Transcript Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin - Dans i Värmland

Dansterapiprojekt inom
rättspsykiatrin
Ett samarbete mellan Dans i Värmland
och Landstinget i Värmland
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
Skriven av:
Jenny Davidsson, leg sjukgymnast/dansterapeut
Dans i Värmland/Region Värmland
Uppstart ht 11
Projektet har genomförts genom ett samarbete
mellan Dans i Värmland och Landstinget i
Värmland. Bakgrunden till projektet var att jag
höll en föreläsning om dansterapi anordnad av
Framtidens Psykiatri, en arbetsgrupp inom Nya
Perspektiv.
Bitr. divisionschef inom psykiatrin, Karin Haster,
var där och blev intresserad av dansterapi. Inom
rättspsykiatrin så fanns det behov och medel,
därför beslöts det att starta upp en grupp med
dansterapi just där.
När man arbetar med dansterapi i grupp är det
brukligt att man har en assistent som hjälp när det
exempelvis uppkommer situationer där någon av
patienterna behöver extra stöd eller uppmärksamhet. Till min hjälp har jag haft Mona Noreklint
som är anställd vid Landstinget i Värmland för
sin personliga erfarenhet av psykos och återhämtning. Hon har för övrigt en bakgrund som
arkitekt inom privata sektorn och har dansat i en
av mina andra grupper i några år.
I augusti 2011 åkte jag ut till sjukhuset för att
personalen på samtliga rättpsykiatriska avdelningar skulle få kunskap om dansterapi och vad
jag kunde erbjuda. En av de få som kom på detta
uppstartsmöte var avdelningschefen på en av
avdelningarna och vi beslöt gemensamt att starta
upp en grupp på denna avdelning, en timme i
veckan. Syftet med dansterapin skulle inte vara
att arbeta psykoterapeutiskt bearbetande utan
mer stödjande med fokus på kommunikation och
upplevelse av samhörighet samt att våga möta och
relatera till varandra både verbalt och icke-verbalt.
Efter ett studiebesök på avdelningen kom vi fram
till att dansterapin skulle ske en våning upp där
det fanns en lokal som var tillräckligt stor och
passande. Första tillfället var vi dock i ett rum
på avdelningen för att bekanta oss med patienterna, vi hade kommit överens om att det skulle
2
vara obligatoriskt för samtliga patienter (6 st) att
komma vid första tillfället.
Det var endast 3 patienter som fortsatte dansterapin, en patient ansågs inte vara tillräckligt ”stabil”
för att delta och de resterande valde själva att inte
fortsätta. Det var synd att de bara provade en
gång eftersom det behövs flera gånger för att förstå vad det handlar om och känna någon form av
trygghet men det går inte heller att tvinga någon
att vara med när den väl har bestämt sig.
Jag tror dock att det hade varit en fördel om vi
haft sessionerna nere på avdelningen, då hade det
varit enklare att ta sig dit och man kunde ha fått
stå vid sidan av en stund för att känna sig för lite.
Jag kommer att utveckla detta resonemang längre
fram i texten.
Processen
Det har alltså varit tre patienter som deltagit i
dansterapisessionerna. De kallas i texten för Bengt,
Mattias och Annika fast de heter något annat i
verkligheten. Vi har setts varje torsdag mellan
10.00 – 11.00 under 2 terminer.
Första fasen (september-november)
Denna fas handlade mycket om att skapa trygghet,
tillit och förtroende. Jag hade själv aldrig tidigare
arbetat med denna målgrupp och försökte hitta
”rätt nivå” på upplägget. Syftet som jag tillsammans med avdelningschefen kommit överens om
var att aktivera och motivera patienterna till att ta
kontakt med varandra, kommunicera och öva på
socialt samspel med dansen/rörelsen som medel.
Min ambition, i denna första fas, var att skapa ett
tillåtande ”rum” där var och en skulle få utrymme
att bli sedd och bekräftad för den han/hon är utan
värderingar kring om det är bra eller dåligt. Det
var en utmaning att få igång en fungerande grupp,
dels för att de var så få till antal vilket gör att varje
”övning” är väldigt snabbt gjord och det blir inte
samma dynamik och intryck som om man vore
flera, samt dels för att alla tre har så olika behov
och sätt att vara på.
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
Bengt har svårt att röra sig, han sitter i rullstol eller går med rollator, han pratar mycket och gärna
men det är väldigt svårt att förstå vad han säger
eftersom han mumlar ganska osammanhängande. Mattias är väldigt aktiv och vill gärna ta
över ”ledningen”, han tar mycket plats och vill
gärna bestämma över de andra. Annika är mycket
tillbakadragen och ”foglig”, hon tar nästan ingen
plats alls och är väldigt fåordig. Både Bengt och
Mattias är väldigt upptagna av att värdera det vi
gör, de säger ofta att jag och Mona är så duktiga
på att dansa och att de själva inte kan. Jag försöker
få dem att inte tänka på det sättet utan att det här
mer handlar om att vara som man och att man
duger så.
Under denna fas så arbetar vi mycket med ”spegling” som handlar om att ta in varandras rörelser
och spegla dem med sin kropp. Detta för att skapa
trygghet men det är också en bekräftelse på att
man är okej precis som man är. I denna fas fick
jag leda gruppen ganska tydligt med snäva ramar
för att de inte skulle tappa fokus. Jag arbetade
mycket med hållande genom att erbjuda mer av
mitt eget rörelsespråk, om jag släppte dem för
mycket att röra sig fritt så blev de lätt ”vilsna”.
Detta kan ju också vara ett uttryck för ”institutionalisering”, de är så fogliga och gör allt man säger
men har svårt att följa sin egen lust och vilja – sin
kreativitet. Min intention var ju att öka denna
förmåga hos dem - att finna sin egen skapande
förmåga och därmed förmåga till förändring.
Jag märker att deras ”symboliseringsförmåga” är
ganska låg så vi får arbeta väldigt konkret med
rörelserna. Att exempelvis gestalta en känsla, en
bild eller ett minne med kroppen är alldeles för
avancerat i denna fas. Vi tittar dock på bilder (som
Mona har målat) och samtalar om dem. Vid ett
tillfälle så får var och en berätta vad de ser på sin
bild.
Mattias har ett segelflygplan som påminner
honom om frihet och om hans mamma som
också målar mycket. Annika väljer ett hjärta som
påminner om hennes mamma som har pacemaker,
kortet handlar om kärlek också tycker hon. Bengt
har valt ett kort som påminner om en hängd per-
son som sedan försöker bli fri. Han pratar om hur
han avskyr att vara inlåst, och hemska minnen
kring att vara bälteslagd dyker upp, han har alltid
en lampa tänd på natten berättar han.
Samtliga börjar redan i denna fas att prata om hur
viktigt det är att vi kommer, att de får ett ”andrum” från de vanliga rutinerna och att de upplever
en form av frihetskänsl. En av patienterna uttrycker det såhär; ”ni säger ju inte till oss vad vi får
och vad vi inte får göra”.
Bengt har generellt svårt att delta och drar sig ofta
ur gemenskapen, han uttrycker någon gång att
han bara förstör vilket jag givetvis säger att han
inte gör. Han kan ju inte dansa/röra på sig som
den andra men han kan ändå vara med. Jag upplever att trygghet och tillit etableras vilket gör att vi
kan arbeta vidare.
Andra fasen (december-februari)
Denna fas handlar mycket om att vitalisera dem,
att väcka liv och lust i kropparna genom att ge
dem en massa energi. Vi arbetar även med fokus
på att ta och lita på sina egna initiativ i dansen
samt att skapa danser tillsammans på olika sätt.
Vi arbetar mycket med fri improvisation utifrån
olika teman.
Vid ett tillfälle ber jag dem att minnas en särskild
plats som de har goda minnen kring och som
inneburit något positivt för dem. Mattias minns
en badplats dit de brukade åka när han var liten.
Annika pratar om hennes bästa kompis som hon
brukade hälsa på och dennes pappa som verkade
haft stor betydelse för Annika. Jag föreslår sedan
att vi ställer oss upp och att en och en, med ryggen mot de andra, dansar (till lugn musik) utifrån
känslan som infinner sig vid minnet av den trygga
platsen. Jag börjar själv, Bengt börjar skratta
väldigt mycket och jag förmanar honom på skoj
att han inte ska skratta åt min dans. Men det är
givetvis underbart att han skrattar och skrattet
kändes mer som ett uttryck för glädje än för något
slags löje. Jag rör mig och de följer, sedan byts vi
av några varv. Annika går verkligen in för detta
och berättar, under tiden hon dansar sin dans, vad
det är hon gör. Detta är en bra övning för de kan
ju inte se mig eller Mona därför kan de inte falla
3
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
in i att de kopierar mina eller Monas rörelser som
de ofta annars vill göra. Det blir en fin stämning
i rummet. Jag poängterar också vikten av att
visa respekt för den som dansar genom att i alla
fall försöka dansa som denna (att man inte bara
avbryter eller sätter sig ned).
Övningen, liksom alla spegelövningar, är ju också
en övning i empati. Att känna MED en annan,
genom att röra sig som en annan person kan vi
förstå mer av dennes känslor, jag tänker på spegelneuroner i hjärnan och grunden till att vi människor kan känna empati med varandra. Det uppstår
en koncentration och närvaro i denna övning som
jag inte har upplevt tidigare.
I denna fas så händer det mycket med Annika,
hon tar mer plats och pratar mer om sig själv och
vad hon upplever hon skrattar oftare och är lite
mindre rastlös än vad hon brukar vara.
Det uppstår generellt mer lek och skratt i denna
fas, vi har roligt tillsammans när vi dansar och
känslan av samhörighet ökar. De uttrycker ofta
hur viktigt det är att vi kommer.
Vid en session så rör vi oss utifrån olika känslor,
t.ex. att vara stolt och dess motsats att skämmas.
Vi pratar om hur känslorna känns i kroppen och
vad det blir för olika uttryck. Annika blommar
verkligen upp när hon får vara i det stolta! Hon
har förövrigt en väldig förmåga att uttrycka sig
med både kropp och ansikte. Vi testar ”ilska”
och hur det blir i kroppen. Annika berättar om
en gång då hon blev arg på personalen när de,
enligt henne, ”mobbade” Mattias, annars blir hon
väldigt sällan arg, det verkar som om hon försöker
kontrollera sin ilska på olika sätt. När vi pratar
om att vara ledsen så säger hon att hon minns att
hon var det för 2 år sedan när hon råkade tvätta
kläderna så de blev för små.
De frågar ofta, särskilt Bengt, hur Mona gjorde
för att bli frisk och medicinfri. Det känns som om
hon genom sin närvaro inger något slags hopp för
dem. Bengt har ganska stor oförmåga att prata om
sitt psykiska mående men han återkommer ständigt till sin kropp och hur ”förstörd” den är. Han
berättar dock om ett tillfälle när han blev ledsen
4
och det var när hans bil gick sönder i skogen. Vi
”dansar” också hur oro känns, Annika säger att
hon känner mycket oro. Vi rör oss skakigt/darrigt/oroligt för att sedan dansa lugna, tröstande
rörelser. Jag tänker att det är viktigt att uppleva
förmågan att man kan lugna ner och trösta sig
själv genom fokus på andning och lugna rörelser.
Vi gör ”statyer”/positioner på olika känslor som de
får välja själva. Annika är mycket kreativ och vi
gör statyer på ”nyfiken”, ”naken”, ”glad” osv. Det
är härligt att se dem leka och ha roligt med att uttrycka sig på olika sätt. Både Bengt och Annika är
pigga och glada, det blir lite av en annan atmosfär
när inte Mattias är med eftersom han har varit så
trött och avbrutit alla övningar vi hållit på med på
olika sätt. Annika tar mer och mer plats i gruppen.
I mitten av denna fas så uppstår en förtroendekris
då de får reda på att jag rapporterar till personalen
om det som händer på dansterapin. Bakgrunden
till detta är att dansterapin tog en vändning som
varken personalen på avdelningen eller jag som
dansterapeut hade förutsett. Syftet med dansterapin var ju inte att arbeta psykoterapeutiskt men
genom att vi arbetar med dans så kommer minnen, känslor och upplevelser lätt upp till ytan.
Patienterna delgav oss saker som personalen på
avdelningen behövde känna till, de har dessutom
en skyldighet att berätta för patienterna att även
jag som dansterapeut delger personalen viktig
information som kan dyka upp. Både Annika och
Mattias visar på olika sätt att de är väldigt kränkta
och upprörda över detta, jag tänker att detta kan
handla om att de kanske upplevt att det vi gör på
dansterapin är något som inte har med den övriga
vården att göra. När det då visar sig att vi rapporterar/dokumenterar på samma sätt som personalen på avdelningen blir de därför besvikna och
uttrycker det på olika sätt. Vi lyckas dock reparera
detta och arbetet kan fortsätta men jag tänker
ändå att detta kan ha påverkat deras tillit till oss i
negativ riktning..
Tredje fasen (mars - maj)
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
I denna fas så händer det mycket med Bengt, han
medverkar på ett annat sätt (t.o.m. utan rollator ibland) och uttrycker sig tydligare och mer
begripligt. Han pratar ofta om hur svårt det är
att vara inlåst och hur fri han känner sig uppe
på dansterapin, han kan andas och tyngden över
bröstet försvinner. Samtliga har utvecklats vad det
gäller förmåga att ta initiativ, invänta varandra
och skapa tillsammans. De är mer samspelta som
grupp än tidigare.
Vi sjunger mycket i denna fas, Mona är med i en
gospel kör och alla vill sjunga. På en session visar
det sig att Annika kan flera gospellåtar och hon
frågar först om hon får (vilket hon givetvis får)
sedan sjunger hon med hög och klar stämma två
fantastiskt fina gospelsånger. Sedan börjar Bengt
också sjunga en väldigt rolig liten sång och det
blir en riktigt fin stämning i gruppen. Vi klappar
händerna allihop. Energin ökar och Mattias vill
plötsligt leda oss andra i en dans. Han sjunger och
visar hur vi ska röra oss, vi hoppar och snurrar det blir mycket skratt. Vi avslutar sessionen med
vår lilla avslutningsdans där vi tackar varandra för
sessionen. Detta är en återkommande ritual som
alla känner igen och är trygga med.
Vid ett annat tillfälle så provar jag en övning där
jag gestaltar olika känslor genom dans och de får
gissa vilken känsla det är. Jag tänker att det kan
vara en svårighet hos dem, att känna in andras
känslor och tolka olika uttryck. Mattias har uppenbart svårt med att gissa rätt, han kan säga hur
rörelserna ser ut rent konkret – men inte vad de
uttrycker. Annika däremot gissar rätt på samtliga
uttryck (sorg, rädsla, ilska).
I denna fas så arbetar vi ganska ofta med att skapa
duetter på olika teman, som vi arbetar fram två
och två för att sedan visa varandra vad vi har
skapat. Ett återkommande temat har varit: ensam
– mötas – hinder uppstår - mötas igen. Bengt
har svårt att medverka i dessa övningar men han
tolkar ibland in en hel berättelse i den dans han
ser oss andra utföra.
I denna fas pratar vi också om avslutet och känslor
inför det, vi pratar om hur det kändes första
gången vi sågs och hur det känns nu. Alla tycker
att det var lite konstigt i början men nu känns det
helt naturligt att röra sig tillsammans. De känner
en gemenskap här som de inte upplever annars
på avdelningen. Bengt säger att det är märkligt
att bilder som vi tittar på ibland kan väcka så
mycket känslor och associationer. Vi pratar också
om längtan, de längtar alla efter frihet men verkar
också vara lite rädda för den. Bengt säger att han
skulle vilja bo häruppe på dansterapin. Annika
säger att hon längtar efter att få rå om sig själv,
sätta på kaffe när hon vill osv. Mattias är besviken
på att vi inte kommer tillbaks något mer efter
sommaren.
Vi kommer in lite på skillnaden att vara häruppe
på dansterapin och att vara nere på avdelningen.
Vi jobbar i rörelse med att vara tillsammans allihop och att vara ensam för att sedan komma ihop
igen. Bengt beskriver det som att: ”häruppe möts
vi på riktigt, därnere kan vi sitta bredvid varandra men det är liksom ingen själ där riktigt”. Jag
upplever dock att de helst inte vill prata om hur de
har det på avdelningen utan istället bara få vara
i dansen och den gemenskap som vi har tillsammans genom den.
Utvärdering
Alla patienter uttrycker att dansterapin varit bra
och viktigt framförallt för att de upplevt en känsla
av gemenskap men också för att det händer ”något
annat” än det som ingår i avdelningens rutiner.
Bengt säger att bilar är det han är mest intresserad
av i livet men dansterapin har ”slagit ut” bilarna.
Det har fått honom att må mycket bättre. Mattias
säger att det bästa har varit att få vara tillsammans
och umgås ”på riktigt”. De berättar om morgongymnastik som de haft när de varit inlagda
tidigare de är överens om att dansterapin är något
helt annat för här är samvaron det viktiga, inte att
röra på sig. Annika tycker att det har varit viktigt
att dansen har varit i ett annat rum och inte på
avdelningen, det är för ”mycket folk” därnere
säger hon.
Jag kan se en utveckling hos alla tre. Bengt framförallt vad det gäller förmågan att vara delaktigt
och att uttrycka sig mer ”adekvat” och begripligt.
Han är den som främst kan sätta ord på vad dan-
5
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
sterapin har betytt för honom. Mattias i bemärkelsen att han kan invänta sin tur mer och inte
ta plats så mycket på andras bekostnad samt även
att han blivit mer kreativ och har hittat olika sätt
att uttrycka sig på. Annika har tagit mer plats och
blivit mer säker på sig själv när hon uttrycker sig
både icke- verbalt och verbalt.
Det känns som att man sviker dem lite genom att
inte fortsätta med dansterapin, de har verkligen
”knutit an” till oss och känt tillit och trygghet och
så lämnar man dem bara igen. Jag upplever även
en känsla av uppgivenhet hos dem, de är vana att
bli svikna och har inte så höga förväntningar på
någonting.
Det mest grundläggande och basala i ett förändringsarbete är att skapa en allians, anknytning,
trygghet vilket jag upplever att vi till viss del har
lyckats med men jag skulle ha önskat att vi hade
fått fortsätta lite längre.
Personalen på avdelningen har sagt att de inte
ser någon förändring på patienterna när de är på
avdelningen, att de är som de alltid har varit när
de kommer ner dit. Jag har också reagerat på detta
när jag kommit ner efter en session och ser att de
sitter på varsin stol någonstans i dagrummet och
ser så ensamma ut när vi bara för några minuter
sedan dansade tillsammans. Jag tänker att det
handlar om att det är en djupt sittande ”kultur”
som vuxit fram på avdelningen, flera av dem har
ju varit där många år. Det är ett mönster de skapat
under alla år och dessutom vill de ju egentligen
inte vara där, så varför skulle de anstränga sig?
Det är mycket begärt att de skulle förändra sig på
avdelningen genom dansterapi en timme under
två terminer. Detta är en svår målgrupp pga. att
de är institutionaliserade och allt förändringsarbete tar tid. För att en förändring ska ske även på
avdelningen så måste man nog arbeta med samspel och rörelse även där, att ha dansterapin i ett
rum nere på avdelningen samt involvera personalen mer i arbetet. Jag tänker att om det ska ske en
förändring som ska märkas så måste verksamheten
integreras mer i vardagen, i den miljö de ständigt
vistas i.
Inför framtiden
6
Hur skulle man ha gått tillväga för att få med fler
patienter? En anledning till att vi inte kan fortsätta handlar ju om just detta, att det var för få som
dansterapin berörde. Vi försökte vid ett par tillfällen att få in fler deltagare från andra avdelningar,
men av olika skäl så fortsatte de inte att komma.
Jag tror att man skulle ha lagt upp det lite annorlunda, att man skulle ha ett stort rum nere
på avdelningen så att alla patienter och personal
kunde bli medryckta på ett annat sätt.
Patienterna kunde komma och titta lite först och
sedan kanske våga mer och mer och personalen
kunde vara med i den mån det fanns tid, för att
visa att detta är en viktig del av avdelningens
arbetssätt. Jag tror också att om man varit nere på
avdelningen så hade stämningen under våra sessioner kunnat färga av sig mer i den miljön. Det
negativa med det upplägget är ju att man kanske
förlorar tryggheten som ett slutet rum ger samt
betydelsen av att få vara utan personal omkring
sig en stund. Annika uttryckte ju att det kändes så
bra att komma bort från avdelningen en stund. Så
det är en avvägningsfråga, men för att få med mer
patienter så tror jag att det är det enda möjliga
upplägget.
Kompletterande text
Vad är dansterapi?
Av den brittiska dansterapiföreningen definieras
dansterapi som ”det psykoterapeutiska användandet av dans och rörelse i en kreativ process som ger
individen möjlighet att integrera fysiska, emotionella, kognitiva och sociala aspekter av livet”.
I dansterapi är dansen/rörelsen inte målet i sig,
utan medlet man använder för att utforska förhållandet mellan kropp, känsla, tanke och ord.
Man förutsätter att kropp och psyke utgör en enhet samt att det sker en samverkan inom och mellan organismens olika system och mellan individ,
samhälle och kultur.
Dansterapins utveckling startade i USA efter
andra världskrigets slut. Den första målgruppen
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
var patienter på mentalsjukhusen som bar på
krigsupplevelser som inte kunde uttryckas verbalt.
Genom den kreativa processen i dans med fokus
på kroppen väcktes minnen som kunde möjliggöra verbalisering och bearbetning av de traumatiska
upplevelserna.
I dag har dansterapi en utbredning runtom i världen och används inom olika områden, t.ex. inom
barn och vuxen psykiatri, behandling av ätstörningar, inom demensvård, vid stress och utmattningsdepression, vid smärtproblematik m.m.
I det kliniska behandlingsarbetet finns det olika
sätt att strukturera sessionerna på beroende av
mål och syfte med arbetet. Gemensamt är att det
finns en tydlig början, en tema fas och en tydlig
avslutning. Behandlingen kan ske både individuellt och i grupp. Den kliniska verksamheten
med olika målgrupper grundas i olika teoretiska
referensramar som påverkar valet av interventioner.
De flesta dansterapeuter idag utgår dock från ett
modernt psykodynamiskt perspektiv kombinerat
med kognitiva och existentiella inslag.
I Sverige finns det inte längre någon dansterapiutbildning, tidigare fanns den på Danshögskolan i
Stockholm och var en 4-årig utbildning på halvfart där man även fick en grundläggande utbildning i psykoterapi, motsvarande steg 1 kompetens.
Jag har sedan 2008 bedrivit orienteringskurser (7,5
hp) i dansterapi på Karlstads universitet. Dansterapi är idag en evidensbaserad behandlingsmetod
men trots att många dansterapeuter i Sverige har
arbetat i olika verksamheter inom såväl landsting
som kommun under många år så är den svenska
forskningen begränsad. Det arbete som pågår
stöds framförallt av utländska studier.
Svenska forskningsprojekt/projekt inom bland
annat psykiatrin
I Sverige är verksamheten begränsad, men det
har inte berott på bristande intresse utan snarare
på den ansträngda ekonomiska situationen inom
landsting och kommuner. De projekt som genomförts har visat positiva resultat bland annat
ett projekt inom barn och ungdomspsykiatrin där
forskning genomförs i samarbete med Karlstads
Universitet och Danshögskolan. Målgrupper i
studien har varit pojkar med ADHD och flickor
med depressioner. Resultaten visar att dansterapi
haft effekter på ADHD symtom, kroppsliga symtom och på socio-emotionella problem. (Grönlund. Renck. 2004. Grönlund. Renck. 2005). Vid
Karolinska Universitets sjukhuset i Solna pågår
utvecklingsarbete inom Radiumhemmet och den
psykosociala onkologiska rehabiliteringsenheten.
Där har man sedan start, 1998 haft en musikterapeut och sedan 2001 utvecklat dansterapi. Det har
visat sig vara ett värdefullt komplement där fokus
på kroppen och kroppens icke-verbala uttryck lett
till att patienterna upplevt en ökad tillit till kroppen, fått ökat medvetande om samspelet mellan
kropp och själ, samt upplevt och återknutit till
livsglädje och positiva känslor i kroppen. (Härkönen. Lundgren. 2002).
Under 1990 talet genomfördes flera projekt inom
landsting och kommun. Vid Institutet för psykosocialmiljömedicin (IPM) vid Karolinska Sjukhuset, prövade man under början av 1990-talet
konstnärliga terapier i rehabiliteringen av patienter
som haft långvariga sjukskrivningsperioder på
grund av kronisk smärta (Theorell.1995). Resultaten visade att de patienter som gick i dansterapi
kunde förhålla sig till sina psykosomatiska besvär
på ett mer konstruktivt sätt.
Åren 1992-1995 pågick ett projekt, ENKOSTE
(Enheten för konstnärliga terapier), vid Löwenströmska sjukhuset. Projektet innehöll olika
konstnärliga terapier (bild, musik och dansterapi)
som utvärderades var och en för sig eller i vissa fall
tillsammans. Målgruppen var vuxna personer med
diagnostiserade personlighetsstörningar, bland
annat borderline. Resultaten visar förbättringar av
upplevda symtom, livskvalité samt upplevd hälsa
(Grönlund. Alm.Hammarlund. 1999).
Vid Nacka - Värmdö psykiatriska sektor, i samarbete med den Psykosociala Forsknings Enheten,
genomfördes 1992-1993 ett pilotprojekt inom
vuxen psykiatrin (Härkönen, B.1993). Projektet
syftade till att fylla ett behov av behandling som
efterfrågades av patienterna och man valde att
prova kroppsterapi och dansterapi i grupp.
Patienterna beskrev att de fått ökad kontakt med
7
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
kroppen, att de fått möjlighet att uttrycka känslor
inom en trygg ram, och att det skapade glädje att
hitta nya uttryck även om det också var skrämmande. Det var också betydelsefullt att dela
upplevelser med andra med liknande erfarenheter
och det under strukturerade former. Resultaten
beskriver att patienterna upplevde att dans- och
kroppsterapeutisk behandling hade positiva effekter på deras målformuleringar. Tendenser till en
minskning av den upplevda ångesten hos flera av
gruppens deltagare syntes i testresultaten.
Det fanns fler projekt bland annat vid Mottagningen för ätstörningar vid Huddinge sjukhus
(Thelin.1998). Där genomfördes ett projekt som
beskrev en dansterapiprocess med tre flickor
med diagnosen anorexia nevrosa. Slutsatserna av
utvärderingen pekar på att en termins dansterapi
lett till en positiv förändring hos patienterna i
avseende på självkänsla, självbild, självförtroende
och psykosociala relationer.
Inom det arbete som pågår i samarbete mellan
Länsmuseet och Karolinska Institutet har flera
projekt genomförts, inom onkologisk rehabilitering och inom rehabiliteringen för smärtpatienter
(www.lansmuseum.se).
Än så länge finns tre svenska doktorsavhandlingar
som berör forskning inom behandling av fibromyalgi patienter, kommunikation inom demensvården och behandling av barn med tidiga störningar.
1985-1990 genomfördes ett projekt i samarbete
med samverkansklasser i Stockholm. Detta arbete
redovisas i Erna Grönlunds doktorsavhandling
(Grönlund, 1994). Studien visar positiva förändringar av barnens speciella problem såsom
svårigheter med kontakt och kommunikation,
störd kroppsbild, svårigheter att uttrycka känslor:, svårigheter att leka och vara kreativa både
ensamma och tillsammans med andra. Studien
visar att rytmisk rörelse och kroppskontakt på preverbal nivå spelar en avgörande roll får de positiva
effekterna. Möten med barnen på barnens nivå
gör det möjligt att bygga upp positiva objektrelationer och kroppen får härigenom mer energi och
rörelseflöde.
2002 kom en avhandling av Krister Nyström, där
8
han i studien syftar till att lyfta fram förståelse
får demensdrabbades kommunikation ur en
dansterapeutisk synvinkel. Fokus i studien var på
deltagarnas initiativ till rörelse, respons i form av
synkroniserade rörelser och ickeverbal respons i
anslutning till prat, sång och dans. Studien visar
att ett dansterapeutiskt arbetssätt kan bidra med
ett rum för kommunikation av känslor och tankar
för personer som drabbats av demens.
I sin avhandling visar Ewa Bojner -Horwtiz (2005)
att dansterapi kan stärka coping förmågan och
därigenom öka livskvalitèn hos patienter med
fibromyalgi.
Konstnärligt arbete inom kriminalvård
Jag har inte hittat någon forskning om dansterapi
inom rättspsykiatrisk vård men jag vet att det
förekommer musikterapi inom rättpsykiatrin på
Säter. Inom kriminalvården används dock dansterapi både i utlandet och delvis i Sverige. Jag har
sökt forskning från framförallt USA och funnit
en del arbete med fokus på att behandla interner
med våldsamt beteende genom kreativa uttryck.
En studie från Kalifornien visar en minskning av
våldsamt beteende med 75 % (Criminal Justice
Funding Report, 1999) som korrelerade med att
man förde in konstnärligt/terapeutiskt arbete i
fängelset.
Vad man såg som bidragande faktorer är att internerna, genom det kreativa arbetet, fann något att
tro på – ett självvärde. Även fast de kanske aldrig
blir utsläppta så ökar deras värdighet som människor.
På Kronobergshäktet arbetar för närvarande en
psykolog/dansterapeut (Elisabet Rosén) med en
öppen grupp en gång i veckan. Samma dansterapeut har även arbetat i kriminalvården, inom
ramen för sexualbrottsprogrammet, i Umeå.
Egen erfarenhet av arbete inom psykiatrin
Jag har arbetat som skötare och sjukgymnast inom
slutenvårdspsykiatrin på S:t Görans sjukhus i
Stockholm. Jag har även deltagit i ett dansterapeutiskt projekt som beskrivs nedan:
Under våren 2005 påbörjades ett samarbete mellan
Dansterapiprojekt inom rättspsykiatrin
den allmänpsykiatriska avdelningen M78, Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge (HS) och
danshögskolans dansterapeututbildning. Dansterapeuter ifrån Danshögskolans dansterapeututbildning tillfrågades och två dåvarande studenter, Petra Frank och jag, rekryterades till detta
samarbete. Det planerade arbetet förankrades hos
sektionschef på HS och hos rektor på Danshögskolan. Programansvarig för dansterapeututbildningen, Birgitta Härkönen var projektledare samt
handledare för dansterapeuterna.
inslag i tema delen var att i cirkel få göra en egen
rörelse uttryckande den känsla man befann sig i
för stunden. Denna rörelse upprepades sedan av
alla andra i gruppen för att spegla och bekräfta.
Det handlade om att ta initiativ till att våga bli
sedd och accepterad för den man är. Det handlade
även om att kunna ta in andra människor och
relatera till andra i sin omgivning. Tema delen
avrundades med en reflektionsrunda där syftet var
att sätta ord på sina känslor och dela det med de
andra.
Dansterapi, eller rörelsestunden som vi valde att
kalla det, ägde rum i dagrummet på avdelningen,
en gång i veckan under sex veckor med start 10/8
och avslut 14/92005. Totalt sex tillfällen. Varje session varade i 45 minuter och leddes av två dansterapeuter och ngn ur personalgruppen deltog varje
gång.
Som avslutning följde en avspänningsstund med
fokus på den egna kroppen, andningen, medveten
närvaro och den sist den inledande cirkeldansen.
Eftersom M78 är en akut slutenvårdsavdelning
med varierande vårdtider och diagnoser ansågs det
mest lämpligt att ha en öppen grupp. Detta innebar att alla var välkomna oavsett diagnos och det
fanns inget, krav på att delta varje gång. Utifrån
dessa förutsättningar användes en stödjande och
målinriktad dansterapeutisk metod. De övergripande målen var att aktivera patienterna till att
använda dans och rörelse som ett sätt att skapa
kontakt med kropp och känsla samt att använda
rörelse som ett sätt att kommunicera med andra.
Detta med syfte att ge förutsättningar till ökad
rörelseförmågan, minskad oro, samt skapa glädje
och möten.
Erfarenheter och reflektioner
Patienter och personal har indikerat att dansterapi,
eller rörelsestund som det kallats för att passa övrig verksamhet på avdelningen, är ett konstruktivt
komplement till den verksamhet som redan finns.
I projektet har inte några specifika utvärderingsinstrument använts. Det vi kan grunda våra erfarenheter på är det gemensamma arbetet mellan
Danshögskolan och M78, våra egna minnesanteckningar, patienternas upplevelsebeskrivningar
samt personalens reflektioner och iakttagelser
(utförlig beskrivning av arbetet finns samlat i en
rapport).
Dansterapisessionerna hade alltid en fast struktur
som inleddes med en cirkeldans för att känna
trygghet och gemenskap. Därefter gjordes en
uppvärmning med fokus på kroppsupplevelse,
grundning samt rörelseövningar till rytmen i
musiken. Syftet med detta var att skapa närvaro
och uppmärksamhet på den egna kroppen samt
att skapa rörelseflöde och vitalitet.
Nästa inslag bestod av olika rörelseteman som genom kroppens icke-verbala uttryck syftade till att
skapa möten. Dansterapeuterna valde ett flexibelt
förhållningssätt genom att omväxlande styra och/
eller följa patienternas egna initiativ. Ett bestående
9
Region Värmland
Dans i Värmland
Box 1022
651 15 Karlstad
Besöksadress
Lagergrens gata 2
652 26 Karlstad
Kontakt
054-701 10 70
[email protected]
Form och sammanställning
Ulrika Lassing
Dansadministratör
Dans i Värmland