Transcript Kinesiska – en utmaning för den envetne

Kinesiska – en utmaning för den envetne
Som kinesisktalande färdledare i Kina får man ofta frågor om
det kinesiska språket. Denna artikel är ett försök att redogöra
för några av de svårigheter man ställs inför i kinesiskan, men
också vad som kan vara lättare än vad man kanske skulle
förvänta sig.
t e x t o c h f o t o : be r t i l l u n da h l
Någon gång i mitten på 1960-talet läste jag den berömde
svenske sinologen Bernhard Karlgrens bok Kina i tal och
skrift. Det var en fascinerande upplevelse, men efter att ha
tagit del av alla svårigheterna han beskriver tänkte jag att
kinesiska, det var inte något jag skulle ge mig på.
Några år senare, efter att ha avslutat mina studier i teoretisk och praktisk filosofi, hade jag ändrat mig och var beredd
att anta utmaningen. För det är trots allt en rejäl utmaning
även om professor Göran Malmqvist på 1970-talet kom ut
med boken Kinesiska är inte svårt, förmodligen med förhoppningen att fler skulle våga sig på detta språk. ”När man kan
det” skulle trots allt vara frestande att sätta som undertitel.
Det finns förvisso saker i kinesiskan som är lättare än
dem som man ställs inför i några av de större språken i Europa som tyska, franska, spanska och italienska. Kinesiska
är inte något böjningsspråk och man slipper t.ex. lära sig
en massa böjningsmönster för olika kasus, genus, tempus
eller person. Några pluraldeklinationer behöver man inte
heller plugga in.
Men det är också så att när man lärt sig dessa böjningar
är de till hjälp för att förstå vilken roll de enskilda orden
har i en mening. Vi har i våra språk också hjälp av att ord
skiljs åt med ett mellanrum. Visserligen har språkvetare
svårt att definiera vad ett ord är, och det är inte självklart
var gränser mellan ord ska dras. Engelskan särskriver mer
än svenskan, vilket ju lett till debatten om särskrivning
eller sammanskrivning. Att mellanrummen har betydelse
visas ju t.ex. av att ”en mörkhårig sjukgymnast” inte är
detsamma som ”en mörk hårig sjuk gymnast”.
Utformningen av texten
I en kinesisk text är det samma avstånd mellan två intilliggande tecken i en mening, vilket gör att man först
2
måste försöka se vilka ord meningen består av. Det var
lättare i klassisk kinesiska där ett tecken (en stavelse) oftast
motsvarade ett ord. I modern kinesiska finns det visserligen fortfarande ett antal vanliga ord som skrivs med ett
tecken, men de flesta orden är numera flerstaviga, främst
tvåstaviga, och består alltså av flera tecken. Det gör att
man först måste försöka se vilka tecken som hör ihop och
bildar ord. Det kan ibland kräva en viss eftertanke även
om man är en van läsare. Det finns kinesiska språkvetare
som tycker att det vore en god idé att skilja orden åt med
mellanrum, men idag görs det inte.
Under inflytande från västerlandet kom på 1900-talet
skiljetecken att användas på ett sätt som påminner om
vårt. I äldre texter förekom sådant inte alls eller ytterst
sparsamt. Nytryckta äldre texter har oftast försetts med
skiljetecken, men ibland stöter man på sådana utan, vilket
gör dem extra svårlästa.
En annan sak som kan vara förbryllande är att en textrad på kinesiska kan skrivas på tre olika sätt. Traditionellt
sett skrevs texter i kolumner uppifrån och ner från höger
till vänster. En bok tryckt med sådan text börjar då bak­
ifrån enligt våra föreställningar om hur en bok ska se ut.
Bokens framsida har nämligen bokryggen till höger. Detta
är fortfarande vanligt på Taiwan och i Hongkong. Om en
enda textrad skrivs enligt denna modell, alltså uppifrån
och ner, så uppstår inte något problem. Men skrivs en rad
vågrätt, som förekommer på många skyltar och inskriptioner, så läses den oftast från vänster till höger, men det
förekommer också att den ska läsas från höger till vänster.
Man får helt enkelt prova sig fram och se vilken läsning
som ger någon mening.
Böcker som ges ut i Folkrepubliken Kina trycks normalt sett enligt vår modell med läsning i vågräta rader från
Sida ur en bok om ledande personer inom kommunistpartiet. Den är utgiven i Hongkong och har texten utformad i spalter
som läses uppifrån och ner, från höger till vänster. Som synes blir bokstäver som läggs in texten svårlästa, ett argument som
har använts på Taiwan för att övergå till vågräta rader som läses från vänster till höger.
3
Tecken skrivna med lilla sigillstilen på ingången till schakt 2 i Terrakottamuseet i Xi’an. Med moderna förenklade tecken skulle det se ut så här:
秦兵马俑二号坑遗址大厅
vänster till höger. De börjar också ”framifrån” enligt vårt
sett att se. På Taiwan har man också börjat använda denna
modell under senare år.
Tecknen
Den svårighet som är mest uppenbar i kinesiskan är ändå
tecknen. Det är självklart lättare att lära sig 25–30 bokstäver än massor av tecken. Zhonghua zihai från 1994 innehåller hela 85 568 tecken, vilket är i särklass mest bland alla
tryckta lexikon. Berömda lexikon som Shuowen jiezi från
100 e.Kr. och Kangxi zidian från 1716 innehåller 9 353 respektive 47 035 tecken som jämförelse. Men ett elektroniskt lexikon skapat på Taiwan, Yitizi zidian, innehåller
ännu fler än något tryckt, nämligen 106 230 tecken (2004
års version).
Det är förstås ingen som kan alla dessa. I dagens Kina
anges oftast 1 500 tecken som ett mått på läskunnighet.
Uppgifterna om hur många vuxna som inte når upp till
detta kunskapsmål varierar, men antalet ligger sannolikt på mer än 100 miljoner (Kinas officiella folkmängd
är drygt 1,3 miljarder). Och de 1 500 tecknen räcker inte
för att komma upp i den nivå som är målet för de elever
som går ut den kinesiska småskolan, d.v.s. sjätte klass. Där
handlar det om att kunna 3 000 tecken, vilket enligt statistiska beräkningar ska räcka för att kunna cirka 99 procent
av tecknen i en vanlig text. Men att kunna ett tecken behö-
4
ver inte innebära att man kan det tecknets alla olika betydelser. Och det kan ibland röra sig om många. Sedan gäller
det ju också att förstå vad tecknet betyder i kombination
med andra tecken. De flesta ingår i flerstaviga ord och det
är inte självklart att man förstår vad dessa ord betyder bara
för att man kan de enskilda tecknen.
Oförenklade eller förenklade tecken
En komplikation när det gäller tecknen är också att man
använder både förenklade och oförenklade tecken i den
kinesiskspråkiga världen. Fram till 1950-talet hade texter
sedan långt tillbaka tryckts med tecken i reguljärskrift
(kaishu), med en form som skapades för nästan tvåtusen år
sedan. Men för att göra det lättare att lära sig läsa införde
Folkrepubliken Kina 1956 ett antal förenklade tecken som
senare kom att följas av flera. En del av dessa hade använts
inofficiellt tidigare genom historien, medan andra var rena
nyskapelser. De förenklade tecknen är förvisso lättare att
lära sig, men rent estetiskt föredrar många säkert de oförenklade, vars form ju också varit den förhärskande sedan
långt tillbaka. Så sent som i mars i år föreslog faktiskt en
delegat till Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens att man skulle återgå till oförenklade tecken. Förslaget vann inte gehör men enligt uppgift ska en del tecken
som nu anses ”överförenklade” få fler streck senare under
2009.
Sida ur kinesisk-engelskt lexikon med förenklade tecken. Motsvarande oförenklade tecken syns inom parentes.
5
På Taiwan och i Hongkong använder man fortfarande
de oförenklade tecknen, vilket innebär att den som lärt sig
sitt modersmål med förenklade tecken kan ha vissa svårigheter att läsa en text med oförenklade, och vice versa. Den
som vill bedriva seriös forskning om Kina måste som regel lära sig både de förenklade och oförenklade tecknen.
Det händer också att man stöter på inofficiella förenklingar av tecken i dagens Kina. Vid min senaste resa till
Kina i april i år såg jag vid ingången till en restaurang och
butik som besöks av många som ska till Kinesiska muren
två tecken i början av en text, som gjorde både mig och
min kinesiska guidekollega förbryllad. Men jag insåg snart
av sammanhanget att det rörde sig om två varianter av
tecknen i huanying, som betyder välkomna. Min norske
kollega Roar Bökset, som doktorerade på förenklade tecken i Stockholm 2006, har gett ut ett litet lexikon med ett
antal sådana inofficiella tecken, A Dictionary of Nonstandard
Simplified Chinese Characters.
En annan svårighet som man ibland kan stöta på är att
tecknen skrivs med en antik teckenform. Innan reguljärskriften började användas för knappt tvåtusen år sedan
hade tecknen skrivits på olika sätt. Orakelbenstecknen,
bronstecknen, stora respektive lilla sigillstilen och klerikalstilen skiljer sig åt och är alla föregångare till reguljärstilen. Både klerikalstilen och lilla sigillstilen kan man se
idag t.ex. på en del skyltar. Klerikalstilen är inte så svårtydd men det är däremot lilla sigillstilen (se bilden från
Terrakottamuseet på sidan 4).
Dessutom är kinesernas skrivstil precis som hos oss
mer eller mindre läslig. Traditionellt har man talat om
den mer lättläsliga kursivstilen (xingshu) och den för den
otränade oläsliga grässtilen (caoshu). Ett mellanting är den
snabbskrift för reservoar- eller kulspetspenna som visas
på bilden på sidan 8. Den som skriver så behöver inte lyfta
pennan så många gånger, men för en otränad utlänning är
den inte lättläst.
Lexikon
Även om det finns gott om läroböcker i kinesiska klarar
man sig förstås inte utan lexikon. När jag själv började
med kinesiska 1969 fanns det inte många att välja på. Då
var fortfarande den australiske missionären R. H. Mathews
kinesisk-engelska lexikon från 1931 den mest omfattande
tvåspråkiga ordboken. Den innehöll förstås oförenklade
tecken, som jag med stor möda försökte hitta när jag förberedde mig för min första tentamen.
6
Precis som i de flesta andra lexikon för kinesiska söker
man (om man inte kan uttalet) upp ett tecken genom att
försöka identifiera den del av tecknet som kallas radikalen.
Alla tecken innehåller en radikal och i Mathews fanns det,
efter förebild från ett lexikon från 1615 som blivit modell
för senare ordböcker, 214 sådana radikaler. Cirka 95 procent av de kinesiska tecknen består av en radikal som anger
ungefärligt betydelseområde och ett fonetikum, som ger en
viss vägledning om uttalet. Så har t.ex. träd en trä-radikal
och vätskor en vatten-radikal. De cirka 5 procent av tecknen som inte är skapade enligt modellen radikal+fonetikum
har tilldelats en radikal ändå för att vara sökbara.
Jag pluggade in alla de 214 radikalerna och vilket nummer de hade i Mathews lista. När man söker efter ett tecken
försöker man identifiera radikalen och sedan räkna antalet
streck utöver radikalen. Alla radikalerna plus varierande
antal streck finns i ett register i lexikonet och i detta kan
man hitta det sökta tecknet tillsammans med en hänvisning till var i lexikonet tecknet finns förklarat.
I sommarpalatset Yiheyuan i Peking finns ”Restaurangen där man lyssnar till sommarg yllingarna”, Tingliguan. Som synes skrivs namnet på olika sätt på
olika skyltar: på motstående sida uppifrån och ner, överst på denna sida från vänster till höger och nederst från höger till vänster.
7
Problemet för den ovane är att hitta vad som är radikalen i tecknet. Det är nämligen inte ovanligt att ett tecken
består av flera komponenter som själva kan vara radikaler,
men som inte är radikal just i det tecknet man söker. I
tecknet 富 fu, som betyder rik, är den översta delen, ”taket” radikalen man ska söka på, men även komponenterna
under taket 一, 口 och 田 är med bland de 214 radikalerna. Det blev många bommar innan jag så småningom
blev bättre på att gissa vilken komponent i tecknen som
sannolikt var radikalen man skulle söka på.
En komplikation var att de tvåspråkiga lexikon som efterhand började komma ut i Folkrepubliken Kina var baserade på förenklade tecken. I dem hade antalet radikaler
reducerats till 189 och de var också uppställda i en annan
ordning än de 214.
Efterhand som man lär sig hur fler och fler tecken
uttalas undviker man den relativt omständliga metoden att söka via radikalen om man t.ex. ska slå upp vad
en viss kombination av tecken betyder. Många lexikon
är nämligen uppställda i bokstavsordning enligt det
Listan t.v. visar streckordningen för förenklade tecken som börjar med en punkt och innehåller 5 streck. Som synes är det tredje strecket i feng en vinkel.
Det fjärde består av två vinklar plus en liten krok, precis som det fjärde i xie. Notera också strecken i shi, shan, hui, han och li.
Tecknen i den högra uppställningen visar förenklade tecken med deras motsvarighet i snabbskrift för reservoar- eller kulspetspenna ovanför.
8
transkriptionssystem, pinyin, som är det förhärskande i
Folkrepubliken Kina.
Det finns också andra metoder för att söka i lexikon
t.ex. genom att räkna antalet streck i tecknet. Noteras bör
att ett streck inte alltid överensstämmer med vad vi tänker
oss som ett streck (se bild t.v. på sidan 8). Man bör också
veta i vilken ordning strecken eller punkterna som ingår
i tecknet skrivs. Det finns väldigt många tecken som har
samma antal streck, och för att underlätta sökandet finns
det underavdelningar baserade på det första eller de två
första strecken i tecknet.
Men det är inte alltid säkert att man hittar den sökta
kombinationen av tecken i lexikon. I Kina har man, precis som i japanskan, en förkärlek för att förkorta längre
uttryck genom att ta en del ur ett ord och sätta samman
med en ur ett annat. På svenska har vi exemplet genrep
för generalrepetition. I kinesiskan vimlar det av sådana
förkortningar och nya skapas ständigt. Många av dem går
inte att hitta i vanliga lexikon.
Varför övergår man då inte till bokstavsskrift som
sågs som en tänkbar utveckling när transkriptionssystemet pinyin infördes 1958? Det går ju att förstå modern
kinesiska som är skriven med pinyin liksom det går att
förstå talad kinesiska. Det hoppar ju inte tecken ur munnen på den som talar. Om man bortser från att tecknen
har större estetiska kvaliteter än bokstavsskrift finns det
också annat som talar emot. Hela det skriftliga kinesiska
kulturarvet sedan drygt 3 000 år tillbaka är ju teckenbaserat. En del av det är förvisso svårt att tillgodogöra sig
även för den som kan tecken eftersom klassisk kinesiska
skiljer sig från modern. Men det är en betydligt mindre
svårighet att överbrygga för den som kan tecken än för
den som inte kan dem alls. Skulle man transkribera klassiska texter till pinyin skulle de dessutom bli obegripliga.
Den stolthet över den kinesiska kulturen som följer med
Kinas växande betydelse i världen gör det också osannolikt att tecknen skulle överges inom en överskådlig
framtid.
Kinesiska på dator
Datorernas intåg gör det mycket enklare och snabbare att
producera en kinesisk tryckt text idag än förr. Redan när
jag köpte min första dator 1987, en Macintosh Plus, kunde
man skriva både kinesiska och engelska (eller svenska) i
samma dokument, vilket underlättade arbetet med min
doktorsavhandling betydligt. För att klara det behövde
jag skaffa ett speciellt tilläggsprogram, Chinese Language
Kit, utöka datorns internminne från 1 MB till 4 MB, samt
skaffa en hårddisk på 20 MB.
Efter att ha valt kinesiska – både förenklade och oförenklade tecken kunde väljas – var det bara att sätta igång
och skriva på det vanliga tangentbordet. Om man skrev en
stavelse som förekom i rikskinesiskan, t.ex. mao, kom det
upp ett antal tecken som uttalades mao på skärmen, som
regel med det mest frekventa först, och sedan var det bara
att markera det man ville ha och trycka på returtangenten så var det inmatat. Sedan var det bara att fortsätta att
skriva och mata in, stavelse för stavelse.
Numera behöver man inte köpa något språktillägg – det
räcker att aktivera kinesiska som inmatningsspråk om man
har Windows eller Mac OS 10. Mjukvaran har också blivit
”smartare”, d.v.s. den kan oftast räkna ut vad man är ute
efter om man skriver flera stavelser i rad. När jag bytt till PC
2001 och testade kinesiskan skrev jag först wo som bl.a. betyder ”Jag”. Sedan skrev jag shi som bl.a. betyder ”är”. Wo
gav mycket riktigt tecknet för ”jag” 我 som första förslag,
men när jag skrivit shi också ändrades första tecknet och jag
fick i stället förslaget woshi 卧室, som betyder sovrum. När
jag sedan fortsatte skriva Ruidianren 瑞典人, alltså Sverigemänniska, d.v.s. svensk, så ändrades de två första tecknen
till wo shi 我是, så att betydelsen blev ”Jag är svensk” i
stället för ”Sovrum svensk”.
Den transkription jag använt ovan är pinyin, som också
är det system som barnen i Kina först får lära sig för att uttala rikskinesiska korrekt. Sedan ganska länge är det också
det system som man vanligen stöter på i internationella
sammanhang. Men när jag började studera språket fanns
det flera olika transkriptionssystem som man kom i kontakt med och blev tvungen att lära sig, däribland främst
Wade-Giles och Bopomofo. Det senare används på Taiwan och har teckenliknande symboler som motsvarar en,
två eller tre bokstäver i pinyin.
Den berömde ordförandens namn skrivs numera oftast
i pinyin d.v.s. Mao Zedong. Mao Tse-tung är stavningen
enligt Wade-Giles. Stavningen av vissa ortnamn som t.ex.
Peking är varken Wade-Giles eller pinyin utan kommer
från transkriptionen på postens kartor i Kina i slutet av
kejsardömet och under Republiken Kinas tid.
När jag kom som student till Kina 1979 hade mina
medelålders kinesiska lärare stora svårigheter när de någon gång skulle skriva pinyin. De fick ljuda sig fram som
barn i småskolan när de skrev på tavlan. Men senare ge-
9
”Lyckans stora gata” i Peking har sitt namn utskrivet både med tecken
och med pinyin (utan tonmarkeringar). Pilarna visar norr och söder.
nerationer behärskar det betydligt bättre och pinyin är nu
den vanligaste input-metoden när kineser skriver på datorn, även om andra metoder också förekommer.
Uttalet
Förutom tecknen är uttalet en av svårigheterna för utlänningar. På ett sätt är uttalet lätt, eftersom det finns ett
mycket begränsat antal stavelser som används i rikskinesiskan. Det handlar om drygt 400 som kan uttalas i fyra
olika toner. Men alla stavelser förekommer inte i alla fyra
tonerna så det faktiskt använda antalet är knappt 1 300. I
svenskan har vi över 6 000 möjliga stavelser. Men eftersom de flesta ord i kinesiskan är flerstaviga blir antalet homonymer (ord med samma uttal), visserligen fler än i vårt
språk, men inte så många att det blir ett större problem för
den invande talaren.
Under min tid som universitetslärare i kinesiska, kunde
jag konstatera att det var stor skillnad på elevernas förmåga att lära sig uttalet. Det handlade till en del om svårighet
att uttala vissa initiala ljud, t.ex. de som skrivs zh och ch
i pinyin, men framför allt om tonerna. En stavelse som
ma kan uttalas med hög jämn ton, med stigande ton, med
fallande och sedan stigande, eller med fallande. Beroende
på vilken ton man använder kan ma betyda t.ex. mamma,
hampa, häst eller skälla på (banna). Vissa elever klarade
helt enkelt inte av att uttala tonerna rätt. De hade behövt
lära sig uttalet innan de kom in i puberteten för att lyckas.
I svenskan finns en motsvarighet till tonerna, vilket är
ovanligt i europeiska språk. Det handlar om grav och akut
accent som också är betydelseskiljande för vissa ord som
tomten (som kommer till jul – avgränsat markområde) och
stegen (man klättrar på – som man går).
Det gäller alltså att helst uttala tonerna rätt så att missförstånd inte uppstår. Men ibland förstår man ändå av
sammanhanget vad som åsyftas även om toner skulle
10
råka bli fel. Även kineser uttalar med fel toner ibland, inte
minst om tonerna i deras egen dialekt skiljer sig från dem
i riksspråket. Överhuvudtaget talar de flesta kineser inte
någon perfekt rikskinesiska och det är ganska vanligt att
intervjuer i kinesisk TV textas med tecken, därför att den
intervjuade talar mer eller mindre obegripligt. Kinesers
dåliga uttal av rikskinesiskan är naturligtvis ytterligare en
utmaning för en utlänning som försöker lära sig språket.
Det begränsade antalet stavelser i riksspråket gör också
att mycket låter ganska likt för en utlänning, som inte är
van vid toner som betydelseskiljande. Att många ord låter relativt lika använder sig kineserna också av på olika
sätt. Ord eller företeelser tolkas som lyckobringande eller
olycksbringande därför att de låter likadant eller snarlikt
något annat ord. Fladdermusen (bianfu) blir en lyckosymbol därför att fu (med ett annat tecken) betyder tur-lycka,
medan siffran fyra (si) undviks i telefonnummer därför att
dö också uttalas si, fast med en annan ton. Exempel av den
här typen är många.
Likheterna mellan ord ger också möjlighet att skämta,
inte minst om företeelser i samhället. ”Hushuo” betyder
”struntprat, skitprat” men det skulle också av den som är
trött på kommunistpartiets ledares floskelsprängda tal tolkas som ”Hu (d.v.s. partiledaren Hu Jintao) säger”.
På Internet har det sedan början av 2009 dykt upp ett
gulligt djur, Gräs-ler-hästen (Caonima), som till och med
barn sjunger visor om. Man har skapat berättelser om
denna häst som hotas av flodkrabban (hexie). Det hela är
en drift med censurens försök att hindra användningen av
fula ord på Internet eftersom cao ni ma med andra toner
och andra tecken är den vanliga men grova svordomen
”jag knullar din mamma”. Flodkrabban syftar på kommunistpartiet, vars tal om harmoni (hexie, fast med andra
tecken) har varit ett återkommande tema under senare år.
Det finns alltså rikligt med möjligheter att skämta baserat på likheter mellan ord eller uttryck. Göteborgsvitsare
som Ingvar Oldsberg och Arne Hegerfors skulle säkert
känna sig som fisken i vattnet om de hade kunnat kinesiska.
Bertil Lundahl är fil.dr i sinologi och har varit lärare, forskare och kursledare vid Institutionen för östasiatiska språk i
Lund 1972–98. Han har skrivit ett stort antal artiklar om
Kina för National-encyklopedin och Kinarapport, lett ett 80-tal
resor till Kina och är sedan 2004 redaktör för Kinarapport.