Lappvik vid skiljovägen Carita Sundell
Download
Report
Transcript Lappvik vid skiljovägen Carita Sundell
Carita Sundell
Lappvik vid skiljovägen
"
!
'
,
,
$
'
,
!
+
*
*
)
,
#
&
%
-
,
(
,
(
+
.
+
%
!
!
&
/
Kurt Zilliacus
N
är lantmätaren Hans Hansson år 1647 i
beskattningssyfte ritade den första kartan över Lappvik i syfte att utreda varje
bondes jordinnehav bestod ”Lapuik” av tre små
hemman i den forna vik som genom landhöjningen blivit odlingsbar. Bönderna torde ha tryggat sin
utkomst på den i övrigt magra tallbevuxna marken
på Hangö udd medelst fiske, jakt och handel.
Dagens Lappvik på uddens östra sida vid Pojoviken har lånat sitt namn av den forna bosättningen
på västra sidan. Det som nu är stadsdelen Lappvik uppkom då järnvägen på 1870-talet drogs från
Hyvinge till vinterhamnen Hangö. Tidigare hade
ett gästgiveri vid ”Krogars” varit av nöden då man
landvägen skulle ta sig till Hangö. ”Skogens gröna
guld” krävde snabbare transport på sin väg ut i
världen.
En bys upp- och nedgång
mål och brottsliga handlingar. Mot detta
tyckte
d
kt man
sig hitta botemedlet år 1887 då byborna under devisen ”Ljus åt vårt folk” byggde den första folkskolan.
Även den kom till på arrendemark för ett symboliskt
pris av markägaren Tennberg. Bygget genomfördes
av ortsbor på talko med donerade stockar från Ekö
ångsåg.
Det nya Lappvik upplevde sin första storhetstid
under tiden fram till vinterkrigets slut den 13 mars
1940. Då utarrenderades Hangö udd åt Sovjetunionen och evakuering förestod. Under fortsättningskriget på Hangöfronten 1941 sköt den egna militären sönder och samman det mesta av bebyggelsen
och naturen under försöken att återta udden. Förstörelsen var total. Det enda som återstod var ett
sotigt svart trädlöst Lappvik. Byn förde en tynande
tillvaro ända till slutet av 1950-talet. Befolkningen
var så obetydlig att t.o.m. enlärarskolan hotades av
indragning.
Mellan järnvägen och Storfjärden på uddens östra
sida växte upp ett nytt folkrikt Lappvik på mark
som arrenderades av den stora markägaren gästgivare Carl Tennberg. Mellan de två världskrigen
bodde här 600-800 personer, dels ”järnvägare” allt
från rallare till stationsföreståndare, dels arbetare
på lastageplatsen och ångsågen. De flesta yrken var
företrädda, allt från pigor och drängar till handelsmän, bagare, sömmerskor, skräddare, skomakare,
barnmorska och polis. Samhället påminde om ett
”Clondike”. Det hade sina goda sidor men även
avigsidor. Till de senare hörde dryckenskap, slags17
0
1
;
9
2
@
7
C
@
7
8
N
:
;
3
5
O
:
3
9
D
7
2
C
2
:
3
=
C
;
A
L
C
>
=
C
1
:
9
K
<
?
;
0
J
9
7
@
9
E
2
?
<
?
8
1
D
2
R
7
9
9
7
4
7
8
J
2
?
2
6
6
@
8
7
1
I
8
7
<
5
D
1
A
5
4
@
9
;
I
9
=
E
8
I
J
C
C
C
:
<
C
E
9
1
?
:
7
V
C
:
:
5
<
B
C
K
K
:
5
<
=
7
7
C
1
D
5
=
:
1
=
5
:
Q
T
L
2
A
L
9
8
C
D
C
C
<
M
@
M
9
<
C
5
?
4
@
R
7
7
8
P
4
D
>
9
8
C
C
7
;
3
9
A
=
8
C
2
9
2
L
E
;
6
C
7
<
9
L
D
A
<
C
@
8
8
:
5
J
:
;
=
4
I
C
E
J
9
8
5
E
A
:
=
=
6
=
7
9
C
N
<
5
3
E
A
<
P
?
9
C
1
R
C
8
1
<
8
C
J
7
9
D
9
4
2
C
5
@
3
5
J
D
1
?
I
1
8
8
7
M
C
9
7
8
T
E
<
5
A
9
:
3
7
:
8
E
;
<
E
U
5
D
A
<
8
7
D
7
7
J
O=
:
5
C
9
9
:
5
9
C
8
:
E
<
9
C
C
C
5
8
<
D
:
=
1
D
5
=
K
@
W
3
C
D
2
1
7
7
F
J
C
1
8
G
E
1
C
7
F
8
2
@
C
B
9
5
7
D
7
H
C
1
C
@
E
7
J
C
D
1
C
<
2
X
7
7
A
C
9
C
7
9
8
6
M
C
7
S
C
9
:
K
Vuoksenniskas planer på en masugn för utvinning av järn ur Jussarömalmen gav Lappvik
en flygande start. Koverhar förverkligade på
1960-talet planerna på ett järn- och stålverk. Den
tvålärarskola som staten uppfört som ersättning
för den nerbrunna skolan visade sig plötsligt för
liten. Elevantalet rörde sig kring 100. Utrymmen
behövdes för tre, sedan fyra lärare och de skulle hålla lektioner i alla upptänkliga utrymmen.
Klasserna skildes åt av en skjutdörr och matsalen vara så låg i tak att luften tog slut. Eleverna
satt packade som sillar. En tillbyggnad krävdes
för hundratalet elever. Läget blev prekärt i början av 1970-talet då värmepannan i den finska
skolan i Skogby sprack mitt under vintern och
eleverna tvingades gå i skift i den svenska skolan
i Lappvik tills skadan var åtgärdad.
Byn återuppstår
o
BTvå höghus, A- och
b
där
huset, reste sig i byn
elever uppgav ”Husen” som hemadress. Nya invånare strömmade till från så gott
som hela landet. Från Sverige återvände många
finnar med utgångspunkt i östra Finland, frustrerade av vantrivsel i det nya landet. De hade aldrig lyckats acklimatisera sig och ondgjorde sig
över att deras barn måste gå i svensk skola också
i Finland. Ibland rådde en stämning av rena rama
”Vilda Västern” då obstinata elever gjorde allt för
att sabotera undervisningen. Så småningom blev
de dock hemmastadda vilket föräldrarna inte alltid
gjorde i ett fortsatt sökande efter Fata Morgana. Det
fanns dock de som slog rot och lärde sig något svenska liksom många svenskspråkiga lärde sig finska.
18
Följande steg i boendet blev radhus och snart reste
sig egnahemsvillor med blomstrande trädgårdar på
väl tilltagna tomter. Begreppet ”Arvingarna”, syftande på den tidigare stora markägaren Tennbergs
arvingar, hölls länge levande, vilket även kom fram
i en skoluppsats där en gosse livfullt skildrar hur
hans kojbygge på en liten holme i Gennarbyviken
blev avbrutet. Han slutar: ”Då kom arvingarna å sa:
Jävla ungar! Lagin er härifrån!”
Harald Vought uppförde på egen mark den första
bensinstation Gulf, senare Teboil, där första innehavaren ”Kio” Johan Wiklund byggde ett stockhus
med cafeteria och butik. Bensin och olika oljor på
burk att blanda i sålde även polis Dahlströms hustru Agnes, som hade sin butik i nedre våningen och
bodde ovanpå. Efter dem öppnade företagsamma
Tanja Roms på midsommaraftonen 1969 till bybornas stora nöje ”Gröna baren” där det liksom i stora
världen blev möjligt att utanför hemmet umgås vid
en kopp kaffe eller ett stop öl. En annan företagsam dam fru Brita Jönsson övertog Lappvikboden
efter Aili Salokannel och i A-huset öppnade Liljefors från Hangö en filial som senare togs över av
Jönssons hemköp. I dessa butiker gick handeln över
disk, men i början av 1970-talet byggde InstallatorLindberg i Sågars upp ett större komplex med ett
stort Självköp, bar och utrymme för en mindre affär och Liisa Blomqvist öppnade en klädbutik, som
senare blev både Kims parturi och en damfrisering.
I Lappvik möttes gammalt och nytt. Butiker sålde
bensin från mackar. Själv sändes jag som nybliven
chaufför till fröknarna Karlssons butik vid Torget
mittemot Sjömansro för att tanka, den ena av fröknarna skötte proceduren. Hon skruvade behändigt
av korken, satte en tratt i och pumpade in önskad
mängd under livligt utfrågande om hur det var på
Öby. Jag betalade, körde hem. Där stod tratten upprätt, utan kork! Hemma skrapade den äkta mannen
sig i huvudet och beordrade omedelbar färd tillbaka
för att byta tratt mot kork! Ingenting är riktigt enkelt.
Y
Z
[
]
a
[
_
d
e
\
]
x
a
Z
^
_
d
\
`
\
z
}
[
_
`
k
i
c
`
a
`
b
l
c
`
c
\
p
b
[
~
d
\
e
d
`
b
\
b
`
a
e
\
d
`
n
f
a
b
a
_
d
[
g
a
[
c
g
i
`
]
y
_
b
Z
Z
h
_
r
^
r
c
d
c
`
i
g
]
s
Z
p
j
_
`
`
[
d
a
k
_
g
b
g
e
d
a
\
l
`
a
d
[
]
z
19
m
m
n
a
]
\
b
^
\
^
p
d
k
o
e
m
a
e
z
\
{
^
p
d
q
`
k
a
`
g
\
a
r
s
\
\
_
a
`
e
b
d
r
r
_
h
c
l
i
p
[
_
`
s
[
_
\
a
[
t
`
u
v
v
|
w
s
[
20
I Lappvik fanns tre banker, äldst var Postbanken på
Lappvik station där stationsinspektor Troberg huserade med dottern som expedit. Mera bankservice
blev det med Nordiska Föreningsbanken som betjänade anställda vid Koverhar i en bankbuss. Tenala
Sparbank var inhyst i Salokannels gamla butiksutrymme vid järnvägsstationen.
Den sistnämnda banken fick uppleva det stora
bankrånet som troligen saknar sin like i Finland. Rånet föranledde stora skrattsalvor i byn. Bovarna infångades och fick sitt straff, men minnet av det stora
bankrånet i Lappvik lär ihågkommas länge vilket har
med utförandet att göra.
Den ena rånaren klättrade upp i en telefonstolpe
och kopplade om ledningarna så att han kunde ta
emot samtal från banken. Den andra gick in för att
lyfta en större summa pengar. Bankfröken ringde
ett sedvanligt kontrollsamtal till huvudkontoret i
Tenala. ”Stolpapan” svarade och försäkrade att det
fanns täckning på kontot. Pengarna lyftes, männen
försvann och först senare kom banken underfund
med att den blivit rånad.
¨
©
ª
«
¡
¬
¢
£
®
¡
®
¤
¯
°
¡
±
¢
²
¥
³
°
¦
´
Tenala kommuns sista stora utgift var att bygga ett
kapell med klockstapel i vilken den donerade vällingklockan från Gennarby hängdes upp. Tenala
hann som avrundning fara iväg med det stora ankare som donerats till det återuppbyggda Sjömansro.
Idag kan ankaret beses framför kyrkan i Tenala.
Då kommunreformen år 1977 genomfördes var
Lappvik ett tämligen stort och väl fungerande samhälle med flere invalda i Tenala fullmäktige. Hangö
fortsatte för sin del utbyggnaden av Lappvik med
daghem, finsk skola och ungdomsgård. Men än idag
hävdar mången lappvikare bittert att Tenala gärna
avstod från Lappvik i rädslan för att kommunens
centrum skulle flyttas till Lappvik. De upplever sig
känslomässigt ha blivit ”utsparkade från Tenala”
bara för att bli ”sedda över axeln” av Hangö! Det
sista kommer kanske bäst fram i uttrycket ”att fara
till stan” varmed avses Ekenäs. Annars säger man
sig fara till Hangö, rätt och slätt.
Carita Sundell är pensionerad folkskollärare,
hembygdsforskare, bor på Öby, Bromarf
§
µ
©
ª
¶
¯
·
¸
¯
ª
²
°
´
µ
¹
21