Transcript Kanot- fisketurgenom Sjaunja

Kanotfisketurgenom
Sjaunja
Av KJELL RAHMBERG
Några regndroppar föll och ett gäng
fiskesamer såg undrande på oss, när
vi med glatt mod och utan champagne sjösatte vår nyinköpta kanadensare i Satisjaure. Det tbg oss över
en timme att stuva ner all utrustning,
som vid första anblicken verkade ta
minst tre sådana farkoster i anspråk.
Efter många om och men lyckades
också vi komma i och derl långa färden mot det nu så omdebatterade
Sjaunja hade börjat. Vi hade valt den
långa vägen, men kompenserat detta
med gott om tid. Här skulle skyndas
långsamt. Kanske det var både första
och sista gången vi skulle få se detta
mäktiga fågelskyddsområde i sitt ursprungliga skick.
Vattenvägarna genom myren verkade som ett miniatyrland av AmalOnas och vad skulle man inte där
kunna få skåda av växter och djur.
Regnet hade upphört och den stora
viken låg blank. Långt borta knattrade en motorbåt, en fisk nöp
sig en fluga och lite deppade såg vi
de fula stränderna. Sjön är uppdämd
och nu i augusti då det var lågvatten
fanns det pit sina ställen 75-100
meter torrlagd sjöbotten, där kala
buskar och rötter lyste som vita skelett mil efter mil. Höjde man blicken
något registrerade näthinnan mäktiga
fjäll, som så sent som i augusti lyste
med snövita toppar, och hade människan kunnat undvika att göra denna uppdämning skulle området varit
mycket vackert.
Vi hade blivit ordentligt varnade
för att göra denna långa resa denna
årstid. Naturligtvis var det lågvatten
även inne i Sjaunjaområdet. Vi hade
talat med en person, som gjort resan vid midsommartiden detta år och
redan då hade det varit svårt att ta
sig fram pil många" ställen. Även
denna Satisjaure skulle kunna bli ett
stort hinder. Sjön är sex mil lång
och när meterhöga vågor vräker sig
fram i stormfart är en kanadensare
inte mycket att konlIna med helst
som den fullastad ligger ·bara tolv
centimeter över vattenytan. Denna
kväll låg i alla fall sjön som en mörk
spegel och vid niotiden styrde vi nosen mot land för den första övernattningen.
Det tog oss två och ett halvt dygn
att paddla de sex milen och tre gånger
~ann vi se fiskeflyget, som hämtade
det samerna fått i sina nät. Vid besök i ett lappläger fick vi veta att
denna familj sålde flera hundra kilo
sik, harr, röding och gädda varje
dag. De svor ve och förbannelse över
en gädda i tiokilosklassen som snott
ihop det långa nylonnätet men mot
oss var de vänliga. De ville bjuda på
kaffe och mat, men vi tackade nej.
På eftermiddagen nådde vi slutet
på Satisjaure. Vi skulle bli tvungna
att bära kanadensaren och packningen fem kilometer till Riteljaure. Vi
fick bära i två omgångar och de
fem kilometrarna blev plötsligt femton. Vi slog läger ett par kilometer
från 'Satisjaure vid det övergivna
lapplägret Kousa. Efter ett ordentligt
skyfall som kommit 'som en blixt
från en klar himmel blev mycket -av
. vår pac)rning sur och måste torkas.
Några timmar senare satt vi emellertid framför en härlig stockbrasa och
glödstekte harr, drack starkt kaffe
och njöt av vildmarkens mäktighet.
Strax före midnatt kröp vi för tredje gången ner i våra sovsäckar och
somnade bums.
På eflermidd~gen sjösalle vi vår kai Rileljaure. Bild: Rahmberg/
Schröder
1101
20
En värmande sol mötte oss när vi
morgonen därprt drog upp blixtlrtset
prt tältet. Kläderna hade torkat. BlomUIssoppa, kokt harr oeh kaffe slank
villigt ner i vttra magar och en httrd
dags bätande väntade bss. Vi selade
på förs la omgången packning och
traskade iväg över tallåsarna. Efter
många pauser och ett par timmars
marsch i benen skymtade vi vatten,
men detta var inte Riteljaure utan
en serie småtjärnar, som i det klara
solljuset glittrade likt ögon i denna
fantastiska vildmark. Vi lämnade
packningen och vände åter mot
Kousa, kick en aning vilse och missade fyra timmar. Tänk hur liten
man källner sig när man villar bort
sig i denna ödemark. Tydligen var en
högre makt med os,s, för plötsligt
stod vi åter vid de små tjärnarna.
Vi startade på nytt och denna gång
med kompassrnärke mellan nästan
varje taU. Efter en dryg timme var
vi framhle vid den resterande packningen, med skoskav och svidande
blåsor under fötterna. Med kanadensaren på axlarna och kompassen un-
der näsan bar det åter iväg. Det började skymma och nyfikna fjällugglor
följde oss långa stycken. Ljudlöst
fladdrade de mellan träden och deras
ljusa färg var inget direkt kamouflage mot den mörknande himlen. När
vi lyckligt och väl kommit fram hade
mörkret helt slutit sig. Fullständigt
utmattade reste vi tältet, åt lite, kröp
ner i sovsäckarna och åter en natt
härskade över vidderna.
På eftermiddagen följande dag sjösatte vi vår farkost i Riteljaure och
vattenväg skulle nu finnas så gott
som resten av resan. Vattnet var så
klart att vi såg bottnen på fem a sex
meters djup där vi paddlade fram.
Sjön låg som en spegel och vi tog
en liten paus mitt ute på sjön. Inte
en fisk syntes i det klara vattnet,
men jag hakade i alla fall på en liten
spinnare och hivade iväg. Lät den
sjunka mot bottnen och såg den hela
tiden när jag spann in. Plötsligt liksom från ingenstans kom en abborre
i kilosklassen rusande och sög den
lilla spinnaren. Han var stark som
en öring och rusade kors och tvärs
i vattnet. Det tog en god stund innan vi kunde lyfta ombord den blåskimrande abborren.
Sent på eftermiddagen var vi framme vid sjöns slut, hittade en mycket
vacker tältplats och slog läger. Knotten var ohejdbar och immun tycktes
det mot myggoljan. Händer och ansikte svullnade upp till oigenkännlighet. Här började Riteljåkk, där de
många forsarna skulle bli ett stort
hinder för oss, men också där de
fantastiska
harrvattnen
började.
Kunde detta område få behållas och
kortfiske ordnas, skulle den som
ville utstå lite strapatser få fiska i ett
område som jag tror annars bara
finns i drömmen och sagorna.
Efter lite mat bestående av köttbullar kryddade med knott begav vi
oss av ner mot jrtkken. J ag tänkte
byta till fluga men gjorde först ett
kast med spinnare och fick en kilosgädda i första kastet. Sjaunja är berömt för många och mycket stora
,gäddor, bland annat fick vår vän vid
midsommartiden en niokilos på en
fyra grams spinnare, så min enkilos
Kanotfärden utför Sjal1.njaätno var en besvärlig historia. Bild: Rahmberg/Schröder
~
~
börde väl till barnkammaren. Jag
skiftade till fluga och traskade lite
längre ner efter jåkken som här i
början inte var mer än fem meter
bred. Den rann' ganska snabbt och
jag lät flugan dimpa ner bakom en
stor sten. Hugget kom ögonblickligen.
Harren kämpade tappert och var i
sexhektosklassen. Eftersom vi inte
var i behov av fisk för tillfället
släppte jag den tillbaka och lade åter
flugan bakom stenen. Hugg direkt
igen och samma storlek! Efter tio
kast bakom samma sten och tio fiskar att släppa åter, traskade jag mot
vårt läger med en enda tanke surrande i huvudet: Hur kan det finnas så
mycket fisk?
Natten hade varit mycket kall men
med morgon och sol lenade våra
stela leder upp. Det skulle bli mycket
intressant att se hur vi skulle klara
forsarna. Att bära var otänkbart eftersom terrängen runt om var så tät
att en orm skulle haft problem att ta
sig fram. Det blev att ha en 20 meter
lång lina i aktern på kanadensaren,
släppa den före sig i strömmarna
och vada efter mellan stenarna. Det
hela gick i snigelfart, men vad gjorde
det. Solen sken och i det klara vattnet stod harrarna helt oskygga nästan
på varandra, stora och små ,tillsammans. Ibland var det lugnt vatten
och vi kunde paddla några hundra
meter i den bara några meter breda
ån, som likt en jätteorm slingrade sig
fram och där buskar och träd växte
över och kom det hela att likna en
grön tunnel. Vi såg en hel del djur
på nära håll där vi tyst gled fram,
bl a utter, bäver och älg: Vi paddlade över den runda sjön Sabrojaure
och slog läger där Sjaunjaätno rinner
upp. Kvällsfisketuren blev lik den
kvällen innan. Det var närmast ett
under om det inte högg en fisk i ett
kast. Här fick jag den första riktigt
stora harren, som vi skattade till ett
och ett halvt kilo. Den regnb.ågsfärgade ryggfenan glittrade i den nedgående solen. Vi beundrade den och
släppte den åter till friheten.
J ag hade gått över till en tvågrams
skedspinnare och det var tydligen den
storharren ville ha. Färgen spelade
ingen roll. Vi kände oss som prinsar
i sagolandet. I ett lugnvatten nedanför forsen beslöt jag att pröva gäddorna. Satte på ett medelstort skeddrag, men istället för gädda bärgade
jag resans största harr som vi skattade till nära två kilo.
Dagarna gick, vattnet var lågt och
stenarna vassa, men fram kom vi,
även om vi högst klarade fem till
tio kilometer om dan. Kanadensaren
tycktes inte ta nämnvärd skada av de
stenar som vi upptäckte för sent de
få bitar vi kunde paddla.
Vårt läger vid Sabrojoure. Bild: Rahmberg/Schröder
Kvällarna tillbringade vi bakom
våra spön, satt sedan vid brasan och
njöt av doften från glödstekt harr.
Efter några nätters intensivt regn
höll det lilla tältet inte längre tätt,
vi var tydligen inte tillräckligt rustade på den fronten, men det var inte
mycket att göra åt saken. All övrig
utrustning förvarade vi också i kraftiga plastsäckar, så det gick ingen
större nöd på oss.
Efter några dagars paddlande, eller
rättare sagt gående efter kanadensaren vek vi av från Sjaunjaätno och
paddlade in i en bäckfåra som inte
var mycket bredare än vår farkost.
Enligt kartan skulle den leda till sjön
Gäggejaure och efter några kilometer
öppnade sig mycket riktigt vassen
och en vacker sjö låg framför oss.
Här fanns inte längre harren, men
gädda och abborre i mängder. Dagen
var sent liden och det var åter dags
att slå läger. Morgondagen skulle bli
vår sista denna gång inom Sjaunja.
Vid middagstiden på tisdagen klev
vi ur kanadensaren vid Aavakaijus
nordvästra strand. Vi hade avverkat
många underbara mil genom en vildmark av obeskrivlig skönhet och rikedom.
Det känns bittert att tänka på att
också stora delar av detta unika område kanske skall dränkas om vattenfalls kaitumplaner blir verklighet.