Transcript En urmakares resor och utfärder Gunilla Lindholm

Gunilla Lindholm
En urmakares resor och utfärder
Johannes Roos resor i sin närmiljö och i Finland i 1900-talets början
”I
sällskap med Axel, min bror, skedde affärden midsommarafton 1896 med ’Ilma’ till Skuru, därifrån till fots genom
Fiskars till Andtskog och därifrån ännu vidare till Lönnhammar by, dit vi ankommo kl. 2 på natten. Erhöllo där
nattkvarter hos Lindqvists. Sofvo 3½ tim. På morgonen erhållo vi äfven kaffe, och det gratis, då jag berättade att jag just då
den 24de kl. 6 fm, fyllde elfva år! Från samma ställe fingo vi sen häst till Orijärvi koppargrufvan, därifrån vi sen förfrågade
oss om ’missä vanha Roosi asuu’. Efter erhållna upplysningar härom hittade vi slutligen dit. ... Dagen därpå gjordes en påhälsning i Ahlroths hem (fasterns hem). På återvägen därifrån besöktes en auktion, där jag genom att, som de andra gjorde,
ropa ’visi tykö’ (fem till), var nära att få mig en gammal underkjol! Detta förorsakat däraf, att jag aldrig för bevistat någon
sådan tillställning och därför ej visste hur det skulle gå till. Hemfärden från Orijärvi skedde samma dags em. med ekstock
till Andtskog, därifrån till fots samma väg vi kommit till Skuru och därifrån med ångf. ’Onni’ tillbaka till Ekenäs. Vägen
från Skuru-Fiskars 5 km; Fiskars-Andtskog 7 km; Andtskog-Lönnhammar 3 km; samt från Lönnhammar till Orijärvi
koppargrufvan omkring 2 mil landvägen runt sjön.”
Så här beskriver den unga Johannes Roos en resa till
sin farmor i Kisko midsommaren 1896.
resorna är formade som berättelser. Resedagboken
inleds med följande programförklaring: ”År 1903 på
våren kom jag på tanken att uppteckna mina resor och
utflykter och för att stärka minnet, även som att uppliva detsamma, bifoga korta beskrivningar över dessa.
Något särskilt intresse för andra än mig själv torde
dessa anteckningar ej hava.”
Att resa enbart för nöjes skull sägs ha sitt ursprung
i 1700-talet, då unga engelska adelsmän gjorde bildnings- och nöjesresor i Frankrike och Italien. Ekonomiska och strukturella förändringar i samhället, ökad
läskunnighet och bättre kommunikationer bidrog till
att nöjesresandet ökade och spred sig till allt större
samhällsgrupper under 1800-talet och 1900-talets
början. Naturen, vildmarken, skulle upplevas. Resenären attraherades av det pittoreska i landskapet, av
känslan, nostalgin och atmosfären. Storslagna vyer
och solnedgångar gav upplevelser av tillhörighet, av
att vara ett med omgivningen. Viktiga attraktioner
var ruiner, gravgårdar, kyrkor och monument.
Att en ung man som Johannes, som var son till en
gruvarbetare och som växte upp hos sin morfar skomakaren, skulle intressera sig för utfärder och resor,
var inte helt självklart i sekelskiftets Ekenäs. Kanske
inspirerades han till det under sin skolgång i Helsingfors, bidragande orsaker var säkert också äventyrslystnad och lust att utforska sin omgivning.
åren att ägna sig åt med iver. Noggrann som han är,
antecknar han hur många kilometer han vandrar, likaså hur många som avläggs med hästskjuts eller med
tåg.
Att ta sig fram till fots var före ångmaskinen de fattigas ”transportmedel”. I och med att ångfartyg och
ånglok gjorde transporterna snabbare och billigare,
blev vandrandet ett sätt för dem som hade möjlighet till fritid att uppleva naturen och att utforska sin
näromgivning. Den fysiska upplevelsen i kroppen
som vandrandet innebar hade också betydelse. Solen
och vinden i ansiktet, lukter och dofter och tröttheten i benen gav en känsla av tillfredsställelse. Men
som i Johannes fall kunde vandrandet också ses som
en prestation då avlagd sträcka, tidsåtgång och dylikt
registrerades.
JJärnvägstunneln
Postkort, Väs vid Skuru ca 1900, Fi
nlan
tra Nylands la
ndskapsmuseu ds första järnvägstunnel.
m
Han konstaterar att han blev mycket trött av att gå så
mycket, sammanlagt 51 km, ännu flera dagar senare
hade han träningsvärk i benen, men han var nöjd med
prestationen.
En prestation är definitivt vandringen runt Pojoviken
som Johannes företar sig en vacker julisöndag 1903.
Han startar kl 6 på morgonen från Ekenäs, tre och
en halv timme senare är han framme vid Karis kyrka,
där han deltar i gudstjänsten och beser klockstapeln.
Efter gudstjänsten fortsätter han till Landsbro, där
han rastar, och vidare via Billnäs till Skuru dit han
kommer halv tre på eftermiddagen. I Skuru äter han
middag i form av ett franskt bröd och en flaska lemonad. Därefter fortsätter han till Pojo kyrka och vidare
tillbaka till Ekenäs, dit han anländer åtta på kvällen.
Raseborgs slottsruiner och turisthyddan där var ett
omtyckt utfärdsmål. En varm sommarsöndag 1897
besöker han, tillsammans med morfadern och brodern, ruinen för första gången. De börjar färden från
staden med eka som de ror till Horsbäck, därifrån
vandrar de vidare genom skogarna till Bro, där de får
”vederkvickelse” i form av fil som till Johannes förvåning äts ur en stor gemensam träbunke. Från Bro tar
de sig med lånad häst till ruinerna.
Ångfartyget Necken fotograferat i början av
1900-talet. Ombord på Necken åkte den åttaåriga Johannes första gången till Helsingfors. Foto:
Fager, Västra Nylands landskapsmuseum
Den första resa Johannes kommer ihåg var då han
som åttaåring reste från Ekenäs till Helsingfors med
mormodern 1893. De reste med ångbåten ”Necken”.
Första tågresan gjorde han följande år då han med sin
moster åkte från Ekenäs via Karis och Hyvinge till
Helsingfors. På sin tioårsdag vandrar han med föräldrar och syskon ut till Fölisön, det är midsommar och
de kokar kaffe och äter bröd till. De vilar och vandrar
sedan tillbaka till staden. Johannes är efter promenaden ”vådligt trött i benen”, men mycket nöjd med dagen. Långa fotvandringar kommer han de följande tio
Urmakaren
Johannes
Ur
Roos
förde dagbok,
Ro
där
dä han skrev om viktiga
händelser i sin
ti
vardag.
Anteckningarva
na finns i små häften,
senare
i almanackor.
se
Han
Ha skrev också dagbok
bo över utflykter och
resor
där de längre
re
Johannes Roos föddes i Ekenäs 1885. Småbarnsåren och de flesta sommarloven tillbringade han i Ekenäs. Han gick i skola i Helsingfors.
Fadern hade avlidit innan Johannes föddes och modern hade bildat ny
familj i Helsingfors. År 1899 inledde han sin lärlingstid hos urmakaren
J.F. Sanngren i Ekenäs. År 1905 blev han utnämnd till urmakaregesäll
av Handels- och Industriföreningen i Ekenäs och 1907 övertog han sin
läromästares urmakeriverksamhet. Han avled 1968. Fotografiet taget
1905. Privat ägo.
2
3
3
undrar han den österbottniska slätten där det enbart
finns ”ängar och lador”. Han besöker släktingar i Jakobstad och gör utflykter i regionen. Från Jakobstad
reser han söderut till Åbo och så småningom vidare
hem till Ekenäs. Han summerar sin resa såhär: ”Denna den första längre resa jag gjort var trevlig, lärorik
och efterlämnar ett minne som sent skall förgätas. ...
På varje ort köpte jag mig vykort som minne. Dessutom köpte jag i Jakobstad en rakkniv med tillbehör
och i Nykarleby en brevvåg.”
Torsten
fotograferade av
s
r i Snappertuna l för r och nu. Västra Nyland
ine
ru
s
org
seb
Ra
ett omtyckt resmå
Rancken 1912, m
landskapsmuseu
Den massproducerade bilden i form av ett vykort var
ett sätt att visualisera reseupplevelsen. Den stora boomen kom kring sekelskiftet 1900 då alla som kunde
samlade vykort i album. Inköp av souvenirer på resan
hörde till. Souvenirer fungerar som ett slags ”hängare” för minnen och berättelser om resan.
Johannes fortsätter att upptäcka sin näromgivning.
1898 åker han och brodern till Skuru med ångfartyget
”Ingå” för att titta på den nybyggda tunneln, Finlands
första, hela 156 meter lång.
Fram till 1910 åker Johannes varje sommar på en
längre resa i västra Finland, förutom kyrkor, museer
och parker besöker han caféer, övernattar på hotell,
äter middag på gästgiveri och så vidare. I yrket reser han runt i bygden, putsar urverk, rättar slag och
gör reparationer. Klockornas urverk var mekaniska,
vilket innebar att de skulle dras upp för hand med
jämna mellanrum. 1902 reser han första gången till
Billnäs för att dra upp och sköta om de klockor som
fanns i bruket. Arbetsresorna till Billnäs var härefter
en del av Johannes Roos yrkesliv ända fram till början
av 1950-talet! Resorna gjordes två gånger i månaden.
Oftast tog han tåget, ibland reste han med hyrkusk,
ibland också med sparkstötting eller till fots.
Med familjebekanta åker han till skärgården, där han
beundrar praktfulla solnedgångar. Han besöker gärna
kyrkor och deltar om möjligt i gudstjänsterna. Vid
varje kyrka besöker han klocktornet och ser på kyrkklockorna.
1904 gör han sin första långa resa. Den börjar med
en tripp till Borgå och sedan åker han vidare till Tammerfors, där han står en timme i Pyynikkis utsiktstorn
och betraktar ”den storslagna utsikten”. Han besöker
en rakstuga, gör små uppköp och åker sedan vidare
med nattåget norrut. Tåget är fullsatt med bland annat hemvändande emigranter och det är så stökigt att
Johannes inte får en blund i ögonen. Följande dag be-
Efter giftermålet med Ella Berg finns det inte längre tid för långa resor, barnen föds och arbetet i det
egna urmakeriet tar den mesta tiden. I stället gör familjen tillsammans kortare utfärder i skärgården, till
Källviken, Jussarö och Busö. Johannes fortsätter att
noggrant anteckna alla utfärder, han noterar att familjen första gången ser livslevande älgar i Pojo 1915.
Äventyrslystnaden har heller inte försvunnit, under en
resa till Lovisa och Strömfors krigssommaren 1917
provianterar han ransonerade matvaror, kex och potatismjöl, på tåget ser han två kineser med hårpiskor.
Lyckligt hemma noterar han att resan var ”intressant
och spännande”. Autobussen var ett nytt fortskaffningsmedel som familjen provar 1924. Boken avslutas med de resor Johannes gör till finska urmakareförbundets möten och sammankomster på olika håll
i landet då han bland annat stiftar bekantskap med
östra Finland.
S/S Ahkeras tidtabell juli 1924
(antecknad av Johannes Roos 27 juli 1924)
1.30
1.55
2.20
2.55
3.10
3.25
3.35
3.45
4.10
4.25
4.40
5.00
5.15
6.25
7.55
8.08
8.56
9.15
9.30
10.00
Vi har ett behov att återge och skildra våra resor. Resan blir en berättelse, ett sätt att strukturera våra minnen, där vi tolkar det vi upplevt och där vi rensar bort
det vi tycker är oväsentligt. Resan blir på så sätt en del
i en bild vi skapar av oss själva, i vår identitet. Johannes skrev för att återuppleva, några av hans upplevelser har nu förts vidare till nya generationer.
Källor:
Antecknade resor och utfärder 1903-1935,
Johannes Roos, privat samling
Litteratur:
Löfgren, Orvar: On holiday: A history of vacationing.
1999
Laboratorium för folk & kultur, nr 1-2/2008, Brages
sektion för folklivsforskning
4
Sunnan utanför norra hamnen i Ekenäs i början av
1900-talet, med Sunnan åkte man till Källviken och ut till
skärgården. Foto: Fager, Västra Nylands landskapsmuseum
44
Ekenäs
Odensö
Notholm
Slipars
Box
Dalkarö
Rösund
Wäxär
Strömsö
Hammarsborg
Oskarsberg
Andelshandeln
Elgö
Vormö
Källvik, Porkala
Röda kon
Kytö käringen
Rysskär
Rönnskär
Helsingfors
55