Transcript Nr 6 - Mina Sidor

Tidskrift för hembygdsarbete, natur- och kulturminnesvård utgiven av Västergötlands Hembygdsförbund
Nr 6
Årgång 66
2011
Bild Börje Brorson
Tankar i Tiden - Claes Astin
sidan 4
Profilen - Bengt Wadbring
sidan 12
Julafton 1900
sidan 6
Tidskrift för hembygdsarbete,
natur- och kulturminnesvård.
Medlemstidskrift för
Västergötlands Hembygdsförbund
Årgång 66
Utkommer med 6 nummer per år
Avgift 2010 150:-
Foto: Charles
Hammarsten
HKH Kronprinsessan Victoria
Västergötlands Hembygdsförbunds
beskyddarinna
Innehåll
Julhälsning ........................................................... 3
Årets hembygdsförening 2012 ............................. 3
Tankar i tiden ....................................................... 4
Smått och gott månad för månad ......................... 5
Var rädd om smånamnen! .................................... 6
Viktig kunskap förmedlades på studiedag ........... 7
Jultomten omodern i dagens Lidköping............... 8
Helt naturligt - Skall det vara omöjligt ............... 9
Jul, en mycket gammal historia ......................... 10
Nya grepp om Skaras 1900-tal ........................... 11
Profilen - Bengt Wadbring ................................. 12
Munkens kärlek blev kyrkans fall ...................... 13
Kolargossen........................................................ 14
Så kunde man också leva förr i tiden ................. 15
Hänt på bögda, - Gillet bjöd på rundtur ............. 16
Göteborg Radio 100 år ....................................... 16
Grevbäck arrangerar slöjdmässan i Hjo ............. 17
Läsvärt i korthet ................................................. 18
Julafton år 1900.................................................. 19
Julen 1870 på Heden i Skepplanda .................... 21
Förbundets funktionärer 2010 ............................ 22
Harry ’Falle’ Fahlgren, Ryda ............................. 23
Julgranen ............................................................ 24
Nästa nummer av Västgötabygden
kommer i vecka 8 nästa år. Manusstopp den 10 januari
2012. Men skicka gärna material tidigare. Författarna
i denna skrift är själva ansvariga för innehållet i sina
artiklar. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta
och redigera insänt material. Om inget annat anges, är
artikelförfattaren också fotograf. Bidrag till tidningen
och tips mottas tacksamt av redaktionen, liksom
tidskrifter och böcker som önskas anmälda. De flesta
texter och bilder publiceras på vår hemsida. Insända
texter och bilder anses som godkända för publicering
på vår hemsida.
För redigering/layout svarar Leif Brunnegård, Asklanda
Ekehagen, Vårgårda, och tidningen trycks hos Rydins
Tryckeri AB, Nossebro.
Utgivningstider är 22-28 febr, 15-21 apr, 24-30 juni, 24-30
aug, 26-30 okt, 24-28 nov.
Senaste manusdag 6 veckor före utgivning.
Hemsida: www.hembygd.se/vastergotland
ISSN 0346-4954
Västgötabygden 6:11
2
Västgötabygdens läsare
tillönskas en
God Jul
och ett Gott Nytt År!
Eva Bergström Hyenstrand.
Foro Ann-Britt Gard Börjesson
Årets hembygdsförening 2012
Till årets höjdpunkter hör korandet av Årets Hembygdsförening vid våra årsstämmor. En lång rad välförtjänta
föreningar har belönats under åren, senast Kinnekulle och Södra Ving, men många fler finns som borde få
belöningen.
Nu finns chansen
Glöm all blygsamhet och sänd in en ansökan där ni berättar om er säkert mycket omfattande verksamhet. Lyft
då gärna fram nya arrangemang som kan ge inspiration till andra föreningar, men gärna också arbete bland
barn och ungdomar. Eller satsningar som samlar hela familjen.
Kort sagt, det handlar om det där lilla extra. Belöningen kommer på vår årsstämma i Tidaholm den 13maj
nästa år där Tidaholms Hembygdsförening står som värd. Diplom plus 5.000 kronor blir den direkta belöningen,
dessutom brukar det bli stor uppmärksamhet i Västgötabygden och förhoppningsvis även i lokaltidningarna.
Vi vill ha ansökningarna senast den 1 mars. Du sänder den till Kansliet i Vara, med adress Västergötlands
Hembygdsförbund, Box 15, 534 21 Vara.
Välkomna till årsstämman 2012!
Västergötlands Hembygdsförbunds stämma år 2012 äger rum söndagen den 13 maj på Hellidens folkhögskola,
Tidaholm. Så här i slutet av oktober, när dessa rader skrivs, återstår en del detaljer i vår planering men det
skall säkert bli en fin dag för Er som kommer till vår fina bygd. I nästa nummer av Västgötabygden får Du
lite mer information. Hjärtligt välkomna!
Tidaholms Hembygdsförening
3
Västgötabygden 6:11
Tankar i tiden ...
Tiden rinner för oss alla på denna
Jord. Hela livet är, för att använda
Vilhelm Mobergs ord, En stund
på jorden. Den stunden är ju på
både gott och ont. Stundtals i
medvind, stundtals motgång. Det
gäller oss alla. Det är nog gott att
kunna glömma många av de svåra
stunderna och som motvikt plocka
upp positiva ”guldklimpar” ur den
’livets ryggsäck’ som vi kånkar på.
Som liten parvel fick jag i
doppresent boken Litens levnadsteckning, med tomma oskrivna,
rena blad. Där har Mor och Far
skrivit om mina första år som människa – det första ordet, vad jag
vägde, vilka sagor jag fick höra,
att min mor sjöng för mig ”mera
ärligt än härligt” och när första
Claes Astin. En
steget togs.
Skaraborg.
Jag kan läsa hur jag som
4-åring stod på kökssoffan där
hemma med en filt över axlarna som en prästkappa. I
handen höll jag Mors kokbok som något av en postilla
och härmade en präst. Jag hade tagit till
mig tydliga intryck av besök i kyrkans
högmässa.
Det fanns nog de i min närhet som sa
Pojken blir nog präst eller lärare. Men
det skulle visa sig att yrkesspåren, tack
och lov, med hjälp av ljudteknik skulle
leda åt annat håll.
På min första arbetsplats, Hamnkontoret i Mariestad, fanns en så kallad
diktafon. Chefen läste in brev och annat
som jag skrev ut på skrivmaskin. Jag
fängslades av diktafonens möjligheter att ta till sig de
talade orden som man sedan kunde lyssna till.
En tanke föddes, talade ord är ju en sak. Kanske
också ljudeffekter och musik kunde ge en närvarokänsla
i själva lyssnandet för mig själv men också för andra som
ville höra?
En dag kom åkare Rosén med sin hästdragna vagn på
den stenlagda gatan utanför kontoret. Upp med fönstret,
mikrofonen ut, och ljudet av hästhovarnas klapper regist-
rerades tillsammans med kuskens
PROOO, och hästen stannade.
En annan dag, ljud från gatan av
en marscherande blåsorkester, ny
inspelning. Och ännu en erfarenhet!
Hågen var väckt att köpa en inspelningsapparat, en bandspelare.
Det dröjde några år men lyckan
var 100 procent då jag startade
min Philips. Spelade in, lyssnade
kritiskt, raderade, gjorde om igen,
prövade på olika sätt. Det har snart
gått 60 år.
Sommaren 1957 deltog jag i en
tävling i Sveriges Radios nya Program 2 togs i bruk. Programmet
hette Rösten och sändes med ett
50-tal tävlande över hela Sverige
i olika deltävlingar och en final
känd radioprofil i
som slutkläm.
Mina intervjuoffer i den tävlingen var Gustav Småland Nilsson
ombord i fartyget Aurora i Västerås hamn. Han hade seglat
på världens alla hav. I finalen mötte jag tegelmästaren
på Kvicksunds Tegelbruk vid Mälaren.
Han och jag talade om de luffare som
enligt gammal tradition fick övernatta
på de varma tegelugnarna.
Det mest värdefulla med det
programmet var att jag fick personlig
kontakt med tre framstående radiomän i det stora SR-huset på Gärdet i
Stockholm. Det ledde till att jag fick
in en fot i den verksamhet som långt
senare skulle bli mitt yrke. Det började
1964 med nyhetsbevakning av dagliga
händelser på Västkvartens tid. Och så kom TV med
Västnytt och Aktuellt. Och slutligen Radio Skaraborg
då jag fick möta människor i den miljö som var deras.
I kök, verkstäder, båtbyggerier, bagerier, på land och i
luften. Och aldrig har jag släpat mig motvilligt till mitt
arbete så länge dag och tid har varat!
Västgötabygden 6:11
4
Upp med fönstret,
mikrofonen ut – och
ljudet av hästhovarnas klapper registrerades tillsammans med kuskens
”PROOO”, och hästen stannade.
Claes Astin
Tibro
Smått och gott månad för månad
Vinterskrud. Torpet Korsberga en solig vinterdag
och Staffan har fortfarande namnsdag den 26 december.
Ibland förekom också denna morgon ”stjärnegåare”,
som tillsammans med staffansryttarna gick eller red från
gård till gård sjungande stjärnvisor och Staffansvisan:
”Han vattnar sina fålar fem – allt för den ljusa stjärna”.
Man önskade på detta sätt god jul och väntade sig i
gengäld gåvor.
Troligen är de föregångare till våra stjärngossar och
stjärnan symboliserar nog Betlehemsstjärnan.
Vi fortsätter vår serie om vad de gamle hade för uppfattning om årets olika månader.
December
December, som kommer av latinets decem = tio, var den
tionde månaden i den äldre romerska kalendern. December fick behålla sitt namn trots att den blev den tolfte
månaden i den julianska och gregorianska kalendern.
Dess gamla svenska namn är Christmånad eller Julmånad.
Sankta Lucia, Syrakusas skyddshelgon led martyrdöden
på Sicilien år 304. Vårt firande av Luciadagen den 13
december är en sed införd från Tyskland. Den finns belagd sedan 1600-talet i främst Västsverige. Firandet tog
fart sedan Stockholms Dagblad år 1927 började anordna
luciaval och luciatåg.
Om julen kan mycket skrivas, men något jag tror
är mindre känt är Annandagens gamla seder. Allra först
på annandagen skulle man äta kavring och ost för att bli
frisk och stark. I äldre tider ägde en stor kappritt rum på
annandagen, kallad Staffansskede (skede=kapplöpning).
Olaus Magnus (kyrkoman och geograf 1490-1557) berättar hur otaliga folkskaror samlades på frusna träsk och
vattendrag och red i kapp. Staffansritten har förmodligen
hedniskt ursprung, men har kristnats genom sitt namn
från den helige Stefanus, hästarnas skyddspatron. Stefan
Januari
Namnet Januarius betyder helgad åt Janus, som var den
romerske gud son anropades först vid alla offerhandlingar.
Den 1 januari år 1879 infördes normaltiden, då hela
Sverige fick gemensam tid. Innan dess hade man olika
tider i hela landet. Det skilde 24 minuter mellan den östligaste och den västligaste tiden. Länge behövdes ingen
gemensam tid. Man levde relativt isolerat i byar och
städer och reste oftast inte långt, fort och samordnat. När
järnvägen slog igenom som allmänt transportmedel blev
det däremot ohållbart med lokala tider. Det blev krångligt
att skriva tidtabeller och lokförarna hade problem med
att hålla reda på tiderna. Många järnvägsbolag, inklusive Statens Järnvägar, införde en egen järnvägstid för
att kunna hantera sin tågplanering, vilket istället gjorde
5
Västgötabygden 6:11
tidtabellerna närmast omöjliga att förstå. Stationsklockorna hade två minutvisare. Den ena visade järnvägstiden
och den andra visade den lokala tiden. För att lösa dessa
problem enades man så småningom i land efter land att
införa normaltider med oftast hela timmars avvikelse
från Greenwichtid, så kallade tidszoner.
gjorda av lårben av häst, älg, får, nötkreatur eller ren.
De var ca 1 cm höga och planslipade. Isläggarna gav ett
glatt underlag för foten och man stakade sig fram med
hjälp av ispik eller stav. I Birka har man funnit isläggar
i pålbyggnader från yngre stenåldern. Snorre Sturlasson
(1178-1241) och Olaus Magnus (1490-1557) berättar
båda om tävlingar i skridskoåkning med isläggar.
Februari
Februari är årets andra månad i både den julianska och den
gregorianska kalendern. Namnet Februarius är latinskt
och månaden var helgad åt döds- och fruktbarhetsguden
Februus. År 2012 är det skottår och skottdagen, dagen
som skjuts in, är den 29 februari.
Har man tur lägger sig sjöarna i februari och man
kan plocka fram skridskorna. Ett gammalt ord för skridskor är isläggar, jämför fornisländskans isläggir. De var
Ann-Britt Gard-Börjesson
Timmele
Källor:
Hallbert, Britt-Marie: Årspraktika utgåva 2008
Bonniers Compact Lexicon 2000
www.sv.wikipedia.org
Var rädd om smånamnen!
ken till namnet försvunnit. Så kan
en plats kallas Stora granen även
efter att trädet blåst ned. Och de
många platser som bär namn efter
personer får förstås heta så långt
efter att gårdarna fått nya ägare.
Många känner förstås igen
sig, liknande namn fanns i alla
socknar. Men här handlar det
om Bjurbäck och där fanns både
Kärleksstigen och Likstigen. Kärleksstigen är igenvuxen, kanske
behöver man inte smyga med
sin kärlek längre. Likstigen finns
däremot kvar även om orsaken till
namnet försvunnit.
Paradiset kanske ligger granne med
Skams undantag, och en promenad
uppför Käringalia kan leda både till
Illdöingahåla och Skvallertorget.
Runt om i bygderna finns mängder av inofficiella namn på vägar,
backar, berg och åkerstycken.
Namn som nog snabbt håller på
att försvinna.
Västgötabygdens förra redaktör och Hembygdsförbundets tidigare ordförande, Aina och Bengt
Lindborg, brinner fortfarande för
sin hembygd. I dagarna sänder de
en hälsning till hembygdsvännerna
med ett vackert häfte på 99 sidor
om Smånamn i Bjurbäck, en bok
som bygger på en inventering för
cirka 20 år sedan. Sammanlagt
800 smånamn noterades i bygden
och finns numera att ta del av via
internet på Ortnamnsarkivet. Och
via denna skrift, som verkligen är
hemmagjord och bara finns i liten
upplaga.
Många bilder
Förr skedde alla begravningar i
Bottnaryds kyrka och eftersom
vägen dit var lång och dålig så bars
liken istället en genväg genom
I Bjurbäck hittade man 800 olika
skogen. Därav namnet.
smånamn som nu redovisas i en bok.
Boken är mycket rik på information och man kan finna mängder av intressanta förklaringar till de gamla namnen. Den
är förstås mest intressant för folk med rötter i Bjurbäck,
Välskriven
Det är en föredömligt välorganiserad bok där man men den kan vara en värdefull påminnelse till oss andra.
kan söka namnen i flera olika register, och finna dem Rädda smånamnen innan de glöms bort.
kommenterade både utifrån karaktären på namn och
Aina och Bengt Lindborg svarar inte bara för texten
rent geografiskt. Men det roligaste är förstås de många utan har också tagit nästan alla de många bra bilderna.
förklaringar till de gamla namnen som ges. Inte minst En rad kartor hjälper oss att finna de aktuella platserna.
exempel på hur namnen kan leva kvar även efter att orsaHans Menzing
Västgötabygden 6:11
6
Viktig kunskap
förmedlad vid Västgötabygdens årliga studiedag
Blommor, bok och varma ord förmedlade Ann-Britt
Boman till Roland Antehag,
- Upprepa inte i bildtext vad som redan står i texten
- Förstärk budskap med bra foton
- Gå nära och tänk annorlunda vid fotografering
- Ha en lugn bakgrund till bilden och ta många bilder
- Tänk på riktningen när bilden tas.
Hela tiden hade Brolin en nära kontakt med sina åhörare
och gav klara svar på de många frågor som ställdes.
En genomarbetad föreläsning väl anpassad till en intresserad och vetgirig lyssnarskaras behov.
Sofia Brolin, uppskattad kursledare på redaktörsträffen
i Fristad.
Efter en välsmakande lunch fortsatte studiedagen med
redovisning av deltagarnas egna aktiviteter. De vittnade
om mångfalden i det arbete som utförs på den lokala
nivån: från omfattande hembygdsböcker till skrifter om
året eller åren som gått. Påfallande många höll på med
torpinventeringar. Ett tidsödande arbete med många
inblandade. Samtidigt en viktig kulturgärning. Många
föreningar har årsskiften som en viktig del i arbetet och
som en grundmurad tradition.
I Fristads folkhögskolas vackra högtidssal, för hundra
år sedan officersmäss, kunde Ann-Britt Boman, ny sammankallande i Västgötabygdens redaktörsgrupp, hälsa
47 skribenter och fotografer inom hembygdsrörelsen
välkommen till den årliga studiedagen. Förmiddagen
ämne var ”Layout, bild och språkförståelse” medan eftermiddagen ägnades åt en genomgång av deltagarnas
avslutade eller pågående projekt.
Sedan Roland Antehag avtackats efter tio år i redaktionskommittén för Västgötabygden, varav fem år som
sammankallande i redaktörgruppen, tog Sofia Brolin,
till vardags frilansare inom layout och redigering, hand
om förmiddagen. Rakt, enkelt och intresseväckande
redogjorde hon för grundläggande regler inom layout/
grafisk kommunikation. Ordet tydlighet var en ledstjärna
i hennes framställning. Några tips bland många:
- Layout ska underätta läsning och bildförståelse
- Korrekturläs
- Välj typsnitt och typstorlek med omsorg
- Rubriker ska locka till läsning
- Undvik förkortningar och avstavningar
Återkommer nästa år
I sin sammanfattning kunde Ann-Britt Boman konstatera
att intresset för Västgötabygdens årliga studiedag håller i
sig och lovade med åhörarnas bifall en fortsättning 2012.
Guidad tur.
Som en extra bonus var det många som tackade ja till en
guidad tur på det fina museet som finns på Folkhögskolan
och som vårdas som ett gemensamt projekt för Fristad
Folkhögskola och Fristads Hembygdsföremimg
Text Roland Antehag
Foto Leif Brunnegård
7
Västgötabygden 6:11
Jultomten omodern
i dagens Lidköping?
Vågen. Idag gör Lidköping vågen mot turisterna, och
vid sidan ses gamla Rådhuset.
rad andra platser. S:t Nicolaus var även sjöfararnas och
köpmännens beskyddare. Plus barnens, därav rollen som
jultomte. Och vill man vara lite elak kan man väl utan
tvekan utnämna jultomten till alla moderna köpmäns
skyddshelgon. En stor del av deras årsförtjänst kommer
väl tack vare Santa.
Men numera verkar jultomten ha fallit i onåd i Lidköping.
På alla officiella papper lyser en jättevåg som verkar
hota stadens turistsymbol, det lilla röda Rådhuset på
torget. Kanske är det en uppmaning till folk att resa till
Lidköping för bad och kaffe efteråt på Rådhuskonditoriet.
Jultomten. Sankt Nicolaus lyser på en gammal skolbok
från Lidköping.
Länge var tomten Lidköpings egen symbol som syntes
i alla sammanhang. Nu har han petats undan till förmån
för gamla Rådhuset och en jättevåg, som möjligen kan
locka surfare. Den symbolen syns numera i alla kommunala sammanhang, medan den gamle tomten – eller
Sankt Nicolaus om det skall vara fint – inte får vara med
och lysa bland alla moderna tomtar i juletid.
S:t Nicolaus är förmodligen fortfarande Lidköpings
skyddshelgon. Stadens kyrka är döpt efter honom, och
hembygdsföreningen kallar sig stolt S:t Nicolai Gille.
Han syntes på stadens vapen, rödklädd som det anstår en
tomte, och lyfte en välsignande hand mot Lidköpingsbor
och tillresande. För att hitta en bra bild på honom idag
var jag tvungen att fotografera av omslaget till en bok
från 1986 om Lidköping, där lyser jultomten mot en
gyllene och blå bakgrund.
Tillhör Mariestad
Rådhuset var ursprungligen en jaktstuga i trakten av
Traneberg för den mäktige Magnus Gabriel De la Gardie. Där åt och drack man – mycket – efter avslutad
jakt. Greven står en bit bort på torget och betraktar med
välvilja sitt gamla jaktslott.
Fast egentligen ägs det av Mariestadsborna. De fick det
som gåva 1694 efter en förödande brand som ersättning
för det egna förstörda rådhuset. Men i Mariestad fann
man det tydligen enklare att bygga nytt, och det är säkert
Lidköpingsborna glada för idag. Det skall kanske också
påpekas att dagens rådhus är ett nybygge sedan originalet
brann ned 1960.
Så ni finner säkert massor av tomtar i Lidköping
i juletid, men frågan är om ni lyckas få syn på stadens
eget skyddshelgon, jultomten Sankt Nicolaus.
Hans Menzing
Den äkta tomten
För det är ju S:t Nicolaus som är den äkta jultomten, även
om han egentligen var biskop i Myra i nuvarande Turkiet.
Och det kan ju vara något för Sverigedemokraterna att
tänka på – till och med jultomten är invandrare.
Numera kallas han förstås på amerikanskt vis för
Santa Claus, eller bara Santa. Men det är nog inte som
tomte han har blivit en symbol för Lidköping, och en
Västgötabygden 6:11
8
Skall det vara omöjligt
att få sig en kopp te?
Carl von Linné fick mängder av hedersbetygelser, däremot
verkade det omöjligt för honom att få te. Teplantor alltså,
han drömde där som i så många andra sammanhang om
att göra Sverige självförsörjande. Flera Ostindienfarare
försökte effektuera professorns beställning och en västgöte var ytterst nära att lyckas. Kanske kan man säga att
han snubblade på mållinjen.
Pehr Osbeck hette han, född i en fattig torpstuga
i Risveden. Han reste till Kina 1750 och återvände två
år senare med massor av intryck plus material till en
reseskildring som översattes till flera språk. I motsats
till andra Linnélärjungar var han dessutom pigg och kry
vid hemkomsten. Men teet var det sämre med.
Te på kungsmynta
Linné hade under sin Västgötaresa druckit te framställt
på kungsmynta hos prosten Wahlberg och det försökte
han lansera som ”Konungs-Thé”, men än mer satsade
han på sin egen ört linnean. Allra helst ville han förstås
ha äkta vara.
Osbeck lydde sin läromästare och inhandlat tebuskar som han vårdade ömt
under resan hem från Kina.
En frös visserligen bort vid
Goda Hoppsudden men ännu
vid hamninloppet till Göteborg
fanns en livskraftig planta kvar.
När Osbeck tillfälligt släppte den ur sikte – kanske
skulle han packa inför landgången – så passade man på
att från skeppet skjuta kraftfull salut för att berätta om
sin ankomst. När Osbeck återvände till däck var plantan
spårlöst försvunnen. Det visade sig att skeppet skakat så
under saluten att krukan fallit omkull och gått sönder. Så
en ordningsam sjöman passade på att städa undan jord,
porslinsskärvor och vissna kvistar som skräpade på det
annars så välstädade däcket.
Telös. Det lyckades aldrig Pehr Osbeck att föra hem en
levande tebuske till Sverige.
plantor som kom hem oskadda visade sig vara kamelior
när de började blomma, vackra visserligen men kanske
inte så goda att dricka.
1763 fick Linné faktiskt ett par tebuskar hemförda
av befälhavaren på skeppet
Finland, Carl Gustaf Ekeberg.
De fördes skyndsamt upp till
Uppsala, ömt placerade med
tanke på skakningarna, i fru Ekebergs knä i en täckt
vagn – där de efter några år verkar ha dött av sorg.
Om ni undrar så hamnade Osbeck senare som
huspredikant hos Carl Gustaf Tessin. Vid sidan av den
sysslan skulle han ordna ett naturaliekabinett på Läckö
slott med bland annat fossiler från Kinnekulle.
Pehr Osbeck slutade sin bana som kyrkoherde i
halländska Hasslöv där han gifte sig med företrädarens
dotter. Och även om han inte lyckades med tebuskarna
väckte hans Kinaresa stort uppseende eftersom han trots
alla förbud och regler lyckades föra hem mängder av
andra växter.
Helt naturligt
Hoppade av glädje
Osbeck skojade visserligen efteråt om hur alla hoppade
av glädje vid återkomsten till Göteborg, så även hans
teplanta, men han sörjde förstås över förlusten. Under
en annan resa åts teplantorna upp av råttor, medan ett par
Hans Menzing
Hög tid
att ringa Eva Mann på kanslietoch beställa Västgötabygden som julklapp till någon god vän.
Ring på torsdag, telefon 0512 - 10550.
9
Västgötabygden 6:11
Jul
en mycket gammal historia
Jul är ett fornsvenskt ord som vi möter på 900-talet, då i frasen ”dricka jol” .Julen införlivades
i kristendomen via romerska fester. Och visst
känns det naturligt att lysa upp midvintermörkret
med ett firande, en fest av något slag. Dessutom
hade man kanske slaktat en del djur, som inte
skulle överleva vintern, och färskt kött och fläsk
hörde inte vardagen till utan saltades ner, röktes
eller torkades som förråd inför framtiden.
I Fristad levde under slutet av 1800-talet
och början av 1900-talet en folklivsforskare vid
namn Klas Olofsson från gården Tubbekulla.
Han berättar själv:
Då jag var barn satt jag om kvällsetera vid
den store spisen i min ur sjunde led nedärvda
fädernegård ibland far och mor och syster, våra
drängar och pigor samt vandringsmän, som
kommit att låna hus över natten; och mycken
gammal visdom kom då på tale. Med åren
begynte jag uppteckna vad barnaminnet ifrån
sådana stunder bärgat, samt fortfor därmed efter
vad jag sedermera hörde och erfor.
Klas Olofssons uppteckningar av muntlig tradition, som just höll på att försvinna resulterade
i Folkliv och folkminne från Ås, Vedens och
Gäsene härader, som utkom i två delar 1939
och 1942. Den användes som kurslitteratur i
Julbröd. 1 Enhjulinge, 2 Tvåhjulinge, 3 Fyrhjulinge, 4 Sexhjulingee
etnologi vid Uppsala universitet. I böckerna
(allm), 5 Annandagskaka (Fristad, Varnum) 6 Vagn, 7 Bockhorn
beskrivs det vardagliga livet inomhus och ut(Fristad), 8 Nupekaka (Fristad, Varnum) 9 Julträd (Brämhult
omhus, vad man trodde på och hur man skulle
1880-talet) 10 Stut, 11 Oxe 12 Hake, 13 Hyska (Fristad, Borgstena,
leva, sägner och räxor och rim.
Varnum).
Under den gamla julianska kalendern före
1753 var den mörkaste tiden omkring Lucia den
nattplagg och det plagg som kvinnorna hade närmast
13 december. Almanackan tillkom bland annat för att
kroppen, kanske också livstycket. Senare berättas att
tala om vilka helgon som hade sin dag och som skulle
en av kvinnorna kunde ha en krona av råghalm eller en
firas. Den innehöll alltså helgonnamn, av vilka Sankta
krans av lingonris och några ljus.
Lucia, den heliga Lucia, var ett.
Ibland sjöng man:
Då rådde mörkrets makter, och lussegubbarna
Tager kaffet, det står och kallnar,
påminde om det. Hur många av Västgötabygdens läTager nu och drick oss till,
sare har månne klätt ut sig till lussegubbar och skrämt
Det I haver fått av Lucia.
barnen i byn? I bland annat Främmestadtrakten lär det
fortfarande finnas kvar. Mörkret kunde skingras med en Lussenatten var en farlig natt, då lyktegubben och gasten
lussebete, lite smakbitar från slakten som rullsylta och var i slagsmål med varandra. Man fick inte brygga, laka,
korv och bröd och dricka till det. Det var husets kvinnfolk spinna eller mala på lussenatten.
som serverade lussebeten mycket tidigt, kanske redan Då ska ingen roste rinna, ingen käring spinna, å inga
vid tvåtiden. Då hade man den vita särken på sig, både kvarnar springa.
Västgötabygden 6:11
10
Rosten hade med bryggning av dricka att göra. Många
gårdar hade brygghus, och vid julbrygden fick man vört,
som användes vid brödbaket. Vört var avtappningar med
malt och humle från rostesån, innan jästen tillsattes. Julbrödet var viktigt, och i Klas Olofssons bok finns bilder
av många olika former, som julbrödet hade. Julaftekakan
var den sista kakan och bakades av alla degar, som
julbaket bestod av. Degen lades i lager, det ena på det
andra. Den randiga kakan kallades rånnekaka, och den
delades ut bland alla vid julkvällens måltid. Såakakan
grävdes ned i en sädesbinge eller i maltkistan och åts vid
vårsådden. Kan det här finnas rester av riter för fruktbarhet och god skörd?
Nupekakan nöp man runt om till ett mönster. Det
fanns två-, fyra- och sexhjulingar, och fyrhjulingarna,
lussekatterna, liknar svastikan, den urgamla solsymbolen,
som vi också möter i asiatiska länder. Hur långt tillbaka
går denna form av bröd? Ville man kalla solen tillbaka?
Och varför kallas de katter?
Slakten skulle helst vara klar till lusse, eftersom
man då bjöd på sylta och korv och av talgen stöptes ljus.
Skinka åt man sällan till jul, för den kunde rökas och
användas till sommarmat, t ex under skördetiden. Men det
berättas också från 1860-talet i Fristad, att grisen skulle
slaktas om lusse, annars var det ingen julgris. Det är lite
fascinerande att titta bakåt i tiden till midvinterfesten
eller midvinterblotet om det existerat. Offrade man då
en gris, kanske?
På julafton doppade man i sugelspadet och i julmaten
ingick rockefisk, lutfisk. Det sistnämnda är säkerligen
kvar från den katolska fastetiden, som föregick de stora
högtiderna jul och påsk, då man bara fick äta fisk och inte
kött. Doppet i grytan kan möjligen ha samma bakgrund.
Korngrynsgröt och senare risgrynsgröt, vitgröt, var andra
läckerheter på julbordet. Sådan gröt åts inte till vardags.
Något av det viktigaste på julaftonen var julneker till
fåglarna. Fortfarande kan jag minnas de vackra nekerna,
handplockade strå för strå, som min far satte upp på
var sin sida av stora porten i staketet mellan huset och
lagårdsbacken. De sattes på två granar med endast
några kvistringar kvar i toppen. De var nästan viktigare
än julgranen. Det berättas från Ås härad att lite av julneken skulle sparas för att främja kommande års skörd.
Julnekerna till fåglarna och gröten till tomten – är det
också rester av ett tänkande att man borde hålla sig väl
med det övernaturliga?
Våra förfäder såg säkert helt annorlunda på naturen
än vi. Levande väsen hörde ihop med jorden, och man
måste hålla sig väl med dem. På tomten runtom huset
bodde tomten. Orden tomt och tomte har samma bakgrund. Den lilla gråklädda varelsen var en symbol för
den besjälade jorden, och det gällde att hålla sig väl med
honom. När man bosatte sig på tomten, gjorde man ju
intrång på hans mark. Man fick inte slå ut hett vatten
utanför dörren och riskera att skålla honom, och man
måste blidka honom med lite gröt på julafton. Tanken
att leva i harmoni med naturen har djupa rötter liksom
föreställningen om en besjälad natur. Nutidens kommersiella tomte är nog så långt från ursprunget man kan
komma, även om helgonet Nikolaus på 300-talet från
Myra i Turkiet var barnens skyddspatron och gav dem
gåvor. Men Nikolaus, Sankta Claus, firas redan den 6
december.
Den jul som beskrivs hos Klas Olofsson är ganska
långt ifrån vår tids konsumtionsjul. Men högtider som
avbrott i vardagen behövs nu som då.
Ann-Britt Boman
Nya grepp
om Skaras 1900-tal
När man på landsbygden skriver om hembygden heter det
hembygdsböcker. När man i städerna skall göra samma
sak kallas det ofta för stadsmonografier och skrivs av
lärda män. Inte sällan högt över huvudet på läsarna.
När Skaras 1900-tal nu presenteras i boken Skara
efter 1900 så har man använt hembygdsboksgreppet.
En rad Skarabor skriver för oss andra, visserligen är de
experter, men de berättar ofta om sin och vår vardag.
Allt kompletterat med mängder av gamla och nya bilder.
Resultatet har blivit en mycket vacker bok som verkligen
angår dagens Skarabor.
Och visst finns där en del nyheter. Visste ni att det tillverkats bilar i Skara? Bara en visserligen, men den gick utan
problem till Lidköping och tillbaka, driven med fotogen
och helt konstruerad av Skarabon Alfred Johnsson 1904.
Att det faktiskt fanns både sov- och restaurangvagnar på
tåg i Skara en kort tid? Eller att världsrekordet på 100
meter slogs vid en tävling i Botan redan 1910? Fast det
har förstås aldrig blivit godkänt.
Hans Menzing
11
Västgötabygden 6:11
Bengans historiesidor
något att bita i
några bilder och sedan fyllt
I det lilla samhället Lagmanspå med texter som grundats
holm, Vårgårda kommun, bor
på källor som jag bedömt
Bengt Wadbring. Bostaden är
tillförlitliga. Under min
ett charmigt småhus med en
arbetslöshetsperiod kunde
väl tilltagen tomt och ligger
jag vara igång med mitt fomellan stambanan Göteborg –
tograferande och skrivande
Stockholm och den idylliska
12 – 14 timmar om dygnet.
Säveån. Här odlar Bengt sitt
Sedan tre år arbetar jag som
stora intresse att samla kunchaufför hos Vårgårdabuss
skap om människor och platoch då räcker tid och ork
ser i historisk tid ofta okända
inte till för att genomföra
för oss mindre pålästa. Han
alla projekt som dyker upp
samlar sina texter och bilder
i skallen.
under rubriken Bengans hisSajten Bengans histotoriesidor och ger ut dem via
riesidor omfattar drygt 600
Internet.
sidor och cirka 3.000 bilder.
Men vi tar det från börRubrikerna är följande; Medjan. Bengt berättar: -Jag fick
eltid I, Medeltid II, Katolska
sluta mitt jobb på Electrolux
Bengt Wadbring.
tiden, Forntid/vikingatid,
i Alingsås, när fabriken las
Switjod, Regentlängder och
ner 1998 Jag blev arbetslös
och fick genom arbetsförmedlingen tillfälle att gå två Kartor. Dessa har i sin tur ett antal underrubriker som
årskurser på Hjälmareds folkhögskola. Första året läste är listigt ordnade i ryggar på fiktiva bokomslag. På
hemsidan ser det ut som om Bengt gett
jag in studenten i vissa ämnen, andra
ut tre serier böcker med fem band i varje,
året gick jag informationslinjen. Jag
Varje ”band” har sex, sju egna rubriker.
tyckte om att skriva helt enkelt. Det
Inte alltid lätt för läsaren att hitta om det
var på Hjälmared mitt intresse för
är någon särskild historisk miljö man vill
historia väcktes. Jag fick också lära
ha tag i.
mig hur en dator möjliggör att skapa
Väl inne i det omfångsrika materialet finner man
dokument, inte minst hur en hemsida kan utformas
innehållsrika
och lättlästa texter och ett unikt bildmateHade du inga ambitioner att bli journalist?
rial,
det
mesta
hämtat genom Bengts egen kamera. De
- Jag arbetade en kortare period på Alingsås-Kuriren,
stora
objekten
typ
Läckö slott, har Bengt ägnat mindre
men att se en halvlek av en fotbollsmatch på ett ställe
och sedan rusa till andra halvlek vid en annan plan pas- intresse. Istället har han hittat de historiska platser som
sade mig inte. Jag är helt ointresserad av idrott, förutom många aldrig sett eller känner till. Jag kände inte till
kanske friidrott. Mitt första projekt gällde Lagmansholms Ekholms slott i Trollhättan förrän jag hittade texter och
bilder i Bengans historiesidor.
herrgård som ligger nära min bostad.
Bengt Wadbring har sinne för estetik. Han varierar
Jag har haft god nytta av P E Lindskogs Kort beuttrycksätt
stilrent och förmår skapa harmoni mellan
skrivning av Skara stift som är mycket mer omfattande
än vad titeln anger. I övrigt hämtar jag uppgifter ur texter, bilder och bakgrundsfärger. Det ligger många
böcker, tidskrifter och tidningar. Jag har inte ägnat mig timmars slit med färg och form bakom varje sida.
Sedan tillkomsten i början av 2000 talet har Bengts
åt grundforskning.
hemsida haft 270.000 besök, i snitt 77 om dagen. Vill
Har du haft någon röd tråd i ditt arbete?
någon kommentera en text finns det möjlighet att göra
- Nej det kan man inte säga. Det ena objektet har gett det
detta i en gästbok påbörjad 2003. Bengt har också komandra och någon genomtänkt linje har jag aldrig haft. När
ponerat ett bildspel cirka en halvtimma långt. Till bilder
jag varit ute och rest och fått syn på en gammal kyrka
och vacker bakgrundsmusik berättar Bengt historien om
eller något annat historiskt intressant, så har jag tagit
Profilen
Västgötabygden 6:11
12
Vad har Du för planer för din hemsida?
- Jag har samlat på mig ett antal bilder och fakta, som
jag ska ta itu med i vinter. Det skulle vara roligt att få
gräva i folkvandringstiden som inträffade under 400
– 500-talen efter Kristus. Utgrävningar bland annat i
Finnestorp vittnar om att våra förfäder deltog i dessa
folkvandringar.
- Du gör ingen reklam om din verksamhet?
- Nej. Det kostar tid och pengar. Jag tror att jag skapat
mig ett namn bland arkeologer och museifolk
Till sist. Har du en konstnärlig ådra?
- Nej. Det tror jag inte. Jag har försökt måla och teckna
utan att lyckas. Men kanske har jag ett visst sinne att
foga samman text, bild och färg: det som kallas layout
Jag är självlärd på den punkten.
Att sprida historisk kunskap via internet är inte nytt.
Men att en enskild person utan akademiska meriter genomför en satsning likt Bengans historiesidor är unikt.
Roland Antehag
En sten kan berätta. Många av de stenar Bengt kollat
har haft något att berätta för honom.
platser han besökt genom åren.
-Det tog tid att skapa detta bildspel, Det gällde att få tal,
bild och musik att fungera ihop. Jag har visat spelet på
några ställen och fått lovord av publiken, säger Bengt.
Munkens kärlek
blev kyrkans fall
Störst av allt är kärleken, det hade munken Karl i Hangelösa fått lära sig. Men det är ju skillnad på kärlek och
kärlek, så Karls kärleksfulla möte med en flicka från
bygden inne i själva kyrkan var oförlåtligt. Inte bara de två
inblandade dödades, det sägs att kyrkan revs ned också.
Till bygdens sägner i Hangelösa hör denna om en munk
som skulle haft sex med en flicka i kyrkan, antingen i
sakristian eller vid altaret rentav. Det var fruktansvärt.
En munk fick ju knappast se åt en flicka, katolska kyrkan
har ju alltid haft en tendens att betrakta kvinnor som
roten till allt ont. Att dessutom ha köttslig beblandelse i
själva kyrkan, det var ett brott av grövsta slag. Så även
kyrkan utplånades, och levde bara vidare i berättelserna.
Sökte fakta
Detta var inte bara en sägen i bygden, den lärde prästen
Olof Knös, med rötter i Knorren Hangelösa, skrev ned
den på 1700-talet och den finns också i ett kyrkligt dokument från 1800-tal. Så en skara hembygdsintresserade
i Hangelösa beslöt att undersöka om de kunde finna
några synliga bevis genom grävningar, geoscanning
och forskarcirkel. Allt i samarbete med hembygdsföreningen, Västergötlands Museum och Studieförbundet
Vuxenskolan.
Ganska snabbt fick man bevis för att det i alla fall
fanns viss grund för sägnen. Redan första provgrävningen
i september 2008 på Skräddaregården 1,5 kilometer
Hangelösa första kyrka kan ha sett ut som den här i
Skaga.
öster om nuvarande kyrkan avslöjade ben som verkade
vara begravda på kristet sätt. Människorna levde någon
gång mellan 1050 och 1250, och här har funnits en begravningsplats, och förmodligen även en kyrka i tidig
13
Västgötabygden 6:11
medeltid. Inte helt överraskande, för äldre minns både
en sägnen om en kyrka här som skulle ha rivits, och att
man vid olika arbeten funnit ben och dödskallar.
Så om legenden om den kärlekskranke munken stämmer
så kan man gissa att syndafallet ägde rum på 1200-talet
varpå den gamla kyrkan revs och ersattes med en ny på
en plats som inte var förknippad med det förskräckliga
horsbrottet.
I sägnerna skall munken ha avrättats och begravts
under en stenhäll som kallas Karlshällen, därav har
munken getts namnet Karl i bland annat den teaterpjäs
som spelats upp kring den märkliga händelsen.
Så någon bekräftelse av den gamla sägnen har man
inte fått, men däremot funnit fakta som stöder tanken att
det kan ligga något bakom denna seglivade historia.
Synd på scenen
Arbetena har resulterat i en rapport från forskarcirkeln
skriven av Matz Nilsson, Ingvar Svensson, Rolf Werner
och Dagny Lindgren. Där finns en vacker gammal karta,
massor av bilder och texter med olika infallsvinklar.
Alldeles säkra spår av en kyrka har man inte hittat på
begravningsplatsen som ligger på Skräddaregården och
Pukagården, men begravningsplatsen kan vara rentav från
1000-talet. Kyrkan har i så fall rivits och en ny byggts
upp på betryggade avstånd. Dagens kyrka i Hangelösa
är från 1873, men den skall ha ersatt en äldre kyrka som
kan ha varit från 1200-talet.
Hans Menzing
Kolargossen
Kalle var yngst i barnaskaran, men nu, när bröderna
gått ut i arbetslivet, hade uppgifterna hemmavid blivit
omfattande. Nu var han ju stora karlen sladdpojken, tolv
år, börjat i trean i storskolan. Det hade blivit sent i dag,
hade hjälpt Mor både i tvättstugan och i ladugården. Nu
skulle han gå de nästan fyra kilometrarna till milan med
mat till Far. Den gamla soldatränseln är fullpackad och
treliters mjölkhämtaren bär han i handen.
Det är kväll, det börjar skymma. Kalle är inte
mörkrädd, nej då. Men skymningen faller snabbt nu.
Ägovägen till Ängagärdet är lättgången, han traskar
på ordentligt. Bäst att hinna förbi det förfallna gamla
ödetorpet innan det blir nermörkt. Det gick en ruskig
berättelse om hemska händelser där. Bryt-Anders pojk
hade hängt sig i vebon sen han gjort Spåndals-Anna med
barn och grävt ner det nyfödda barnet bak lagårn. Man
kunde höra hur hemskt han stönade innan snaran drogs
åt. När sen lagårdsdörren svänger på sneda gångjärn i
kvällsvinden och mylingen skrek ut sin ångest, var det
världens hemskaste plats att passera. Kalle hade hört
berättelsen hundra gånger. Bröderna hade varnat honom
för barnamördarens vålnad, han kunde vara ute efter fler.
Med matkonten på ryggen och mjölkflaskan i handen
fick han inte falla, men han sprang förbi de gamla nerfallna
husen. Inne i skogen tog han det försiktigt. Här var det
vettarna han måste ta hänsyn till. Han fick inte trampa
på trädrötter, de kunde höra till träd som Di små bodde
under. Dom fick han inte reta, då skulle han säkert råka
illa ut, kanske gå vilse och hamna i trollkonan Skvallras
garn.
Så länge månen sken gick det väl bra, men när den
Västgötabygden 6:11
Kolmila på Hunneberg av senare datum.
gick i moln syntes stigen bara som en svag ljusning i en
nermörk skog. Var det bara kattugglan som hoade, eller
var det gastar som var efter honom. Äsch, va dum han
va, men hjärtat bankade. Något schvissade fram över
huvudet på honom. Han kröp ihop intill en stor gran,
tårarna kom. Så lyste månen upp, ett schvissande till , bara
kattugglan. Han tog mod till sig och fortsatte. Skogen var
full av ljud. Han höll på att tappa mjölkhämtaren när en
tjäderhöna på nattkvist flög upp. Var det bara en rävhona
som skällde varnande. Eller var det i alla fall gastarna
som var ute efter honom. En nyfiken ungälg, en fjoling,
hade släppt honom nästan in på sig innan den brakade i
väg. Det dröjde ett bra tag innan benen bar honom igen.
När milröken mötte och skenet från fotogenlampan,
som Far hängt utanför kojdörren, hälsat välkommen och
14
han kurat in mellan Fars starka armar, var han åter den
trygge kolargossen.
Far lyssnar till berättelse. Han känner starkt med sin
son. Han är väl medveten om allt det okända som skogen
rymmer. Med ljud och skuggor har tröttkörda kolare
byggt upp en hel värld befolkad av knytt och oknytt. När
skymningen faller en råkall höstkväll finns mycket skrömt
i skogen. När kolaren trött och sömntung kommer ut ur
kojan hör han tjädertuppen lätta med tunga vingslag från
talltoppen, där den suttit i milröken, och borta på fallet
skäller råbocken. Ljuden, enbuskar, stenar blir till jättar
och troll som värmt sig vid milan och kanske varit på
väg att ställa till det. Bak stubbar och tuvor skymtar Di
små. Där dimman drar fram i gläntan nere vid bäcken
trår älvorna dansen. När kolaren kommer åter i kojan för
nästa slummer, kommer skogsrået glidande efter. Ensam
på granrisbädden frestas han av denna fala kvinna
Text Göran Söderström
Västra Tunhem
Foto Hans Gustavsson
Västra Tunhem
Så kunde man också leva
förr i tiden
Jag vill berätta om en något udda människa som förgyllde
min barndom, minnena blir ju klarare ju äldre man blir. Jag
tänker närmast på Krudde-Verner, han finns omnämnd i
boken Dansbanor i långa banor. Han var född och bodde
i ett gammalt soldattorp ganska nära vår gård. Jag tror att
rätta namnet var Verner Krut. Han levde mycket enkelt
och gick omkring och hjälpte till med potatisplockning,
tröskning och en del annat. Bostaden bestod av ett enda
rum med öppen spis där han lagade sin mat över elden,
han hade någon slags järnställning att ställa grytan på.
Han gjorde även sitt eget bitsocker genom att smälta
strösocker i stekpannan och sedan klippa detta i bitar.
Väggarna bestod av nakna bräder, men till jul tapetserade han med olika julpapper som han fått julklappar
i. De satte han upp med häftstift för att dom skulle
kunna användas igen. Vi barn tyckte det var vackert
och riktigt jullikt. Möblerna var enkla och bestod av en
svart gungstol och i den låg det omskrivna dragspelet,
bemålat med blommor. Det hände att han någon gång
spelade för oss, alltid samma melodi, så fanns där en
hög säng med en massa gamla palter i, han var rädd för
åskan och han talade om att när den gick så lade han
sig under sängen för att få skydd. Vidare fanns ett bord
vid ett litet fönster, en hög byrå, ett par stolar och en
kökssoffa. Det är märkligt så klart man ser allt framför
sig efter så många år. Under mina tidiga barnaår hade
han en mager gammal ko. Pappa frågade en gång om
hon gav någon mjölk och då svarade han att det blev så
pass att det räckte till kaffegrädde. Han hade en bror som
bodde i Sollebrunn, också han omnämnd i boken, som
spelade fiol. Brodern var lycklig ägare till en cykel med
pakethållare framtill och på den fick Verner åka sittande
gränsle och hållande i styret.
Verner var alltid vår gäst på julafton och tacksam-
mare människa fanns inte. Han fick julklappar, mest snus
i paket och varma strumpor. Han åt stora mängder mat
när han blev bjuden, mellan varje portion satt han och
höll sig för magen och vaggade med kroppen, barn lägger märke till sådant, och han hade nog inte så mycket
att äta hemma, Varje juldagsmorgon gick han till Erska
kyrka på julottan. ungefär tre kilometer. Hans bostad var
nog mycket kall umder vintrarna på 40-talet och då var
det ju också mycket snö,
Jag vet inte när han var född men i den nämnda boken
står att dom, bröderna, spelade till dans i ett vägskäl i
början av 1900-talet. Han levde 1946, när vi flyttade till
Alingsås.
Ja. Detta var en av dem som hörde till min barndom,
hoppas att du fann något intressant i min lilla epistel.
Kerstin Hermansson
Skövde
Varamagasin blir museum?
Havreexport till Europas hungriga hästar var den
stora inkomstkällan på Varaslätten under 1800-talet.
Kavalleri runtom i Europa drevs med Varahavre,
liksom hästspårvagnarna i London. För att underlätta
exporten byggdes Havrebanan, järnvägen Herrljunga
– Uddevalla, och utmed den byggdes mängder av
spannmålsmagasin. I Vara fanns det 16, ett av dem
finns kvar, för havreexporten dog ut i slutet av seklet.
Nu föreslår kyrkoherden i Vara, Leif Norlander,
att magasinet, som idag mest används som förråd,
skall bli ett levande museum över en viktig epok i
Varaslättens historia. Magasinet är byggnadsminne
sedan 1987.
15
Västgötabygden 6:11
Hänt på bögda...
Gillet bjöd på rundtur
i Skeby socken
Syndafall på scenen
Syndafallet blev teater i Bygdegården.
Runtur i socknen. Att åka remmalag och upptäcka
socknen var en uppskattad sysselsättning.
Skebys hembygdsförening, Skeby sockengille, ordnade
en rundtur i socknen på remmalag och balvagn i augusti.
Syftet var att visa upp och berätta om sevärdheter i
socknen. Drygt ett femtiotal personer deltog i utflykten.
Eivor Svensson och Gunnar Karvik hälsade välkomna
och berättade om kyrkan, det numera nedlagda mejeriet
och tillika skolan och deras historia, hur storskiftet och
enskiftet förändrade socknen, visade lämningar från
istiden och äldre stenålder samt berättade om de gamla
torpens invånare med mera. Men det fanns inte enbart
gamla saker att visa upp. Jörgen Pettersson och Roger Augustsson informerade om vindkraftverken på Skebyåsen
och den nybyggda fabriken för framställning av rapsolja.
Efter halva sträckan gjordes paus för fruktstund. Då
återuppväcktes den gamla traditionen med dragkamp mellan ”Överbäcka rote ” och ”Nederbäcka rote”. Sällan har
en aktivitet i Gillets regi skapat ett så stort engagemang,
så många svettdroppar och så sönderskavda nävar!
Rundturen avslutades i fam. Karviks trädgård med
att alla högg in på sina medhavda kaffekorgar. Vi konstaterade då att vi lyckats få alla åldersgrupper att deltaga
i dagens aktivitet, den yngste var två månader och den
äldste drygt åttio år!
Gunnar Karvik
Skeby sockengille
Västgötabygden 6:11
800 år efteråt spelades syndafallet i Hangelösa upp igen.
(Se sidan 13.)Denna gång inför jublande publik i bygdegården. Det var alltså dramat när en munks kärleksfulla
möte med en jungfru från trakten i en kyrka ledde till
dödsdomar och till att kyrkan revs.
Den forskarcirkel som sökt efter sanningen bakom
legenden levererade material till pjäsen som skrivits
av Rolf Werner och Ingvar Svensson, medan historiskt
rutinerade Leif Olsson svarade för uppsättningen. 14
lokala skådespelare agerade med idel beröm i tidningen.
Och publiken lär ha varit med på noterna.
Text Hans Menzing
Foto: Monica Nilsson
Göteborg Radio 100 år
Söndagen den 18 september 2011 var det 100 år sedan
den första kustradiostationen på västkusten öppnade för
"allmän korrespondens". Den låg på vad som senare kom
att kallas för "Gnistängen", norr om Gnistängstunneln
i Kungsten i Göteborg. Marken ägdes av försvaret och
stationen var resultatet av ett samarbetsprojekt mellan
Kungliga Marinförvaltningen och Kungliga Telegrafverket. Stationen hade flera olika namn bl a "Nya Varvets
Trådlösa Telegrafstation" innan namnet "Göteborg Radio" tillkom 1916. Kustradiostationen hade till uppgift
att upprätthålla allmän trafik i form av telegram eller
telefonsamtal mellan fartyg och land. Byggnaden där
stationen fanns var kvar på Gnistängen till 1962 då den
eldades upp. Göteborg Radio flyttade från Gnistängen till
Kungsbacka och till sist i Onsala/Vallda och Göteborg
16
Grevbäck arrangerar
slöjdmässan i Hjo
Pompa och ståt var det när Göteborg Radio firade
100-årsjubileum.
Radio lades ner 1994.
För att ihågkomma invigningen år 1911 höll Radiohistoriska Föreningen i Västsverige en ceremoni på platsen
där radiostationen en gång låg. En DVD har framställts
av medlemmar i föreningen med bilder, ljud och texter
som beskriver utvecklingen under nästan 100 år.
Överste Leif Härdig stf chef för Göteborgs Garnision
inledde med en historik om Göteborg Radio innan han
avtäckte minnestavlan under trumpetfanfarer.
Uppbyggnad. Det krävs mycket arbete för att atälla i
ordning inför slöjdmässan i Hjo.
Grevbäcks Hembygdsförening anordnar sedan drygt 30
år Slöjdmässa i Hjo Stadspark. Mässan hålls alltid fredagsöndag andra helgen i juli. För att allt skall fungera, så
bra som möjligt, krävs mycket arbete. Det börjar med
att priser och vad som skall gälla för mässan fastställs i
oktober-november.
Påskriften på plattan lyder:
Göteborg Radio 1911. På denna plats öppnades officiellt
den 18 september 1911 västkustens första kustradiostation. Den benämndes först "Älfsborgs Gnistsignalstation"
och använde anropssignalen "GSG" fram till 1913, då
signalen blev "SAB". Stationen byggdes gemensamt av
Kungl. Telegrafverket och Kungl. Marinförvaltningen
och övertogs av Kungl. Telegrafverket helt 1912. År
1916 ändrades namnet till "Göteborg Radio". Från 1930
manövrerades kortvågssändarna på Gnistängen från en
mottagarstation i Kungsbacka och nu användes anropssignalen "SAG" en signal som behölls till nedläggningen
år 1994. 1948 flyttades verksamheten till en station på
Onsalalandet med sändare i Vallda vid Lerkil och mottagare vid Rörvik.
Byggnaden på Gnistängen stod kvar till 1962, då
Göteborgs Brandkår eldade upp den som ett övningsprojekt.
Mässingssextetten "I Beredskap" under ledning av
kapellmästare Ulf Kruger från Hemvärnets musikkår i
Göteborg underhöll publiken som uppgick till ca 100
personer. En amatörradiostation var igång och hade
kontakt med amatörer både på telegrafi och på telefoni
med signalen SA100SAG. Mingelmat serverades till
besökarna.
Utställare
Inbjudan går ut i december till de utställare som varit
med senaste mässan. Nya utställare ringer eller besöker
hemsidan. När alla anmälningar kommit in i början av
februari, kontaktas hemslöjdskonsulenterna för att tillsammans med dem gå igenom alla nya utställare. Det
kollas hemsidor och insända bilder. Gallringen görs inte
bara efter kvalitet utan också med tanke på vilka produkter
utställaren har. Vi försöker att få med olika hantverk och
inte för många av samma sort. Sedan är det dags att ta
fram kartor över mässområdet och placera utställarna.
De som varit med tidigare vill som regel ha sin ”gamla”
plats, de känner sig ”hemma” och kunderna vet var de
står. På vårkanten drar det igång på allvar.
Boende
Utställarna skall ha någonstans att bo och där har vi
god hjälp av Turistbyrån i Hjo samt Hjo Folkhögskola
som hyr ut sina elevrum. Många utställare bor på Hjo
Camping, som ligger nära mässområdet.
Reklam
Mässan är inte självgående även om vi har många besökare som kommer år efter år. Hjo kommun var med på
Turmässan i Göteborg i år och då fick vi möjligheten att
göra reklam för mässan där. Annonser är kostsamt, så
det vill till att tänka efter vilka besökare man vill nå. Vi
Sven Persson
Nittorp
17
Västgötabygden 6:11
har också en hemsida www.grevback.com men många
vet inte att det är Grevbäcks Hembygdsförening som
arrangerar mässan, men ”googlar” man på Slöjdmässan
Hjo så löser det sig.
Parkering och övervakning
En liten stad som Hjo får vissa trafikproblem när det
kommer mycket folk. Dagarna innan mässan spärrar
vi av områden där parkering inte är tillåten, vi sätter
upp hänvisningsskyltar hur man skall åka för att hitta
parkering. Industrierna i Hjo är vänliga och låter oss
använda deras parkeringsplatser och IFK Hjo hjälper oss
att dirigera bilarna dit. En särskild parkeringsplats finns
för utställarna, där får vi hjälp av Hjo Brukshundklubb.
Tibro Brukshundklubb har övervakning av mässområdet
nattetid.
Tändkulemotor. Börje Johansson från Tibro
Motorhistoriska förening både syntes och hördes.
Mat
Efter några timmar på mässan brukar hungern sätta in och
då finns det möjlighet att ta en fika eller äta mat i våra
serveringar. Rökt sik och grillad karré har en strykande
åtgång. Hjo Grillen grillar korv och hamburgare. Som
dessert kan man köpa glass i något av våra glasstånd. En
service som många utställare uppskattar, är vår leverans
av mat till stånden, om beställning görs på morgonen.
I början av veckan körs marknadsstånd, serveringstält, bord, bänkar och mycket annat in till Hjo (under
resten av året har vi det i Hembygdsgården i Grevbäck).
Tisdag-onsdag byggs mässan upp, det är ett 15-tal medlemmar som fixar det. Torsdag är en dag då det händer
mycket. Mat, dricka, glass och andra varor levereras, el
skall ordnas till de utställare som beställt det. På eftermiddagen börjar utställarna komma, de som inte anlänt
under torsdagen kommer tidigt fredag morgon. För att
allt skall fungera är vi ett 70-tal personer som arbetar
under mässdagarna.
Programpunkter som återkommer årligen är invigning på fredag, diplomutdelning på lördag, till 5 utställare som hemslöjdskonsulenterna utser. I samband med
invigningen och på söndag förmiddag underhöll i år Hjo
Kulturskolas sommarmusikanter. Vi hade också besök
av Västknoparna, som bl.a. visade hur repslagning går
till, med hjälp av en tändkulemotor från Tibro Motorhistoriska förening. Ett 20-tal medlemmar i föreningen
Trätäljarna visade prov på hur hantverket går till och
även en mängd färdiga fantastiska föremål.
Intäkterna från Slöjdmässan har hembygdsföreningen använt till att renovera och iordningsställa byggnader
och industriminnen, av vilka kan nämnas:
Soldattorpet Elemdalen eller som det benämns i folkmun
”Mejera” efter den siste soldaten som bodde där och
avled 1951. År 1984 fick hembygdsföreningen nyttjanderätten till torpet.
Drängstugan, tillhörande lönebostället Prästgården,
som pastoratet 1989 överlät till hembygdsföreningen.
Västgötabygden 6:11
Mejerabäcken som i huvudsak rinner på Ekhammars
marker har tidigt utnyttjas som kraftkälla. Den vattenhjulsdrivna enbladig träramsåg som finns på gården är
daterad till sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal och mycket
tyder på att Ekhammarssågen är den enda kvarvarande i
Sverige. Kvarnens två kvarnstenar och sexkantssikt drevs
av ett 6 meter högt vattenhjul. Vattnet leddes till hjulet
via en grävd kanal och träränna. Smedjan som också ligger vid bäcken omnämns 1829 i ett brandsynsprotokoll.
År 1900 byggdes smedjan om och då anlades en damm
som skulle försörja snickarstugan med kraft.
Sist men inte minst har hembygdsförening byggt en ny
samlingslokal ”Loftet” i anslutning till den gamla hembygdsgården. Den gamla hembygdsgården inrymmer
en skolsal och lärarbostad. Loftet har ett museum med
många intressanta föremål.
Text Inger Davidsson
Foto Lars Emilsson
Historik Karl Nimar
Grevbäck
Läsvärt i
korthet
Skara efter 1900. Redaktör: Jan-Erik Augustsson. Författare: Björn Birkoff, Elisabet Stålarm, Ingemar Landin,
Ulf Larsson, Carina Ahlström, Kerstin Andersson, Kjell
Nordström, Leif Nordh och Gösta Karlsson. Nya bilder:
Janne Andersson och Carla Karlsson. Förlag: Warne.
Cirka 650 sidor med massor av nya och gamla bilder
samt lös karta.
Kyrkomålaren. Författare: Maria Campbell, Tidaholm.
Förlag: Recito. 92 sidor om kyrkomålaren Johan Risberg
18
Hangelösa gamla kyrkplats. Rapport från en forskarcirkel 2008 – 2011. Författare: Matz Nilsson, Rolf Werner,
Ingvar Svensson och Dagny Lindgren. 28 sidor med text
och bilder om jakten på sanningen bakom en berättelse
om en kyrka som revs efter en munks syndafall. Plus en
vacker gammal karta.
från Skövde vars konst framför allt kan ses i Forsby och
Kungslena kyrkor. Detta är en roman där författarinnan
broderar på de fakta som finns. Illustrationer i form av
skisser ur Risbergs skissbok som finns på museet i Skövde.
Från slott till koja – livet bland torpare, statare och
soldater i svunnen tid i Lerums socken. Redaktör:
Folke Kellhede. Utgivare: Lerums Sockengille. 130
sidor med massor av bilder och texter om människor
och bebyggelse förr.
Disketten. DIS-Västs medlemstidning för släktforskare
med dator. Nr 4 2011. 20 sidor om bl a soldater från Skärv.
Hans Menzing
Julafton 1900
Vintern hade kommit ovanligt tidigt. Redan i mitten av
december hade det fallit lätt snö, och den låg kvar. Ornungasjön hade redan lagt sig tidigt. Veckan före jul föll
mera snö och när julafton gick in var det fullt slädföre.
På morgonen, vid niotiden, kom Pappa in. Han frågade om någon ville följa med och hämta julgran. Han
skulle köra unghästen och behövde någon som kunde
se efter den medan han högg granen.
- Får jag följa med, ropade jag genast.
- Ja, klä på dig ordentligt, det är kallt, sade han och gick
ut igen för att göra hästen i ordning. Far körde fram till
stora trappan och jag hoppade upp i släden. Hästen var
yr och ivrig. Den var knappa tre år gammal. Bjällrorna
klingade, kling, klang, kling. Vägen till Stammerbacka
utmarker, där skog fanns, var ungefär en kvarts mil lång.
Det gick hastigt att komma dit.
Väl framme i skogen sade Pappa till mig att se efter
hästen. Denne ’Stjärne’ och jag voro gamla vänner. Han
var född och uppfödd på gården. Vi hade lekt mycket
ihop och han var väldigt snäll, så som hästar blir, när de
blir väl behandlade alltifrån födseln.
Pappa gick in i skogen och letade efter en lämplig
gran. Så småningom fann han en. Dessutom högg han
en reservgran som eventuellt skulle få stå ute på gårdsplanen. Granarna lastades på kälken och så bar det iväg
hemåt. Det gick med väldig fart. Bjällrorna klingade
och snön sprutade upp bakom hästhovarna. Snart voro
vi framme vid stora trappan igen.
Syskonen kommo ut och granarna granskades.
En av granarna valdes ut att klädas och stå inne i stora
finrummet.
Hästen ställdes in i stallet. Det fick jag göra, vilket
gjorde mig mycket stolt.
Granen bars ner i snickarboden för att fot skulle
sättas på. Sedan samlades alla i det stora köket. Då var
det ’god jul’ som sades till alla. Glädjen stod högt i tak.
Stora slagbordet stod utfällt och på detta var uppdukat
julaftonmiddagen.
Det var först och främst den stora järngrytan med
Finrummet på Kyrkebol. På julaftonen samlades
familjen i finrummet. Bilden är tagen cirka 100 år senare.
färdigkokt grishuvud, skinka och korv och sylta. Vidare
var det rödbetor, potatis, salt sill och ost. Samt bröd av
flera olika sorter.
Så doppades det i grytan och åts och glammades tills
ingen orkade mer. Under tiden hade mörkret hunnit lägga
sig. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen. Härefter
skickades alla småbarnen in i ett rum med besked att
vara tysta och snälla.
Pappa och de stora gingo in i stora finrummet för
att kläda granen. Det dröjde enligt vår, barnens , mening
en hel evighet, med väntan och längtan. Vi försökte leka
lekar, berätta sagor och så vidare, men intet var roligt.
Intresset var bundet till endast en sak. Julgranen och
julfirandet i övrigt.
- Och äntligen kom pappa, och öppnade dörren in till
stora finrummet. Vi blev alldeles bländade över att allt
var så vackert. På golvet åt ena hörnet till stod julgranen,
tänd och glittrande med tusende glittersaker. I toppen
satt en svensk flagga och många andra småflaggor sutto
på grenarna. Papperskarameller hängde och lyste i gult,
rött och blått. Längre in på grenarna hängde alldeles röda
19
Västgötabygden 6:11
i skägget och i håret, och skollärarfrua e lika röd hon å
barna e lika röda allihop så håret fräser i vattnet. Kom
ihåg att enebuskar och rött hår, de växer inte i godan
jord.
Förresten så har ni skött er bra allihop, barn så
långt som det hittills är kommet. Harald tog ju sin fil.
kandexamen, nu till jul, så han är så till sägandes, fulllärd nu. Och Bertil är inne på apotekarevägen sedan han
tog studentexamen och blir väl snart färdig apotekare.
Oskar är färdig ingenjör, sen i våras, och har en bra
plats. Hjalmar slutade folkskolan nu i somras och det
med mycket fina betyg. Han är duktig att köra både oxar
och hästar. Stark är han som en fullvuxen dräng och jag
skulle gärna se att han tog hand om gården efter mig.
Gården är inte så stor, men den ger full bärgning åt den
som brukar den. Den är stenbunden som andra gårdar i
trakten. Men sten är god granne. Den låter det alltid växa
bredvid sig. Och i denna trakt regnar det mer än någon
annan stans i Sverige under somrarna, så att torkan slår
aldrig hårt. Här har inte varit nödår, vare sig i min eller
min fars tid. Även om skördarna äro mindre rikliga vissa
år än andra, så får man alltid ändå äring bde för djuren
och sig själv.
Och den där lillpojken, han e inte dummer te å läsa.
Skollärarn sa att han e bäst utå allihop. Han har så lätt för
å räkna i huvet, så man hinner knappt me, sa skollärarn.
Bibliskan och katekesen kan han utantill, sa skollärarn.
Och han e rent obegriplig te å läre sig psalmverser fort.
Skollärarn sa att jag skulle låtan studera till präst, och
de kan väl hända att han skulle kunna duga. Han kanske
kunde till och med bli prost vad tiden lider. Kanske han
rent av skulle kunna bli som den där Rhyzelius, som
jag är släkt med på min mors sida. Han var också rent
obegriplig till å studera, och så blev han präst hos Karl
XII. Den kungen fick han följa med ut i krigen och sen
till sist blev han biskop i Linköping. Ja, man kan aldrig
veta. Men så pass begåvad är han naturligtvis inte, så en
ska inte hoppas för mycket. Men han kan tillminstingens
bli komminister.
Men nu ser jag att det ligger paket under granen.
I småbarn kan räcka fram dem till mej, så kan jag läsa
upp vad där står.
Så kom då äntligen den mest efterlängtade stunden
på hela året - Julklappsutdelningen. Jag fick en lôamössa
(luden mössa) som pappa hade köpt på höstmarknaden
i Mörlanda. Och så fick jag ett par vantar, stickade utav
ullen från bagglammet. Pappa fick ett par selapinnar
utav mig. Och Hjalmar fick min fällekniv, för jag hade
bytt till mig en finare utav Kröjsa-Svantes Arvid. Utav
Bertil fick jag en påse full med hästkastanjer och utanpå
påsen stod där: till Eskil Hästskit. Det tyckte jag inte var
snällt, men på julafton får man väl vara glad i alla fall.
Jag kan inte räkna upp allas julklappar, detta var bara
några stickprov. När julklapparna voro utdelade, så togs
juläpplen och pepparkaksgrisar och pepparkaksgummor
dinglade här och var på grenarna. Och här och där brann
små juleljus.
Stora slagbordet av ask, var utdraget i hela sin storlek, med en helvit linneduk på, och där var kaffebordet
dukat. För var och en, fanns en särskild julhög. Underst
låg en hålkaka av sammalet rågmjöl; kakorna voro som
alltid bakade av vårråg. Ovanpå denna låg en hålkaka av
siktemjöl, blandad vete och råg. Ovanpå detta en limpa
av vörtbröd. På denna slutligen, en julkuse, bakad av
alldeles kritvitt vetemjöl. Den var vriden som en svastika,
och i varje hörn satt en russin.
Den julkusen kom tillbaka varje jul, liksom alla de
andra bröden förresten. Men kusen hade man inte råd
att äta upp förrän till påsk. Julen varar intill påska. Vid
sidan av högen stod en pepparkaksgris och en pepparkasgumma.
Nu serverades kaffet
Sedan detta druckits, sade far, att nu läser vi julevangeliet,
men först sjunger vi väl en psalm. Under läsningen och
sången stodo vi alla upp, men far satt vid sin chiffonjé
och hade den stora gamla bibeln liggande på den utfällda
klaffen. Bibeln hade gått i arv från far till son sedan länge.
Om jag minns rätt var de från Karl XII:s tid. Då läsning
och sång voro slut, satt far kvar i sin stora länstol och vi
andra satte oss var och en på sin plats. Pappa började tala.
- Ja, kära barn, det är verkligen roligt att ha er alla samlade här. Det blir ju inte så ofta nuförtiden, sedan dom
stora har kommit ut. Men det är ju en som alla saknar.
Våran kära mamma gick bort från oss, för nu sex år
sedan, och henne saknar vi alltid lika mycket. Hon var
en verkligt god och fin människa. Hon var inte som en
del fruntimmer, illaker och grälig och arger. Nej, hon
talade alltid snällt, milt och vänligt. Jag kan inte minnas
att hon sade ett häftigt ord till någon. För det är rätt som
morbror Anders, prästen, alltid säger;
- Det är bättre å ingen kärring ha, än ha en sådan kärring
som bara träter och ställer till förtret.
Ja, förresten, så börjar de äldsta bli så stora nu, så
ni kanske börjar tänka på å gifta er. Men då ska jag ge
er några råd. När I pojkar ska gifta er, så bry er inte så
mycket om ifall tösa är granner och fager under ögona,
för se skönhet förgår men snällhet består. Nej, titta efter hurdan tösas mor är. Som modern är, sån blir tösa i
framtiden. Och ä moran trätgirig och arg och elaker och
sur av sig, då blir dotera likadan. Och kom ihåg traktens
ordspråk: Att sura fruntimmer och surt öl, det ska man
be Gud bevara sig för.
Kom ihåg att det är sant som det står i Bibeln. Att
utav god säd kommer god säd, och utav huggormar
kommer bara huggormars avföda.
Jag har nog sett att den där skollärarns Ester, ho går
och gör sej te för Harald. Men se skollärarn är röd både
Västgötabygden 6:11
20
maten in på stora slagbordet. Det var lutfisk och potatis
och skinka och sylta och korv och så vidare. Och sist
var det risgrynsgröten med mandel i.
Så var det att gå och lägga sig, för att väckas tidigt
nästa morgon och gå i julottan.
Eskil Kylin
Fotnot: Eskil Kylin växte upp på den gård som idag är
Svältornas Fornminnesförenings museigård. Han har
skrivit en del berättelser som han samlat i ett häfte som
finns i föreningens arkiv.
Detta är en av hans berättelser.
Leif Brunnegård
Julen 1870
på Heden i Skepplanda
Godhjärtad mora. Kanske var det från ett liknande här dignande julbord som
Mor på Heden delade med sig. (Bilden är från Larvs hembygdsförening.)
Under tiden har husmor, som väl vet att båtsman
är ute för att taga upp sin julekost, varit efter ett stycke
kött, en bit fläsk samt två kakor bröd och överlämnar till
honom. Han lägger det i säcken, tackar, önskar god jul,
säger adjö och går. Männen återgå till sina arbeten.
Om en stund öppnas dörren ånyo, men nu helt sakta.
En gammal och böjd, torftigt klädd kvinna träder in. På
armen bär hon en korg. Hon hälsar lågmält, sätter korgen
vid dörren och blir därefter stående försagd.
Husmodern besvarar hälsningen och går efter en kaka
bröd som hon räcker kvinnan. Hon niger, tackar ödmjukt
och lägger brödet i sin korg, varefter hon går sin väg.
Mamma, säger barnet i huset, det var den tionde i
dag och så många har det varit de andra dagarna också.
-Jag har inte räknat, det är ju så många som är fattiga,
svarar modern med en suck.
På pränt 1945 av John Andersson, född 1899
Foto Staffan Peterson, Vedum
Det är dagen före julafton 1870. De flesta förberedelserna
är man färdig med. Man har bryggt juldricka och man har
slaktat och bakat. Nu återstår endast städningen. Husets
kvinnor håller som bäst på med skurningen. Man tager
sand och strör ut på golvet, tager sedan träämbaret med
vatten samt granristvagan, och så skuras det.
Männen håller på med vedhuggning samt städning
av gårdsplanen. Just nu äro de inne för att dricka eftermiddagskaffet.
Dörren öppnas och en man i sina bästa år träder
in. Han bär en säck över ena axeln. Han hälsar med ett
kraftfullt: Goda, härinne!
- Goda, goda! Jaså det är våran båtsman som kommer,
välkommen, välkommen! Var så go och sitt här vid bordet!
Han sätter säcken vid dörren, stiger fram, hälsar och slår
sig ner. Han är glad och skämtsam, kanske något påverkad av starka drycker. Så serveras kaffet och husbonden
bjuder på några gökar.
21
Västgötabygden 6:11
Förbundets funktionärer 2011
Revisorer
Förbundsordförande
au
Eva Bergström Hyenstrand, Carl von Linnés väg 2, Skultorp, 541
55 SKÖVDE, tel 0500-43 30 13, mobil 070-6643587
e-post [email protected]
Einar Smith, N Ringgatan 43, 441 31 ALINGSÅS, tel 0322-169 70
Marianne Svensson, Bergstena Skattegården 2, 441 92 ALINGSÅS
tel 0322-63 50 07
Vice ordförande
au
Lars-Erik Kullenwall, Gudhem Kullen 3, 521 94 FALKÖPING
tel 0515- 72 01 56, mobil 0705-318547, e-post [email protected]
Revisorssuppleanter
Torvald Åberg, Kållands-Åsaka, Tomten, 531 96 LIDKÖPING
tel 0510-53 23 13
Sekreterare
au
Mona Lorentzson, Wallströmsliden 6, 463 71 LÖDÖSE
tel 0520-66 02 74, e-post [email protected]
Anders Holmqvist, Korsgatan 23, 535 30 KVÄNUM, Tel 0512926 69
Kassör
au
Hugo Isaksson, Box 2067, 523 02 TIMMELE, tel 0321-302 62,
tel+fax 0321-300 01, mobil 0706-412556, e-post hugo.isaksson25@
hotmail.com
Valberedning
Övriga ledamöter
Monica Moberg, sammankallande,Fältvägen 5 D, 541 77 SKÖVDE,
tel 0500-42 52 50, e-post [email protected]
Peder Claesson
Stensereds skola, 565 93 MULLSJÖ (Rådbergagatan 27 B, 582 54
LINKÖPING), 0515-910 28
Leif Josefsson,
2:e ceremonimästare, Larsagården Vänga, 513
92 FRISTAD, tel 033-26 80 12, e-post [email protected]
Ewa Vikingson, Eggvena, Kungegården, 447 92 VÅRGÅRDA
tel 0322-62 80 82, e-post [email protected]
Ingrid Zackrisson, Västergården Kullavägen 59, 519 95 TOSTARED
tel 0320-620 15, e-post [email protected]
Edor Josefsson, Ejdervägen 12, 506 70 FRUFÄLLAN, tel 033-24
70 24
Hans Menzing, pressansvarig, Marumstorget 1, 532 32 SKARA
tel 0511-126 43 e-post [email protected]
Magnus Ronge, Fänriksgården, 531 91 VINNINGA, tel 0510-500 71
Berit Stockvik-Lundin, försäkringsansvarig, Vänersnäs, Furunäs,
468 90 VARGÖN, tel 0521-22 22 76, mobil 070-3500052
Gerd Eriksson, Anisgatan 12, 511 41 KINNA, tel 0320-102 90
Arne Johansson, Kärråsvägen 1 a, 520 10 GÄLLSTAD, Tel 0321725 36
Studie- och ungdomskommittén
Nils-Olof Olofsson, 1:e ceremonimästare, Lars väg 7 B, 515 35
VISKAFORS, tel 033-29 42 46, mobil 0703-298362, e-post kno.
[email protected]
Ingrid Zackrisson, Sammankallande
Jan-Olof Berglund, hemsideansvarig, Stora Rör, Nolgården 3, 541
96 VÄRING, Tel 0500-44 11 05, mobil 0708-420453
e-post [email protected]
Lena Johnsson, Kulla Lillegård 2, 519 91 ISTORP, tel 0320-871
28, e-post [email protected]
Göte Öberg, försäkringsansvarig, Lövbacka, 523 94 TVÄRRED
tel 0321–504 28, mobil 0707-285769, e-post [email protected]
Lena Lagnerö
Lena Gustafsson
Studieförbundet Vuxenskolans representant: Christer
Wennerberg, SV Västra Götaland, Junog 3, 451 42 UDDEVALLA,
tel 0522-65 33 33, mobil 0708-553033, e-post christer.wennerberg@
sv.se
Lena Lagnerö, Valshalla 120, 565 93 MULLSJÖ, tel 0392-211 31,
e-post [email protected]
Suppleanter
Tage Brolin, Bäckaskog, Främmestad, 465 97 NOSSEBRO, tel
0512-531 50, mobil 0703-281333, e-post [email protected]
adjungerad Eva Bergström Hyenstrand
adjungerad Ulrika M Eriksson, Västergötlands Museum, tel
0511-260 02
Birgit Carlsson, kontaktperson IT-frågor, Ljungås, 519 91
ISTORP, tel 0320-820 36, e-post [email protected]
Redaktionskommittén för Västgötabygden
Se redaktionsrutan sidan 23
Lena Gustafsson, Fötene, Östergården, 447 91 VÅRGÅRDA, tel
0322-62 71 81, mobil 0705-326424, e-post lena@minbokforingsbyra.
se
Tengelandsstiftelsen
Mona Lorentzson
Björn Andersson, Rönnbärsvägen 27, 541 76 VÄRING, tel 0500-44
04 75, e-post [email protected]
Eva Bergström-Hyenstrand
Väddåkrastiftelsen
Monica Nyvaller, Vreta, Fixagården 2, 524 32 HERRLJUNGA, Tel
070-2689264, e-post [email protected]
Eivor Dahlén, Sjöarp Möne, 520 24 BLIDSBERG
Hugo Isaksson
Hedersledamöter
Kommittén Årets Hbembygdsförening
Berit Hange-Persson, Trädgårdsg 4, 533 72 LUNDSBRUNN
Eva Bergström-Hyenstrand
Karl-Eric Svensson, Kjeckestad, Pl 1093, 542 94 MARIESTAD
Hans Menzing
Lennart Jacobsson, Ladås, Eriksberg, 524 91 HERRLJUNGA
Västergötlands Hembygdsförbunds kansli, Box 15, 534 21 VARA,
Besöksadress: Badhusgatan 13, Vara, tel 0512-105 50, fax 0512-339
42, Eva Mann tel bostad 0511-37 03 30, e-post: vasterg.hembygdsf@
telia.com, pg: 8 57 59-9 bg: 378-5383.
Aina Lindborg, Bjurbäck, Källebäcken, 565 92 MULLSJÖ
Bengt Lindborg, Bjurbäck, Källebäcken, 565 92 MULLSJÖ
Västgötabygden 6:11
22
Harry ’Falle’ Fahlgren, Ryda
till minne
Hembygdsmannen Harry "Falle" Fahlgren har gått
ur tiden. Harry eller "Falle" som han själv kallade
sig och allmänt kallades var en äkta hembygdens
man.Falle föddes 1925 på föräldragården i Kantorp, Ryda och här framlevde han hela sin levnad.
Han var enda barnet och övertog efter föräldrarnas
bortgång det lilla lantbruket.
Under hela sitt verksamma liv ägnade han sig
på fritiden åt hembygdsstudier och vård i dess olika
former. Han skrev artiklar i Hembygdsförbundets
tidskrift Västgötabygden, där han med stor kunnighet kunde beskriva en långt tidigare timad händelse,
eller berätta om en persons yrkesverksamma liv.
Rimkrönika över händelser i Ryda under året hörde
till de vid nyår årligen återkommande alstren. I Ryda
Hembygdsförening har Falle lagt ner mångårigt
arbete och hans efterlämnade anteckningar och
handlingar kommer att utgöra en guldgruva för
fortsatta studier. Hembygdsföreningen kanske låg
honom varmast om hjärtat men även Ryda kyrkas
sångkör och det övriga föreningslivet i Ryda följde
han med stort intresse.
Vid sin bortgång var hans sista vilja att föreningslivet i Ryda, däribland Ryda Hembygdsförening
skulle få ärva hela hans kvarlåtenskap.
För Hembygdsföreningens del fanns önskemål
om utgivande av ett komplement till Rydaboken.
Vi inom Ryda Hembygdsförening är ytterst
tacksamma över gåvan och den kommer att utgöra
en välbehövlig grund för det fortsatta arbetet med
utveckling av hembygdsrörelsen.
Redaktörsgrupp:
Ann-Britt Boman, sammankallande, Spireavägen 5,
513 35 Fristad, tel 033 - 26 19 21
e-post: [email protected]
Leif Brunnegård, Asklanda Ekehagen, 447 93 Vårgårda, tel 0322/66 10 26 e-post: [email protected]
Hans Menzing, ansvarig utgivare, Marumstorget 1,
532 32 Skara, tel 0511/12643,
e-post [email protected]
Övriga i redaktionskommittén:
Eva Bergström Hyenstrand, Carl von Linnés väg 2,
Skultorp, 541 55 Skövde, tel 0500 - 43 30 13,
e-post: [email protected]
Jan-Olof Berglund, Stora Rör, Nolgården 3,
54015 Väring, tel 0500-441105, 0708-420453,
e-post: [email protected]
Bo Björklund.Hövägem 9 C, 446 32 Älvängen. tel
0303 - 74 98 78. e-post [email protected]
Tage Brolin, Bäckaskog, Främmestad, 465 97 Nossebro, tel 0512/531 50, e-post:
[email protected] .
Birgit Carlsson, Ljungås, 519 91 Istorp,
tel 070-620 66 66, e-post [email protected]
Anna Faxgård, Bua Skogsslätt, 511 98 Hyssna, tel
0320 - 397 77, e-post [email protected]
Per-Göran Persson, Östergården 1, 54066 Sjötorp,
tel 0501-50138, 070-7838079.
e-post [email protected]
Ryda Hembygdsförening
Förbundsordförande: Eva Bergström Hyenstrand.
Förbundssekreterare: Mona Lorentzson, Wallströmsliden 6, 463 71 Lödöse. Tel 0520 - 66 02 74
e-post: [email protected]
Förbundskassör: Hugo Isaksson, Box 2067,
523 02 Timmele. Tel 0321 - 300 01.
e-post [email protected] .
Nästan en fjärdedel
av Västergötlands Hembygdsförbunds 218 föreningar har medverkat i årets Västgötabygden. En del
har varit med en gång, några flera gånger. Förbundets ekonomi tillåter inte att redaktionskommitténs
ledamöter åker runt på reportageresor och vi tror
inte att det vore bra för Dig som läsare heller, Tack
vare att vi är över femtiotalet skribenter från olika
håll i vårt landskap blir det en omväxlande läsning.
Därför är det så viktigt, att någon i Din förening
förser oss med text och bilder. Välkommen!
Kanslist:
Eva Mann, Västergötlands Hembygdsförbund,
Box 15, 534 21 Vara, tel 0512-10550 fax 0512339 42, bost. 0511-37 03 30,
Bankgiro 378-5383, Plusgiro 8 57 59-9,
Kansliets e-post: [email protected]
23
Västgötabygden 6:11
Posttidning
B
Västergötlands Hembygdsförbund
Box 15
SE-534 21 Vara
Julgranen
Att ha en julgran är en gammal sed och ursprungligen lär den ha förekommit i
Schweiz på sen medeltid. I mitten på 1700-talet omnämns den första gången i
vårt land. Då är det i förnäma familjer man skaffat nymodigheten. Cirka hundra
år senare sprids seden och som regel kommer den via prästgården och socknens
storbonde. Men julgranen var inte av samma höjd som vi har idag. Husen var ju
låga, så det var små granar som stod på ett bord eller kanske hängde i en kruka
i taket. Under senare delen av 1800-talet, när man började bygga bostäder som
hade lite högre takhöjd fick man plats med en julgran som påminner om den
julgranen som vi har nu för tiden i våra hem.
Foto privat
Den första julgranen jag minns är från julen 1940. Julgransfoten var två brädbitar som var hopspikade som ett kors och i mitten var det ett hål där man satte
fast julgranen i. Granen gick alltså inte att vattna. I de flesta hem placerade
man julgranen i salen, finrummet eller bästa rummet. Samma slags rum med
olika namn. Det här rummet användes bara vid speciella högtider som jul och
nyår eller när man hade kalas. Finrummet värmdes bara upp när det användes.
Så julgranen klarade sig nog ganska bra utan vatten. Julgransbelysningen
var julgransljus av stearin och de tände man på julaftonen en liten stund. Ett
julgransljus har ganska kort bränntid och det hörde säkert till undantagen att
man tände två omgångar samma dag.
I mitten av 1930-talet var det en konstruktör som började tillverka elektriska julgransbelysningar och julljusstakar. Men det dröjde till senare delen
av 1940-talet innan de flesta hushållen
hade elektriska ljus i julgranen.
Att ha en julgran utomhus med
elektrisk belysning dröjde till i slutet på
Foto Leif Brunnegård
1950-talet. Denna tidpunkt kan variera
mycket lokalt, har jag har förstått när jag kollat på lite olika håll.
Att ha en officiell julgran på torget blev viktigt för de flesta tätorter och på
många orter fanns den officiella granen på plats redan före andra världskrigets
utbrott 1939. I slutet på 1940-talet och början av 1950-talet börjar vi också få
officiella julgranar ute på landsbygden. Platsen var då ofta utanför kyrkan eller
missionshuset i socknen, men den förekom också vid skolhuset.
Idag har nog de flesta av oss en traditionell julgransbelysning i vår inomhus
julgran, men kanske har vi valt att ha en ljusslinga i utegranen eller till juldekorationen på trappan. Kanske har Du istället för en julgran inne en liten juldekoration
som Du försett med en ljusslinga och ställt på ett bord så det ser mysigt ut.
Leif Brunnegård
Foto Monica Brunnegård
Rydins Tryckeri AB