Transcript Kronologi Fotdragoner (1)

Kronologi över fotdragoner och partigängare i Finland under
Stora nordiska kriget 1700-1721
Sammanställd av Christer Johansson 2013
1700-1709
I slutet av år 1700 hade generalmajor Cronhiort fått sin armé samlad till Ingermanland och tågade i
början av följande år över gränsen emot staden Ladoga, uppbrännande byar och gårdar, då
befolkningen ej kunde förmås att betala brandskatt. Men härens litenhet i förhållande till den
vidsträckta gräns, som skulle försvaras, förhindrade varje kraftigare krigsoperation. Längre fram på
våren åstadkoms en liten kapareflotta på Ladoga och smärre skärmytslingar pågick sedan vid gränsen
med växlande lycka. Under tiden började även befolkningen i Ingermanland på eget bevåg göra
plundringståg öfver gränsen och synes bedrivit många våldsamheter på det fientliga området,
sålunda uppretande emot sig ryssarnas hämnd. Cronhjort utfärdade i början en förordning i vilken
han vid dödsstraff förbjöd dessa böndernas plundringsfärder; men då han begärde konungens
stadfästelse på denna förordning, svarade Karl XII från Lais, att han "intet funne att de hafva förtjent
något straff härföre, utan ville hafva dem fritt lemnadt att häria och bränna i Ryssland det mesta de
kunde". I stöd av denna kungliga tillåtelse begynte man nu inrätta ordentliga strövkårer, bland vilkas
anförare en ingermanländsk bonde, vid namn Kivekäs, förvärvade sig ett sådant rykte, att sedermera,
så länge kriget varade, alla finska partigängare (på finska ”sissar”) erhöll samma benämning.
Sålunda var hela krigets grymma och ödeläggande karaktär strax från början given. Karl XII, som ej
ens synes ämnat försvara dessa trakter genom en ordnad krigsföring, ville blott genom ett
plundringskrig betäcka sin egen rygg, under tiden han själv i söder förvånade världen med sina
hjältebragder.
1710-1712
I augusti 1710 uppehöll sig den blivande generalen Armfelt i trakten vid Nyslott i Savolax. Några
kvinnor som hade tagits till fånga av ryssarna men åter frigivna hade kommit över sjön den 16
augusti och visste berätta, att den fientliga styrkan utgjordes av åtta standar, d.v.s. åtta skvadroner
eller kavallerikompanier, som hade utsänts från den vid Kexholm liggande armén. De hade uppgett
sig vara ute efter fänrik Longström och hans parti.
I april 1711 utsändes två partier med uppgift att spärra farleden till Viborg, tills den svenska
örlogseskader, som årligen detacherades till inre delen av finska viken, hade hunnit börja blockaden.
Den ena truppen utgjordes av 100 man infanteri och fördes av den ryktbare partigängaren Peter
Longström. Den andra bestod av 80 avsuttna dragoner, förda av löjtnant Stigman. Longström
lyckades strax efter sin ankomst till Trångsund ta två lojdor och 21 fångar.
Överbefälhavaren general Nieroth försökte 1711 ge bondeströvkårerna en fastare militär
organisation och till major för de så kallade fotdragonerna utnämndes ingermanländaren Daniel
Luukkoinen. Han trupper räknade ca 200-300 man och till kompanichefer utsågs Isak Tillainen, Simon
Torakka och Peter Longström. Sistnämnda person var bördig från Savolax medan övriga kom från
Ingermanland.
Sammanhållningen mellan fotdragonkompanierna var dock svag. Luukkoinen företog flera djärva tåg
till Ingermanland dels sjö-, dels landvägen, varvid han underrättade sig om fiendens förhållanden och
tog än fler än färre fångar. Skuggsidan i hans verksamhet var ett ytterst hänsynslöst uppträdande
mot bönderna, som av honom och hans manskap betungades med oavlåtliga skjutsningar och på
varjehanda sätt förorättades. Förgäves manade honom Nieroth till skonsamhet. I början av augusti
1711 stötte Luukkoinen i spetsen för omkring 130 man emellan Viborg och Petersburg på en
överlägsen fientlig styrka, varvid han blev slagen och själv tillfångatagen. Han slogs i bojor, lyckades
fly, men blev återigen gripen. Emellertid återvann han senare friheten. Om hans senare äventyr och
slutliga öde känner man inte med säkerhet. Han anges som död på hösten 1712.
1
1713-1714
Efter slaget vid Pälkäne den 6 oktober 1713 återsamlade kapten Salomon Enberg 70 man av
Tavastehus regemente i trakten av Jämsä. Här uppehöll sig även 150 fotdragoner under befäl av
kaptenerna Longström och Kariander. Tillsammans oroade de ryska avdelningar som fanns kvar i
trakten.
I norra Tavastland och angränsande delar av Savolax fortsatte även under senare delen av vintern
och början av våren 1714 därvarande finska avdelningar att genom ständiga överfall oroa fienden.
Redan före striden vid Storkyro den 19 februari anföll en finsk avdelning om 1 underofficer och 40
man vid Hirvensalmi en jämnstark rysk styrka och tillfogade den en förlust av 20 döda och 2 fångar.
Samtidigt överraskade kapten Longström med sina fotdragoner i trakten av Kangasniemi ett ryskt
detachement om 80 man, av vilka 51 dödades och 19 togs tillfånga. I denna strid blev dock
Longström själv sårad och hans närmaste man kapten Kariander samt 8 fotdragoner dödades.
Sedan major von Essen i slutet av februari återkallats, var kapten Enberg åter ensam med sina 72
man i trakten av Jämsä. Denne höll i slutet av mars på att omringas av en överlägsen fientlig styrka
men lyckades undkomma. Strax därefter, den 7 april råkade han dock genom förräderi att bli
omringad av en mångdubbelt större rysk styrka vid Limattola i trakten av Saarijärvi. Enberg själv och
3 man togs tillfånga, 1 fänrik och 30 man av hans folk stupade och återstoden skingrades.
Härigenom befriades ryssarna från sina besvärliga fiender i denna trakt men kapten Longström drog
sig med sina fotdragoner ner till trakten av Viborg där han genom djärva anfall mot fiendens
provianttransporter beredde dem mycket avbräck.
Senare under våren var Longström kommenderad till sydvästra Finland på parti. Löjtnant Sahlman
verkställde överfall och samlade 140 soldater som överfördes till Åland och därifrån vidare till general
Armfelts här. Löjtnant Salo var i Nyland ute i samma ärende och fick ihop 82 man. Hårt ansatta av tre
fientliga kårer bröt han sig väg genom att i Ittis överrumpla och uppriva en trupp på 120 dragoner
och undkomma med hela sin skara så när som på 4 man som var sårade. Longström ska ha sprängt
en annan av de tre ryska avdelningarna vid lyckade överfall vid Helsinge och Sibbo.
Därefter opererade han i skärgårdsleden där det togs flera ryska lojdor (transportfartyg). Till en av de
mer kända fångarna hör den danske sjöofficeren Vitus Bering, som då var i rysk tjänst. Men han och
24 ryska fångar lyckades hösten 1714 fly till Nyslott till följd av förräderi av en fotdragonernas
officerare vid namn Wigant.
Också andra av sissarnas hövdingar, officiellt officerare vid fotdragonerna, vann rykte om sig i
gerillakriget. Lars Kärki uppgav sig av konungen fått löfte om adelskap under namnet Kärkisudd –
finska ordet för kärki betyder udd – och hans vapenbroder Häikeläinen var även vida känd. Dessa två
voro från början sissar och sannolikt ingermanlänningar. Longström utgick från den reguljära armén;
han uppges ha varit bondson från Savolax men tjänade sig upp till löjtnant, utmärkte sig som
partigängare, blev kapten och kompanichef vid fotdragonerna och förblev friskarehövding till sin död
i Norge 1718. Enberg var likaså reguljär officer, och han återgick till armén.
Till en annan kategori hör Stefan Löfving och hans gelikar. De kom ensamma eller i smågrupper över
från Sverige och verkade som spanare och sabotörer, ibland också som kapare, varvid deras byte
vanligtvis utgjordes av ryska lojdor, som forslade förnödenheter utefter sydkusten. Slutligen förekom
naturligtvis rena rövarband, som under krigföringens mask plundrade både ryssar och landsmän.
Partigängare av alla de slag beredde den civila befolkningen stora svårigheter, dels genom sina
utpressningar, dels genom att deras dåd retade ryssarna till repressalier mot allmogen.
1715-1717
Efter det att Armfelts armé hade utrymt Finland så opererade fotdragonerna ensamma i norra
Österbotten. Samtidigt uppträdde den välkände Stefan Löfving som partigängare i Åbotrakten.
Fotdragonerna utövade ofta övervåld mot lokalbefolkningen om de inte helhjärtat stödde den
svenska saken. Samtidigt straffade ryssarna dem brutalt som kunde misstänkas för samröre med
fienden. Hösten 1718 avrättades två präster av den anledningen, nämligen Anders Affrén i Storkyro
som piskades ihjäl samt Ruth i Maxmo som slutade sitt liv i galgen. Fotdragonerna var ofta sålunda
lika hatade som ryssarna av den finska allmogen.
2
1718-1721
Någon lättnad avseende partigängaväsendet inträffade 1718. Då upphörde nämligen i stort sett de
svenska kommenderingarna till södra Finland, och i norr lämnade kapten Longström med 60-70 man
landet för att vid general Armfelts armé göra kampanjen i Norge. Men kvar låg kapten Lars Kärki med
60-80 man och kapten Lorens Häikäläinen med ca 40 man.
Efter övergången av Nidälven förlade general Armfelt sin armé i nedre Gauldalen. Därifrån avsände
han Peter Longström som kurir till Sverige. Åtföljd av 22 man av sitt kompani, alla beridna, gav han
sig av för att över Stjördal, Markabydgen och Stene skans nå fram till Duved. Den 24 november då
han var på väg från Stjördalen norrut föll han i bakhåll och möttes av eld från en bondehop bakom en
förhuggning. Långström segnade dödligt sårad ur sadeln invid stranden av ån Forra, ett tillflöde till
Stjördalsälven. Han kastade sin postväska i vattnet, därifrån den senare togs upp av norrmännen. De
övriga sissarna trängde lyckligt igenom. Longström dog samma dag.
På platsen finns idag två minnesmärken som hedrar kapten Peter Longström och bönderna som sköt
honom i Fordalsmarka nära väg 28 (2,5 km öster om Hegra) i Stjördalen.
Källor:
Finlands historia från äldsta tiden intill våra dagar, Yrje Kosklen 1874
http://www.archive.org/stream/finlandshistoria00yrjouoft/finlandshistoria00yrjouoft_djvu.txt
Kriget i Finland 1713 och Kriget i Finland 1714, H.E. Uddgren 1906 och 1909
En spanare under stora ofreden, Eirik Hornborg 1926
Karolinen Armfelt och kampen om Finland under Stora nordiska kriget, Eirik Hornborg 1952
3