Transcript Ikke-kristen religion i arkeologi, stedsnavn og landskap

Sammendrag til konferansen
Ikke-kristen religion i arkeologi, stedsnavn og landskap
Senter for middelalderstudier, Universitetet i Bergen, 24.-26. april 2012
http://www.uib.no/cms/en
______________________
Sofie Laurine Albris, København: Naturelementer og landskabets rolle i førkristen
stedsopfattelse. En diskussion om navngivningsmiljø, arkæologi og det førkristne
religiøse landskab med fokus på Sydvestsjælland i Danmark
Stednavne bliver gerne anvendt til at belyse samfundsstrukturer eller –funktioner i det
førkristne landskab. De ældste stednavne kan dog også illustrere hvordan ’steder’ blev
opfattet og defineret gennem jernalder og vikingetid. Den norske arkitekt Christian
Norberg-Schulz har brugt det klassiske udtryk genius loci om det fænomenologiske
aspekt af det menneskeskabte sted (Norberg-Schulz 1980, 16-17, 50). Hvert ’sted’
skabes gennem valg, hvor bestemte elementer og meninger samles. I dette lys giver en
gennemgang af de ældste skandinaviske stednavnetypers grundlæggende motiver et
indblik i, hvordan lokaliteter blev forstået og skabt i jernalderen og vikingetiden. De viser,
at topografi og naturforhold ofte var vigtige elementer i den fælles kommunikation om
omgivelserne. Gennem perioden kan imidlertid tegnes en udvikling: De tidligste
stednavnetyper refererer oftest bredt beskrivende til naturforhold, men med tiden
begynder stednavnene at indeholde ord, der mere konkret betegner samfundsforhold
som bebyggelse og ejerskab. En sammenligning af arkæologi og stednavne i
Sydvestsjælland, med henblik på at belyse det religiøse landskab, belyser hvordan
topografiske træk havde betydning i både centrale og marginale landskaber. Særlige
landskabselementer synes at have fungeret som samlende, meningsbærende punkter i
området. Her viser et system af højtliggende centralpladser, hvordan monumentale og
strategiske aspekter af landskabet blev udnyttet. Samtidig afspejler andre fund og
stednavne, hvordan religiøse forestillinger eller ritualer kunne være knyttet til
ubebyggede områder. Helt konkret danner landskab og rum grundlæggende praktiske,
økonomiske og politiske betingelser for hvor og hvordan social interaktion foregår. Dette
er f.eks. illustreret i den britiske arkitekturforsker Bill Hilliers undersøgelser. Men
landskabet skaber samtidig atmosfærer, der er vigtige for opfattelsen af ’steder’.
Stednavnene reflekterer, hvordan de stemningsmæssige kvaliteter havde betydning,
også på et ideologisk plan.
Litteratur:
Hillier, B. 1996: Space is the Machine A Configurational Theory of Architecture.
Side 1
Cambridge: Cambridge University Press.
Norberg-Schulz, C. 1980: Genius Loci, Towards a Phenomenology of Architecture.
Rizzoli, New York. 1980.
Ingela Harrysson, Riksantikvarieämbetet: Jernalderens begravelsesseremoni
I Mälardalen har ett ansenligt antal gravar och gravfält undersökts från 1960-talet och
framåt. Tack vare det rika källmaterialet har det konstaterats att en stor del av gravarnas
yttre och inre utformning är tidsbunden. Förförståelsen inom exploateringsarkeologin vid
gravfältsundersökningar är ofta stor, kanske för stor. Överbyggnaden till graven
betraktas ibland pga tidsbrist som något som enbart ligger i vägen för undersökandet av
den centrala begravningen. Även för benbehållare (kärl m.m) i gravar föreligger ofta ett
stelnat synsätt dvs att behållaren ses som en så naturlig företeelse att dess innebörd
och funktion inte behöver problematiseras. Syftet med föredraget är att belysa utifrån en
pågående studie förhållandet mellan överbyggnadens form och benbehållarens
placering i brandgravar från järnåldern. Den bärande hypotesen i studien är att
momentet som omfattar placeringen av benbehållaren i graven är den del i
begravningsceremonin som även styrt den yttre utformningen av gravöverbyggnaden.
Ex: Vendel- vikingatida gravar är ofta välvda till formen, med ett på brandlagret ytligt
placerat kärl. Emedan en stensättning från äldre järnålder är flack och har en nedgrävd
benbehållare men saknar brandlager. De yngre gravarna med ytligt placerade kärl skulle
kunna tyda på en tradition där kärlet stått blottat i graven under en period. Är det ett nytt
ideologiskt förhållningssätt till graven eller finns samma mönster även under äldre
järnålder men under andra morfologiska former? Begravningsritualer är komplexa
symboliska handlingar där varje av oss iakttagbart moment förtjänar att studeras.
Eldar Heide, Universitetet i Bergen: Forfedreberg
Dødsrike i fjell står det om i fleire islendingsoger og Landnámabók. Mest utførleg skildra
er Helgafell ‘det heilage fjellet’ på Vest-Island i Eyrbyggja saga: Det skulle haldast
heilagt, slik at ingen måtte sjå på det uvaska, og ikkje noko levande måtte drepast på
fjellet, korkje menneske eller fe. Landnåmsmannen Torolv Mostrarskjegg gav namnet,
og han meinte at dit skulle både han og slektningane hans fara når dei døydde. Seinare
ein gong er det ein kar som ser at fjellet opnar seg, og der inne ser han store eldar og
høyrer mykje gny og hornståk, og han høyrer at Torstein Torskabit og følgjet hans blir
ønskte velkomne. Dei druknar same natta, viser det seg. Frå samisk tradisjon kjenner vi
fjell det er knytt liknande førestellingar til: Bassevárri (nordsamisk) ‘heilagfjell’, Áilegas
(nordsamisk, <urnordisk adj. *hailigaR), Saajve(aajmoe) (sørsamisk). Dessverre har vi
ikkje (førkristen) tradisjon om forfedreberg frå andre delar av Norden, så vidt eg veit,
men det er all grunn til å tru at det har funnist, berre at vi ikkje har kjelder frå den tida
tradisjonen fanst. Ideen med dette føredraget er å drøfte om det likevel kan vera
Side 2
mogeleg å peile inn sannsynlege forfedreberg utanfor Island og Sameland, basert på
generalisering ut frå dei forfedreberga vi kjenner, kombinert med stadnamn og annan
type folketradisjon knytt til fjell av typologisk liknande type. Eg skal for det fyrste rekne
opp fjella det er knytt forfedrebergtradisjon til, og presentere tradisjonen kort. For det
andre skal eg analysere fjella typologisk – kva fjellformer er det, og korleis ligg dei i
landskapet og i høve til bebyggelse og ferdslevegar? For det tredje skal eg drøfte norske
fjell som kan passe typologisk.
Botolv Helleland, Universitetet i Oslo: "Førkristne sakrale stadnamn i Indre
Hardanger"
I namn och bygd 90 (2002) skreiv eg ein artikkel med tittelen "Stadnamn og
religionsskiftet. Ei problematiserng med utgangspunkt i Ullensvang". I sluttordet til
artikkelen skreiv eg mellom anna: "Koplinga av ein Ullin-kult til Ullensvang synest
sannsynleg, men det er mindre sannsynleg at Ullin har vore dyrka på staden meir eller
mindre ubrote gjennom eit halvt tusenår fram til kristendomen vart innført. Mogeleg har
namnet oppstått i samband med ein Ullin-kult rundt midten av det fyrste tusentalet, men
namnet seier ikkje noko om kor langt fram i tida denne guddomen kan ha vore dyrka.
Ullensvang kan likevel ha vore eit religiøst og verdsleg midtpunkt gjennom heile denne
perioden, og med eventuelt andre kultiske funksjonar enn den som var knytt til Ullin, og
med grannegarden Opedal som eit økonomisk og verdsleg maktsentrum.
Sentralfunksjonen til Ullensvang gjorde det naturleg å føra opp den kristne
kultbygningen på same staden ved religionsskiftet. Såleis har det vore
kultstadkontinuitet. Når Ullensvang kunne vidareførast som namn på kyrkja og sokna,
kom det av at namnet var innarbeidd og knytt til staden, og sjølv om somme av dei
styrande kunne setja det i samband med heidendomen, var ikkje det til hinder å nytta
namnet vidare." Med utgangspunkt i nokre av dei konklusjonane eg har kome fram til
her, og det namnemateriale som står til rådvelde, vil eg sjå på det sakrale landskapet i
Indre Hardanger på nytt.
Ingunn Ásdísardóttir, Háskóli Íslands:
Hofstaðir in North-Iceland.
Hanging Heads. The Bull Skulls at
During the excavation of the hall at Hofstaðir in the North of Iceland, undertaken in the
years 1991 - 2002 under the leadership of Gavin Lucas, an interesting feature appeared
– something unique among other archaeological excavations in Iceland: In addition to
the fact that Hofstaðir does not seem to have been an ordinary farmstead on the basis of
its size, organisation and structure, it came to light that over twenty bull heads had been
hung on the outside walls of the building. A number of other bull skulls were found in a
small annexe of the longhouse; these had also been hung upon the walls, but now
inside.
Side 3
On the basis of the archaeological evidence, it has been suggested that Hofstaðir may
have been a so-called “central place” in Iceland, similar to the central places in
Scandinavia, such as Borg in Norway, Lejre in Denmark and Uppsala in Sweden. In this
paper, I will consider the literary evidence for complete bodies or heads of animals (or
even humans) being hung up – on trees or poles. Such practices have often been
interpreted by scholars as being related to sacrifcicial activities. Considering this, the
evidence at Hofstaðir seems to suggest that Hofstaðir may have not only been a “central
place” in a secular sense, but also an Icelandic cult centre in Iceland where bloodsacrifices were practiced.
Julie Lund, Universitetet i Oslo: Deponeringer i vikingetid
Inden for vikingetidsarkæologien er der i de senere år fremkommet en række analyser,
der arbejder inden for det historisk arkæologiske felt – dvs. analyser der tager sit
udgangspunkt i det arkæologiske materiale, men som også inddrager skriftlige kilder.
Ved at kombinere sådanne historisk arkæologiske analyser med de nye metodiske greb,
der er fremkommet i kulturlandskabsforskningen, kan vi få ny indsigt i vikingetidens
forestillingsverdener. Med udgangspunkt i deponeringer af våben, værktøj og smykker
fra vikingetid vil foredraget belyse betydningslag knyttet til en række steder i
kulturlandskabet – med særlig fokus på bredden af store søer og på broer og
vadesteder. Der vil blive argumenteret for, at deponeringerne kan tolkes som spor efter
rituelle handlinger, og det vil blive drøftet hvorvidt der kan være tale om religiøse ritualer
knyttet til førkristen religion.
Andreas Nordberg, Stockholms universitet: Några reflektioner över problemet
'förfäderskult' i Fornnordisk religionsforskning i Skandinavien
Ett av de områden inom forskningen om fornnordisk religion som har fått märkligt lite
intresse, men också har vållat störst problem, är frågan om förfäderskulten. Vissa har
ansett att det över huvud taget inte existerade någon förkristen förfäderskult, andra har
tvärt om har framhållit den som ett fundament i den folkliga religionen, medan frågan för
en ytterligare stor grupp forskare inte ens har funnits på dagordningen.
Forskningshistoriskt har problemet dessutom bemötts på olika sätt inom ramen för olika
ämnesdiscipliner. Hur har det blivit så? I det föreliggande föredraget avser jag att belysa
denna fråga ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv, med huvudsakligt intresse riktat på
utvecklingen i Sverige. Merparten av föredraget kommer att handla om hur frågan har
diskuterats utifrån arkeologiskt och folkloristiskt källmaterial samt möjligheten att
kombinera dessa.
Side 4
Sæbjørg Walaker Nordeide, Universitetet i Bergen: Horg og Horgheim: kult versus
natur?
Horg og hov har vært omdiskutert som religiøse kultplasser, og om det har vært
bygninger eller ikke. Magnus Olsen (1926) holdt ‘horg’ for å være betegnelse på den
«hedenske helligdom i Norden, efter sin type eldre enn hovet», mens Jørn Sandnes
(1967) mente at «at alle navna sammensatt med hǫrgr på Vestlandet og i Trøndelag
skyldes fjell eller berg, altså naturforhold. De har i sitt opphav ingen relasjon til hedensk
kultus.» I svensk forskning har en argumentert for begge deler: på fsv. kan hargher bety
steinrik mark, og hǫrgr kan bety både steinhaug og helligdom. Hva sier så arkeologiske
kilder og landskapet omkring? I dette foredraget vil jeg diskutere Horg som sted og
kultplass i lys av arkeologiske kilder og landskap. Jeg vil diskutere dette i lys av noen
konkrete eksempler på sted med Horg i navnet samt lokaliteter hvor arkeologer har
tolket levningene som rester etter «horg» i betydningen kultplass.
Rikke Stenholt Olesen, Københavns Universitet: Kuml
Ordet "kuml" (olddansk kum(b)l, n.) forekommer i en række runeindskrifter på rejste sten
fra Danmark (inkl. Skåne og Slesvig) og Sverige samt som led i stednavne. Ordet
optræder frekvent i de ældste, ikke-kristne runestensindskrifter fra 800- og 900-tallets
Danmark. Det bruges dog også i en senere kristen kontekst f.eks. på Harald Blåtands
Jelling-sten. Tolkningen af ordet har især kredset omkring brugen på Jelling-stenene og
på det forhold, at ordet optræder i både singularis og pluralis. Verber knyttet til brugen af
ordet "kuml" peger ret entydigt på, at et sådant var en eller anden form for
menneskeskabt (sten)monument, og der er generel enighed om en grundbetydning
'mærke' i såvel runeindskrifter som stednavne. I en runologisk kontekst oversættes ordet
typisk med 'mindesmærke'. Pluralisformerne opfattes som udtryk for kollektiv brug med
baggrund i, at monumenterne har bestået af flere dele, f.eks. runestenen og andre rejste
sten. De store skibssætninger fra jernalder og vikingetid, som de ældste runesten i flere
tilfælde med sikkerhed var en del af/var rejst i tilknytning til, kan meget vel have haft en
funktion, som var specifikt knyttet til kulten, da skibet, såvel faktuelt som mytologisk, er
et veldokumenteret element i oldtidens dødsritualer. I foredraget vil jeg med
udgangspunkt i runeindskrifternes egne udsagn, det monumentale landskab og under
inddragelse af stednavneeksempler diskutere vikingernes brug af ordet "kuml"
Neil Price, University of Aberdeen: Nine Paces from Hel: Time and Motion in Old
Norse Ritual Performance
The last decade or so has seen an increasing interest in the notion of performance and
drama as integral elements in Viking-Age ritual. Among textual scholars, notably Terry
Gunnell, we have seen great advances made in our understanding of how what we now
know as Norse mythology was originally communicated and perceived. Archaeologists,
Side 5
including myself, have worked on the parallel realm of mortuary behaviour and the
complex practice of funerals. However, it is one thing to note the probable existence of
ritual performance in these contexts, but a quite different matter to uncover what it was
that actually happened. What methodological potential do we have for understanding
this in real terms? What really occurred at the gravesides and cult places of the Vikings?
Using examples from recent archaeological finds, the paper will discuss the recovery of
duration, spatial arena and specific action in performative ritual of the period.
Jörn Staecker, Eberhard-Karls Universität, Tübingen: Sökan efter Odin
Odin, the mighty god of the pre-Christian Germanic cult, well-known from written as well
as onomastic sources, is he really existing in archaeology? Especially in the last
decades there has been a hunt going on for Odin. Small bronze-figures, men with or
without birds on chairs or without any attributes and of course the well-known Gotlandic
picture-stones have been part of different identifications of Odin. But are they all Odin or
somebody we believe to be him? Is our perception of a pre-Christian past almost
demanding an equivalent image?
The Gotlandic picture stones are in this case the most prominent examples of an
identification of a nameless male individual. The little man on a horse with eight legs has
grown to a kind of topos in research, in every publication about the Viking-Age he is
mentioned – without any discussion – as Odin. It will be demonstrated here that those
interpretations are missing the context and that other interpretations can be taken into
considaration, where the myths and sagas play an import role in the establishment of the
Scandinavian empires.
Olof Sundqvist, Högskolan i Gävle: ”Helgedomens beskyddare”: heliga platser,
rituella restriktioner och härskarideologi i det förkristna Skandinavien
I det norröna språket relateras stundtals heliga och rituella fenomen till adjektivet heilagr
’helig, okränkbar’ (jfr helga ’helga, heliggöra, göra okränkbar, fridlysa’; helgi f. ’helighet’).
En plats som var helig (heilagr), till exempel, kunde tillhöra eller var tillägnad en gudom
eller de övernaturliga makterna. Sådana platser betecknades ibland med det
fornvästnordiska ordet vé och det verkar som om de stundtals var avgränsade från det
profana rummet med symboliska band som benämndes vébönd. Fornvästnordiska källor
rapporterar att rituella restriktioner och tabun rådde vid sådana platser (jfr hofshelgi). Att
slåss eller döda inom ett sådant rituellt avgränsat rum (víg í véum), till exempel, var
strängt förbjudet och kunde straffas med förbannelser och fredlöshet. Dessa rituella
fenomen har iakttagits av många forskare under en lång tid (se t.ex. Baetke 1942; de
Vries 1956-57, §§240ff.). I föreliggande föredrag tänker jag ta upp en aspekt som inte
tillräckligt uppmärksammats i den tidigare forskningen, nämligen de aktörer som låg
bakom och underbyggde dessa rituella bestämmelser och förhållanden vid
Side 6
helgedomarna. Enligt min mening var det den politiska ledaren, kungen eller hövdingen,
som uppträdde som ”helgedomens beskyddare” och övervakare av de rituella
restriktionerna. Härskarbenämningar i äldre skaldedikter indikerar detta, till exempel vés
valdr och vörðr véstalls. I föredraget kommer jag att diskutera några skäl till varför den
politiska ledaren kan ha uppträtt i sådana rituella roller. Jag kommer även att relatera
dessa skäl till den religiösa härskarideologi som kan ha funnits i det vikingatida
samhället. Jag utgår från ett religionshistoriskt perspektiv och i min diskussion kommer
jag att använda både skriftliga och arkeologiska källor.
Krister Vasshus, Universitetet i Bergen: Den heilage lunden i vestnorske
stadnamn.
Gjennom skriftlige kjelder kjenner me til at germanske folk hadde kultpraksis i heilage
lundar og offerlundar, slik som er skildra av mellom anna Tacitus og Adam av Bremen.
På vestnorsk område har me ingen skriftlige kjelder som fortel om slik kultpraksis, men
denne førkristne praksisen har sett onomastiske spor etter seg i stadnamna våre. Dei
vestnorske lund(a/e)-namna uttrykker aldri sakralitet direkte i namneforma, men
namnemiljøet kring ulike lund(a/e)-namn syner at ein heilt klart har sakrale namn frå
denne namnegruppa i Vest-Noreg. På grunnlag av ein studie av namnemiljøa kring
vestnorske gardsnamn på -lund(a/e), har eg inndelt desse namna i dei tre gruppene
‘sakrale’, ‘profane’, og ‘usikkert tolka’ namn. Ein har ei litt ulik fordeling av namnegruppa
i dei fire vestlandsfylka, og prosentmessig finn ein flest sakrale lund(a/e)-namn i
Rogaland. Der opptrer dei i namnemiljø som inneheld namn av typen Hovtun – Vinje
(kyrkjestad) – Lunde, Lund – Eik – Helgøy, og Lunde – Sørbø – Hove – Skei – Skeiane
– Høyland (kyrkjestad), og ein har ingen ‘usikkert tolka’ namn i dette fylket. Det skortar
heller ikkje på interessante namnemiljø i Hordaland, der ein t.d. finn kombinasjonane
Hellaugvatnet – Frette – Vinja – Lunda, og Hovland – Skeie – Lekven – Lunde - Haljem,
men både i Hordaland og Sogn og Fjordane har ein ei større mengd namn som inngår i
gruppene ‘profane’ og ‘usikkert tolka’ namn. I tillegg til å visa til kartlegginga mi av
vestnorske sakrale lund(a/e)-namn, vil eg òg i dette foredraget ta opp problema kring dei
namna eg har definert som ‘usikkert tolka’ lund(a/e)-namn, som nok krev tverrfaglig
samarbeid mellom arkeologar og namnegranskarar.
Roger Wikell: Runstenar och sakrala förkristna ortnamn
I östra Mellansverige finns långt över 1000 runstenar, de allra flesta restes under en kort
period på 1000-talet. Många står kvar i landskapet på sin ursprungliga plats bredvid
vägar och broar, vid gårdar, gränser och gravfält. Det stora flertalet av stenarna är resta
av kristna människor. Många av stenarna är försedda med kors eller kristna böner, vilket
talar sitt tydliga språk. Runstenar är offensivt kristna markörer på väl synliga platser.
Runstenarnas ikonografi kan tolkas som en kristen predikan i hedniskt bildspråk. Gamla
Side 7
sagor som Sigurd Fafnesbane, Tors fiskafänge och till och med Ragnarök från Voluspa
kan ges en kristen innebörd på de nya runstenarna.
Mängden stenar speglar att tiden var fylld av socio-politiska spänningar. Runstenarna
visar att man har valt sida. Men det finns ett lika tydligt hedniskt ställningstagande, fast
det vid första ögonkastet inte riktigt syns i det arkeologiska materialet - frånvaron av
runstenar! Att inte resa runsten är också ett aktivt val.
I en pågående studie jämförs närvaro respektive frånvaro av runstenar. Det tycks finnas
hedniska ”motståndsfickor” på många platser i östra Svealand. Intressant nog så sticker
förkristna sakrala ortnamn ut. Platser som Torslunda etc saknar ofta runstenar, fast det
finns många kristna runstenar i den omgivande bygden. Till detta har vi även några få
uttalat hedniska runstenar som ett direkt svar på de kristna runstenarna. Sammantaget
tycks man kunna skönja en kristen och en hednisk strategi: att resa runsten eller inte.
De till synes anonyma hedniska platserna var inte passiva. Deras uttryckssätt var ett
annat, de få hedniska stenarna till trots, och agerandet grundades förmodligen i den kult
och helgd platsen sedan länge åtnjutit.
Runstensstudier i vanlig mening kan därför vidgas. Det stora materialet kan kontrasteras
mot de förkristna sakrala ortnamnen. Följande presentation ska lyfta fram några fina
exempel på hur runstenar/eller frånvaron av runstenar, sakrala ortnamn och
landskapsarkeologi kan ge underlag åt en mer dynamisk bild, än den som enbart en
spridningskarta över senvikingatida runstenar ger. Uppenbart finns det platser där den
förkristna kulten har hävdats – man reste inte runstenar. I den hedniska protesten finns
det även några få runstenar med ikonografi som anknyter till forn sed och förkristna
ritualer. Det går att spåra en hednisk reaktion mitt i det stora materialet av runstenar,
som i traditionell forskningsmässig synvinkel har setts som resultatet av en utdragen
kristningsprocess.
Torun Zachrisson, Stockholms Universitet: Kultplatsernas arkeologi – tradition
och variation i materiell kultur och miljöer från järnålderns Sverige
Heliga platser är inte alltid enkla för arkeologen att identifiera, då de helt kan sakna
materiella lämningar. Här kommer jag att ge en exposé av avgränsade helgade platser
som bär spår av upprepat bruk efter religiösa riter riktade till gudavärlden, i den
meningen skulle jag lika gärna kunna kalla dem helgedomar (jfr Nordberg 2011), men
kommer att förklara varför jag väljer den mer arkeologiskt förankrade termen kultplats.
Den övervägande mängden av publika och permanenta förkristna kultplatser rör sig om
platser under bar himmel, dels de som ligger i direkt anslutning till bebyggelse, dels de
som tycks gemensamma för flera bebyggelser. Avgräsningen och den rumsliga
dispositionen av dem, fynden, däribland särskilt benmaterialen, entrén eller entréerna till
dessa platser, tiden de varit i bruk, om platserna bär sakrala namn eller inte och om
senare tiders folktro på något sätt pekar ut dem vill jag söka belysa genom att lyfta fram
Side 8
olika miljöer. Enstaka exempel kommer att vara från äldre järnålder, medan merparten
från yngre järnålder. Denna översikt kommer att visa våtmarkernas betydelse och beröra
relationen mellan den kult som försiggick inomhus i särskilda byggnader och den som
ägde rum utomhus ute i landskapet.
Side 9