Transcript Postturen till Raukasjö

Gäst i Vilhelmina södra sameby
1973 – 2003 Posttur till Raukasjö
”Där vägen slutar börjar upplevelsen” är rubriken som idag möter den som surfar in på
in Hotel Borgafjälls hemsida www.borgafjallen.se och det kan jag instämma i.
Under en sommar i början på nittiotalet med mig som gäst i Vilhelmina södra sameby
mötte jag ett par turister när jag rastade i den lilla stugan vid sjön Slipsiken, som alltid
var olåst och därför tillgänglig även för turister. Den låg ungefär mitt emellan byarna
Saxnäs och Borgafjäll och hade t.o.m. en fast nödtelefon hängande i farstun.
De två förtjusande damerna hade vandrat från Hotell Borgafjäll och på avstånd sett och
hört det åskoväder som hade drabbbat mig på min vandring från Saxnäs.
Världen är liten och efter en stunds kallprat vid kaffepannan kom det fram, att den som
drev hotell Borgafjäll var Sven-Åke Rehn. Han hade varit försäljningschef för Dagab
Storkök på den tiden jag arbetat i samma hus i Solna som ekonomdirektör i Dagab
Mellansverige. Vi hade träffats vid flera tillfällen och Sven-Åke var i huset känd som
den skånska renen. Detta mot bakgrund av sitt namn och tidigare liv som stugvärd vid
flera av Turistföreningens fjällanläggningar.
Det hela slutade med att jag gjorde damerna sällskap till Borgafjäll. Och efter ett glatt
återseende med en minst sagt förvånad Sven-Åke ringde jag till Anna och Per Anders
Blind och berättade, att jag inte skulle komma tillbaka till kvällen utan bli kvar ett par
dagar som gäst hos Sven-Åke.
Det blev en mycket sen kväll i hotellets pub, då Sven-Åke bland mycket annat
berättade, att i morgon var det dags för den veckovisa postturen till Raukasjö. Han
rekommenderade mig att följa med och lovade att det inte skulle vara några problem för
mig att få följa med.Jag skulle bara hälsa postmannen Erik, att Sven-Åke
rekommenderat mig att följa med.
Vid åttatiden morgonen därpå fångade jag upp Erik utanför byns lanthandel, varifrån
han kom ut med en ryggsäck fylld med beställda matvaror till postturen. Det var helt
OK att jag följde med men på egen risk som han dramatiskt uttryckte det. Det innebar
bl.a. att han inte tänkte vänta på mig om jag kom på efterkälken – men, lade han till, jag
har ytterligare ett par deltagare som ansluter vid Storjola så jag skulle nog inte oroa mig.
Efter en ca en halvmils bilfärd tog så vägen slut vid sjön Sannaren och där väntade en
yngling från byn och en skäggig representant från Vuxenskolan, som skulle följa med
till Raukasjö och sedan fortsätta ut i fjällvärlden som ett led i sin pågånde
dokumentation om samiska offerplatser.
Vi sköt ut båten och Erik drog i aktersnurrans startsnöre – inte en gång utan många
gånger. Efter ca en timmes svordomar på den stackars motorn fann den slutligen för gott
Gäst i Vilhelmina södra sameby
1973 – 2003 Posttur till Raukasjö
att ge upp sitt motstånd och hackade igång. Litet till mans undrade vi över hur långt det
skulle bli att gå tillbaka om vi inte fick liv i motorn vid sjöns andra ände när vi skulle
hem igen.
Sjön Sannaren var inte så lång utan vi var strax vid dess andra ände, tacksamma dock
för att ha sluppit gå i den oländiga terängen utmed sjön. Nära sjöänden låg här några
gråa timmerhus och Erik stoppade ett brev i en brevlåda på en stolpe, varefter vi hastade
vidare.
Det var en mycket varm dag och jag hade tre omgångar teeshirts som omväxlande
hängde på tork på ryggsäcken. Som väl var gillade myggen inte då heller mitt blod så
den plågan slapp jag åtminstone, kanske fick de andra utstå än värre angrepp eftersom
jag inte dög åt odjuren.
Efter en stunds vandring i gammelgranskog kom vi fram till en glänta utmed en jokk. På
ena sidan stigen låg ett gammalt boningshus och på andra sidan ned mot jokken en
fiskebod. Erik knackade på och ut kommer en gammal same. Han bad oss säga till på
återvägen och ta med några liter blåbär till frysfacket i Borgafjäll. Det var första gången
han hade varit ute i markerna och plockat bär sedan olyckan året innan. Då hade Erik
inte fått något svar när han knackade på. Väl inne i stugan hittade han samen liggande
på sidan med ryggen utåt. Först trodde Erik att han sov ruset av sig men när han tittade
närmare ringde han direkt efter ambulanshelikoptern. Samen hade sedan berättat hur det
gått till när han blev av med nästan all hud på ryggen. Han hade vaknat i sin fiskekåta
av att den stod i ljusan låga sedan han somnat från elden med ryggen mot den. Elden
hade fått fatt i hans fjällfrack, som han kastade av sig sedan han först slängt sig handlöst
i jokken. Kvar fanns bara sulorna och litet ovanläder kvar av hans skor och med dem
som enda klädes-plagg hade han mitt i natten vandrat i jokken upp till sin stuga och
stupat i säng och där låg han när Erik kom dit dagen därpå.
Efter ytterligare en sjötur med en annan båt, vars utombordsmotor villigt startade på
första rycket, kom vi så fram till Raukasjö. Närmast stranden låg en liten stuga och ett
par uthus. Det var samefamiljen Kristoffersons sommarviste. Här blev vi sittande en
stund över en kopp kaffe, vilken vi inte kunnat säga nej till. Detta trots att Erik visste att
han heller inte skulle kunna säga nej till ytterligare en kopp när vi tagit oss upp till
höjden ovanför. Mor Kristoffersson berättade stolt att när hon inte kunde komma till
gudstjänsten i Ankar-vattnet härom året på grund av att hennes ben inte ville vara med
längre så damp en helikopter ned på söndagsefter-middagen med sameprästen. Och han
höll en predikan endast för hennes familj – snacka om service från svenska kyrkan.
Väl uppe på höjden efter en jobbig vandring i solgasset uppför sluttningen var det
välkommet med en kopp kaffe med nybakade bullar inne i köket i mangårdsbyggnaden
på Raukasjö Fjäll- och Fiske, som gården hette. Här fanns ett antal uthyrningsstugor
Gäst i Vilhelmina södra sameby
1973 – 2003 Posttur till Raukasjö
med fryslboxar som alla drevs med egenproducerad el från ett likaså egenproducerat
kraftverk i närliggande jokk. Sonen i familjen var anställd på ASEA och hade varit till
stor hjälp när det dränkbara kraftverket tillverkades.
På min fråga till Tommy Johansson om det inte hade varit aktuellt att också låta
samerna nere vid stranden bli elkunder fick jag till svar, att de där samerna hade de
aldrig haft något ont av.
Vandringen tillbaka gick helt utan missöden och utombordsmotorerna gjorde båda sin
plikt så att vi slapp gå mera än nödvändigt. När vi väl var tillbaka i Borgafjäll hade
klockan hunnit bli sju på kvällen.
Raukasjö har varit bebott sedan mitten av 1800-talet och då bodde som mest ett 80-tal
personer i den lilla byn. När jag var där svarade Tommy Johansson och hans fru
Monica. År 2009 eldhärjades gården men verksamheten med jakt- och fisketurismen
fortsätter efter återuppbyggnaden. Monica Johansson är dessutom anställd av Telia och
sysslar med nummerupplysning. Se vidare http://home.swipnet.se/raukasjo/