Transcript Schwente i Flena var Kalmarbo. Men man märker

Schwente i Flena
var Kalmarbo. Men man märker ingen utpräglad Kalmaritiska i hans
dialekt. Det är möjligt att han använde sig av en sån dialekt i unga år men
när hans stil med tiden slipats av på variteérna runtom i Skandinavien,
fanns kvar en tämligen neutral dialekt som fick sin karaktär genom det
egendomliga staccatoflöde som hans tal var.
Egentligen hette han Ernst Dahllöf, född i Kalmar 1881 på Södra vägen 1.
Där låg Gamla lasarettet, ägt av pappan Magnus Dahllöf som hade
stenhuggeri och gravvårdsfirma. Många husgrunder och stentrappor till
otalet fastigheter i Kalmar med omnejd levererades av Magnus Dahllöf.
Ernst Dahllöf kom alltså ur ett tämligen burget hem. Han sattes i
läroverket men slutade efter några klasser. Ty helt andra ting lockade
honom. Lustigt med Ernst Dahllöf som artist är att han fick sin första
skolning i Frälsningsarmén. Dit hade han närmast sökt sig för att få utlopp
för sina musikaliska talanger. Han lärde sig spela såväl sträng- som
blåsinstrument. Han uppträdde vid fester inom armén med historier och
visor.
Stenhuggerifabrikören Dahllöf såg med stor skepsis på sin sons intressen.
Han ville ha ordning och reda och fick sonen att söka in vid järnvägen för
att få den praktik som skulle kunna ge utbildning till järnvägsingenjör.
Men Ernst trivdes inte. Han ville helst spela och sjunga. Han hotade med
att lämna hemmet och ge sig ut som gårdsmusikant. Fadern sa bestämt
Nej!
Ernst träffade en ung typograf. De slog sig ihop och började uppträda som
duettister med musik och folkliga visor på repertoaren. Sin första
tidningsrecension fick de år 1900 vid en soaré i Godtemplarlokalen i
Kalmar. Tidningen berömde en lokal bondkomiker, Jödde i Kalfhagen, och
tillade: "Bland annat fick man höra ett par trevliga duettister." Under de
följande åren uppträdde duettisterna, som ibland kallade sig Kille och Ville
och iband Bröderna Louis, i Kalmartrakterna tillsammans med Jödde i
Kalfhagen. Tydligen höll Jödde i Kalfhagen (som jag ej funnit närmare info
om), till i skelskiftets vanliga bondkomikerrepertoar, influerad av dåtidens
storheter: Jödde i Göljaryd och Lars Bondesson.
Ernst Dahllöf apade efter och tog sig först artistnamnet Ola i Gubbatorp.
Han försökte göra sig äldre med skepparkrans och på sedvanligt
bondkomikervis lät han en halsduk stick ut under den kulörta västen. Han
ackompanjerade sig på ett magdeburgerdragspel.
1900 kom Folkets park i Kalmar till. Ernst Dahllöf var bland de ungdomar
som höll till i Parken. Han blev med i det amatörgäng som ofta uppträdde
där. Eftersom han var musikalisk användes han till att ackompanjera
gästande artister. Folkparkerna blev för Ernst Dahllöf under kommande år
mycket betydelsefulla. Han var bland de första artisterna som helt ägnade
sig åt Folkparkerna, ofta hånad av andra mera borgerligt sinnade kollegor.
Själv måste han ha väckt både förargelse och förvåning genom att bli
Folkparksartist, kommen som han var ur en ganska solid borgerlig miljö. Å
andra sidan kunde nog ingen förarga sig särdeles mycket över den lustige
och glade Ernst Dahllöf.
Under alla år han var bosatt i Kalmar ställde han upp i hemstadens Folkets
Park, ibland ryckte han in med kort varsel för artister som inte infann sig.
Han var aldrig nödbedd, gällde det sedan Barnens Dag eller
Gubbamatscher i fotboll så var Ernst på topp.
Schwente i Flena dök upp första gången 1902. Till en början varvade han
namnet med Ola I Gubbatorp. Skillnaden mellan de båda var att Ola i
Gubbatorp var Bondkomikern, Schwente i Flena var musicalartisten.
Senare försvann Ola i Gubbatorp helt och hållet. Var Ernst Dahllöf fick
artistnamnet Schwente i Flena från är oklart. Något Flena finns inte i
Kalmartrakten. I början av 1900-talet fanns Flena i posttaxan antecknad
som en by i Västmanland men därifrån har han säkerligen inte fått
namnet.
Mer och mer utvecklas Schwente i Flena till universalartist, för vilket inget
var främmande. 1904 uppträder han vid en folkfest i Folkets Park. På
lördagen gör han tre framträdanden med en timmas mellanrum. Han
kommer under rubrikerna "Som vanli männisja", "Som tjärring" och "Som
bonne". På söndagen är han åter i elden, nu fyra gånger "Som fin karl",
"Som flicka", "Som majister" och återigen "Som bonne". Visorna han
sjöng hade han hämtat från Lars Bondesson och Emil Norlander.
Dessutom hade han själv skrivit "Till Folkets Park vi gå" vars text också
såldes.
Schwente i Flena var snart ett stort namn i Kalmar, Oskarshamn och
Västervik med omnejd. Han drog vidare mot Blekinge och Skåne. Han
kom norrut och fick en nästan otrolig framgång i Jönköping 1904.
Smålands Folkblad arrangerade och tjänade den kolossala summan av
4.000 kronor på hans tvådagarsframträdande.
Han reste våren 1905 omkring med ett überbrettl-sällskap - fint och
utländskt skulle det va - som innehöll duettistparet Blomkvist och
komikern Ola Nilsson som tillsammans med Schwente gjorde
militärsketcher.
När Schwente återkom till Jönköping och Smålands Folkblad 1905, hade
han sällskap med sångerskan Viola Lindgren. Hon skulle sedan följa
honom många år. Hon var "Proletärsångerska" och sjöng "Arbetets söner"
och annat i genren. Då och då fick hon och Schwente påbackning från
borgerligt tidningshåll vid sina uppträden. De båda utarbetade ett
gatusångarnummer - hon spelade gitarr och Schwente fiol med
bastrumma och med cymbal på ryggen, de senare skötta med trumpinne
från armbågen och kedja från foten. Äntligen hade han blivit
gårdsmusikant, fast på ett annat sätt än han tänkt den gång han hotade
fadern med att rymma hemifrån.
Under de följande åren cirklade Schwente och Viola Lindgren runt i
Skandinavien. De gjorde utlandsdebut i Odense under en
fjortondagarsperiod 1908. "Schwente og hans kone (!) er ubetalelig
morsomme", skrev en tidning. Tillsammans kunde de leverera en hel
uppsättning variténummer. Viola var solosångerska, de uppträdde som
gatumusikanter och som bondpar, Schwente gjorde musiknummer och
uppträdde i Norge och Danmark som svenske bondkomikern "Pelle
Lundquist". De fick fjorton dagars engagemang på La Parisienne i
Köpenhamn och lyckades tämligen bra med sina första försök i den stora
varietévärlden.
Schwentes Stockholmsdebut var vintern 1907-08. Han förkom först som
pausartist på olika biografer. På Brunkebergsbiografen, där det kunde
vara en sensation om artister behölls över fjorton dagar, var Schwente
fyra månader i sträck. Hans första Stockholmsvarieté var Novilla.
Tillsammans med Viola Lindgren kom han i november 1908 till Södra
Varietén. En tidning skrev från Södra Varietén : "Ett exentriskt
gatusångarpar Svente & C:i tog hufvudparten af applåderna, dock mer i
egenskap av landsmålare än gatans trubadurer."
På Södra Varietén fick Schwente i Flena sina stora framgångar i Stockholm
och han återkom åtskilliga gånger, tillsammans med Viola Lindgren och
senare ensam. Där träffade han rader av artister. Han blev speciellt god
vän med illusionisten Robert Nordström som han också turnerade en del
ihop med. Han fick ideligen goda recensioner. Vid ett engagemang på
Sveateatern såg Emil Norlander Schwente och skrev i Nya Nisse 1911:
"Schwente är den roligaste människa jag sett på någon scen!"
På Södra Varietén medverkade Schwente i revy. Det skedde 1912 när
signaturen Kul - Carl J. Kuhlenberg - skrivit "Olympiska Skrällen". Revyn
var han annars inte främmande för. När han var hemma i Kalmar ställde
han från 1917 gärna upp i de lokalrevyer som producerades av
"Sjörövarn". Vid tre tillfällen 1913, 1918 och 1920 dök han upp i Axel
Engdahls sommarrevyer på Folkan i Göteborg. Han torde ha fått
engagemanget sedan Engdahl sett honom som varietéartist i
Lorensbergsträdgården. Första gången var han f.d sjöman i revyn. En
annan gång var han Jonseredsbonde. 1918 skällde Göteborgs-Posten ut
revyn och skrev : "Det var också som sig borde att den billige
marknadskomikern Schwente hade en av huvudrollerna."
Under åren före första världskriget, som utan tvivel är Schwentes stora år,
turnerade han i hela Skandinavien. När han dök upp på Dovrehallen 1913
porträtterades han i en Oslotidning som språkekvilibrist och gjorde själv
en reklamslogan: Gaa i Dovrehallen og hör paa Schwente - Du faar det
igjen med Rente.
Han hade, tyckte han senare själv, sitt livs framgång i Aalborg. Besöket
där 1909 gjorde att Schwente fick spela in sina första grammofonskivor.
Vid detta tillfälle blev det sex skivsidor. Flera skulle komma.
Han och Viola Lindgren drog iväg till St Petersburg - tydligen klarade de
sig ganska bra där. Också i Berlin gick de hem som gatusångare och
musicalartister. Första Berlinbesöket var 1912 och här fick Schwente spela
in ytterligare grammofonskivor - denna gång tio skivsidor. Fram till 1922
spelade Schwente i Köpenhamn, Berlin och Stockholm in sammanlagt 60talet skivsidor, de flesta med tal, ofta i kombination med eget fiolspel eller
tillsammans med olika dragspelare.
Kyrkoböckerna i Kalmar berättar att han 1913 gifte sig borgerligt med
tyska medborgaren Henriette Ottilia Melanie Isca, född i Berlin 1880. Hon
anges sedan som inflyttad till Kalmar 1914. Ingenstans i sina
efterlämnade papper nämner Schwente något om detta giftermål.(i). Men
tolkar man hans klipp- och fotoalbum rätt måste hustrun vara identisk
med dansösen La Melanita som han under de närmaste åren uppträdde
tillsammans med. Äktenskapet gick omkull - det upplöstes dock ej förrän i
april 1927. Hustrun hade obefinlighetsförklarats 1924.
Efter första världskriget var Schwentes bana som internationell
varietéartist slut. Från 1920 blev han mera bondkomiker på hemmaplan.
Folkparkernas aversion mot bondkomiker kom att omfatta även honom.
Vad som fanns i övrigt var tältvarietéer av skilda slag, restauranger som
hade artistuppträdanden, soaréer som mer eller mindre förekom i de
större städerna. Dessutom kunde artister slå sig samman och själva hyra
lokaler.
1917 gjorde Schwente, Calle Lindström och Skånska Lasse en turné som
säkerligen gav det kvalitetsmässigt förnämligaste programmet inom
svensk bondkomik. De tre var musikaliska artister som kontrasterade
varann.
Schwente i Flena som artist är svårbedömd. Det skulle kunna räcka med
att beskriva honom som bondkomikens crasyartist, men det är lite
lättvindigt. Bättre är att försöka rekonstruera vad han gjorde på scen.
Han uppträdde i många skepnader. Hans Ola i Gubbatorp gick över i
Schwente i Flena som under varietéåren fick ett allt större clowntycke för
att senare bli genuin bondkomiker.
Han sminkade sig inte särdeles mycket, en paljettprick på nästippen fick
ofta räcka. Han hade ett guttaperkaansikte som kunde vridas och
förvrängas. Hans plastik var vidlyftig. När han berättade var han klädd på
bondkomikers vis. I musiknumren använde han sig ofta av en dräkt som
inom varietén hör ihop med excentriska dansörer och musicalartister.
Han bar en kulört väst med pärlemorknappar. Dessa knappar trakterade
han som klaviaturen på ett dragspel. Ljudet frambringade han med
munnen. Där kom ett missljud! Han stannade upp och började undersöka
västknappen han tryckt på. Den var dåligt fäst. Han drog åt träden, slog
an "tonen" igen och så kunde melodin fortsätta.
Han spelade fiol med låg fattning, ungefär som en spelman. Han talade
gärna medan han spelade fiol och kunde på så sätt skildra livet på en
dansbana eller på ett bröllop. Han kunde sjunga en visa samtidigt som
han spelade en helt annan på fiolen. Han spelade banjo, dragspel,
klarinett och några andra instrument. Ibland medförde han ett positiv detta senare, dock mest vid festligheter hemma i Kalmar. Han skrev
musik själv och gav ut några violinstycken.
Han sjöng oförfärat utan att vara någon stor vissångare. Hans
visrepertoar var som störst i unga år. Längre fram höll han bara ett tiotal
visor aktuella. Han fick spara på sina visor för att de skulle räcka till två
framträdande på samma plats.
Han hade många preparerade kostymer som han bytte mellan
framträdandena. Han hade byxor med töjbara hängslen. Han hade väst
med gummiexpander. Han hade
en hatt som en fågel stack fram under när han lyfte den. I en annan hatt
tittade fågeln fram som ur ett gökur. Han uppträdde även då och då som
kvinna, utstyrd så tokigt som möjligt.
Han hade sett många artister alltifrån ungdomen och han knyckte lite här
och lite där och gjorde det på sitt sätt. Som berättare var han en sällsam
företeelse, (Viket hans skivinspelningar vittnar om). Han hade en ovanligt
välsmord käft. Han kunde i rasande fart dra historier. Oftast hade han
ingen sammanhängande berättelse utan knöt ett pärlband av anekdoter.
När han trummat in poängen i den första anekdoten sa han : "Men de va
inte de ja skulle berätta ...", och så fortsatte han med en ny anekdot. Han
tyckte om att leka med ord.
Hans mest berömda paschasa är den som för det mesta kallas
"Baklänges": "Jo va ja skulle säja bala aldrig taklänges eller prata aldrig
ballänges eller bala aldrig kallänges - tala aldrig baklänges mena jag för
det kan gå för mej som det gick för er eller med er som det gick för mej
menar jag för jag gick in på ett ställe å tog en fru om halsen nej jag
menar jag gick in i hästen å tog ut stallet nej jag gick in i stallet och tog ut
hästen så mena jag å så märra jag på selen nej mela på särren nej sela
på märren men hon sket i son å det snarka på bena nej hon stod i sken å
sparka på bena nej sparka på sne ja för jag skulle te stan å greja köpa nej
sälja gröpe nej kröpa tjejer nej köpa grejer mena jag. Jag flytta in i
komiken nej jag bomma in i komiken nej jag kom in i butiken ..."
Så kunde han hålla på i kanske tio minuter. Han var rädd för pauser både
om det gället tal eller skratt. Då tog han till det han själv kallade
skrattrullad, som var en sorts skrockande skratt innan han fann tråden i
sin berättelse igen. Hans sätt att osammanhängande staccatotala gick
även igen privat hos honom. Att föra samtal med honom var inte lätt. Han
förföll vara frånvarande. Han tuggade om meningar och hade oerhört
svårt med satsbildningen.
Detta var säkerligen också detta som gjorde att han hade svårt att skriva
visor i motsats till andra bondkomiker. Men en visa vill jag citera. Den
skrev Schwente i hambotakt hemma i Kalmar när staden begåvades med
sin första korvkiosk. Melodin finns även insjungen på skiva. En sin tids
fräckis om man så vill:
En korvaffär har vi fått i stan
Den går utav tusan bövlar
Ty korv äter alla, korv äter barn
Och fiskarn med långa stövlar
Affären den går i flygande fläng
Till långt in på sena natten
En del tager korven med sig i säng
Hur de äter´n? Det vete katten
Men fruar som ej vill göra ett grand
Och finaste fröken även
Generar sig ej att ta korven i hand
Precis som en vän i näven
Lars-Ola han köpte korvarna fem
Till sig och sin lilla Lotten
I byxlomman stoppa han dem
Men där vart de hål i botten
Och när han kom hem och skulle ta dem fram
Blev han så smått förlägen
I byxorna fanns en endaste kvar
De andra han tappat på vägen
Men Lotten hon blev så himmelens glad
Så hon tog sin man om livet
Så skramla de ihop det lilla som var
Att det blev kalas var givet
Men efteråt så Lotten hon sa
Det kan då för tur man kalla
Det var då för väl att du ej tappte den
Ty den var ju bäst utav alla
Var Schwente originell och excentrisk på scenen var han det också privat.
Han var en snäll människa som tog världen i famn. Han var storvuxen och
såg mycket bra ut. Han hade klart kvinnotycke och uppvaktade gärna alla
de varietéartister av skilda nationer han mötte. Han ställde upp på fester
och skämt. Han drack till övermått. Han tjänade stora pengar under de
stora åren. Hans gage hemma i Kalmar vid sekelskiftet hade varit femton
kronor kvällen. 1918 kunde han utan svårighet få månadsgage på upp till
3.000 kronor hos Folkparkerna. Men pengarna försvann snabbt. Troligen
fick han också ärva pengar hemma i Kalmar, men dem använde han till
resor till utlandet.
Han bodde kvar i Kalmar efter det att mamman gått bort - pappan hade
dött redan 1901. Hans bostad ansågs originell av Kalmarborna. En bekant
till honom som besökte honom 1920 ger följande skildring: "Han
disponerade första våningen av sin fastighet på Södra vägen 1 ensam. Ett
högt plank var gränsen till grannfastigheten. Planket var grått och trist
men hade rustats upp av Schwente. På planket hade han målat en
snickarglad veranda av gammal modell. Där fanns dörr och ringklocka.
Planket verkade bebott.
Inne hos honom stod på bordet en blomurna som han strukit med lim och
rullat den i järnskrot. Den var därmed överdragen med skruvar, mynt,
kragknappar, klockkedjor och andra småsaker. Därefter var den
guldbronserad. I urnan fanns sex-sju stora murarslevar i klara färger.
Trekantiga murarslevar stack upp som gröna blad runt "Blommorna".
Takbelysningen var en sexarmad krona. På varje arm fanns en tjugo
centimeter hög snidad träfigur, föreställande bondkomiker av skilda slag.
Schwentes excentricitet, som ibland kunde ta sig närmast surrealistiska
drag, passade bra för cirkus. Baptista Schreiber engagerade honom en
säsong. Han annonserades i samma andetag som "De tio äkta araberna".
Han förekom på Bertil Bondessons martinéer och soaréer i Viktoriasalen i
Stockholm.
1928-29 var han engagerad vid Sixten Widholms tältvarieté, dels på
nöjesfältet i Stockholm och dels på turné. Han sammanträffade igen med
Åke Karlsson som turnerat med i Norge i 20-talets början. Åke Karlsson
påminde mycket om Schwente till utseendet och uppenbarligen imiterade
han honom. Trots likheterna reste de igen tillsammans under en ganska
vild tid, där Åke Karlsson vid något tillfälle uteblev med stora rabalder
som följd – alla skyllde på alla.
Under ett besök på Borås marknad med Sixten Widholms varieté träffade
Schwente en bekant från ungdomen. Det var Ernst Rolf. De hade träffats i
Kalmar 1910. Nu besökte Rolf Borås med sin revy. Detta var
marknadsafton och Schwente skulle uppträda först på kvällen men på
Rolfs begäran gav man en föreställning med varietén redan klockan 17tiden för att Rolf skulle kunna se den. Man fick ihop ganska stor publik och
Schwente spelade ut som i fornstora dar. Rolf var rörd Schwente var rörd.
Schwente började känna av att han inte riktigt slog som förr. Han försökte
förnya sig. Hos Bert Steinhoff som drev varieté på Gröna Lund kom
Schwente första kvällen med ganska finstämda visor. Publiken var helt
likgiltig. Eferåt sa Schwente: -Jag ska nog ta dom. Och nästa kväll kom
han med grov bondkomikerrepertoar och gick hem bättre.
1930 firade Schwente sitt 30-årsjubileum som artist. Det skedde i
Ängelholm.
Ett av hans sista framträdanden blev 1931 i Kungsparken i Malmö.
Redaktör Alfred Fjelner försökte återuppliva gammal varieté. Men vid
detta laget var Schwente gammal, inte till åren men till kroppen och
sinnet. Han led nu av svår TBC. Han orkade inte längre. Han blev lätt
irriterad. Han for ut mot publiken när han inte blev beskrattad och
applåderad som förr: -Det finns två sorters skåningar, skitskåningar och
dubbla skitskåningar. Båda är här i kväll.
1927 hade Schwente flyttat till Hälsingborg. Han hade på Turisten i
Kalmar träffat en östgötska, Paula Thåström, som var servitris. Han följde
henne när hon fick plats i Karlstad. De gifte sig i Karlstad Domkyrka 1927
och flyttade sedan till Hälsingborg där de fick en lägenhet i samma hus
som Odeonbiografen.
Då och då fick han småjobb. Han ackompanjerade andra artister. Han
uppträdde ihop med en illusionist. Han gladde vänner genom att dyka upp
i deras koloniträdgårdar och spela glada visor på fiol. Men mest satt han
hemma. Han plockade i bilder, program och tidningsklipp från glada år.
Han försökte skriva sina memoarer men det blev bara ansatser till
beskrivning av sig själv och artistkollegor. Han började måla. Det hade
han gjort i ungdomen, och på en varieté i Horsens en gång i tiden hade
han till och med målat kulisser och dekorationer. Nu blev det oljemålning.
Han målade porträtt av frun. Han kopierade skickligt vykort.
Mest roade honom att snida ramar av trä eller bygga ut gipskrusiduller på
vanliga släta ramar. Naturligtvis skulle ramarna guldbronseras. Ty guld
tyckte han om.
Den 7 september 1934 dog han på Kungshults sanatorium. Han begravdes
i Kalmar och dit fördes även hustrun när hon gick bort i december 1970.
Hon hade då fortsatt att arbeta som servitris i Hälsingborg till 75årsåldern och troget samlat ett rum fullt med Schwentiana som tyvärr
skingrades. Kvar lite var stans i Sverige hänger tavlor målade av
Schwente, kvar finns naturligtvis minnet av honom, och så de två klipp-
och memoarböcker han sysslade med de sista åren av sitt liv - böckerna
är lika orginella som han själv som artist.
Stefan Lagesson