Transcript Speldesign - Krigshjärta VII

Scenario
Krigshjärta VII – Vad kan jag spela, var utspelar sig lajvet och varför är det där?
Synopsis
Den Storjakowska handelsfederationen kallad Gillet och Cordoviens militärmakt har under många år stångat sig
blodiga över kontrollen av Jorgala. Kriget verkade utan slut, men så under vinterhalvåret 319-320 slöts så
äntligen ett vapenstillestånd i syfte att evakuera krigströtta soldater på bägge sidor av konflikten. I samband
med detta drogs även en tillfällig gräns genom Jorgala. Gillet tog kontroll över de norra delarna medan
Cordovien behöll sitt fäste i söder. Gillet i enlighet med önskemål från skaegiska flyktingar inledde en process
för att återupprätta skaegiska bosättningar och många sydskaegi kunde återvända hem. För en tid verkade det
som att en fredsprocess faktiskt var inledd. Men sommaren år 320 inleddes skärmytslingar kring den uppsatta
gränsen och många fruktade att kriget åter skulle blossa upp med full kraft.
Men det blev inget krig med full kraft. Istället började plötsligt
märkliga rapporter komma in från fronten. Något hade inträffat. En
sjukdom. En farsot spred sig bland soldaterna och orsakade total
panik. En hittills okänd lungsjukdom med dödlig utgång hade tagit
fäste längst hela fronten och stridigheterna avstannade tvärt.
Sjukdomen började kallas ”blodlunga” på grund utav de stora
mängder blod som de drabbade hostade upp. Även andra symptom
som förvirring och okontrollerat raseri dokumenterades. Kort efter
sjukdomens uppkomst spred sig paniken så väl inom Cordoviens som
Gillets led. Sedan började anklagelserna. Både sidor beskyllde
varandra för sjukdomens utbrott och vapenskramlet överröstade
snart alla försök till reson. I Gillets hemland Dönland började flera
farmaceutiska företag arbeta med ett botemedel och snart florerade
marknaden med flertalet mer eller mindre framgångsrika preparat.
Som bäst kunde sjukdomen bromsas och priserna på medicinsk
utrustning skenade.
Inledningsvis höll sig Cordoviens styrande organ Salen passivt. De inledande rapporterna om farsoten
avfärdades som propaganda och inga åtgärder vidtogs. Men till slut höjdes rösterna från den militära ledningen
till den grad att en mindre kupp genomfördes. De Salsråd som avfärdad allvaret med sjukdomen avsattes och
en medicinsk forskningskommission installerades. Flertalet forskningsstationer upprättades i så väl Cordovien
som i Jorgala.
Under processen upptäckte cordoverna att en stor del av den jorgalska befolkningen helt eller delvis verkade
immuna mot blodslunga. Upptäckten ledde till att flertalet jorgaler mer eller mindre frivilligt transporterades
till forskningsstationerna för närmare undersökningar. Många jorgaler var oförmögna att ge en förklaring men i
historiska dokument återfanns en märklig berättelse. Under det forna Storjakowiska Imperiets ockupation av
Jorgala så härjades armén av en sjukdom vars beskrivning var skrämmande lik blodlunga. Det berättades om en
förbannelse frambringad av Jor, Jorgalernas gud, för att slå ner på ockupanterna. Informationen avfärdades
snabbt som en folksaga men en särskild aktionsgrupp inom kommissionen bildades i hemlighet med syfte att gå
till botten med berättelsen.
Det stod tidigt klart att det inte var i Jorgala utan i det Cordovska moderlandet som svaret på gåtan om
blodslunga skulle stå att finna. Gamla skrifter berättade om en malmrik bergstrakt i norra Cordovien dit
Imperiet skeppade jorgalska fångar i syfte att upprätta järnbruk. Platsen var sedan länge övergiven men sades
numera husera ättlingar till de ursprungliga fångarna. Samma fångar som enligt skrifterna varit medlemmar i en
numera försvunnen gren av den jorgalska tron. En fruktad grupp fanatiker som inte bara var ökända för att vara
det dåvarande Imperiets mest hårdnackade motståndare, utan också förvaltare och utövare av den Jorgalska
trons esoteriska element. En sedan länge bortglömd gren som fångarna enligt skrifterna fortsatte utöva i sin
fångenskap, fram till sin ofrånkomliga död och lägrets förstörelse flera år senare.
Aktionsgruppen grundade en utpost på platsen för det sagda fånglägret som kom att kallas ”Utpost 214”. På
platsen fortsatte cordoverna den forskning som imperiet startade för alla dessa år sedan. En arkeologisk
utgrävning startades och snart därefter började man forsla dit jorgalska ”frivilliga” för fortsatta studier. Det
dröjde däremot inte länge innan man tappat kontakten med Utposten, forskarna var spårlöst försvunna.
För kompanicheferna i Gillet är farsoten ett bestående
hot – men samtidigt en möjlighet. På grund av blodslunga
står den jorgalska fronten i princip orörlig och kräver få
resurser. Det framstår att Cordovien är uppenbart
försvagat. I en handling av visst övermod tas därför ett
beslut vars like inte skådats på årtionden. Ett direkt
angrepp mot de Cordovska hemöarna. Gillet tror att man
med en enda kraftansamling kan slå hål på Cordoviens
hela militära infrastruktur genom att slå till mot dess
malmproduktion. Man anser att ett rättskaffens slag mot
Cordoviens krigsproduktion kommer att hindra att den
jorgalska fronten förstärkts och kriget kommer därför
kort efteråt att vara vunnet.
Ivriga med sin plan sätter Gillets militära ledning samman
operation ” Die Gerechte Faust”. Den ekonomiska
situationen har tack vare farsoten förbättrats genom att
enorma summor investerats i Gillets
forskningsavdelningar, flera medicinska företag stödjer
operationen och intresserar sig kraftigt för Cordoviens
forskning i området kring Utpost 214. Segrar Gillet så
kommer enorma medicinska landvinningar att erövras,
för att inte tala om ett förmodat enormt krigsbyte från cordovska metallbruk och smedjor. För många
dönländska legosoldater uppenbarar sig plötsligt möjligheten att få strida på cordovsk jord, något som endast
de åldrade och ärrade veteranerna kan skryta om. Blodslungans härjningar till trots så fylls skeppen snart av
knektar berusade av krigslust. Under vapenskrammel, hurrarop och trummors dån styr åter skeppen mot
Cordovien med historiens vindar i seglen.
Samtidigt, på andra sidan havet, börjar Cordovien kalla hem stora mängder trupp från Jorgala. Efter åratal av
krig har moralen börjat falla hos de en gång så stolta Cordovska fänikorna. Revolutionen som skulle svepa över
världen som en skogsbrand har svalnat och efterlämnat sig krigströtta, skadade och instabila veteraner som
inget annat vill än att komma hem. Tusentals Cordovska gardister strömmar hem över havet mot en tid av
välbehövlig vila, kärlek och lugn i ett hemland som inte sett krig på många år. Lite vet de att deras erfarenhet
och disciplin åter kommer att bli avgörande i en ännu större kamp än den de just lämnat – när de kort efter sin
hemkomst åter kommer marschera i strid. Men när klockorna klämtar och fyrarna tänds marscherar den
ändlösa Cordovska armén inte med skräck och fara i blicken, utan med en ilska som inte setts sedan innan
revolutionen. För även om kampen i Jorgala börjat kunna ifrågasättas, så är det få som tvekar att försvara
moderlandet. Motiverade av överlevnad, fostran och patriotiskt raseri står den Cordovska armén redo att
försvara landssjälen mot de som med krut och eld kommer farandes under ondskans svartgula segel. Men
frågan på allas läppar är simpel – kommer det räcka den här gången?
Länet Comté du Nord
Länet Comté du Nord som Krigshjärta 7 utspelar sig i är ett glesbefolkat län vars egentligen enda värde är de
stora mineraltillgångar som finns i Toulonne-bergen. Även om de västra delarna är tätare bebodda har de
centrala och östra delarna av länet kommit att ge det dess rykte. Comté du Nord har alltid varit den plats dit
Cordover som inte passar in flyr. Laglösa, oliktänkande och kriminella har länge tagit sin hemvist i länets stora
skogar, och även om de aldrig stört någon så är de en svart fläck på Cordoviens samvete. Det är ett vildt
landskap som förutom en brist på bördig mark även plågas av vilddjur och troll.
Geografi
Comté du Nord är det nordligaste av länen på den Cordovska
huvudön Nevheim och gränsar i syd mot länet Toulonne samt
bergsmassivet Toulonnebergen som naturligt separerar
länen. I väst, öst och nord har Comté du Nord en lång
kuststräcka och till fots är det på den västra vägen man färdas
för att komma till Comté du Nord från Cordoviens inland.
Vattenvägen från Dönland landstiger man i den nordöstra
staden Sillhavn som har den enda hamnen i den delen av
landet.
Klimatet är på de flesta platser tempererat med stora skogar,
träsk och myrar. Odlingsbar mark är svårfunnen och skog
täcker majoriteten av det hög och lång-land som sträcker sig
ner från bergen norrut mot kusten. Länets högland är känt för
sina många sjöar och vackra landskap, men mer så är det känt
för de troll och laglösa som bebor dessa områden och sällan
vill bli störda.
Fiske, bergsbruk och skogsbruk är länets naturliga tillgångar. I
Sillhavn finns stora masugnar som bearbetar malmen till metall som sedan skickas västerut med skepp eller
vagn till länets huvudstad Vaestervijk där det tillfaller industrin. Även fisk och timmer skickas denna väg.
Utpost 214 är belägen fyra dagars marsch sydväst från Sillhavn, i höglandet nära bergen. Det är också i detta
område som de flesta gruvor finns.
Historia
Comté du Nord koloniserades tidigt av skaegiska bosättare under Imperiets tid. Dessa använde sig mer än
gärna av trälar för att bedriva skogs och bergsbruk och än idag är de flesta bosättningar, framförallt i öst, kvar
från denna tid. Enorma massor med Imperiets slavar, framförallt från Jorgala skickas hit för att bryta malm åt
Imperiet. Framförallt skickades de värsta av Imperiets motståndare hit. När Imperiet så föll tappade området
kontakten med Dönland och föll under skaegisk kontroll.
Efter att Cordovien skapades flyttade många Cordover till Comté du Nords, då glesbebodda, västra delar där
länets tätbefolkade områden idag ligger. De få skaegi som då bodde i Vaestervijk assimilerades snabbt in, men
de östligare områdena bjöd på betydligt mer motstånd. Under de första femtio åren av Cordoviens historia
utkämpades här flera krig mot de Skaegiska furstarna, men efter att ett förbund slutits med trollen kunde
Cordovien ta kontroll över området.
Det är först sedan den Cordovska revolutionen som Comté du Nords östra delar återigen börjat bryta malm.
Den industri som finns i Sillhavn är nybyggd, och de flesta som bor i området nu är Cordover som flyttat dit från
Vaestervijk de senaste 20 åren. Oro över fredlösa och troll i området gjorde att Cordovien stationerade trupp i
Sillhavn för att kunna bibehålla ordningen. Denna trupp var dock knappt en fänika stark och utgjorde sällan ett
hot för de fredlösa då de ändå bara vaktade vägen mellan bergsbruken och Sillhavn.
Även om Cordovien på grund av bergsbruket länge haft trupp stationerad i östra Comté du Nord så var det
först när Blodslungan utbröt som man på riktigt intresserade sig för området. Fler fänikor skickades dit och
Utpost 214 etablerades för ett halvår sedan. Men efter Utpost 214’s bygge trappades snabbt problemen med
de laglösa samt trollen upp och flera gardister fick sätta livet till på grund av överfall och bakhåll. Till det så för
bara ett par månader sedan tappade man kontakten med Utpost 214. Salen beslutade sig då för att skicka en
större expedition till Sillhavn och ta reda på vad som hänt och en gång för att slå ut patrasket ur skogarna, men
innan armén hunnit fram landsteg Gillet i Sillhavn.
Krigsläget
Sedan Gillet landsteg för fyra veckor sedan i Sillhavn har de slagit en kil in mot Utpost 214 och de malmrika
trakterna där omkring. Gillet har tack vare sin flotta kontroll över den norra och östra kuststräckan, men deras
landsatta trupp är ännu begränsad och de kontrollerar därför enbart den smala väg som sträcker sig från
Sillhavn upp mot det höglandsbelägna Utpost 214.
Den första delen av Operation ”Die Gerechte Faust”
gick lugnt till. Gillet landsteg och ockuperade
Sillhavn utan förluster. Den Cordovska garnisonen
kapitulerade snabbt och inom bara ett par dagar
hade de andra fänikorna i området effektivt
bekämpats. Närmaste Cordovska styrka fanns enligt
information i Vaestervijk nästan tre veckor därifrån.
Gillet trodde att de var säkra, men fick snabbt
problem med laglösa och troll som hatade knektar
lika mycket som cordover. Operationen som skulle
gå snabbt drog ut på tiden - när man äntligen nådde
fram till Utpost 214 kom rapporten att den
Cordovska styrkan var bara några dagar bort.
Huvudstyrkan av Gillets trupp avmarscherade mot
Sillhavn dit Cordovien är på väg för att stänga
hamnen. Men ett ensamt kompani lämnades kvar i
Utpost 214 utan understöd för att utvinna
Cordovium och ta reda på vad som hände,
uppdraget är simpelt – utvinn så mycket Cordovium
som möjligt och hitta ett botemedel. Därefter, ryck
tillbaka och förstärk Sillhavn så fort det bara går.
Om Cordovsk trupp anländer, nedkämpa dem.
Cordovien mobiliserade för några månader sedan delar av hemlandets försvarsarmé för att säkra situationen i
östra Comté du Nord. Framförallt hemförlovade veteraner och nya rekryter avdelades då man ansåg att
överväldig makt skulle skrämma hela landets laglösa från att någonsin avvika och fly norrut. Uppdraget var
menat att vara enkelt och snabbt. In, säkra området och därefter kämpa ner de laglösa. Armén samlades i
Vaestervijk och skulle därefter avmarschera mot Sillhavn, men knappt hade man anlänt till Vaestervijk innan
nyheterna om Gillets landstigning anlände.
Ingen i Cordovien räknade med att Gillet skulle anfalla Cordovien på nytt. Där vissa gardister tvekat över
kampanjen i Jorgala finns det ingenting heligare än att försvara fosterlandet. Den stora truppen avmarscherade
för att återta Sillhavn men sedan man hört att Gillet lämnat trupp i Utpost 214 avdelades en fänika för att säkra
området. Uppdraget är att slå fiendestyrkan, ta reda på vad som hände med Utpost 214 och utvinna så mycket
Cordovium som möjligt. Inga förstärkningar kommer anlända så fänikan står själv mot Gillets trupp.
Om Blodslunga
Blodslunga är namnet på den farsot som brutit ut i Minea och skördat otaliga människoliv. Exakt när sjukdomen
bröt ut har ej fastställts, men den har under det senaste året gått hårt fram i nästan alla delar av den
civiliserade världen.
Minea är på många håll en smutsig och hård värld och utbrott av
smittsamma sjukdomar är relativt vanliga men det som gör
blodslunga unik i sammanhanget är dels bredden på spridningen men
också sjukdomens aggressivitet och människans oförmåga att
effektivt skydda sig mot den. Mycket av detta beror givetvis på
bristen på kunskap kring sjukdomen – men vad som fastställts säkert
är att de första fallen av blodslunga påträffades i Jorgala för ungefär
två år sedan samt att den nästan uteslutande drabbade den ickejorgalska befolkningen. Landets urbefolkning visade sig resistenta
eller helt immuna - så även människor med enbart en jorgalsk
förälder.
I delar av Dönland har hela städer satts i karantän och rädslan för
sjukdomen har slagit hårt mot t.ex. handeln medan Cordovien initialt
förnekade rapporterna rörande sjukdomen och avfärdade den som
Dönländsk skrämselpropaganda. Ställda inför faktum så agerade man
däremot snabbt och inledde med hjälp av Danna´Gil en omfattande
forskning kring sjukdomen. Tack vare detta lyckades Cordovien
betydligt bättre med att stävja dess spridning och även om det ännu
inte finns ett botemedel mot blodslunga så är Cordovien inte alls lika
allvarligt drabbat som många andra delar av Minea. Det samt att Cordovien har en stor jorgalsk befolkning
samt flera län vars invånare är ättlingar till Jorgaler har bidragit till att landet är långt från lamslaget. Gillet anar
att Cordovien kommit längre i sin forskning kring sjukdomen (någonting som troligen stämmer) och vill åt
forskningsmaterialet i Utpost 214 till varje pris.
Om sjukdomen

Blodslunga är en lungsjukdom som förutom att den drabbade hostar upp blod dessutom påverkar
sinnet och långsamt driver den sjuke till sinnesförvirring och i vissa fall rent vansinne.

Sjukdomen smittar genom fysisk beröring, förtäring av smittat livsmedel och vatten, samt i viss mån
fysiska objekt som varit i kontakt med redan smittade personer. Det lungblod som sjukdomens offer
hostar upp anses vara den smittsammaste substansen och behandlas mycket varsamt.

Isolering och karantän samt desinfektering med sprit eller kokande vatten har visat sig vara effektivt i
syfte att hindra spridningen.

Vissa läkemedel kan tillfälligt bromsa symptomen eller åtminstone lindra dem. Någon permanent
behandling är ännu inte känd. Det finns en uppsjö av preparat och huskurer världen över med
varierande resultat. De mest effektiva medicinerna är mycket kostsamma.

Jorgaler och Danna´Gil är i stort sett immuna mot sjukdomen men kan fortfarande bära på smittan. I
delar av världen har massmord på jorgaler utförts av vidskepliga folkuppbåd som sett de immuna
jorgalerna som smittospridare.
Hur spelar vi på Blodslunga på lajvet?
Till att börja med så måste vi nämna att spela smittad är något som är
upp till spelaren, du kan när du vill låta dig själv bli drabbad och ingen
kan tvinga dig. Det är alltså helt frivilligt om man vill spela sjuk under
arrangemanget men effekterna av att spela sjuk kommer generera en
stor mängd spel till det vardagliga spelet och kan således ge en extra
krydda.
Smittade karaktärer kommer garanterat att behandlas annorlunda av
sina medspelare. Viktigt att nämna är dock att detta aldrig får
medföra en blockering eller passivisering av spelet – det ska vara
roligt att spela smittad och att sättas ensam i karantän är sällan kul.
Fiktionellt så innebär krigsallvaret vid fronten tillåter att t.ex. smittade
soldater inte tas ur aktiv tjänstgöring - med undantag för de spelare
som faktiskt så önskar för sin egen spelupplevelses skull.
Det är tillåtet att låta en karaktär avlida av sjukdomen om så önskas
men detta skall kommuniceras till spelledningen som kan hitta en ny
karaktär åt dig.
Spelmoment


Smink. En drabbad spelare kommer behöva sminka sig för att påvisa att denne drabbats av
sjukdomen. Sminkningen intensifieras beroende på vilket stadie av sjukdomen som spelaren
befinner sig i. Det smink som behövs är följande:
o
Blekhet. Den drabbades hud bleknar och antar en lätt gulaktig ton. Sminkas i två nivåer
beroende på sjukdomsstadiet.
o
Hålögdhet och senare lätt rödögdhet. Sminkas i två nivåer beroende på sjukdomsstadiet
med rött smink runt ögonen.
o
Blodig hosta. En drabbad spelare bär med sig en lite behållare teaterblod och kan vid valda
tillfällen låta hosta upp detta, alternativt hosta i blodig näsduk. Hosta alltid med blod så att
det är uppenbart för omgivningen att karaktären drabbats av blodslunga, och inte att
spelaren fått astmaanfall.
Medicin. En smittad karaktär kommer behöva få tillgång till diverse bromsande och lindrande
läkemedel. Inom Gillet kommer dessa behöva köpas och inom Cordovien ransoneras mediciner
efter tillgång. I Cordovien kan detta dessutom komma att generera en ”svart marknad” för
läkemedel vilket kan bli intressant.

Sinnesförvirring. En smittad spelare som befinner sig i sjukdomens senare skede bör spela på viss
sinnesförvirring. Förslag på detta kan vara paranoia, problem med närminnet, diverse fobier som
t.ex. plötslig mörkrädsla samt okontrollerade utbrott.
Spelmekanik för blodslunga
Som beskrivet i dokumentet för spel och strids-mekanik så finns det i vissa utposter rollspelslådor utplacerade.
Dessa lådor innehåller tryckta kort med texter som informerar enskilda spelare hur de kan välja att spela när de
befinner sig på platsen. T.ex. känslor som spelaren upplever på den givna platsen. I dessa lådor finns även kort
som är öronmärkta för just spelare som drabbats av blodslunga.
Blodslungakorten skall enbart läsas av sjukdomsdrabbade (tänk på att du när som helst kan låta din karaktär
drabbas av blodslunga) och beskriver vilket skede av sjukdomen de nu befinner sig i samt förslag på
sinnesförvirring som spelaren kan välja att spela ut den närmaste tiden. Det finns även starka fiktions och
rollspelsmoment kring dessa kort, då flera av dem ger spelaren tillgången till små glimtar om sanningen kring
Utpost 214.
Rollspelslådorna kommer också innehålla smink och teaterblod för de som vill fylla på sina personliga förråd.
Blodslungas roll i scenariot
Farsoten har ett syfte som drivkraft bakom scenariot. Både Gillet och
Cordovien vet att den som kontrollerar ett eventuellt botemedel
kommer ha överhanden i kriget. Kunskap och material som rör
blodslunga är därför väldigt värdefull och många uppdrag och händelser
kommer vara direkt kopplade till forskningen samt framställningen av ett
botemedel.
Även karaktärer som valt att inte drabbas av sjukdomen skall bemöta
den med stort allvar. I långa loppet handlar kriget i Cordovien inte enbart
om militära framgångar utan även om att säkra framtiden för de
respektive kulturerna. Alla karaktärer har vänner eller familj som
smittats eller dött av sjukdomen och att finna ett botemedel mot den är
numera en humanitär uppgift på global skala – den rör alla levande
människor. Sjukdomen har på många sätt helt ritat om den spelplan som
vi är vana vid att hantera på Krigshjärta och vi vill därför belysa hur
viktigt det är att detta spelas upp.
Om blodslungans första utbrott och Jors barns ursprung
Det Storjakowiska imperiet drev under sin storhetstid en omfattande ockupation av Jorgala. Ockupationen kom
som följd av ett långvarigt krig mot de skaegiska folken som imperiet till slut gick som segrare ur. De skaegiska
folken slöt sig efter sitt nederlag till kejsardömet och svor lojalitet till kejsaren. För att ersätta de resurser som
förbrukats under den långa kampanjen i Skaegi beslutade sig därför imperiet för att tåga mot Jorgala i syfte att
erövra och sedan brandskatta landet.
Jorgala var vid tiden för invasionen ett betydligt starkare land än vad vi känner idag - men dess militära styrka
kunde inte mäta sig med de kejserliga legionerna, som dessutom förstärkts med skaegiska hirdar. Den
regelrätta krigsföringen blev därför kortvarig och det jorgalska försvaret kapitulerade snabbt. Vad imperiet
dock inte räknat med var motståndet från den jorgalska civilbefolkningen.
De gudsfruktiga och tålmodiga jorgalerna försvårade allvarligt imperiets ockupation och trots att de formellt
höll kontrollen över landet så kunde civilbefolkningen inte kuvas. De kejserliga legionerna började därför att
med våld slå ner på civilisterna vilket bara genererade ett ännu hårdare motstånd samt resulterade i att en
omfattande motståndsrörelse uppstod under ledning av en kvinna vid namn Aliya bat Ahaz. Denna mystiska
kvinna hade förmågan att ena sitt folk genom sin nästan hypnotiska utstrålning och ledde dem genom ett
framgångsrikt gerillakrig mot de kejserliga legionerna.
Under den nästan femton år långa ockupationen gäckade
Aliya kejsardömet och undkom alla kejserliga försök att
gripa henne. Under de sista åren intensifierades
motståndskampen och kejsardömet satte in allt hårdare
insatser till att försöka krossa jorgalernas kampvilja. Hela
samhällen skövlades och otaliga jorgaler mördades
hänsynslöst. Under dessa mörka dagar framträdde ett
märkligt sällskap ur skuggorna i form av en religiös sekt
kallad ”Jors barn”. Denna extrema gren av den jorgalska
religionen hade under lång tid förmodats vara utdöd men
visade sig nu plötsligt återuppstånden. Sektens plötsliga
uppdykande sågs inte med blida ögon av de övriga
jorgalerna eftersom de tidigare förknippats med mörka och
förbjudna aspekter i dyrkan av Jor. Men extremister blir
alltid populära i en motståndsrörelse.
Jors barn stödde dock Aliya i hennes kamp och det visade
sig att sektens medlemmar var formidabla kämpar som helt
orädda kastade sig in i strider mot alla odds. Motståndet
nådde till slut sin ände då det jorgalska folket till slut inte
orkade stå emot imperiets allt våldsammare framfart. Aliya
och resterna av hennes mest lojala krigare flydde till en
fästning kallad Kyressa och fick där utstå en omfattande
belägring av kejserliga trupper. Efter nästan ett halvår av
stridigheter föll till slut fästningen och i en slutgiltig
kraftansträngning ledde Aliya sina kämpar i ett sista angrepp. Aliya och majoriteten av hennes krigare stupade.
Kort efter striden försvann dock Aliyas döda kropp till imperiets stora förtret. De kvarvarande medlemmarna i
Jors barn fängslades i väntan på att föras till Jakow för att visas upp inför kejsarens hov.
Men kort efter att Kyressa fallit började plötsligt de kejserliga legionerna att drabbas av en märklig sjukdom.
Detta kom att bli de första dokumenterade fallen av blodlunga. Den jorgalska befolkningen verkade dock
immun och det började talas om att detta var Jors straff mot ockupanterna. De vidskepliga legionerna lät sig
skrämmas av dessa berättelser och planerna på att föra de fängslade sektmedlemmarna till Jakow avbröts.
Man valde istället att föra fångarna till den nya världen. Till ett land kallat Cordovien och ett län kallat Comté du
Nord.
Spelbara Gillesroller
Till Krigshjärta VII satsar vi på de klassiska och väletablerade koncepten och försöker begränsa ner specialroller
och koncept så mycket det bara går. Den vanliga soldaten står i fokus och de specialroller som förekommer
runt omkring kommer vara i begränsad mängd samt ha tydliga funktioner som gynnar strids- och rollspelet.
Den här delen av dokumentet handlar om de roll- och grupp-koncept som går att spela i Gillet samt den
utrustning som dessa koncept använder. För fiktion och information om dessa garden och karaktärer refererar
vi till Gillets fiktionsbok. Som går att hitta här – Gillesboken.
Gillets krigsmakt representerar dels Mineas kanske mest moderna armé. Rent teknologiskt är den vida
överlägsen men har samtidigt svårt att mäta sig med t.ex. Cordoviens krigsmakt när det kommer till rena antal
soldater som den förfogar över. För att kompensera detta har Gilles-armén utvecklats för att kunna agera mer
taktiskt och göra det mesta av de resurser den förfogar över.
Fotknektar
Majoriteten av Gillets väpnade styrkor består av så kallade ”Fotknektar”. Fotknektar rekryteras ofta i hela
kampgrupper från Dönlands många legosoldatskompanier och de som erbjuds anställning hos Gillet anses ofta
vara duktiga på sitt arbete. Dönländska fotknektar strider traditionellt i täta formationer med pikar och
skjutvapen. Inom Gillet existerar fortfarande denna taktik men samtidigt är fotknektarna tränade att dels strida
i mindre formationer och dels kunna hantera många fler situationer som slagfältet kan kräva av dem.
Fotknektar bär precis som majoriteten av Gillets styrkor ingen uniform. Kläder är valfria men följer över lag det
Dönländska soldatmodet med slitsade kläder i grälla färger. Fotknektar rustar sig relativt lätt och bär oftast
bara ett bröstharnesk samt en hjälm. Beväpningen reflekterar fotknektens mångsidighet på slagfältet. Därför
bär knektarna ofta både ett armborst tillsammans med sköld och närstridsvapen, alternativt ett stångvapen.
Grundkravet för en fotknekt är kläder av dönländskt snitt samt harnesk, hjälm och närstridsvapen. Knektens
kampgruppstillhörighet skall indikeras av en armbindel med kampgruppens nummer i romerska siffror.
Bilder på fotknektar går att hitta här – Bilder och inspiration
Jaeger
Gillets lätta infanteri kallas Jaeger. Utrustningsmässigt liknar de
fotknektar med undantaget att de inte bär rustning till förmån för
ökad mobilitet. Jaegers har precis som Gillets andra trupper en bred
roll på slagfältet och agerar ofta så väl spejare som understöd.
Jaegerknektar strider främst med skjutvapen och rör sig fördelaktigt i
tätare terräng. På grund utav detta har deras kläder ofta något dovare
färger än t.ex. fotknektarna. En jaeger förväntas spendera lång tid ute
i fält och bär därför ofta med sig mer utrustning, gärna fästa i
stridsselar och fältryggsäckar. Ett återkommande plagg hos jaegers är
en mössa kallad ”jaegerbarett”.
Grundkravet för en jaeger är armborst, bärbar fältutrustning samt
kläder av dönländskt snitt. Kampgruppstillhörighet skall indikeras av
en armbindel med kampgruppens nummer i romerska siffror.
Bilder på jaeger går att hitta här – Bilder och inspiration
Stormknektar
Stormknektar är specialister på frontangrepp och ”hit and run”-taktik. De är kanske de av Gillets trupper som
sticker ut mest på slagfältet. Ursprungligen utfördes de riskfyllda uppdragen av knektar som på något sätt
kommit i onåd med sina befäl och stormknekt var ett annat ord för straffkommendering. Med tiden kom
truppen att utvecklas i takt med att Gillets teknologiska forskningsavdelning Arsenalen tog till sig begreppet.
Idag är stormknektar snarare en form av elitsoldater som rekryteras bland de mest dödsföraktande och erfarna
knektarna. Stormknektar är lätt rustade för ökad mobilitet och kompenserar sin sårbarhet genom att ofta
anfalla sina försvarare genom slöjor av rök från granater och krutvapen.
Rökgranaten har blivit ett signum för stormknekten och pga detta bär de alla skyddsmasker för att obehindrat
kunna strida i områden som helt täckts av rök eller giftrök. Beväpningen varierar stort men över lag föredrar
stormknektar enkla och robusta enhandsvapen tillsammans med en mindre sköld. Vissa stormknektar bär även
pistoler och handkanoner och ett anfall inleds ofta med att en salva avfyras för att tvinga försvarare att ta
skydd innan angreppet. Precis som jaegers bär ofta stormknektar stridsselar för att obehindrat kunna bära med
sig granater och annan ammunition samt att ha något att fästa skyddsmaskerna i.
Grundkraven för en stormknekt är kläder av dönländskt snitt, skyddsmask och närstridsvapen.
Kampgruppstillhörighet skall indikeras av en armbindel med kampgruppens nummer i romerska siffror.
Bilder på stormknektar går att hitta här – Bilder och inspiration
Dubbelsoldare
De knektar som tjänstgjort länge i allmänhet och inom Gillet i
synnerhet kommer med tiden att bygga upp en ansenlig
personlig förmögenhet. De mest välbetalda av dessa veteraner
kallas för Dubbelsoldare.
Ett begrepp som generellt indikerar att deras sold åtminstone är
dubbelt så hög som en vanlig soldats.
Dessa knektar kan genom sina tillgångar kosta på sig dyrare
utrustning för att förhoppningsvis kunna förbättra sina
överlevnadschanser och på så sätt kunna åta sig fler lönsamma
åtaganden. Dubbelsoldare bär därför tunga, dyra rustningar och
vapen att matcha dessa. Dubbelsoldare slår sig ofta samman i
egna kampgrupper och kompanier där gärna strider i främsta
ledet för att bevisa sin överlägsna stridserfarenhet. Att visa sin
rikedom utåt är allt för en dubbelsoldare. De bär därför pråliga
kläder av dönlänskt snitt och smyckar sig gärna med
dyrbarheter, så väl köpta som erövrade. Vapnet som föredras
över allt annat är tvåhandssvärdet. Dels för att det effektivt
nedgör vilken fienden som helst men också för att en
dubbelsoldares rustning gör att de sällan behöver bry sig om att
gömma sig bakom en sköld.
Grundkravet för en dubbelsoldare är en halvplåt och tvåhandsvapen. Med halvplåt menas harnesk, gorget och
axlar, lår eller underben samt handskar eller underarmar. Dubbelsoldare kan dock rusta hur tungt de vill.
Bilder på dubbelsoldare går att hitta här – Bilder och inspiration
Gillets Auxilia
Även om kärnan av Gillets trupper består av Dönländska knektar anställer Gillet även en mängd trupper från
regionerna intill Dönland. Ibland sker även dessa rekryteringar lokalt där en truppstyrka råkar befinna sig och
officerare inom Gillets ges ofta mandat att förhandla sådana anställningar löpande om situationen kräver.
Denna tradition stammar från det forna imperiets dagar då den kejserliga armén hade för vana att fylla ut sina
led med hjälptrupper från erövrade områden. Dessa kom att kallas ”Auxilian”. Begreppet lever kvar i viss mån
även om många soldater idag tjänar Gillet under mer organiserade former.
Soldater med kulturell bakgrund utanför Jakowern får i regel mindre gynnsamma kontrakt framförhandlade
och därmed något lägre sold. Detta speglar även historien då en hjälpsoldat inte kunde förvänta sig samma
förmåner som en kejserlig legionär. Således är titeln ”Auxilia” en sanning med modifikation då det finns en
mängd undantag från regeln, men av tradition lever termen ändå kvar. Vissa gillesarméer klumpar därför in
kompanier från t.ex. Skaegi, Hessbrand och Urman under begreppet Auxilia.
Hessbrännare
Det skogrika och glesbefolkade Hessbrand hör förvisso till
Dönland rent geografiskt, men regionen sticker ändå ut tack
vare en egen kultur och språk. Hessbrand är underordnat
Jakowen så väl teknologiskt som ekonomiskt och dess
invånare har en betydligt lägre levnadsstandard. Huruvida
detta beror på Jakows påverkan är osagt men Hessbrand har
onekligen tjänat Jakowern väl som en kostnadseffektiv
rekryteringsbas för kroppsarbetare och soldater.
Hessbrändska soldater har ofta sin bakgrund som rena
arbetare och någon renodlad krigarkultur har aldrig slagit
rot. Hessbrännarens främsta vapen är överlevnadsförmåga.
De som valt att gå i vapenför anställning inom Gillet tjänar
väl som främst lätt infanteri och understöd. Hessbrand har
länge prisats för sina skickliga bågskyttar, sprungna ur en rik
jägartradition. I övrigt kan en hessbrännare ta vilken plats
som helst på fältet beroende på utbildning och tillgång till
utrustning. Hessbrännare utmärker sig genom att vara
stoiska men samtidigt temperamentsfulla och hårdnackade.
Krig är för dem ett grovarbete precis som vilket annat och
saknar helt romantiskt skimmer.
Hessbrändska soldater klär sig betydligt enklare än
dönlänska knektar. Åtsittande och tajta kläder utan slitsar
och i betydligt enklare material är temat. Slitstarkt och
praktiskt. De vapen och den rustning som förekommer beror
helt på vad den enskilde soldaten har tillgång till och det
finns därför ingen praxis även om pilbågen är
överrepresenterad.
Kampgruppstillhörighet skall indikeras av en armbindel med
kampgruppens nummer i romerska siffror.
Bilder på hessbrännare går att hitta här – Bilder och inspiration
Skaegiska väringar
Det nordliga Skaegi kuvades tidigt av de kejserliga
legionerna och har sedan dess haft nära band till Dönland
- så även efter att Imperiet fallit. Skaegi är inflytelserik
handelspartner vars folk sedan dess tagit poster inom
Gillets inre. Det är därför inte märkligt att soldater av
skaegisk härkomst ofta syns bland de dönländska
knektarna. Skaegi har en lång tradition av krigföring som
omfattar kulturella, ekonomiska och religiösa aspekter. Att
hyra ut sin svärdsarm har funnits som begrepp långt innan
Gillet och således är det inte märkligt att skaegiska hirdar
stått till sitt förfogande sen Gillets grundande.
Skaegiska soldater kallas ”väringar” och utmärker sig
genom en kombination av ren stridslust och disciplin. De
föredrar vildsinta närkamper i täta formationer med
sköldar, yxor och spjut. En typisk väring är klädd i
traditionella skaegiska kläder som de bär med stolthet
även om dräkten utanför Skaegi kan betraktas som ett
mycket föråldrat mode.
Väringar beväpnar sig gärna med allahanda
närstridsvapen, dock är yxor och svärd kombinerat med
rikt dekorerade rundsköldar ofta överrepresenterade.
Ringbrynja över gambeson är en vanlig rustningstyp även
om det på senare tid blivit populärt med brigandin och i
vissa fall tyngre rustningar. Detta kompletteras ofta med
en traditionellt konisk hjälm.
Kampgruppstillhörighet indikeras av en armbindel med
kampgruppens nummer i romerska siffror.
Bilder på skaegiska väringar går att hitta här – Bilder och
inspiration
Sjukvårdare & läkare
Gillets sjukvård i fält förlitas på privata initiativ precis som mycket annat. Det finns således ingen centralt
organiserad sjukvård. Istället hyr varje regemente in ett sjukvårdskompani att hantera fältvården. Detta gör att
den vård som ges kan variera stort beroende på hur mycket regementet har råd att betala. Många kompanier
har egna fältvårdare i form av medicinskt kunniga soldater men detta räcker oftast bara till första förband och
liknande.
Som sjukvårdare på Krigshjärta VII kommer du att jobba mycket med fakeblod, smink och annan rekvisita för
att gestalta en snygg fältsjukvård, arrangemanget kommer köpa in en viss mängd smink och fakeblod men det
kommer vara mer kvantitet än kvalitet. Sjukvårdsgrupper bör därför ta med sig det mesta av rekvisitan själva.
Sjukvårdarna har även en väldigt viktig spelmässig funktion – nämligen att inleda spelarnas läketid så att de får
tillbaka sina KP och kan strida på nytt. Läs mer om hur detta går till i – Speldesigndokumentet.
Organiserade sjukvårdsgrupp kommer finnas på Krigshjärta 7 och det finns ett externt dokument som beskriver
organisationen och spelet kring dessa. Läs mer i detta dokument – Gillets fältsjukvård
Spelbara Cordovroller
Till Krigshjärta VII satsar vi på de klassiska och väletablerade koncepten och försöker begränsa ner specialroller
och koncept så mycket det bara går. Den vanliga soldaten står i fokus och de specialroller som förekommer
runt omkring kommer vara i begränsad mängd samt ha tydliga funktioner som gynnar strids- och rollspelet.
Den här delen av dokumentet handlar om de roll- och gruppkoncept som går att spela i Cordovien samt den
utrustning som dessa koncept använder. För fiktion och information om dessa garden och karaktärer refererar
vi till Cordoviens fiktionsbok som går att hitta här: Cordovboken.
Folksoldater
Cordovska folksoldater är ett helt nytt koncept som aldrig spelats tidigare på ett storlajv i
Krigshjärtakampanjen. Folksoldaterna är (mer eller mindre frivilliga) cordovska civilister som rekryterats från
gårdar och samhällen i området. De kan bygden och terrängen väl men är sämre utrustade och tränade än
gardister. De är indelade i den cordovska armén och fungerar organisatoriskt på samma sätt som gardister.
Folksoldater bär inte uniform utan bär istället en helgrön armbindel samt en gradvimpel fastsydd på kläderna.
Den gröna nyansen och storleken på armbindeln varierar mellan olika folksoldater då dessa armbindlar oftast
är tillverkade av soldaterna själva. Många folksoldater bär gambeson och hjälm, men det är inte ett krav. Under
detta bär de civila cordovkläder (läs mer om dräktskick i Cordovboken). Folksoldaternas befäl har rekryterats på
samma sätt som folksoldaterna och ser därför likadana ut med undantag för gradvimpeln.
Det är vanligt med accessoarer (gärna i färgen grön)
hos folksoldaterna. Ofta bär de små symboler som visar
fanans nummer eller var de kommer ifrån. Även
struthättor, halsdukar och annat dekorativt i grön eller
annan färg är vanligt. Vi vill dock uppmuntra
folksoldater att undvika grönt och gult i kombination då
dessa färger är associerade med Falkgardet.
Folksoldater har tillgång till en mer varierad beväpning
än de flesta andra koncept. De strider främst med
spjut, armborst och pilbåge, men även pålyxor, glavar
och enhandsvapen samt sköldar förekommer. Det är
ofta väldigt blandad beväpning i en rote.
Falkgardet
Falkgardet är Cordoviens standardinfanteri, den tjocka
ryggraden som leder krigsmaskineriet framåt.
Karaktärer i Falkgardet är antingen veteraner från
kampanjen i Jorgala eller nya rekryter från Cordovien
som knappt sett strid ännu. Nytt för Krigshjärta VII är
att falkrotar nu får blanda alla typer av falkar i samma
rote, men de måste inte.
När falkgardister inte är i fält bär de vapenrock och civil cordovklädsel (läs mer om dräktskick i Cordovboken)
samt en grön pillerburksmössa. Befäl bär röd pillerburksmössa.
Bilder på falkgardister och deras uniform går att hitta här – Bilder och inspiration
Slagfalk
Slagfalken är ett medeltungt rustat närstridsinfanteri som kämpar med en rad olika taktiker och vapen.
Grundkravet för slagfalkar är gambeson, gröngul och kampanjspecifik vapenrock med gradvimpel samt hjälm,
men de kan även bära ringbrynja eller harnesk i plåt eller lamell. Enstaka soldater kan även ha begränsat skydd
på underarmarna såsom exempelvis jackchains samt underarms- eller smalbensplåtar. Det viktiga är att inte bli
för tungt rustad.
De flesta slagfalkar slåss med närstridsvapen och sköldar av varierande storlek, men en del slåss även med
spjut.
Skyttefalk
Skyttefalken är Cordoviens lätta avståndsinfanteri som
slåss med pilbåge eller armborst. Nytt för Krigshjärta VII
är att skyttefalkar inte längre behöver ha
uniformsgambeson. Det går bra med en vanlig
gambeson samt en gröngul vapenrock av valfritt snitt.
Grundkravet för skyttefalkar är en stukad
pillerburksmössa, gradvimpel samt uniformsgambeson
alternativt gambeson med en gröngul vapenrock över.
Vissa skyttefalkar bär hjälm och mindre detaljrustning
såsom armbågskoppar eller ringbrynjehuvor, men det
är vanligare med helt orustade skyttar.
Skyttefalkar slåss med pilbåge eller armborst. Många
bär även närstridsvapen, men dessa är oftast av den
mindre typen såsom dolkar eller handyxor. Befäl bär
ofta svärd.
Värnfalk
Värnfalken är en mindre vanlig falksoldat som
specialiserat sig på artilleri, ingenjörskonst och närstrid.
De är också med mycket få undantag de enda
cordovska soldater som använder krut. Nytt för
Krigshjärta VII är att värnfalkar uppmuntras använda sig
av rökgranater och krut i större utsträckning än tidigare.
Grundkravet för värnfalkar är densamma som för
slagfalkar. Det är däremot mycket vanligare med lätt rustade värnfalkar då dessa ofta bär på verktyg för att
kunna bygga fortifikationer samt hantera sitt krut.
De flesta värnfalkar slåss med handkanoner eller armborst, men flera använder även små sköldar och
enhandsvapen. Deras stora fördel är däremot alltid sina belägringsvapen; värnfalkarna har en vid arsenal
beståendes av katapulter, ballistor samt en och annan kanon. Tvåhandsvapen är mycket ovanligt.
Många värnfalkar trär förkläden av tjockt skinn över sina uniformer för att hindra slitage på Cordoviens färger.
Lejongardet
Lejongardet är Cordoviens tunga infanteri. De
består av tungt rustade soldater som assisterar
Falkgardet för att kunna kontra annan tung trupp
samt Gillets skyttar. Karaktärer i Lejongardet kan
liksom sina medsoldater i de andra garderna vara
veteraner från Jorgala, men en och annan ny rekryt
finns även här – även om det är ovanligt. Vanliga
lejonrotar består ofta till hälften av tungt rustade
lejon och till hälften av medeltungt rustade
väpnare som antingen skall bli lejon eller är nöjda
med sin plats som väpnare.
När lejongardister inte är i fält bär de vit
pillerburksmössa, vapenrock samt civil
cordovklädsel (läs mer om dräktskick i
Cordovboken), men många föredrar att behålla
gambesonen och plåtbenen på.
Bilder på lejongardister och deras uniform går att
hitta här – Bilder och inspiration
Lejon
Lejongardister bär tung rustning och närstridsvapen
av olika slag. Inget lejon är det andra likt, vissa har
massvis med rustning, andra offrar skydd för
mobilitet och rustar ner.
Grundkravet för lejon är gambeson, hjälm samt plåt
i form av bröstplåt eller visbyharnesk, axlar, lår
och/eller underben samt handskar och/eller
underarmar. Över eller under bröstplåten bärs en
kampanjspecifik vapenrock i rött och vitt. Lejon får
rusta hur tungt de vill men uppmuntras att anpassa
sig efter situationen.
De vapen som används av lejon varierar kraftigt, men tvåhandsvapen såsom glavar eller tvåhandssvärd brukas
ofta – så även mindre sköldar och rejäla enhandsvapen.
Väpnare
Lejonväpnare användes ursprungligen för att assistera lejonen med att rusta på, men numera är de en lika vital
del av gardet. De tenderar att bära lättare rustning än lejonen själva men är trots det oftast lika tungt rustade
som slagfalkar.
Grundkravet för väpnare är gambeson, vapenrock med gradvimpel samt hjälm. Över gambesonen bär samtliga
väpnare någon form av rustning på bröst och bål – såsom ringbrynja, harnesk eller lamellpansar. Det är också
förhållandevis vanligt att väpnare bär mindre rustning även på ben och armar, såsom exempelvis jackchains,
smalbensplåtar och/eller underarmsplåtar - men tyngre rustade väpnare än så är ovanligt.
Ulvgardet
Ulvgardet är Cordoviens lätta och mobila spaningsinfanteri
men de har även en rad taktiska funktioner på och kring ett
slagfält. De består främst av lätt rustade soldater som
assisterar de övriga gardena med spaning och mobilitet för
att kunna anfalla fienden i flanken eller ryggen. Ulvgardet bär
naturnära färger för att synas sämre i skog och terräng. Deras
vapenrock är brun, oftast i skinn/läder och under den bärs en
grön kjortel eller cotehardie. Pillerburken är brun.
Gradvimpeln är brun och bärs oftast i bältet.
I lägret bär ulvgardister samma dräkt som i fält (läs mer om
dräktskick i Cordovboken).
Ulvar får bära gambeson och brynja/plata samt hjälm – det
förekommer men är ovanligt. Många ulvar bär däremot
läderskenor på armar och ben – mest för att skydda sig emot
fall och snårskog som ofta kommer i vägen, snarare än att ge
något faktiskt skydd i strid.
Många ulvar favoriserar pilbågen, men har även svärd eller
yxor som enhandsvapen, gärna kombinerat med bucklare. Ett
fåtal ulvar bär större sköldar och enhandsvapen och struntar i avståndsvapen helt.
Bilder på ulvar och deras uniform går att hitta här – Bilder och inspiration
Sjukvårdare & läkare
Cordovien har en omfattande och avancerad sjukvård som ofta har både mer resurser och kunnande än Gillets
motsvarighet. De flesta läkare har studerat medicin vid ett högre läroverk, men sjukvårdare utbildas normalt i
fält. Även sjukvården är indelad i den cordovska armén – sjukvårdare och läkare bär uniform och gradvimpel
men är ofta obeväpnade.
Som sjukvårdare på Krigshjärta VII kommer du att jobba mycket med fakeblod, smink och annan rekvisita för
att gestalta en snygg fältsjukvård, arrangemanget kommer köpa in en viss mängd smink och fakeblod men det
kommer vara mer kvantitet än kvalitet. Sjukvårdsgrupper bör därför ta med sig det mesta av rekvisitan själva.
Sjukvårdarna har även en väldigt viktig spelmässig funktion – nämligen att inleda spelarnas läketid så att de får
tillbaka sina KP och kan strida på nytt. Läs mer om hur detta går till i – Speldesigndokumentet.
Sjukvårdare och läkare bär blå sjukvårdsuniform samt gradvimpel och blå pillerburksmössa. I övrigt bär de civila
cordovkläder (läs mer om dräktskick i Cordovboken).
Bilder på sjukvårdare och deras uniform går att hitta här – Bilder och inspiration