Namnen berättar

Av Jerker Enekvist Varje bygd har sin historia som ofta sträcker sig långt ner i forntiden. Från äldsta tid kan vi följa spåren av människornas arbetsliv och levnadsöden, av deras tro, seder och verksamhet. Fröjel är en bygd med många minnen och anor från forntiden och medeltiden men självklart även från nyare tid. Ofta innehåller namnen på gårdar och platser en hel del information.

FRÖJEL

Namnet Fröjel för oss tillbaka till hednisk tid. Det innehåller i sin förled gudanamnet Fröja, namnet på kärlekens och fruktbarhetens gudinna i den gamla asaläran. Hon den sköna och åtrådda, som färdades i en vagn dragen av katter. Sockennamnets slutled

-el

är ett försvagat

alv

, ett fornnordiskt ord som betyder kultplats eller tempel. Det är samma ord som återfinnes i sockennamnet Ala och gårdsnamnet Alby i Rute, även de platser för gammal hednisk kult. Fröjel betyder alltså Fröjas offerplats, Fröjas tempel.

Alstäde

Var offerplatsen legat i bygden pekar namnet Alstäde ut: städet, stället där

alet

, offerplatsen eller templet låg. Gården som byggdes intill har fått namnet Alstäde. Hur Fröjadyrkandet gick till en gång under vikingatiden vet vi ingenting om, men enligt sagorna skulle Fröja dyrkas med

sejd

, magiska bruk som utövades i extas under ett slags sång.

Solbjärge

Nära intill låg

solbierg

, Solberget och den lilla sjön Sol. Namnen lever ännu kvar i gårdsnamnet Solbjerge/Solbjärge och Solmyr. Solberg var knutna till de gamla gotländska offerplatserna. Solbierg i Roma ligger invid den forna offerplatsen och tingsplatsen Gutnal. Slutleden

-al

i detta ord har säkert samma betydelse som ändelsen i Fröjel, d v s tempel. Solstäder i Havdhem och Solrum i Alskog har lägen invid kultplatser från heden tid. Solberga på åsen öster om Visby är äldre än nunneklostret som sannolikt anlades 1246 och då övertog namnet på åsen, ett namn som troligen anger att här en gång legat en hednisk offerplats. Den dyrkan som bedrevs där nu Solbjerge ligger ägnades den gudomliga solen, en dyrkan av troligen ännu äldre anor än Fröjadyrkan.

Hajdes

Kultplats och tingsplats hade på Gotland ett mycket nära samband. Det ting dit Fröjel hörde hette Hejde Ting och bestod av bygderna Väte, Hejde, Klinte och Fröjel. Tingsnamnet är säkert lika gammalt som själva tingsorganisationen, vars ursprung man får söka tillbaka i järnåldern. Tingsnamnet anger också var någonstans man bör söka den ursprungliga tingsplatsen, tingets samlingsställe. Sydöstra delen av Hejde ting upptas av stora hed- och alvarmarker, och man har menat att tingsplatsen låg inom eller invid detta område. Den bygd som uppkallats efter heden är Hejde, och

1 (7)

naturligt nog har man där sökt platsen för det forna tingsstället, endera på åsen söder om Hajdträsk, där senare kyrkan byggdes, eller också längre in på hedområdet vid Gaistträsk, där nu Hejdgårde ligger. Båda är mycket fyndrika och högintressanta områden. Det finns emellertid en del skäl som talar för att tingsplatsen i stället låg i övre Fröjel, i närheten av de kultplatser som nämnts ovan. I anslutning till detta område ligger gårdarna Hajdes. Detta namn är en sammandragning av ett ursprungligt Haid-hus, med betydelsen gårdarna på heden,

haid-husum

. Strax söder om de nuvarande Hajdes-gårdarna har det vid en liten å funnits en forntida bebyggelse av en egendomlig karaktär, vars konturer ännu svagt kan skönjas på en lantmäterikarta från 1849, men som nu är helt bortodlade. Här i Stabbegard och i Mickelsängar finns hemligheter fördolda. – Kanske var det i stället här som tingets samlingsplats låg med sitt Haid-hus, Hajdes, som gav tinget dess namn. Kanske var det just här som husbönderna från tingets gårdar ursprungligen samlades för att under domarens ledning besluta i ärenden om områdets förvaltning samt skipa lag och rätt. Kanske var det även en samlingsplats för sättingstinget i Hejde, som bland annat hade att bestämma om fördelningen av de skatter som ålades sättingen. Ett namn som ytterligare skulle styrka tankarna om att tingsplatsen en gång legat i trakten är Tingsvät som också ligger under Hajdes.

Fjäle – en försvunnen gård

Västeröver låg den rika bebyggelsen i Vallhagar ängar, som sträckte sig ner mot Sälle. En rest av detta boområde fanns kvar in på 1600-talet, då den gamla Fjäle gård dog ut och försvann. Namnet finns dock ännu kvar i folkmun på den s.k.

Fyllkveiar

, vars namn kan härledas till den numera försvunna gården. Ordet

fjäle

kan tillsammans med några andra gotländska ortnamn – File, Fjälls, Fyll – förklaras med att det kan ha funnits en bro av bräder,

fihlebroo

. Fjälbro kan jämföras med fjälvagn, d v s man lägger ut bräder, fjälar, att sitta på. Kviorna – vägarna – som ledde till gården kom att kallas

Fjälkveiar

, men när gården försvann dog också betydelsen, och namnet förvanskades så småningom till

Fyllkveiar

. Det ovan beskrivna området – övre och inre Fröjel – skyddades av en rad fornborgar längs klinten mot kustlandet. I söder låg borgen på Styrmansberget, och vallen sträckte sig ända till

vards

ände, Värsände i Klinte. Den kanske viktigaste av anläggningarna uppfördes senare på den gamla hedniska samlingsplatsen med trojeborgarna och med utsikt över havet, nämligen kastalen. Hade Övre Fröjel under heden tid varit den dominerande delen av bygden, så fick Nedre Fröjel genom sin hamn ett starkt försprång under medeltiden. En stor del av den gotländska utlandshandeln gick häröver. I kyrkan hade det till och med upplåtits särskilda bänkar till sjöfarare från Rostock, Wismar, Stralsund och Danmark. Nedanför den gamla strandvallen låg kustbygden med sina gårdar. Möjligen rådde det tidigt motsättningar mellan övre Fröjel och kustbygden. En gammal sägen (Säve) berättar att ”då kyrkan skulle byggas ville folket i övre Fröjel att den skulle resas i Vallhagar änge, medan strandborna ville ha kyrkan på klintkanten på den gamla samlingsplatsen vid kastalen. Övre-fråijlingarna byggde i Vallhagar, men trollen rev ner under natten det man hunnit uppföra under dagen. Grundvalarna av kyrkan syns fortfarande, sa gamla Boppar-mor som var född vid Sälle (1803)”. En sägen innehåller ofta en gnutta sanning, i detta fall om motsättningar inom socknen. Men kanske är det bara en av grundmurarna till ett järnåldershus, en

kämpgrav

, som gett upphov till sägnen. Alla vägar i gamla Fröjel ledde mot stranden, eftersom Fröjelborna var beroende av vad havet gav: det livsviktiga fisket, jakten på säl och sjöfågel, äggletning och släketäkt. Stranden öppnade också vägen över havet, och Fröjel har ju ett förnämligt läge med Karlsöarna som utmärkta sjömärken – vid klar sikt var de skönjbara redan innan fartygen på väg österut hade förlorat Ölandskusten ur sikte. I en tid då man använde sig av odäckade eller halvdäckade båtar gav man sig ogärna, och endast om det var absolut nödvändigt, ut på öppna havet. I stormväder gav också Karlsöarna ankringsskydd, innan man vågade styra in mot den öppna Fröjelstranden.

2 (7)

Landtungan väster om Gannarveviken bar under forntid och medeltid namnet

Ridanäs

, namnet är bevarat i en runskrift från 1300-talet.

Rid-

är ett fornnordiskt ord som betyder oväder, storm. Säkert inte utan skäl bar näset detta namn, som kan översättas med Stormudden. Denna udde, som i senare handlingar kallas Näsgärdet, var ändå eftertraktad. Den hade under medeltiden ägts av bönderna vid Snögrinde i Klinte, men såldes 1603 till Mulde för den betydande summan av 10 daler. Nymans gård låg i omedelbar anknytning till Fröjels hamn, och åtminstone sedan början av 1600-talet var ägaren av denna gård tillika hamnfogde. På Gotland fanns under denna tid sju hamnfogdar, vilka för övrigt utgjorde de enda lokalt utplacerade tjänstemännen i öns länsförvaltning. Att en av dem var placerad i Fröjel visar hamnens stora betydelse. Hamnen var den naturliga samlingsplatsen för folk. Här låg krogen vid Nymans, dit fiskare från hela tinget sökte sig, och om det vilda leverne som tilldrog sig där har domböckerna mycket att berätta. Betydelsefulla gårdar i Nedre Fröjel var också Stenstugu och Mulde, vilka under långa perioder var domargårdar i Hejde ting. Även Bockes söder om Fröjels kyrka hade genom sitt läge en fast anknytning till hamnen.

Ortnamnsforskning

Att försöka tolka de gotländska gårdsnamnen är något som sysselsatt många ortnamnsforskare genom tiderna. Något facit finns inte att ge, och många teorier har bara en god fantasi till grund. De tolkningar som följer här nedan bygger på min fars, Agne Enekvists (1916-1995), forskning under 30 år. Han har sammanställt dem i en ”Rekonstruktion av Jordebok för Gotland 1285” (opublicerad). Vad sägs för resten om denna förklaring till Fröjelgårdarna Kaupe, Sälle och Puser, som finns att läsa i Säves sägner: ”Man säger att de tre gårdarna Kaupe, Sälle och Puser i Fröjel har fått sina namn därav att bönderna därstädes haft ett mycket olika sätt att hushålla. Bonden vid Kaupe han

kaupte

allt han fick ögonen på, och bonden vid Sälle kunde aldrig låta bli att

sälje

allting i otid, och därför blev båda utfattiga. Bonden vid Puser däremot var klokare än de andra, han bara

pusede in

, samlade i påse, och vart därför en rik och mäktig man. Detta hushållssätt skall länge räckt och med samma lyckliga följd bland hans efterkommande där i gården.” Under forntiden och tidig medeltid torde de gotländska gårdarna inte haft särskilda gårdsnamn. I de äldre skrifterna upptages inte gårdarna utan personer, vilka på sedvanligt sätt endast betecknas med förnamn. Det var husbonden –

han sialvar

– som enväldigt stod för gården. I bygden nämndes gården efter honom, och när han så småningom lämnade över gården till sonen, så kallades gården efter sin nya ägare. Tillnamn var sällsynta i äldre tider, och ärftliga familjenamn knappast kända. För att kunna skilja på bönder med samma förnamn lades ett åtskiljande attribut till deras namn. Det kunde vara yrket – t ex Botvid smed – men allra oftast angav tillägget trakten i socknen där vederbörande bodde – exempelvis Botulf på burgen. Under medeltiden fanns ett 30-tal gårdar i Fröjel. Av dessa hade mer än hälften gårdsnamn som ursprungligen varit förnamn eller binamn till forna husbönder. Resten leder sina ursprung från attributiva tillägg av olika slag, ofta natur- eller bebyggelsebeteckningar.

Fröjels gårdar – namnens ursprung

Många tecken tyder på att de personer vars namn ingår i gårdsnamnet levat samtidigt, och att de vid ett och samma tillfälle fått sina egennamn bevarade och förvandlade till gårdsnamn. En teori är att de nedtecknades i samband med skattläggningen 1285, då den svenske kungen Magnus Ladulås bestämde att den gamla ledungen1 skulle ersättas med en årlig skatt på 70 mark silver. Vad hette då husbönderna i Fröjel under slutet av 1200-talet? Vilka gav sitt namn till gården?

3 (7)

Med tvådelade namn2

Botfriþr, Botte

i

Botgair, Bocke

i

Gagnviþr Gautstafr

i i Bofride och Bottarve (

Bot

: bättring, hjälp. -

friþr

: frid, fred) Bosarve och Bockes (

Bot

: bättring, hjälp. -

gair:

spjut) Gannarve (

Gagn

: seger. -

viþr

: träd, skog) Göstavs (

Gaut

: göte, gute. -

stafr:

stav, stöd)

Hallgair

Liknviþr # i i Hallgårds (

Hall

: flat sten. -

gair

: spjut) Lindarve(

Likn

: godhet, nåd. -

viþr

: träd, skog)

Mullvaldr, Mulde

i Mulde (

Muld

: mull, jord. -

valdr

: härskare)

Roþbiern

i (

Roþ

: beröm, ärorik. -

biern

: björn)

Roþviþr

i (

Roþ

: beröm, ärorik. -

viþr

: träd, skog)

Sigfriþr

i (

Sig

: seger. -

friþr

: frid, fred)

Unvatr

#

i (

Un

: vän. -

vatr

: snabb, djärv, modig)

Valburgh

#

i (

Val

: välsk, främmande. -

burgh

: borg)

Vigair

#

i (

Vi

: helig plats. -

gair

: spjut)

Övriga personnamn/tillnamn

2

Anders

i

Thideman

#

i Timans

Siele

i

Stiaup arfi

#

Ny maþr

i i Stjauparve (Släktord: styvsonen) Nymans (Den nye mannen)

Kaupe

i (Köpmannen) 13 av personerna på listan har namn som bildats genom variationer, den gamla namngivningsprincipen, som levde kvar på Gotland ännu under 1200-talet. De fick tvådelade namn som bestod av ord som från början uttryckt framstående egenskaper. Senare byggdes namnen av sammansättningsleder ur föräldrarnas eller någon släktings namn, vilket man ville föra vidare i barnets namn. Den ursprungliga namnledsbetydelsen kom ofta i bakgrunden.

Gårdsnamn i Fröjel med annan härledning än personnamn

Då många i socknen bar samma förnamn behövdes det ofta ett namntillägg för att skilja gårdarna åt. Ofta användes natur- och terrängord, eftersom det i alla tider funnits ett stort behov att ha namn på företeelser och naturformationer för orientering i markerna. I många fall blev det namn som kom att ingå i gårdsbeteckningarna. Det var folk i grannlag och omgivande bygder som skapade dessa tillnamn, knappast husbönderna själva, då respektive gård för dem var

haimgardn

. Sedan böndernas förnamn försvunnit i glömska, levde dessa natur- och kulturnamn kvar.

Stenstugu ... i stainstufu

Det fornsvenska ordet

stufa

, stuva, betecknade huvudbyggnaden på bondens gård. Från början bestod den av en enrumsbyggnad uppförd av trä i skiftesverk och med en murad eldstad. Senare delades rummet, så att man fick förstuga och kammare och med tiden även andra utrymmen. På Gotland började man tidigt uppföra hus av sten. Man hade rik tillgång på kalk- och sandsten som lämpligt byggnadsmaterial. Säkert var de första stenhusen inga speciellt stora anläggningar. Men tidigt under medeltidens förra hälft växte en förnäm byggnadskonst fram på ön. Den var främst kopplad till de många vackra stenkyrkor som till Guds ära uppfördes i de gotländska socknarna. Men även de ledande storbönderna skaffade sig snart påkostade stenhus, sig själva till anseende och heder. Avancerad byggnadsteknik, skickliga murmästare och därtill god storbondeekonomi saknades inte. Stenstugor

4 (7)

byggdes som gav upphov till många gårdars namn: Stenstugu, Stenstugårds, Stenhuse och Stenby. Det var säkert inte bara för att på ett enkelt sätt ge adresshänvisning till bondens boställe. Till en början var dessa mäktiga byggnader en märkvärdighet i bygden och folk upplevde det nya byggnadsskicket mycket starkt. Äldst belagd och daterad i källorna är Stenstugu i Stenkyrka, omnämnd på en gravsten från år 1200 över Licnatus, troligen den man som var gutarnas sändebud 1163 hos Henrik Lejonet. Han kan mycket väl också ha varit byggherre åt sitt stenhus i Stenkyrka, för det var under slutet av 1100-talet som man kan anta att dessa stenstugor kommit till. Det är inte omöjligt att det fanns ett samband mellan avslutad kyrkobyggnation och tillkomsten av stenstugorna. Storbönderna som kanske organiserat och delvis bekostat kyrkbygget tog tillvara och utnyttjade resurserna därifrån genom att anställa stenmästare och utnyttja överblivet byggmaterial. Flera av Stenstugo-gårdarna låg ganska nära intill sin sockenkyrka och kyrkobyggandet var livligt under denna period. Anmärkningsvärd är den spridning Stenstugo-namnen har på ön, där det finns inte mindre än 26 gårdar med detta namn. I princip finns en Stenstuga i varje ting utom i Endre, Burs och Hejde ting, vilka vardera har två och Kräklinge ting som har tre! Att Stenstugo-gårdarna vid sin namngivning varit säten för storbönder, som spelat en tingsledande roll kan möjligen förklara spridningen över tingen. Sonja Stenberg, Stenstugu i Fröjel, berättar, att då man grävde en ledning till ett uthus, fann man uthuggna stenar från ett medeltida stenhus, vilket skulle kunna visa, att här varit säte för styrande storbönder och farmän.

Däpps ... i deppu

Om man tittar på äldre kartor över Gotland får man en uppfattning om hur rik ön varit på vatten och vattendrag. Detta medför också att många gårdar har fått sitt namn av denna företeelse. I Fröjel är det gården Däpps som fått sitt namn från det fornsvenska ordet

depp

som betyder ”större vattenpöl”. Gotländsk ordbok har en uppgift om att däpp: ”vatten-, sumphål; begagnas nästan allmänt av allmogen i Storsudre”. Några andra exempel på däpp-namn är Stora och Lilla Däppen, två träsk i Näs samt Däppu, ett grund mellan Näs och Hablingbo.

Solbjärge ... a solbierghum

Det väderstreck, i vilket solen går upp eller ner, kunde ge anledning till benämning på olika bygder. Från en viss plats, kanske en kultplats, observerade våra hedniska förfäder noggrant dagens och årets växlingar. Ett exempel på detta är

Othaim

, Othem, i vilket ord kan ingå: otta, soluppgång, tidig morgonstund. Kanske belyste solen ”berget” under en viss tid av dagen, vilket gav upphov till namnet ”Solbjerge”.

Hajdes ... i haiþhusum

Forngutniska

haiþ

, svagt skogsbevuxen, vidsträckt hällmark och ordet -

husum

betecknar hus i plural d v s flera. Det kan tolkas som en grupp hus som ingår i en anläggning av speciell typ, t ex kult- eller försvarsanläggning. Vid Hus-träsk i Stånga nära Lojstagränsen låg ett par fornborgar, av vilken den ena förstärktes till en medeltida försvarsborg, som i gammal tid kallades

Löiste huuss

(1653), sedermera Lojsta Slott. Hus kan i detta namn ha stått för fäste, borg, jfr Glimmingehus i Skåne. Kanske låg, som inledningsvis nämnts, den ursprungliga tingsplatsen för Hejde ting vid Hajdes i Fröjel.

Alstäde ... i alasteþi

En bland språkforskare ofta omskriven och diskuterad ortnamnsgrupp innehåller ledet -

steþr

eller

staþr

, de s k städe-namnen. Enklast och kanske riktigast har man översatt det med ”ställe”.

5 (7)

Men ordets betydelse är antagligen mera komplicerad och har även skiftat genom tiderna. Några urgamla gutniska namn är Tingstäde, Kulstäde och Alstäde, de två första nämnda i Gutasagan. Gården Alstäde angav platsen för Freyjas helgedom (al).

Ahls

är det forngotländska ordet för tempel, helgedom. Under hednisk tid fanns säkert tempel där man dyrkade gudarna – motsvarande våra tiders kyrkor. Dessa gudahus levde nog säkert kvar i folks medvetande långt in i medeltiden, om inte annat påmindes man av namnen på plats-erna där de en gång legat. Jämför med sockennamnen Ala och Alskog.

Fjäle ... i fielum

Gården Fjäle i Fröjel är sedan länge borta. Namnet är säkert mycket gammalt och torde givits gården efter en bro lagd av breda plankor,

fjälar

, över ett vattensjukt område vid gården.

Puser ... i pusum

Inte sällan gav själva terrängformationerna upphov till naturnamn. Ibland hade dalarna säregna former, som fick benämning efter kända ting i folks föreställningsvärld. Det gamla gutniska ordet

päuse

(

päusar

, i plural), som betyder påse eller pung, gav kanske namnet åt några säckliknande fördjupningar i Fröjel.

Kuse ... a kusum

Gotland saknar berg i riksspråklig mening, men det finns gott om små backar och låga åsar. De åsar och backar som fanns var ofta viktiga riktpunkter i inägor och utmarker. Gården Kuse, (1702 Kusarfwe) som idag är borta, hade fått sitt namn av det fornsvenska ordet

kuse

, ”kulle, bulle”. Än idag kallar vi ju stora runda bullar för julkusar. Namnet Kusare lever ännu kvar i Fröjel, och många är de historier om Kusa-Per, Petter Pettersson, som var känd som en riktig krutgubbe. Bl a brukade han gå in till Visby, och ännu när han var 90 år kunde han ta sig en promenad till Klintehamn. Det var han som utbrast: - ”Mor, mor, luck upp duri, ja tror Frälsarn kummar!”, när polarforskaren Andrée dök upp ur molnen med sin stora luftballong och landade i Fröjel.

Ridanäs ... a riÞa näs

Kommer från fornsvenskans

riÞ

, fornnordiska

hrid

och betyder storm. Namnet kan således tydas till det stormiga näset, och platsen låg också på en stormig och farlig udde vid infarten till Fröjels hamn. På en gravhäll i Klinte kyrka går det att läsa: ”Ivan GagnviÞar arfi i riÞanes” Gården som skrevs Ristes 1646 kan möjligen vara ett gammalt namn för Göstavs.

Valborg

Ett intressant namn är den i dag försvunna gården Valborg, som låg nära kusten i trakten av Valbybodar. En del forskare förklarar namnet med det tyska kvinnonamnet Valburg, men det är dock mycket ovanligt att ett kvinnonamn har fått namnge en gård, även om det finns undantag t ex Kvinnegårda i Havdhem. Den bortgångna folkskolläraren och Gotlandsforskaren Sture Engquist har forskat mycket i de s k Vårdkase-namnen och har lyckats spåra upp ett 100-tal ortnamn/ägonamn som syftar på vakt eller vård. Han förklarar namnet Valborg med

vardhbierg

/

valbiergh

i betydelsen vårdkaseberg, en förklaring som kan vara tänkbar med hänsyn till att fornborgen på Styrmansberget ligger i nära anslutning. Söder om fornborgen ligger under Hallgårds en äng kallad Kasänge, detta kan ytterligare påvisa sambandet.

6 (7)

Arkeologiska undersökningar av de gotländska fornborgarna har visat att det var en vanlig företeelse att placera vårdkasen inne i själva borgen. I boken om Vallhagar skriver dr Per Lundström, att man kan anta att den husgrund som ligger i anslutning till Styrmansberget icke använts som bostad åt en storfamilj, utan sannolikt använts som bostad åt en vakt, kanske med uppgift att antända vårdkasen. Borgen på Styrmansberget har med andra ord varit en

vardborg

eller också har berget utgjort ett

vardberg

vilket givit gården i dess anslutning sitt namn. Det är lätt att tro att namnet

Valby-bodar

skulle utgöra en förvrängning av namnet Valborg, men istället skall det nog dras en parallell till namnet Valbyter, söder om Västergarn. Detta namn jämförs med bl a Vårdböte på Öland och förklaras med att de ingår i ett signalsystem av strandvårdkasar med uppgift att komplettera de högt liggande bergsvårdkasarna.

Gårdar med dubbla namn

I en del äldre källor, bl a husarbetsboken från 1470, finns ett antal gårdar med dubbla namn, där följande från Fröjel kan nämnas: Nuvarande gårdsnamn. Alternativt namn. Husbondebenämning i jordeboken. Vad gäller ovan upptagna Bockes och Nymans gårdar var dubbelnamnen antagligen öknamn på forna ägare.

Skrabr

betyder en dålig och utmärglad man, och

sugil

hade med småsupa att göra. Beträffande det senare tillnamnet pass-ade det kanske bra till någon ägare vid Nymans, eftersom det under medeltiden låg en livligt frekventerad hamnkrog där.

Gardgang

1285 ersattes ledungen med en skatt till svenske kungen. Den skulle läggas på böndernas hemman som jorderänta. Då tingen var alltför omfattande och ohanterliga som skattedistrikt blev de delade i fjärdingar. De små tingen Dede och Eke behövde endast halveras, medan Burs ting blev tredelat, en treding. Man beslöt vidare att inom varje skattedistrikt upprätta särskilda förteckningar som skulle upptaga husbönderna med namn och skattesats. En teori är, som tidig-are nämnts, att de gotländska gårdsnamnens tillkomst därför skulle härröra från åren efter den nya skattläggningen. Det blev nu tingsdomarens uppgift att resa fjärdingarna runt för att av var och en husbonde uppbära hans ålagda jorderänta. Naturligt nog började han vid sin egen domargård. Det är betecknande att skattelängden i fyra av tingen på södra Gotland börjar med gårdarna Domerarve. Sedan domaren lämnat egna gården fortsätter han medsols i tur och ordning till husbönderna i hemmafjärdingen. Därefter var det de andra tre fjärdingarna som besöktes, och i var och en av dem fick han göra motsvarande gardgangsfärd. Gardgangsordningen kom även framåt i tiden att spela en viktig roll. Prästerna följde den noga, då de förde husförhörslängder, och den användes när man behövde kalla samman folk med budkavel eller ringklubba.

7 (7)