Griftetal vid Johannes Johanssons begravning i Trefaldighetskyrkan, Karlskrona, den 15 juni 2012

(Anders Brogren) Johannes evangelium 14:1-3:

1 ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. 2 I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? 3 Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

1. Känn ingen oro! Livet är oroligt, splittrat. Men Jesus säger till oss att i honom sammanfattas allt detta till ett harmoniskt helt. Musiken gör detta tydligt. Bach kan ibland börja med ett tema, och man tänker: Detta är omöjligt. Det går inte. Men när vi är framme vid slutackordet har mästaren fått ihop det till ett harmoniskt helt som väcker förundran… (a-mollfugan ur Das Wohltemperierte Klavier II, fiolfugan, Matteuspassionen Kreuzige, recitativet Ach Golgata, slutkören). Johannes skriver i en artikel i en bok som gavs ut av Sveriges Kyrkosångsförbund 1995:

Den musikaliska upplevelsen går långt utanför vad vi förmår att beskriva med ord. Och ändå är musikens delar var för sig vardagliga. Noter är en samling bläckpunkter på ett papper, fiolerna är hopfogade av träbitar och senor, orgeln av träbitar och tennplåtar, körens röster är fru Pettersons och herr Lindvalls, röster som i vanliga fall svarar i telefon på länsstyrelsen eller säger "nästa hållplats Nobelvägen" i bussens högtalare. Det vardagliga hopfogas till det konstfulla, som i sällsynta ögonblick av epifani låter det kaotiska livet stanna upp och bli genomlyst och på ett särskilt sätt kalla på oss. Också musikens epifani är i grunden en påminnelse om att Gud har tagit gestalt i vår tillvaro.---

Man kan lägga till ”elförstärkt stålpenna” som Johannes trakterade i en konsert med The Void minimalistic Orchestra 1989. – Och han fortsätter i sin artikel:

--- Musikern och sångaren använder en stor del av sin livstid till att lära sig behärska sitt instrument: människans vidunderliga finmotorik sätts på sitt yttersta prov. Inlevelseförmågan och uttrycksförmågan skall bäras av den mångåriga övningens resultat och ögonblickets yttersta koncentration. Och som kronan på verket: allt arbete i ensamhet, all enskild strävan och ansträngning bringas till liv genom musicerandets lek; Det är ingen tillfällighet att orden "musicera" och "leka" på många språk är desamma. Koncentration, vånda, övning, ansträngning allt mynnar ut i en gudomlig lek.

Det är alldeles självklart att denna lek, resultatet av människans yppersta förmåga, Guds gåva och present, måste få tas i anspråk i gudstjänsten, som ju är Guds barns glada lek inför hans ansikte: "Herre, av ditt ger vi åt dig. Tag emot oss och våra gåvor..."

2.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum.

a. Många rum i den nya musikhögskolan han levde för. Vi läser ur en intervju i Svenska Dagbladet den 20 juli 2006:

I det nya rektorsrummet på Musikhögskolan i Stockholm står sprillans nya möbler. Tillika har en sprillans ny rektor just tagit plats, tonsättaren Johannes Johansson. Det är hans tredje dag på nya jobbet när vi ses i före detta Försvarshögskolan på Valhallavägen, dit delar av Musikhögskolan just flyttat. Ackishuset, den numera klassiska men uttjänta g-klaven, ska rivas och ge plats för en ny musikhögskola. – Musikhögskolor har en livslängd på ungefär 30 år. Då har kraven förändrats så mycket att man måste bygga nytt, säger Johannes Johansson och visar vägen genom byggbråten.

Det skulle bli ett hus med många rum. Han såg det framför sig. Varje gång vi träffade honom redogjorde han för hur långt det hade kommit. Och nu hade han efter sex års ivrig verksamhet lyckats övervinna de sista hindren. Han lämnar embryot till den nya musikhögskolan efter sig. b.

I min faders hus finns många rum.

Han hade en stressig tillvaro. För att koppla av alla förpliktelser ägnade han sig åt en annan sorts rum. Han var intresserad av flytande rum. (”Flytande öars kalender”, uruppförd med Ensemble Ars Nova 1990). I sin lägenhet hade han ett arbetsbord med verktyg, lim och färgburkar. Där han byggde han sina modellfartyg, från grunden, utifrån noggranna studier. Ibland smet han ut från Musikhögskolan och gick ett stycke ner på Valhallavägen till Krigsarkivet, där han under senare år studerade ritningarna till ångfregatten Vanadis (om han inte begav sig längre ner mot Djurgården, till Sjöhistoriska museet). Han höll på med Vanadis i flera år. Den 25 mars i år skickade jag ett mail om att jag sett en uppgift om att Vanadis under sin världsomsegling 1885 hade anlöpt Massawa i Eritrea. Ombord fanns prins Oscar, som då fick kontakt med de svenska missionärerna där, något som skall ha betytt mycket för hans andliga utveckling. Johannes kommentar var att ”det är ju roligt att Vanadis dyker upp på oväntade platser”. Men de sista veckorna var det som om man hade bestämt sig för att ”nu måste den bli färdig”. Så nu står den så gott som färdigbyggd i hans bostad, med unionsflaggan hissad. Flaggan var det sista han målade. Johannes var uppvuxen i örlogsstaden Karlskrona. Han var en inbiten seglare. I hans gröna ungdom har jag seglat med honom här utanför på Borgmästarfjärden. Han. Han var en skicklig konstnär och målade tavlor, gärna med marinmotiv. c.

I min faders hus finns många rum.

I Stockholm hade han sina rum att dra sig tillbaka till. Bostaden var, passande nog, på Lugnets allé i Hammarby sjöstad, med utsikt mot Sickla kanal, så att han hade ögonkontakt med världshavet. Där kopplade han av, men samtidigt kände han sig där som en gäst och främling. Han betraktade sig som tillfälligt utlokaliserad till Stockholm och planerade att flytta tillbaka till hemtrakterna när han fullgjort sina uppgifter. Så blev det också. Han har alltid haft dåligt hjärta. Han hade problem med rytmen (fastän han var musiker), fick ta mediciner och stod under läkarkontroll. Han visste att hans liv var bräckligt, att tiden var utmätt. Där har vi nog en förklaring till hans intensiva verksamhet och till hans sätt att bemöta andra människor.

Hjärtat var dåligt – men han hade ett gott hjärta. Det vet alla ni som blivit uppmuntrade av honom. Han kunde alltid ta fram det positiva i varje musikalisk prestation och bedöma varje musiker efter vederbörandes förutsättningar, vare sig det gällde någon i högsta divisionen eller en kantorsvikarie på landsbygden. Han blev inte ens otålig när järnvägens kontaktledningen var nerriven mellan Hallsberg och Laxå och hans fick sitta och vänta flera timmar ombord på X2000 och missade sista tåget från Göteborg till oss i Falkenberg. Han klagade inte utan försäkrade att han hade det bra med tak över huvudet och tid att utforska sin nya iPod. Men på kvällen den 30 maj mellan klockan nio och halv tio på kvällen orkade inte hans hjärta längre. Och då flyttade han hem. d.

I min faders hus finns många rum.

Hans faders hus fanns i släktgården i Eringsboda. Där var rent geografiskt hans fasta punkt i tillvaron. Egentligen var det hans farfars morfars hus, byggt 1830, fortfarande i kusinernas ägo. Johannes var kassör för Garvaregården och hade planerat att fira midsommaren där. Men nu får han fira sin midsommar på annat håll. Han kommer att gravsättas i familjegraven på Eringsboda kyrkogård, intill sin mor som gravsattes där den 14 juni förra året. e.

I min faders hus finns många rum.

himmelske Faders hus. Johannes var född i Malmö med växte upp i världsarvsstaden Karlskrona. Hans far var präst i dessa två kyrkor, Fredrikskyrkan och Trefaldighetskyrkan, vid Skandinaviens största torg. Det var hans faders hus, och här blev Johannes tidigt hemmastadd. Så fortsatte det hela hans liv. Han kände sig hemma i kyrkan. Som troende och bekännande kristen var Kyrkan hans I dessa båda kyrkor med sina intressanta orglar kom han i kontakt med instrumentens drottning. Även sedan han flyttat till Malmö återvände han gärna till Karlskrona, ibland för att konsertera på den gamla Strandorgeln från 1827 här uppe på läktaren. Ja, till och med på 1970-talet, när han var FN-soldat i Ismailia vid Suezkanalen och sökte han upp en kyrka, en katolsk kyrka som fransmännen låtit bygga, hittade han där till sin överraskning en fungerade orgel av det förnämliga märket Cavaillé-Coll. 3. Johannes var hemmastadd i kyrkan. Han visste vad kristen tro innebär och han förstod att tillämpa den i alla de musikhögskolor han hade att göra med och, inte minst, bland släkt och vänner. Han var väl förtrogen med Johannes evangelium, där Jesus säger att han går bort för att bereda plats för sina lärjungar. Johannes ville vara en sådan lärjunge. Jesus säger vidare:

Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Denna inbjudan gäller inte bara vår käre Johannes. Den gäller var och en av oss som nu på denna smärtsamma sätt har blivit påminta om hur skört och bräckligt livet är. För dig och för mig gick Frälsaren i döden när han offrade sig själv som plats inte skall stå tom.

Agnus Dei

, Guds rena lamm, på korset. Han gick före oss in i döden för att vi genom att tro på honom skulle få evigt liv. Han gick före för att bereda plats för oss alla i Faderns hus. Och hans innerligaste önskan är att din Och hur hittar man då dit? – Vi läser vidare i Johannes evangelium:

4 Och vägen dit jag går, den känner ni.” 5 Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” 6 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv.

Amen.