Förstasid_aug.indd 1

I samtidens tjänst...

2013-09-04 14:13

Djärva automobilister

”Ty vad säkerhetsnålen är för våra moderna damer, det var den glödgade järntråden för bilismens pionjärer.”

ur boken Kungliga Automobil Klubbens verksamhet 1903-1953

”Vilka voro de djärva automobilisterna?” Frågan ställdes i en artikel publicerad i Handels tidningen hösten 1900, efter upptäckten att någon eller några kört in i en lyktstolpe och demolerat den. Den skyldiga var ingenjören Erland Bratt. Efter att ha vevat igång den lilla encylindriga, luftkylda automobilen av märket Richard–Brasier hade Bratt efter tio minuters färd krockat med stolpen utan att riktigt ha förstått hur det gick till. Körkort fanns förstås inte. Erland Bratt erkände sig skyldig och fick böta 5 kronor, men sa till sitt försvar ”att i allt för stor utsträckning förgripa sig på automobilens hastighet, det är att förgripa sig på dess vä sen”. Med det yttrandet fångade han själva essensen av vad automobilen stod för. Järnvägen var snabb, men bunden vid sina spår. Färdas betydde för de allra flesta att antingen gå till fots eller ta sig fram med häst. De första automobilisterna ville erövra farten, känna hastigheten susa i öronen och uppleva friheten. Ingenjör Erland Bratt får räknas till bilismens svenska pionjärer. Bratt arbetade på AB Motorfabriken i Göteborg och skickades till Frankrike för att studera hur de bar sig åt när de byggde bilar. Där fick han arbete som ritare på ett bilföretag och när han återkom till Sverige hade han med sig modellen Richard-Brasier – som byggsats! De första svenska bilarna var hemmabyggen, experiment med utländska bilmärken som förebilder. Sverige låg efter Europa i utvecklingen men svenska ingenjörer, fabrikanter och hantverkare kompenserade detta genom just djärvhet. De var beredda att satsa tid, kraft och pengar, sannolikt för att de var nyfikna på den nya tekniken. De trodde att den hade en fram tid. En del av dessa entreprenörer och ingenjörer engagerade sig i den nystartade automo bilklubben. En av dem var Emil Salmson som var aktiv i KAK under närmare fyrtio år. Han började på Scanias vagnsfabrik, blev sedan chef på Wiklunds som sålde bilar. Ingenjör Erland Bratt drogs in i klubbens arbete, blev dess första riktiga generalsekreterare och precis som Salmson var han en av dess trognaste arbetande medlemmar. En annan som under många år arbetade för KAK var ingenjör Gustaf L M Ericsson, son till L M Ericsson. Gustaf L M Erics son började sin bana som bilbyggare och byggde ett antal bilar med hjälp av motorer från en tysk firma, Fafner. Bilen ”Ormen långe” är mest känd men serietillverkades aldrig. Dessa båda ingenjörer, Bratt och Ericsson, fann sina personliga roller i arbetet med att underlätta för ”automobilismen”, ett uppdrag de ägnade alltmer tid och kraft snarare än att tillverka och konstruera automobiler. Det var ett uppdrag som växte fram i KAK under de båda första decennierna. Klubben gjorde det så småningom till sin ledstjärna och sitt känne tecken att verka för automobilismen, det man senare kallade motorismen. I början handlade klubbens arbete mest om motorsport. Resor och äventyr. Och teknik. Men trafiksäkerhet och trafikreglementen var en oundviklig följd av att det nu gick att köra så mycket fortare än tidigare. Kartor, vägvisare, vägmärken, ett utvecklat vägväsende och internationellt samarbete – blev en konsekvens av den räckvidd som var bilens fördel. 15 Emil Salmson, först kontorschef sedan direktör på Wiklunds, satt i KAK:s styrelse 1906-1940, alltså i över trettio år. Salmson missade sällan ett sam skulle ha en egen tidning. manträde. Han var drivande i beslutet att klubben Som automobilist fick man vara beredd på äventyr. G V Nordenswan skriver 1928 i Svensk Motortidning att, ”den tidens bilförare måste vara beredda att närsomhelst under den s.k. nöjestu ren stå på huvudet i motorn eller ödmjuka sig i stoftet under vagnen för att reparera de fel, som titt och tätt uppstodo.” Bensin köptes på Apoteket i enliters-flaskor.

Först i världen med vägrapporter

”Kartan blir enastående i sitt slag i Europa, ja i hela världen...”

ur Svensk Motortidning 1928

Kö. Handen går automatiskt till radioknappen. Ett vägarbete längre fram. Få se nu, det går kanske att köra gamla E 6:an istället? Dags att sätta på GPS. Eller ta fram vägkartan om man är av den sorten. Egentligen är radion, kartan, GPS, tre olika sorters vägrapporter – en sorts nutida ABC för bilisten. På ett ögonblick hjälper de oss att hitta det snabbaste, smidi gaste eller vackraste alternativet. Men satte man sig i en bil på tjugotalet så fick man reda sin snitslade bana själv. Därför var det verkligen en nyhet när KAK år 1928 beslöt att ge ut en vägrapportkarta var fjortonde dag med aktuella upplysningar om vägarnas skick, ”senast fyra dagar efter det rapporterna avgivits från respektive landsändar”. Den följde med som bilaga till Svensk Motortidning. Kartan trycktes i sista ögonblicket före tidningens utgivning och var på det sättet så rykande färsk som det bara gick. En service till bilisternas fromma som KAK – och för den delen Sverige – var först i världen med. Såväl lösnummerköpare som prenumeranter fick vägrapportkartan. Den fanns på bättre hotell och gästgiverier liksom på Svensk-engelska mineralolje AB:s större bensinmackar. KAK distri buerade den också till landets länsstyrelser som man sedan lång tid tillbaka samarbetade med. Hur såg då kartan ut? Den var uppdelad i tre landsändar: ena sidan visade mellersta Sverige, andra sidan Norrland och Skåne. Vägarna markerades med olika linjer – heldragen linje betydde god väg, streckad linje sämre väg, prickad betydde riktigt dålig väg. Vägavspärrningar som snöhinder eller annat som kunde hindra resenären hade sina symbo ler. ”Sedan är det ett ögonblicks verk att slå upp kartan, konstatera vilken beteckning den eftersöka vägen är markerad med – och man har väglaget för den planerade resan fullt klart för sig”, skrev Svensk Motortidning när innovationen presenterades.

400 frivilliga rapportörer

Vägrapportkartan var frukten av ett raffinerat system som ingenjör Gustaf L M Ericsson hade inympat i organisationen ett par år tidigare. Utan modern teknik, men med hjälp av ett mänskligt nätverk av runt 400 frivilliga rapportörer. De fick sig tilldelade kort som på ena sidan hade en karta över deras distrikt motsvarande ett generalstabsblad. Den andra sidan var försedd med teckenförklaringar plus kolumner där de kunde anteckna om en väg exem pelvis var avspärrad. På KAK fanns en motsvarande tavla med en karta över Sverige. Varje kort som kom in till kansliet nålades upp på kartan. Sjutton gånger per år skickade rapportö rerna in sina kort. Med den tidens mått hade väginspektören därmed en aktuell överblick av vägnätets kondition. Som tack för hjälpen fick rapportörerna medalj av KAK.

41 Här är väginspektören Gustaf L M Ericsson i fullt arbete vid sin karta med att nåla och jämföra uppgifter som sedan utmynnar i aktuella vägrapporter.

Grand Prix i full fart

”Det blir ett våghalsigt lopp. Vägen är smal och kanterna lösa.”

Superföraren Rudolf Caracciola från Tyskland var där. En ung Prins Bertil var där. Radiotjänst och varje svensk tidning med självaktning var där. Plus ungefär 40 000 andra. Alla var de i Rämshyttan, Ludvika, Dalarna för att KAK 1931 bjudit in till världens första Vinter Grand Prix för bilar. Grand Prix-tävlingar hade arrangerats på kontinenten allt sedan 1900-talets början, men aldrig förr på snö och is.

Runt Ludvika var alla hotellrum bokade sedan månader. Så ortsbefolkningen hyrde ut privata rum i sina hus för att alla skulle få någonstans att sova. Fullsatta extratåg rullade från Skåne och från Stockholm för att forsla motorintresserade till sjön Rämen, där start och varvning på den ungefär fem mil långa banan skulle ske. KAK hade inte tur med vädret. Efter en räcka fina kalla dagar hade det ett par dygn före start slagit om till plusgrader och tö. Vatten sipprade upp genom isen. Ett hundratal frivilliga kämpade febrilt för att få isen så gropfri som möjligt. Traktens hästkarlar spände för sina märrar och föste undan snö och planade ut ojämnheter där de motordrivna plogarna inte or kade med i blötan. Här skulle ju Caracciola på sin Mercedes, finländaren Ebb på sin Auburn, dalahoppen Harry Larsson på Ford och Anders Olsson på Chrysler och alla andra dra fram i full fart. Då fanns ingen återvändo: underlaget måste vara slätt och tätt.

Rudolf Caracciola såg fram emot sin första vintertävling någonsin. Den 30-årige tysken var försäljare på Daimler-Motoren-Gesellshaft och hade börjat tävla 1922. Fyra år senare skulle han sensationellt vinna Tysklands första Grand Prix på Avus-banan i Berlin med en åt tacylindrig Mercedes. Hans specialitet var körning i regn, man kallade honom Regenmeister, regnmästaren. Men var han en mästare även på snö?

”Det blir ett våghalsigt lopp”, sa Caracciola till Stockholms-Tidningens utsände före loppet. ”Vägen är smal och kanterna lösa. Omkörning kan inte komma i fråga annat än på de raka sträckorna, där bilarna har hög fart.” Inspektion på sjön Rämen. Det gäller att få bevis för att isen verkligen håller när tiotusentals åskådare kommer för att titta på Grand Prix tävlingarna. Erik Bake, Buick, testar sin lycka i ”hårnålen”. 55

Gengasexplosion

”Det är inte tu tal om, att gengasen har en stor framtid.”

Ernst Nilson, bilhandlardirektör

Spänningen som alstrats i europeisk politik under 1930-talet fick sin urladdning – andra världskriget bröt ut. En direkt följd av beredskapssituationen var regeringens förbud mot bensinförsäljning till privatpersoner. KAK förhöll sig lojalt till dekreten om hushållning av drivmedel och ställde bland annat in proven för klubbens förarmärke. I Svensk Motortidning propagerades för återvinning av smörjoljor och hur sparsam körning kunde få bensinen att räcka längre. Man uppmanade bilägarna att passa på att reparera sina fordon när de ändå stod still. Restriktionerna mildrades något under senhösten 1939, då statsmakten införde ett ransoneringssystem. Samtidigt förberedde sig bilproducenterna intensivt för serietillverkning av bilar med alternativa bränslen som drivmedel.

På KAK:s årsmöte i april 1940, mindre än två veckor efter att Tyskland ockuperat Norge och Danmark, avgick två trotjänare ur klubbens styrelse: Erland Bratt och Emil Salmson. De hedrades med gyllene plaketter, hedersledamotskap och var sitt silverskrin. Men kvällens största och varmaste ovationer fick Axel Svedlund när han belönades med KAK:s jubileums pris ur ordföranden Prins Gustaf Adolfs hand, ”för hans mångåriga, ofta utan hjälp från statsmakternas sida eller ens förståelse från motorismen, genomförda utveckling av det gen gasverk, som i närvarande stund är av avgörande betydelse för trafikens vara eller icke vara”.

Sällan har väl så många haft en person att tacka för så mycket. Svedlund hade propagerat för gengasen under ett kvartssekel, i stort sett för döva öron från både politiker och bilismens tillskyndare. Redan 1913 hade han börjat intressera sig för gengas som alternativt motor bränsle. Fyra år senare, som konstruktör vid AB Gasmotorer i Katrineholm, skapade han den första svenska träkolsgeneratorn för mindre motorer, men med freden efter första världskri get slocknade intresset för alternativa bränslen. Svedlund tänkte på tvärs. Han hävdade att förr eller senare kommer åter tider utan tillgång på bensin, och vad skulle vi göra då? Låta alla motorfordon stå? Nej, den trulige värmlänningen fortsatte envist sitt innovativa arbete. I mitten av 1920-talet presenterade han en ny sensationell generator med omvänd förbrän ning, det vill säga uppifrån och ned. Tidigare hade man eldat nerifrån och upp, men eftersom träkol från milor och vissa kolugnar innehöll tjära, så hade tjäran orsakat stora problem vid gasreningen. Med Svedlunds lösning blev tjäran oskadliggjord och ombildad till gas. Dess utom blev generatorn mindre känslig för bränslets fuktighetsgrad.

1928 hade Svedlund konstruerat ett gengasverk som monterades på en Fordson-traktor. Då hade han även klurat ut hur man skulle rena gasen som bildades och som användes för att driva motorn. Grövre och finare sotpartiklar från träkolet följde nämligen med från generatorn, vilket skadade motorn. Svedlund uppfann en utbytbar filterdukrenare, där soten stannade och torkade och som sedan lätt kunde plockas ut, borstas av och sättas in igen.

87 Prins Bertil deltog i gengasbiltävlingen som KAK arrangerade hösten 1940. Han blev livligt påhejad av pappa Kronprinsen och sin bror Prins Gustaf Adolf, meddelade Svensk Motortid ning. ”Så du ser ut, pojke”, utbrast Kronprinsen till sin son när Bertil kom i mål efter första dagen. ”Blir man så svart av att köra på gengas? Han ser ju ut som en abessinier, eller hur generalen?”, fortsatte Kronprinsen och vände sig skrattande till Afrikakännaren och före detta KAK-ordföran den general Virgin. På bilden syns Prins Bertil som omslagspojke i Veckojournalen. Foto: Tekniska Museet

Rally mot midnattssolen

”Ungarna åker på popfestival och jag drar på rallyfestival för gubbar.”

Peter Skantz, mekaniker

I Hagfors centrum är det dukat till rallyfest. Den återupplivade klassikern Midnattssolsrallyt kommer på besök, faktiskt för första gången någonsin i den ort som en vecka per vinter är knutpunkten för Rally Sweden, Midnattssolsrallyts moderna uppföljare och dagens flagg skepp inom svensk bilsport med internationella förareliten och storsatsande fabriksmärken på plats. Så i Hagfors är man van både vid topprally och att bjuda till.

Men nu är det sommar och betydligt behagligare temperatur än under VM-veckan. Från ett par vita partytält bakom Asplundskolan stiger grilldoft mot en molnfri kvällshimmel. I en grässlänt sitter publiken på filtar eller skönt tillbakalutade i hopfällbara solstolar medan rallybilarna frenetiskt rattas genom Hagfors Sprint framför deras kännarögon. Sponsorernas loggor vajar i vinden, deras senaste bilmodeller står prydligt parkerade för allmän beskådan och att det är Kungliga Automobil Klubben som är med och arrangerar kalaset kan inte undgå någon. Stora banderoller med klubbens emblem pryder målgången och mot fonden av en kvällssolsbelyst liten tallskog fladdrar ett par djupblå flera meter höga KAK-strandflaggor. Bilarna kommer vinande över asfalten på Asplundskolans skolgård, in på en större gräsplan där en knixig bana med fyra tvära kurvor och en kort raka avslutar specialsträcka 15. Det fräser i det torra gräset när däcken suger i, motorerna kvider på högvarv, småsten skvätter mot underreden och mot stänkskärmars insidor. Efter kort intensiv körning är det målgång. Ekipage efter ekipage rullar upp på en träramp där varje förare blir intervjuad om vad som hänt under vägen till Hagfors, om eventuella skavanker på bilen och utsikter inför kommande etapper. Förarna och kartläsarna har det svettigt i värmen, i kupéerna är det 40 grader under körning. De svalkar sig med varsin mugg vatten innan de far vidare mot nästa specialsträcka, fredagens sista, med start något väster om Gullhättskullen. Efter målgång innan Mölnbacka rullar ekipagen ”hemåt”, några mil söderut, ner till uppsamlingsplatsen på Färjestadstravet i Karlstad. Där pysslas bilarna om. Förare och kartläsare äter en bit mat i travets restaurang innan de tankar sömn inför kommande dags prövningar. Eller mekar nat ten lång för att få bilen i ordning till morgondagen. Midnattssolsrallyt 2013. Totalt under de tre dagarna tillryggalade deltagarna specialsträckor på sammanlagt 23 mil, i bilar av 1985 års modell eller äldre. Däremellan var det transport till nästa startplats; allt sammanräknat rörde det sig om 125 mils körning. Det fanns många klasser beroende på årgång på bil och motorns storlek, men grovt räknat fanns det två: Historic Rally och Regularity. I Historic Rally är det snabbast i mål på specialsträckorna som vinner. I Regularity handlar det inte i första hand om fart, utan om precision. Där ska man köra med en snitthastighet så nära 50 kilometer i timmen som möjligt. Mätpunkter finns utplacerade längs banan för att få fram fö innan målgång och sedan invänta rätt tidpunkt lingarna i bilsportens och KAK:s barndom.

rarnas snittider, så det går inte att ösa på till strax för att rulla över mållinjen. Därmed behöver man inte ha en fartkontrollant bredvid sig i vagnen – som när det begav sig under de gamla Vintertäv Tom Damberg i sin Volvo 164 som han vann Midnattssolsrallyt 2012 med. Foto: Fotogubben 111

Prinsen på banan

”Tror du verkligen att någon kommer att våga köra om honom?”

Anonym åskådare på Ring Knutstorp

Ring Knutstorp i Skåne en majdag 2013. Någon halvtimme före Prins Carl Philips debut bland svenska racerförareliten i STCC kan publiken röra sig fritt genom depåområdet. Där står racerbilarna uppställda och förarna är tillgängliga för prat, fotografering och autogra fer. Mest trängsel är det runt Prins Carl Philips gul-blåa Volvobil. Här flockas folk trots att Prinsen själv laddar på annat håll. Bernadotte står det med stora vita bokstäver under fönsterrutan på förarplatsen. Det ser coolt ut. Två småkillar ställer sig i givakt framför förardörren och deras pappor måttar länge med kamerorna innan klicket fyras av. En kvinna i 25-årsåldern står bredvid och pratar med sin pojkvän, så säger hon: – Tror du verkligen att någon kommer att våga köra om honom?

Det vågar dom. Men något rundningsmärke är inte KAK-föraren med startposition elva av fältets 15 bilar. Efter starten följer publiken Prinsens bil med spänt intresse. Alexander Murdzevski Schedvin, kommersiell chef för Volvo Motor sport, är en av många som under loppets första varv imponeras av Prinsens körning.

– Vissa ser hans deltagande i STCC som en gimmick, men det kan dom skriva av nu, säger Murdzevski Schedvin. Här visar Prinsen direkt att han kan köra. Med tanke på att alla andra i ett sånt här race har tävlat på bana sen knattetidens gokart och Prinsen började väldigt sent, så skulle jag säga att han kör imponerande bra.

I första kurvan efter startrakan placerar sig Prinsen smart. Skaffar sig en bra position sam tidigt som han blockerar bilarna bakom. Han kör offensivt. Han är verkligen på. I slutet av nästa raka attackeras han av Mattias Andersson som försöker tränga sig förbi på högersidan. Prinsen svarar. Och han håller inte bara Andersson bakom sig, utan lyckas dryga ut avståndet vartefter. Ganska snabbt hittar ekipagen sina positioner. Fältet ringlar fram som en åkattrak tion på ett nöjesfält. Det går i 130 knyck i snitt, på rakorna över 200. Efter ett par varv fattas Prinsens blågula Volvo i klungan när alla maxar farten på startrakan. Måste ha hänt nåt, frågan är vad. Alexander Murdzevski Schedvin har fått rapport och kan berätta: – Prinsen tog upp kampen med dubble svenske juniormästaren Daniel Haglöf, även om det kostade honom en sväng ut på gräset. Där var det halt och då lyckades han inte komma tillbaka in på banan. Han fick sladd och tappade många dyrbara sekunder. Men fram till dess fightades han om en åttondeplats. Ska bli spännande att se hur det går i andra heatet.

187 En flicka i sexårsåldern stiger fram till Prins Carl Philips bil med förväntansfulla steg. Hon sätter näsan mot rutan, stirrar in i bilkupén, vänder sig sedan om och säger besviket till sin pappa: ”Han är ju inte där.” Foto: Jens Fellke Premiärkörning på Ring Knutstorp. Prins Carl Philip tog klivet in till den svenska racerförareliten genom att totalt bli trettonde man av 21 startande när han under säsongen 2013 debuterade i STCC-mästerskapet. Prinsen körde en Volvo S60 vars blågula lackering han designat själv: ”Kopplingen mellan Volvo och Sverige var ju klar. Men också min egen koppling till Sverige. Vi ville gärna spela med de blågula färgerna och hålla linjerna så sobra och stilrena som möjligt. Den speciella racingstrip pen över motorhuven, taket och bakdelen är lite som den jag har på hjälmen. Ville att det skulle lira ihop. Ville inte att det skulle dra iväg för mycket.” Bilens köregenskaper har Prinsen beskrivit han så här: ”Jag gillar framförallt effekten och direktheten, man kan placera den precis där man vill ha den på banan.” Foto: Polestar Racing

Under eget tak

”Frågan om ett eget hem under eget tak har länge stått på dagordningen.”

ur KAK:s årsberättelse 1917

En klubb behöver en egen lokal. Redan vid föreningens konstituerande sammanträde i sep tember 1903 kom önskemålet på tal. Innan det infriades träffades styrelsen på restauranger eller på någon av de affärsidkande medlemmarnas kontor. Efter att ha hyrt rum i några år hittade man 1911 ståndsmässiga lokaler i Fenixpalatset, ett nöjesetablissemang i Stockholms innerstad. Där hyrde man en våning med ett större och ett mindre samlingsrum, samt ytter ligare två rum, varav det ena användes till klubbexpedition och det andra till expedition för Svensk Motortidning. Men att hyra är något helt annat än att ha eget. KAK bildades efter internationellt klubb mönster och att forma en klubb innebar något mera än medlemskap i en vanlig förening. I en klubb ville man umgås när ordföranden slagit klubban i bordet för sista gången och kvällens avslutande punkt på dagordningen bockats av. I en klubb skulle man kunna äta en bit mat och sitta uppe länge på nätterna och prata med en cigarr i ena handen och en kupa cognac i den andra. I en klubb skulle man kunna slå sig ner i en bekväm fåtölj närsomhelst på dagen för att läsa en god bok, en tidning eller diskutera något dagsaktuellt ämne med en medlems frände.

1917 uppstod möjligheten för KAK att skaffa sig ett alldeles eget hem. Fastigheten man köpte låg på Nybrogatan 3. Här fick man en stor expedition, telefonväxel, och flera separata kontorsrum. Svensk Motortidning inrymdes i en egen expedition, liksom turistavdelningen. Och så fanns det gott om utrymmen för samvaro: ett bibliotek med tillhörande rökrum, salong, matsalar och ett mysigt kryp-in som kallades kajutan. Den officiella invigningen ägde rum 1921. I årsberättelsen går det inte att ta miste på klubbens glädje: ”Det är med odelad tillfredsställelse styrelsen härigenom ser sig i stånd att fylla även långt gående anspråk på ett elegant och trevligt klubbhem.” I slutet av 1920-talet sålde KAK lokalerna på Nybrogatan och köpte en ännu större fastig het, Bolinderska huset med adress Södra Blasieholmshamnen 6. Ett skäl till fastighetsköpet var att klubben ville bereda möjlighet för landsortens medlemmar att kunna sova över i något av de 34 hemtrevliga hotellrum, som man ställde i ordning. Huset i sig hade uppförts som hyreshus av industrimannen Jean Bolinder. Arkitekten hade inspirerats av renässans- och barockpalatsen i Venedig. Det var kalkade väggar i hallarna, högt i tak med praktfulla kristallkronor och klassiska kolonner runt dörröppningarna. En värdig inramning för en etablerad klubb. I årsberättelsen 1930 skriver föreningen att ”i klubblokalerna finnas bib liotek, särskilt skrivrum, spelrum, salonger m.m. Styrelsen närer den livliga förhoppningen, att medlemmarna skola uppskatta och finna sig betjänta av de ökade möjligheter Klubben härigenom bjuder.” De nya klubblokalerna invigdes officiellt den 30 oktober 1930 med middag och dans.

99 1918 höll KAK fortfarande på att renovera Nybrogatan 3, som man köpt året innan. Ombyggnaden drog ut på tiden. Ett problem var att hyresgästerna inte kunde sägas upp på andra våningsplanet, där man tänkt sig att klubb lokalerna skulle ligga. Ett annat problem var de oroliga förhållanden som rådde på grund av kriget, ett tredje en utdragen byggnadskonflikt. Man höll officiell invigning först 1921. Föreningens medlemmar bidrog inte bara med pengar utan även med ”gåvor i natura” till utrust ningsfonden.

Stora salongen i Bolinderska huset, dit KAK flyttade 1930. Pampigare än så här kunde det knappast bli, med kristallkronor i taken och stora äkta mattor som dämpade ljudet och förhöjde mysfaktorn. Själv skrev klubben om rummet: ”Stilfullt, konst närligt och bestickande.”

Roa sig kungligt

”Det är mångas dröm att få gå på en riktigt fin fest.”

Kerstin Blomberg Dane, klubbmästare 1976-2003

På matbordet i Kerstin Blomberg Danes vardagsrum ligger klubbens finaste festarrangemang, De Kungliga Klubbarnas fest som i tur och ordning arrangeras av De Kungliga Klubbarna. KAK:s festarrangemang är prydligt förpackade i plastmappar, ordnade efter årtal och utbred da på bordet som en kortlek. Den genomskinliga plasten röjer guldkantade inbjudningskort, klipp ur damtidningar, bilder på prominenta gäster. Mapparna representerar många års tjänst som klubbmästare. Hur många? Kerstin Blomberg Dane rynkar pannan.

– Jag började som klubbmästare 1976, slutade 2003, men den sista stora festen som jag ordnade var, få se nu…den var 2009.

Bilentusiast och klubbmästare

Nära trettio år i KAK:s tjänst som klubbmästare. Fast hon har varit medlem sedan 1972 och förtjust i bilar och att köra bil nästan så länge hon kan minnas. Så förtjust att hon tog kör kort redan som artonåring. På 60-talet gick hon med i Sveriges kvinnliga bilkårer för att få lära sig mer om bilkörning och för att få tävla. Hon kan köra lastbil med släp, hon behärskar tekniken att köra terrängvagn och hon har rattat försvarets eskortbilar. Sådant hörde till upp draget som bilkårist. Hon säger att det inte alltid var så enkelt att ta tunnelbanan med militär uniform under vänstervågen i slutet av sextiotalet. Men hon var en av de chaufförer som hade hedersuppdraget att köra de internationella gästerna under den första FN-konferensen om miljö i Stockholm 1972. Nu tar hon en klunk te ur muggen med blåvit blomranka medan hon funderar över tjusningen med bilar. Hon ställer ner koppen. – Det är svårt att förklara. Jag har alltid tyckt att det är så roligt att köra bil. Jag ville bara vara med och tävla och köra. Jag har kört mycket orienteringstävlingar – det är som rally fast man måste hitta rätt också – och blev utsedd till Västerås motorkvinna ett år.

Sveriges kvinnliga bilkårer och KAK samarbetade när det gällde just orienteringstävlingar. Dessutom arrangerade Kerstin Vårbilparaden med veteranbilar i tio års tid tillsammans med KAK och Expressen. Och hon hittade på olika sorters jippon för bilkåristerna. Bertil Florman, då ordförande i KAK:s stockholmsdistrikt, övertalade henne att gå med i föreningen och styrelsen och snart fick hon ansvaret för klubbverksamheten. Därmed tog hon också över stafettpinnen som ytterligare en i raden av skickliga och ambitiösa festfixare i klubbens historia. 169 Kerstin Blomberg Dane var under många år klubbmästare. Hon har sparat sina anteck ningar, bilder och menyer från alla fester hon arrangerat. Foto: Helena Egerlid Drottningen och Kungen på De Kungliga Klubbarnas fest 1995. Festen hade ett ungerskt tema det här året.

Riktigt stora och fina fester har alltid varit en del av KAK:s klubbliv. Det var också tillfäl let att dela ut priser och utmärkelser. Se hur silverpokalerna paraderar närmast kameran! Skillnaden mellan bilden till vänster från tidigt nittonhundratal och den från tidigt tvåtusen tal skiljer sig inte nämnvärt. Klubben håller fortfarande sina fester i Grand Hôtels spegelsal och vinterträdgård.

De Kungliga Klubbarnas fest

Första gången de fyra kungliga klubbarna, KAK, KMK, KSSS och KSAK, höll sin gemensamma fest, var år 1956. Den kallades ”Sicilienbalen” och den hölls som de allra flesta fester före och efter denna, på Grand Hôtel. Gästerna var 700 till antalet. En tiodagars resa till Sicilien lottades ut. Saxat ur Svensk Motortidning, nr 6, 1956, om Sicilienbalen: ”Festsalen var dekorerad med blommor, svenska och italienska fanor och över 2.500 apelsiner som skänkts av italienska staten, den statliga turistbyrån och Siciliens turistassessorat. Varje kvinnlig gäst begåvades med en liten siciliansk kärra. Pizzatårta, järpe, glace och eldiga italienska viner serverades och sedan tråddes dansen till tonerna av Leif Kronlunds och Andrew Walters orkestrar.” Sedan dess har de fyra kungliga klubbarna turats om att ordna festerna.

De Kungliga Klubbarna ordnar fester

Första gången de fyra kungliga klubbarna gick ihop och ordnade en gemensam bankett var 1956. Troligen var det redan här som konceptet med ett sponsorland provades, vilket innebär att festligheterna går i det landets färger. Under de senare åren har konceptet fått sin bestämda utformning. Värdlandet avgör menyval, underhållning och landets ambassadör är självskriven hedersgäst. Kerstin Blomberg Dane letar i sina papper efter en förteckning över värdländer. Hon hittar det och räknar upp en lång rad.

– Det blir lite speciellt när det är fyra klubbar, eftersom alla har sina egna nätverk, företag man känner som kan bidra med något. Vi har ofta haft utlottning av en resa för två personer till årets värdland. Det har blivit många länder med åren. Thailand hade vi ett år. Schweiz ett annat. Vi har haft USA, Italien, Finland, Jugoslavien, Tunisien, Mauritius. Många fler. Eftersom KAK:s ordförande i så många år samtidigt var en Kunglighet, så kan man tänka att den kvoten därmed var uppfylld. Prins Bertil var en mycket populär och trevlig män niska med naturlig pondus. Han deltog i alla banketter under hennes tid, men hon märkte trots detta att klubben fick betydligt fler anmälda om också kungen och drottningen skänkte glans åt tillställningen.

Hundraårsjubileum med fina gäster

År 2003 hade KAK hundraårsjubileum. Det firades ordentligt. Kungen och drottningen närvarade båda. En rad internationella gäster från bilindustrin tillhörde de särskilt inbjudna tillsammans med högsta ledningen för den svenska bilindustrin. – Richard Wagoner, chef för General Motors i Detroit, hade prinsessan Lilian till bordet, säger Kerstin Blomberg Dane. På mycket gamla foton av KAK:s galamiddagar sitter damer och herrar uppsträckta och allvarliga. Festbilderna på Blomberg Danes matsalsbord har inte samma högtidlighet över sig. Även om herrarna bär frack och damerna långklänning är stämningen mer uppsluppen. Glada och förväntansfulla sällskap låter sig fotograferas. – Det har varit viktigt för klubben att behålla festivitas. Det är mångas dröm att få gå på en riktigt fin fest. Man får klä upp sig. Man får verkligen känna sig fin. Högtidsdräkt är också det enda tillfället när en man får ha på sig sina ordnar. Det tycker de nog är roligt.

Kerstin bläddrar bland mapparna

Låt oss ta en mapp ur högen. De Kungliga Klubbarnas fest år 1995. Mappen innehåller menyer, bordsplaceringar, bordsdekorationer, gästlista, underhållning, program – allt vittnar om klubbmästarens hårda arbete. Värdland för festen detta år är Ungern. Ambassadören med fru tillhör hedersgästerna tillsammans med Kungen och Drottningen. Deras drink serveras i en särskild salong. Menyn är ungersk, men den beskrivs muntligen, så gästerna vet vilka gastronomiska läckerheter de stoppar i munnen. Ungern bjuder också på underhåll ning innan det är dags för dans till storbandsjazz. Eftersom Kungen är med är det han som håller tacktalet. 172 I rollen som kunglig beskyddare ingår att hålla tacktalet. Foto: Daniel Ohlen

Alltid trevliga tal av Kungen

– Kungen håller alltid så trevliga tal. Roliga. Jag blev förvånad första gången, eftersom de skiljer sig från de officiella, men det här är ju en mer avslappnad tillställning.

Blomberg Danes anteckningar innehåller emellertid vissa frågetecken. Vem håller i drinken före maten? Ska Kungens skål utbringas i Tokajer? Viss irritation har förmärkts över att det saknas ett rum för orkesterns instrument. Vilka ska placeras vid honnörsbordet? Hur ser avlösningen mellan orkestern och dansbandet ut? Alla som någon gång arrangerat en mer formell fest vet att bordsplaceringen är en krä vande uppgift. Inte desto mindre fick man ett år motta ett mycket stramt brev från en gäst som ansåg att bordsplaceringen varit ”klantigt skött”! ”Jag vet att alla inte ska sitta vid hon nörsbordet, inte ens i närheten. Jag vill emellertid med skärpa framhålla att jag och de mina – främst jag själv – blev synnerligen förvånade när jag märkte hur vi skyfflats undan!” Den förtörnade gästen hade hamnat bakom en av de ofrånkomliga pelarna i Grands vin terträdgård. Hon smäller ihop pärmen där brevet finns sparat, tar av läsglasögonen och samlar ihop kortleken av festmappar. Klubbmästaren har låtit stafettpinnen gå vidare. Prins Bertil var med på alla fester, även i hög ålder. Han var ju också klubbens ordförande i många år. Här sitter han och Prinsessan Lilian i väntan på middagen på festen 1990. Ungerska ambassadörsfamiljen Lazló och Gabriella Deseö med döttrarna Ursi och Kinga hälsar på Drott ning Silvia under festen 1995.

173

Ny vår för klubben

”Jag är inte den som tittar i backspegeln.”

Christina Carlsen, ordförande KAK Södra

Solen slösar sina strålar över det skånska slättlandskapet. Ändlösa åkrar ligger nyplöjda och nysådda eller med en fjunig kam av ljusgröna grödor. Här och där täcker nypotatisens blast allt det bruna. Stilla värms jorden, långsamt tinar tjälen. Allt medan fåglarna drillar sin för kunnelse från ovan: våren är här. Våren är här! Och som alltid kommer den med en förvän tan, sprickfylld som grenarnas knoppar.

Förväntan utstrålar även det fyrtiotalet bilentusiaster som samlats vid Lorensdal utanför skånska Vellinge. Äntligen går det att rulla ut på småvägarna med den lite äldre bilen som stått stilla därhemma sedan fjolårshösten. På parkeringen utanför Lorensdal sitter deltagarna med kaffekopp i handen och ansiktena som paraboler mot solen. Några går omkring och tit tar på Leif Magnussons nypolerade Volvo 210 från 1966, Philip Selanders glänsande Merce des 250 SE Automatic från året därpå, Ronny och Åsa Berggrens röda och otåligt mullrande Mustang av årgång -69. Fast långtifrån alla anmälda fordon bär en veteranålder. Nej då, när KAK:s södra avdelning arrangerar rally på Söderslätt ska alla bilälskare känna sig inbjudna till fika, en skön femmilatur längs slingriga vägar med regelbundna stopp för kluriga tipsfrå gor, plus ett par frestande manöverprov i körskicklighet.

Släpp bilarna loss – det är vår! Kristel och Jerker Sörensson luftar sin MG på väg mot första frågesport-stoppet i 2013 års Söderslättsrally. Foto: Jens Fellke, som tagit alla foton i kapitlet där inte annat anges Åsa och Ronny Berggren tar en fika i solgasset i väntan på start. Det ska börjas i tid. Två blivande KAK-tjejer lyssnar uppmärksamt när tävlingsledaren infor merar om tävlingen. Incheckning till Söderslättsrallyt. Christina Carlsen tar emot de anmälda före start.

191