Transcript Datorn i vävningen - Martinsson & Eriksson

Åsa Martinsson
Datorn i vävningen
Datorn i vävningen
har tidigare publicerats som en serie artiklar
i Vävmagasinet nr 3/2005 – nr 2/2008
Alla artiklarna är samlade i en sammanhållen och översedd utgåva.
Till artiklarna hör ett kompletterande material, som finns på datorn.m-e.se
Kommentar till den föreliggande utgåvan
När serien publicerades i Vävmagasinet var det WeavePoint version 6 som var den
gällande programversionen. År 2010 kom programmet i version 7, som har andra och
utökade möjligheter för att arbeta. Nya funktioner har tillkommit och några
kommandon har placerats på ett annat sätt i menyerna.
Datorn i vävningen är inte omarbetad för att svara mot en senare programversion än
den som gällde när serien publicerades.
Den arbetsgång som beskrivs i Datorn i vävningen kan man fortfarande följa, även om
man har tillgång till den senaste versionen av WeavePoint. Det grundläggande sättet att
arbeta i vävprogrammet är det samma.
Jag tackar Vävmagasinet för medgivandet att få göra Datorn i vävningen tillgänglig på
hemsidan.
Visby i oktober 2012
Åsa Martinsson
© 2008 Martinsson & Eriksson HB
Södertorg 2E, 621 57 Visby
www.m-e.se, www.weavepoint.se
Foton på omslaget Bengt Arne Ignell
Bilder från första och sista avsnittet
ISBN 978-91-977780-0-8
Förord
Att förstå hur trådarna går i en väv är en av de viktigaste kunskaperna när man ska skapa i
vävstolen. Man kan säga att bindningslära är ryggraden. Kunskaper om kvalitet; att välja
rätt material och täthet adderas och en väv blir till.
Innan datorerna var så tillgängliga som de är nu ritade man sina bindemönster för hand.
Ruta för ruta. Det skulle mycket till innan man ändrade dem för att prova olika möjligheter.
Nu, med hjälp av ett vävprogram, kan leken börja. Det är en spännande utmaning både om
man väver med få skaft eller om man väljer många skaft. Nu kan helt nya bindningar
skapas.
Solva in en spetskypert, variera trampuppknytningen och trampningen och studera hur de
olika bindemönstren ger olika effekt. Lek med färgeffekter eller skapa kombinationer av
olika tekniker i samma väv. Möjligheterna är oändliga.
När vi på Vävmagasinet tog initiativet till en hel serie kring hur ett vävprogram kan
användas inom vävningen var det just för detta; att vidareutveckla vävningen och skapa
nytt.
Vi tog kontakt med Åsa Martinsson som är en av de kunnigaste i Sverige och vi började ett
spännande samarbete. Med början i en enkel bindning med ökande utmaningar ville vi ge
en insikt i de möjligheter som finns.
Tina Ignell
Innehåll
Introduktion
Avsnitt 1
Tuskaft och färgeffekter
Avsnitt 2
Kypert – kopiera och klistra in
Avsnitt 3
Spetskypert och andra härledningar ur kypert
Avsnitt 4
Mer kypert – bruten, omgrupperad, skridande och vågformig
Avsnitt 5
Rita damastmönster
Avsnitt 6
Smålandsväv – en praktisk tillämpning
Avsnitt 7
Rosengång
Avsnitt 8
– att utveckla ett partimönster
Avsnitt 9
– att utveckla ett partimönster (forts)
Avsnitt 10
– att konstruera en dubbelväv
Avsnitt 11
Två halsdukar i dubbelväv
Introduktion
För många är bindningslära en stötesten, något som man helst hoppar över. Att föreställa
sig den färdiga väven är inte lätt, när man endast ser ett vävdiagram. Många vävnotor visar
endast solvning, uppknytning och trampning – inte bindemönstret. Det är bland annat här
som man kan få stor hjälp av ett vävprogram.
Ett vävprogram underlättar inte bara arbetet för den som kan bindningslära, det gör det
också lättare att förstå vad de olika rutorna betyder. Man kan välja att titta på ett
bindemönster som trådar, istället för som rutor. Så gör jag ofta själv för att se vad som
döljer sig bakom de uppritade rutorna.
Det finns en väsentlig skillnad mellan att rita för hand på rutpapper och att rita med hjälp
av ett vävprogram. När man använder papper och penna ritar man upp bindningen på ett
rutpapper, utan att tänka på varp- och inslagsfärger. Datorprogrammet utgår däremot från
att väven består av färgade trådar. Så länge de består av enbart rött och vitt kommer det att
se ut precis som när man ritar på rutpapper med rödpenna.
På papper ritar man med pennan en röd ruta. Det betyder att den varptråden är sänkt och
att inslaget ligger på rätsidan. I vävprogrammet fyller man inte rutorna med färg, utan
markerar att den varptråden ska vara sänkt. En sänkt varptråd innebär att inslagets färg ska
synas. Har man lagt in färger för varp och inslag tar programmet med detta i beräkningen
och den markerade rutan – den sänkta varptråden – får då den färg som inslaget har.
Jämför bilderna:
Till vänster en tuskaft visad som rutor. Rutraden till höger om trampning visar inslagets
färger - rött, raden under solvning visar att varpen är vit.
Nästa bild visar tuskaften som trådar. Varpen är här svagt grå för att synas mot den vita
bakgrunden.
Den sista bilden visar hur det blir med två grå, två bruna färger i både varp och inslag.
Inslagets färger är lite mörkare än varpens för att man ska kunna se hur trådarna binder.
I ett vävprogram kan man rita en bindning, då ritar programmet ut solvning, trampning
och uppknytning. Man kan också gå andra vägen och rita in inredningen, då ritas hela
bindemönstret ut.
Man kan sedan rita vidare och ändra, antingen i bindemönstret eller i inredningen.
Allteftersom man ändrar, ändras också de andra delarna av mönstret. De flesta vävprogram
kan göra praktiskt taget vad som helst. Ju mer man lär sig, desto mer får man ut av
programmen.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
1
Vävprogrammets inställningar
I programmet kan man göra olika inställningar som visar bindemönstret på olika sätt.
För den som tänker arbeta igenom exemplen rekommenderar jag att läsa om Inställningar,
antingen i den introduktion som följer med demoversionen eller i programmets handbok
(från version 6).
Om inget annat anges så används de inställningar som är vanliga i skandinavisk vävning.
När programmet, och demon, öppnar första gången (i svenskt Windows) är de
inställningarna förvalda.
I Alternativ|Inställningar väljer man:
 Vävstol
Trampning och uppknytning,
Enkeltrampning, Sänkning

Skärmbild
Solvnotan under bindemönstret

Positioner
Skaft 1 uppe, Trampa 1 till höger
Solvningen börjar till höger
Inslagsordningen börjar Nerifrån
Om WeavePoint
I serien använder vi vävprogrammet WeavePoint.
Från vår hemsida kan man gå vidare för att hämta introduktionen till demon och
demoversionen av WeavePoint: www.m-e.se
Skillnaden mellan att arbeta med demoversionen och den fullständiga versionen är att man
med demon inte kan spara sina mönster, men däremot går det bra att skriva ut dem.
Om nätsidorna
Till serien finns ett material på nätet. Det är sådant som inte fick plats när serien
publicerades i Vävmagasinet, och som också visade sig vara alltför omfattande för denna
utgåva. En del bilder blev för stora och jag ritade flera varianter. Det kan ses som en
utökning eller som en fördjupning av artiklarna – datorn.m-e.se.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
2
Avsnitt 1
Tuskaft och färgeffekter
I det första avsnittet koncentrerar vi oss på tuskaft och går igenom hur man ritar en inredning med
solvning, trampning och uppknytning. Dels gör vi det genom att rita direkt i inredningen, dels
väljer vi bland de färdiga inredningar, som finns i vävprogrammet. Genom att färgsätta varp och
inslag skapar vi olika färgeffekter. Färgeffekter är något av det mest moderiktiga just nu, man
möter dem i många av höstens inredningstextilier och kläder.
Vävprogrammet arbetar antingen i Inredning eller Mönster – man väljer under menyn Visa.
Man kan visa bindemönster och inredningen på flera olika sätt genom att välja i Alternativ|
Inställningar.
Rita en inredning till tuskaft och få bindemönstret
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj två skaft och två trampor, markera sänkning och markera
WeavePoints standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Om rutorna är för små, eller för stora, ändra storleken med zoom-handtaget eller med
piltangenterna.
4. Fyll i en rapport i solvningen.
5. Redigera|Upprepa – Fyll mönstret ska vara markerat – OK.
6. Gör om samma i trampningen.
7. Fyll i uppknytningen. Nu konstrueras bindemönstret.
Bilden visar bindemönster med solvningen under och trampningen
till höger. Rutraden under solvningen visar varpfärgerna och
rutraden till höger om trampningen visar inslagsfärgerna. Här har vi
en vit varp med rött inslag.
Ändra färg i varp och inslag
1. Visa|Färgpalett eller klicka på snabbknappen för att öppna färgpaletten.
2. Klicka på den svarta färgen. Den svarta färgen syns nu i den större rutan längst ner på
paletten.
3. Klicka på de två första rutorna i varpfärgerna - de blir nu svarta.
4. Redigera|Upprepa eller klicka på snabbknappen .
5. Upprepa i: Varpfärger. Del som upprepas: Början 1, slut 4. Kopior: Markera Fyll resten.
Använd Granska för att kontrollera att det blivit 2 svarta, två vita varptrådar genom
hela varpordningen. Om inte, gör om valen. När det är rätt, klicka OK.
6. För att få samma färger i inslaget gör man antingen på samma sätt som med
varpfärgerna eller också det enklare Verktyg|Tromp as Writ och markera Varpfärger
till inslagsfärger.
Nu har vi ritat en inredning och lagt in färger i varp och inslag rent
"manuellt".
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
3
Använd färdiga inredningar och färger
Det finns en del färdiga inredningar i programmet som underlättar. Vi ritar nu en tuskaft
och lägger in färger med hjälp av dessa.
1.
2.
3.
4.
Arkiv|Nytt. Välj samma som tidigare.
Inredningar|solvning|Rak.
Inredningar|Trampning|Rak.
Inredningar|Uppknytning|Tuskaft.
I Inredningar finns också att antal färgordningar. De är betecknade med A, B, a, och b.
Färgerna A och B är ljust grått (index 1) och svart (index 5) i standardpaletten. Färgerna a
och b är lite ljusare. De motsvarar vitt (index 0) och mörkt grått (index 4) i
standardpaletten.
Man kan använda de mörkare färgordningarna till varpen och de ljusare i inslaget (eller
tvärtom, om man föredrar det). Då kan man se hur trådarna binder, genom att välja att visa
bindemönstret som trådar.
5. Inredningar|Varpfärger|AB
6. Inredningar|Inslagsfärger|ab
- markera Som trådar med
7. Alternativ|Inställningar - eller använd snabbknappen
konturer.
Skillnaden i ljusstyrka är för stor mellan den svarta och den mörkgrå färgen för att
färgeffekten ska framträda tydligt.
8. Ändra den grå färgen genom att öppna färgpaletten, dubbelklicka på den mörkgrå
färgen (Färg 4). Windows färgdialoggruta öppnas. Dra pilen längst till höger nedåt för
att göra färgen mörkare. Ljushet 40 kan vara lagom. Klicka OK.
9. Ställ pekaren på det första inslaget i färgordningen, använd Delete för att sudda den.
Nu blir mönstret tvärrandigt.
Kombinerar man de här olika effekterna...
1. Utgå från den sista tuskaften.
2. Ställ pekaren på den 11:e rutan i varptrådarnas
färger. På statusraden visas vilken varptråd som
pekaren är på. Sudda den med Delete.
3. Gör likadant med den 21 rutan.
4. Upprepa . Varpfärger, 1 – 20, Fyll resten.
5. Gör likadant med inslagen. Använder man
Tromp as Writ får man inte skillnad i ljushet
mellan varp och inslag. Inslagen får ju samma
färger som varpen.
...får man en kuntväv.
Hur det kan se ut som färdigt tyg får man en
uppfattning om med Visa|Tyg som garn. och
som Flätning och Drapering.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
4
Tuskaft med två eller flera färger
Man kan få hur många mönster som helst och med ett vävprogram går det lätt att testa
olika varianter. Man kan lägga till ytterligare färger och man kan kombinera olika effekter
till större mönster. Och fortfarande är det en enkel tuskaft...
Tuskaft med 3 färger
Engelsk tuskaft
Panama med 2 färger
Panama med 3 färger
På nätsidorna

Mer färgeffekter i tuskaft med kombinationer till större mönster.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
5
Avsnitt 2
Kypert – kopiera och klistra in
I detta och i ett par följande avsnitt ska vi arbeta med kypertbindningar. Med hjälp av Kopiera
och Klistra in bygger vi olika kypertvariationer. Ju längre in i programmet vi kommer, ju fler sätt
finns det att arbeta på. Det jag visar är mitt sätt att arbeta, var och en kommer att hitta sitt eget
sätt. Man kan nämligen gå olika vägar och komma till samma resultat.
Vi börjar med en kypert, solvad och trampad rakt igenom. Vi använder åtta skaft för att
bättre se vad som händer i uppknytningen. Variationerna blir inte lika många med fyra
skaft. Det ska vara samma antal skaft och trampor för att få en rätt tecknad kypert.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj åtta skaft och åtta trampor, markera sänkning och markera
WeavePoints standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Inredningar|Solvning|Rak.
4. Inredningar|Trampning|Rak.
5. Inredningar|Uppknytning|Kypert.
Nu kommer man till en dialogruta med vars hjälp man kan skapa slumpmässiga
kypertuppknytningar. Här kan man ha mycket roligt och leka fram mängder med olika
kypertmönster.
Det finns några val man kan göra:
Balanserad kypert, dvs. varp och inslag syns lika mycket.
Största längd på flottering.
Riktning på kyperten.
Klicka på Verkställ för att se resultatet. Varje gång man klickar på Verkställ genereras en ny
uppknytning. När man fått fram en kypert man är nöjd med, klickar man OK och sparar.
Om man vill rita upp en speciell kypert går man tillväga på följande sätt.
Utgå från kyperten från förra övningen.
6. För att sudda hela uppknytningen: Redigera|Rensa|Uppknytning.
7. Rita in en rad av kyperten i översta raden i uppknytningen.
Det finns två sätt att gå vidare på. Vi testar båda efter varandra.
8. Verktyg|Uppknytning special...|markera Rita en kypert från skaft 1.
(Vilken rad i uppknytningen som motsvarar skaft 1 beror på de val man
gjort i Inställningar.) Använd Granska för att se resultatet. OK. Med den
här metoden – och med de traditionella skandinaviska valen med skaft 1 Ett exempel
upp och trampa 1 till höger – får tyget en vänsterdiagonal. Av tradition vill
man ofta istället ha en högerdiagonal.
9. Redigera|Ångra för att komma tillbaka till punkt 7.
10. Välj markeraverktyget och markera hela den översta raden i uppknytningen. Den blir
nu gråmarkerad.
11. Redigera|Kopiera.
12. Markera den första rutan till vänster på nästa rad i uppknytningen. Detta är ruta
nummer 8 och genom att markera den förskjuter man kopian ett steg.
13. Redigera|Klistra in special|markera Fyll resten. Granska. Om det är rätt – OK. Om
det blev fel så avbryt och gör ett nytt försök
Nu har vi en kypert att arbeta vidare på – eller använd någon sparad från första övningen.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
6
14. Rita om solvningen. Börja vid varptråd 9. Man behöver inte sudda först utan man bara
ritar över den gamla.
15. Välj markeraverktyget . Markera varptråd 1 – 15. Läs nere på statusraden vilka trådar
som markeras.
16. Redigera|Kopiera.
17. Markera varptråd 16.
18. Redigera|Klistra in special. Markera Fyll resten och Spegla vertikalt. Granska. OK.
Man måste inte använda Granska före OK, men det är en god vana att först se om det
blir rätt innan man använder OK.
19. Verktyg|Tromp as Writ|Solvning till trampning.
Vi fortsätter att ändra.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
26.
27.
28.
29.
Markera varptråd 1 – 14.
Redigera|Kopiera.
Markera varptråd 15.
Redigera|Klistra in special. Markera Infoga. Allt annat ska vara avmarkerat. Granska.
OK.
Markera varptråd 1 – 44.
Upprepa . Kolla att Upprepa i solvning är förprickat och att det som upprepas är 1 –
44. Markera Fyll resten. Granska. OK.
Verktyg|Tromp as Writ|Solvning till trampning.
Använd Inredningar|Uppknytning|Kypert och se vad resultatet blir med andra
uppknytningar.
Undersök vad som händer om man trampar på olika sätt.
Gör andra solvningar.
Spara när det blir ett mönster du tycker om. Den som arbetar med demoversionen kan inte
spara, men det går att skriva ut och på så sätt ha kvar sitt mönster.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
7
En liten extra övning:
Under Verktyg|Uppknytning special finns ett val: Rita en kypert från skaft 1 och trampa 1.
Om man använder den funktionen och har valt olika antal skaft och trampor kan man få
fram kypertvariationer som kan ge små trevliga mönster.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj sex skaft och åtta trampor, markera sänkning och markera
WeavePoints standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Inredningar|Solvning|Spets.
4. Inredningar|Trampning|Rak.
5. I uppknytningen, fyll i raderna som motsvarar skaft 1 och trampa 1 enligt bild.
6. Verktyg|Uppknytning special...|markera Rita en kypert från skaft 1 och trampa 1.
När man så har lekt och fått fram ett antal olika mönster gäller det att värdera om något
resultat blev så bra att man vill väva det. Bäst är att göra utskrifter och lägga dem bredvid
varandra och slänga de dåliga.
Och så lite färgeffekter i kypert…
Hundtandsmönstret är en 4-skafts batavia med fyra trådar av en färg och fyra av en annan i
både varp och inslag. Samma mönster kan man också få fram i en 6-skafts och en 8-skafts
batavia. Med samma kvalitet kan man genom att utöka skaft och trampor få större
mönster. Mönstret får ett ”slätare” utseende ju fler skaft man har.
Hundtandsmönster på 4, 6 och 8 skaft.
På nätsidorna


Glencheck
Färgeffekter i spetskypert
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
8
Avsnitt 3
Spetskypert och andra härledningar ur kypert
I förra avsnittet gick vi igenom hur man ritar en kypertuppknytning och hur man kan förändra
solvningen och trampningen på olika sätt genom att kopiera och klistra in. Vi fick på det sättet
ganska slumpvisa solvningar och trampningar. I det här avsnittet är vi lite mer metodiska och följer
den traditionella bindningsläran. Vi fortsätter med spetskypert och sedan går vi över till andra
härledningar ur kypert.
Spetskypert
Man talar om ren spets, bruten spets (som är lika med V-punkt) och mönstrad spets.
Beroende på om man använder den i solvningen, trampningen eller både-och får man
tvärrandig, långrandig eller rutig kypert. Svårare är inte bindningsläran när det gäller
spetskypert. Vissa speciella kombinationer av solvning, trampning och uppknytning har fått
egna namn – korndräll, gåsögon, rosenkransen, eklövskransen är några exempel.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj fyra skaft och fyra trampor,
markera sänkning och markera WeavePoint standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Inredningar|Solvning|V-punkt.
4. Inredningar|Trampning|V-punkt.
5. Rita in en batavia i uppknytningen.
6. Spara mönstret.
Nu ser man att mittpunkterna inte är lika.
Vill man ha dem lika måste man bestämma vilken av mittpunkterna man vill ha. Man kan
ändra i solvningen eller i trampningen. Vi gör först en variant där vi vill ha den större
mittpunkten och ändrar i trampningen.
1.
2.
3.
4.
Ställ pekaren på inslag 8 i trampningen. Tryck Insert 2 gånger.
Inslag 8 (det första infogade) trampas på trampa 4 och nästa inslag på trampa 3.
Markera inslag 1 – 10.
Upprepa|Fyll resten.
Nu gör vi en annan variant med den mindre mittpunkten och ändrar i solvningen.
1. Utgå från den ursprungliga rutiga kyperten.
2. Ställ pekaren på varptråd 7 i solvningen. Tryck Delete och svara Ja på frågan i
dialogrutan. Gör om det med nästa varptråd. (Man kan också markera de två
varptrådarna och använda Delete.)
3. Markera varptråd 1– 6.
4. Upprepa|Fyll resten.
Mittpunkterna är inte lika
Trampningen ändrad
Solvningen ändrad
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
9
… fler härledningar
I bindningsläran talar man om härledningar ur kypert. Med det menar man bindningar som
man får fram genom omflyttningar, upprepningar eller omgrupperingar av varptrådar och
inslag. Resultatet blir bäst om man använder en organiserad metod när man gör det. Vi
fortsätter med korskypert och bruten-omkastad kypert. I båda fallen byter kypertdiagonalen
riktning efter ett visst antal trådar.
Korskypert
I en korskypert är andra halvan av rapporten omkastad.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj 6 skaft och 6 trampor, markera sänkning och markera
WeavePoint standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Uppknytning rakt över. Se bilden.
4. Inredningar|Trampning|Rak.
5. Gör en översolvning: 6 varptrådar från skaft 1 till skaft 6.
6. Markera den andra halvan av varptrådarna: varptråd 4 – 6.
7. Kopiera. Klistra in special, 1 kopia, Spegla horisontellt. (På det sättet vänder man det
markerade området.)
8. Markera de 6 varptrådarna och upprepa dem.
9. Använd Omforma|Analysera solvning för att få en rak solvning.
Bruten-omkastad kypert
Bruten-omkastad kypert liknar korskyperten genom att varannan trådgrupp har
högerdiagonal och varannan har vänsterdiagonal. Den har i regel skarp anslutning. Det får
den om man utgår från en kypertuppknytning som innehåller en motsatsrörelse. Ofta
använder man en batavia. Om man gör omkastningen enbart i solvning får man ett
fiskbensmönster.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj fyra skaft och fyra trampor, markera sänkning och markera
WeavePoint standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Rita en batavia i uppknytningen.
4. Inredningar|Trampning|Rak.
5. Gör två översolvningar.
6. Markera dem. Kopiera.
7. Markera tråden efter.
8. Klistra in special, 1 kopia, Spegla horisontellt,
Förflytta halva antalet skaft i mönstret = 2.
9. Upprepa solvningen.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
10
Om man gör på samma sätt i trampningen som i fiskbensmönstrets solvning får man en
s.k. diamantkypert, en bindning som är vanlig i vikinga- och tidiga medeltida tyger.
10. Verktyg|Tromp as Writ|Solvning till trampning.
Nu inträffar samma sak som med den rutiga kyperten – det ser inte likadant ut på alla
ställen där diagonalerna möts. I analyser av arkeologiska fynd framgår att det är ett jämnt
antal trådar i varpen innan diagonalen bryts och ett ojämnt antal i inslaget. Vi ritar om
diamantkyperten på det sättet.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Redigera|Rensa|Trampning.
Rita in 9 inslag med en rakt genomgående trampning.
Markera dem. Kopiera.
Markera tråden efter.
Klistra in special, 1 kopia, Spegla vertikalt, Förflytta halva antalet skaft i mönstret = 2.
Upprepa trampning.
Om man speglar uppknytningen horisontellt får man den andra effekten där diagonalerna
möts. Båda finns i det arkeologiska materialet. De finaste vikingatida tygerna har ofta en
mycket tätare varp än inslag, antalet varptrådar/rapport i varp är högre än i inslaget. Det
blir fler översolvningar än vad som visas här.
På nätsidorna


En jämförelse mellan spetskypert och diamantkypert
Korskypert och bruten-omkastad kypert – rita i bindningen
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
11
Avsnitt 4
Mer kypert – bruten, omgrupperad, skridande och vågformig
I detta avsnitt fortsätter vi att arbeta med kypert. Genom att flytta om trådar på olika sätt får
man nya varianter. I förra avsnittet gick vi igenom korskypert och bruten-omkastad kypert. Nu
ska vi se hur det blir om man bryter en kypert utan att kasta om den och hur man kan gruppera
om trådarna på olika sätt.
Bruten kypert
I en bruten kypert delar man in varptrådarna i grupper som sätts samman med skarp
anslutning. Ofta väljer man en batavia (= en kypertbindning på jämnt antal skaft med halva
trådantalet höjt och halva trådantalet sänkt), men även andra bindningar som innehåller en
motsatsrörelse kan användas. För bruten kypert finns en ”regel” hur man ska förflytta
grupperna i solvningen för att få en skarp anslutning. För att få det att fungera i
vävprogrammet har jag fått räkna om den.
Vi ska använda Klistra in special och förflytta de inklistrade kopiorna.
Regeln för förflyttning blir: halva skaftantalet + antalet trådar i gruppen -1.
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj fyra skaft och fyra trampor, markera sänkning och markera
WeavePoint standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Inredningar|Solvning|Rak.
4. Inredningar|Trampning|Rak.
5. Rita in en batavia i uppknytningen. Vi ska dela in bindningen i grupper om två trådar.
Förflyttningen blir då 2 + 2 - 1 = 3.
6. Markera de två första trådarna i solvningen. Kopiera.
7. Markera varptråd 3.
8. Klistra in special. Fyll resten. Förflytta 3. Granska. OK.
Ett annat exempel:
En 6-skafts batavia med
grupper om 3 ger en
förflyttning på 3 + 3 - 1 = 5.
Omgrupperad kypert
I en omgrupperad kypert delar man in varptrådarna i grupper, jämnt delbara med
rapporten (men inte halva rapporten). I varje grupp kastas varptrådarnas ordning om. Vi
gör två exempel.
Utgå från en kypert:
1. Välj Arkiv|Nytt. Välj 12 skaft och 12 trampor, markera
sänkning och markera WeavePoint standard färgpalett.
2. Utgå från Visa|Inredning.
3. Inredningar|Trampning|Rak
4. Inredningar|solvning, rita in en översolvning.
5. Rita in exemplets kypertuppknytning.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
12
I första exemplet gör vi grupper om 4 varptrådar. Genom att använda stödlinjer är det
lättare att hålla isär grupperna.
6. Inställningar|Rutnät. Använd stödlinjer 4 x 4. Välj ljust
grå linjer i rutnät och svarta stödlinjer.
7. Markera den första gruppen varptrådar i solvningen,
varptråd 1 – 4.
8. Kopiera. Klistra in special|Antal kopior 1, spegla
horisontellt. Förflytta 0.
9. Upprepa punkt 7 – 8 med de två följande grupperna.
10. Upprepa|Fyll mönstret.
Gör om exemplet men dela in solvningen
i grupper om 3 varptrådar.
Skridande kypert
En skridande inredning kan göras på två sätt. Den ena, som är vanlig i svenska vävböcker,
beskrivs här. Den andra finns på nätsidorna.
Utgå från en 8-skafts kypertuppknytning med korta flotteringar.
1. Solva de fem första trådarna enligt exemplet.
2. Markera de fem varptrådarna. Kopiera.
3. Markera följande tråd. Klistra in special|Antal kopior 7, Förflytta1
Här har vi konstruerat den utökade skridande solvningen med ett ojämnt antal trådar för
att varannan varptråd ska solvas på ojämna skaft, och varannan varptråd på ett jämnt skaft,
i den färdiga solvningen.
I vävböckerna är skridande kypert oftast konstruerad av ett jämnt antal trådar i varje grupp.
Gör enligt följande:
1. Sudda ut hela solvningen utom de fyra första trådarna. (Använd höger musknapp för
att sudda.)
2. Markera de fyra varptrådarna. Kopiera.
3. Markera följande tråd. Klistra in special|Antal kopior 7, spegla horisontellt, Förflytta 1.
(När man använder den funktionen, speglas alla kopiorna allt eftersom, i förhållande till
den föregående.)
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
13
Om man vill ha en spetssolvning suddar man i båda fallen bort de två sista varptrådarna –
annars kommer vändningen att omfatta för många trådar.
1. Verktyg|Spegla|Varp.
2. Jämför ”samma trampning som solvning” (Tromp as Writ) med en rak trampning och
en spetssolvning.
Vågformig kypert
Utgå från en 6-skafts liksidig kypert med två översolvningar.
1. Ställ pekaren på tråden och använd Inserttangenten för att dubbla, tredubbla, fyrdubbla
en del av trådarna i den första översolvningen.
2. Använd Delete för att ta bort några trådar ur den andra översolvningen. Det kan bli så
här:
Vågformig kypert med rak trampning.
Skridande kypert med trampning i spets.
På nätsidorna



Bruten kypert – när formeln ger ett för stort antal skaft.
Bilder på skridande kypert
Skridande kypert – ett annat sätt att rita.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
14
Avsnitt 5
Rita damastmönster
Många använder WeavePoint till att rita damastmönster. Man har den största nyttan av
programmet när man ritar mönster till dragrustning. Mönster som ska vävas i en harnesk är ett
fritt mönster, som inte är beroende av en mönstersolvning. Om man inte ska arbeta med
upprepningar ritar man det nästan lika fort för hand. Så vi begränsar oss till mönster för
dragrustning.
I WeavePoint Standard ritar man mönstret med mönstersolvning
och dragnota. Bottenskaften och deras uppknytning lämnar vi.
Vi börjar med att utgå från en mönstersolvning och använder
bara ett litet antal skaft för åskådlighetens skull. I en dragrustning
knyter man skaftet längst bak, skaft 1, till det första, högra,
draghandtaget. Man tänker i dragna, höjda stygn. Programmets
liftplan används som dragnota. För att åstadkomma detta börjar
vi med att göra en del inställningar:
1. Alternativ|Inställningar. Eller använd snabbknappen
2. Fliken Vävstol: Markera Liftplan och Höjning. Välj 15 skaft.
Fliken Skärmbild: Solvnotans placering ovanför
bindemönstret.
Fliken Positioner: Skaft 1 Uppe, Solvningen börjar till Höger,
Inslagsordningen börjar Nerifrån.
3. Rita in ett par översolvningar i mönstersolvningen.
4. Rita in mönstret till vänster (antingen i bindemönstret eller i
dragnotan). Se hur mönstret växer fram och upprepas.
5. Prova med Verktyg|Spegla, Solvning.
Bild 1. Fem solvningar som speglats. Bild 2
Bild 3
Genom att lägga till 5 skaft, infoga 9 varptrådar och dra ner spetsen kan man få ett mittparti. Bild 2 ovan.
Lägger man istället till 9 skaft, infogar 9 varptrådar kan man få ett mittparti som inte vänder i spets. Bild 3.
Använd Visa|Tyg för att visa en större del av mönstret. Om mönstret är så stort att det
inte ryms på skärmen, inte ens i minsta zoom, kan man använda Arkiv|Export|Spara tyg
som PNG-bild och få en bild av hela mönstret. Bilden öppnar man i ett bildprogram.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
15
Man kan lägga till bårder på sidorna och få en bild av hela sin väv. På så sätt kan man testa
olika proportioner.
Man kan rita såväl i bindemönstret som i dragnotan. I dragnotan kan man markera och
använda Kopiera, Klistra in, Klistra in special. Om man markerar ett område i dragnotan
och använder Delete så raderas det ritade. Om man markerar ett område på hela
dragnotans bredd så tas de inslagen bort. Med Insert och Delete lägger man till och tar bort
inslag.
Man kan skriva ut enbart liftplanen och använda som dragnota. Använd Skriv ut|Med
inredning.
Välj Antal varptrådar = 0.
Antal inslag = höjden på mönstret.
Om enbart Fyll i liftplan är markerat skrivs liftplanen ut med svart rutnät och svarta rutor.
Om även Fyll med siffror är markerat skrivs liftplanen ut med siffror.
I Inställningar|Rutnät kan man välja andra färger för rutnätet, t ex mörkt grå för att lättare
kunna räkna fyllda rutor. Genom att markera Använd stödlinjer och Alla stödlinjer kan
man dela in dragnotan. Välj Varptrådar 10, Inslag hela mönstrets höjd, Svarta eller Röda
Stödlinjer. Markera Använd rutnätets skärmfärger vid utskriften.
Hämta in en bild
Man kan hämta in bilder, sparade som bmp, till WeavePoint. Man ska då tänka
på att en pixel kommer att motsvara en ruta. Det är lätt att mönstren blir stora
och kräver många stygn. Varje färgad pixel i mönstret blir en fylld ruta, varje
vit ruta blir ofylld. Tulpanen till höger är 22 x 27 pixlar och används som ett
exempel.
1. Arkiv|Nytt. Markera Höjning.
2. Arkiv|Öppna. I Filformat väljer man
Bitmap-filer. Öppna bildfilen. Tulpanen
lägger sig längst ner till höger och är i en
enda färg.
3. Visa|Inredning. Tulpanen solvas på 22
skaft (så många skaft som bildens pixlar).
4. Gör alla val enligt punkt 2 i föregående
exempel. Men välj 30 skaft – vi vill ha
lite luft runt tulpanen!
5. Rita in solvning på de resterande skaften.
6. På bredden upprepar man tulpanen
genom att rita in fler översolvningar.
7. På höjden genom att markera tulpanen i
dragnotan och klistra in den en bit
ovanför den första.
8. Man kan förskjuta en tulpan. Markera
tulpanen – se till att markeringen täcker
hela dragnotans bredd.
9. Verktyg|Svepa runt Liftplan... Välj ett
antal steg, använd Granska och se hur
tulpanen hamnar i mönstret. Gör om valen tills tulpanen hamnar på ett bra ställe.
När man på det här sättet förskjuter mönstret i sidled ökas inte antalet skaft, men mönstret
blir mer varierat.
På nätsidorna

Att använda Modifiera för att rita mönster.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
16
Avsnitt 6
Smålandsväv – en praktisk tillämpning
Det kom en fråga från Gun Hallborg i Helsingborg: Kan man väva den smålandsväv som fanns i
Vävmagasinet 1991/3 med dragrustning istället för så som den är uppritad i tidningen på
traditionellt sätt. Hur får man fram mönstersolvningen och dragnotan? Vilken hjälp har man av
ett vävprogram? Jämför man inredningarna ser man att det traditionella sättet att inreda
smålandsväven är mycket genialt. Det går åt ett minimum med skaft och vävstolen behöver inte
någon extra utrustning. Har man däremot en vävstol med dragrustning kanske det är enklare att
använda den, istället för att ”göra om” vävstolen. Man väljer det som är mest praktiskt för
tillfället.
Först vill jag berätta att jag aldrig har vävt smålandsdräll, och att väva upphämta med
dragrustning har jag bara testat en gång för många år sedan. Det första man måste göra är
att få fram ett mönster som man sedan kan utveckla med en fullständig inredning. Jämför
damastmönstren i avsnitt 5 i ”Datorn i vävningen”.
Vävnadens mönster finns i de fyra mönsterskaften och i mönsterinslagens trampning. För
att bilderna inte ska bli för stora ritar jag ut mönstret utan de upprepningar som finns
angivna. Annars är ett datorprograms styrka att det är lätt att upprepa och få fram hela
vävnaden.
1. Arkiv|Nytt. Välj höjning eftersom vi ska komma fram till ett mönster vävt i
dragrustning. Antalet skaft har ingen betydelse, eftersom vi ska rita i Mönster. Markera
”Använd WeavePoint standard färgpalett”.
2. Visa|Mönster.
3. Rita in mönstersolvningen som ett mönster längst ner till höger i rutsystemet. Jag utgår
från beskrivningen i Vävmagasinet. Jag har ritat t.o.m mittstygnet, men inte tagit med
staden.
4. Visa|Inredning.
Nu ska trampningen ritas in. Programmet har redan analyserat hur de första fyra
inslagen ska trampas. Trampningen börjar på höger trampa, i beskrivningen börjar den
på vänster trampa. Börjar vi nu rita första inslaget på vänster trampa kommer inte
mönstret att bli likadant som i Vävmagasinets beskrivning. Enklast löser vi det genom
att spegelvända uppknytningen.
5. Verktyg|Uppknytning special, markera Spegla horisontellt. OK. Rita nu in
trampningen enligt beskrivningen från det första inslaget – rita alltså över det som
redan finns. Tänk på att de två mittersta tramporna är för tuskaften och de finns inte
med här. Jag har ritat fram till den lila randen och börjat direkt med mönstret. Här gör
jag ett par upprepningar för att man ska kunna se mönstret.
6. Om bindemönstret visas som
rutor ser det ut som om
mönsterbilden är ”tvärtom”.
Se på mönstret ”Som trådar med
konturer” (Alternativ|
Inställningar). Det är rätt, det är
inslagen som flotterar.
7. Rita in mönsterinslagens färger
och färglägg varpen ljust grå.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
17
8. För att få en dragnota för mönster går vi över till Liftplan och lägger solvnotan ovanför
mönstret. Inställningar|Vävstol: Liftplan och Skärmbild: Solvnotan ovanför
bindemönstret.
I mönstersolvningen motsvarar varje stygn två trådar som ska solvas dels i ett mönstersolv,
dels på två skaft för tuskaft. För varje drag skyttlas två mönsterinslag med tuskaft emellan.
När jag gör beskrivningar på det här sättet vill jag jämföra mitt resultat med
orginalbeskrivningen för att se att allt blivit rätt.
I WeavePoint Standard kan man inte rita ut både mönstersolvning och bottensolvning. Det
kan man i Complex Drafting. ”Utklippet” till vänster nedan är en bit upp i väven från
varptråd 1. Här är alla upprepningar utritade. I tidningen finns inte bindningen med så jag
fick rita upp den. Problemet är att man egentligen inte kan rita in en traditionell inredning
för en smålandsväv. Men det går att gå förbi, jag har en beskrivning av det på vår hemsida
(www m-e.se Beskrivningar och artiklar). Den följde jag och fick fram bindningen. Obs!
här börjar trampningen på höger trampa och tuskaftstramporna ligger till vänster. Det
beror på hur programmet analyserar mönstret. ”Utklippet” till höger nedan visar hur det
blev när jag vred WeavePoint-bilden ett kvarts varv. Man ser att bindningarna är lika.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
18
Bearbetning av mönstret
För att visa hela mönstret ritar jag nu ut hela solvningen med alla upprepningar, fram till
mitten. Det är enklare att rita och upprepa ett mönster när man arbetar med trampning och
uppknytning. Mönstersolvningen blev ganska besvärlig, så jag blev ombedd att göra en
variant med en enklare solvning.
Orginalmönstret har 206 stygn. Jag gjorde en förenklad solvning och försökte behålla
proportionerna mellan de längsgående ränderna – och hamnade på 205 stygn.
Trampningen är samma. Det går inte att kopiera uppknytningen – testa och se hur det blir.
När man granskar originalmönstret ser man att det består av tre effekter: varpkypert,
inslagskypert och en balanserad kypert. Jag ritade in dem i uppknytningen och placerade
dem så att mönstret skulle bli så likt det ursprungliga mönstret som möjligt. Jämför man
mönstren ser man att den nya varianten inte är lika livfull. Det gäller särskilt de bruna
partierna.
Jag fortsatte och ritade en 3:e variant, se nedan.
I den 3:e varianten utgick jag från de bruna partierna och ändrade en punkt i
bindemönstret. De bruna partierna liknar nu orginalets, men alla formerna har blivit lite
avrundade. Om man ser närmare på uppknytningen ser man att skaft 4 och 5 knyts upp på
samma sätt. Testa med Omforma|Analysera solvning för att se om antalet skaft kan
reduceras och hur solvningen då blir. Prova gärna att göra fler varianter.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
19
Avsnitt 7
Rosengång
I menyn Omforma finns kommandot Infoga parallellt. Det ger många användningsområden.
Bland annat till att rita rosengång, som detta kapitel handlar om. Rosengången bygger på att varje
inslag följs av ett inslag i en annan färg, som binder motsatt. Den är vanligtvis solvad i V-punkt,
med en gles varp, och inslagen slås ihop så att de täcker varpen. Traditionellt har den mönstrats
med bårder. Genom att variera trampning och färger kan man leka fram en mängd varianter.
Vi börjar med att rita ett mönster och tänker oss att de olikfärgade bårderna ligger mot
samma bottenfärg.
1.
2.
3.
4.
Välj Arkiv|Nytt. Välj fyra skaft och fyra trampor, markera sänkning.
Inredningar|Solvning|V-punkt.
Rita in en bataviauppknytning i uppknytningen. Batavia = liksidig kypert
Konstruera mönstret genom att rita i trampning och lägga in färger i inslagsordningen.
Detta blev mitt exempel
Färgvariation 1
Man kan fortsätta och rita olika ränder genom
hela väven. Eller också få fram varianter genom
att upprepa mönstret och ändra färgerna.
Mer variationer kan man göra efter att man lagt till motsatsinslagen. Jag fortsätter med
färgvariation 1 ovan. Ofta trampar man flera gånger på samma trampor för att få rätt höjd
på mönstret, se nästa sida.
5. För att dubblera inslagen: Omforma|Infoga parallellt, markera trampningen. Från
andra inslaget: Antal linjer 1, Avstånd 0, låt Färg vara omarkerat.
6. För att lägga till motsatstrampningen: Omforma|Infoga parallellt. Markera trampning
och infoga från andra inslaget: Antal linjer 1, Avstånd 2, bocka för Färg och välj färg på
motsatsinslaget. Det är den aktuella färgpaletten som visas. Jag valde en ljus bottenfärg.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
20
På bilden till vänster har alla
motsatsinslag samma färg.
Genom att ändra färg på en del
motsatsinslag får man fram nya
variationer. Bilden till höger.
Tuskaftsinslag mellan mönsterinslagen
Motsatsinslagen kan ersättas av tuskaft.
1. Utgå från det första mönstret.
2. Omforma|Infoga trampning, markera Infoga efter valt intervall, markera Tabby (tuskaft), Intervall 1, markera Färg och välj
färg på tuskaftinslaget. Valet Före lägger tuskaftstramporna till
höger, valet Efter lägger dem till vänster.
3. Rita in tuskaft på trampa 5 – 6 i uppknytningen.
För att få ett intryck av hur mönstret blir färdigvävt: Inställningar|
Mönster, markera Komprimering På och ange dubbelt så många
inslag som varptrådar per cm. Visa|tyg. Se skillnaden om man
väljer Tyg eller Tyg som garn, och använder Komprimering Av
eller På. Rosengång kan givetvis också solvas med V-punkt på 6
eller 8 skaft. Följ beskrivningen från början, men med fler än fyra
skaft.
Lenas rosengång
I min fasters provböcker från Väfskolan i
Borås (1929 – 1930) finns exempel på mer
utvecklade solvningar. Där finns också en
mönsterritning till en rosengång. På ett
kartongark finns hennes provväv uppsatt. Jag
ritade in mönstret i WeavePoint för att få
fram inredningen och till sist jämförde jag
resultatet med provväven. En fullständig
beskrivning hur jag gått till väga finns på
nätsidorna.
Jag började med att rita av mönstret och räknade med att lägga in de röda inslagen som
motsatsinslag. Tuskafts- och kypertränderna ritades inte in. Varpen hade jag röd till att
börja med för att lättare se mönstret. Bild 1.
Mönstret tredubblades i höjd och kypertränderna infogades. Innan jag lade in de röda
motsatsinslagen bytte jag färg på varpen till ljust grått. Därefter infogade jag
tuskaftsränderna och bytte färg på en del av motsatsinslagen. Bild 2.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
21
När jag kontrollerade resultatet stämmer det med mönsterritningen men inte med
tygprovet. Så vad är fel? När man tittar närmare på provväven ser man att provet är vävt på
en ”vanlig” V-solvning. Kanske det var en väv man hade uppsatt och så vävde Lena sitt
prov i den uppsättningen.
Efter att ha gjort om den till en ”vanlig” V-punkt stämde det ändå inte. Färgerna ligger
tvärtom, man ser baksidan. Det beror på att Lena har ritat med höjning, det gjorde man på
Väfskolan på den tiden. När jag vände uppknytningen stämde alla bårder utom den svarta.
Lena har trampat lite annorlunda. Till slut blev det samma utseende. Bild 3.
Slutsats – lita aldrig fullt ut på att en beskrivning och ett prov stämmer överens.
Bild 1
Bild 2
Bild 3
På nätsidorna


Fullständig beskrivning av Lenas rosengång
Mönstret finns att hämta i wpo- och wif-format.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
22
Avsnitt 8
– att utveckla ett partimönster
I två avsnitt ska vi gå igenom en av de två funktioner som finns i programmet för att utveckla ett
partimönster. Med Partimönster 2 ersätter man de fyllda och ofyllda rutorna i partimönstret med
olika bindningar. Antingen med de bindningar som finns i programmets bibliotek, eller med
sådana man ritar själv. Vad som skiljer de två funktionerna Partimönster 1 och 2 åt finns
beskrivet på www.m-e.se, under Artiklar och beskrivningar.
I detta första avsnitt går vi igenom bindningar där inslaget har endast en färg, i nästa avsnitt tar
jag upp bindningar där mönstret bildas genom att man använder två inslag av olika färg, t.ex.
taquete och kuvikas.
Man kan använda programmet till att planera hela den väv man tänkt att väva, med bårder
och mittparti. Här är ett exempel. Ur det här mönstret tar vi ut en liten bit och utvecklar
det vidare.
1. Rita upp detaljen av partimönstret till vänster och spara det.
2. Omforma|Partimönster_2. Välj från Biblioteket. Klicka på den lilla pilen vid sidan för
att fälla ner rullgardinsmenyn.
3. Vi börjar att titta på kypert. Välj först en relativt låg zoom för att kunna se hela
mönstret. Välj Kypert 3/1. Granska. Välj en annan kypert. Granska. (Vänta med rutig
kypert). Titta också på hur det blir med korskypert och satin. Alla binderapporterna är
tecknade så att det blir skarp anslutning.
Två exempel där solvning och trampning blir samma. Väv en duk i den ena effekten, knyt
om tramporna och väv en duk till i den andra:
Kypert 3/2
Satin 5 skaft, skridningstal 2
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
23
Utgå från partimönstret och välj Rutig kypert nr 1. Här blir det inte skarp anslutning. För
att få skarp anslutning tar man bort – eller lägger till – en varptråd i varje partiskarv, både i
varp och inslag. Använd Delete och Insert.
För att få en bra trampordning tog jag bort inslag i början av rapporterna och började med
inslag 1. Därefter fick programmet analysera trampningen. I solvningen tog jag bort i slutet
av partierna. För det här finns inga regler, man lär sig genom erfarenhet hur programmet
arbetar. Det är bra att bara arbeta med en rapport av mönstret.
Kom ihåg att ta bort och lägga till även i början eller slutet av mönstret, annars blir det fel
när rapporten upprepas.
Exempel med bortagna trådar och inslag enligt
beskrivningen ovan, innan trampningen är
analyserad. Använd Omforma|Analysera
trampning för att se hur det blir.
Exempel med tillagda trådar. Solvningen och
trampningen blir bra när man lägger till i
början av partierna i solvning och i slutet av
rapporterna i trampningen.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
24
Man kan rita egna binderapporter eller utgå från bibliotekets och rita om dem. (De
ändringar man gör påverkar inte innehållet i biblioteket).
1. Öppna det sparade partimönstret.
2. Partimönster 2. Välj i biblioteket – Panama.
3. Rita om den högra rutan så att det blir en kypert.
Testa att rita in kyperten på olika
sätt och använd Granska för att
hitta bästa anslutning.
Genom att gå vidare med solvning och
trampning kan man t.ex. få det här
resultatet.
På nätsidorna

Ett exempel från Lenas analyspärm, 6-sk satin kombinerat med en tuskaft.
Här fungerade det inte med partimönster 2. Jag använde funktionen Lägga över.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
25
Avsnitt 9
– att utveckla ett partimönster (forts)
I förra avsnittet utvecklade vi ett partimönster på olika sätt med funktionen Partimönster 2. Vi
använde bindningar där mönstret framträder genom att de olika partierna binder antingen i varpeller inslagseffekt – eller består av olika bindningar. I det här avsnittet fortsätter vi att använda
Partimönster 2 och använder några binderapporter som ger bindningar där mönstret framträder
genom att man har olika färg på inslagen.
Vi börjar med taquete och samitum. Här väver man med två varpar som har olika funktion,
och med minst två olika alternerande inslag. Bindevarpen binder inslagen i tuskaft
(taquete) eller 3-skaftskypert (samitum). Innervarpen har till uppgift att bestämma på
vilken sida av vävnaden som inslaget syns. Samtidigt förlänger den flotteringarna.
Innervarpen täcks helt av inslagen och tyget får en slät, inslagsdominerad yta.
Jag tar ett partimönster med tre partier som utgångspunkt.
Här visas två rapporter, i fortsättningen visas bara en rapport.
Taquete
1. Rita upp partimönstret bredvid och spara det.
2. Omforma|Partimönster 2. Välj Taquete från Biblioteket.
3. Bindemönstret visas helt i rött. En taquete vävs med två alternativa inslag i olika färg.
Lägg in t.ex. en blå färg på vartannat inslag: Lägg in blått på inslag 1, markera inslag 1
och 2, Ctrl+R (=Upprepa), Fyll resten.
4. Alla jämna varptrådar är innervarp, gör dem ljust grå. Se på mönstret med Som Trådar
med konturer. Se hur innervarpen styr mönstret. Spara.
Röda prickar på blå botten görs på två sätt:
5. a.) Byt ordning på inslagen. Ta bort det första blå inslaget i färgordningen genom att
ställa pekaren på inslag 1 i färgordning och trycka Delete.
b.) Verktyg|Negativ uppknytning. Det visar baksidan.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
26
Samitum
1. Öppna partimönstret igen.
2. Välj samitum från biblioteket och lägg in färger på samma sätt som för taquete. Även
här är alla jämna varptrådar innervarp. En förenkling är att göra enligt följande: Arkiv|
Hämta delar från det sparade taquetemönstret. Hämta Varpfärger, Inslagsfärger och
Palett.
3. Se på mönstret med Trådar med konturer, vi ser baksidan! (Bilden till vänster nedan.)
Förklaringen är att alla binderapporter är ritade för att det ska bli rätt när man använder
höjning i det mönster man ritar – dvs att fylld ruta betecknar en höjd varptråd enligt
internationell standard.
4. Verktyg|Negativ uppknytning visar mönstrets andra sida (Bilden till höger nedan.).
Kyperten har vänsterdiagonal.
Vill man ha en högerdiagonal kan man göra på två sätt:
5. a) Verktyg|Vända varpordning. Solvningen ändras.
b) Verktyg|Uppknytning special och markera Spegla horisontellt. Uppknytningen
ändras.
Vill man ha röda prickar mot en blå botten byter man ordning på inslagen.
Av exemplen med taquete och samitum ser vi att taqueten är liksidig medan samitum är
oliksidig.
Kuvikas
I kuvikas bildar det ena inslagssystemet tillsammans med varpen en bottenväv, oftast
tuskaft, det andra inslagssystemet flotterar omväxlande på rätsidan och avigsidan och bildar
mönstret. Man väver ofta efter ett drällmönster/partimönster. För att inte flotteringarna
ska bli för långa får vissa av varptrådarna fungera som avbindetrådar.
I biblioteket finns fyra olika binderapporter som kallas kuvikas. Bottenbindningen är
tuskaft. Flotteringarna binds också av i tuskaft av varannan varptråd. Det är ordningen på
mönsterinslagen som varieras. I Amerika går kuvikas ofta under namnet ”Summer &
Winter”.
1.
2.
3.
4.
Utgå från ett partimönster, t.ex exemplet bredvid.
Partimönster 2. Välj Kuvikas.
Färgsätt vartannat inslag ljust grått (tuskaften).
Testa övriga kuvikasvarianter.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
27
Kuvikas
Kuvikas birdseye
I Biblioteket finns dessutom kuvikasvarianterna ”utan tuskaftsinslag”, se detaljbilder ovan.
Om man använder dem får man ingen riktig bindning. De binderapporterna kan vara
användbara på två sätt: Det ena är att genom att välja dem ser man – utan att ändra
inslagsfärger – hur mönstret ser ut med de olika varianterna. Det andra är att en utskrift av
trampordningen kan bli tydligare utan tuskaftsinslagen, man vet ju ändå att man ska trampa
tuskaft för vartannat inslag.
På nätsidorna


Att konstruera en dubbeltrampning till taquete-exemplet.
Om Dimai
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
28
Avsnitt 10
– att konstruera en dubbelväv
I seriens två sista avsnitt ska vi se på vilka möjligheter man har att konstruera dubbelväv. I det
här första avsnittet använder vi den funktion som finns att från ett partimönster helt automatiskt
konstruera en dubbelväv. Då kan man arbeta med lager där fördelningen är 1/1.
I nästa avsnitt konstruerar vi dubbelväv med andra förhållanden mellan lagren.
Vi utgår från ett partimönster på två partier.
1. Rita upp två rapporter av partimönstret.
2. Omforma|Partimönster 2. Rapportstorlek 2 varptrådar och 2 inslag.
Rita in tuskaftsrapporter.
3. Klicka på konstruera dubbelväv... Markera Rita första lagret från: Tråd 1,
Inslag 1. OK.
4. Programmet har konstruerat de binderapporter som ger en
dubbel tuskaft. Varje ruta i partimönstret blir en
tuskaftsrapport i båda lagren. OK.
5. För att visa dubbelväven: Inredningar|Varpfärger ab,
Inslagsfärger AB.
6. Alternativ|Inställningar|Skärmbild, Som trådar med konturer.
Det här ger inte skarp anslutning mellan partierna. Hur man
kommer fram till det visas på nätsidorna. Har man fler än
två partier kan man inte få skarp anslutning.
Man kan använda färgeffekter i det ena lagret...
1. Öppna dubbelväven med tuskaft i båda lagren.
2. Verktyg|Reducera till en rapport.
3. Infoga fyra trådar i början av mönstret så att båda partierna består av 16 trådar och
inslag.
4. I den ljusa tuskaften ska vi lägga in en färgeffekt. 2 vita, 2 röda ger ett tuppfjät.
... välja bland andra binderapporter i biblioteket...
Kypert 2/1 ger 3-skafts varpkypert i ena lagret och 3-skafts inslagskypert i det andra.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
29
... eller rita egna.
Panama i det ena lagret och tuskaft i det andra.
Välj Panama och ersätt binderapporten i den
vänstra rutan med tuskaft. Mörkgrått och svart
är ersatt med två röda färger med större
ljushetssteg mellan.
Programmet ger möjlighet att snabbt prova
olika kombinationer av bindningar och färger.
När man testar att lägga ihop olika
kombinationer ser man att alla kombinationer
inte blir enkla att solva och trampa. Se vidare
på nätsidorna: datorn.m-e.se.
Vi konstruerar en väv
Väven består av två lager tuskaft som ska bindas ihop tvärs över så att
det bildas fickor. Partimönstret består av bara ett parti. (Man kan inte
välja enbart 1 skaft och 1 trampa.)
1. Följ punkt 2 - 6 i första exemplet. Under punkt 6, se till att Använd rutmönster i
mönsterläge är omarkerat. Då gäller valet Som trådar med konturer även i Mönsterläge.
Nu har vi två lager tuskaft, ett övre svart och ett undre vitt.
2. Visa|Mönster (eller använd D-tangent). Mönstret reduceras till en rapport.
3. Redigera|Upprepa (Ctrl+R). Avmarkera Fyll mönstret. Markera Inslag. I rutan Kopior,
avmarkera Fyll resten och välj 9 kopior. OK.
4. För att lättare se vilka inslag som ska användas för att binda ihop lagren – byt färg på
inslagen 13 – 20. Använd t.ex. rött.
5. Ändra bindningen på inslagen till tuskaft.
6. Gå tillbaka till Inredning. (Visa|Inredning eller D-tangenten.)
7. Upprepa solvningen till 5 rapporter.
Man kan väva direkt efter det här, men om man granskar bindningen så kan man se att det
blir en skarpare anslutning om man gör enligt följande: Ta bort inslag 13. För att få samma
anslutning efter sammanbindningen tar man också bort inslag 20. Bilden till vänster.
Det kan vara snyggt att det översta lagret råder över det undre. Ta bort den första
varptråden. Det går att binda lagren på olika sätt, se blått resp, rött inslag. Antingen kan
man göra sammanvävda fållar, eller en ”ficka” mitt i väven för till exempel fack till
tidningar. Bilden till höger.
På nätsidorna

Dubbelväv med en bättre anslutning
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
30
Avsnitt 11
Två halsdukar i dubbelväv
Detta blir det sista avsnittet i serien Datorn i vävningen. Tidigare har jag främst beskrivit hur olika
kommandon fungerar, det har varit en teoretisk genomgång för att visa på möjligheterna. Men vad kan
man använda programmet rent konkret till? I avsnitt VI (1/07) fanns det en praktisk tillämpning – hur
förändrar man uppsättningen av en smålandsväv från den traditionella, till att väva den med dragrustning.
Det här avsnittet blir en berättelse hur jag kom fram till halsdukarna på bilden på omslaget.
I förra avsnittet tog vi upp hur man konstruerar dubbelväv. Den funktion som finns i
programmet lägger lagren 1/1. Vill man ha en annan fördelning får man ta andra vägar.
När jag funderade på bindningsexempel till det här avsnittet kom halsdukarna till.
Förutsättningen för mitt vävprojekt var alltså att jag skulle använda en dubbelväv där lagren
var fördelade på annat sätt än 1/1 och ett enkelt mönster i två partier. En halsduk var ett
lagom projekt.
Det ena lagret skulle vara i en lagom täthet till en mjuk halsduk, det andra skulle vara glest.
Jag ville använda olika bindningar i lagren. För att hålla nere skaftantalet valde jag att arbeta
med en 3-sk kypert i det täta lagret och tuskaft i det glesa. Det blir ändå 10 skaft om
mönstret består av 2 partier.
Först tänkte jag mig förhållandet 2/1 mellan lagren. Det gav en ganska komplicerad
solvning och trampning. Den hade jag inte lust att väva. Så jag gick vidare med förhållandet
3/1. Det var ju ett verkligt glest lager jag ville ha! Arbetssättet jag beskriver här kan
användas för vilka förhållanden som helst mellan lagren.
Har man 1 tråd i det ena lagret finns det ett annat sätt – det beskriver jag på nätsidorna:.
1. Arkiv|Nytt. Välj 10 skaft och 10 trampor.
2. Inställningar|Trådar med konturer för att bättre se hur trådarna och lagren lägger sig.
Rutnät 8 varptrådar och 8 inslag.
3. Färgordningar: Varp: 3 trådar Färg 2, 1 tråd Färg 0. Upprepa. Inslag: 3 trådar Färg 3, 1
tråd Färg 1. Olika grå och vita färger på varp och inslag gör att man bättre ser
bindningen.
4. Rita in kypert på de grå trådarna på skaft 1-3 och tuskaft på de vita trådarna på skaft
4-5. Upprepa så att det finns 3 rapporter.
5. Solvningen till parti 2 ser likadan ut som för parti 1, men ska ligga på skaft 6-10.
Markera den sista rapporten, Kopiera (Ctrl+C), markera varptråden efter kopian,
Klistra in special (Ctrl+W), 1 kopia, förflytta 5. Upprepa så att det finns 3 rapporter
även för parti 2.
6. Verktyg|Tromp as Writ|Solvning till trampning.
Här är endast två rapporter per parti utritade.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
31
Nu har vi kommit till uppknytningen...
Använd Rutnät, Alla stödlinjer 5 x 5 för att dela in uppknytningen i 5 x 5
rutor. Skaften 1-3 och 6-8 hör ihop med motsvarande trampor och ska
knytas som kypert (varpkypert). Skaften 4-5 och 9-10 ska knytas som
tuskaft med motsvarande trampor. De vita partierna är där man lägger in
kypert (svart) och tuskaft (mörkgrått).
Genom att sänka (markera) eller höja (omarkerat) de ljusgrå partierna lägger
man de olika lagren över eller under varandra. Om man sänker alla skaften
som de grå kypertvarptrådarna är solvade på för tramporna för de vita
tuskaftsinslagen så får man två separata lager. Det grå under glesa vita. Här
markerat med blått.
Man kan helt enkelt prova sig fram genom att fylla och sudda i de områdena
i uppknytningen utan att fundera så mycket över vad som ska ligga under
eller över. Man ser ju resultatet i bindemönstret direkt. Denna uppknytning
gav ett rutigt mönster. Det var den jag använde.
Bilden till vänster visar reultatet. Jag tyckte inte det var snyggt att de glesa partierna började
och slutade olika. Därför jag bort en tuskaftsvarptråd och ett tuskaftsinslag i slutet på varje
parti. För mig är det enklare att börja trampa för varje parti på en yttre trampa. Verktyg|
Byta trampor, 6 och 10, 7 och 9. Bilden till höger.
Med den här lösningen vävde jag den första halsduken.
Men eftersom det är ganska stora partier där den
glesa tuskaftsbindningen ligger löst ovanpå (eller
under) den tätare bottnen så är det en ömtålig väv.
Jag band därför ner tuskaften mot det andra lagret
och lät det tätare lagret gå upp binda fast varannan
varptråd och vartannat inslag av det glesa lagret. Jag
ritade direkt i bindemönstret och testade olika sätt.
Klicka för att sänka en varptråd och högerklicka för
att höja.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
32
Efter att ha bytt ut några trampsnören började jag väva. Jag kollade baksidan – och
upptäckte min miss! Där band det inte, jag hade glömt att kolla baksidan när jag ritade.
Tillbaka till datorn: Med verktyg|Negativ uppknytning ser man baksidan. Då kunde jag
binda samman lagren även på baksidan. Och så tillbaka till framsidan genom Negativ
uppknytning. Nu blev det rätt. Även i vävstolen.
Ändringar i uppknytningen: Grått: Ändra till höjning. Blått: Ändra till
sänkning. 8 trampsnören ändrades.
Det blir inte alltid så som det ser ut i bindemönstret:
I bindemönstret på ritningen ligger trådarna i det glesa lagret jämnt fördelade över ytan.
Men i verkligheten ligger de nedbundna trådarna på framsidan förskjutna mot de obundna
trådarna. Så är det inte på baksidan, där ligger de mer jämnt fördelade.
Jag gjorde några försök att hitta andra punkter binda ner trådarna, men det gick inte. Det är
varpeffekt på ena sidan av tyget och inslagseffekt på den andra. Jämför man med
bindemönstren ser man att på framsidan kan de vita bundna inslagstrådarna glida neråt
under de grå varptrådarna och de obundna har en bindepunkt under sig, som kan få dem
att röra sig uppåt. De vita bundna varptrådarna kan på motsvarande sätt röra sig åt vänster
medan de obundna inte tvingas åt något håll. På baksidan råder inte samma förhållande.
På nätsidorna

En annan metod att rita dubbelväv.
Datorn i vävningen © Martinsson & Eriksson 2008
33