Transcript Att öppna en dörr till samtidskonsten

Karlstads Universitet
Estetisk filosofiska fakulteten
Bildämnets didaktik BLDA20, 11-20 p Vt/ht 2007
Cecilia Stigevik
Horsensgatan 226
654 58 Karlstad
Att
öppna en dörr
till samtidskonsten
Detalj ur Calina Ericssons Dåtid och nutid i Sverige (2007)
1
Innehållsförteckning
Titelsida 1
Innehållsförteckning 2
Fokusering 2
Metodisk uppläggning 3
Förutsättningar 3
Beskrivning av arbetsprocessen: 4 - 37
Teoridel: Abstrakt expressionism 5 - 8
Vardagen i konsten 8 - 13
Minimalismen 13 - 15
Idékonsten 15 - 18
Praktiskt arbete med intervjuer: 18 – 37
Teckna en stol 18 – 19
Färgblandning 20 - 21
Abstrakt expressionism 22 – 23
Fantasiövning 23 -26
Minimalismen 26 - 27
Vardagen i konsten 27 – 30
Konstvandring på Värmlands Museum 30 - 32
Idékonsten + Intervjuer 32 - 37
Reflektioner och slutsatser om arbetet 37 – 38
Reflektioner om yrkesrollen 38
Reflektioner om den pedagogiska dokumentationen 38
Redovisning och diskussion av litteratur 38 - 40
Dikt av Dahlia 40
Litteraturlista 41
Fokusering
Ofta avfärdar man snabbt den ”moderna konsten”. Vid en första anblick kan vissa delar av
den kanske se ”svår”, ”tråkig” eller ”knäpp” ut. Den upplevelsen av konstverket kan
avskräcka från att ens försöka uppleva något när man ser konstverken. Och man går snabbt
förbi eftersom man inte förstår. Man kanske t.o.m. känner sig besvärad och provocerad och
vill inte ta in eller lära sig något om något nytt, utan stänger dörren och lämnar den
möjligheten och går vidare. Man kanske t.o.m. tänker att det där inte är något för mig, utan
bara för de där andra, speciella människorna.
Jag tror man kan skapa en större förståelse och väcka en nyfikenhet genom att ge kunskap
om vad den moderna konsten handlar om. Och jag vill göra det på ett sådant sätt så att det
upplevs enkelt och intressant. Jag vill helt enkelt öppna dörren genom att visa bilder och ge
förklaringar och praktisk erfarenhet genom eget skapande och experimenterande och om vad
det hela går ut på. För förklaringar finns. Och genom upplevelsen av den egna erfarenheten,
genom det egna experimenterandet med de olika uttryckssätten, väcks förståelsen. Då går man
förmodligen inte förbi lika snabbt, nästa gång man ser konstverket, utan förhoppningsvis kan
ett möte uppstå, eftersom förutsättningarna till det nu finns. Man kanske resonerar med sig
2
själv eller sitt sällskap om hur just det konstverket är gjort eller hur just den konstnären tänkt
eller känt. Man kanske tom kan identifiera sig på något sätt med det sedda Eller så kanske
man fortfarande inte tycker om den sortens konst, men man vet åtminstone lite mer om den.
När vi var på Museet för samtidskonst i Oslo fick jag en kick av utställningen Kunst 4 Verk
fra samlingen 1950-2007. Jag tyckte den var så bra pedagogiskt upplagd. Och att vi som går
den här kursen fick i uppgift att i små grupper sätta oss in i varsitt verk för att sen berätta för
varandra om vad vi kommit fram till, blev en dörröppnare för mig. Min grupp fick
Minimalismen. Jag har själv haft svårt för minimalismen, men nu började en förståelse att
växa fram.(Det var tydligen rätt grupp jag hamnade i).
Jag har känt mig lite uttråkad och oförstående då jag mött minimalistiska konstverk på
olika utställningar. Känslor som inte direkt uppmuntrar till ett vidare utforskande. Jag har nog
förstått att det handlade om ett minimalt uttryck, men inte varför det kunde vara intressant,
och inte hur det uppstod eller vilka arbetsmaterial man använder sig av osv. Men detta blev
åtgärdat under besöket i Oslo på Museet för samtidskonst och även efter besöket eftersom jag
köpte och läste deras lilla häfte med information om utställningen.
Nu hade ett frö inplanterats i mig och tydligen också börjat gro för nu kom idén upp om att
jag själv ville jobba utifrån det här på något sätt och sprida vidare denna upplysning till min
grupp i denna uppgift.
Metodisk uppläggning:
Uppgiften blir att själv få prova och experimentera i olika material med dessa fyra olika
konstuttryck utifrån att jag först berättat om dem.
Begränsningen ligger i att ha ett tema där man skall gestalta något som man själv upplever är
typiskt svenskt.
Förutsättningar:
Vi jobbar i Skaparverkstan, en lokal i bibliotekshuset i Karlstad, som är inredd för att ge
förutsättningar till skapande i olika former i Karlstad kommuns regi under Kultur- och
fritidsförvaltningen.
Tid: 4 träffar om 6 timmar/träff inklusive lunchrast. (Söndagar kl. 10.00-16.00).
Material: Papper, brunkrita, rödkrita, akrylfärger, masonitskivor, vit grunderingsfärg,
akvarellkritor, färgpennor, kartong, metallfoliepapper, pappersmosaik, glasmosaik,
spegelmosaik, kycklingnät, knappar, tårtpapper, limpistol, Marvin medium, vardagsföremål,
T-shirt, ståltråd, garn, brodernål, karamellfärg, vatten, glasskål, leksaker.
Metodisk uppläggning
Jag har utgått från häftet Kunst 4. Verk fra samlingen 1950-1957. Häftet är utgivet i samband
med utställningen med samma namn, som visades på Museet för samtidskonst i Oslo när vår
konstpedagogikgrupp var där med vår lärare Arno Saarnak, Karlstads Universitet och
konstpedagog Carin Söderlind, Värmland Museum. Jag valde ut delar ur häftet, som jag
sedan översatt och återberättat för deltagarna i min grupp. Jag har även varit i kontakt med
konstnär och konstintendent Bertil Bengtsson, Värmlands Museum och fått lite påfyllning av
diverse smått och gott, om bl.a. några av idékonstnären Jörgen Svenssons (busiga) projekt. (”Pojkstreck” i vuxenkonsttappning. Min tolkning).
3
Sedan har jag inlett med olika övningar som att teckna av en stol utifrån fyra olika strategier,
färgblandning utifrån komplementfärgerna samt vitt och en fantasiövning.
Därefter har vi repeterat respektive teori inför respektive uppgift att själv experimentera med
de olika uttrycken.
Jag har därefter intervjuat eleverna med hjälp av bandspelare efter varje moment.
Jag har också dokumenterat övningarna med digitalkamera
Resultatet av övningarna har allt eftersom satts upp på en skärmvägg i Skaparverkstan för att
ge överblick.
Olika sorters svensk musik har spelats under arbetet.
Beskrivning av arbetsprocessen:
1: a träffen:
Teckningsövning
Färgblandningsövning
Abstrakt expressionism, teori och praktik
Vi började en söndag förmiddag kl. 10.00 och höll på till strax efter 16.00 med en timmes
lunchrast. Några kom lite tidigare och de fick då gå runt och bekanta sig med varandra,
lokalen, mig och materialet vi skulle använda. Vi satte fast en bit tejp med vårt namn på för
alla kände inte varandra sen tidigare. Tre av deltagarna gick en kurs för mig förra sommaren i
Skaparverkstan (två 13-åriga tvillingflickor, Jeanette och Therese och en 32-årig kvinna,
Dalia) och den fjärde har varit med på drop-in-workshop med sina barn i Skaparverkstan (35årig kvinna, Calina). Det var en bra stämning från början. Jag uppmanade dom att ställa frågor
om det dök upp några funderingar.
Vi började med att grundera varsin masonitskiva som är 61 x 49 cm med vit akrylgrund. Vi
började med det så att den skulle hinna torka tills den skulle användas senare. En elev frågade
sen hur man gör ren penseln och då föll det sig naturligt att gå igenom det med alla deltagarna
samtidigt. Jag demonstrerade proceduren med ursköljning i ljummet vatten med lite såpa med
efterföljande dopp i kallt vatten för att penselstråna inte ska lossna (De är limmade och det
ljumma vattnet kan lösa upp limmet, men det kalla vattnet gör att limmet stelnar igen) och
förklarade samtidigt vad och varför jag gjorde så.
Sedan gjorde vi en rundvandring i lokalen där jag visade materialen som vi skulle använda
och hur det kunde användas. Frågor ställdes bl. a. om limpistolen, vars lim blir väldigt hett
och bör hanteras med försiktighet, men som också är väldigt praktiskt användbart till mycket.
Nu var det dags att sätta sig vid det runda bordet och berätta om samtidskonstens
inriktningar: abstrakt expressionism, vardagen i konsten, minimalism och idékonst.
Ur häftet Kunst 4 Verk fra samlingen 1950-2007 fann jag fakta och utifrån det berättade jag
att samtidskonsten är präglad av en mångfald inriktningar och att de existerar sida vid sida.
Strategierna har varit radikala och gärna chockerande. Den danska konstnären Asger Jorn
tänkte: ”Går man inte till ytterligheterna så är det ingen mening med att gå alls.” Många
verkar ha tänkt på liknande sätt. Perioden präglas också av att man ville bort från måleriska
och skulpturala konventioner för att istället reflektera kring konsten som institution.
Tanken med utställningen i Oslo var att visa att konstnärliga idéer återanvänds,
vidareutvecklas och ges nya vinklingar av nya generationer. Konst föds i en dialog där idéer
utvidgas, motsägs, vänds ut och in, upphöjs eller på annat sätt ges perspektiv.
4
Jag började med att visa bilden av Peter Johanssons installation LITTLE SWEDEN 2000,
från boken Svensk konst nu, 85 konstnärer födda efter 1960 och berättade bl.a. att han med
den bearbetat sin uppväxt i Dalarna med en far som var kurbitsmålare och en mor som drev en
våffelstuga för turister.
Jag började med den, eftersom begränsningen ligger i att gestalta någon typisk svensk sak,
företeelse, sinnesstämning eller egenskap, något som man själv har erfarenhet av på något
sätt, och prova på att experimentera med det i ett eller flera av samtidskonstens
inriktningar/uttryckssätt för att på så sätt få en ingång till att känna sig delaktig i det samtida
konstlivet.
Efter att jag berättat att människorna i bilden var skådespelare som fått i uppdrag att som
skinnskallar dricka snaps och sjunga snapsvisor m.m. och bete sig som många svenskar gör
när det firas midsommar, kom det upp flera berättelser om olika beteenden relaterade till
alkohol. En kvinna berättade att i en turistort i Alperna var hundar och svenskar förbjudna på
krogen. Svenskar var förbjudna p.g.a. att de där betett sig ociviliserat i samband med
alkoholförtäring. En annan deltagare som kommer från Tyskland berättade att de har en helt
annan alkoholkultur än i Sverige. Där är det bl.a. vanligt att man dricker starköl till maten.
Lättöl finns inte i där. Och åldersgränsen för att köpa öl är 16 år, för sprit 18.
När hon var nyinflyttad skulle hon köpa Rom till en kaka som hon skulle baka och gick in i
mataffären för att köpa den. Men hon hittade ju ingen Rom och ringde då till sin man och
frågade om detta. Hon fick då veta att hon skulle gå till en särskild affär, Systembolaget.
Jag frågade om det var mycket alkoholism eller alkoholskador i Tyskland. Hon sa att i
förhållande till folkmängden så var det procentuellt ungefär lika mycket som i Sverige.
Jag berättade att det går ett Vodka bälte från Ryssland över Finland, de Baltiska staterna,
Sverige, Norge och Storbritannien. Och att många arbetare förr i tiden kunde få betalt i
brännvin, vilket följaktligen orsakade stora familjetragedier. Jag sa att jag tror, att
konsekvensen av detta är att vi har Systembolag och högre åldersgräns. Nu tittade vi vuxna
kvinnor, på de två tvillingflickorna som är 13 år och undrade vad de tänkte om alkohol och
festande. Men de sa att de inte var intresserade av sånt. De gillade mer att vara hemma och ta
det lugnt.
Peter Johanssons installation satte igång tankar som gav en diskussion och vi hade alla något
att berätta om alkoholbeteende utifrån olika synvinklar.
Då fortsatte jag med abstrakt expressionism ur häftet Kunst 4 Verk fra samlingen 19502007:
Den abstrakta expressionismen började växa fram under 1900-talet, men först efter 2: a
världskriget blev det ett dominerande konstuttryck. Efterkrigstidens konstnärer var drivna av
att de ville vidareutveckla konsten bort från det berättande innehållet och in i en abstrakt färgoch formvärld. Man lyckades med det men släpade fortfarande på olika regler, som den tidiga
modernismens krav på det ”rena” konstverket. Man tyckte att dess strävan efter visuell, bildlig
harmoni kändes för stel och regelbunden. Det var dags för något nytt, det spontana och
formlösa.
På 1940- och 1950-talet uppstod miljöer som dyrkade det spontana och expressiva måleriet
både i Europa och USA. Det radikala i detta måleri var att man utforskade den spontana,
tillfälliga och aktionspräglade handlingen i den måleriska processen. Framställningsprocessen
synliggjordes och blev en del av verkets innehåll. Det var på så sätt ett fysiskt måleri där man
använde sig av sin kraft genom det fria penseldraget, genom att droppa, skvätta eller hälla och
man tog vara på slumpen, det tillfälliga.
5
Många var influerade av surrealisternas automatism och psykoanalysens teori om det
undermedvetna. (Man låter sitt inre komma till tals och låter strömmen av ord och tankar
flöda fritt ur sig). Karel Appel var en av dem som målade utifrån dessa tankegångar och han
arbetade utifrån en föreställning om konsten som människosinnets frigörande kraft, som en
motvikt i ett samhälle präglat av förnuft och kontroll. (Visar bilden ur häftet Kunst 4)
Per Inge Björlos (norsk, f. 1952) måleri Heads from Balance (1999) ser ut som det är målat i
ett ögonblick av häftighet och uttrycksbehov. (Visar bilden ur häftet Kunst 4) Man ser här
både spår av penseldrag och rinnande färg.
Det som är den intressanta problemställningen i den här typen av måleri, som Björlos och
Appels, är pendlingen mellan det tillfälliga och det kontrollerade.
Den nya generationen målare har inte varit bundna till kravet om att utveckla en konsekvent
personlig stil, utan använder lån och citat. Det abstrakta uttrycket är inte längre förbundet med
det absolut moderna och framtidsinriktade. Dialogen är mer tillbakablickande än
framtidsinriktad.
Ur Den abstrakta expressionismen av Anthony Everitt:
Den abstrakta expressionismen innehöll två riktningar, den europeiska och den amerikanska. I
den europeiska kunde man fortfarande utgå från naturen och i verket se ett innehåll, budskap
eller symboler, även kompositionsprinciper kunde skönjas.
I den amerikanska inriktningen försökte man komma bort från allt sådant och det som skulle
gestaltas var inte en bild utan en händelse. De var också hänsynslösa mot stilkonvention och
det som Clement Greenberg kallade ”paint quality”.
Här visar jag bilder av ”droppmålningar” av Jackson Pollock (amerikan, f. 1912); två
mästerstycken som heter One (No.31), 1950, och Blue Poles (Blå stavar), 1953. Bilden nedan
heter Convergence: Number 10, 1952.
6
Vi var några som hade sett filmen om Jackson Pollock. Vi pratade om den och om boken På
drift, av Jack Kerouac och i samband med det läste jag ur Den abstrakta expressionismen på
sid. 15:
”Hans väg till berömmelsen är ett klassiskt exempel på den amerikanska vägen till lyckan. Från vilda västern
reste han till storstaden. Tog världen med storm men fann att framgången var svår att handskas med. ( … )
Pollock hade svåra problem med spriten och dog på höjden av sin berömmelse, utarbetad och uppenbarligen
förtvivlad. En del kritiker har hävdat att Västerns landskap och de ändlösa resorna i hans tidiga liv har satt sin
prägel på Pollocks måleri. Han tyckte med säkerhet om storheten i det amerikanska landskapet och den öppna
vägens lockelser, det var kanske ingen tillfällighet att han dog på landsvägen 1956. Han höll en våldsam fart i en
kurva och körde på ett träd.
D. H. Lawrence ger i en essä om Walt Whitman visa inblickar i amerikansk kultur som är anmärkningsvärt
träffande för Pollock och hans medpionjärer i New York-skolan. ”Det är det amerikanska heroiska budskapet.
Själen bygger inte upp murar omkring sig Den drar sig inte tillbaka och söker sina inre riken i mystisk extas. Den
ropar inte på frälsning till en fjärran Gud. Den går ner till vägen där vägen öppnar sig till det okända, slår följe
med andra vars själar dras till den, fullbordar inget utom själva resan och de arbeten som hör till själva resan.”
Målningarna kunde vara 8 meter långa och syftet med det var att man skulle tappa bort sig
själv. Och Pollocks målningar skulle ge intryck av att de hade varken början eller slut, kanske
en koppling till ”storheten i det amerikanska landskapet och den öppna vägens lockelser”.
Som kontrast till Jackson Pollocks kraftfulla fysiska måleri, visade jag bilder Mark Rothkos
mer meditativa måleri i målningarna Rött, vitt och brunt och Svart på grått.
Han har en mild, lysande och sensuell palett. Man kan se slöjor av tunt pigment dra över
duken och sugas in i den, varma färger ligger över kalla, kalla över varma, mörka över ljusa
och ljusa över mörka. Fortsättningsvis på sid.27 läser jag:
”Men sensualitet är inte detsamma som njutning. Rothkos färgytor har en kontemplativ intensitet och inbjuder
till att helt gå upp i dem. Bland elementen i sin konst nämnde han: ”Ett klart sysslande med döden. All konst
innehåller antydningar om dödlighet.”
Rothko föddes i Ryssland 1903 och emigrerade med sin familj till USA vid 10 års ålder 1913. (…)
Fastän Rothkos kompositioner kan spaltas upp i skilda komponenter lyckades han behålla ytans integritet. Det
finns ingen central blickpunkt. Hans rektanglar fyller bilden, vars form de upprepar och befäster. På grund av att
han använder lavering lyser dukens textur igenom. Med ett sting av ironi understryker han motsättningar mellan
illusionen av ett molnigt djup och den hårda, synligt påtagliga duken.
Atmosfären i sådana mogna arbeten som Rött, vitt och brunt från 1957 är passiv och meditativ.
Ogenomskinliga dimmor av upplöst färg inbjuder betraktare till en stilla rymd, en bildlig motsvarighet till dröm.
De uttrycker en inre obehaglig melankoli, i känsla nära Vergilius’ sunt lacrimae rerum et mentem mortalia
tangunt: ” Det finns tårar i tingens natur och hjärtan rörs av förgänglighet.” Rothko ändrade inte denna
7
formvärld men hans färger blev så småningom mörkare. Sena dukar som Svart på grått är dystert pessimistiska.
Hans liv ändade med självmord 1970.”
Då var det dags att berätta om Vardagen i konsten. (Från häftet KUNST 4 Verk fra
samlingen 1950-2007) Min översättning.
En demokratisk tanke
Jag börjar med att visa ett exempel, som jag gjort. Den visar min tolkning av Den svenska
sommarsemestern. (Ej klar). Den är uppbyggd på en grundad masonitskiva med diverse
vardagsföremål som; en prydnadsfigur som föreställer en solbränd kvinnofigur i vit hatt,
solglasögon och en svart bikini och en blomsterkrans, tomma huvudvärksförpackningar, en
virkad duk, Svenska flaggor, en skrattande mås i plast och Mariekex.
Jag berättar vidare utifrån texten i KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007.
”Här upphöjer man det vardagliga, sakerna vi dagligen omger oss med och på det sättet bryter
man ner skillnaden mellan konsten och livet i allmänhet, och även skillnaden mellan s.k. högoch lågkultur som har varit utmärkande inom många konstnärliga områden sedan 1960-talet.
Idéen, utövandet kommer från kubismens och dadaismens utövanden under de första
årtiondena av 1900-talet. Kubisternas collage och assemblage (tredimensionellt collage som
innehåller en blandning av bild och föremål, tittskåp) öppnade upp till att använda föremål.
Fragment ur den fysiska verkligheten togs in som kompositionsmässiga element, och inte
först och främst med tanke på att bryta radikalt med måleri- och skulpturtraditionen”.
Jag visade här en bild av Pablo Picassos Tjurhuvud (1942), som är gjord av en cykelsadel och
en styrstång. Cykelsadeln blir huvud och styrstången blir horn.
”Mer radikal på det sättet, var surrealisternas objet trouvés – upphittat föremål, och
dadaisternas readymades. Genom att flytta in vardagliga saker i ett konstnärligt sammanhang
blev det en öppning för en idébaserad strategi framför en avbildande i bildkonsten. Utanför
museets väggar kan vi ta dessa föremål för att vara en sak bland andra, i och med det kan de
inte klassifiseras som konst utifrån sina visuella framträden, utan bara utifrån vissheten om att
det är konst”.
8
Jag berättade att Marcel Duchamp signerade och ställde ut en fabriksny urinoar och kallade
den ”Fontän”, en Readymade. I egenskap av konstnär bestämde han att det var konst och i och
med det bröt han upp en ny väg, en ny inriktning inom konsten, som har lett ända fram till
idag där det nu är så gott som helt fritt.
”Citatet ”… bländad av vardagslivets rum och föremål” är hämtat från konstnären Allan
Kaprows ”The legacy of Jackson Pollock” (1958). Kaprow frågar sig här vart konsten skall ta
vägen efter Jackson Pollock. Hans antagelse är att konstnärerna kommer att vända sig mot de
verkliga tingen, och att den nya generationen konstnärer kommer att: ”… discover out of
ordinary things the meaning of ordinariness” (… ur vanliga föremål upptäcka meningen med
vardaglighet)”.
”Ropen om en mer verklighetsnära konst ökade i styrka under 1960-talet, och kom från
många håll. De franska nyrealisterna bearbetade gatans estetik, popkonstnärerna tog upp
element från populärkulturen med sikte på att bryta ned skillnaden mellan hög – och
lågkultur. De italienska arte povera-konstnärerna använde sig av ”låga” och ”fattiglika”
material, men de hämtade också obearbetade material från naturen. Alla ställde de frågor om
materialens värdehierarki och materialens upphöjda status, och bidrog med sina radikale
grepp till att ta fram och etablera ett mer mångfaldigt konstnärligt vokabulär/uttryckssätt”.
Iver Jåks’ (1932-2007) tar med verket En Gang I og II (2002) naturen in i museet. Renhorn
och trävirke sätts in i ett nytt sammanhang och deras poetiska potential som objekt med
förhistoria synliggörs. (Jag ser det som en manifestation av det ursprungliga). (Min
kommentar).
”Det att ta verkliga ting in i konstens värld är en estetisk utövning baserad på urval,
återvinning och omorganisering. En praxis där resultatet är det
hybrida/omvandlade/sammanblandade objektet.”
Jag berättade vidare att man sammanställer olika föremål från olika områden så att det
skapas en ny mening.
”Konstnärens bidrag är att omvandla och se möjligheterna i sina omgivningar.”
Innanför dessa ramar handlar det sällan om att uttrycka sig själv, oftare är det en
önskan om att säga något om samhället som kommer till uttryck.”
En av deltagarna kom nu att tänka på geten Monogram (1955-59) av Robert Rauschenberg
på Moderna Museet. Vi diskuterade och kom fram till att den nog tillhör ”Vardagen i
konsten”. Vi tittade i boken Kolla Läsa Måla Fixa, av Pernilla Stalfelt och såg hur den var
gjord och jag berättade utifrån boken att Robert hittade den i ett skyltfönster i New York. Han
ville göra ett konstverk av den och fick tjata länge innan han fick köpa den. Han fick den
billigt. I sin ateljé tvättade, lagade och målade han den. Sedan placerade han den på en dörr
som han hade gjort om till ett collage. Till sist trädde han ett vitmålat bildäck över getens rygg
och så tyckte han att konstverket var klart.
Robert Rauschenberg var en pionjär när det gäller den här tekniken, läser jag efter att ha sökt
på www.google.se och hittat en rubrik från Moderna Museet.
9
Robert Rauschenberg
Monogram, 1955-59
En deltagare frågar om man vet om det finns någon tanke bakom Monogram.
Jag letar på google och hittar bloggen ”ABC…Kistalight. Robert Rauschenberg – Monogram
– urban lantis light, där det står att han var en neodadaist med sina combines. Och var han en
neodadaist behövde han inte ha någon speciell tanke, utan lekte med nonsens som
utgångspunkt, kan man säga.
På www.modernamuseet.se hittar jag i en text om Robert Rauschenberg:
”Ordet monogram är synonymt med ett emblem, eller namnschiffer, som består av till exempel
initialer. Kanske är Monogram ett självporträtt? En tilltufsad get i storstaden. Underlaget består av ett
collage med allehanda upphittade ting. Bland annat finns där tidningsklipp som behandlar så skilda
ämnen som astronauter, lindansare och börsen. Kanske Rauschenberg vill säga något om hur
människan ständigt strävar efter att bemästra nya miljöer och övervinna svårigheter. Robert
Rauschenbergs ”combines” kan upplevas som en sorts storstadssagor, på samma gång ålderdomliga
fabler och tillfälliga sammanträffanden.”
Vidare på moderna museets hemsida läser jag: ”Det är ingen överdrift att säga att Rauschenberg
omdefinierade amerikansk konst när han uppfann sina Combines. Med dem sprängde han de
traditionella gränserna mellan måleri och skulptur, för att istället lyfta in gatan i ateljén. Rauschenberg
återupptog dialogen med den yttervärld som den äldre konstnärsgenerationen, de abstrakta
expressionisterna, konsekvent avvisat i sin konst. De 162 Combines som han skapade under en
tioårsperiod vittnar också om inflytandet över senare ismer och konstriktningar som popkonst,
nydadaism, assemblage, fluxus, wieneraktionism, arte povera och performancekonst.
I boken KOLLA LÄSA MÅLA FIXA tittade vi på Meret Oppenheims två verk; Min
guvernant (1936) som är gjord av bl.a. ett par skor, och på Frukost i päls, tekoppen som är
klädd i päls. Idén till den, fick hon när hon satt och drack te på ett café i Paris med Picasso
och hans vän Dora. På sig hade hon ett armband av päls. Picasso och Dora tyckte det var
jättefint och roligt och de skrattade. Då sa Meret att man kan klä in vad som helst, t.ex.
tekoppen som hon drack ur. Men jag tycker det är svårt att säga om de tillhör ”vardagen i
konsten” eller idékonsten. Jag tror det lutar åt idékonsten. -Säger Frukost i päls något om
samhället? Det är intressant att diskutera.
10
Bertil Bengtsson påpekade speciellt, att gränserna flyter omkring och att det är
konsthistorikerna som har satt gränserna för att göra det begripligt för sig själva. Konstnärerna
själva bryr sig ofta inte om några gränser.
Man hamnar ju ibland i ett flöde där saker bara kommer till en och då tackar man och tar
emot. Det är ju då som tankar och ifrågasättanden förstör. Georg Suttner, konstnär, professor
och en av grundarna till Gerlesborgsskolan, sa en gång att idealet var att skapa i ett tillstånd
där hjärnan är bortkopplad, så som man är när man är ordentligt berusad, fast man ska vara
nykter…, annars är det svårt att få något gjort överhuvudtaget.
Här berättar en av deltagarna, som är sjukgymnast, att det här med flöde eller begreppet flow
har funnits sedan lång tid tillbaka inom schamanismen. Där är betydelsen av Flow att de
överför energi. De gör sig tomma genom att fasta, basta m.m. och sätter sig i en grotta för att
kunna möta en sjuk person som är ”besatt” av någonting och låter en ande, genom sin kropp,
läka personen. De jobbar på det sättet. De är fria från allting, fördomar, för att anden ska
kunna ta över och leda ut sjukdomen. Det är ju jättegammalt. Det är själva tanken. Och just
det ordet Flow, det finns inom indiansk kultur. Och det gamla måleriet som finns i grottorna,
det är ofta schamanerna som har målat historien där, just om det tillståndet. Kanske har de
tillbett jaktanden för att få jaktlycka.
Sedan pratade Bertil och jag igen vid ett senare tillfälle om det här med gränser. Att som
konstnär har man ett ganska stort spelutrymme och från samhällets sida finns det en sorts
tolerans gentemot konstnärer, att de ”får hålla på”. De är ju konstnärer! Så det gäller bara att
våga tänja gränserna… Asger Jorn, den danske abstrakta expressionisten tänkte ju också:
”Går man inte till ytterligheterna så är det ingen mening med att gå alls.”
Vi diskuterade vidare om att en del konstnärer är ställföreträdande schamaner i dagens
moderna samhälle.
Fler exempel som jag visade från häftet KUNST 4…:
Assemblaget Formiddag, den vidunderlige lampen från 1981 av Jon Gundersen (norsk, f.
1942). Han har här framställt idealhusmodern så som man kan tänka sig att hon såg ut på
1950-talet. Han har kombinerat ihop verkliga föremål från den tidsperioden med en kopia av
ett kvinnoansikte från en äldre tidsepok. Han har alltså kombinerat ihop olika element från
olika sammanhang och tidsperioder så att de tillsammans har fått en ny mening. Här har det
blivit en humoristisk komposition om olika epokers bildframställning av husmodern.
Korset från 1999 av Annette Messager visar ett korsfäst gosedjur. Det mjuka som har
funktionen att trösta vid olika svåra situationer, har själv blivit insatt i ett sammanhang där det
inte längre kan ge tröst, utan man vill istället själv rädda och trösta gosedjuret.
Hon har återanvänt gosedjur och delar av gosedjur som är överskottsmaterial från hennes
tidigare verk, kallat ”Resterna”, - rester av rester.
En deltagare tycker det ser ut som att konstnären inte tycker om gosedjur, att gosedjur inte
behövs.
En annan ser en parallell till att djur utrotas på grund av människans leverne och att djuren
offras och slaktas, likt Kristus på korset.
En tredje ser den ursprungliga korsfästelsen, många ser ju religion som tröst. Jesus kan lika
gärna vara ett gosedjur. Eller så kan man ifrågasätta om han överhuvudtaget funnits. Det kan
11
man tänka också. Gosedjuret ser verkligen lidande ut. Det ser mer ut som ett utsatt djur än
Jesus. Gosedjuret ser ut som ett slaktat, urtaget djur.
”Filosofen Boris Groys har påpekat släktskapet mellan konst och sopor i det att båda är
onyttiga och överflödiga föremål, och vidare att gränsen mellan sopor och museet är flytande i
och med att dåtidens sopor blir nutidens arkeologiska fynd, och dagens konstnärer använder
sig av ”färska” sopor. Den brittiske konstnären Tony Cragg (f. 1949) har gjort vackra och
tilltalande kompositioner av sopor, som t.ex. Spiral (1983)”.
Alla skrattar när jag påpekar att de kan ta med sig sopor hemifrån, bara de inte stinker för
mycket. Men stanken skulle ju i och för sig kunna ingå i konstverket…
Sedan blir det en ny diskussion om att man kan börja ifrågasätta konsten, hur viktig är den?
Man kanske ifrågasätter både sig själv och andras verk, tyvärr. Men det kanske är en process
som man tar sig igenom. Jag har hört många som har gått in i det. På skolan jag gick i, kom
många in i det och värderade om, att det är minst lika kreativt att jobba på ett sjukhus och…
Ja man börjar tänka att man är onyttig. Det kan kännas overkligt ibland och absurt när man
håller på med konst. Det kan kännas som att man flyter omkring i något ingenting nästan.
Otäckt! Då kom en lärare med massa böcker till honom, för han hamnade i en kris. Läs och ta
till dig, så att det blir ett sammanhang, sa läraren! Man kan heller inte säga till någon att det
här har en betydelse, för det är bara upp till en själv om man tycker att det har det.
Det är subjektivt. Ja, men läraren fick in honom på rätt spår och han kom in på Mejan
(Konsthögskolan i Stockholm) sedan. Men det var jättejobbigt för honom. Han levde med
gamla värderingar. Hans pappa var jägare, tror jag och väldigt ”basic” och kanske
ifrågasatte vilket val sonen hade gjort. Som kille hade han kanske ”macho” komplex. Ja, att
han skulle försörja familjen i första hand. Ja, det är sådana tankar. Nej, det är inte lätt. Men
det var intressant att man sa det i ord och jämförde det med sopor. Ja, det är bra att sätta ord
på saker och ting. Då blir det medvetandegjort.
En deltagare berättar om en konstnär som heter Mike Kelly (amerikan), som använder
gosedjur och gör väldigt uttrycksfulla bilder.
12
Hon undrar vilken inriktning som råder nu. Jag svarar att den här utställningen, som är vår
utgångspunkt och som visas på Museet för samtidskonst i Oslo, vill visa mångfalden av olika
konstuttryck som existerar sida vid sida. Jag träffade två unga konstnärer i somras som
berättade att det bara är Konsthögskolan i Stockholm som fortfarande har måleri kvar på
schemat. De andra konsthögskolorna håller på mycket med idékonst, konceptuell konst.
Frågan om rondellhundar kom upp. Hon undrade om det var någon lokal konstföreteelse
för Värmland.Först svarar jag att jag inte tror att det är en konströrelse från början, för att de
är anonyma, men i nästa tanke tänker jag att det lika gärna kan vara det. För idékonstnärerna
vill ibland uppträda anonymt. Vi diskuterar vidare och kommer fram till att det verkar som att
det har blivit en konstföreteelse och att unga människor har satt igång den.
När jag berättat om dessa två inriktningar frågade jag om vi skulle ta en paus, men de ville de
inte. De tyckte det var intressant och ville fortsätta med de andra två inriktningarna direkt.
Så jag fortsatte med Minimalismen.
Från häftet KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007.
Jag berättar att man vill renodla och jobba med så små bildmässiga verkningsmedel som
möjligt. Konstnären Kristjan Gudmundsen illustrerar detta genom att säga: ”Jag försöker
arbeta i spänningsfältet mellan ingenting och någonting.” De ramar man har att jobba inom
kan vara att undersöka hur små variationerna kan vara för att ge stora utslag. Man kan
experimentera med att prova hur mycket man kan ta bort och ändå skapa mening.
Minimalismen uppstod i mitten av 1960-talet bland en grupp amerikanska konstnärer som tog
avstånd från expressiva, transcendentala och sublima uttryck, det som de abstrakta
expressionisterna dyrkade.
Man använde industriella material som stål, betong, faner och tegelsten och kombinerade de
med geometriska former som kuben och kvadraten för att få ett objektivt uttryck i konsten.
Minimalistiska idéer tog form först i arkitektur och skulptur, men spred sig sen till alla
konstformer. Sedan kom en reaktion, inom minimalismen, på det kyliga och opersonliga
uttrycket och många ville då bearbeta uttrycket åt ett mer uttrycksfullt och expressivt håll, så
att man t.ex. kunde associera till någonting.
13
Irma Salo Jger Da sommervarmen satte inn large
En deltagare berättar nu om arkitekturen i Tyskland. Under kriget blev ju mycket förstört.
Efter kriget byggde man ofta kvadratiskt i ren betong. Det var bara grått, liksom och
fyrkantigt. Och nu börjar man liksom sätta dit små balkonger och så börjar man måla om,
man målar mjukare former och mer färg och får det liksom lite mer snyggt. För det är inte
fint när en hel stad är väldigt anonym, bara grå liksom, ja ”fyrkantig”. Det är inte det
egentligen, som man trivs med. Det är faktiskt spännande.
Ja, hur det svänger hit och dit, en pendel som går fram och tillbaka.
En annan deltagare säger: Man kan bli väldigt fascinerad av det estetiska i funkishus. Men
just när de rev fina trähus, då hade de en idé att det skulle se lika ut och vara väldigt
funktionellt och praktiskt och lika för alla. Det är ju en fin tanke men det är synd att de rev
fina hus. Men olika generationer har olika smak. Ja, det blev kanske inte så fint i realiteten.
Konsekvenserna blev ”lite” hårda.
Nu visar jag exempel och börjar med Donald Judd, Untitled (1968) som försöker vara så
objektiv som möjligt med så lite associationer som möjligt.
En deltagare associerar den i alla fall, med en Ikeahylla och skrattar. Jag visar på att det är en
kvadratisk form som utstrålar ett grönt ljus och då ser hon det. Hon trodde först det bara var
en skugga. Skuggan bredvid det gröna är faktiskt rosa. Här uppstår komplementfärger.
Per Inge Björlo, Objekter till mor (1991) har bearbetat uttrycket i en mer expressiv riktning i
och med att han har rundat av formerna. Han upprepar dom, men var och en har ett varierat
uttryck. Titeln gör också att man kan associera till något utanför konstverket.
När jag ser Objekter till mor av Per Inge Björlo tycker jag det passar att lägga in ett citat av
Picasso: ”Målning är poesi och skrivs alltid på vers med plastiska rim, aldrig på prosa.
14
Plastiska rim är former som rimmar med varandra eller ger assonanser (halvrim) antingen
med andra former eller med rummet som omger dem och ibland också gör det genom
symbolik, fast den får inte vara för påtaglig. Vad har ett par purjolökar och en dödskalle med
varandra att göra? Plastiskt sett allt! Man kan inte fortsätta med att måla en dödskalle och två
korslagda benknotor lika lite som man kan fortsätta att rimma amour med toujours (eller
hjärta-smärta). Därför plockar man in purjolökarna i stället och de får fram vad man vill ha
sagt utan att man tvingas uttrycka det så tydligt”.
Citatet är hämtat ur Björn Melins bok Teckna och måla, s.96.
Sen har Heidi Skjerve, som har stickat konstverket Nesten grönn (1995) som en
monokrom. Mono = en och krom = färg. Man jobbade ju med kvadraten som utgångspunkt.
Och just att hon väljer att sticka är en kommentar till konstens hierarkier. Där är ofta en
manlig dominans.
I minimalismen ser jag en parallell till antalet deltagare i min grupp. Men ju färre deltagare
man har desto mer tid kan man ge till varje deltagare. Och det blir ganska direkt en mer
personlig och avslappnad stämning. En omständlighet som hjälper till att skapa delaktighet.
Vi satt också vid ett runt bord när vi hade teorigenomgångar. Och jag uppmanade deltagarna
att komma med kommentarer, frågor och berättelser utifrån egna erfarenheter innan jag
började berätta.
Idékonsten/konceptkonst
Från häftet KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007
”…Konst som vara är egentligen ingen god idé”
Adrian Piper
Sedan 1960 har det genomgående temat varit att angripa konstverkets och konstinstitutionens
status. Då växte det fram miljöer som arbetade utifrån att den kreativa tanken är viktigare
än både skapelseprocessen och det färdiga verket. Man tyckte inte längre att bildkonsten
bara skulle bedömas utifrån bild- och formmässiga kriterier. Marcel Duchamp startade 1917
med att ställa ut sin readymade Fountain. (Det är faktiskt 90 år sedan). I och med att han
ställde ut en massproducerad urinoar som ett konstverk blev det tydligt att konstverkets
betydelse inte bara låg i formen utan också bedömdes utifrån vilket socialt sammanhang det
presenterades i, t.ex. i ett museum eller ett galleri.
Det handlar inte om att man tecknar/målar/skulpterar något perfekt/snyggt, utan om
idéer och hur mening skapas. Det finns heller ingen rådande stil utan alla stilar är tillåtna.
De tycker att idékonsten verkar svårast, så vi går igenom många exempel.
Jag visade ett exempel jag gjort för den här kursen. Den bestod av en Mårbackapelargonia
med en väckarklocka i krukan, med visarna på fem i tolv. Pelargoner är vi svenskar förtjusta i
och väckarklockan är just en ”väckarklocka” när det gäller hur vi tar hand om oss själva och
därigenom vår älskade natur i Sverige.
15
Från boken Svensk konst nu, 85 konstnärer födda efter 1960 visar jag Mikael Richters
Pusshållplats (1997). Han gjorde om en bussparkeringsplats till en pusshållplats genom att
byta ut b: et mot ett p. Han blev då polisanmäld av gatukontoret och åtalad för skadegörelse.
Men han blev frikänd och konstverket som asfalterats över återställdes.
Hans måtto är: ”Kampen går vidare för en roligare planet.”
Jakob Dahlgrens (född 1970) väggskulptur Hamburg 1982, (2001), i samma bok, var också
ett intressant och roligt exempel. Den är uppbyggd av yoghurtmuggar i en rödgul färgskala
som ger ett vibrerande uttryck.
”Jakob Dahlgren är fascinerad av den minutiösa formgivning och presentation som ägnas i stort sett
varje konsumtionsföremål i vår omgivning, oavsett dess pragmatiska användningsområde eller låga
pris. Likt popkonstnärerna med Andy Warhol i spetsen upphöjer han vardagsobjekt till konst.”
En installation består av tusen darttavlor och är inspirerad av op-konstnären Bridget Riley. De
vardagliga darttavlorna bildar tillsammans magnifika abstrakta konstverk ”som kan ses som
en kärleksfull drift med den minimalistiska konsten”.
Jakob Dahlgren säger: För mig är jakten på material viktig, jag har en förkärlek för så
kallade låga material. Folk som kommer in i min ateljé brukar sällan förstå att jag är
konstnär. Snarare tror de att jag tillverkar leksaker, är uppfinnare eller någon utflippad
hantverkare.
Jakob Dahlgren verkar vara en gränsöverskridande konstnär, som låter ismerna blandas i
samma konstverk. Vi tycker han hör till Vardagen i konsten, Minimalismen och Idékonsten.
Vi tittar på Ulf Rollofs (född 1961) Änglafällan (1984) och Ritning (1999).
”Ulf Rollof förknippas ofta med mekaniska verk som har med räddning, överlevnad eller övergångar i
både geografisk och själslig mening att göra. I teknisk bemärkelse är maskinerna mer eller mindre
värdelösa, deras syfte är i stället att förmedla oväntad information. De komplexa verken har ofta
poetiska uppgifter, såsom en landningsbana för änglar, en kylväst som kan komma att behövas på vår
allt varmare planet eller bräckliga livbåtar i bivax. En väsande gigantisk flugfångare ställdes ut på
Documenta i Kassel 1992, men lyckades inte fånga en enda fluga på hela sommaren. I mitten av 80talet tillbringade Ulf Rollof en tid i en mexikansk bergsby där invånarna levde med mycket
begränsade tillgångar. I denna miljö aktualiserades frågan om överlevnad och hur människan
utnyttjar resurser, ämnen som i hög grad har präglat Ulf Rollofs konstnärskap. I Mexico City
16
upplevde han sviterna efter jordbävningskatastrofen 1985 och har sedan dess ofta återkommit till hur
människan ständigt söker skydda sig mot naturens krafter.”
Akvarellen Ritning av Ulf Rollof, tolkade en deltagare innehållet i bilden så, som hur människan i
Livshjulet, tar tag i sitt liv på olika sätt. Det var en spännande och intressant tolkning, tycker jag.
I boken Kolla Läsa Måla Fixa av Pernilla Stalfelt tittade vi på den norske konstnären
Kjartan Slettemark (född 1932), och hur det gick till när han uppträdde som pudel. Idén till
det konstverket, fick han när han var på Arbetsförmedlingen. Där fick han en lapp som det
stod Kundmottagningen på, men han såg fel och läste Hund istället. Han började då tillverka
en hunddräkt. En skräddare hjälpte honom med bakbenen. Han kände sig glad i sin pudeldräkt
och lärde sig därför vifta på svansen. Folk blev också glada när de såg Kjartanpudeln och av
barn fick han godis. En gång åkte han till New York och gick omkring som Pudel. Många
trodde att han var en riktig hund.
Vidare i samma bok tittar vi på Meta Isaeus- Berlins (född 1963) konstverk Utan titel. Det är
gjort av 2000 gummihandskar fyllda med vatten som är upphäftade med häftpistol på en vägg.
Hon tycker om att jobba med vatten på olika sätt! Hon har t.ex. fyllt ett helt kök med vatten.
Då fick man sen stå ovanför taket och titta ned på köket under vattnet.
De yngre deltagarna blir intresserad av att göra något av vatten och karamellfärg.
Från häftet KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007:
Jag berättar om Paul Mc Carthys film Painter (1995), där han driver med konstnären som tar
sig själv på väldigt stort allvar, gallerivärlden, konstsamlaren och kulturjournalisten.
John Baldessari
Och JohnBaldessari (amerikan, född 1931) kommenterar på ett humoristiskt sätt samtidens
konstteorier och utövanden i sina verk, där han balanserar mellan popkonst och konceptkonst.
I Certain Unknown Unclassified Facts (u.å) ironiserar Baldessari över vår benägenhet att
17
kategorisera och förenkla både inom konst och vetenskap. Verket är också en direkt
kommentar till enskilda konstnärskollegors fascination för definitioner och regler för vad och
hur konst skall vara.
I många av de konstverk där idén är viktigare än formen ligger en ambition om att göra
konstinstitutionen mer demokratisk. Genom att frångå det unika objektet kan en
konstnärlig idé mångfaldigas och fler kan få tillgång till ”verket” samtidigt. Jenny Holzer
(amerikansk, född 1950) har sedan 1970-talet arbetat med att placera ut text i det offentliga
rummet. Truisms (1977-79) gjordes som plakat och hängdes upp i stadsrummet. Påståendena
eller truismerna, har Jenny Holzer gjort själv, men genom uppträda anonymt önskade hon att
leda bort uppmärksamheten från konstinstitutionen, konstobjektet och sig själv som konstnär.
När Truisms visas på museer fungerar de som en typ av dokumentation av en tidigare
konstaktion utanför museet.
Här är några exempel på Truisms:
A positive attitude makes all the difference in the world
A sense of timing is the mark of a genius
A solid home base builds a sense of self
A strong sense of duty imprisons you
Abuse of power comes as no surprise
Action causes more trouble than thought
Alienation produces eccentrics or revolutionaries
Always store food
Ambition is just as dangerous as complacency
Ambivalence can ruin your life
Artificial desires are despoiling the earth
Being alone with yourself is increasingly unpopular
Being happy is more important than anything else
Jenny Holzer gjorde ett konstverk som Karlstad kommun beställde av henne i samband med
firandet av den svensk-norska unionsupplösningen 1905. Verket projicerades upp på
Rådhusväggen under kvällstid och bestod av uppförstorad text utifrån originalhandlingar som
handlade om unionsupplösningen. Till konstverket hörde också några bänkar av sten med
ingraverad text, som fortfarande står kvar på torget i Karlstad.
Ja, det var den teoretiska bakgrunden
Första gången tog jag med lite av varje från varje –ism. Sedan har vi repeterat en -ism inför
respektive uppgift och då blev genomgången mer utförlig och detaljerad.
Efter genomgången fick de börja med att teckna av en stol utifrån fyra olika
tillvägagångssätt:
1. Med ”fel” hand
2. Utan att titta på pappret
3. Teckna mellanrum i stolen och luften runtomkring
4. Träna på att syfta för att få perspektiv.
De fick välja mellan att använda blyertspenna, rödkrita eller brunkrita. Ingen valde blyerts.
De tre första övningarna fick ta 2 minuter, medan den fjärde fick ta ca fem minuter eftersom
det tar lite längre tid och man gör detta med lite mer eftertänksamhet och noggrannhet.
18
Syftet med övningen var att komma igång med skapandet på ett opretentiöst sätt. De två första
övningarna är bra för att ”komma loss”. Man kan inte riktigt så lätt värdera resultat efter de
gamla vanliga mallarna fint/fult, eftersom man gör det lite ”svårare” för sig och är därmed
”ursäktad”. Istället kanske man kan hitta något annat i teckningen, som t.ex. ett spännande
uttryck som kanske säger mer än en perfekt avbildad stol. Men man gör hursomhelst inte
övningarna för att man sedan ska bedöma resultatet, utan man gör dom för att komma igång
och för att hitta en strategi som kan hjälpa en att se när man tecknar.
När man tecknar en stol blir ofta mellanrummet som form tydligt. Man kan genom att enbart
teckna mellanrummet/tomrummet få fram en form.
Vid syftningsövningen visade jag hur man syftar med hjälp av kritan genom att hålla den en
armlängd framför sig och först hålla kritan vågrätt. Sedan vinklar man den efter riktningen på
formen man vill gestalta. Man kan få då fram ett djup eller ett perspektiv i bilden.
Varför teckning, när man ska syssla med samtidskonst kan man undra?
Eftersom samtidskonsten kan se ut på så många olika sätt och även innehålla figurativa bilder
så är det bra att inte begränsa sig genom att hoppa över tecknandet, tycker jag.
Nu var det dags för lunch. Vi åt i bibliotekets restaurang. Vi satt vid två bord som stod
bredvid varandra. Det blev mycket intressant ”prat”. Hilma af Klint och om människans
andliga utveckling var vi bland annat inne på en del, liksom andra personliga upplevelser som
t.ex. en deltagares familj råkat ut för under och efter 2: a världskrigets härjningar.
De två tvillingflickorna hade också del i samtalen.
Jag tror att konsten öppnar upp till att gå några steg bortom vardagens rutiner och uppmuntrar
en till att reflektera och dela med sig av sina tankar och upplevelser. Detta skapar i sin tur en
delaktighet som växer efter hand som man vågar öppna sig för varann. Att jag som ledare åt
tillsammans med deltagarna, ror jag också skapar delaktighet.
19
Efter lunch blandade vi komplementfärger. Kadmiumrött och smaragdgrönt och vitt,
kadmiumgult och djupviolett och vitt och kadmiumorange och ultramarin och vitt.
De fick välja själva om de skulle blanda spontant eller systematiskt därför att jag fungerar
själv så att jag gör sådana övningar efter humör. Ibland vill jag undersöka färgerna mer fritt
och ibland vill jag vara mer disciplinerad och gå systematiskt till väga. Följaktligen hade jag
exempel på sådana färgövningar, som jag gjort innan, som jag visade innan övningen, som
illustrerade detta. Jag visade också några konstkort med målningar med mycket ”blandade”
färger. Jag sa också att det är dagsformen eller humöret som får styra där. Jag tycker man kan
tillåta det. Ska man göra färgövningar i ett annat syfte kan man vara mer systematisk om man
är ute efter ett i förväg bestämt resultat.
Här var syftet att man skulle bekanta sig med och bli medveten om att man kan blanda
komplementfärger och få väldigt många olika nyanser, t.ex. många olika bruna och grå
nyanser. Och genom att tillsätta vitt händer det också något
Man kan t.ex. lugna ned den röda om man tycker att den är skrikig, med lite grönt och vice
versa.
20
Syftet var också att berätta att komplementfärger när de ligger bredvid varandra förstärker
lyskraften hos varandra. Men om man blandar dom med ungefär lika stor mängd av varje tar
de ut varandra och blir gråbrunsvarta. Färgen slocknar. Jag berättade också att när man
blandar materiella färger med varandra blir färgen mörkare för varje färg som läggs till, men
blandar man ljusfärger blir alla färger tillsammans vitt. Vitt ljus innehåller alla färger.
De berättade i samband med detta att de tidigare gjort övningar med efterbilder: Man tittar på
en färgyta ca 20 sekunder. Sedan flyttar man blicken till ett vitt fält bredvid och då uppträder
komplementfärgen till den färgen man nyss tittat på.
En deltagare, som arbetar som sjukgymnast berättade något intressant om detta med
komplementfärger. Hon sa att enligt ny forskning, ser barn före tonåren t.ex. en grön färg som
grön, men upplever den inom sig som röd. Därför skulle man inte måla ett barns rum grönt i
syftet att det ska vara LUGNANDE eftersom det före tonåren inte har den effekten utan
istället motsatt effekt. Efter tonåren försvinner det här av sig själv. Och hon berättade också
att man i terapi använder den rosa färgen för att stärka självkänslan. Rosa stärker jaget.
Här är det ett exempel på att vi lär av varandra.
21
Jeanette droppmålar a la Jackson Pollock. T.h.: Röd stuga, gräs, solsken och blå himmel.
Några blev fortare färdiga med färgblandningsövningarna och började med att göra
droppmålningar à la Jackson Pollock. Här ovan målas det en röd stuga med vita knutar,
grönska, himmel och solsken.
Material: Grunderad masonitskiva, Akrylfärger utspädda med vatten i burkar med lock,
Pinnar att skvätta, droppa och teckna med.
De som inte hann den här gången, trodde att de skulle hinna göra sina hemma till nästa
gång och de fick då göra det i hemläxa. De hann inte, men gjorde istället både abstrakt
expressionism och minimalism under 2: a träffen.
Ett exempel på Abstrakt expressionism:
Dalia berättar: Det svenska temat här är lagom. Jag valde färgerna gult och blått som är den
svenska flaggans färger. Jag testade tekniken att stänka, med olika sorters växter som jag
hittat i trädgården, bl.a., en Spirea. Tanken med ordet lagom var att jag ville få en förklaring
till ordet efter att jag flyttat hit, för ingen kunde direkt säga vad ordet lagom betyder, förutom
att det är lagom. Det var lite sådär…
(Jag hade innan, berättat historien om Vikingarna som drack mjöd ur samma glas och att
glaset skulle gå laget om. Det skulle räcka till alla, så var och en fick ta lagom mycket).
Jag tyckte det var superkul att bara få sitta på golvet och kasta färg.
Och så la jag till pyttelite orange där, bara för att jag kände för det och så drog jag några
streck med pinnen i färgen för att få lite ordning, så där lagom sorterat. Lagom är ju
något som är jämt och det är precis emellan det som är för lite och för mycket.
Hälsar man på någon och frågar; Hur mår du? säger de att det är lagom. Då är det bra,
men inte för bra! Typ så. Det var tanken.
Och så är det mest gult och vitt. Det blir ett mjukare utryck, fast du har gjort det så fritt.
Ja, jag vet inte, jag började med gult där och tänkte att jag får testa hur det går med blått.
Då kändes det ganska fort att det räckte med blått. Och idag känner jag att egentligen
skulle man kanske börja om och lägga till både gult och blått i lite tjockare färg, för den
gula är utblandad med ganska mycket vatten.
Fast jag tycker den är fin med de här tunna fina linjerna. Den skiljer sig lite från de andras
målningar på det sättet. Den är lite finkänslig.
Ja, jag tycker faktiskt om bilden och är ganska nöjd med den. Och det var superkul att
testa. Det är inte sånt man gör hemma direkt för det skulle bli kladd lite här och där. Men
i trädgården skulle jag kanske testa… Sen tänkte jag att jag skulle kanske fylla en
22
vattenballong med färg och hänga upp den ovanför duken och kasta pil på den, eller bara
kasta ballongerna direkt på duken och kolla hur det blir för då blir det mycket mer täckt.
Det blir lite som ”Paintball”?
Ja, lite så. Fast lagom är kanske inte rätt tema för den här tekniken.
Men du har gjort det på ett sådant sätt att jag kan associera till lagom. Ett ”lagom” sätt för den
här tekniken.
Ja, kanske det.
2: träffen: Fantasiövning, Minimalism
Vi börjar med att prata om det vi gjorde förra gången. Sedan fortsätter vi med en:
Fantasiövning i materialet akvarellkritor, från boken Gör din egen konst.
(Jag har gjort övningen i förväg och visar hur man gör steg för steg).
1. Måla fullt med prickar på ett papper i en valfri färg/kulör.
2. Bind samman prickarna med linjer i samma färg och leta efter olika former som
cirklar, trianglar, kvadrater, rektanglar. Gör även kurviga linjer.
3. Vänd och vrid pappret och se vad du har gjort ifrån olika håll. Försök att se en början
till någon fantasifigur och förstärk den genom linjer i en annan färg/kulör. Strunta i de
linjer och former som inte behövs.
4. Ta fram figuren och förstärk den genom att lägga på mer färg med akvarellkritorna.
Nu kan alla färger/kulörer användas.
Syftet med övningen är att frigöra fantasin, utveckla formerna och släppa
schablonbilderna som annars gärna kommer automatiskt.
23
Fantasiövning
En deltagare, Calina, som är mamma till två yngre barn reflekterar över övningen vid
genomgången och berättar att hon brukar rita med sin dotter, men att det då oftast blir s.k.
schablonbilder, aldrig ”sådana här” bilder. De målar inte på det här sättet annars. Man har sina
invanda sätt att måla även om man tänker fritt när man målar, säger hon. Hon tycker det här
var roligt.
Hon kommer också att tänka på vad mycket mer man kan göra som inte görs inom
bildområdet på till exempel en förskola för att de inte har tid eller kunskap. Bara att se på ett
träd på ett annat sätt, se mellanrummen på ett träd och teckna det hade varit helt otroligt
intressant. Barnen hade tyckt det varit jättekul, tror hon. Men barnen gör sina prinsessor och
fjärilar med lite variation beroende på vad kompisen ritar. Fast det är ju kul att bara hålla på,
säger hon.
Jag spekulerar i om de hade kommit längre i utvecklingen om de fått prova på lite andra
sätt att teckna och måla på. Apropå det, säger hon att det är många som säger: Åh, du kan sitta
och rita. Då berättar de att de slutade teckna när de blev tio, elva år, när de sett någon som
kunnat göra en cykel helt realistiskt. Då gav de upp. De kanske tyckte det blev tråkigt eller
fick uppfattningen att det ska se helt perfekt ut. Många beskriver att de stannar i det. De ser
det som att man kan eller inte kan teckna, ungefär.
Jag tycker det var en jätte bra beskrivning av att det ofta känns stereotypt, att det bara finns
ett sätt. Inom idékonsten är det inte alls viktigt att det ska vara ”snyggt”, utan där kommer
idén i första hand. I den abstrakta expressionismen är det viktigt att måla ut känslan och det
får vara roligt när man gör det. Sådant kommer kanske inte fram så ofta.
Jag säger vidare att man inte behöver vara expert på ett område för att göra något, men man
kan ta reda på lite mer själv, söka i böcker eller på Internet och vara positivt inställd.
Hon säger också att hon kan tänka sig att göra den här övningen, när hon inte har någon
infallsvinkel eller idé, för att få en friare ingång. Det blir lite andra proportioner och så.
Hon känner igen sitt bildspråk i sin övningsbild i det svängiga, sirliga.
Den andra figuren som Dahlia gjort, har ett komiskt uttryck. Det är överdrivet,
oproportionerligt, förvrängt och förvridet, säger jag om den blå figuren. Ja, säger hon, jag
tänkte inte på att göra det ”snyggt”. Jag försökte hålla mig till punkterna och la in ögonen
bara. Det behövdes inget hår.Nej, och att ögonen ligger i panna förstärker uttrycket. Ja, och
han påminner om Bart Simpson.
24
Den andra kvinnan kommer på en sak om formen på huvudet på hennes figur. Hon tycker
det är lite läskigt, när hon ser den, för den påminner henne om en affisch från Göteborgs
filmfestival, som illustrerade en film om en man som hade tagit livet av sig. Han hade haft en
utväxt på sitt huvud, inte makabert för det hade varit en vacker bild. Men hon jämför den
bilden med sin egen, som också fått en ”utväxt” på sitt huvud. Hon tänker att där ligger alla
tankarna samlade. Men här var det bara slumpen att det blev en sådan bild. Hon tycker att
bilden fått ett sorgligt uttryck.
Jag inflikar att figuren kanske har för mycket tankar. Ja, jag tycker det. Något på huvudet
gör att… någon som också gjorde någon turban, eller något tungt som man går och bär.
Fast din figur har ljusa färger. Det kanske är ljusa tankar. Ja, säger hon och skrattar. Så det
inte blir för… Ja men jag kom att tänka på den affischen just nu. Jag tror det var så han hade
tänkt, men det vet jag ju inte.
Det här är också en sådan övning att hjärnan skapar sammanhang och associerar. Den vill
skapa ett sammanhang ur kaos. Och då associerar du vidare utifrån din bild. Hjärnan bara
fortsätter och jobbar.
Sjukgymnasten bekräftar att det är sant det jag sa. Hon säger vidare: Det finns vetenskap
bakom det, om hur pannan är byggd och hur folk sedan är. Lite läskigt låter det, tycker vi,
nästan som rasbiologi. Men hon fortsätter att berätta vidare: Uttrycket liksom, det du är, din
kropp, hur den är byggd, hur den ser ut i nuläget, är just din energi i nuläget. Det är din nivå.
Det är din fysik. Det är det du är.
Jo andligt, så är jag med på noterna. Det är som det är. Det är en del av livet. Men det
andra lät lite rasbiologi…
Men då är det mer andligt, det du säger.
Nej, det är ju faktiskt det som fysiken säger också. Att energi bygger form, magnetismen.
Där du har energi, där får du den formen. Lägger du energi dit så har du genast former. I den
utformningen, hur mycket energi du ger. Har du en jättestark magnet dras ju alla spån mot
den. Har du en liten, får du bara några enstaka. För de har kommit på att forska på det
utifrån plastikkirurgin. Det har betydelse. T.ex. man har en stor näsa och så går man och får
en liten. Alltså, liksom, får den omopererad. Kroppen byggs ju upp och blir helt ny på sju år.
Då är alla cellerna utbytta. Så många, eller de flesta som gör en omoperation, får kanske inte
lika stor näsa, men den växer ut sedan. Det bara är så. Det är liksom det uttryck som jag ska
ha. Någonting som är jag. Så är det någon som har väldigt hög panna, så är det oftast någon
som är tankestark. Det finns faktiskt ganska stor forskning kring det.
Det står i någon bok, att hur ska jag fatta, hur ska jag liksom förstå mig själv? För det är ju
min hjärna som försöker lista ut det. Och så är det väl antagligen så att jag bara kan lista ut
det som hjärnan vill att jag ska lista ut, för allt annat kommer jag helt enkelt inte ihåg.
-När jag är mogen för det? Att det kan bli för mycket att klara av på en gång?
Ja, lite så. Om jag tar människor utifrån psykologin eller psykiatrin, och tittar på det, är det
ändå alltid begränsat utifrån min egen hjärna. Det gäller ju att en hjärna förstår en annan
hjärna. Och det är frågan, hur mycket tillåter mitt förstånd mig att förstå? Det finns ju en
gräns. Alltså, vi sätter ju gränsen själv, på sätt och vis.
Då har kanske inte alla kapacitet att förstå varandra.
Det är väl därför man ska förhålla sig kritisk till kunskap också, även om den är vetenskaplig.
Inte till allt. Men jag menar ingen har kunnat forska på hur hjärnan, man vet ju vissa saker,
som om höger och vänster hjärnhalva.
De vet ju mycket, men just om hormonerna och hjärnan vet de inte så mycket om, för då
kommer ju det känslomässiga in. Då kommer den bevisbaserade forskningen snabbt till en
gräns. En människa är individuell. Och när det kommer in emotion, då är det så att vi alla
har vår historia och vår egen sanning och det spelar alltid in. Och då är det ju kört att göra
25
det bevisbaserat. Man har ju forskat mycket och man vet mycket, men man kan inte gå ut med
det på det sättet. Då får man leta efter det och tro på det eller inte.
Ja det blev mycket diskussioner den här gången. Vi pratade vidare om jämställdhet,
feminism, om hur pojkar redan från dagisåldern blir uppmuntrade och får höra hur duktiga de
är, medan flickor får stå tillbaka. Vilket sedan kanske resulterar i de löneskillnader vi i dag
har. En kvinna har kanske svårare att säga att hon faktiskt är värd den högre lönen, för hon är
inte van att känna sig värdefull och duktig. Om att det krävs en viss medvetenhet att lyfta
fram, från någon som säger att du kan visst göra det och det… på dagis, i skolan, i vardagen,
hemma. Det handlar om hur du kommunicerar.
Allt detta bara utifrån dessa fantasifigurer och speciellt den ena, som hade en ”utväxt”.
Sedan pratar vi om färgers påverkan och sjukgymnasten påpekar om detta att man ska måla de
färger som man känner i sitt inre att man vill måla. Eller använda de färger man tycker om i
sina kläder. Det är bra att bejaka det och spännande att se vart det leder. Hon berättar i
samband med det att det finns en historia om kvinnor i Iran och Irak som bara tillåts bära
svarta kläder, till och med underkläderna måste vara svarta. Då har det visat sig att de här
kvinnorna blir senila fortare än de som inte använder svarta kläder på grund av att kroppen
inte får någon stimulans från den svarta färgen. Den kanske till och med hämmar och dämpar
vitaliteten i kroppen.
Sedan repeterar vi en ny ism teoretiskt.
Som exempel visar jag oljemålningar av KG Nilson; Våren (2004), Sommaren (2004),
Hösten (2004) och Vintern (2004) från boken KG Nilson Kartbild. Han har med kvadrater i
olika färger på ett kvadratiskt format gestaltat de fyra årstiderna. Sedan har jag gjort en
modell av en kub av kartong täckt med metallfolie. I boken Matte med mening finns en ritning
till en tredimensionell kub. Den kan man göra i pappkartong.
Vi går igenom materialet och fortsätter med nya praktiska experiment med
Minimalismen:
26
Färg och form, Kartkänsla ovanifrån, Spelpjäser
Therese har gjort Den svenska sommaren t.v. minimalistiskt, med två gröna kvadratiska fält
och glas- och spegelmosaik på papp.
Den gröna är grönt gräs på sommaren. De rödorange är stugor. Man kanske åker till stugan
på sommaren. Sedan är det ett hav eller en sjö precis bredvid som man kan bada i. Den gula
är själva solen som speglar sig över hela stället.
Jeanette har också arbetat med temat Den svenska sommaren och gjort bilden t.h. och
berättar: Man åker ofta till sina stugor. De är ofta röda, så därför tog jag röda mosaikbitar
till dem. Sedan satte jag dit spegelbitar eftersom det är varmt på sommaren och då speglar
det sig. Ofta brukar man vilja vara nära havet, så där är stranden de orangea bitarna och de
blåa är vattnet. Och gult är solen som speglar sig på husen. Du menar att solskenet är så
starkt att det reflekteras i allt? Ja. Man blir nästan bländad? Ja. Och så är det grönt, som är
gräs.
Spegelbitarna blev en intressant symbol för ljusreflexer och solsken på sommaren.
Jag repeterar sedan huvuddragen i Vardagen i konsten och i Idékonsten inför nästa
träff. De kan då förbereda sig hemma genom att leta saker som kan passa och fundera
ut någon idé.
3: e träffen: Vardagen i konsten
Repetition av teorin med bildexempel.
Två av deltagarna hade med eget material hemifrån, medan de andra två hittade sitt material
här i Skaparverkstan.
27
Här jobbas det med vardagsföremål, limpistol och akrylfärger.
T.h. har Therese gjort Födelsedagsfesten. Hon har grundat en masonitpannå i en brun nyans,
som hon blandat till utifrån orange, ultramarinblå, coelinblå och vitt. Hon tittade på
färgblandningarna vi gjort tidigare och valde färger utifrån dem. Den bruna nyansen
symboliserar ett träbord. De olika knapparna symboliserar kakor och bakelser och ligger på
små tårtpapper. Hon fyller år på sommaren och hon brukar få bakelse och kakor när hon fyller
år. Kransen runt ljuset med jordgubbar på, betyder för henne att hon brukar plocka jordgubbar
och smultron på sommaren. De brukar också tända ljus på kvällen när de har bjudit hem folk
till födelsedagsfesten.
Calinas Vardagen i konsten.
Calina tycker det är kul att jobba med en samhällskommentar. Det är miljön som hon ofta
känner för starkt. Det har hon gjort i många år och inte bara nu, när det blivit debatt om den.
Calina berättar:
Det gäller ju hela klotet i och för sig, men även om man har rest så utgår man från sitt eget
land. Då är tanken hur fort det har gått, industrialiseringen i nutid gentemot när våra
förfäder var unga. Det fanns inga bilar, ingenting sådant. Så det är det hästen symboliserar.
Den fina dockan som jag hittade här tyckte jag passade ihop i stil och färgmässigt. Hon fick
bli ett naturväsen. Jag stoppade in mammas gamla tygblommor, som jag hade med mig. Så de
28
får stå för det ljusa, naturen, något oförstört. Man ska inte idealisera. Det fanns ju andra
problem, givetvis, men ändå, en sådan oförstörd natur! Och hur snabbt det har gått.
Det blir ju tydligt.
Ja, det blir det, just den grejen i alla fall. Sedan hur jag tänkt i detalj är kanske inte så lätt att
förstå, men jag har tänkt på den här som Linnea fick i något ”Happy meal” på någon
hamburgerrestaurang, någon Simpsonsfigur som står och gör något konstigt ljud.
Han hånskrattar.
Ja, det kan man faktiskt tänka. Då är det inte Simpsons som figurer, att de ska säga något,
utan det är mer var den kommer ifrån, en snabbmatskedja. Och metallen, det var Christer
Fuglesang, astronauten, som fick frågan om han kunde ge några konkreta förslag på vad
man kunde göra. Då var det just aluminiumet, att det är så otroligt miljöfarligt. Det kan man
gärna återanvända. Jag försöker överföra sådana värderingar till mina barn då, att man
lånar den här planeten. Och de här aluminiumburkarna med ”cola” i kan man undvika lätt
som en plätt. Och leksaker tillsammans med godis, sådant faller ju barnen för. Det är så svårt
att stå emot, fast jag försöker vara konsekvent så orkar jag inte ta den konflikten i affären.
Utan, jamen ta den, den här lördagen, så tar vi något nyttigt nästa lördag. Det kanske inte är
någon katastrof så, men det jag tror varje familj kan bidra med, kan i det långa loppet vara
avgörande. Jag hade gärna lagt in citat och siffror från Al Gores bok som jag har hemma,
men inte tagit mej igenom än, om hur läget egentligen är. För det finns ju politiska
strömningar som vägrar att inse att det är så långt gånget som det är.
Ja, de säger att det är naturliga klimatförändringar.
Fast de har väl inte så mycket att backa upp det med, men det hade varit lite kul att föra in
när man tittar lite mer i detalj.
Den här som kan blinka, känns så tickande, som en klocka i en neonblomma.
Ja, tiden är knapp.
Ja, och han pekar. Först tänkte jag att han skulle peka som ett hån, mot det som har varit,
men då kände jag mer att han pekar mot en framtid, för vi kommer aldrig att kunna gå
tillbaka till det, utan det är ju någonting helt annat som måste bli! Det blev djupa stora tankar
här…, men det tycker jag är kul.
Ja, det var roligt och härligt med detta. Och så har du målat något svart och lämnat kvar lite
rött på blomman.
Ja, men det var ditt tips det.
Och där har du målat en ny färg, först med grått och sedan mera grönt.
Exakt. Det var för att blanda upp lite, att det ändå har varit… För jag hade tänkt måla dom i
kolsvart. Och helst skulle det ha varit någon slags olja som bara rinner eller nåt. Men då när
du sa att ”Du kan lämna lite rött”, bara spontant så där, när jag målade. Ja, men faktiskt. Det
blev lite mer levande om man tänker rent i uttrycket. Svart blir ju väldigt…
Ja, och så blir det tydligt att det håller på att brytas ner. Eller att det fortfarande finns liv
kvar. Hopp.
Ja, men precis. Det var intressant, din association också, att den ena sidan är en drömvärld
och den andra verkligheten. Så kan man ju också se det. För de olika sidorna blev lite
överdrivna.
Therese kommenterar: Om man tänker efter så känns det som att det är många fler som dör
idag om man tänker på det röda.
Ja, i krig t.ex.
Ja, och det är säkert många som har dött av miljöfaktorer, säkert. Hiroshima och…
Therese: Mer sjukdomar och…
Ja, nu är jag nöjd. Det var det.
Du har ingen titel än?
Nej.
29
Den kanske heter Utan titel?
Ja, fast det är så tråkigt, men ibland blir det så. Det blir helt stopp. Jag kommer inte på
något.
Hennes dotter tyckte det var jätte kul och när mamma letade fram föremål hemma. Hon
hjälpte till att leta och frågade en massa. Mamman kom då att tänka på vilka stereotypa lekar
man ofta leker med barnen. Det är prinsessan och prinsen och hela Askungescenariot, men
det är ju kul för de bygger upp en liten värld, men vad dumt tema det är egentligen. Fast de
får ju andra influenser också, som tur är, men bara att titta på den där dockan i ett annat
sammanhang. Tänka sig att man gjorde om ellerställde henne i kontrast till något annat för
att säga något. Det är en kul tanke. Och nu har de där ”Bratsen” kommit också. De är väl
ännu värre än Barbiedockorna, vilka förebilder. Ögonen såå och munnen såå och midjan…
De bara shoppar och har kul. Och deras barn med stora huvuden ser helt absurda ut med
nappflaskor och stora guldkedjor.
(På tal om dockor berättade jag om en installation jag tidigare gjort med en skyltdocka,
dikt, en blomma och en väckarklocka utan visare, som gestaltade vår kamp och strävan på
jorden, som kanske inte alltid är så nyttig för oss, i kontrast till klockan utan visare i
blomkrukan, som sinnebilden för sommaren och evigheten).
4: e träffen: Idékonsten och konstvandring
Först repeterade vi idékonsten utifrån det jag skrivit ovan.
Sedan gjorde vi en rundvandring i avdelningen för ”Värmlandskonstnärer” på Värmlands
Museum.
Vi letade efter konstverk som kunde motsvara de –ismer vi varit i kontakt med. Var och en
fick prata utifrån dem, dels om de såg något som var kännetecknande för just den –ismen och
om de kunde känna igen sig i t.ex. en känsla som konstverket uttryckte eller om de kunde
minnas något som de själva varit med om som de kunde associera till utifrån konstverket.
Vi pratade om Janne Lundgren, som Abstrakt expressionist.
Lena Cronqvists Familj i bur, som både Vardagen i konsten och Idékonst. En deltagare
kände känslan av stress och instängdhet man känner när man inte hinner vara ute.
Elis Eriksson placerade vi inom idékonsten.
Kerstin Rågmark – minimalist.
Johan Mauritzons Mammons tron - Kung Ludvigs solstol ser vi som idékonst, men också
som Vardagen i konsten. Vi ser vad den är uppbyggd av. De blodiga händerna som
symboliserar girighet och de tecknade figurerna som symboliserar att det gått bra i livet för en
del och sämre för en del. Mynten och kugghjulet som påminner om att man dras in i något
ekorrhjulsliknande jagande, som begränsar ens rörelsefrihet.
Vi tog upp att när man är i det kreativa skapandet är det svårt att fokusera på att vara i en stil.
De går ju ofta in i varandra.
Olle Zetterqvists (f. 1927) Vinterkust (1965) påminner om abstrakt expressionism från den
europeiska grenen, då man fortfarande är inspirerad av naturen.
Eddie Westerberg (f. 1928) Återkomst (2002) - Abstrakt expressionism som påminner om
Mark Rothkos måleri. Färgen vibrerar subjektivt i olika rektanglar. En mörk del kontrasterar
mot en ljus del med några människofigurer i. Vi upplever det som ett känsligt måleri.
30
Bengt Ohlsons (f. 1932) Blå komposition (1975) ser vi som Abstrakt expressionism,
europeisk naturinspirerad. Vi tror inte att han haft någon tanke att det ska föreställa något
speciellt. Namnet Blå komposition antyder också att det är just färg och formexperiment.
Någon ser Havets botten, ett stort sjöodjur, en stor fara som de gömmer sig för bakom stenar.
Olof Sandahl (f. 1938) torrnålsgravyr 4 Torrnål (1981) Idékonst Man tänker vingar eller
något fånget. Man kan se det som en självbild. Jag frågar om någon kan känna igen sig i
känslan i bilden. En bra symbol för då läget är lite begränsat. Sedan är frågan den om det är
man själv som gör de här snarorna eller om det är omgivningen. Det kan ju vara både och.
Och vingarna hjälper en att bryta sig loss.
Har ni upplevt någon situation då ni har känt så? I skolan har man känt sig så att man bara
vill vara fri ifrån allting. Det blir för mycket? Ja.
Vi har ju en väldig frihet överlag i Sverige, men det kan ju ändå kännas så utifrån mig, att jag
vet hur många möjligheter jag har; jobb, vidareutbildning, resor m.m. men ändå kan jag
känna att jag är fast i något slags vardagspussel. Det pågår hela tiden med barnen och så
här, även om det är det roligaste jag varit med om, så är det hela tiden att det kan kännas lite
snärjande ibland. Aldrig så långt att jag analyserar det som en ”kvinnofälla”, men jag
känner ändå att det är alltid nåt som… så kan jag känna. Men det här var väldigt positivt, det
här med vingarna för det kan vara bra med de där begränsningarna att de ger en frihet. Det
är ju så för livet är ju fullt av gränser, det är ju det. Vad fint sagt!
Det är inte hela tillvaron som känns så, men att det är just lite till och från och olika
situationer. Att man kommer på någonting och har kanske den där drömmen eller önskemål
om någonting. Där kommer vingarna in i huvudet och så känner man sig lite inskränk, lite
fångad där i sin tillvaro för det kanske bara inte går just nu. Det kan vara bra att jag inte kan
göra det då för då kommer ju huvudet att gå vidare. Alltså det är ju drömmen som utvecklas
vidare när man inte kan följa just den där första idén. Och det kan ju vara bra att det liksom
rullar vidare först i huvudet och att det sedan kommer till något annat. Så det behöver ju inte
vara något negativt. Nej, bara det inte stannar upp, bara drömmen finns kvar. Ja.
Kerstin Högstrand (f. 1943) Flickan och grodan (2000) Idékonst. Det är vackert och
spännande i både detalj och helhet för rosorna där… om det är tryck eller… Det är kottar. Ja,
det är sant men det såg ut som rosor. Det grova bakom är som en kontrast till klänningen och
så en naturkänsla. Känner du igen något från dig själv i bilden? Ja, jag känner igen jätte
mycket. Jag kan inte säga att jag har åstadkommit sådana här grejer, men att hon lägger in
det här lite poetiska. Jag tänkte jätte mycket så och jobbade så ett tag. Till slut kanske det
kändes lite för gränslöst när det bara är ord som bubblar upp.
Kan du identifiera dig med motivet på något sätt? Det är nog naturromantik, så där när man
var liten. Man sitter i en stor tallskog och fantiserar att man ser… Nej, men jag tycker det är
jättevackert. Man ser en saga framför sig? Jo. precis.
Thron Ullberg (f. 1969) Toalettpapper (1995) och Häftstift (1995) Vardagen i konsten.
Det ser ut som ett sånt där ställe som man går till för att slappna av när man är stressad.
Som akupunktur ungefär? Ja. Han har taggarna utåt. Ja, men ändå ser han så lugn ut i
ansiktsuttrycket. Ja. Det kanske är handpåläggning.
Thomas Christenson (f.1958) Drömmen om Lipizza (2003) Abstrakt expressionism resonerar
vi vid första intrycket. Det är lite så, som jag gör när jag har mycket färgrester efter någon
övning. Det är lite synd att kasta, så bara trycker man ut färgen ur penseln och kollar vad
som händer. Det är välblandat. Man tar nästa färgklick som är kvar och så smetar man ut
den också och ser vad som händer. Det är lite experimentellt också, tycker jag. Här är gult
och violett, som våran övning, och då tar man bara båda färgerna på penseln och bara…ja.
Men är det verkligen slumpen? Gula - blå, vita - svarta, rött – grönt, det är nog tänkt. Ja.
Och lila och gult är nog också uttänkt. Han jobbar så jätte mycket så det är nog tänkt. Ja det
ser ut som det är spontant på sättet att lägga på färgen, men är det troligtvis inte. Det kanske är
31
för uttänkt för att vara abstrakt expressionism. Fast hur han har lagt färgerna, tror jag inte
han har tänkt så mycket pt. Men färgerna har han kanske lagt medvetet på paletten. Och
sedan tog han dom, liksom sådär. För när man lägger på färgerna tror jag man gör att det
blir lite spännande. Jag tror att när man inte tänker, blir det så. Sedan är det blått och grönt
som går in i varandra och så ligger det rött bara bakom. Jag vet inte. Det röda lyser igenom.
Det kan också vara uttänkt, för det är bra att grunda med komplementfärgen.
Idékonst
En av mina deltagare, Dahlia, som är en 32-årig kvinna, uppväxt i Tyskland, åkte iväg på en
kurs i ridterapi med deltagare som jobbade som helare, terapeuter, pedagoger m.m. De kom
allt i från Skåne i söder och till Kiruna i norr. Natten innan hon skulle åka fick hon en klar och
tydlig idé till idékonstdelen och med nattsömnen blev det lite si och så. Hon kom in i
tänkandet; vad är det som definierar det svenska. Hon hade inte tänkt så tidigare. Hon
funderade på om hon skulle göra en jämförelse mellan Sverige och Tyskland för att hon
kommer från Tyskland. Eller kanske skriva om hur hon upplevde jobbet som sjukgymnast i
Sverige. Men så valde hon att fråga de andra kursdeltagarna vad de tyckte var typiskt svenskt.
Hon gjorde så och de skrev tre ord på varsin lapp, som de gav henne.
Här i skaparverkstan skrev hon ner orden på ett papper, så att de definierade konturen av
Sveriges riksgräns. Det blev lite åt aktion-hållet i utförandet. Hon tyckte det var spännande att
se deras reaktioner på hennes önskemål som gällde det här konstprojektet. De var ganska
engagerade. Hon tyckte det var spännande. Och det gick fort. Hon fick massvis med små
lappar från alla håll i klassrummet. Det var roligt. Hon tänker på att vidareutveckla idén och
skriva orden på ett tyg som välver sig som en jordglob. Och kanske också ta med fler länder
runtomkring och be människor där skicka lappar till henne. Då skulle man kunna jämföra de
olika länderna med varandra.
Några av orden satte hon i jämförelse med tyska motsvarigheter. T.ex.
Trygghetsnarkomaner:
Hon tycker det stämmer att svenskar är det, men inte bara. Det är inte så genomtänkt och
konsekvent, för å ena sidan försäkrar vi allt som sin häst, vilken stuga som helst, som inte har
några värdefulla saker inuti, och så har man kanske larm till den. Å andra sidan är det tillåtet
att prata i mobiltelefon när man kör bil. Det tycker hon är hur farligt som helst. För en vecka
32
sedan ca, höll hon på att krocka med en kvinna som körde på fel sida av vägen samtidigt som
kvinnan pratade i sin mobiltelefon. Kvinnan tittade surt på henne när hon tutade för att hon
skulle köra tillbaks till sin sida av vägen.
Blygsel var ett annat ord. Hon tycker att svenska barn och ungdomar är mycket mer öppna än
tyska. De tar för sig, de frågar. De är öppna mot vuxna, äldre och mot sig själva. De tar det de
vill utan att vara ohövliga. De är snälla och vågar hälsa. I Tyskland gör de inte så. De vågar
bara inte. Hon tror de känner sig löjliga eller dumma när de säger Hej till någon. Här är det
ganska vanligt att man säger Hej till någon som man träffar i skogen eller t.o.m. i stan. Och
när man är på någon fest kan det komma fram ett barn som säger: Hej, hur är det med dig och
vad heter du. Det är kul, tycker hon. Och det känns normalt. Hon saknar det i Tyskland. Där
tycker de det är pinsamt eller löjligt att göra så.
Avundsjuka, om materiella föremål. Det tycker hon inte är så vanligt i Sverige i jämförelse
med i Tyskland. Där är det mycket värre. Där pressar sig folk och jobbar extra för att tjäna
mer pengar till en häftigare bil eller hus än grannens. Det ska vara finare bättre, dyrare, större
än grannens. Detta syns inte i Sverige på samma sätt, för hon ser många hus som kunde
behöva lite mer färg, det åker många gamla bilar ute på vägarna. Sedan tror hon inte att folk i
Sverige går och jobbar övertid bara för att kunna köpa större, bättre, snyggare bil än grannens.
Det är det som händer i Tyskland. Och ändå är de missnöjda, för pengarna räcker ändå inte till
att komma så långt upp att den andre inte kan komma ikapp.
I Tyskland är det många som definierar sig efter vad de äger och inte vem de är. I Tyskland
fick hon problem med avundsjukan, för att hon kunde åka iväg och ha kul på semester, rida en
häst, fast hon bara jobbade så mycket som hon kände för, sällan heltid. Men hon hade ingen
mobiltelefon, ingen bil. Sina pengar lade hon på lägenheten, maten, sina djur och någon resa
då och då. Och det var oftast camping. Men hennes grannar tyckte det var orättvist att hon
kunde åka på semester tre gånger om året. Men hon tänkte att för de pengar grannen lade i sin
mobiltelefon, reste hon bort tre gånger om året. Men det kunde inte grannarna inse.
Senaste julen fick hon en mobiltelefon och blev så besviken. När hennes sambo gav den till
henne grät hon. Det var inte så lyckat. Den var det sista hon ville ha. Men han tyckte hon
skulle ha en när hon red ut med sin häst i skogen. Men hon har ridit i tjugo år och aldrig
behövt en mobiltelefon. Nu har hon en, men för det mesta är den avstängd eller ligger hemma.
Hon behöver fortfarande tio minuter för att skriva ett sms … Hon vill inte satsa sin tid på
sådant. Hon har heller ingen telefonsvarare hemma, för är hon inte hemma, så är hon inte
hemma! Hon vill inte känna sig tvungen att ringa upp folk när hon kommer hem. När hon är
upptagen, är hon upptagen, annars går hon och svarar.
Det här ovan tycker jag är ett exempel på Robert Witkins och Malcolm Ross modell för den
kreativa processen, s 94 i Estetik i förskolan av Brit Paulsen:
Förnimmelse, > Inre struktur > Impuls > Hypotes-Medium Form > Inre struktur
Möte med
omgivningen
”Aktiveringen av ett ofullständigt mönster gör oss oroliga och vi måste på ett eller annat sätt
uttrycka denna oro om vi ska kunna befria oss från spänningen. Driften eller impulsen att
handla expressivt är det medel vi har att återupprätta jämvikten i vårt känslosystem. Om vår
expressiva handling kastar lite ljus eller bringar lite ny insikt i det ofullständiga mönstret,
känner vi tillfredsställelse och framstår som mer oss själva Ross 1978, s 53, citerad efter
Braanaas 1985”) (Paulsen, Brit Estetik i förskolan. 1996 Studentlitteratur).
33
Jag ställer några frågor till var och en som avrundning.
Till Dahlia.
Vilken –ism ligger dig närmast just nu och motivera varför?
Svar : Den abstrakta expressionismen. För det första tyckte jag väldigt mycket om det jag
gjorde, det där slumpaktiga och inte tänka, utan bara köra. Då kan jag tänka mig, att det är
just det jag kan ta mig tid till att göra och slippa ta tid till att tänka vad jag ska måla. Jag vill
bara hålla på med färg. Bara ta fram duk, färg och pensel och bara köra, liksom. Leva ut
någon emotion, få ut det, rensa huvudet och kroppen. Och kanske få någon snygg grej också.
Det kan ju leda till något på sikt, att du kanske vill göra något mer med bilden. Ja.
Vilken –ism ligger längst ifrån dig just nu?
Det är ” Vardagskonst”, tror jag. Jag har fortfarande väldigt svårt att se konsten i det hela.
Det är fortfarande vardag för dig? Ja, precis. Det är några föremål man sätter dit, men det
kanske är lite snyggt målat, eller, ja, vet inte. Men jag kan ju se någon Vardagskonst som jag
tycker är kul. Någon idé eller så.
Har du blivit mer medveten om att det finns olika –ismer?
Egentligen har jag blivit mer medveten om att de finns överhuvudtaget, kan jag säga. För just
de vi har gått igenom hade jag inte någon aning om, att de finns och vad de heter. Och att de
är så fruktansvärt många.
Har du blivit nyfiken på att ta reda på mer om de här –ismerna eller andra –ismer?
Ja, fast jag är inte säker på att jag orkar ta till mig det själv, att jag går och lånar en bok och
läser om det. Jag tänkte att helst vill jag ta till mig det genom en kurs eller föreläsning och
praktisk övning, typ som vi hade här.
Du vill det om det finns tid och möjlighet?
Ja, faktiskt. Jag tyckte det var väldigt roligt och kul att vara här. Och slippa allt annat
hemma. Och det var kul att komma ut och göra något helt annat. Det var väldigt skönt. För
jag känner att jag inte tar mig tid hemma till att göra något sådant. Plus att använda huvudet
för något nytt, inte göra det man har gjort tidigare, köra på i gamla hjulspår. Att testa lite nya
grejer och hålla på. Det tyckte jag var väldigt kul.
Hur känns det att jobba på andra sätt förutom det rent föreställande, avbildande?
Det var väldigt ovant, men ändå jätte roligt. Och på andra sidan väldigt krävande, kände jag,
för det kräver ett helt nytt tänkande. Bara att använda andra material. När jag såg
materialen, ville jag ha alla på en gång. Det var svårt att välja bort. Jag ville ha allt.
Ja, det är väl så i början med allting. Ja.
34
En annan deltagare, Jeanette, som är en 13-årig flicka, berättar om sitt och sin tvillingsysters
Thereses experiment med idékonsten:
Vi tog fram en genomskinlig skål, som vi fyllde med vatten. Sedan hällde vi i grön, gul och röd
karamellfärg och det blev väldigt fina färger och vi såg hur de rörde sig.
Hur tänkte du om idén? Vad hade du för tema? Jo, jag fick idén från en konstnär som jobbade
med vatten. (Meta Issaeus-Berlin) Sedan tänkte jag att färgerna passade till hösten, att det är
lite grönt kvar, sedan blir det gult och lite rött – väldigt fina färger på hösten. Blev ni sugna
på att göra något med vatten? Ja, det var någon som hade fyllt ett kök med vatten. Så vi fick
lite idéer. Ja, det var också Meta Essaeus-Berlin.
Jag undrar vad hösten betyder för dig och varför du valde just hösten?
Jag tycker att hösten har massor med fina färger, så jag tänkte prova hur det blir med vatten
och karamellfärg. Och hösten tycker jag är väldigt fin! Men sommaren är min favoritårstid,
men färgerna tycker jag är så bra på hösten. De är fina.
Det här tycker jag också är ett exempel på Robert Witkins och Malcolm Ross modell för den
kreativa processen, s 94 i Estetik i förskolan av Brit Paulsen:
Förnimmelse, > Inre struktur > Impuls > Hypotes-Medium Form > Inre struktur
Möte med
omgivningen
”Aktiveringen av ett ofullständigt mönster gör oss oroliga och vi måste på ett eller annat sätt
uttrycka denna oro om vi ska kunna befria oss från spänningen. Driften eller impulsen att
handla expressivt är det medel vi har att återupprätta jämvikten i vårt känslosystem. Om vår
expressiva handling kastar lite ljus eller bringar lite ny insikt i det ofullständiga mönstret,
känner vi tillfredsställelse och framstår som mer oss själva Ross 1978, s 53, citerad efter
Braanaas 1985”) (Paulsen, Brit Estetik i förskolan. 1996 Studentlitteratur).
Jag frågar också henne, Jeanette: 1. Vilken –ism ligger dig närmast?
Jag tycker faktiskt alla var roliga att testa på. Men det jag inte tyckte om var när man
blandade vitt och så, jag är inte så duktig på det, så jag tycker inte riktigt om det, men de
andra sakerna tyckte jag var riktigt kul att göra.
Tyckte du om färgblandning utan vitt?
Ja, jag tyckte det var ganska kul, men jag är ganska dålig på det så då är det inte så roligt.
35
Du får träna mer på det, så det inte blir så tråkigt. Du får göra sådana där fria blandningar,
istället för ”rutor”. Ja.
2. Känner du att du vill fortsätta att jobba mer med något av dessa arbetssätt i
framtiden?
Ja, det kommer nog säkert att jag får jobba mer med det så att det blir roligare och roligare.
3. Har du blivit mer nyfiken på att ta reda på mer om de här –ismerna eller andra –
ismer?
Jag vet inte. Det är ganska svårt just nu, men det kanske blir mer och mer senare när man får
in lite vad det är och, nej jag vet ju nu, men det kanske blir mer när jag blir äldre.
4. Tror du att du kommer att gå på någon konstutställning något mer, förresten?
Ja, det vet jag inte men det händer nog säkert.
5. Har du gjort det tidigare?
Ja, på sätt och vis, lite grann.
6. Hur känns det att jobba på det här sättet i förhållande till det rent föreställande och
avbildande, att teckna av något? Brukar du göra det ibland?
Ja, jag brukar göra det ibland och sedan så, ofta brukar jag ta ett föremål och titta av det,
eller så kommer jag bara på någonting.
Så då ritar du fritt?
Ja, men ibland försöker jag måla av.
Hur kändes det att göra så här, lite annorlunda saker?
Det var kul att testa på olika saker. Då får man lite mer tips om vad man kan göra i
framtiden. Jag kommer att smälta det här nu och så kommer jag kanske på mer eftersom. Och
kanske någon dag så kommer jag på det och efter någon vecka kommer det något nytt som jag
vill jobba med som jag fått idéer härifrån och så.
Ja, vi får hoppas det.
Mm.
Den andra tvillingsystern, Therese, jobbade med temat avundssjuka. Hon visste först inte
riktigt vilket tema hon skulle välja. Jag såg då den gröna färgen som hon hällt i vattnet och
kom att tänka på Avundssjuka och frågade om hon ville prova att experimentera med det. Det
ville hon.
Hon berättar: Jag hällde i rött och sedan tog jag en droppe grönt. Och det gröna är
avundssjuka och det röda är kärleken. Avundssjukan äter upp och förstör kärleken.
Det är ju komplementfärger också. Mm. Så blandar man dom blir det gråsvart. Det är ju
intressant. Men är de sida vid sida går det bra. Man kan nästan koppla ihop det med tanken att
36
när den gröna färgen bråkar med den röda, blir det grått och mörkt. Det blev ju riktigt
dramatiskt
Det var roligt att prova på och se vad som hände. Ja, det var ett levande material. Det
förändrar sig framför ögonen, som en film ungefär. Ja, det går vidare och vidare. Jag skulle
gärna fortsätta göra det här hemma med karamellfärg och vatten och se vad som händer. Ta
kort och experimentera. Det vill den andra systern också göra. Det känns roligt tycker jag.
Kort intervju med andra tvillingsystern:
1. Vilken –ism tyckte du var roligast at jobba med?
Alla var roliga, men jag tycker idékonst där man fick bestämma idén, var roligast. Att
experimentera och hålla på.
Det var att experimentera som du tyckte var roligast? Ja. Det kan man göra och det gjorde
vi lite inom de andra –ismerna också, men det blev kanske tydligast här. För det var lätt att
byta ut vattnet och börja om. Ett smidigt material. Mm. Och snabbt. Ja.
2. Vilken –ism ligger längst ifrån dig nu? Vilken tyckte du minst om?
Det mesta var roligt. Det var inget som var jobbigt. Nej, men det här att blanda färg och
om man tog lite för mycket grönt då fick man verkligen tänka hur man gjorde och hur
mycket färg man tog. Men det var roligt att se hur färgen förändrades i många olika
nyanser.
3. Har du blivit mer nyfiken på att ta reda på mer om de här –ismerna eller andra
konstinriktningar?
Ja, som hon sa, så kanske jag inte går och köper en bok, utan går kurser och så. Kanske
bläddrar i en bok, men inte råpluggar. Kanske går på en utställning.
4. Vad är det för skillnad, tycker du, att jobba på de här sätten mot att teckna av
saker?
Ja, det vet jag faktiskt inte just nu. Det är roligt att få prova på olika saker.
Reflektioner och slutsatser om arbetet:
Att alla ville göra droppmålningar à la Jackson Pollock, tycker jag var roligt eftersom alla
deltagare var kvinnor. Jag tror det är frigörande att måla med kraft ibland, speciellt för
kvinnor.
När det gäller färgblandningen, så skall jag nästa gång vara med själv och blanda, steg för
steg och inte bara visa färdiga exempel, eftersom det var det svåraste momentet för några. Det
fick jag veta genom intervjun och dokumentationen.
Jag skulle vilja ge mer tid till experimenterande och undersökande moment. Drömmen vore
att det fanns tid till att låta saker sjunka in och komma upp till ytan igen, kanske som något
nytt. Låta det bli en levande kreativ process under en längre tid, som lever sitt eget liv.
Det hann det bli till viss del, i och med att jag i slutet av varje träff, repeterade nästa gångs
konstinriktning, så att de kunde ta med sig det och förbereda sig.
Jag tror att man kan ta till sig mer, än en del tror. Jag skriver om det, för under tiden som
jag jobbat med det här har faktiskt några av mina kollegor undrat om jag inte lagt det här på
för hög nivå. Jag vet inte vad de egentligen grundar sin undran på, för de har inte varit med på
någon av våra träffar. Jag mötte rädsla i början från en kollega, när jag gjort i ordning
utrymme för att prova på droppmålning. Hon ville först att jag skulle ta bort skyddspapperna
på en gång. Barn i hennes grupp hade blivit glada och förväntansfulla när de sett dem. Det låg
liksom utanför hennes kontroll. Hon blev distanserande mot mig. Men efterhand har hennes
rädsla släppt och igår frågade hon mig om tips på några konstböcker som hon kunde använda
i sin barngrupp. Hon fick låna några som jag använt. Hon verkade glad när hon introducerade
abstrakt måleri för två barngrupper.
37
Jag tror att man kan ta till sig mer, än man tror. Och jag tror det är spännande och intressant
att äntligen kunna förstå eller få ett förhållande till den där ”konstiga” moderna konsten som
kanske har retat gallfeber på en. En sak är säker. Jag tycker inte man ska underskatta
människors förmåga att göra det. Jag har upplevt att deltagarna fått en klarare bild av
samtidskonsten samtidigt som vi haft roligt tillsammans.
Jag upplever att konsten på institutionerna känns mer levande, när man skapar en slags
dialog/möte med den, i och med att man utgår från den, när man arbetar med barn och vuxna
och när man samtidigt kan relatera till sina egna erfarenheter i mötet/dialogen med bilden och
sedan i det egna arbetet. Det är spännande att lyssna på andras erfarenheter och upplevelser.
Reflektioner om yrkesrollen: Jag vill uppmuntra eleverna till att tycka att det är roligt,
intressant och viktigt att uttrycka sig i bild genom att visa intresse för det de gör, lyssna till
deras tankar och även vara ett levande exempel på att jag står för det och tar det på allvar,
genom att visa att jag själv håller på med bild och berätta om mitt skapande.
Reflektioner om den pedagogiska dokumentationen:
Jag märker hur jag efterhand som jag lyssnar på bandet och skriver ner det som vi gjort, får
nya idéer om hur jag kan jobba vidare. T.ex. att gräva sig djupare inom vissa delavsnitt. Det
blir så tydligt, när man har dialogerna på band och kan gå tillbaka och lyssna igen och man får
det på pränt framför sig. En annan gång kan jag fokusera mer på experimenterandet och ge
det längre tid. Det är ju det här med tiden. Men nu har jag översikt över helheten och kan välja
vilka bitar som jag vill utveckla i framtiden. Det är bra att diskutera med andra också, för det
hjälper också till att synliggöra och för sig själv utveckla processen. Man får också med de
fantastiska samtalen, där deltagarna berättar om sina tankar och idéer, om det de arbetar och
experimenterar med.
Lenz Taguchi, Hillevi Varför pedagogisk dokumentation, s. 56:
Via pedagogisk dokumentation har vi möjlighet att se barnet på nytt – om och om igen – och
vi gör oss synliga för oss själva
Redovisning och diskussion av litteraturen: Konstpedagogikens dilemma av Anna Lena
Lindberg
Om reception, på s. 277 står det att: ”Reception kan ses som ett möte mellan erfarenheter.
Betraktaren går in i bildläsningen utifrån sina speciella behov och förutsättningar, som
grundlagts i hans/hennes tidigare socialisation”. Det har märkts tydligt, när det kommit upp
olika personliga berättelser i samband med genomgången av de olika –ismerna.
Vidare: ”Konstverket, bilden, har precis som betraktaren sin historia. Det är omgivet av en
krans av betydelser. Det är framställt av en person med specifika erfarenheter, inskrivet i en
kontext av andra konstverk och som regel dessutom tolkat av tidigare betraktare”. Detta har
blivit tydligt under presentationen av de olika konstinriktningarna, hur de uppkommit och vad
som är kännetecknande, exemplen på olika konstverk och när vi gick runt och undersökte
vilka –ismer som kunde finnas representerade på Värmlands Museum. Jag har velat ge
deltagarna överblick och förståelse för att uttrycken uppstår utifrån olika naturliga skeenden
och rörelser i samtiden, pendeln svänger fram och tillbaka, och att uttrycken sedan blir
individuella beroende på att vi är individer.
”En följd av detta synsätt blir att all reception är selektiv. Av bildens många möjliga
betydelser aktualiserar betraktaren det fåtal som täcker situationen. Var och en har sina
glasögon. Det finns i princip lika många bildläsningar som det finns betraktare. Såtillvida är
det verkligen betraktaren som gör tavlan”. Jag har uppmuntrat deltagarna att ta fram sina
egna erfarenheter genom att fråga om de kan känna igen sig i uttrycket (ev. deras eget sätt att
måla), om de kan associera till något de varit med om eller om konstverket väcker några
38
speciella tanker eller känslor hos betraktaren. Då blir det ju subjektivt och personligt. Man får
syn på varandra. Det skapar en trygghet i gruppen och man kan respektera varandra och känna
sig delaktig i att bygga upp denna tillit.
Vi har arbetat i den gemensamma bildens riktning, då jag dels använt mig av Museet för
samtidskonsts häfte Kunst 4 Verk fra samlingen 1950-2007 som ”lärartext” och det hamnar
under den konstpedagogiska tradition som Anna Lena Lindberg kallar uppfostrarhållningen,
och dels har vi tolkat bilderna utifrån subjektiva/personliga upplevelser.
Deltagarnas livserfarenheter, har varit viktiga och berikat våra träffar. Det motsvarar den
karismatiska hållningen i konstpedagogiken. Det har bidragit till en öppen och avslappnad
atmosfär, tror jag, och att deltagarna känt sig delaktiga och viktiga i arbetsprocessen. Deras
berättelser och experiment har blivit en viktig del i verksamhetens innehåll. Jag sade vid
kursstarten, att deras erfarenheter och kunskaper är lika viktiga som mina som lärare. Jag har
på så sätt velat göra det möjligt att jobba i den gemensamma bildens riktning. Jag har trivts
väldigt bra som lärare under de förutsättningarna och det har även eleverna/deltagarna sagt till
mig att de gjort. De bad om att få komma en extra gång för de tyckte det var så roligt. Och vi
tyckte alla det kändes tomt och ”konstigt” när det tog slut. Några av deltagarna vill att jag ska
fortsätta med en ny kurs.
”Erfarenhetsanknytningen kan bidra till att det skapas en tematisk identifikation, alltså
identifikation med ett innehåll. Motivation för lärande förutsätter identifikation. I princip kan
man urskilja tre olika möjligheter i pedagogiska processer: identifikation med ett innehåll,
med ett arbetssätt, med pedagogens person. Det tematiska innehållet var här att gestalta
något, som man själv upplever, som typiskt svenskt. Arbetssätten var de fyra olika –ismerna.
Pedagogens person, kan vara att jag själv är utövande konstnär och därmed kan fungera som
en bro till ämnet.
Forts. s. 280, Konstpedagogikens dilemma.
________________________________________________________________
R
METOD
A
M MÅL STOFF PROGRESSION + ARBETSSÄTT UTVÄRDERING
A
R_______________________________________________________________
Målet är att öppna en dörr till samtidskonsten och skapa en förståelse för hur de olika
uttrycken uppstått, hur de gestaltas och vad de vill uttrycka, och att också öppna upp till ett
eget skapande. Jag har velat göra det på ett icke-kränkande sätt och har presenterat allt på ett
sådant sätt att det skulle skapa en lust och nyfikenhet att själv prova att experimentera med de
olika uttrycken. Detta leder i sin tur till att självkänslan stärks, när man får gestalta egna
uttryck utifrån egna erfarenheter, känslor och önskemål och sedan får det bekräftat i en grupp.
Man behöver inte bara ta in saker utifrån, utan man får även ge ut saker inifrån och på så sätt
uppstår dialogen mellan konstverket och betraktaren. ”Via en analys av alternativa
pedagogiska praktiker från senare år hävdar Anna Lena Lindberg att konstpedagogikens
objekt är betraktarnas föreställningar om konst snarare än konsten själv, och att lösningar på
konstpedagogikens dilemma måste sökas i dialog med betraktarna, i den gemensamma
bildens riktning.
Stoffet är i huvudsak häftet KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007, samt deltagarnas
förförståelse om vad de upplever som är typiskt svenskt.
Progressionen + arbetssätt har varit en kombination av att de först fick se och lyssna när jag
visade och berättade om olika exempel som uttryckte de olika -ismerna, samtidigt som
deltagarnas egna erfarenheter, frågor och synpunkter fick utrymme. Vi satt då vid ett runt
39
bord. Sedan fick de själva prova på att omvandla teorin till praktik i egna individuella
experiment.
Utvärdering: Vi hade genomgång av vad de hade gjort och hur de hade tänkt om innehållet
och formen i de olika praktiska övningarna och experimenten. Detta spelade jag in på band.
När vi diskuterade konstverken på Värmlands Museum blev det en form av kunskapskontroll.
Jag märkte då att alla fått insikter och en förståelse för att man kan uttrycka olika företeelser,
upplevelser m.m. genom olika gestaltningssätt.
Som avslutning en dikt som Dahlia skrev under arbetets gång:
Under
mörker, regnrika
höstsöndagens
stunder
kan Du
rita, måla, klistra, kladda
skapa
tavlorna och –ismen
konst
börja tänka
Tanken gnistrar
tänder livets glädjeljus
inom
dig och
mig…
och inom den som vill
40
Litteraturlista:
Lenz Taguchi, Hillevi 1997 Varför pedagogisk dokumentation. HLS Förlag, Stockholm
Paulsen, Brit 1996 Estetik i förskolan. Studentlitteratur, Lund
Lindberg, Anna-Lena 1991 Konstpedagogikens dilemma – Historiska rötter och moderna
strategier. Studentlitteratur, Lund
Dokumentation från Skapande centrum, Karlstad universitet 2001 Människan, Konsten och
Kunskapen – om konstpedagogik
Samtidskonst för lärare och andra intresserade. Moderna Museet & Lärarförbundet,
Lärarförbundets förlag, 2005
Waallnann Hansen, Vibeke KUNST 4 Verk fra samlingen 1950-2007. Nasjonalmuseet for
Kunst, Arkitektur og Design
(Min översättning)
Schaffer, Alexandra 1999 Picasso minikonstguide Könemann Verlagsgesellschaft mbH
Allgårdh, Sophie och af Malmborg, Estelle Svensk konst nu 85 konstnärer födda efter 1960.
Wahlström &Widstrand, 2004
Everitt, Anthony Den abstrakta expressionismen. Thames and Hudson Ltd, London, 1975
Melin, Björn Teckna och måla. Wahlström och Widstrand
Emmerling, Leonhard Jackson Pollock 1912-1956. TASCHENGmbH, 2003
Dahl, Kristin och Nordqvist, Sven 1994 Matte med mening tänka tal och söka mönster.
Alfabeta bokförlag
Stalfelt, Pernilla KOLLA LÄSA MÅLA FIXA. Moderna museet, 2004
Nilson, KG Kartbild. Carlsson Bokförlag, 2005
Luxbacher, Irene Gör din egen konst. Alfabeta bokförlag AB, Stockholm, 2006
www.modernamuseet.se
http://kistalightnow.blogspot.com
41