaget utanför Hamburg
När vi kom till Tyskland så gick sprit att köpa i vanlig affär
och någon åldersgräns för inköp av spritdrycker verkade
ej finnas. Jag och min kompis i bussen köpte en helflaska
röd Wermouth. Vi köpte också en liten flaska i form av en
”asfaltsbubbla” (Wolkswagen). Den innehöll likör trodde
vi. Det var många av oss som köpte billikören. Vi
smögsöp i bussen, ur båda flaskorna på väg till tältplatsen
Hoerluft, cirka 3 kilometer norr om Hamburgs centrum.
Vid de långa samtalen som jag haft med mina gamla
klasskamrater i samband med planeringen, inför/på en
jubileumsfest 2002, framsades från många håll att
”asfaltsbubblan” innehöll en typ av skämtlikör med
kräkmedel. Sanningen i detta har aldrig blivit utredd men
det var många som blev dåliga. Då när det inträffade så
skyllde jag på Wermouthen. Jag blev full och kunde inte
hålla mig upprätt så det blev till att krypa.
Jag kommer ihåg att jag kröp till ett närbeläget
Wärdshus där vår reseledare satt och pokulerade med
chaufförerna. Dom hade väl också tagit en och annan öl
men dom höll sig upprätta? Jag såg dom inte som tre
personer utan snarare sex eller nio. Jag lyckades krypa
tillbaka till tältet där jag så småningom somnade.
36
Dagen därpå var ej rolig. En fruktansvärd huvudvärk
kombinerat med illamående. ”Illamåendet” kom ut genom
munnen”! Jag ville helst somna om men det gick inte
eftersom bussen väntade på avgång. Jag med flera
likasinnade äntrade bussen och den skakiga färden i den
rådande värmen gjorde inte saken bättre. En liten tröst
var att jag långtifrån var ensam om fylleupplevelsen.
Efter ett antal mil stannade bussen och vi fick en
ordentlig utskällning av vår reseledare Svante Björkman.
Han sade bland annat att om det hände igen så skulle
han skicka hem de som då misskötte sig.
Sanningen är den att jag inte sedan dess varit så full
någon gång och det är snart 60 år sedan. Jag är
långtifrån nykterist i dag och ibland händer det att det kan
bli lite mycket även idag men inte till den grad som det
blev 1952.
Stället där vi tältade i Hamburg heter för övrigt Hoerluft.
För mig låter det som en billig fylla och det var det kanske
också?
2) Tjurfäktning i Sevilla
Där upplevde vi de kanske mest minnesvärda
ögonblicken under resan. Vi var på tjurfäktning och det är
enda gången under mitt liv som jag varit på en dylik
föreställning.
Arenan var till formen rund. Det var fullsatt och hur vi
lyckats få biljetter vet jag ej. En stor orkester spelade
spansk musik. Under trumpetfanfarer släpptes den första
tjuren in i arenan.
37
Den möttes först av ett antal Banderilleros till fots som
retar tjuren med sina färgskimrande mantlar. Därefter kom
Picadorerna som är beridna. Hästarna är tygpansrade för
att klara tjurens attacker. Picadorerna har långa lansar
som ett antal gånger stötes in i tjurens rygg och nacke.
Lansarna är i spetsändorna försedda med en cirkulär
metallplatta monterad en knapp decimeter upp från
spetsen. Spetsen kan därför inte gå in mer än knappt en
decimeter i tjurens rygg och nacke. Picadorena kunde
därför stöta med full kraft utan att riskera att lansarnas
gick in så långt så att tjuren blev dödligt spetsad. Det var
ett grymt skådespeleri !
Banderilleros fäster sedan band- och hullingförsedda
banderillas i tjurens nacke. Tjuren blir uppretad och blodet
flyter från de öppna såren. När tjurens krafter börjar avta
så kommer hjälten in på arenan.
Matadoren med sitt röda skynke får tjuren att utföra ett
antal attacker. Till slut är tjuren så utmattad att han inte
orkar springa längre.
Matadoren tar då fram sin värja som han dolt under
sitt röda skynke och ställer sig framför tjurens huvud.
Tjurens huvud är kraftigt böjt av trötthet. Matadoren
stöter värjan mellan skulderbladen på tjuren. Tjuren skall
nu falla död ner om avrättningen är rätt utförd ! Gör den ej
det så har Matadoren misslyckats och blir av utbuad av
publiken.
Vi fick uppleva en misslyckad värjstöt där värjan satt
kvar i tjurens nacke ända in till skaftet. Värjspetsen hade
inte träffat sitt mål utan tjuren vinglade omkring på arenan
ett tag innan den föll ner av utmattning.
38
För säkerhets skull kommer en ”bödel” in och sätter sig
gränsla över den fallna tjuren och stöter en dolk ett antal
gånger i tjurens nacke för att förvissa sig om att döden
inträtt.
De döda tjurarna släpas ut med hjälp av ett hästspann
och med en kätting som fästes runt tjurens kropp. Så fort
den döda tjurens släpats ut så blåses trumpetfanfarer och
nästa tjur kommer in för avrättning.
Vid ett tillfälle när en Matador skulle ge nådastöten
piggnade tjuren plöstligt till och fick Matadoren på hornen
och slängde iväg honom upp i luften.
Matadoren föll hårt i backen flera meter från tjuren.
Tjuren gick fram emot den fallna Matadoren och skulle
göra slut på honom med ytterligare en hornattack. Då
kommer snabbt Banderilleros in och får med hjälp av
sina färgskimrande mantlar tjuren att avlägsna sig från
den fallne och försvarslösa Matadoren. Matadoren blir
utburen och utbuad. Han var ej allvarligt skadad
meddelades senare. En stygg tanke for genom mitt
huvud. Tjuren kunde väl ha fått chansen ?
Det var en upplevelse att se hela detta skådespel.
Hade det varit i Sverige hade jag mått illa efteråt, men på
något sätt så var vi i den spanska miljön så man klarade
av det ganska bra.
Vi startade färden från Sevilla vid 8-tiden på kvällen.
Vi sov första natten i bussen vid färden norrut.
39
Cykeltolkning i ”lumpen” med avåkning
Jag gjorde min värnplikt åren 1956-1957 på Svea
Livgarde som då låg vid Sörentorp. Jag låg vid ett
skyttekompani som signalist. Jag utbildades på en
radiostation som hette RA 100 (40-48 MHz ). Den var en
frekvensmodulerad bärbar radio för telefoni. Den var
rörbestyckad och vägde 14 kg. Den var avsedd att bäras
på ryggen ute på fältet.
Vid en vinterövning skulle vi cykeltolka till Enköping. Det
var mycket snö och mycket kallt. Med radion på pakethållaren gav vi oss iväg hållande i ett rep som var fäst vid
ett militärfordon.
Det var säkert ett 20 tal värnpliktiga som tolkade efter
varje fordon. Det var vinterväglag och ganska halt. Det
gällde hela tiden att vara uppmärksam och bland annat
hålla bra avstånd till övriga.
Så hände det, någon bland de främsta kom i obalans
och ramlade med cykel och allt. Vi övriga som kom efter
släppte repet och försökte styra undan. Men många körde
omkull inklusive jag. Jag hamnade med cykeln i ett dike.
Jag blev något mörbultad men alla ben i kroppen var hela.
Min typiska tanke var dock: Skönt nu gick radion sönder
vilket skulle innebära att jag inte kunde upprätta någon
radioförbindelse ute i kylan när vi kom fram till Enköping.
Vi tog tag i tolkrepen och färden fortsatte till Enköping.
När vi kom fram så skulle tälten upp. Vi signalister skulle
i kylan (säkert ner mot 30 grader) upprätta radioförbindelser.
40
Skönt tänkte jag att radion var trasig så att jag slapp sitta
ute med radion.
Men tänk så fel jag hade. Radion fungerade! Så det
var bara att ansluta antenn och upprätta radioförbindelser. Jag var trött och somnade på min post.
Någon väckte mig och jag frös ordentligt. Kläderna som
var svettiga hade frusit som ett ispansar.
Tälten hade dock upprättats och golven hade försetts
med halm. Kaminerna hade tänts så det var mycket skönt
att komma in i värmen efter det att jag avslutat mitt
radiopass.
Framåt kvällen avbröts övningen och vi fick en
välbehövlig vila med mycket sömn fram till nästa dag.
Jag trodde att jag skulle ådra mig en förkylning eller
motsvarande efter de kyliga strapatserna men jag fick ej
några men?
41
Vårt bröllop i Dalarna 1959
Min frus föräldrar har en liten gård i Dalarna cirka en mil
söder om Mora på västra sidan av Siljan i en liten by som
heter Ryssa.
Min svärmor är uppvuxen i Dalarna och har sin släkt
därifrån. I slutet av 40-talet ärvde/köpte hon en tomt som
ligger cirka 1 kilometer från Ryssa ner mot Siljan.
Min svärfar som var en mycket duktig snickare köpte i
början av 50-talet några timrade stugor från fäbovallar.
Dessa monterades ner och transporterades ner till den
nyinköpta tomten.
Han började 1952 att bygga upp ett antal timrade hus
från det timmer som transporterats till tomten.
I dag finns det en varmisolerad timrad stuga med
fungerande vatten från en pump i en drygt 40 meter djup
borrad brunn. Toalett med varmvatten och avlopp finns
också i stugan.
En oisolerad timrad storstuga på cirka 40 kvm med
öppen spis finns också på gården. Utöver dessa hus finns
också en timrad vedbod med en gäststuga på cirka 8
kvm. Det finns ett utedass med timrat virke. Det sista
som byggdes var en jordkällare och den blev färdig 1971.
Min fru har ärvt gården efter moderns död och vi
tillbringar en hel del tid, speciellt sommartid, på gården.
Min fru har en stor del av sin släkt i Dalarna. Bland annat
flera kusiner.
Så berättelsen om vårt bröllop i Dalarna.
42
Fotot taget vid gården i Dalarna i samband med
bröllopsfesten 25 juli 1959
Vi gifte oss på prästgården på Sollerön.
Bröllopsfesten ägde rum på min frus föräldrars gård i
Ryssa. Vi anlände dit med våra vittnen efter vigseln på
Sollerön. Svärföräldrarna hade dukat till bröllopsmiddag
på gärdet, nedanför gården ner mot Siljan, med uppspända presenningar över borden. Det var sommarväder med en temperatur över tjugo grader.
Många av bröllopsgästerna anlände uppklädda i
sockendräkter på ett flertal vagnar dragna av hästar.
Mina föräldrar var där liksom min bror som förövrigt
tagit ovanstående foto. Många av gästerna var släkt med
svärmor men det fanns också släkt på svärfars sida.
43
Många var kusiner till min fru.
Det blev en stor fest med uppemot hundra personer.
Det åts och dracks öl och snaps. Stämningen var hög.
Enligt dalsk tradition så sålde svärfar grenar, till
gästerna, från en björk som han avverkat på gården. Alla
som köpte en gren fick en snaps. Stammen såldes också
till ett något högre pris. Pengarna gick till brudparet.
Det blev dans på gärdet. Festen pågick till långt in på
natten.
Brudparet kröp så småningom till sängs i den lilla
gäststugan som bäddats och speciellt iordninggjorts för
bröllopsnatten.
Det blev en oförglömlig upplevelse med minnen för livet
för oss båda och för alla gästerna.
44
Bröllopsfest i Dalarna
Den här berättelsen handlar om en bröllopsfest i Dalarna i
samband med att en av min frus kvinnliga kusiner gift sig.
Vi var tillsammans med min frus föräldrar på deras gård
cirka 1 kilometer ner mot Siljan från orten Ryssa.
Året var tidigt 60-tal.
Det var vinter och jag hade en av mina 2-takts
SAAB:ar. Det var mycket snö och det var inte plogat upp
på gården från vägen. Ett avstånd på nästan 100 meter.
Bilen hade vi parkerat på en liten snöficka som vi skottat
upp vid vägen. Från vägen hade vi skottat en liten
gångväg upp till stugan. Den var cirka 50 cm bred och
snödjupet var säker en meter.
Bröllopsfesten hölls i en bygdegård i Vika cirka 5 km
från gården. Min fru hade åtagit sig att vara nykter och
skjutsade sina föräldrar och mig till och från festlokalen i
våran SAAB.
Vi klädde upp oss och åkte iväg. Det var vinterväglag
men det var inga större problem för min fru att köra oss till
bygdegården i Vika.
Det blev en trevlig fest med mycket folk och en god
middag med vin och öl. Efter middagen röjdes borden bort
och det blev dans till levande orkester.
En bar öppnades med allehanda spritdrycker. Där
fanns allt från fin wiskey och Cognac till groggsprit såsom
Gin och Vodka. Det fanns allt man kunde önska sig. Vi
dansade och drack och hade mycket trevligt.
45
Framåt midnatt kom brudgummen fram till mig och svärfar
och bjöd oss ut till sin bil. Han öppnade bagageluckan och
tog fram en plåtdunk och bjöd oss att dricka Skogstjärnan
som han kallade det. Det var starkt!
Klockan närmade sig ett och det började dra ihop sig
till hemfärd. Skogstjärnan ihop med övrig dryck började
göra sig påmind!
Svärfar och jag lyckades ta oss in i SAAB:en och min
fru styrde ut från parkeringen och påbörjade den cirka 5
kilometer långa färden hem till gården. Efter någon minut
gjorde sig bland annat spriten sig påmind hos både
svärfar och mig och min fru blev tvungen att stanna. Vi
lyckades ta oss ut och utförde nödvändiga behov?
Efter visst besvär kom vi in i bilen igen.
Framme vid gården steg vi ur bilen och på mycket
vingliga ben tog vi oss upp till stugan mycket tack vare
den gång som vi skottat där vi med händerna kunde
stödja oss på kanterna.
Det blev en natt med orolig sömn. Dagen därpå
kändes det att man varit på en stor fest. Först framåt
eftermiddagen började man fungera något så när.
Det var en mycket trevlig fest tills dunken kom fram?!
46
Grodmansutbildningen 1963
Jag arbetade på Marinförvaltningens Telebyrå,
Hydrofonsektionen 1960-1965.
Huvudsysselsättningen var att vara mätledare i land vid
bullermätningar av ubåtar. Jag ansvarade också för
analyser av mätningarna med tillhörande rapportskrivning
till ubåtsbyrån.
Buller från ubåtarna inspelades från hydrofoner som var
placerade ute i vattnet. Bullret inspelades på bandspelare
och analysen utfördes sedan på Marinens Telelaboratorium på Linnégatan.
Chefen för Hydrofonsektionen skickade mig och en
kollega på grodmansutbildning. Tanken var att vi skulle
kunna inspektera hydrofonerna som var placerade i
vattnet och för min kollegas räkning även kunna utföra
inspektioner av ubåtarnas hydrofoner.
Grundutbildningen skedde en vecka i Karlskrona och den
praktiska delen under en treveckors period på Gullmarsbasen, som låg vid Skredsvik utanför Uddevalla.
Eleverna utgjordes av befäl med placering på ubåtar
samt civila personer såsom brandmän, poliser och läkare.
Två episoder, båda från tiden på Gullmarsbasen,
redovisas.
47
1) Rollen med undervattenskälken
Marinen provsköt på olika ställen i Sverige torpeder.
Dessa kostade en hel del pengar och det var viktigt
att få upp torpederna efter provskjutningarna. En metod
som användes var att söka med hjälp av undervattenskälkar som bemannades med grodmän iförda våtdräkter
och flytvästar. Det fanns plats för en grodman per kälke.
Grodmannen låg på kälken och framtill fanns en böjd
plastruta. För att kunna styra kälken i djup- och sidled
fanns två spakar som var kopplade till två mindre vingar
på varsin sida av kälken. Med hjälp av spakarna så kunde
vingarna ställas så att kälken dök, gick uppåt eller
svängde. Om den högra spaken fördes något framåt och
den vänstra spaken fördes något bakåt så svängde
kälken till höger.
Ett antal kälkar med grodmän kopplades i sidled med
rep till en motorbåt. Avståndet mellan kälkarna var väl
cirka 20 meter och med fem stycken kälkar kunde man
alltså avsöka ett område med bredden cirka 100 meter.
Motorbåten startade och kälkarna manövrerade neråt av
grodmännen till någon meter ovanför botten och
avsökningen av botten påbörjades..
När en torped upptäcktes så kunde grodmannen
slänga ner ett sänke med en lina i närheten av torpeden.
Linan var försedd med en flytboj i överändan som då flöt
upp till ytan och markerade platsen för torpeden. En
grodman kunde då senare från ytan följa linan ner till
torpeden och fästa en kraftig lina i torpeden som sedan
kunde winchas upp från ett fartyg.
Så till själva rollen med följder.
48
Det var spännande att rolla med kälkarna. Om båda
spakarna fördes omvänt till sina maximala lägen så
började kälken att rolla. Det var en spännande och
intressant upplevelse. Det var dock ett litet problem och
det var att veta om man befann sig i mag- eller ryggläge i
förhållande till botten när rollen återställts. Nere i vattnet
är man viktlös och det kan ibland i vissa situationer vara
svårt att veta vad som är upp och ner.
Vid ett tillfälle så trodde jag att jag och kälken efter ett
flertal rollar befann sig på rätt köl. Så det var bara att föra
båda spakarna åt sig för att stiga upp till ytan. I
verkligheten så låg jag på rygg och styrde därför kälken
och mig mot botten. Det blev en något våldsam kontakt
med botten i ryggläge. Jag ramlade av kälken som
försvann och flöt upp till ytan. Flytvästen löste ut och en
något förvirrad Stig Kjellin flöt upp till ytan. När mina
kamrater konstaterat att jag ej skadats blev det stora
skratt.
Stig Kjellin iförd våtdräkt
49
Ett antal dagar senare hade vi uppvisning i torpedsökning
för ett antal officerare inkluderande några amiraler.
Hela uppvisningen gick bra och några försök till roll
med kälkarna blev det naturligtvis inte.
2) Volvo P1800, en körupplevelse
En av eleverna, en läkare från Stockholm, hade en röd
Volvo P1800. Det var ju en speciell sportbil på den tiden.
Den tillverkades under åren 1961-1973.
Effekten för 1963-65 års modeller var 108 hk. Det var en
av de första serietillverkade bilar som hade skivbromsar
fram.
Bilen blev mycket omtalad efter det att den används i
helgonfilmerna med Roger Moore. Roger Moore själv blev
så förtjust i bilen att han inköpte en för egen räkning.
Vi beundrade bilen och blev överraskade när ägaren
sade. Låna gärna bilen och gör en längre provtur. Bilen
var ny och av 1963 års modell.
Så jag vid ratten och min kamrat från Marinförvaltningen i
passagerarsätet gav oss iväg mot Uddevalla och sedan
västerut mot Munkedal. På tillbakavägen så kom det ut en
bil från en väg till höger och jag var tvungen att bromsa
ganska kraftigt för att undvika en kollision. Vad jag inte
visste var att bromsarna var servostyrda och detta hade
jag inte prövat på tidigare. Så det blev en mjuk men mer
kraftig inbromsning än vad som var tänkt. Både jag och
min passagerare slungades framåt men med
säkerhetsbältenas hjälp så gick allt bra.
Vi fortsatte mot Trollhättan och Vänersborg.
50
Jag gasade ganska friskt emellanåt och var vid ett flertal
tillfällen uppe i 140 km/timme. Bilen var fyrväxlad men
hade en överväxel som kopplades in med hjälp av en liten
strömbrytare på panelen. Denna kunde användas utan att
använda kopplingen.
Det blev en minnesvärd färd och bilen återlämnades
nytankad och hel till ägaren efter cirka 2 timmar.
Det förtroende som läkaren visade oss kändes väldigt
fint efteråt. I dag känns det som det är lite märkvärdigt
med vissa sportbilar vars ägare knappast lånar ut bilar till
sina vänner.
Hursomhelst så blev det ett minne för livet att få köra en
riktig sportbil från 60-talet.
Ett glatt gäng ute med motorbåt vid Gullmarsbasen.
Mannen i glasögon är läkaren som lånade ut sin P1800
till mig och kollegan (tv i övre raden) från Marinförvaltningen.
Foto:Stig Kjellin
51
Cognachistorier
Tre stycken Cognacshistorier presenteras.
Den första är från 1960–talet och handlar om fin
cognac i en ubåtsmäss.
De följande historierna handlar dels om cognac till
kaffet på en restaurang i Öregrund dels en historia om
cognac för flambering av en pepparstek på stadshotellet i
Härnösand.
De två senaste historierna är från tidigt 1970 tal.
1) Ubåtsmässen
Jag arbetade på Kungl Marinförvaltningens
hydrofonsektion 1960-1965.
Jag och en kollega var ombord på en ubåt i
Hårsfjärden i början av 1960 talet.
Vi hade avslutat en mätverksamhet och var på väg
mot Vitså. Vi satt i den lilla mässen och hade blivit bjudna
på mat och kommit fram till kaffet. Kaptenen hade för
tillfället lämnat mässen.
Ovanför bordet mot skottet fanns ett skåp med dörrar.
Vi gläntade lite på ena dörren och där inne fanns lite
spritflaskor bland annat cognac. En flaska Grönstedts
Monopol VSOP och en flaska Renault Carte Noire Extra.
Två fina cognacer som idag (2010) kostar 324:respektive 469:- för 700 ml. Renault Carte Noir Extra
(svart Renault) tyckte jag dock var något speciellt.
Kaptenen kom in i mässen och frågade om vi ville ha lite
cognac till kaffet. Han sa: Jag har en flaska Grönstedt
Monopol i skåpet.
52
Jag sade: Har Du inget bättre, som svart Reanult
exempelvis ? Kaptenen förstod att vi gläntat på dörren till
skåpet men höll god min inför min provokativa fråga.
Så det blev svart Renault till kaffet! Den starka aromen
fyllde den lilla mässen med en välbehaglig lukt.
När vi steg iland i Vitså så kändes det riktigt bra i kropp
och själ!
2) Martell Gordon Bleu
Mellan 1970 och 1987 arbetade jag på L.E.S.- Konsult, ett
teknikföretag som låg i Gustavsberg. Vi arbetade som
konsulter åt Försvarets Materielverk (FMV) Marinens
telebyrå.
Vid ett planeringsuppdrag för en ny kustradiostation i
östra Uppland hade jag och några representanter för FMV
inkvarterat oss på stadshotellet i Öregrund. På kvällen
bjöd företaget på middag i hotellets matsal. När vi kom
fram till kaffet tyckte jag att vi skulle ha cognac av god
kvalité. Så jag beställde Svart Renault. Kyparen sa. Vi har
slut på den sorten. Jag sa något högmodigt: Har ni
möjligtvis något likvärdigt? Vi har Martell Gordon Blue
svarade kyparen. Jag visade min okunskap och sa: Är
den lika bra!? Kyparen sa: Den är minst likvärdig. Så jag
beställde Martell Gordon Blue.
När sedan notan kom var det cirka dubbla priset på
Martellen jämfört med Renaulten. Så fick man lära sig
något nytt igen !!
Mina gäster hade naturligtvis roligt åt mig.
53
Idag kostar Svart Renault (700 ml) 469:- och Martell
Gordon Blue (700 ml) 859:- på Systembolaget.
3) Cognacflamberad pepparstek
L.E.S. - Konsult var i Härnösand på konsultuppdrag från
FMV i början av 1970 talet.
Uppdraget gällde planering och senare installation av
fjärmanöverförbindelser för radiostationer. Jag och en
kollega från företaget var inkvarterade på Stadshotellet i
Härnösand.
Företaget bjöd en kväll representanter från FMV och från
Norrlands Kustartilleriförsvar (NK KA 5) på middag på
Stadshotellet. Efter en Dry Martini så beställde vi
cognacsflamberad pepparstek som varmrätt.
Vid beställningen skojade jag med kyparen och sa:
Jag hoppas ni flamberar med svart Renault !?
Vi njöt av våra drinkar och hade ett trevligt samkväm
vid bordet. Efter cirka 20 minuter rullades flamberingsvagnen in med en stor stekpanna som innehöll köttet.
Hovmästaren kom in och tillsammans med kyparen hällde
dom på lite cognac och satte eld på det hela. Det är en
raffinerad föreställning med lågorna som slår upp under
ett kort ögonblick! Köttet skars upp och serverades med
tillbehör till oss alla. Beställt rödvin kom in och hälldes upp
i våra glas.
Det blev en god middag med intressanta samtal blandat
med många skratt.
54
Efter varmrätten beställdes kaffe och till det cognac
förstås.
Efter en lång och trevlig middag var det dags att beställa
notan. Den kom till mig. Jag studerade den och upptäckte
en post där det stod extra. Dum som man är så var jag ju
tvungen att fråga: Vad är detta, jag har inte beställt något
extra ? Svaret kom: Du sa ju att vi skulle flambera i svart
Renault och det gjorde vi också!?
Så hade man gjort bort sig igen, det blev många
muntra skratt. Minnen från den middagen lever säkert
kvar hos dom som var med. Det var den gången, och
enda gången, som jag låtit flambera i Svart Renault.
Men det är skönt att ändå kunna säga: Visst har jag gjort
bort mig men det bjuder jag på ?
55
Ubåtshistorier
Jag arbetade på Kungliga Marinförvaltningens Telebyrå,
Hydrofonsektionen åren 1960-1965 och ansvarade för
bullermätningar på svenska ubåtar.
Mätmetodik hade uppgjorts i samråd med bland annat
FOA:s sektion för hydroakustik. Det var mätningar av
propellerljud och ljud från olika typer av maskiner. Ljuden
togs upp på en bandspelare och analyser gjordes sedan
på Marinens Telelaboratorium på Linnégatan i Stockholm.
Resultaten skickades sedan till Ubåtsbyrån och i
förekommande fall åtgärdades bullerkällor som hade för
höga ljudnivåer.
Vi var ombord på en ubåt ute på Mysingen i Hårsfjärden.
Vi hade fäst ett antal mikrofoner på utkanten av ubåten.
Mätutrustningen var placerad i ett utrymme i ubåten.
Ljudupptagning skulle göras på ett antal bullerkällor.
Ubåten skulle ligga stilla på botten och bullerkällorna
skulle startas upp en och en. Vi väntade på att ubåten
skulle lägga sig på botten. Vi väntade och väntade !
Kaptenen dök upp och sade: När skall ni sätta igång
med mätningarna vi har legat på botten i 20 minuter. Så
det var långnäsa på mig och min medhjälpare, vi hade
inte märkt när ubåten intagit bottenläge!!
Mätningarna genomfördes utan problem under loppet av
cirka en timma.
Det blev en långnäsa till under hemfärden i
undervattensläge mot Vitså.
56
Jag stod och tittade på ekolodet och tyckte att närheten
till botten vid ett tillfälle bara var någon meter. Det var en
kraftig upphöjning av botten på ett ställe där ubåten
passerade. Efter att vi passerat denna upphöjning var
marginalen till botten tillfredställande. Jag visade på
ekolodet för kaptenen och tyckte att han ”kört” med små
marginaler. Han tittade på ekolodets skrivarpapper och
sade: Det skall ej finnas någon upphöjning av botten på
detta ställe och för att bevisa detta så beordrade han ner
ubåten cirka 20 meter ytterligare samt beordrade
kontrakurs. Vi passerade över samma ställe igen fast på
kontrakurs och 20 meter längre ner.
Det hände ingenting !!
Där ser Du sa kaptenen, det var någon typ av
falskindikering, fiskstim eller motsvarande !
Dom är tuffa våra befälhavare på marinens ubåtar tänkte
jag vid hemfärden.
57
Köpenhamnsäventyret oktober 1965
Under oktober månad 1965 genomfördes fältstyrkemätningar från långvågssändarna vid Ruda radio och
Varberg radio (Grimmetonsändaren).
Mätningarna genomfördes från ett fartyg och på ett
antal områden på Östersjön och Kattegatt.
Mätpersonalen på fartyget bestod av Mats Bröms från
FOA och undertecknad (Stig Kjellin) från Marinens
telelaboratorium.
Delvis deltog också Rune Lindqvist från FOA som
tillsammans med bland annat Janne Olsson från
Marinens telelaboratorium planerat mätningarna.
När fartyget kom till Malmö så steg Mats Bröms och
undertecknad av fartyget och tog färjan till Köpenhamn
och Nyhamn. Fartyget fortsatte därefter till Helsingborg.
I Nyhamn blev det några öl tillsammans med en del
galanta damer som erbjöd sina tjänster. Vi avböjde
bestämt deras erbjudanden!
Efter en underhållande kväll så skulle vi ta tåget till
Helsingör. Vi fick vänta på Centralstationen till tidiga
morgonen då vi något frusna och trötta efter äventyret i
Nyhamn kom på ett tåg till Helsingör.
Väl framme vid Helsingör så tog vi färjan över till
Helsingborg. Där låg mätfartyget och väntade.
Fartyget avgick och de avslutande mätningarna på
Kattegatt genomfördes.
58
Stickans kurva i Nordingrå
Jag arbetade på Marinens Telelaboratorium 1965 till
1970.
Under åren 1965-1967 genomfördes ett antal
radiofältstykemätning, i Nordingråområdet cirka 20
kilometer norr om Härnösand.
Mätningarna hade planerats av Marinens Telelaboratorium i samarbete med FOA och Kungliga
Marinförvaltningens Telebyrå.
Transporterna av personal och mätutrustningar skedde
med fordon från Norrlands Kustartilleriförsvar (NK KA 5)
verkstadsavdelningen samt en del egna fordon.
”Stickans kurva” i Nordingrå
Det var vinterväglag med ganska hårt packat snö. Vi hade
avslutat en veckas mätningar i Nordingråområdet och var
på väg hem mot i första hand Härnösand. Jag hade min
SAAB 93 med en effekt på 48 hk. Fram hade jag ett par
kraftigt mönstrade vinterdäck. Bak var det sommardäck.
Som passagerare hade jag Harry Persson, som från
Telebyråns sida var ansvarig för mätningarna.
Folk från NK KA5 verkstad och telesektion färdades i en
stor svart Ford med betydligt starkare motor än vad jag
hade i SAAB:en. Jag tycker om att köra lite fort och vi
hade skojat om att jag med min framhjulsdrivna bil ganska
lätt skulle hålla undan för Forden.
59
Så jag kom iväg först och körningen stämde bra på det
vintriga väglaget. Men jag var tvungen att köra ganska fort
för jag visste att föraren i Forden, med de erfarenheter
som han hade av vinterväglag i området, var en duktig
förare. Så det bar iväg norrifrån mot Nordingrå.
Strax innan Nordingrå så visar en skylt farlig kurva. Jag
växlar ner och får en fin sladd i första lätta kurvan och
klarar galant även nästa kurva. Jag trampar gasen i
botten för nu skall det ju bli ganska rakt tänkte jag.
Då kommer den kurvan som det varnats för. Jag hade
alldeles för hög fart insåg jag omedelbart. Först kommer
en vänsterkurva som jag knappt klarar. Högerkurvan som
kommer sedan blir för svår. Bilens vänstersida kolliderar
med ett vägräcke. Jag hinner observera att bortanför
räcket sluttar det brant ner mot en ravin så det var ju bra
att räcket fanns ? Bilen går över på högra sidan mot ett
dike och en bergvägg. Jag försöker styra upp bilen på
vägbanan men styrningen fungerar ej. Bilen går ner i diket
och drar upp en massa snö så att sikten blir noll. Bilen
fortsätter ett 20-tal meter i diket och styr därefter själv upp
på vägbanan. Bilen fortsätter mot vägens vänstra sida där
jag konstaterar att vägräcket ej längre finns kvar. Bilen
stannar dock cirka en meter från vägkanten och branten.
Jag konstaterade att det fanns lite sand på denna sida
och det var kanske det som fick stopp på bilen.
Där stod vi tvärs i en kurva och kunde ej ta oss
därifrån. Motorn fungerade men styrningen gjorde det
inte. Vi kliver ur bilen och efter bara någon minut dyker
Forden upp.
Dom får stopp på sin bil och folk kliver ur och kommer
60
fram till oss och kommer med en typisk norrländsk
kommentar:
Vet ni inte att det är förbjudet att parkera i en kurva !!!
Jag glömmer aldrig den kommentaren men det lättade
upp humöret på den något chockade Stig Kjellin.
Vi undersökte SAAB:en och det visade sig att
kofångaren hade fått en kraftig stöt och låst vänster
framhjul i vänstervridet läge. Med en kofot var det lätt
avhjälpt. En något ”darrig” Stig Kjellin fortsatte att köra in
till Härnösand. Meningen var att köra bil hem till
Kungsängen. Men det blev tåget !
Efter denna incident döptes kurvan till Stickans kurva
av personalen vid Norrlands Kustartilleriförsvar (NK KA 5)
och jag tror att än i dag, om kurvan finns kvar, så lever
namnet kvar ?
Trots den något otäcka olyckan som kunde ha slutat
mycket illa så minns jag med stort nöje mätverksamheten
med den otroligt trevliga samvaron mellan personal från
FOA, Marinförvaltningens Telebyrå och personal från NK
KA 5 (telesektion och verkstad).
61
Båtbenet
Vi flyttade till Kungsängen på våren 1959.
1960 gick jag med i Kungsängens IF som då startade upp
sin verksamhet efter att den legat nere några år. Det blev
fotboll för mig i klubben som ytterspelare i A-laget. Jag
spelade som aktiv till en bit in på 1970-talet.
Jag hade även prövat som målvakt och vid en
vänskapsmatch borta mot Vallentuna våren 1966 stod jag
i mål. Det blev en hård match och jag fick göra en hel del
räddningar. Bland annat på några hårda närskott där jag
lyckades blockera bollens färd mot målet med
handlederna.
Efter matchen hade vänster handled svullnat upp
ganska ordentligt så det blev att åka till sjukhuset. På
sjukhuset konstaterades efter röntgen att båtbenet hade
spruckit. På röntgenplåten märktes ett tunt streck av ett
hårstrås tjocklek mitt över båtbenet.
Läkaren sade att båtbenet kommer läkas ihop efter det
att handleden försetts med gips under några veckor. Så
det blev ett ganska så tjockt och otympligt gipsförband
som lades över vänster handled.
Efter några veckor skulle jag på tjänsteresa till England
för att utföra prototypmätningar på radiostationer som
Marinförvaltningen beställt av en firma i Southampton.
Det skulle kännas lite genant att deltaga i möten med
kunden med det klumpiga gipset tyckte jag.
Så jag uppsökte sjukhuset och undrade om dom inte
kunde lägga ett litet finare gipsförband.
62
Läkaren på sjukhuset gick mig till mötes och det gamla
gipset avlägsnades och ett mycket tunnare lades på plats.
För att säkerställa full läkning så måste gipset vara på i
minst tre veckor därefter skulle man göra en kontroll och
se om det behövdes ytterligare gipsning sade läkaren.
Jag och några kollegor från Marinförvaltningen anträdde
vår tjänsteresa till Southampton med flyg via Heathrow.
Vi skulle vara där i tre veckor före midsommar.
På fritiden blev det några pubbesök med kollegor och
representanter för företaget. Jag började tycka att gipset
besvärade lite grann och eftersom jag nu haft det på i
någon vecka så kanske det hade läkts resonerade jag.
Så på hotellrummets toalett efter ett pubbesök spolade
jag varmvatten på gipset och lindade av förbandet. Det
kändes skönt att bli kvitt förbandet och handleden kändes
bra.
Efter några dagar så blev det lite värk i handleden.
Efter tre veckor åkte vi hem till Sverige och väl hemma så
besökte jag sjukhuset för en kontroll. En röntgenundersökning konstaterade att sprickan i båtbenet hade
blivit mycket större och jag fick beskedet av läkaren att
helt bra kommer det aldrig att bli. Jag skulle ha låtit gipset
sitta kvar tiden ut sade han.
I dag 45 år efter händelsen är det en mindre svullnad
kvar och rörligheten är lite nedsatt.
Så sensmoralen är väl att man skall följa läkarnas
ordinationer och inte tro att man på egen hand kan avgöra
vad som är bäst. Så var det i alla fall denna gång!
63
VM 1966
Sucken på Wembley
Jag arbetade på Marinens Telelaboratorium 1965–1970.
Ett av uppdragen som jag fick var att åka över till
Southampton i England tillsammans med en del övriga
ingenjörer från Marinförvaltningen för att utföra prototypmätningar på radiostationer (VHF-området). Uppdraget
var att kontrollera att stationerna uppfyllde de tekniska
krav som fanns i specifikationerna som hade uppgjorts av
Marinförvaltningen i samråd med företaget.
Tjänsteresan omfattade två treveckorsperioder, före
och efter midsommar.
1966 pågick Världsmästerskapet i fotboll i England. En av
dom som arbetade på företaget hade ordnat biljetter till
matchen mellan England och Frankrike på Wembley och
jag erbjöds att följa med. Matchen gick på en tidpunkt
som ej påverkade mitt arbete.
Så jag tog tåget upp till London.
Det var en stor upplevelse för mig att ta plats på denna
legendariska aréna tillsammans med 100 000 åskådare.
Dom flesta engelsmän förstås. Den perfekta gröna och
tjocka gräsmattan inramat av läktarna med alla åskådare
var en upplevelse utöver det vanliga.
Matchen kom igång. Vi satt i höjd med straffområdesgränsen till Frankrikes mål i första halvlek.
En bit in på första halvlek gjorde England mål och
flertalet av åskådare reser sig och hurrar. Ljudet var
bedövande, det liksom gick runt i den cirkulära arenan.
64
Jag såg att det var offside, vi satt i bra linje, så jag reser
på mig vänder mig mot åskådarna bakom mig och säger
på engelska:
Sätt Er ner det är klar offside och ingenting att hurra
för !
Domaren blåser mycket riktigt för offside och när det går
upp för åskådarna sätter sig alla ner med en stor Suck
som också hörs mycket ljudligt !
Det var en mycket märklig ljudupplevelse med en suck
från nästa 100 000 människor det kan jag försäkra.
England vann så småningom matchen med 2-0.
England gick till final där Tyskland besegrades med
4-2 och det är hitills enda gången som England vunnit
VM i fotboll märkligt nog tycker jag !
1966 var jag 31 år gammal och det har gått 44 år sedan
jag upplevde Wembley och VM matchen i fotboll mellan
England och Frankrike och det var en fantastisk
upplevelse.
Tack för att jag fick uppleva detta !
65
Haschrökning i Härnösand
Hasch är hartsliknande kakor eller klumpar som röks eller
förtärs i berusningssyfte. Framställs ur indisk hampa och
är ett slags narkotikum.
Marijuana är ett likartat berusningsmedel som också
framställts ur hampa. Marijuana röks i form av cigaretter.
1965 genomfördes omfattande fältstyrkemätningar i
Nordingråområdet cirka 20 km norr om Härnösand.
Ändamålet var att undersöka vågutbredningsförhållandet för ett antal radioförbindelser från och till en
planerad sändar- och mottagaranläggning.
Mätningarna hade planerats av Marinens Telelaboratorium i samarbeta med FOA och på uppdrag av
Telebyrån på Kungl Marinförvaltningen. Norrlands
Kustartilleriförsvar (NK KA 5) deltog med personal från
deras verkstad. NK KA 5 tillhandahöll också fordon och
master mm som behövdes.
Jag arbetade på Marinens Telelaboratorium 1965-1970
och ansvarade för själva registreringen av fältstyrkorna
från radiovågorna via fältstyrkemeter och skrivare. Till min
hjälp hade jag en kollega (Hasse) från laboratoriet.
Vi låg på Centralhotellet i Härnösand. Även vår chef och
personal från FOA var inkvarterade i Härnösand. Efter
utförd mätverksamhet träffades jag och Hasse på kvällen
på mitt hotellrum.
66
Hasse hade egen hampaodling vid sin stuga på Värmdö.
Han hade tagit med sig lite hasch och föreslog att vi
kunde prova på lite. Jag rökte pipa på den tiden och det
passade bra. Vi la lite staniol, som vi perforerat med en
del mindre hål, över piphuvudet. På staniolet la vi en liten
bit hasch, stor som en ärta ungefär. Hasse gjorde samma
sak med sin pipa. Sedan var det bara att tända på
haschet, med en tändsticka, och andas in röken i
lungorna. Det dröjde inte länge förrän berusningen kom.
En mycket avstressande känsla infann sig.
Jag hade med mig ett skissblock och jag minns att jag i
lugn och ro började rita ett antal stubbar på ett gärde.
Fönstret till hotellrummet var öppet och vi satte oss på
nedre karmen med benen utanför. Det var väl cirka 5
meter ner till gatan men det fanns ingen rädsla att vi
skulle falla ner.
Det mest pinsamma som inträffade var att vår chef
Janne knackade på dörren och kom in. En stark sötsur
doft kom från haschröken. Det syntes att han märkte detta
men sa bara: Vi ses i morgon för fortsatt mätverksamhet.
Och så önskade han oss god natt.
Vi blev hungriga och tog oss ut på stan och köpte varm
korv. Vi återvände till hotellrummet och fortsatte vårt
haschrökande blandat med en hel del djuplodade
diskussioner om livet. Framåt 12 –tiden började vi bli
trötta och Hasse gick till sitt rum. Jag gick till sängs och
det var inga problem att somna.
Tidigt dagen därpå åkte vi med min SAAB 93 till
mätområdet. Några problem att vakna efter cirka 6
timmars sömn hade jag inte. Ej heller hade jag några
känningar efter gårdagens haschrökning.
67
Vi rökte en gång till under vår vistelse i Härnösand.
Erfarenheten av haschrökning blev för min del, en mycket
avstressande känsla med åtföljande lugnhet i ens
uppträdande. Någon efterverkan motsvarande den som
alkoholförtäring kan ge fanns ej.
Jag har bara rökt hasch 2 gånger i mitt liv och det var
1965 på ett hotellrum i Härnösand.
Det är nu 45 år sedan det hände och jag ångrar
ingenting.
68
Pokerspel med höga insatser
Vi bor i en villa i Kungsängen sedan 1959.
1966 var jag med och startade Kungsängens
Tennisklubb. En av de många tennisvänner som jag hade
heter Lasse. Vi hade många hårda duster på tennisplanen. Jag lät till och med finklippa gräsmattan på vår
tomt så att vi kunde spela tennis på denna. Förutom
tennisintresset så umgicks vi i familjerna med lite fester
emellanåt. Både Lasse och jag var båda intresserade av
spel. Lasse spelade ofta på Solvalla och hade också
under en period egen häst.
Ibland spelade vi poker.
Så till själva berättelsen.
En lördagseftermiddag i slutet av 60-talet satt vi och
spelade lite poker i vårt kök. Det var bara han och jag och
spelformen var STUDD. Det var ganska låga insatser så
ingen av oss förlorade några stora pengar. Efter att ha
setat några timmar och bland annat druckit varsin grogg
tog vi en promenad i det fina vädret. Det var sen eftermiddag.
Ute på promenaden mötte vi en ”gubbe” som verkade
lite småfull. Lasse och jag blinkade åt varandra och tyckte
att vi kunde lura med honom på lite pokerspel och vinna
lite pengar. Vi började prata med honom och han svarade
sluddrigt på vår inbjudan: Det kunde väl vara kul med lite
poker. Sagt och gjort så vi promenerade hem till vårt kök
alla tre.
69
Vi bestämde oss för att spela vanlig poker med en giv på
fem kort och därefter ett köp av valfria antal kort. Vi bjöd
”gubben” på en grogg och satte igång spelet.
Det var ganska låga insatser. Vi lade en krona var i
botten när vi började. Vi spelade ett antal givar och det
var jag och Lasse som vann. ”Gubben” verkade allmänt
lite virrig så vi trodde att det skulle bli lättförtjänta pengar!
Vi hade väl spelat i drygt en timma och Lasse och jag
hade lurat av ”gubben” kanske en femtiolapp.
Sedan blev det en giv där jag efter att ha köpt ett kort
fått ihop en Flush. Lasse köpte två kort och ”gubben”
köpte tre kort. Lasse höjde potten och jag höjde
ytterligare. ”Gubben” muttrade och sa: OK Jag går väl
med och lade in sin insats. Det kom ett antal ytterligare
höjningar och pottens storlek närmade sig 100 kronor.
Jag tyckte att det verkade ganska mycket så jag lade mig.
I slutändan höjde ”gubben” med en femtiolapp. Lasse såg
förvånad ut och sade: Något uppgivet, jag blir tvungen att
syna: Han letade upp en femtiolapp och lade den i botten.
”Gubben” lade upp sina kort: Fyrtal i Ess, Lasse visade
sina, en hög kåk med tre kungar och två damer. ”Gubben”
var nu helt plöstligt nykter. Han samlade ihop potten och
reste sig och sa: Tack ska ni ha ”grabbar” det blev en
hygglig förtjänst så här på kvällskvisten. Han avvek
ganska snabbt och kvar fanns två lurade ”grabbar”.
Vad lärde vi oss. Jo bland annat att man ej skall döma
efter hur en person uppträder och pratar. Det blev en
förlust för Lasse på några hundralappar vilket var mycket
på den tiden.
70
Bilkrasch vid Norrtull
Det var i början av 1960 talet.
Jag arbetade på Kungl Marinförvaltningens telebyrå,
hydrofonsektionen.
En dag i veckan innan arbetet samlades arbetskamrater till mig på Centralbadet för att bada och umgås.
Det var en tidig morgon, straxt före 7, lite regnigt och lite
dålig sikt och jag var på väg dit för att träffa mina
kamrater. Jag kom som vanligt, i min nya SAAB V4,
Uppsalavägen in mot Norrtull. Vad jag inte visste var att
man hade påbörjat vägarbete vid Norrtull.
Som vanligt körde jag i drygt 70 km/t mot Norrtull. Jag
upptäckte ej dom varningsskyltar som var uppsatta med
reducerad fart till 30 km/tim och en skylt som visade skarp
vänstersväng. För sent upptäckte jag att vägen framför
mig spärrats av med grova stockar lagda på vägbanan
och med gul/röda ribbor på en meters höjd. Bakom
avspärrningen hade vägarbetet påbörjats och några
meter innanför fanns en stor dieselmaskin. Vägen
svängde alltså 90 grader till vänster och det var omöjligt
för mig att klara den svängen. Jag bromsade för fullt, bilen
hoppade över stockarna, bröt av en ribba, och stannade
någon meter från dieselmaskinen.
Där stod jag med min nya bil med bucklig motorhuv
och trasig strålkastare, men motorn gick. Men jag kunde
ju inte komma därifrån av egen kraft.
Det blev en del tittköer av bilar. En polisman kom dit
och började dirigera och påskynda trafiken.
71
Några arbetare kom fram och frågade hur jag mådde, jag
sade att allt var under kontroll?! Det ser ut som om bilen
fungerar så vi lyfter ut den så att Du kan köra härifrån
innan polisen kommer. Dom lyfte ut bilen och jag åkte
skyndsamt därifrån. Väl framme vid Centralbadet
inspekterade jag bilen. Motorhuven hade fått en rejäl
smäll. En strålkastare hade gått sönder och karossen
framöver hade fått en del skador. För övrigt verkade allt
att fungera.
Jag hade helförsäkring, utan självrisk på bilen, och jag
antog att den skulle täcka alla kostnader.
Efter att ha badat och arbetat tog jag några timmars
ledighet på eftermiddagen och åkte till Norrtull för att
dokumentera ”kracshplatsen” för försäkringsbolagets
räkning. Arbetarna var kvar på platsen och deras
kommentar var: Det var tur att vi lyfte ut Dig och att Du
kom snabbt härifrån, polisen var här och ville tala med
Dig och hade antytt att den inte kunde ha varit nykter som
körde på det viset. Med gott samvete kan jag dock säga
att nykter hade jag varit men visst lite ovarsam körning
hade jag väl kunnat gå med på.
Jag skickade in skadeanmälan till försäkringsbolaget,
bilen reparerades på anvisad verkstad, och det kostade
mig ingenting.
72
Fester i långstugan på gården i Dalarna
Mina svärföräldrar hade en liten gård i Dalarna.
Min svärmor är från Dalarna och via en släkting köpte
dom i början av 1950 talet en tomt cirka 1 kilometer ner
mot Siljan från byn Ryssa.
Min svärfar var snickare och tyckte om sitt hantverk.
Dom köpte in en del timrade hus från fäbodvallar. Husen
monterades ner och stockarna med tillbehör fraktades ner
till tomten.
1952 lades första hörnstolpen till Storstugan på plats.
Under åren fram till 1971 uppfördes en Storstuga som
byggdes till med ett sovrum en Vedbod med ett litet
gästrum och en Långstuga samt en utetoalett. Alla
byggnaderna var timrade. Det sista som byggdes var en
Jordkällare som blev klar 1971.
Långstugan är ett enda stort rum på cirka 40 kvm med
en öppen spis och en indraperad sängplats, på dalmål en
så kallad Folot.
Nedanstående händelser utspelade sig i Långstugan
under 1970 talet.
1) Rysk roulett
Vi var ett stort gäng som samlats till fest i Långstugan.
Det var svärmor, min frus syster med man och barn,
min frus morbror med fästmö och några till.
Jag har alltid varit intresserad av vapen.
73
Jag hade köpt en startrevolver som laddades med
ollonskott. Den var försedd med en roterande cylinder
som kunde laddas med sex stycken ollonskott. Min
svägerskas son satt mitt emot mig vid långbordet. Han var
väl i 20 års åldern.
Efter mycken god mat ett antal öl och snapsar var det
dags för lite rysk roulett tyckte jag. Jag utmanade grabben
på rysk roulett och förklarade reglerna. Jag laddade
revolvern med ett ollonskott och eftersom det var jag som
utmanat så var det också jag som började. Jag snurrade
på cylindern och tyckte väl att chanserna var ganska
goda, med en chans på sex att det kunde gå illa.
Jag förde revolvermynningen mot tinningen och efter
en viss tvekan tryckte jag av. Det blev en mycket kraftig
smäll och hörseln på örat försvann. Det tog faktiskt flera
veckor innan hörseln blev normal.
Vad lär man sig av detta ? Jo att dumdristigheten ibland
övervinner förståndet ! Efter cirka en vecka så återkom
hörseln så jag hade ju tur att hörseln ej blev förstörd!
2) Dans med fall och besök på Mora lasarett
Ett annat tillfälle när vi hade fest med mycken mat och
dricka i Långstugan inträffade följande: Jag och min frus
morbrors fästmö dansade och buggade. Det blev lite väl
våldsamma svängar och jag tappade taget. Hon föll i
golvet och slog i huvudet mot en knopp som var fäst vid
sidan på locket på en kista som stod på golvet.
74
Vi inspekterade såret som började blöda ganska kraftigt
och vi insåg snabbt att hon behövde komma till Mora
lasarett. Men det var ingen som kunde köra vi var alldeles
för kraftigt berusade.
En artonårig dotter till den skadade hade dock ej druckit
något så hon erbjöd sig att köra mamma tilll lasarettet. Så
blev det, någon följde väl med. Väl framme vid lasarettet
så blev det rengöring och ett antal stygn.
Sedan sa dom att det var lika bra hon stannade över
natten så att hon fick sova ruset av sig?!
Det fick dom flesta av oss göra så det var inte något
speciellt med det!
Det framkom senare att dottern inte hade något körkort
men hon var helt klart den mest lämpade i alla fall?!
75
En blixt från mörk himmel
90 km/t på 70 väg
1970-talet.
Jag hade en SAAB V4 och min fru hade en Cortina. Min
fru, jag och vårt barn hade varit vid gården i Dalarna och
skulle åka hem till Kungsängen. Det var eftermiddag och
det hade börjat mörkna.
Av någon anledning så kom min fru med vårt barn som
passagerare iväg före mig. Men det skulle väl inte vara
några problem för mig och min trimmade SAAB att
ganska så snabbt komma ikapp. Så dom fick väl cirka 20
minuters försprång.
Jag gasade iväg på den fina vägen från Ryssa, via
Gesunda och framemot Siljansnäs. På denna 90 väg så
körde jag väl drygt 110 km/timme. Det var inga problem,
bra väg och ringa trafik. Jag kom fram till Siljansnäs där
jag var tvungen att sänka farten. Efter att ha passerat
avfarten mot Leksand blev vägen rakare och jag kunde
öka farten. Jag passerade Claes Olssons stora varuhus
och hade ännu ej kommit ikapp min fru i sin Cortina. Jag
ökade farten ytterligare och kom ikapp en SAAB 99 som
då också ökade farten och höll undan för mig. Vi
passerade Djurås där det först är 50 väg och därefter
70 väg. Men det gick betydligt fortare än så.
Så helt plöstligt så kom det blixtrar från den mörka men
molnfria himlen. Jag tänkte det kan väl inte vara
åskblixtar. Det var det inte heller utan det blev blåljus
och SAAB 99:an och jag lotsades in på en parkeringsficka
några kilometrar söder om Djurås.
76
Två poliser från polisbilen kom fram till mig och föraren i
SAAB 99:an som visade sig vara en kvinna. Det gick
ganska så mycket för fort och vi har fotograferat Er
båda och konstaterat att hastigheten varit en bra bit över
90 km/timma sade en av poliserna. Samtidigt påpekades
dock att det ej varit vårdslös körning delvis beroende på
den ringa övriga trafiken. Men det var bara att skriva
under och senare betala böterna.
När vi står där med poliserna så kommer min fru med
sonen åkande lugnt i sin Cortina. Dom stannar och min
fru konstaterar att vi åkt fast. Hon sa: Jag tyckte det gick
lite väl fort när Du passerade oss när vi var inne och
tankade strax söder om Insjön.
Den fortsatta färden blev lugnare och vi kom fram till vår
villa i Kungsängen sent på kvällen.
Inbetalningskortet kom lite senare och det var ju bara
att betala. Detta var tredje gången som jag betalat böter
för överskridande av gällande hastighet. Den första var i
Sollentuna och den andra var på Valhallavägen. Men det
skulle dröja cirka 30 år innan jag åkte dit igen på
Södertäljevägen mot Stockholm.
77
Domare i bråkig tennisfinal
Kungsängens tennisklubb bildades 1966 .
Jag var med från början. Vi var tre stycken som i början
delade på de tre första platserna vid de klubbmästerskap
som spelades med start 1966.
Det var Sören som var något bättre än Lasse. Det var
dessa två som möttes i finalerna på 60–talet även om jag
1968 lyckades slå Sören i en semifinal men där jag dock
fick stryk av Lasse i finalen. Vad jag minns så vann Sören
de flesta finalerna i slutet av 60-talet och en bit in på 70talet.
En av utomhusfinalerna spelades på en privatägd
grusplan i Kungsängen. Både Sören och Lasse ville ha
mig som domare. Sören var den konditionsstarkare av
dom två medans Lasse var den bollsäkrare. Lasse tog
gärna lite extra vilopauser när det gällde att hämta
bollarna vid serve. Detta skapade en viss irritation hos
Sören som ville ha ett högt tempo i matcherna. Sören var
också den som var ärlig i sin bedömning av domslut och
ville att allt skulle gå rätt till.
Matchen började inför ett 50-tal åskådare och mig som
domare. Sören fick ett visst initiativ och vann också första
set utan några tveksamheter när det gällde domsluten.
I början av andra set slog Lasse en lång boll som slog ner
i närheten av baslinjen och som Sören släppte. Jag
dömde bollen rätt och Sören fick ett utbrott. Han stirrade
på mig och sade: Bollen var ute. Jag sade: Bollen är
dömd rätt 30-15 till Lasse. Sören såg rött och kastade sitt
racket mot domarstolen. Racketen slog emot ett av
domarstolsbenen nedanför mig och gick sönder.
78
Jag sade: Varning till Sören. Märkligt nog så accepterade
han domslutet utan vidare kommentarer. Sören hämtade
en ny racket och matchen fortsatte och som vanligt vann
Sören.
Jag är fortfarande med i tennisklubben som hedersmedlem. Numera spelar vi tennis i klubbens fina
tennishall som funnits sedan 1983.
79
När jag var flygpilot
Jag arbetade på en konsultfirma som hette L.E.S. Konsult. Jag började på firman 1970 efter det att jag
arbetat på Marinens Telelaboratorium på Linnégatan 89.
1970 låg firman i en källarlokal i Gustavsberg. Firman
tillverkade bland annat elektronikutrustning till försvaret.
Senare delades firman i två delar. En låg kvar i
Gustavsberg och den andra flyttade till Sundbyberg i
kontorslokaler som tillhörde byggvaruhuset Ekesiöö AB
som ligger på Karlsbodavägen i närheten av Bromma
flygplats.
Jag flyttade med till Sundbyberg, det blev ju mycket
närmre hem till Kungsängen därifrån.
Jag och en kollega delade på ett stort utrymme i en
vindsvåning. VI arbetade som konsulter åt Marinförvaltningens Telebyrå i huvudsak inriktat på utredningar/
dokumentationer för teletekniska radiosystem.
Övriga i företaget arbetade med försäljning av bland
annat flygnavigationssystem.
Det anställdes en man som hade flygcertifikat och eget
flygplan. Flygplanet var stationerat på Bromma flygplats.
Flygplanet kom att användas för tjänsteresor inom landet
och även till bland annat Danmark och Tyskland.
Jag tillsammans med några arbetskamrater fick följa
med på en flygtur över Stockholm. Jag satt fram, till höger
om piloten. Det var fint väder och vacker utsikt över
Stockholm med allt vatten. Vi flög över gamla staden och
vidare ut över Saltsjön.
80
Plöstligt säger piloten till mig: Du får ta över, jag vill prata
med dom i baksätet. Var bara lite försiktig med rörelserna
så går det nog bra? Styr bara mot den stora skorstenen
föröver. Jag greppade spakarna med viss nervositet. Efter
ett tag fungerade det ganska bra. Jag gjorde en lätt
dykning och följde upp med att stiga igen.
Nu skall vi vända sa piloten. Luta bara spaken försiktigt
till vänster samtidigt som Du drar den något åt Dig för att
kompensera för att planet vill gå ner. Jag gjorde som jag
blev tillsagd och lyckades vända planet 180 grader.
Färden ställdes nu tillbaka mot Bromma flygplats.
Väl framme där så tog piloten över och landade.
Det var en upplevelse. Det var förvånansvärt enkelt tyckte
jag efteråt men naturligtvis måste man ha en gedigen
utbildning i start och landning samt navigationskunskap.
Vår son fick senare också pröva på att vara pilot vid
ett besök av arbetskamraten (piloten) i Dalarna.
81
Syndig tur på Teneriffa 1981
Min fru och vår son samt jag var på en veckas semester i
februari månad 1981 på Tenerife. Det var första gången
som vi var på Tenerife. Efter detta besök har vi varit där
fyra gånger.
Vi bodde på Interpalace, ett fyrstjärningt hotell, uppe
på bergen, på gångavstånd från Puerto de La Cruz.
Vi hyrde bil och var bland annat uppe vid Teide som är
Spaniens högsta berg med sin drygt 3700 meter. Där tog
vi linbanan upp och från ändstationen, som ligger på 3555
meter är det ytterligare cirka 160 meter i nivåskillnad till
toppen. Vi tog oss ända upp allihopa och det var mycket
jobbigt på grund av den tunna luften. Vid andra tillfällen
när vi varit där har den sista biten från ändstationen varit
avstängd på grund av ogynnsamt väder.
Övre bilden: Tiede i bakgrunden. Nedre kortet: Kabinliften
82
Vi hade åkt med Spies och dom arrangerade en syndig
tur till Teneriffas huvudstad Santa Cruz de Tenerife.
En buss hämtade oss ”syndiga” resenärer vid hotellet
ganska sent på kvällen. Det var dämpad belysning i
bussen och Spiesvärdinnorna var klädda i korta kjolar,
nätstrumpor och lite uppknäppta blusar. Det var hur sexigt
som helst? Vi blev serverad Champagne på vår resa till
Santa Cruz.
Väl framme så besökte vi först en restaurang där det
var en orkester som spelade. Vi blev serverade mer
dricka med lite tilltugg. Dom som hade lust fick också
möjlighet att dansa. Efter cirka en timma gick färden
vidare till nattklubben.
Efter det att vi satt oss vid borden framför scenen så
serverades mer dricka till dämpad musik framförd av en
orkester som fanns framför scenen. Efter cirka en
halvtimmas samkväm så dämpades ljuset och ridån
drogs isär. En dansgrupp med mycket lättklädda damer
dansade till sensuell musik. Efter det att musiken upphört
och alla klädesplaggen fallit till golvet avlägsnade sig
damerna från scenen.
Belysningen i salongen släcktes helt. Efter cirka 10
minuter så tändes belysningen och strålkastare kastade
ett starkt ljus över scenen. Mitt på scenen fanns en stor
säng.
En stilig karl iklädd i en vit kostym gjorde entré.
Staxt efteråt kom en kvinna klädd i en röd åtsmitande
klänning. Orkestern spelade upp en långsam tango.
Mannen bjöd upp kvinnan och en sensuell dans inleddes.
83
Mannen drog ner dragkedjan i kvinnans rygg och
klänningen for till golvet. Hon var naken så när som på ett
par små trosor. Kvinnan i sin tur tog av mannens kavaj
och lossade byxremmen så att byxorna ramlade ner till
golvet. Resterande klädesplagg avlägsnades långsamt.
Mannen hade en muskulös och fin kropp. Med hjälp av
varsamma händer från kvinnan fick mannen erektion.
Även mannen smekte kvinnan på känsliga ställen.
Samlag med ett antal olika ställningar genomfördes oblygt
i sängen. Sexakten fick ett lyckligt slut.
Ljuset dämpades, mannen och kvinnan klädde på sig
och efter en lång kyss så lämnade dom scenen under
applåder från åskådarna.
Trots det lite vulgära så tyckte jag att det var en fin och
kärleksfull tillställning som mannen och kvinnan gett oss.
Klockan hade blivit ett på natten och det var dags för
hemfärd i bussen. De sensuella Spiesvärdinnorna
önskade oss välkomna in i bussen. Till dämpad musik
och kärleksfullt bemötande av värdinnorna började
hemfärden till hotellet.
När vi nästan var framme så delade värdinnorna ut
sexpiller. Dom fick ej användas förrän vi var uppe på
rummet annars var det stor risk att det skulle bli sexlekar
i bussen och på väg upp i hotellhissarna. Så det var bara
att låta bli pillrerna. Vad som hände på hotellrummen den
natten är hemligt.
Slutsynpunkt: Spies hade en hel del lite mer spektakulära
äventyr på sina program som ej förekommer i dag.
Synd tycker jag!
84
Mallorca 1983
Vi åkte med Spies på en fjorton dagar lång semester
(26 mars-9 april) till Mallorca. Senast vi var på Mallorca
var 1966 och då var även sonen med då 6 år gammal.
Då bodde vi på ett hotell med namnet Pireo.
Nu bodde vi på Forte Cala Vinas ett fyrstjärnigt hotell
som låg några kilometer söder om Magalluf. Vi hade halvpension så de flesta middagarna åt vi på hotellet. På
hotellet fanns en trivselvärd som varje kväll ordnade
aktiviteter. Nästan varje kväll dansade vi, oftast till
levande musik.
Forte Cala Vinas i nederkant th med sin badvik.
I mitten beachen vid Magalluf och i ovankant dito vid Palma Nova
85
Vi hyrde bil i två dagar.
En dag var vi till Formentor som är Mallorcas nordligaste
udde. Längst ut på udden finns en vacker fyr. Som
sällskap hade vi ett danskt par som vi träffat på hotellet.
Det lär ha blivit en och annan Aalborg i baksätet där min
fru och den danske mannen huserade. Vid Formentor
hade vi en underbar picknick.
En annan bilutflykt gick till Valldermosa där Chopin
bodde med sin älskarinna under ett antal år. Vi besökte
även Soller och La Calobra som nås via svindlande
serpentinvägar. Även det berömda klostret i Lluch
besöktes.
Vi hyrde också cyklar för att utforska den närmaste
omgivningen. Enligt kartan finns det en fyr på en udde
söder om hotellet. Vi försökte nå udden dels till fots och
dels per cykel men kom aldrig fram. Vi kom till ett Casino
och senare till ett militärt inhägnat område. Vi gjorde även
utflykt med ordinarie bussförbindelse till Palma där bland
annat den enorma katedralen besöktes.
Spies ordnade en hel del utflykter, vi följde med på fyra.
Den ena var en lunch på en herrgård på långfredagen
1 april. Den andra var en syndig tur till bland annat
bordellkvarteren i Palma. Den tredje var en grisfest.
Den fjärde var en bussutflykt till bland annat de berömda
grottorna i Porto Cristo. En fantastisk upplevelse med
spelmän som satt i båtar på den lilla sjön i grottan och
spelade trolsk musik.
Två stycken av utflykterna återges nedan:
86
1) Åsneridning med avkastning
Med buss från hotellet anlände vi till en gammal herrgård
som ligger i en vacker natur utanför Palma.
Före lunchen är det åsneridning. Så vi sätter oss på de
åsnor som vi blivit oss tilldelade. Åsnorna för oss långsamt runt bland gröna mandelträd och märkligt formade
olivträd.
Jag märkte från början att jag fått en livlig åsna. Han
tyckte definitivt inte om att ha någon på ryggen. Han
gjorde en hel del krumsprång och jag hade svårt att hålla
mig kvar på åsnan.
Till slut kunde jag ej hålla mig kvar utan blev bryskt
avkastad. Spiespersonal skyndade till och frågade hur det
gått. Jag hade fått ont i höger axel men det var inte värre
än att jag ville deltaga i den planerade lunchen.
En av ägarna till åsnorna kom fram till mig och sade att
åsnan som kastat av mig tidigare visat sig orolig. Efter
denna incident sade han med glimten i ögat att åsnan
skulle tas ur trafik för att senare avrättas !
Vi deltog sedan i lunchen som bestod av Helstekt
påsklamm, Kyckling, Potatis och Sallad, Vitt- och Rött vin.
Till kaffet serverades konjak eller likör.
Jag hade haft lite ont i axeln hela kvällen men vinet och
övrig sprit dämpade smärtan. Sent på kvällen kom vi
tillbaka till hotellet och somnade ganska så omgående.
På morgonen när rusångorna delvis hade försvunnit så
kom smärtan.
87
Stig Kjellin på den bångstyriga Åsnan
samt kopia på Intyg från Spies
Vi resonerade och tyckte att utifall jag skulle få
bestående men att det vore bra att få med sig ett intyg
hem till Sverige och försäkringskassan. Detta för att
eventuellt bland annat ställa Spies till svars för det
inträffade.
Så vi gick till Spieskontoret och fick ett intyg över det
inträffade.
88
2) Showtime – Syndiga Palma
Med buss med Spiesvärdinnor åkte vi in till Palma.
Spies annonsering löd:
Vår berömda/ beryktade (?) syndiga nattur! Skum bar i
San Antonio-kvarteret, ”Broadway” med internationell
show, nattmat, öl och snaps, live-show. Den kända nattklubben Tagomago med show och drink. OBS! Ej för
”svaga själar”.
Det blev en helafton.
Först besöktes bordellkvarteren i San Antonio. Vi
möttes utanför en av barerna av bordellmamman Berta.
Berta tog oss in i baren och ”presenterade” sina flickor.
Många var verkligen attraktiva men vi var ju tvungna av
moraliska skäl att avböja deras erbjudanden? Det blev en
öl innan vi for vidare med bussen.
Nästa besök var på Broadway där det bjöds på nattmat
med öl och snaps. Det bjöds på show med bland annat
dansande halvnakna damer.
Efter showen blev det live uppvisning av man och
kvinna på scenen som genomförde ett samlag. Jag tyckte
att dom hade det jobbigt för mannen svettades kopiöst.
Det var tveksamt om han i slutändan verkligen fick till det?
När liveshowen var slut dök bordellmamman Berta upp
från San Antoniokvarteren. Hon/han demaskerade sig och
presenterade sig som Bert. Jag är Spies nöjevärd här på
Mallorca sa han. Alla var överens om att han haft en
mycket bra förklädnad.
Alla hade trott att det varit en ”riktig”bordellmamma.
89
Nästa besök var på den kända nattklubben Tagomago
där det bjöds på bra musikunderhållning från scenen
inkluderande dansande artister. Efter uppträdandet blev
det en och annan dans för gästerna till bra dansmusik.
Vid tretiden var det dags för hemfärd. All dricka som
förtärts under kvällen gjorde sig påmind med en kraftig
huvudvärk. Väl hemma på hotellet och med hjälp av ett
par huvudvärkstabletter så infann sig sömnen ganska
snart.
Dagen därpå åt vi en försenad frukost.
90
Toalettdörren gick i baklås
LES-Konsult, där jag arbetat sedan 1970, uppköptes i
slutet av 1980 talet av Salén & Wikander.
Arbetsuppgifterna påverkades ej efter flytten till det nya
företaget. Jag och en kollega fortsatte med våra konsultuppdrag åt Försvaret övriga fortsatte med försäljning av
teleteknisk materiel såsom radionavigationssytem för flyg.
Efter att ha varit något år på företaget fick jag en förfrågan
från Teleplan AB att börja där. Teleplan var ett företag
som i sin helhet arbetade på konsultuppdrag åt Försvaret.
Jag var där på anställningsintervjuer och bestämde mig
för att flytta dit. Jag hade dock en uppsägningstid på
Salen & Wickander som jag var tvungen att ta hänsyn till.
Teleplan hade planerat en bolagsresa till Sicilen. Jag
ebjöds att följa med trots att min anställning vid Teleplan
ej hade påbörjats. Jag tog ut några semesterdager och
följde med på bolagsresan en vecka i september 1987.
Det blev en trevlig resa där jag under avstressade former
lärde känna mina nya arbetskamrater.
Vi hade säljspel där man skulle presentera sig själv inför
ett antal personer som satt bakom ett podium. Det gick ut
på att sälja sig själv och övertyga personerna om ens
kunnighet mm.
Det var vid ett sådant tillfälle som det hände.
Jag skulle in och göra en presentation och var lite nervös.
Jag gick på toaletten och när jag skulle gå därifrån så
hade dörren gått i baklås. Jag bankade hårt och flera
gånger på dörren men ingen kom.
91
Jag började bli desperat.
Jag får väl göra som poliserna gör när dom skall ta sig
ut genom en låst dörr. Så jag tog sats och kastade mig
med höger axel mot dörren och den gav faktiskt vika och
öppnades.
En något mörbultat person rätade till anletsdragen och
gick upp till salen där säljspelet ägde rum.
Min presentation blev väl inte den bästa men den dög
för jag blev godkänd.
Efter en underbar vecka med sol och bad och trevligt
umgänge med de nya arbetskamraterna återvände vi hem
till Sverige.
Jag jobbade ytterligare några veckor på Salen &
Wikander innan jag började min nya anställning på
Teleplan.
Avgångspresenter från Eva och Yvonne på Salen & Wikander
92
Florida 1988-1989
Vi åkte till USA och Florida över jul- och nyår 1988-1989.
Vid avfärden från Arlanda var vår son och barnbarn, då 4
år gammal, med och vinkade av oss.
Vi flög via Reykjavik och vidare till Orlando i Florida. I
Orlando låg vi på ett Langford Resort hotell i tre nätter.
Där hämtade vi också ut vår första hyrbil. På andra dagen
i Orlando hade vi inbrott i bilen och fick då byta till en
annan. Mer om detta nedan.
Efter tre nätter i Orlando åkte vi med bil kustvägen till
Fort Lauderdale. Österut från Orlando ligger Kennedy
Space Center. Vi besökte denna berömda plats, som förut
hette Cap Canaveral. Det var mycket intressant att se
rymdraketerna, månlandaren och en hel del övrig
rymdteknisk utrustning.
En av bärraketerna vid Kennedy Space Center
Vi fotsatte vår bilfärd söderut och kom så småningom
fram till Fort Lauderdale.
Vi låg på Sheraton Yankee hotell i sju nätter.
93
Vi besökte Everglades med alla alligatorer och besökte
också ett indianläger.
Nyår tillbringade vi på hotellet i Fort Lauderdale
tillsammans med en arbetskamrat, hans fru och son.
Vi besökte Miami med bland annat den berömda
beachen.
Sedan åkte vi tillbaka till Orlando, cirka 35 svenska mil,
för de sista fem nätterna innan vi for hem igen.
I Orlandoområdet ligger Walt Disneys Theme Parks.
Det är fyra stora nöjesfält bland annat Epcot Center,
Magic Kingdom och Sea World. Vi besökte alla tre.
Den berömda bollen i Epcot Center
Det var en härlig resa och när man sitter och tittar på alla
foton som jag tog så blir det en hel del nostalgiska tankar.
Men så till berättelserna om polisen i Orlando och i Miami.
94
1) Polisen i Orlando
Som jag antytt tidigare så fick vi ett inbrott i vår hyrbil
efter bara två dagar i Orlando.
Vi hade hämtat bilen på flygplatsen och kört till hotellet
i Orlando. Vi parkerade bilen på en parkeringsplats i
anslutning till hotellet. När vi andra nattens morgon gick ut
till bilen så fann vi att vänster sidobakruta var sönderslagen. Den bag som vi lämnat i baksätet var borta. Jag
skyndade upp på rummet och ringde 119 som är deras
larmnummer. Jag berättade vad som hänt och dom sade
att vi kommer omgående till receptionen på hotellet. Vi tog
oss ner till receptionen, det hade väl gått kanske fem
minuter sedan jag ringde. Nere i receptionen stod redan
två välbyggda poliser med revolvrarna hängande i sina
hölster. Den ena var vit och den andra var svart.
Hyrbilen med krossad vänster sidobakruta
Jag förklarade vad som hänt och vi gick bort och tittade
på bilen. Dom lyssnade på oss och gjorde anteckningar.
95
Den svarte sade: Jag tror jag vet vilka som gjort det här,
Vi har ett svart område bara några kilometer ner här i
Orlando!
Eftersom vi ej hade någon försäkring som kunde
regleras på plats så bad jag om ett intyg. Jag berättade
att vi skulle ner till Fort Lauderdale och vara där i sju
dagar och därefter återvända till Orlando. Polisen sade att
vi skriver en rapport och den kan Ni hämta på polisstationen, som ligger här i närheten av hotellet, när Ni är
tillbaka.
Vi tog den skadade bilen till uthyrningsfirman i Orlando
och genom polisens försorg var det inga problem att få en
annan hyrbil.
Den nya hyrbilen
Senare när vi kom tillbaka till Orlando, efter sju dygn i Fort
Lauderdale, var vi till polisstationen och hämtade en
rapport på två A4 sidor som polisen skrivit.
Den presenterade vi för försäkringsbolaget när vi kom
hem.
96
Det var inga problem att få ersättning för bland annat det
som fanns i den stulna bagen.
En tanke slog mig att poliserna måste ha lett i mjugg åt
virriga turister som ringt deras larmnummer för den lilla
incidenten med inbrottet i hyrbilen.
2) Polisen i Miami
Vi var nere i Miami och skulle åka tillbaka till Orlando.
När vi åkte ner till Fort Lauderdale hade vi tagit
kustvägen. Det hade tagit ganska lång tid eftersom den
passerade många små och stora samhällen med stora
hotellkomplex bland annat. Så nu tänkte vi ta stora
motorvägen, som gick inne i landet, upp till Orlando.
Vi hade lite svårt att hitta ut från Miami. Vi kom in i deras
kåkstad. Gatorna kantades bara av svarta människor och
det blev ganska kusligt faktiskt. Jag var ganska vilsen och
visste ej åt vilket håll jag skulle åka.
Jag upptäcker en polis, även han svart, stannar och
frågar: Hur skall jag åka för att komma ut på motorvägen
till Orlando. Han svarar: Åk fram till trafikljusen i nästa
korsning och sväng därefter höger så finns det sedan
skyltar till motorvägen. Han tillägger: Stanna ej, är det rött
ljus så kör ändå, det är ej tillrådligt att stanna bilen i dessa
kvarter det finns folk som kan komma fram till bilen och
råna.
Så det var bara att köra, och visst var det rött ljus men
jag stannade ej.
Fyra timmar senare var vi i Orlando.
97
Galanta damer I New York 1991
Min fru, jag och vår son var på en veckas semester i New
York mars-april 1991.
Vi bodde på ett Marriott hotell som ligger på 525
Lexington Aveny. Hotellet har drygt 600 rum och har 35
våningar.
Hotellet ligger granne med lyxhotellet Waldorf Astoria
som har sin huvudingång från Park Aveny som i väst är
en parallellgata med Lexington Aveny. Lexington Aveny
är med sina 8,9 km en av de längsta gatorna i New York.,
Vi hade en intensiv vecka i staden. Vi besökte Empire
State Building. Byggnaden invigdes 1931 och blev då
världens högsta byggnad, med sina 381 meter, i 41 år tills
World Trade Centers norra torn, med sina 417 meter stod
färdigt 1972.
Vi var uppe på World Trade center med en fantastisk
utsikt över Manhattan med Frihetsgudinnan i söder och
bland annat Empire State Building i norr.
Empire State
Building
World Trade Center
98
Frihetsgudinnan invigdes 1886 och var en gåva till USA:s
folk från det franska folket som en symbol för vänskap till
varandra under amerikanska revolutionen. Statyn är 46
meter och står på en 47 meter hög sockel av huggen
sten.
Vi tog färjan från hamnen och åkte ut till Statyn. Det
var mycket folk med långa köer för att komma fram och in
i statyn. Men amerikanarna är duktiga på att hantera köer
så det gick ganska fort.
Vi nådde Frihetsgudinnans krona via en 168 stegs
spiraltrappa inuti statyn. Sedan gick vi igenom kronan
som är försedd med ett antal fönster. Det är en fin utsikt
mot södra Manhattan. Via spiraltrappan gick vi sedan ner
och tog så småningom färjan tillbaka till hamnen.
Frihetsgudinnan. Höjd inkl sockel 93 meter
99
Vi besökte också Madison Square Garden och China
Town under vår vistelse i New York.
Så till själva berättelsen med de galanta damerna.
En ganska sen kväll tog sonen och jag en liten
kvällspromenad söderut på Lexington Aveny. När vi
kommer en bit ner blir vi antastade av två mycket galanta
damer som vill att vi följer med dem neråt på en
parallellgata.
Dom klänger båda på oss och försöker med små
smekningar att få oss intresserade. Det var väl behagfullt i
sig men vi förstod ju vad det var frågan om så vi avböjde
bestämt.
Att följa med dessa behagfulla damer hade ju varit
mycket riskfyllt speciellt när dom hade kommit underfund
med att vi inga pengar hade med oss. Vi drog oss uppåt
mot hotellet och damerna släppte oss till slut. Vi fick för
oss att Lexington Aveny inte var en tillåten gata för den
verksamhet som dom bedrev.
Väl uppe på hotellrummer konstaterade jag att min fem
dollarssedel som jag haft i bröstfickan var borta. Äventyret
var väl värt 5 dollar tyckte jag efteråt. Dessutom fann min
fru rött läppstift på den vita kragen på min skjorta och det
var ju inte så populärt.
Men det viktigaste var trots allt att vi kom ifrån
äventyret utan några allvarliga men?
Sonen var 30 år och jag var 55 år när det inträffade !
En erfarenhet rikare.
100
Golf i Florida med alligator 2001
Vi var på en semesterresa till Florida, USA 13 april till 3
maj 2001.
Via Heathrow i London kom vi till Miami. I Miami fanns vår
hyrbil. Vi åkte till vårt förbokade hotell Beachcomber
Pompano beach ett trestjärningt Best Western hotell med
pool och egen havsbeach. Där bodde vi i två nätter.
Sedan åkte vi till Port Charlotte, på Floridas västkust där
vi tillsammans med min bror och svägerska bodde i en
villa i 14 dagar.
Villan i Port Charlotte
Min fru och jag spelade golf vilket min bror och svägerska
ej gjorde.
Vi spelade ett antal golfrundor i huvudsak på banor
som låg i närheten av villan, där vi bodde, bland annat på
Port Charlotte Golf Club som var en bana som var öppen
för allmännheten (public course)
101
Så till själva berättelsen om alligatorn.
En mycket minnesvärd golfrunda spelades på en bana
med namnet Victoria Estates Golf Course vilken var en
niohålsbana som då spelades i två varv.
Min fru, slog ut på första hålet ganska långt till höger i
närheten av vatten. Jag slog ut till vänster. Vi gick fram till
våra bollar. På väg fram till min boll, hör jag ett dämpat
utrop från min fru. Hennes boll hade hamnat cirka fem
meter från en stor alligator (ca 3 meter) som låg på
slänten ner mot vattnet. Hon gick dock fram och slog
bollen vidare men skyndade sig därefter snabbt från
platsen.
Alligatorn hade ej nämnvärt brytt sig om henne. Höjde
möjligen lite på ögonbrynen ?
När vi sedan gick andra rundan såg vi ej till alligatorn.
Den hade väl gett sig ner i vattnet trodde vi.
Efter golfrundan berättade vi om incidenten för mannen
i receptionen. Han sa: King Edward (alligatorn) brukar
ligga på fairway vid första hålet. Han är snäll, men man
bör naturligtvis ej gå för nära !?
Det förekommer en hel del alligatorer, bland annat i
området kring Port Charlotte. Kring många av villorna har
man satt upp stängsel för att undvika närkontakt med
djuren. Det är dock sällan att alligatorena anfaller
människor.
Men det lär gå åt en och annan hund och katt. Några
ungar får också sätta livet till varje år sägs det.
Alligatorerna är dock fridlysta så de får ej avlivas utan
flyttas om de har blivit för närgångna (tagit livet av hundar
motsv) efter bedövning till vattenområdet Everglades.
102
Efter att ha bott i villan i två veckor tillsammans med min
bror och svägerska for vi iväg söderut. Vi bodde en natt i
Homestead innan vi fortsatte vår resa söderut. Vi åkte ut
till Key West där vi fick en minnesvärd guidning i
Hemmingways gamla villa. Via en övernattning i
Homestead, söder om Miami, åkte vi tillbaka till Naples
för övernattning.
Dagen därpå åkte vi till Miami och därifrån med flyg via
Heathrow hem till Sverige
Det var en fin resa med många upplevelser.
Det år åtta år sedan vi var där men det känns som om
det vore i går.
103
122 km/timmen på 90 väg ?
Händelsen inträffade 2005.
Jag körde min Focus Sedan och kom E4 från
Södertäljeområdet mot Stockholm.
Min nya Focus Sedan. Foto 2002
Det är motorväg och tillåten fart är 120 km/tim. Ungefär
vid Skärholmen ändras gränsen till 90 km/tim. Jag kör
straxt under 140 km/tim på motorvägen och jag upptäcker
90 skylten i senaste laget. Jag hinner väl sakta in lite
grann. Jag upptäcker polisbilen som står parkerad till
höger och ser hur han sätter på blåljus både i grill och på
tak. Han lägger sig bakom mig och jag börjar sakta in.
Framför mig svänger en Volvo ut och lägger sig alldeles
framför mig och lotsar in mig i högerfilen.
104
Jag har alltså polisbilen med blåljus bakom mig och en
Volvo alldeles framför mig. Båda lotsar in mig i en
parkeringsficka där jag då stannar med Volvon framför
min bil och polisbilen bakom.
Polisen i bilen bakom vinkar till mig att komma ut och
komma fram till polisbilen. Jag öppnar dörren kliver ut och
vandrar de fåtal meterna till polisbilen. Polisen visar in mig
i baksätet på bilen.
I samband med att jag passerar förarsidan på polisbilen ser jag polisen tala i en mobiltelefon och jag hör
honom säga: Det där gjorde vi bra, Vi fick honom ! Han
talade naturligtvis med kollegan i Volvon, men det var nog
inte meningen att jag skulle höra?
Jag kliver in i baksätet på polisbilen. Han visar mig
kameran som har indikerat 122 km/tim. Men vi drar av 3
kilometer så Du klarar körkortet med minsta möjliga
marginal säger han. Jag skriver på ett papper där jag
erkänner lagöverträdelsen.
Några dagar senare kommer ett inbetalningskort på 1600
kronor som utgör böter för lagöverträdelsen.
Det kommer också något senare en skrivelse från länsstyrelsen som innebär att jag fått en ”prick” i deras
register. Det påpekas dock att körningen ej har betraktas
som vårdslös.
Jag anser att 120 km/tim ej är för hög hastighet på
motorvägen vid Skärholmen. Samtidigt är jag väl
medveten om att det är en lagöverträdelse så det är bara
att betala.
105
Myggbett på Fuertoventura
med besök på akutmottagningen i Puerto del Rosario
Vi var på en 14 dagars semesterresa till Fuertoventura i
december 2002. Vi bodde på ett charmigt lägenhetshotell
i Caleta de Fustes cirka 12 kilometer söder om Puerto del
Rosario som är den största staden på ön. Vi hade ett
golfpaket, innehållande fem rundor, med spel på den
enda och relativt nya banan på ön.
Lägenhetshotellet. Castillo Suites
106
Så till själva berättelsen:
Vi var med om en dramatisk händelse.
Det fanns mygg på Fuertoventura. Myggen var ej så
högljudda med sitt surr som hemma i Sverige. Dom
passade bland annat på om nätterna när man låg och
sov.
Jag vaknade några gånger och lyckades ta livet av
några. Dom var inte så många till antalet men det räckte
för att vi skulle få svullnader och små sår på händer,
armar, ben och fötter. Min fru som är känsligare än jag
hade det besvärligt. Vi prövade med krämer och vissa
salvor och det hjälpte väl till en viss del.
En natt vaknade jag av stönljud från min fru. En av
ringarna på hennes finger hade fastnat och fingret hade
svulnat upp nedanför ringen. Hon försökte att dra av
ringen men det gick ej.
Vi besökte receptionen och flickan där såg bekymrad
ut efter att ha tittat på min frus finger.
Jag berättade att vi hade en hyrbil och då tyckte hon att vi
skulle besöka akutmottagningen i Puerto del Rosario. Hon
beskrev vägen dit, det är bara en kvarts timmes körning
sa hon.
Klockan var halv fyra på morgonen när vi gav oss iväg.
Vi åkte förbi flygplatsen och efter cirka 5 kilometer var vi
framme vid avfarten mot sjukhuset. Efter en liten felåkning
och efter att ha frågat en nattvandrare så kom vi fram till
akutintaget på sjukhuset. Det var en något sliten entre
och ett litet väntrum. En dörr stod halvöppen i
väntrummet.
107
Jag stack in huvudet och ropade: Finns det någon här?
Genast kom en kvinnlig sköterska. Hon tog hand om min
fru, jag fick inte följa med in!
Jag vandrade fram och tillbaka, var ute och flyttade på
bilen och var allmänt ganska nervös. Efter kanske en
halvtimma kom min fru ut med lättade ansiktsdrag. Hon
berättade att en kvinnlig och en manlig sjukvårdare hade
hjälpt henne.
Med hjälp av en sax för att bända isär ringen samt en
kirurgtång hade man lyckats klippa av ringen.
Dom hade frågat om hon ville träffa en läkare, men det
behövdes ej tyckte min fru.
Hur var det nu med kostnader och intyg från svenska
sjukkassan samt alla papper som skulle fyllas i? Dom
frågade inte ens efter nationalitet och än mindre efter
namn. Pengar nämndes aldrig.
Här fanns ingen svensk byråkrati utan här fanns bara
mänsklig omtanke och värme. Fantastiskt tyckte vi !
Jag frågade min fru efteråt vilket språk som hade
använts. Hon kunde inte riktigt klarlägga detta, men dom
hade förstått varandra hur bra som helst ändå.
När vi kom tillbaka till hotellet gick vi ner till flickan i
receptionen och hon blev så glad att allt gått bra så att
både min fru och jag fick en spontan kram av den unga
kvinnan. Klockan var fem på morgonen, vi gick och lade
oss och sov några timmar. Dagen därpå var det golf och
till vår lycka så var det inget besvär med fingret.
108
Den hjälpsamhet och omtanke som människorna visade
oss är något som vi alltid kommer att minnas med
tacksamhet.
Tack till receptionisten på hotellet och tack till
sjukpersonalen på akutmottagningen i Puerto
del Rosario på Fuertoventura.
109
Femkronan
En sann liten solskenshistoria från Sundbybergs
station
Det var en dag i januari 2004. Det var några plusgrader
och snöslask. Jag var på väg mot Sundbybergs station
där jag skulle ta pendeltåget till Kungsängen. Efter det att
jag passerat spärren konstaterade jag att tåget skulle
komma om 5 minuter.
På perrongen hamnade jag framför en godis- och
läskapparat. Jag blev sugen på en Dajm. Den kostade 6
kronor och jag började mata in enkronor. Efter att ha
matat in två stycken konstaterade jag att jag inte hade sex
stycken enkronor. Jag tog fram en 5-krona och matade in
den. Det fick väl kosta 7 kronor i stället för 6 kronor tyckte
jag.
Det fanns väl cirka 50 stycken artiklar i automaten.
Varje artikel var försedd med ett nummer. Jag tyckte att
Dajmfacket hade nummer 42. Jag tryckte in 42 på
knappsatsen som fanns på automaten. Men det kom inte
ut någon Dajm och jag konstaterade att jag tryckt fel
nummer. Den artikel, en chokladkaka, som hade nummer
42 kostade 10 kronor. Tåget skulle strax komma och jag
tryckte på returmyntknappen. Det skramlade till bakom en
liten lucka men där fanns bara 2 stycken enkronor.
Automaten hade väl tagit hand om min 5 krona tänkte jag.
Jag såg i ögonvrån hur en grabb i 14-års åldern gick
fram till automaten. Han skulle väl hämta lite godis inför
hemfärden tänkte jag.
110
Dom kan väl det där med tekniken bättre och är väl också
mer snabbtänkta än oss gamla män var en tanke som
slog mig. Så han får säkert med sig det han vill ha.
Tåget kom och jag steg in i vagnen.
Det var mycket folk, jag hittade en yttersittplats och satte
mig. Tåget började rulla iväg.
Jag känner en lätt beröring på axeln och jag ser grabben
från automaten. Han ger mig en 5-krona och säger: Du
glömde den i automaten. Jag tar emot slanten och får
fram ett förvånat tack innan grabben försvinner. En 5krona är inte mycket värd i dag. Även för ungdomar har
väl inte 5-kronan något större värde. Men det är inte
värdet som betyder något utan den ärlighet och omtanke
som den unga grabben visade och som rörde mig djupt,
på gränsen till tårar faktiskt.
Han ställer sig i vagnens utrymme innanför en av
dörrarna. Han är i 13-15 årsåldern är barhuvad och bär
glasögon och är kanske 165 cm lång.
Vi har många familjer med barn och yngre och äldre
ungdomar i det område där vi bor. Alla hejar på oss när vi
ses på gatan. Man känner sig faktiskt ofta som kompis
med ungdomarna.
I vår ungdom umgicks inte ungdomar och vuxna på det
sätt som förekommer i dag. Att kalla någon vuxen för Du
gick ej. När vi hälsade på vuxna så var det att ta i hand
och niga om man var tjej och bocka om man var kille.
Vi ungdomar hade det bra också förr men kontakten med
vuxenvärlden var ej samma som i dag.
111
Den lilla solskenshistoria som jag berättat, bekräftar att vi
har mycket bra ungdomar i vårt land. Vi har också
konstaterat att det inte är någon skillnad mellan svenskaoch invandrarungdomar.
Att händelsen vid Sundbybergs station värmer i en
gammalmans kropp det behöver egentligen inte påpekas.
Så är det !
112
Frysskåpets sista suck
En sann historia där frun i huset fick sin vilja igenom
med lite hjälp från maken.
Vi köpte en ny kyl/sval och ett nytt frysskåp i början av 80talet. Dom prydde vårt nyrenoverade kök i vår villa med
sina orangefärgade dörrar. Med tiden blev dom lite slitna,
bland annat så krånglade en kompressor vid några
tillfällen. Men att byta ut skåpen var onödigt tyckte jag.
Min fru hade en annan åsikt.
Så en dag i början av år 2004 så krånglade låsanordningen för en av luckorna till ett av facken i
frysskåpet. Luckan, med gångjärn i nederkant, låstes i sitt
stängda läge med en fjädrande plastanordning i ovankant.
Plastanordningen hade gått sönder så luckan kunde ej
låsas i uppfällt läge. Jag tänkte att en plastbit fäst i
ovankant i bakomliggande rörkonstruktion var lösningen.
Plastbiten skulle fästas med en skruv så att den kunde
vikas ner framför uppfälld lucka och låsa denna. Så det
var att ta fram borrmaskinen för att borra ett lagom hål till
skruven.
Jag började borra och det blev hål i bakomliggande rör
som innehöll freon! Den vita freondimman sprutade mig i
ansiktet och temperaturen i frysskåpet steg ganska
snabbt från -20 grader till rumstemperatur.
Nu kommer frugan att bli väldigt arg tänkte jag. Men oj
vad fel jag hade. Hon sa: Vad bra, äntligen får vi nya kyloch frysskåp.
113
Vi kunde ta god tid på oss att inhandla nya skåp eftersom
vi hade ett kyl/frys-skåp i hobbyrummet som är kvar
sedan grabben bodde hemma. Så det var bara att starta
upp det och packa över frysvarorna temporärt i detta
skåp. Det gav oss god tid att undersöka marknaden så
efter några veckor fann vi två prisvärda skåp som vi i två
omgångar hämtade med bilen, bar in i köket och
installerade.
Nu är vi väldigt nöjda, de nya skåpen fungerar alldeles
utmärkt. Dessutom har elförbrukningen sjunkit ca 2000
kWh om året. Med dagens elpriser så motsvarar det drygt
2000 kronor vilket gör en besparing på cirka 200
kronor/månad. Så kostnaderna för de nya skåpen
kommer att vara intjänta år 2008. Om detta är de nya
skåpens förtjänst till alla delar att elförbrukningen sjunkit
är väl oklart. Frugan tror det naturligtvis. Och det är ju bra.
Sens moral: Tro på Dig själv att Du klarar det mesta och
om det går snett, som i detta fall, så ta vara på det
positiva som det medför !?
114
Bandy med ölfest
Bandymatch på Zinkensdamm med Pubbesök och
svårigheter att hitta hem
Det var bandymatch mellan Hammarby och något annat
lag på Zinkensdamm. Jag var där med några av mina
”bröder” i Bifrostorden. Jag hade tagit pendeltåget från
Kungsängen, där jag bor, och stigit av vid Stockholms
södra. Därifrån var det bara någon kilometer att gå till
Zinkensdamm.
Jag träffade mina ”bröder” på en pub som låg vid
Zinkensdamm. Där blev jag bjuden på öl. Även inträdet till
matchen blev jag bjuden på.
Under matchens gång och i halvtid fylldes våra strupar
av ytterligare sprit. Det blev en bra match för Hammarby
vann.
Efter matchen gick vi in på en krog på Hornsgatan. Det
blev några ytterligare öl och när jag gick därifrån så var
jag inte nykter. Men det var ju bara att ta tunnelbanan från
Mariatorget och till Centralen. Jag sa hej då till mina
bröder och gick till Mariatorget och kom på tunnelbanan
och i rätt riktning mot centralen! Väl framme vid centralen
så valde jag fel uppgång och kom upp på Sergelstorg.
Men det var ju bara att gå Klarabergsgatan ner mot
Centralen. Jag började gå och tyckte ett tag att jag inte
riktigt kände igen mig. Efter cirka 10 minuter upptäcker
jag en restaurang och en park på högra sidan.
Efter några sekunder förstår jag att jag kommit till
Kungsträdgården !
Jag hade alltså gått åt fel håll från Sergelstorg.
115
Det var bara att vända och så småningom kom jag på
pendeltåget vid Centralen.
Hemfärden gick utan problem och vandringen från
Kungsängens station till bostaden var nog bara nyttig.
En tanke som slagit mig efteråt var: En onykter gubbe på
vandring i Stockholms centrum hade varit ett lätt byte för
rånare och andra tvivelaktiga figurer.
116
Den grabben kommer att gå långt
En fin solskenshistoria om en grabb i 15-årsåldern
Min fru och jag tog bilen och åkte till COOP-Forum i
Kungsängen en dag i mars 2004. Jag för att handla lite
kalk till gräsmattan och hon för att handla mat.
Jag gick till trädgårdsmarknaden med en kärra som jag
hämtat utanför varuhuset. Dörren till den del av
trädgårdsmarknaden som ligger utomhus var öppen så
jag gick ut för att se om det fanns någon kalk. Det var
ganska rörigt därute och det var uppenbart att platsen ej
hade städats och iordningsställts för den nya säsongen.
Växter, säckar med jord, mull mm verkade vara kvar
sedan förra säsongen. Jag fann emellertid säckar med
kalk. Många av säckarna hade små hål, kanske efter
fåglar som tyckte om kalk, vad vet jag ? Jag letade men
fann ingen prisuppgift vid platsen för säckarna.
En grabb i 15-årsåldern som väl fått till uppgift att städa
mm frågade: Kan jag hjälpa Dig med något? Jag blev lite
förvånad, vanligen brukar det vara svårt att få tag i någon
på varuhuset för att få information. Ofta är personalen
upptagna med att prata i mobiltelefoner har vi noterat !
Ja, tack tala gärna om för mig vad kalksäckarna kostar,
jag kan ej se någon prisuppgift ! Jag skall hjälpa Dig, vi tar
kalksäckarna till en pristerminal inne i varuhuset, jag vet
var dom finns. Han lastade på två säckar och vi gick in i
varuhuset och fram till en pristerminal som fanns en bit in
utefter en ”gågata”. Han hjälpte mig att ta reda på priset.
Det var OK dom tar jag sa jag !
117
Jag vände mig om mot den väg vi kommit och upptäckte
att hela vår färd med vagnen genom varuhuset hade
markerats av kalk som runnit ut. Det var som ett långt vitt
streck ! Grabben upptäckte det och sa: Bekymra Dig inte
om det, jag torkar upp det ! Jag gick mot kassorna och
upptäckte att jag fått kalk på skorna. Grabben upptäckte
det också och sa: Det fixar jag, stå kvar här så går jag ut
till toaletterna utanför kassorna och hämtar papper så att
Du kan torka av Dina skor. Så gjorde han också och kom
till mig med en stor bit papper: Du får putsa skorna lite
noggrannare när Du kommer hem sa han och tillade: Hej
då !
Jag bytte ut de otäta kalksäckarna mot hela säckar,
gick till kassan, betalade och tillsammans med min fru,
som var färdig med matinköpen, gick vi till bilen med
kalksäckar och matkassa och åkte hem.
Jag berättade för min fru hela händelsen, hon hade
sett slutfasen, och vi tyckte båda att jag varit med om en
fin solskenshistoria.
Grabben hade visat en medmänsklighet och serviceanda
långt utöver det vanliga. Ni andra som arbetar inom
serviceyrken tag lärdom av denna 15-åriga ynglings
vänlighet.
Efteråt tänkte jag: Den grabben kommer att lyckas bra i
framtiden med den fina sociala kompetens som han redan
i unga år skaffat sig.
Ibland överträffar verkligheten sagan tycker jag.
118
Av barn får man veta sanningen
En solskenshistoria
Vi bor i Kungsängen.
En dag mötte jag ett par småtjejer och en kille på gatan
intill där vi bor. Ungarna var väl i 6-8 års åldern. Barn i
den åldern är väldigt nyfikna.
En av tjejerna kommer fram till mig och frågade; Hur
gammal är Du ? Jag tänkte, kanske man får reda på att
man ser yngre ut än vad man är?
Jag svarade: 70 år. Jag fick till svar: Det ser Du ut för !!
Den andra tjejen kommer fram till mig och frågade: Vet
Du vad jag heter? Jag svarade: Det kan jag ju inte veta.
Hon sa: Det börjar på T. Jag gissade: Då heter Du
Terese, Svaret kom snabbt: Hur kunde Du veta det ?
När jag var ung så var respekten för vuxna så stor så att
dialoger som dom ovan nämnda var omöjliga. Denna lilla
solskenshistoria visar den spontanitet som många barn
törs visa i dag.
Trots att jag fick reda på att jag ser ut som en
sjuttioåring så känns det härligt att få träffa barn som
kommer fram till en och i sin nyfikenhet ställer frågor.
Så var rädd om våra härliga barn och låt dom utvecklas till
att kunna umgås naturligt med kamrater och vuxna.
119
Barns spontanitet
En kort solskenshistoria
Vi bor i en villa i Kungsängen.
Det finns en förskola i närheten. Då och då passerar ett
stort antal barn från förskolan på vägen utanför vår villa
ledda av ett antal barnskötare. Barnen bär alla oranga
västar för att dom skall synas väl för oss bilförare bla.
Dom går par om par, håller varandra i händerna och
stojar som barn gör.
Jag var utanför vår entre när ett 20-tal barn passerade.
En flicka stannar upp och pekar på en rosenbuske som vi
har vid entrén. Hon säger: Vad fin den är!
Jag kunde inte låta bli att svara: Tack så mycket, det var
snällt sagt. Och hon sa helt kort: Varsågod!!
Det är väl härligt med den spontanitet som barn visar,
utan någon som helst blygsel, i umgänget med oss
gamla.
120
Epilog
Berättelserna omfattar perioden 1939 till 2007
Några händelser från våra cirka 150 utlandsresor under
perioden 1952 till 2008 har berörts men det finns fler
händelser från dessa resor som kan berättas.
Vi har också företagit en hel del golfresor sedan 1992 i
Sverige och utomlands. Där finns också en hel del
intressant att berätta.
En fantastisk kryssning 1970 med gamla MS
Stockholm från Göteborg till Nordkap, därefter till Island
och Edinburgh och hem igen till Göteborg. Där hände en
hel del intressanta saker som är värda att berätta om.
Det finnas mycket, mycket mera och jag hoppas att jag
framöver får tillfälle att förmedla fler händelser i mitt liv.
Jag hoppas att ni som läser detta häfte får glädje därav!
Stig Kjellin
Kungsängen
december 2010
121
Författaren Stig Kjellin 75 år 28 maj 2010.
Utanför entrén till Herrgårdsbyggnaden
vid Sundbyholms slott
122
Kungsängen
december 2010
/Stig Kjellin