Transcript LUTHERSKT FÖRSAMLINGSBLAD

Jultidning
2013
LUTHERSKT FÖRSAMLINGSBLAD
PG
aul
erhardt
(1607 – 1676)
Lutherdomens store psalmförfattare
Den store tröstaren
”Om Gud är på min sida, Vem kan
mig stå emot…” Psalmen, nr. 409 i
Lova Herren, framhåller vad som
är så utmärkande för en av lutherdomens störste psalmförfattare
– Paul Gerhardt, född år 1607 i
Gräfenhainichen, en liten stad 25
km sydväst om Wittenberg, död
1676 i Lübben, sydost om Berlin,
där han då var kyrkoherde i en liten landsortsförsamling.
Paul Gerhardts liv blev ett liv
kantat av många och svåra prövningar. Ändock strålar genom
svårigheterna en sällsam tro och
förtröstan från hans psalmer:
Så hav tröst och ett glatt sinne,
du min själ, som ängslig går!
All din sorg därvid försvinne;
Ingen nöd dig skada får.
Dina synders myckenhet
emot Guds barmhärtighet
kan ej liknas, icke nämnas:
På dig vill han aldrig hämnas.
(Lova Herren 481:4)
Vore världen av vår Herre
tusen gånger större gjord,
och dess synder, större, smärre,
uti tankar, verk och ord,
vore av dig alla slätt
övade på många sätt,
kunde dock Guds nåd ej stäckas
och hans kärlekseld ej släckas.
(1937 års psalmbok 362)
När Paul Gerhardt var tolv år gammal dog hans far och två år senare
hans mor, efterlämnande fyra föräldralösa barn. Syskonen placerades ut i olika familjer, och Paul
fick börja i en sträng klosterskola i
Grimma, där hans äldre bror också var elev. 21 år gammal kom så
Paul till Wittenberg, där han studerade teologi vid universitetet.
Vid sidan om studierna läste han
också Luthers och Arndts skrifter,
och fördjupades och befästes i sin
lutherska trosåskådning.
Staden Wittenberg, där Luther
1517 spikade upp sina 95 teser
och reformationen tog sin början,
kom att under mer än 100 år få en
oerhörd betydelse för reformationsverkets befästande. För att få
studera vid universitetet där måste
man med ed förplikta sig att hålla
fast vid den Augsburgska bekännelsen, och här fick många framstående präster och teologer sin
utbildning, bland dem alltså Paul
Gerhardt.
kyrkan. Den kejserlige härföraren Tilly som under fruktansvärda grymheter i grund hade
ödelagt den protestantiska staden
Magdeburg, härjade nu i Sachsen
och närmade sig Wittenberg.
Men den 3 september 1631 lät den
svenske kungen Gustav II Adolf,
när han var på väg till Breitenfeld,
sina trupper paradera genom
Wittenberg, en genommarsch som
tog tre dagar. Vid stadens rådhus
hade stadens ledande män, borgare, råd, präster, professorer och
studenter samlats. Under folkets
jubel hälsade man ”snökonungen
från Norden” som en befriare.
Men det rådde stor oro i Europa.
Det trettioåriga kriget rasade och
bland de krigförande länderna
fanns också Sverige. Kriget var
väl orsakat av en del politiska
förvecklingar, men uppfattades
också som ett religionskrig mellan
protestanter och katoliker, där den
tysk-romerske kejsaren ville ta tillbaka makten över de tyska stater
som anslutit sig till reformationen.
Kungens svarstal till wittenbergarna vid detta tillfälle finns bevarat,
och löd helt kort:
I början av 1630-talet var situationen hotande för den evangeliska
”Mina herrar! Från Eder och från
denna plats har evangeliets ljus kom-
Gustav II Adolf
3
Något om reformationen
Utdrag ur ett föredrag Att vara Lutheran av Jan Bygstad
Återupptäckten
Det som reformationen handlar
om, är återupptäckten av evangelium. Och när det ser ut som om
denna återupptäckt av evangelium
alltid är hotad, så hänger det samman med att evangelium djupast
sett är något, som Nya Testamentet
säger: Vad intet öga sett, intet öra
har hört och som inte har uppkommit i någon människas hjärta. Det
är det som Gud har uppenbarat,
för det är något som inte kommer
från människor och som inte svarar till vad människan, efter sin naturliga religiositet, tänker. Överallt
där människans naturliga religiositet gör sig gällande, där yttrar
det sig alltid som fiendskap just
mot evangelium. Och det är den
naturliga människans fiendskap
mot evangelium som också är det
största och djupaste hotet mot den
evangelisk-lutherska tron och bekännelsen.
Reformationen handlar alltså om
en återupptäckt av evangelium.
Och denna återupptäckt av evangelium springer fram ur en mans
kamp med Gud. Vi har väl alla
både hört och läst en del av Martin
Luthers samvetskamp innan han
nådde till ett klargörande genom
arbetet med Romarbrevet.
Man har anklagat den lutherska
kyrkan för att den i så hög grad
vilar på en mans kamp med Gud.
På detta tror jag vi med frimodighet kan svara att när vi ser på den
bibliska historien så har alla storverk Gud har gjort, som vi kan läsa
om i Den Heliga Skrift, börjat med
att Gud har fått tag i en enskild
människa. Det gäller en Abraham,
det gäller en Moses, det gäller en
Gideon, det gäller en Jesaja, ja vi
kan fortsätta… När Gud har fått
tag i en enskild människa så har
det blivit utgångspunkten för
Guds historiska gärningar. Så har
det också varit med reformationsverket.
En enda huvudsak
När Martin Luther kämpade sin
ensamma kamp med Gud, så
handlar denna kamp djupast sett
om en enda huvudsak och det är
frågan om frälsningsvisshet: Hur
kan jag veta att jag står i nåd hos
Gud – hur kan jag vara säker på att
jag har en nådig Gud och inte en
vred Gud. Och just i kampen runt
detta spörsmål rör sig den teologi
Martin Luther hade lärt och var
uppväxt med. Från denna teologi
utgick också de råd hans själasörjare gav honom – men det kunde
inte hjälpa honom.
dens teologer talade om ångern så
sa de att det finns två slags ånger:
ånger av kärlek till Gud och den
ånger som är av fruktan för Gud.
Den sista var ingen ånger som var
god nog om man ville uppnå syndernas förlåtelse. Den rätta ångern
var den ånger som endast hade sin
grund i kärleken till Gud. Och så
strävade Luther med detta enda
att få sitt hjärta till att älska Gud.
Detta lyckades han inte med, för
han fruktade så oerhört för Guds
dom och vrede. Det är denna Guds
vrede som ständigt driver Luther
till att göra mer och mer allvarlig
Den katolska kyrkans
botlära
Allt det Martin Luther hade lärt
det hängde samman med den katolska läran om boten. Och den
katolska botläran består av tre
huvuddelar:
• För det första, en sann bot börjar med en rätt ånger.
• För det andra kommer munnens bekännelse.
• För det tredje att man ska
gottgöra för de synder man
har gjort.
Detta är en summering av den
katolska botläran, och den är formulerad så tidigt som hos kyrkofadern Tertullianus (cirka 160-220
e. Kr., teolog, författare, apologet,
kyrkofader)
Det hela börjar alltså med en rätt
ånger. Det var det som var Luthers
oupphörliga förtvivlan. Han kunde inte ångra rätt. Och när de katolska teologerna eller medelti-
”... Guds vrede driver honom ständigt in
i djupare ångest och förtvivlan.”
bot. Och denna Guds vrede driver
honom ständigt in i djupare ångest
och förtvivlan. Han kan inte ångra
av kärlek till Gud för han fruktar
Gud och han är i den djupaste
ångest inför honom. Att syndernas
förlåtelse på detta sätt görs beroende av att ångern blir riktig, det
är något som omöjliggör all frälsningsvisshet. För det är så att om
frälsningsvissheten grundar sig på
något i våra egna hjärtan, om den
grundar sig på något i vårt eget liv,
något som vi skall vara eller göra,
kommer den alltid att vila på något
osäkert. Då kommer det aldrig att
vara något som är hållbart och som
9
ropa om nåd och be om förlåtelse.
Det hjälpte emellertid inte, utan
jag kände skuldbördan fortfarande trycka mitt samvete. Jag var
mycket olycklig. I min själ rådde
en dov förtvivlan, och jag fruktade
i högsta grad, att Guds Ande blivit
så bedrövad, att han för evigt vikit
ifrån mig.
Ja, där satt jag i min ensamhet och
mediterade i den tidiga morgonstunden. Jag läste också Guds ord.
Där talades det om förlossningen
i Jesu död och om syndens borttagande på Golgata, då Frälsaren
hängde på korset. Det är mera än
40 år sen jag först genom Guds nåd
fick med själens öga syn på den
saken. Sen dess har jag knappast
tvivlat på den sanningen. Mycket
ofta har jag däremot fruktat, att jag
kanske stod utanför och aldrig på
rätt sätt tagit emot, aldrig kommit
till en sann och levande tro utan
blott varit en skrymtare och en död
gren i vinträdet. Men, som sagt,
på själva läran om syndens borttagande inför Gud genom Kristi död
har jag knappast tvivlat sen den
januarikväll år 1902, då jag först
fick syn på den saken. På många
andra punkter ha tvivel anfäktat
mig, tvivel så svåra, att om de hade
haft grund, så skulle även tron på
försoningen i Kristus slagits totalt
i spillror.
Och där jag nu en mulen julimorgon satt i min nöd och mitt elände
och var rent förtvivlad över min
synd, tyckte jag mig inte betvivla
förlossningen i Kristus. Nej, sade
jag för mig själv, det är inte något
fel med Kristi verk, men så som jag
handlat, så har jag nu ingen som
helst nytta därav. Jag har ju ställt
mig själv utanför, och synden ligger som en odräglig börda på mitt
samvete; den kommer att trycka
mig ned i helvetet; jag är alldeles
förlorad, räddningslöst förlorad.
Mellan Kristineberg
och Fridhemsplan
Till mitt arbete måste jag gå. Uppe
i kiosken vid spårvagnshållplatsen köpte jag efter gammal vana
dagens tidning. För medpassagerarna såg det nog ut som om jag i
likhet med dem läste i en tidning,
men det gjorde jag inte, det kunde
jag helt enkelt inte. Jag kunde inte
låta bli att tänka på min synd. Den
var ”inför mig”, som David säger.
Vi hade passerat Kristineberg och
närmade oss Fridhemsplan. Jag
satt och tänkte, att det skulle varit
bra, om synden hade borttagits så
fullkomligt och radikalt, att den
helt enkelt inte vidare hade funnits
till. Precis i det ögonblicket inträffade något. Det kom först ett och
sen ännu ett bibelord i mitt minne.
Det var dessa två: ”Jag utplånar
dina överträdelser såsom ett moln och
dina synder såsom en dimma. Vänd
dig till mig, ty jag förlossar dig”, Jes.
44: 22; ”Jag, jag är den som utplånar
dina överträdelser för min egen skull,
och dina synder kommer jag icke mer
ihåg”, Jes. 43:25. Och så var det
gjort – bördan försvann från mitt
samvete, som åter var gott och fritt
och rent. Jag rent av kände, att
synden verkligen är borttagen. På
nytt insåg jag, att det som skedde
i Kristi död är nog och att synden
då blev så verkligt och radikalt utplånad, att den inte vidare finns.
Jag insåg även, att ”alltsammans är
av Gud, som har försonat oss med sig
genom Kristus”, 2 Kor. 5:18.
Va d h a d e n u s k e t t m e l l a n
Kristineberg och Fridhemsplan
denna julimorgon, ty något hade
uppenbarligen ägt rum. Jag steg
ju på spårvagnen ute i Smedslätten
med en tung syndabörda på mitt
samvete och utan både hopp och
frid, och nu steg jag av vagnen och
var kvitt hela bördan och kände
en sådan glädje och frid, att jag
tyckte platsen hade ett rent symboliskt namn – Fridhemsplan –,
ty nu hade jag frid, och jag visste,
att jag hade ett himmelskt hem hos
Gud Fader och att jag var älskad av
honom och väntad. Ja, vad hade
väl skett?
Jo, synden hade blivit borttagen
från mitt samvete, och det hade
Gud gjort genom sitt heliga ord,
genom två bibelord, som djupast
sett talade om den förlossning, det
Kungsholmen
Kristineberg
Fridhemsplan
13
Inget annat evangelium
Daniel Preus är präst i den amerikanska lutherska kyrkan Missourisynoden. Artikeln utgör en förkortad
version av ett föredrag han höll i Bergen, Norge, den 7 juli 2013.
När Jesus stod inför rätta vid
Pontius Pilatus domstol ställde
Pilatus en fråga till honom. Vi
minns alla händelsen, som finns
beskriven i Johannesevangeliet.
”Vad är sanning?” frågade Pilatus
(Joh. 18:38). Jesus svarade inte på
frågan. Pilatus hade dessförinnan
ställt tre frågor till Jesus: ”Är du
judarnas konung?”, ”Vad har du
gjort?” och ”Du är alltså en konung?”. Och Jesus hade besvarat
dem alla. Men så ställde Pilatus
en fjärde fråga: ”Vad är sanning?”
Och den frågan besvarade Jesus
inte. Varför inte? Det är ju verkligen en mycket viktig fråga. Kunde
inte Jesus ha sagt Pilatus att sanningen finns i Guds Heliga Ord,
i Skrifterna? Kunde inte Jesus ha
sagt som han en gång gjort tidigare då han sade till sina lärjungar:
”Jag är vägen och sanningen och
livet”? Varför besvarade han inte
Pilatus fråga?
vara sant för mig. Du har din sanning, jag min. Och kom inte och
säg att din sanning är bättre än
min. Denna flexibla idé om sanning möjliggjorde den märkliga
framgången för en sådan bok och
film som Da Vinci-koden. Fastän
boken och filmen är påhittade och
fastän deras viktigaste påståenden
inte kan bekräftas av fakta eller
dokumenteras av historiska källor,
väljer ändå många människor att
tro att uppgifterna är sanna.
Jesus kom för
att vittna om
sanningen
Men vi som följer Jesus instämmer i hans svar på Pilatus tredje
fråga, ”Är du alltså en konung?”
Jesus sade: “Du säger själv att jag
är en konung. Ja, för att vittna
om sanningen är jag född, och
därför har jag
kommit till
världen. Var
och en som
är av sanninAtt placera Jegen lyssnar
sus tillsammans med
till min röst”
andra gudar ... är ett
(Joh. 18:37).
Jag tror att vi alla
vet varför Jesus
inte besvarade
Pilatus fråga.
Frågan var retorisk. Det var en
fråga som han
varken förväntade eller önskade
flagrant brott mot det
Låt mig peka
något svar på. Det
på två saker
första budordet.
var en fråga som
då det gäller
i sig innehöll ett
Jesus uttasvar. Faktum är
lande. För
att Pilatus fråga
det
första
säger
han
inte: ”Jag har
faktiskt var en bekännelse av hans
kommit
till
världen
för att vittna
tro – eller avsaknad av den – och
om
en
sanning
–
en
sanning i
istället för att fråga ”Vad är sanallmänhet.”
Han
säger:
”Jag har
ning?” kunde Pilatus lika gärna ha
kommit
till
världen
för
att
vittna
sagt ”Det finns ingenting sådant
om
SANNINGEN.”
För
det
andra
som sanning.”
säger han inte: ”Var och en som är
Pilatus tro – eller kanske vi snarare av sanningen lyssnar till en röst
skulle säga avsaknad av tro – är – en obestämd röst.” Han säger:
ganska välkänd hos oss i vår plu- ”Var och en som är av sanningen
ralistiska tid. Särskilt i mitt land, lyssnar till MIN röst.”
USA, verkar en mycket stor andel
av befolkningen tro att sanningen I vår alltmer pluralistiska och
är en variabel och att vad som synkretistiska kultur blir det alltkan vara sant för dig inte behöver mer nödvändigt att med yttersta
klarhet och utan någon som helst
”
16
tvetydlighet deklarera: Det finns
bara en möjlighet att känna den
sanne Guden och det är genom att
känna Jesus.
Därför, när Fadern vid Jesu dop
deklarerar, ”Denne är min Son,
den Älskade. I honom har jag min
glädje” (Matt. 3:17b), är denna
Faderns deklaration mer än endast
ett uttalande om Sonen. Sonen står
ju i människornas ställe. Och när
Fadern, på förklaringsberget, ännu
en gång säger om Jesus, ”Denne är
min Son, den Älskade. I honom
har jag min glädje” (Matt. 17:5b),
är detta återigen någonting mer än
att endast säga: ”Min Son har gjort
gott.” Sonen står i alla människors
ställe. Faderns gillande deklaration är en deklaration gällande
människorna, i vars ställe Sonen
står. Det är därför Paulus kan säga
om Jesus att han utlämnades för
våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull
(Rom. 4:25).
Detta är ingenting annat än att säga att Jesus är vår ställföreträdare.
Vad han har gjort är i Faderns ögon
vad vi har gjort. Vad han har lidit,
har vi lidit. Hans liv är vårt liv,
hans korsfästelse och straff är vår
korsfästelse och vårt straff, hans
död är vår död. Och eftersom han
är, som Paulus säger (1 Kor. 15:20),
förstlingen av de insomnade, är
Kristi uppståndelse inte bara förebådande utan den orsakar också
uppståndelse till evigt liv för alla
som förlitar sig på honom.
Vi får inte förlora
budskapet
Detta budskap om Jesu liv, lidande
och död, detta budskap om Jesus
som ställföreträdare för människorna, detta budskap om Jesus och
vår uppståndelse, detta budskap
om förlåtelse, befrielse från död
och straff, detta budskap om evig
frälsning för alla som förlitar sig på
Ljuset
Jesus
Då folk strömmade till, sade
Jesus: ”Detta släkte är ett ont
släkte. Det begär ett tecken, men
det skall inte få något annat än
Jonas tecken. Ty liksom Jona var
ett tecken för folket i Nineve, så
skall Människosonen vara det
för detta släkte.
Drottningen av Söderlandet
skall vid domen träda upp mot
detta släkte och bli det till dom.
Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till
Salomos vishet. Och se, här är
mer än Salomo. Män från Nineve skall vid domen träda upp
mot detta släkte och bli det till
dom. Ty de omvände sig vid
Jonas predikan. Och se, här är
mer än Jona.
Ingen tänder ett ljus och ställer
det på en undangömd plats eller
under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att de
som kommer in ser skenet.
Ditt öga är kroppens lykta. När
ditt öga är friskt får också hela
din kropp ljus, men när det är
sjukt ligger också din kropp i
mörker. Se därför till att ljuset
i dig inte är mörker.
Om hela din kropp har ljus och
ingen del ligger i mörker, då får
den ljus helt och hållet, som när
ljuset från en lampa lyser på dig
med sitt klara sken.”
Luk.11:29-36
Trettondedag jul firas sedan gammalt som Epifania, Kristi uppenbarelse. De vise männen, deras sökande
efter Kristus och deras glädje då de
fann honom i huset i Betlehem, är
den händelse som vi mest förknippar med Trettondedag jul. Det
22
uppenbarelsens ljus, som strålar
fram från barnet Jesus, når också
hedningar, de vise från Östern.
Herren hade genom Jesaja sagt om
sin tjänare Messias att han skulle bli
inte bara judarnas Frälsare, utan en
Frälsare för hela världen: ”Det är
för lite för dig, då du är min tjänare,
att endast upprätta Jakobs stammar
och föra tillbaka de bevarade av
Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus
för hednafolken, för att du skall bli
min frälsning intill jordens yttersta
gräns” (Jes. 49:6).
Efter fullbordat frälsningsverk och
Andens utgjutande den första
pingsten gick lärjungarna ut med
det frälsande evangeliet till alla
folk. Den världsvida hednamissionen tog sin början. Så uppfylldes
Jesajas profetia i fullt mått. Men
de vise männens deltagande i det
gudomliga frälsningshandlandet,
deras mottagande av den himmelska uppenbarelsen – som skedde
före pingst och missionsbefallning –
visar att himmelriket aldrig någonsin utestängt dem som längtar och
söker efter det sanna ljuset. Så läser
vi i evangelierna om den hedniske
officerens (Matt. 8:5-13) och den
kananeiska kvinnans (Matt. 15:2128) stora tro. Och redan i Gamla
testamentet finner vi exempel på
hedningar, som sökt och funnit
den ende sanne Guden. Skökan
Rahab (Jos. 6:25) och Moabitiskan
Rut (Rut 1:16) är två exempel. När
Jesus håller ett strafftal över sin
samtids otroende människor, lyfter
han fram två andra goda exempel
på hedningar i gammal tid som
omvänt sig:
Drottningen av
Söderlandet nåddes
av ljuset och
män från Nineve
omvände sig
Drottningen av Saba (nuvarande
Jemen), som enligt traditionen
härskade över Etiopien, kan vi läsa
om i 1 Kung. 10. Hon hörde talas
om kung Salomos vishet och begav
sig, som Jesus säger, ”från jordens
yttersta gräns” (Luk. 11:31) för att
få sina frågor besvarade. När hon
tagit del av Salomos undervisning
sade hon: ”Välsignad vare Herren,
din Gud, som har funnit sådant
behag i dig och satt dig på
Israels tron! Ja, eftersom Herren älskar Israel för evigt har
han gjort dig till kung, för att
du skall skipa lag och rätt” (1
Kung. 10:9). Som en tidig föregångare till de vise männen
gav hon kungliga gåvor till
Salomo, som också, liksom Jesus, var Davids son. Etthundratjugo talenter guld tillsammans med väldoftande kryddor och dyra stenar överlämnade hon som en
ärebetygelse åt
Israels konung
(1 Kung 10:10).
Den stora staden
Nineve, Assyriens
huvudstad, var på
700-talet en stad som gått
mycket långt i ondska (Jona
1:2). Profeten Jona fick Herrens
uppdrag att predika för denna
stolta stad. Budskapet var givet: Om folket inte omvände
sig, skulle staden gå under.
Inte märkligt att Jona blev
rädd. Att komma dit och
hålla straffpredikan var
som att skriva under sin egen
dödsdom. Men den profetiska
kraften i hans förkunnelse grep
nineviterna och förde dem till
omvändelse och tro. När Jona
predikat skedde följande: ”Folket i Nineve trodde Gud och
lyste ut en fasta och klädde sig
i säcktyg, från den störste till
den minste av dem” (Jona 3:5).
Så avvändes Guds vrede och
stadens undergång
sköts upp.
Så är då dessa riken ohjälpligt
söndrade mot varandra. Och då
varenda människa har sitt medborgarskap antingen i det ena eller
det andra, blir också denna söndring uppenbar här i livet. ”Jag har
kommit för att söndra människor,
sonen från sin far, dottern från sin
mor, sonhustrun från sin svärmor,
så att man får sina egna till fiender,” säger Jesus. Här kommer
svåra frestelser för de kristna. Det
är behagligare för kött och blod
om man kan undvika kollisionskurs med världen, och därför söker man gömma undan hjärtats tro
när man förstår att den inte passar
för sällskapet. För där någon frimodigt bekänner Jesu namn, den
korsfästes, där tänds hatets eldar
som bränner bekännaren. Det har
tusentals martyrer rent bokstavligt fått erfara. Men deras frimodiga vittnesbörd blev många till
välsignelse.
Sådan välsignelse behövde i rikt
mått komma vårt arma, i synden
sjunkna land till del.
Kristna skall hålla fast vid Livets
ord, lägga sig vinn om att vara
oförvitliga och rena och ”lysa som
stjärnor i denna mörka värld”, Fil.
2. De skall vara ett skarpt salt emot
den andliga förruttnelsen, Matt.
5, och sprida omkring sig en god
Jesu Kristi vällukt. Så var det med
Petrus och Johannes. När de stod
fängslade inför Stora Rådet bekände de frimodigt Jesu
namn och frälsningen genom honom. Och då blev de igenkända
och man kom ihåg att de hade varit
med Jesus. Så var det också med
Stefanus. ”Utanskriften visar vart
brevet skall,” säger ordspråket.
Och när Stefanus stod inför Stora
Rådet vittnande om Jesus, kunde
alla hans fiender läsa adressen i
hans ansikte: ”Alla som satt i rådssalen höll sina ögon fästa på honom, och när de såg hans ansikte,
liknade det en ängels.” (Apg. 6).
Men Stefanus såg himmelen öppen, han såg Guds härlighet och
Jesus stående på Guds högra sida.
Dit var Stefanus på väg, där hörde
han hemma, det kunde alla både
se och höra.
”Vårt medborgarskap, det har vi
i himmelen,” skriver Paulus till fi-
I
n
n
e
h
å
l
l
lipperna. ”Därifrån väntar vi vår
Frälsare, Herren Jesus Kristus.”
Han kom en gång hit ner i fattigdom och ringhet, för att vi genom
hans fattigdom skulle bli evigt
rika. Han blev människa som vi,
för att återlösa och frälsa ett förlorat människosläkte. Och nu kal�lar han och bjuder alla syndare att
fritt och för intet, av bara nåd, ta
emot och njuta frukterna av hans
frälsningsverk. Också du, käre läsare, är välkommen att ta del av
denna sanna julglädje och så bli
innebyggare i det eviga rike, som
aldrig kan bäva.
Ingemar
Andersson
Väntan - Ankomst................................................2
Paul Gerhardt.......................................................3
Likasom i Midjans tid..........................................7
Namnet Jesus.......................................................8
Något om reformationen......................................9
Allt Guds ord.....................................................11
Mellan Kristineberg och Fridhemsplan.............12
Ställd under lagen – till frihet för oss.................14
Inget annat evangelium......................................16
Eftertanke vid årsskifte .....................................20
Morgonstjärnan har uppgått...............................21
Ljuset Jesus........................................................22
Stå upp, o Sion, och lovsjung............................23
Davids stad.........................................................24
Frid och strid......................................................26
Det stora undret..................................................28
Jultidning 2013 - julnummer av Lutherskt Församlingsblad
utges av Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet och i Umeåområdet
Jultidningens redaktion:
Ingemar Andersson, ansvarig utgivare, Tel: 08-96 50 13
Lars Borgström, redaktör, Tel: 018-51 32 81
Bertil Waldemarson, Tel: 011-12 66 57
Omslagsbild: Lovisa Svensson
Layout: Berthold Nilsson
Tryck: Forsberg-Rahkola, Jakobstad
ISSN:1103-8845
Webbadress: www.lutherskaforsamlingen.se
E-post: [email protected]
Bankgiro:
389-1397
Kontonummer Swedbank:8327-9, 913003223-9
BIC: SWEDSESS
IBAN:
SE3180000832799130032239
27
Det stora undret
Under nattens mörka timmar går Några herdar för att vakta får
då en Herrens ängel plötsligt kom För att till dem alla tala om
att det stora undret har nu hänt; – Herren Gud sin Son till världen sänt.
Sedan kom därtill en änglahär Som Guds lov och pris till Gud frambär.
De sjöng: Ära var Gud i höjd Och på jorden vare frid och fröjd
och till människor ett gott behag – Detta var en världshistorisk dag.
Herdarna nu skyndsamt ger sig av För att se Guds Son som Gud oss gav.
Fårahjorden fick nog följa dem Hela vägen fram till Betlehem.
Så ska också hjorden vi tillhör Följa herdar som till Jesus för.
Där i stallet fann de Frälsaren Som Guds gåva ifrån himmelen.
Detta barn som oss har blivit fött Visar oss att ”Ordet blivit kött”.
Så har Bibelns ord i Mika fem Blivit uppfyllt där i Betlehem.
Jesus kom för att vi skulle få Frälsta, glada hem till himlen gå
Ja, i Kristi dyra blod och sår, Vi för domaren där fria står,
och i domen ej för synd blir fälld Och så slippa evig dom och eld.
Jesus öppnat vägen hem till Gud Och för oss han uppfyllt alla bud.
I sin död där upp på korsets stam Var han hela världens offerlamm.
Nu Guds vrede helt har blivit släckt Och vår synd med blodet övertäckt.
Genom Ordet kallar Gud på mig, Ja, han kallar alla, också dig.
Han oss visar att vi syndat har, Men att Jesus våra synder bar.
Han med blodet synden plånat ut För att vi ska få ett saligt slut.
Nu får alla hem till himlen gå Och hos Gud för tronen glada stå
om vi lever utav Herrens ord Under tiden här på syndens jord
och har Jesus som vår Frälsare, Han som älskar arma syndare.
Berwal 2013
Rubens: Adoration of the Shepherds
Är de
t
sprida någon som
vil
denna
ning
jultid- l
så gå
r
att m
ot por det bra
tokost
skicka
naden
efter
man
önska det antal
r,
upplag
an rä så långt
cker.
takta
Ko
i så
fall B nWalde
ertil
marso
n, via
12 66
011samlin 57 eller f
örgens
e-post.