Transcript Her er ditt vern mot vold, her er ditt sverd

Nr 3 2011 Årgång 62
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!
Nordahl Grieg (1936)
4 Tal och tystnad om Gud
6 Andens gåvor
12 Vännerna och den globala förändringen
26 Någon börjar: ”Det var en gång …”
28 Kväkarporträttet: Greta Stendahl
I detta nummer:
4 K G Hammar: Tal och tystnad om Gud ....... Referat I Hollsing, G Råsmark
Som sång
av tusen syrsor ….. en dikt …………………...………Jarl Hemmer
I 5detta
nummer:
6
Andliga
gåvor
………...……………..…Thomas
Swain,
övers Berit
Bylund
4 K G Hammar: Tal
och tystnad om Gud ....... Referat
I Hollsing,
G Råsmark
10
en av
dikttusen
…………………….…….….....…...……
Nicklas Adamsson
5 Svärta,
Som sång
syrsor ….. en dikt …………………...………Jarl
Hemmer
11
Sörmländsk
sommarnatt,
en
dikt
……………..…...…….
Nicklas
Adamsson
6 Andliga gåvor ………...……………..…Thomas Swain, övers
Berit
Bylund
12
Vännerna
globala förändringen ..Sammanst och övers
Mia
Hollsing
10 Svärta,
en och
dikt den
…………………….…….….....…...……
Nicklas
Adamsson
18
Otto Lovén
– kväkare,
poet,……………..…...…….
mystiker ……………….Ingmar
Hollsing
11 Sven
Sörmländsk
sommarnatt,
en dikt
Nicklas Adamsson
21
Bibelkommentaren:
Andens
gåvor
……………....…
A
H
Brand,
I
12 Vännerna och den globala förändringen ..Sammanst och övers Mia Hollsing
Hollsing
24
Aningar
om
insikter
……………………………….……….…Åsa
Lindquist
18 Sven Otto Lovén – kväkare, poet, mystiker ……………….Ingmar Hollsing
25
en dikt ………………………………….……….Nicklas
21 Echoes,
Bibelkommentaren:
Andens gåvor ……………....… A H Brand, Adamsson
I Hollsing
26
Någon
börjar:
”Det
var
en gång…” ………………..… Torbjörn Söderquist
24 Aningar om insikter ……………………………….……….…Åsa
Lindquist
28
Kväkarporträttet:
Greta Stendahl ........................................ IngmarAdamsson
Hollsing
25 Echoes,
en dikt ………………………………….……….Nicklas
26 Någon börjar: ”Det var en gång…” ………………..… Torbjörn Söderquist
28 Kväkarporträttet: Greta Stendahl ........................................ Ingmar Hollsing
Tidigare Nordisk Kväkartidskrift årgång 1-25, ISSN 0245-06005
Pg 35 84 99-2, Box 9166, 102 72 Stockholm, fax 08-668 68 16
Utgiven
Vännernas
Samfund i årgång
Sverige.1-25, ISSN 0245-06005
Tidigare av
Nordisk
Kväkartidskrift
De
åsikter
som
framförs
i
artiklarna
är författarnas
egna. 68 16
Pg 35 84 99-2, Box 9166, 102 72 Stockholm,
fax 08-668
Manusstopp
den 15 februari,
maj,
augusti och november.
Utgiven av Vännernas
Samfund
i Sverige.
De åsikter som framförs i artiklarna är författarnas egna.
Prenumerera
för15
2011
genommaj,
att augusti
sätta inoch
160november.
kr på pg 35 84 99-2.
Manusstopp den
februari,
Utanför Sverige 200 kr. Lösnummerpris 45 kr.
Adressändringar
och förfrågningar
om inprenumeration
Prenumerera för 2011
genom att sätta
160 kr på pg 35till
84Tofte
99-2. Frykman,
som
är
kassör
och
distributionsansvarig.
Adress
Mellangatan
3,
571 41 Nässjö,
Utanför Sverige 200 kr. Lösnummerpris 45 kr.
e-post
[email protected].
Adressändringar
och förfrågningar om prenumeration till Tofte Frykman,
som är kassör och distributionsansvarig. Adress Mellangatan 3, 571 41 Nässjö,
Redaktion:
Ingmar Hollsing, redaktör, Gustaf Kjellbergs väg 8, 756 43
e-post [email protected].
Uppsala, e-post [email protected], samt Nicklas Adamson, Andreas
Brand,
Berit Bylund.
Lindquist,
Lars Longueville
och Jackväg
Wright.
Redaktion:
Ingmar Åsa
Hollsing,
redaktör,
Gustaf Kjellbergs
8, 756 43
Redaktionen
fungerar
även
som
publiceringskommitté.
Uppsala, e-post [email protected], samt Nicklas Adamson, Andreas
Ansvarig
utgivare:
HollsingLars Longueville och Jack Wright.
Brand, Berit
Bylund.Ingmar
Åsa Lindquist,
Redaktionen fungerar även som publiceringskommitté.
2Ansvarig utgivare: Ingmar Hollsing
2
Kära läsare,
På omslaget till det här numret finns en strof (av sju) ur Til Ungdommen,
Nordahl Griegs vackra hymn till ickevåldet och kärleken, först publicerad
1936. Den har fått förnyad aktualitet i Norge efter det tragiska dådet på Utøya.
Därefter följer några tankar ur ett intressant tal av ärkebiskop emeritus K G
Hammar, som anknyter till vårt tema om mystik, om omöjligheten att uttrycka
det outsägliga i ord, och hur vi ändå försöker göra det. Det temat följs upp i
artikeln om Sven Otto Lovén, en kväkare och mystiker som inte lät tala
mycket om sig annat än i sina dikter. Även en artikel av Åsa Lindquist kan
man säga brottas med frågan hur man beskriver det andliga, och hon kommer
fram till att man kan använda bilden av hur man som barn lär sig cykla.
Mystik anstrykning har också dikten Som sång av tusen syrsor av Jarl
Hemmer, som fanns på omslaget till förra numret. Vi återger den här igen (på
sidan 5), eftersom ett ord blev fel: Det ska vara något sker ändå, inte något
skett ändå. Tänk vad en bokstav kan göra skillnad! En mystik anstrykning har
också de dikter av Nicklas Adamsson som vi gläds att publicera,
Våra (andliga) gåvor har ett stort utrymme även i detta nummer. Det var
rubriken på det tal som Thomas Swain höll under årsmötet. Swain är ombud
för Philadelphias Årsmöte och har arbetat med temat Andliga gåvor sedan
många år. Han har även anlitats på Woodbrooke, kväkarnas skola i
Birmingham, England. Vi återger här delar av talet.
Ett annat längre inslag är Mia Hollsings sammanställning av svar på frågor
om global förändring från en europeisk kväkarkommitté. Man blir påmind om
att jorden och biosfären är en gåva som det gäller att värna.
Torbjörn Söderquist har deltagit i en kurs på Woodbrooke och gett
intressanta inblickar i kursen på kväkarnas hemsida www.kvakare.org. Man
kan säga att det i hög grad handlat om att se och utveckla sina gåvor. Det
framgår också av de smakprov som vi ger. De tar bland annat upp gåvorna att
berätta historier och att sjunga, och dessutom vad man skulle kunna kalla
urskillningens gåva: att avgöra vad som är sant och äkta. Till exempel i de inre
maningar vi tycker oss få, och funderar på om vi ska dela med andra eller inte.
Bibelkommentarerna tar den här gången upp Andens gåvor, i anknytning
till 1 Kor 12, som handlar om hur gåvorna är olika och just därför kompletterar
varandra, som lemmarna i en kropp.
Kväkarporträttet handlar om Greta Stendahl, en av de svenska kväkarpionjärerna och uppenbarligen en person med många gåvor.
Ingmar Hollsing
3
Tal och tystnad om Gud
På Förbundet Kristen Humanisms sommarmöte höll K G Hammar ett
anförande om narrativ teologi. Vi har valt att här försöka återge några
tankegångar. Sammanställningen bygger på anteckningar av Ingmar
Hollsing och Görel Råsmark. Den indirekta anföringen markerar att det
inte är fråga om citat utan snarare om tolkningar av talet.
Vilket är det mest adekvata förhållningssättet inför Gud? K G
Hammars svar är att det kanske är
tystnad – men vi kan inte vara tysta.
När vi då säger något, så gäller det att
säga det på ett sådant sätt att vi inte
tror att vi menar vad vi säger (det
sista sagt med glimten i ögat).
Hammar citerade vidare bibelordet om att bokstaven dödar men
anden ger liv, och gick sedan från
bokstaven till hela vår kristna
tradition. Denna bygger på bokstäver,
och kräver trohet mot dem. Under en
period kunde människor bli brända på
bål för att de hade ”fel” uppfattning
om det som i grunden är ett outsägligt
mysterium.
Så länge som fram till 1500- eller
1700-talet läste man i den kristna
traditionen berättelserna bokstavligt,
men tolkade dem inte bokstavligt.
Där fanns också den apofatiska
traditionen; att påstå något och
samtidigt inte påstå det. Alla
religioner har det apofatiska språket.
Det handlar då om att leva Gud,
istället för att tänka Gud. När vi säger
något om Gud säger vi egentligen
något om oss själva.
4
Tal om Gud är alltså tal om oss.
Men om vi stryker ut Gud hamnar
jaget i centrum.
Språket kan braka samman. Det
bär alltså inte men vi använder det
ändå. Det är hybris att tro att vårt
språk kan rymma mysteriet. Begrepp
är inte stabila, men vi behöver dem. I
religionsfilosofin är Gud ett sådant
begrepp. Det är inte möjligt att använda samma språk om Gud som om
materia.
Gud blev så småningom religiös.
Detta hände då Gud skildes från livet
i övrigt. Vi har domesticerat Gud i
vår religiösa tradition. Vi har gjort
Gud till ett husdjur.
Bortom alla ståndpunkter finns
sökandet efter meningen under bokstaven. När var och en blir bärare av
sin egen tolkning, får man ge upp att
ha sanningen i sin hand, man får ge
upp att ha rätt.
Nattvarden är narrativ teologi, hävdade Hammar. När han beskrev den
narrativa teologin framtonade bilden
av teologi som bygger på berättelser
vilkas budskap inte är beroende av
deras historiska sanning. Hammar
ställde också frågan om inte även
korset och uppståndelsen kan tolkas
som narrativ teologi.
En gemensam berättelse
K G Hammar anspelade också på
sommarmötets tema, som handlade
om berättelser, och återgav Dilsa
Demirbag-Stens uppfattning att vi
behöver en gemensam berättelse, ett
inkluderande samtal. Vilken är då religionens roll i detta samtal? Hammar
menade att religionen numera ofta ses
som ett hinder för dialog, eftersom
religionen har exklusiva berättelser,
berättelser som inte kan ifrågasättas.
Katekesen och andra liknande
skrifter kan sägas sakna frågetecken.
Den har bara punkter och utropstecken. Katekesen vill förklara Gud,
medan myterna är berättelser om
sanningar som inte går att uttrycka på
annat sätt.
Inom varje religion finns tusen
och åter tusen variationer, påpekade
Hammar. Den förkättrade synkretismen blomstrar. Men ingen av oss
blir frälst för att vi tror rätt, i
betydelsen håller för sant. Det handlar i stället om tillit.
Vad vill vi då ska ingå i en
gemensam berättelse om människans
villkor?
Nutidens berättelse är konsumismens: du är vad du köper. Eller i en
annan variant: Vid en skogsavverkning kolliderar Mammons berättelse
med förundran inför naturen.
Vi behöver tala om livet på ett sätt
som inte förkrymper detta att vara
människa. Vi behöver en berättelse
om vad det innebär att vara människa, postkristen och postreligiös.
En berättelse är sann i bemärkelsen
att den tar tag i mig. Den är inte sann
i sig, men blir det. Berättelsen ska
befria mig till att leva.
Som sång av tusen syrsor var vårregnets fall
mot halvsläckt vattenspegel, som drömde utan svall.
En fågel pep så vek och späd ur strandlövets hägn,
och sakta det viskade, mitt regn:
”Det är de stilla stunderna som du skall leva på.
I kväll har intet, intet skett, men något sker ändå.
En fågel och ett vårregn ha sjungit dig en sång.
Tag med den. Den kan hjälpa dig en gång.”
Jarl Hemmer (1893-1944)
5
Andliga gåvor
Andliga gåvor
Thomas Swain är ombud (clerk) i Philadelphia Yearly Meeting. Han har
även undervisat
påombud
Woodbrooke,
han har ettYearly
särskiltMeeting.
intresse Han
för våra
Thomas
Swain är
(clerk) ioch
Philadelphia
har
andliga
gåvor. På
årets svenska och
årsmöte
varetthan
huvudtalare,
och
vi
även
undervisat
på Woodbrooke,
han har
särskilt
intresse för
våra
återger här
de delar
av talet
som mest
direktvar
berör
våra
andliga gåvor.
andliga
gåvor.
På årets
svenska
årsmöte
han
huvudtalare,
och vi
återger här de delar av talet som mest direkt berör våra andliga gåvor.
Kväkarnas tro är en erfarenhetsbase- och att det inte är vi som styr, då
rad
religiöstro
tradition.
Det är den en- bryter
i våra
liv som
och inbjuder
och attGud
det ininte
är vi
styr, då
Kväkarnas
är en erfarenhetsbaseskildes
sak tradition.
att förklara
den enle- oss
tillGud
en gemenskap
som
hel och
bryter
in i våra liv
ochärinbjuder
rad
religiös
Dethur
är den
vande gudens
den strömmande
oss tilloss
en uppe.
gemenskap som är hel och
skildes
sak attAnde,
förklara
hur den le- håller
Källan,gudens
verkarAnde,
i ossden
ochströmmande
i världen. håller
Välkänt
är följande citat av
oss uppe.
vande
Vår merverkar
än 350-åriga
kväkarhistoria
Fox. ärHanföljande
berättar citat
först om
Välkänt
av
Källan,
i oss och
i världen. George
är
lika
rik
och
mångfaldig
som
hur
Gud
låtit
honom
inse
att
en
Vår mer än 350-åriga kväkarhistoria George Fox. Han berättar först om
texterna
av
de
Vänner
som
tagit
sig
uppfostran
i
Oxford
eller
Cambridge
är lika rik och mångfaldig som hur Gud låtit honom inse att en
tid att skriva
sina som
erfarenheter.
räcker för
den som
bli Kristi
uppfostran
i Oxford
ellervillCambridge
texterna
av de om
Vänner
tagit sig inte
Menatt kväkarrörelsen
inte indi- tjänare,
ochför
attden
hansom
därför
sig
inte räcker
vill vände
bli Kristi
tid
skriva om sinaärerfarenheter.
vidualistisk
i meningenärattinte
vad indisom från
prästerna
de oliktänkande:
tjänare,
och atttillhan
därför vände sig
Men
kväkarrörelsen
helst går föri meningen
sig. Det finns
gemenvidualistisk
att vad
som från prästerna till de oliktänkande:
samma
mönster
och
exempel
som
vi
Liksom jag lämnat alla prästhelst går för sig. Det finns gemengärna
återvänder
till.
erna,
så jag
lämnade
jagalla
också
de
Liksom
lämnat
prästsamma mönster och exempel som vi
George
Fox, till.
samfundets huvudfria
erna, predikanterna
så lämnade jagoch
ocksådem
de
gärna
återvänder
grundare,
inte samfundets
ensam. Många
andsom
mest erfarna,
för
fria ansågs
predikanterna
och dem
Georgevar
Fox,
huvudra vänner var
bidrog
att sprida
jag
att detmest
inte fanns
någon
somsåg
ansågs
erfarna,
för
grundare,
inte till
ensam.
Mångaelden,
anddenvänner
smittsamma
entusiasmen
i vår
bland
allainte
somfanns
kunde
tala
jag sågdem
att det
någon
ra
bidrog till
att sprida elden,
rörelses
början. Detentusiasmen
viktiga budskapet
till
mitt
tillstånd.
Och
när alla
bland
dem
alla som
kunde
tala
den smittsamma
i vår
var:
det
finns
en
Gud
och
denna
mina
förhoppningar
om
till mitt tillstånd. Och när dem
alla
rörelses början. Det viktiga budskapet
gudomliga
verklighet
önskar
och
alla människor
mina om
förhoppningar
om hade
dem
var:
det finns
en Gud
och gemendenna
skap med oss.
Det är en
relation
som
försvunnit,
så att
det inte fanns
och om alla
människor
hade
gudomliga
verklighet
önskar
gemenär likamed
påtaglig
som
mänsklig
någon
hjälpsåatt
det fanns
yttre,
försvunnit,
att få
deti inte
skap
oss. Det
är någon
en relation
som
gemenskap.
Vi brukar
tala om
detta
och
ingen
talayttre,
om
någon
hjälpsom
att kunde
få i det
är
lika påtaglig
som någon
mänsklig
som
”det
av
Gud
i
var
och
en”.
för
mig
vad
jag
skulle
göra,
då,
och ingen som kunde tala om
gemenskap. Vi brukar tala om detta
Vi
har
direkt
kontakt
med
det
ja
då
hörde
jag
en
röst
som
för mig vad jag skulle göra, då,
som ”det av Gud i var och en”.
gudomliga,
med Gud,
med med
Kristus.
sade:
är
ja då ”Det
hördefinns
jag en,
en och
röstdet
som
Vi har direkt
kontakt
det
När vi slutar
vi Kristus.
har det
Kristus
Jesus
somdetkan
sade: ”Det
finnssjälv,
en, och
är
gudomliga,
medlåtsas
Gud,attmed
undervikontroll,
vi inser
är
tala
till ditt
tillstånd.”
Och kan
när
Kristus
Jesus
själv, som
När
slutar när
låtsas
att vivilka
harvidet
tala till ditt tillstånd.” Och när
under kontroll, när vi inser vilka vi är
6
6
jag hörde det gjorde mitt hjärta
ett språng av glädje.
Vidare återkommer vi gärna till en
annan tidig Vän, Robert Barclay, och
hans ord om hur han i kväkartystnaden upplevde en fördold kraft,
en kraft som – när han lät den verka –
försvagade det onda i honom och
styrkte det goda. Han talar om
Andaktsmötet inte som en grupp med
ett gemensamt försanthållande av en
rad teologiska trossatser utan som en
gemenskap som hålls samman av
erfarenheten av Varats enda grund.
När vi accepterar våra begränsningar, ber om ledning och låter
oss omvandlas, då kan vi också
förnya jorden. Vi kan återställa
rättvisan, jämlikheten, enkelheten och
freden. Vi kan bygga gemenskap. Vi
kan hela smärtan i våra liv. Vi är inte
kallade att vara passiva, vi är kallade
att ta emot kraften att göra någonting
åt det destruktiva och brutna i vår
kultur, vår värld. Hur? Genom våra
gåvor. Och inte ensamma: våra
systrar och bröder, som upplever
liknande förändring och förnyelse i
sina liv, kommer att hjälpa oss.
Att se varandras gåvor
När vi riktar uppmärksamheten mot
de andliga gåvorna i vår grupp,
blickar vi ut över outforskade
möjligheter att växa både själva och
som gemenskap. Våra respektive
gåvor är till för att forma och ge
styrka åt gemenskapen. En enkel
tumregel är att gåvor är lika med
varje förmåga och behov som hjälper
till att bygga vår gemenskap, vårt
samfund, vårt samhälle.
Det finns en ömsesidighet i relationen mellan individ och gemenskap. ”När vi sätter våra gåvor i
arbete, får vi alla liv.” Så skriver min
mentor Elizabeth O’Connor i sin bok
Eighth Day of Creation. När vi tar
oss tid att verkligen se varandras
gåvor, gör vi varandra hela. Detta kan
verka skrämmande, för vad vi Vänner
då ber varandra om är att ta i bruk
och ansvara för det vi har att ge, i
form av förmågor och behov.
Elizabeth
O’Connor,
väcker
genom sin bok min vilja att undervisa
om vad gåvor är och gör. Hon säger,
om kyrkan:
Ta en liten grupp på bara tio
personer. Om var och en av
dem har varit med om ett
andligt uppvaknande, och var
och en förvaltar just sin
andliga gåva på helhetens
vägnar, då har du en grupp
som drar till sig fler.
Människor flockas runt dem,
öppnar sig för det som ges,
älskar det, hatar det. En sådan
grupp har makt att hela, att
befria, och att ge sig i kast med
nedbrytande
system
och
samhällsstrukturer.
7
Detta påminner starkt om George
Fox’s dröm där han ”fördes upp
genom det flammande svärdet” till
det möte där vi ges kraft att omvandla
oss själva och vår värld. Alltså är det
viktigt för oss att utforska våra
andliga gåvor, de förmågor och
behov vi bär på.
Anden kallar oss att bli till
Att lyfta fram våra gåvor är en
livsviktig uppgift för var och en av
oss. Vi har alla gåvor, i sig en
häpnadsväckande sak. En seriös
reflektion över vilken aspekt det vara
må av mitt liv leder till att jag
funderar på mina förmågor och
behov, och till frågan vem jag är
ämnad att bli. Det handlar mycket om
vad jag ska engagera mig i och hur.
När vi sätter våra gåvor i arbete
måste vi ibland lämna våra vanliga
sammanhang, och det är både
smärtsamt och ensamt. En av mina
gåvor är att hjälpa Vänner att känna
igen var Gud väntar på att få möta
dem. För att jag ska kunna göra det
här, måste jag ibland dra mig undan
och för en tid vistas utanför min
gemenskap. Då känner jag mig
ensam till att börja med. Men när jag
så småningom får se hur detta leder
till välsignelser, då känns det bra.
Om vi inte använder våra gåvor
drabbas vi av själslig vånda. Liknelsen om punden handlar om att bli
ställd till ansvar för sitt liv. Det är
min övertygelse att Anden hela tiden
8
kallar oss att bli till, och att målet är
vår fulla utveckling. Inom oss finns
tecken på vad vi är ämnade att bli.
Kamp med gåvorna
Jag önskar att våra mötesgemenskaper vore platser där vi manades att
ta ansvar för våra gåvor, och att vi
där kunde räkna med stöd i tider när
fruktan hotar att överflygla glädjen i
att bejaka vår kreativitet.
Vårt ansvar för våra barn består i
att lyssna till dem på ett sådant sätt
att de kan växa in i och leva upp till
sina personliga förutsättningar. Redan vid 22 månaders ålder har mina
barnbarn, tvillingar, gjort klart för
mig att de är av olika kynne: den ene
är en rättfram, rejäl och energisk
pojke, den andre är en tänkare som
gärna vill påverka. Den ene kan
anpassa sig till regler, den andre vill
gärna ta egna initiativ.
Att frigöra mina egna gåvor har
varit en kamp. Först fick jag kämpa
för att kunna acceptera vad som är
mina gåvor. Sedan brottades jag med
att finna en framkomlig väg att dela
med mig av dem utan att göra mig
viktig eller uppträda dömande eller
bli pedantisk. Jag är inte perfekt, och
behöver inte vara det heller; snarare
förkroppsligar jag den uppmuntran,
de tankar och den styrka som jag fått
från så många andra i mitt liv och
som jag är tacksam för. Ibland är vi
så upptagna med att söka bekräftelse
för egen del att vi missar tillfället att
ge andra den bekräftelse vi alla behöver.
Inre och yttre ledtrådar
Gemenskapen förverkligas när vi
börjar lära känna våra egna gåvor och
när vi hjälper andra att få syn på sina.
Våra drömmar, aningar, önskningar, begär och förhoppningar ger oss
inre ledtrådar till och tecken på vad
som är våra gåvor och behov. En
mediaövning kan vara till hjälp.
Notera under den kommande
månaden vad du dras till i t ex en
nyhetstidning eller en tidskrift. Vilka
artiklar läser du i sin helhet? Klipp
eller skriv ut och spara. När en
månad har gått tar du fram bunten
och funderar på hur texterna
grupperar sig i ämnen, intressen eller
på annat sätt. De yttre tecknen och
den inre rösten hjälper oss att hitta
vår väg.
När någon lyssnar på oss ger det
oss en häpnadsväckande makt över
vår
ängslan,
förvirring
eller
likgiltighet och hjälper oss till alla
möjliga insikter. Att lyssna till andra
är ett utflöde av andakten. Man kan
bli förvånad över hur starkt gåvornas
framträdande är förknippat med bön,
med att vi håller varandra i Ljuset. Så
hur ofta mediterar du över hur andra
medlemmar i ditt Årsmöte har det?
Öppenhet och omsorg i våra
Andaktsmöten tillåter och uppmuntrar kreativiteten att flöda i oss.
Den uppmuntran vi ger varandra är
så viktig. Strax före ett andaktsmöte
för beslut härförleden sade en Vän till
mig att jag skulle ”vara stark”. Detta
lyfte mig så att jag fick kontakt med
min styrka, en gåva till mötet när jag
satt ombud.
Gåvor kan läras
Låt mig nu säga något om vad som
karaktäriserar en andlig gåva.
Jag har redan konstaterat att alla
har fått gåvor. Var och en av oss bär
på en gåva. Varenda en.
Gåvorna är unikt anpassade till
individen. Det är upp till oss och vår
fantasi att bestämma när och hur de
ska komma till användning.
En del gåvor drar lite hit och dit.
Vår uppgift är att finna ett bästa
fokus.
Gåvorna har vi fått för att
förbättra och stärka gemenskapen.
Några gåvor ges för en tid eller ett
speciellt tillfälle i våra liv, sedan får
vi släppa dem, andra kan vara
livslånga.
Gåvor kan läras. Vi kan arbeta på
att få en gåva. I andaktsmötet söker
jag aktivt efter gåvan att förstå vad
som saknas, var det behövs
uppmuntran, vem som behöver hjälp
(det är då det är viktigt att be om
vägledning).
En del gåvor är till tjänst för en
enskild. Andra är till fromma för alla
eller en mindre grupp.
Det finns igångsättargåvor och
avslutargåvor och uthållighetsgåvor.
9
Du kan inte ge bort din gåva, endast
dela med dig av den. Du behöver inte
vara rädd för att förlora din gåva för
att du delar med dig, och du behöver
inte frukta att någon ska stjäla din
gåva. Gåvor leder alltid till relation,
eftersom de ges för att fylla behov.
Så fatta mod och var öppen. Gåvorna
är din identitet, de säger vem du är.
Vissa gåvor kommer som delar av
ett större ”paket” medan andra verkar
räcka i sig själva. En del gåvor är små
medan andra är mer innehållsrika.
Gåvor leder till fler gåvor. Många
gåvor utlöses först i samarbete eller
samklang med andras gåvor.
Sammanfattningsvis:
Kväkarrörelsen är väl ägnad att fördjupa sin förståelse av Andens gåvor.
Vännernas samfund är en religiös
tradition som är i rörelse mot helhet.
De gåvor som Gud ger syftar till att
göra livet rikare, för oss själva och
andra. Låt oss söka att fylla våra
behov i vår relation till Gud så att
våra liv omvandlas och våra gåvor
kan träda i kraft till hjälp för andra att
omvandlas.
Thomas Swain
Svärta
Jag dansar en svart melodi
sprungen ur vemod och längtan
klädd i vargens dräkt,
höljd i nattens ton…
Min bild i spegeln är spräckt,
varje skärva glas är mitt liv…
Nicklas Adamsson
10
Sörmländsk sommarnatt
Jag tänker på Gunnar Ekelöfs dikt Eufori när jag vandrar genom trädgården.
Värmen har kommit på allvar och kvällen är ljum. De sista solstrålarna dröjer
sig kvar i björkarnas grenverk och naturen förbereder sig på den korta
sommarnatten. Doften av torrt hö blandar sig med sötaktig pion och nybryggt
kaffe.
Ekelöf talar om en känsla av renaste lycka som porlar upp inom honom och
jag förstår vad han menar. Jag slår mig ner i trädgårdsstolen. Lugnet tycks
oändligt. Den svala kvällsbrisen för med sig frid och välbehag, talar till mitt
tillstånd och vaggar min själ till ro och vila.
Natthimlen blånar mot skogsrandens svarta kuliss. Stjärnorna träder fram,
ovetande om hur vi föser dem samman till bilder och tecken som ur vårt
jordiska perspektiv framstår som självklara och logiska.
Snart ska gryningsljuset bryta nattens mörker och väcka den vackra jord som
vi med våldsam kraft förgriper oss på. Tanken skakar av sig den obehagliga
sanningen och lockar, när den passerar mitt hjärta, med sig all den goda vilja
jag är i stånd att uppbåda, och försvinner sen i väg på drömmens stigar ut i ett
ännu jungfruligt sommarland…
”Allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära”, säger Ekelöf.
Sannerligen är det så denna sörmländska sommarnatt.
Nicklas Adamsson
(Dikten Eufori ingår i Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång som utkom på
Bonniers förlag 1941)
11
Vännerna och den globala förändringen
Sektionen för
för Europa
Europa och
och Mellanöstern
Mellanöstern inom
inom Vännernas
Vännernas Världskommitté
Världskommitté
Sektionen
har utsett
utsett en
en Global
Global förändringsgrupp,
förändringsgrupp, som
som sammanställt
sammanställt frågor
frågor till
till
har
Vännerna.
Vad
vi
här
publicerar
är
några
av
gruppens
egna
svar,
Vännerna. Vad vi här publicerar är några av gruppens egna svar, ii
sammandrag
sammandrag av
av Mia
Mia Hollsing,
Hollsing, som
som också
också står
står för
för översättningen.
översättningen.
För
För två
två år
år sedan
sedan påbörjade
påbörjade Vännernas
Vännernas
Världskommitté
Världskommitté sin
sin konsultationsprokonsultationsprocess om
om Vännerna
Vännerna och
och den
den globala
globala
cess
förändringen.
Sex
fokusfrågor
förändringen. Sex fokusfrågor skulle
skulle
besvaras.
besvaras. EuropaEuropa- och
och MellanösternMellanösternsektionen
sektionen beslöt
beslöt bedriva
bedriva reflektionen
reflektionen
ii en
för
ändamålet
en för ändamålet skapad
skapad GoogleGooglegrupp.
grupp. Årsmöten
Årsmöten och
och kväkargrupper
kväkargrupper
från vår
vår sektion
sektion inbjöds
inbjöds att
att utse
utse
från
Vänner som
som kunde
kunde delta
delta ii gruppen.
gruppen.11
Vänner
Svaren
Svaren på
på frågorna
frågorna var
var väldigt
väldigt
mångsidiga,
som
i
en
mångsidiga, som i en andakt
andakt för
för
beslut
beslut där
där det
det är
är svårt
svårt att
att fånga
fånga
mötets
mötets mening
mening på
på ett
ett sätt
sätt som
som Vänner
Vänner
kan godta.
godta. Därför
Därför vill
vill vi
vi rapportera
rapportera
kan
genom att
att hålla
hålla oss
oss så
så nära
nära de
de
genom
individuella
bidragen
som
möjligt.
individuella bidragen som möjligt.
De
De har
har vävts
vävts samman
samman till
till en
en mosaik
mosaik
om
Vänner
och
global
förändring.
om Vänner och global förändring.
Deltagarna
Deltagarna ii gruppen
gruppen tyckte
tyckte att
att
frågorna om
om hur
hur individuella
individuella Vänner
Vänner
frågorna
och deras
deras andaktsmöten
andaktsmöten påverkas
påverkas av
av
och
och
och besvarar
besvarar global
global förändring
förändring
andligt
och
praktiskt
andligt och praktiskt behövde
behövde
kompletteras med
med frågor
frågor om
om de
de
kompletteras
utmaningar
kväkarna
står
inför
utmaningar kväkarna står inför
kollektivt
kollektivt och
och internationellt.
internationellt. Precis
Precis
som
frågorna
i
som frågorna i ”Råd
”Råd och
och frågor”
frågor” har
har
dessa
dessa ett
ett dubbelt
dubbelt fokus:
fokus: vårt
vårt andliga
andliga
liv,
liv, ”vägen
”vägen inåt”
inåt” och
och vårt
vårt ansvar
ansvar för
för
att hjälpa
hjälpa till
till att
att bygga
bygga Guds
Guds rike,
rike,
att
men också
också vårt
vårt bidrag
bidrag som
som goda
goda
men
medborgare
i
samhällelliga
medborgare i samhällelliga och
och
politiska
politiska termer,
termer, ”vägen
”vägen utåt”.
utåt”. Vi
Vi
behöver
behöver båda
båda två:
två: “vägen
“vägen utåt”
utåt”
kommer
kommer vanligtvis
vanligtvis från
från “vägen
“vägen inåt”.
inåt”.
Så vi
vi utvecklade
utvecklade nya
nya frågor
frågor för
för att
att
Så
komplettera Världskontorets.
Världskontorets.
komplettera
II den
den följande
följande rapporten
rapporten behandlar
behandlar
vi
därför
alla
tolv
vi därför alla tolv frågorna,
frågorna, de
de urursprungliga
och
de
nya.
sprungliga och de nya. Här
Här
presenteras
presenteras ett
ett litet
litet urval
urval av
av de
de svar
svar
som gavs.
gavs. Först
Först de
de första
första sex
sex
som
frågorna:
frågorna:
1
1
Dyrkar
Dyrkar falska
falska gudar
gudar
den globala
globala förändringsgruppen
förändringsgruppen har
har
II den
deltagit
deltagit Vänner
Vänner bl
bl aa från
från Storbritanniens
Storbritanniens
ÅM,
ÅM, Irlands
Irlands ÅM,
ÅM, Frankrikes
Frankrikes ÅM,
ÅM, TyskTysklands
ÅM,
Nederländernas
ÅM,
lands ÅM, Nederländernas ÅM, SveriSveriges
ges ÅM,
ÅM, EuropaEuropa- och
och MellanösternsekMellanösternsektionens
Unga
Vänner
tionens Unga Vänner samt
samt Kväkarnas
Kväkarnas råd
råd
för
Europeiska
frågor
(QCEA).
för Europeiska frågor (QCEA).
12
12
1.
1. Hur
Hur har
har den
den globala
globala förförändringen påverkat
påverkat våra
våra samsamändringen
hällen och
och våra
våra liv?
liv?
hällen
”Global
”Global
vidare
vidare
förändring”
förändring” är
är ett
ett mycket
mycket
begrepp
än
global
uppbegrepp än global upp-
värmning, eller globaliseringen av
handeln. Det inkluderar människors
förhoppningar som blir alltmer lika
varandra, dominansen av finansiella
och monetära relationer, en trots
motrörelser allt snabbare sekularisering, ett universellt konsumtionsberoende och de materiella grunderna
för allt detta. Dessa förändringar har
starkt påverkat samhället där jag bor
och där jag haft ett betalt arbete.
Dessa förändringar har medfört
stora fördelar för alla i samhällen
som mitt, som har varit ett av de
fattigaste områdena i Storbritannien,
vad gäller möjligheter att utveckla
talanger och aktiviteter, inom
sjukvården mm. Som helhet har det
dock skapat ett samhälle som dyrkar
falska gudar i en sådan grad att det
har ynkligt liten förmåga till robust
handling för att lindra de skador som
detta har vållat planeten och, tror jag,
också människorna. Vilka är dessa
falska gudar?
Lättja, bekvämlighet, status, ägande, mer erfarenheter, mer saker.
Samhället har vant oss vid det ytliga
och det tillfälliga … Det blir otänkbart, oavsett anledning, oavsett hur
viktigt och brådskande det än är, att
vi skulle gå med på att minska våra
krav på systemet att fortsätta ge oss
mer och mer… Detta uppnås av en
kapitalism som ser till att stora delar
av detta ”mer” i själva verket går till
en liten handfull av groteskt rika
människor.
Rädd för berg av grejer
2. Vad har vi gjort som svar på
global förändring, så som vi
upplevt den hos oss, för att
uttrycka vårt ansvar för skapelsen? Hur har mina egna
handlingar, eller mitt samhälles,
bidragit till positiva eller negativa
förändringar?
Jag försöker så gott jag kan att leva
ett enkelt liv, för hållbarhet såväl som
jämlikhet – det som duger för andra,
borde duga också för mig. Jag bor i
ett ”terrasshus”, i ett gammalt
gruvarbetarområde (där gruvorna nu
har stängt, vilket betyder att det inte
finns
några
jobb),
ett
bra
arbetarklassområde. Jag kör inte bil
(även om jag försöker lära mig,
eftersom jag kommer behöva det för
framtida arbete), men pendlar
dagligen med kollektivtrafik, och jag
tycker om att gå. Jag köper bara vad
jag behöver och är vettskrämd att jag
ska sluta med berg av grejer som
mina föräldrar. Jag tycker om att
resa, men försöker undvika att flyga.
Trots det använder jag troligen mer
än min andel av Jordens resurser.
Vad gäller mitt samhälle tycker
jag mycket pekar i fel riktning. Överhängande nedskärningar kommer att
leda till ökade orättvisor, men jag är
säker på att människor kommer att
kämpa emot och det vill jag vara en
del av. Det är den största frågan nu.
13
Mörkret manar till handling
3. Hur påverkar förändringarna
omkring oss vårt eget förhållande
till Gud? Vilken roll har tron i
mitt liv och i mitt samhälle? Hur
lever jag och mitt andaktsmöte ut
vittnesbörden i vardagen?
Skalan på problemen som hänger
över oss – global uppvärmning, förlust av livsmiljöer och biologisk
mångfald, förnyad ökning av orättvisorna – har skapat en känsla av
brådska i mitt andliga liv. Vad är det
som händer med vår – Guds – värld?
Det skulle kunna leda till förtvivlan
och till att ifrågasätta Guds existens i
en värld där detta kan hända. Men för
mig är mörkret fortfarande en uppmaning till trogen handling.
Det handlar om att vakna
4. Känner du till några berättelser
eller erfarenheter från historien
om torka eller andra katastrofer
(från Bibeln eller från lokalhistorien) som kan inspirera oss
till ett svar på dagens globala
förändring?
Allas vår uppgift är att lära av det
förflutna, men än viktigare är det att
göra någonting åt konsekvenserna av
detta lärande inom ramen för vad vi
nu har och vet och behöver!
14
Det handlar inte så mycket om
historiska katastrofer, mer om att
”vakna”. Sen 70-talet ungefär har vi
förlorat känslan av att vi behöver
politik och politiker som arbetar
”med oss”, för att identifiera och göra
någonting åt problemen. Vi har, tror
jag, förlorat självförtroendet att ”tala
sanning till makten”. Vi kanske har
förlorat en förståelse av möjligheterna till kreativ och fredlig
förändring. Vi har otvivelaktigt låtit
samhället komma till en meningslös
vision av en lösning genom
odifferentierad ekonomisk tillväxt
och låtsasdemokrati.
Våra liv måste blomstra
5. Hur kan vi vittna om den
rikedom Gud kan erbjuda och visa
världen hur rättfärdighet, omsorg
och fred kan vara svaret på
sammanbrott,
stress
och
belastningar?
Första delen av frågan verkar kräva
två svar som kommer tillsammans:
våra liv måste på något sätt blomstra
i relativ enkelhet, då kommer vårt
vittnesbörd, om det är djupt rotat, att
visa tecken på inre glädje. Men det är
ändå inte nog. Verklig rikedom är
inte bara materiella ting, utan också
vårt materiella sammanhang. När det
förstörs kommer vårt vittnesbörd om
denna rikedom i sin fullaste mening
också att kännas genom djupet av vår
smärta, över isbjörnens försvinnande, eller lärkans, eller...
Den andra delen är det svårt att
svara övertygande på. Vi måste låta
våra liv tala, så att världen ser att
våra vittnesbörd är gudomligt inspirerade måsten för oss. Vi måste
utveckla ett levnadssätt som är
grundat i Guds rike och som kan
handskas med den förstörande
makten i den härskande ekonomiska
och samhälleliga ordningen. Ett
modigare försök att visa vår vision!
Vara närvarande
6. Hur kan vi stötta varandra så att
vår egen kärlek till Guds skapelse
kan göra oss till förmedlare av
hoppets och kärlekens förvandlande och helande kraft?
En mycket god vän, som kommer på
andakter när hon kan, sa till mig i fjol
att hon ser sig själv som ett verktyg.
Det slog mig ögonblickligen som
sant, eftersom det är så jag ser mig
själv, som ett verktyg genom vilket
det goda och positiva kan nå andra.
Det kanske låter skrytsamt eller självbelåtet, till och med som inbillning.
Men det är faktiskt i mitt fall ett
erkännande av att på egen hand kan
jag inte åstadkomma särskilt mycket,
särskilt bra. Jag kommer oundvikligen att göra misstag, och jag
behöver det gudomliga ljuset. I mitt
dagliga liv, på många mycket små
sätt, försöker jag vittna om Guds
rikedom, genom handlingar och ord
riktade till dem som finns runt
omkring mig, för att verkligen svara
på det av Gud i andra. När jag gör
misstag, och det gör jag dagligen, är
det för att jag tillfälligt glömt det inre
ljuset, och låtit mitt ego ta över.
En brittisk präst besökte de vita
fäderna i Algeriet (de katolska präster
som avrättades, och som den starka
filmen ”Gudar och människor” handlade om) och frågade dem varför de
inte försökte omvända lokalbefolkningen. Han fick då svaret att deras
roll var att vara närvarande, inte predika och omvända. Jag ser den historien som en inspiration. Som ensam
kväkare kommer jag inte att omvända
någon till kväkarnas livsväg, men jag
kan vara positivt närvarande. Ju mer
jag ber och mediterar, desto mer ser
jag det av Gud i alla jag möter. Om vi
är medvetna om livet och liven omkring oss, om vi gör mer än bara reagerar på människor och situationer;
om vi låter rättvisa, lidelse och fred
komma in i våra liv, då kan vi känna
igen oss i andra människor.
De sista sex frågorna
1.
Håller vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, troget fast vid våra vittnesbörd om
jämlikhet, enkelhet, sanning, rättvisa och fred när vi möter de
globala utmaningarna i vår tid?
15
Översätter vi dem till handling
lokalt, globalt och internationellt
när vi är kallade att göra det?
Vår trohet är anmärkningsvärd men
ändå otillräcklig. Nationellt sett är vi
redo att inta positioner som är ganska
radikala, men de är också väldigt
begränsade till bitar som inte för med
sig någon större omställning eller
några uppoffringar. Utlandssemestrar
med flyg och överanvändning av
bilen är mycket vanligare bland
Vänner än vad som går ihop med en
verklig förståelse av den skada vi
vållat för alla dem som kommer efter
oss, och för allt annat liv på jorden. I
en sådan grad har vår andlighet blivit
förvrängd av globala förändringar
som gett oss ständigt ökad bekvämlighet, lättja och makt.
1.
Tar vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, vårt
ansvar för lokala, nationella och
internationella affärer genom ett
effektivt svar på de överlappande
kriserna inom ekonomi, ekologi,
klimat-, matförsörjning, energi
och de politiska institutionernas
sätt att fungera?
Vårt kollektiva svar är alldeles otillräckligt. De överlappande kriserna
kräver av oss ett svar som förvandlar. Vi är ännu inte riktigt redo att
vara ett samfund av aktivister med en
stark känsla av att världen måste
16
vändas upp och ner. Och, framförallt,
som samfund har vi ännu inte erkänt
att hela systemet arbetar mot våra
vittnesbörd och mot sant Liv. Vi
skriver sådant som pekar i den
riktningen men har misslyckats med
att bli ett samfund som är hängivet en
helt annorlunda vision av fred,
enkelhet, sanning och jämlikhet.
3. Uppmuntrar vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, våra internationella kväkarorgan
(Vännernas Världskommitté, Kväkarnas FN-kontor, Kväkarnas råd
för europeiska frågor) tillräckligt
för att de ska kunna bidra till den
nödvändiga förvandlingen av vårt
nuvarande ekonomiska system till
en mer rättvis och jämlik
ekonomi? Kom ihåg att detta
också kräver att vi stöder och
svarar på dessa organs projekt,
publikationer och kallelser.
Troligen inte. Det har varit lättare för
oss att fokusera på frågor som
hemlöshet, flyktingar, fattigdom osv
utan att riktigt koppla det till det
ekonomiska system som bestämmer
de hemlösas, flyktingarnas och de
fattigas öden i stort. Det har krävts
ökade bevis på att klimatkrisen
orsakats av systematiska ekonomiska
krafter för att samla ett större antal
Vänner som är beredda att se systemet som problemet. I Storbritannien har vi arbetat med eko-
nomiska frågor under en tid, och det
har fortsatt med förra årets arbete om
nolltillväxtekonomin. Allt detta, tillsammans med den ökade medvetenheten om vittnesbörden om
enkelhet, jämlikhet och hållbar
utveckling under de sista 15 till 20
åren, ger oss alltmer en känsla av att
systemet måste förändras för att våra
vittnesbörd verkligen ska bli en del
av samhällelig och ekonomisk praxis.
4. Uppmuntrar vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, aktivt internationella kväkarorgan
som arbetar inom FNs ram, att
också arbeta för reformation av
internationella institutioner (FN,
Säkerhetsrådet, IMF, Världsbanken, Världshandelsorganisationen osv), så att de blir bättre
rustade att bygga en verkligt hållbar, rättvis och fredlig världsordning?
De internationella kväkarorgan som
finns, med sin begränsade personal,
gör fantastiskt mycket. Men om vi
bidrog mer finansiellt kunde de göra
mer. Bidrar vi då tillräckligt
finansiellt? Jag tror inte det. I
slutändan är det vårt ansvar.
5. Uppmanar vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, vå
ra organisationer att ta del i arbetet för att möta klimatförändringarna genom att stärka FN:s
kapacitet? Kom ihåg att detta först
och främst innebär påtryckningar
på våra egna nationella regeringar
att handla på ett lämpligt och
meningsfullt sätt i frågan.
Jag är inte säker på till vilken grad
brittiska Vänner har väntat sig att det
internationella arbetet i till exempel
QUNO (kväkarnas FN-kontor) ska
prioritera detta. De har säkerligen
arbetat mycket ihop med QCEA
(Kväkarnas råd för europeiska
frågor). Kväkare i Storbritannien har
gjort mycket individuellt och
kollektivt för att prioritera den här
frågan – även om jag alltid hoppas
på mer.
6. Stöder vi, som ett världsomspännande kväkarsamfund, våra
internationella kväkarorgan i
deras strävan att avskaffa krig
som ett sätt att lösa konflikter, och
i deras arbete för nedrustning mot
alla massförstörelsevapen?
Jag tror det, även om vi kunde göra
det bättre. Fred och nedrustning är
inte längre lika centrala för Vänner.
Pågående och hotande destruktiva
konflikter om knappa resurser och
annat gör dock att det är lika viktigt
nu som någonsin.
Urval och översättning Mia Hollsing
17
Sven Otto Lovén – kväkare, poet, mystiker
Sven Otto Lovén – kväkare, poet, mystiker
Sven Otto Lovén var poet och mystiker, och medlem i samfundet 1952 till
sin död
1988.
Från
med ioch
tidskriftskommittén.
Vi 1952
vill här
Sven
Otto
Lovén
var1971
poet var
och han
mystiker,
medlem i samfundet
till
påminna
om Sven
ochvar
hans
sin
död 1988.
FrånOtto
1971
hanskrivkonst.
med i tidskriftskommittén. Vi vill här
påminna om Sven Otto och hans skrivkonst.
Om honom själv har det varit svårt att
Förutom med sina dikter bidrog
få
fram
några
uppgifter.
Det
har
sagts
Sven
Otto till
en
Om honom själv har det varit svårt att
Förutom
medtidskriften
sina diktermed
bidrog
att
han
gick
i
skola
på
Djurgården,
på
artikel
där
han
vädjade
om
större
få fram några uppgifter. Det har sagts Sven Otto till tidskriften med en
Blockhusudden,
ochpåattDjurgården,
familjen troförståelse
olika
att
han gick i skola
på artikel
därförhanmänniskor
vädjade med
om större
ligen var välbärgad.
På familjen
äldre dagar
funktionshinder,
eller handikapp,
som
Blockhusudden,
och att
tro- förståelse
för människor
med olika
bodde var
han välbärgad.
i Strängnäs.PåHan
hardagar
läm- funktionshinder,
man sade på deneller
tiden.
Här återges
ligen
äldre
handikapp,
som
nat barnhan
ochi barnbarn
ett utdrag
ur den
denna
artikel
nr
bodde
Strängnäs.efter
Hansig.
har läm- man
sade på
tiden.
Här (KT
återges
Sylvia
Milstam,
som
blev
medlem
4/1981):
nat barn och barnbarn efter sig.
ett utdrag ur denna artikel (KT nr
samma
år,Milstam,
minns Sven
Otto medlem
som en 4/1981):
Sylvia
som blev
person som
engagerade
sig och
hade
Kontakt med handikappade ska
samma
år, minns
Sven Otto
som
en
åsikter, som
somengagerade
han kanske
vara mjuk,
utan omperson
siginte
och alltid
hade
Kontakt
med direkt,
handikappade
ska
fick förståelse
för. kanske inte alltid
vägar.mjuk,
Den bästa
är
åsikter,
som han
vara
direkt,attityden
utan om(Nordisk Kväkartidingen attityd
alls. attityden
Mötet ska
fickTidskriften
förståelse för.
vägar.
Den bästa
är
skrift
t
o
m
1973,
sedan
bara
Kväkarvara
mjukt,
vägen
till
männiTidskriften (Nordisk Kväkartidingen attityd alls. Mötet ska
tidskrift)
publicerade
många
av hans
skan
utan omvägar.
skrift t o m
1973, sedan
bara Kväkarvara mjuk
mjukt,och
vägen
till männidikter. Han
gav ut många
en enda
Semjuk
människan,
ej handitidskrift)
publicerade
av dikthans
skan
och utan omvägar.
samling,Han
Icke gav
för att
men
kappet
den handikappade.
dikter.
ut överrösta,
en enda diktSe utan
människan,
ej handidet
var andra
publicerades
Medmänsklighet,
ej medlidansamling,
Icke dikter
för attsom
överrösta,
men
kappet
utan den handikappade.
i Kväkartidskrift,
minst
bra som
de. Medlidande kan
det
det
var andra dikter
som lika
publicerades
Medmänsklighet,
ej stjälpa,
medlidande
som
fanns
i
diktsamlingen.
Jag
skyggar
de
flesta
handikappade
i Kväkartidskrift, minst lika bra som
de. Medlidande kan stjälpa, det
förmodar
att idet
beror på Jag
att
för.
de som fanns
diktsamlingen.
skyggar de flesta handikappade
tidskriften att
hade det
kontakt
förmodar
beror med
på föratt
för.Den största svårigheten är
fattaren själv.
Däremot
var det
så
mötet
de svårigheten
gravt handitidskriften
hade
kontakt
medinteförDen med
största
är
att dikterna
under
kappade.
ej för
utfattaren
själv.publicerades
Däremot varmest
det inte
så
mötet
medSkygga
de gravt
handidendikterna
tid hanpublicerades
själv var med
tidseendet, detSkygga
är människans
att
mest iunder
kappade.
ej för inre
utskriftskommittén.
Tvärtom
publicevi
ska
försöka
möta.
Att
få
den tid han själv var med i tidseendet, det är människans inre
rade
man
många
dikter
före
den
tikontakt
med
dövblinda,
de
som
skriftskommittén. Tvärtom publicevi ska försöka möta. Att få
den, iman
synnerhet
ej kan med
tala,dövblinda,
de med desvåra
rade
mångaunder
dikteråren
före1956-59,
den tikontakt
som
då sista
numret varje
innehöll
en
rörelserubbningar,
de med
ej
den,
i synnerhet
under år
åren
1956-59,
ej
kan tala, de med
svåra
sidasista
mednumret
tre dikter
av Sven
Otto. en
helt normala kroppsfunktioner.
då
varje
år innehöll
rörelserubbningar,
de med ej
sida med tre dikter av Sven Otto.
helt normala kroppsfunktioner.
18
18
Mer än andra behöver dessa
mänsklig kontakt. Stryk dem
över pannan, tryck deras händer utan krumbukter, möt dem
utan mask och utan ömkan.
/---/
Vägen till handikappade ska
vara helt utan fasoner. De vill
mötas som alla ej funktionsrubbade gör. Vill vara och leva
som andra. Samhället fungerar
dåligt för handikappade, trafiken är svår, de hjälpmedel som
behövs står ej till förfogande,
levnadsstandarden blir lägre,
bostadsanpassningen ofta dålig
etc.
Vi bildar alla samhället. Må
vi göra var och en vad som
ankommer på honom och
mötas i kärlekens tecken,
hjälpa i kärlek. Det av Gud,
som finns hos alla – ibland
synligt, ibland fördolt – är
vägen till den handikappade.
Det gäller att nå ända fram, att
ej rygga för vad som synes
vara utan i stället mötas som
jämlikar, öppet och varmt.
En mystisk ådra
I sina korta men uttrycksfulla dikter
visar Sven Otto en mystik ådra.
Liksom gamla tiders mystiker kan
tala om ett bländande mörker eller ett
ljuvligt sår, är paradoxerna inbyggda
i Sven Ottos dikter:
-
Vänta o själ och vänta ej…
-Nu klingar stum tangent …
Liksom tidigare mystiker tycks Sven
Otto Lovén mena att den innersta
verkligheten är så obeskrivlig, att det
är bättre att använda ett språk som
låter motsättningarna komma i dagen,
än att försöka ge en skenbart motsägelsefri beskrivning. I hans dikter
finns också uppmuntran och tröst:
Hinner hinner ej
spelar ingen roll
du är alltid framme.
--Du behöver inte ängslas
längst in
brinner alltid en låga.
Här följer nu ytterligare några dikter:
Du gör upp en eld
Du gör upp en eld
för att värma dig vid
under kalla nätter
Du samlade
bränsle
under högsommaren
tyckte du förtjänade värme
Vem kan tända utan ljus
Du behöver inte ängslas
längst in
brinner alltid en låga
(KT 4/57)
19
Händer det något
Har du inte lust att flyga
Har du inte lust att flyga
utan vingar och tidtabell
se dig själv ovanifrån
utan högtidlighet
Har du inte lust att flyga
utan perspektiv och horisont
och finna livet
på en stilla ö?
Har du inte lust att flyga
högt och sakta
utan mål och mening?
Plötsligt bär dig vingar.
(KT 4/57)
Händer det något
sker allt stilla
har du för bråttom
hinner du ej
Gå ej i vägen
för det som sker
rör ej groende frö
Sänker sig slagrutan
kommer källan mot dig
Undret är ej din sak
kommer när minst du anar
Andas i egen takt
utan iver, stilla
plötsligt är ljuset där
(KT 3/71)
Bön börjar
När det skymmer
När det skymmer
kommer Gud
och tänder profilerna
som brunnit ned under dagen
Sedan tager han upp längtan
i sina händer, säger
Nu får Du, om Du vill
(KT 4/58)
20
Bön börjar
inifrån rak enkel
stiger ordlös
ända fram
Svaret kommer
när ljuset faller
omsluter dej
Du är framme
All oro försvunnit
du slutar skälva
pansar av ljus
allt blir
vad det är
(KT 1/80)
Bibelkommentaren: Andens gåvor
I anslutning till årsmötestemat tar Andreas Brand och Ingmar Hollsing
den här gången upp 1 Kor 12:4-11, som handlar just om Andens gåvor. Vi
tror att Gud har gett oss olika gåvor, eller olika talanger. Frågan hur vi
använder dem, och hur vi uppmuntrar varandra och oss själva att våga
använda dem, är lika aktuell nu som på Paulus tid. Detsamma gäller hans
maning att inte se med övermod på våra egna gåvor och förakta andras,
eller tvärtom att förakta våra egna gåvor i överdriven respekt eller rent
av avundsjuka inför de andras.
Första Korinthierbrevet är ett brev som är fyllt av förmaningar till en
församling som verkar ha plågats av strider om många ting, och då bland
annat vilka gåvor/verksamheter som var viktigast. Det är här Paulus gör
sin geniala jämförelse med kroppen, där öga och öra, fot och hand, är
meningslösa om de inte samverkar.
Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna
är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika,
men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.
Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.
Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den
andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En
får tron genom Anden, en annan genom samma Ande
gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får
förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan
olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan
tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma
Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som
den själv vill.
21
Andreas Brands kommentar:
Det är lätt att tänka att en del av de
gåvor som räknas upp egentligen inte
är så märkvärdiga och religiösa som
exempelvis att få kunskap eller
visdom. Å andra sidan finns det
gåvor som många tycker är religiösa
men som känns främmande – som att
tala i tungor och skilja mellan goda
och onda andar.
Jag tror vi ska undvika båda
fallgroparna – att betrakta dem som
för vardagliga saker (som vilken
begåvning som helst) eller för
religiösa av ett visst slag så att de
känns främmande och inte gäller oss.
Visserligen har vi fått olika gåvor,
men texten säger att Anden framträder hos ”var och en”, vilket låter
som att andegåvor är något som
givits oss alla eller många av oss, inte
bara ett fåtal. Vilken gåva vi får är
dock inte upp till oss, utan det ligger
helt hos den helige Ande att bestämma.
Andens gåvor är till för att vi som
är fortsättningen på Jesus lärjungaskara ska använda oss av dem än
idag. Anden är samma då som nu. Att
samtiden har vant oss att tro att vissa
av dem inte skulle vara möjliga, som
att bota sjuka, eller att vissa
förknippas med en viss kristen rörelse
(som tungomålstalande) får inte
hindra oss att tro på gåvorna och
ärligt försöka följa vad bibeltexten
säger.
22
De två gåvor som kanske mest
förknippas med kväkarna är att
profetera och att skilja mellan
andarna. Det är precis vad man vill
göra i kväkarandakten – inspireras av
Gud att tala profetiskt (Guds ord
istället för människors) och sedan att
pröva ett sådant vittnesbörd för att se
om dess ande är av gudomligt
ursprung eller inte.
Ska man återgå till texten så ska
man nog inte tänka att alla kväkare
behöver ha gåvan att tala profetiskt
eller skilja mellan andarna i lika hög
grad. Vi har ju fått olika gåvor för att
vara till nytta för församlingen.
En annan sak: det kan vara bra att
vara observant på att texten skiljer
mellan förmågan att tala i tungor och
tyda tungotal. Det betyder att
förståelsen av ens eget uttalade
tungotal inte ska ses som måttstocken
om man lyckats eller inte, eftersom
det inte behöver vara samma person
som har både gåvan att tala och tyda.
En viktig fråga är naturligtvis hur
man upptäcker sin andegåva om man
inte redan gjort det? Jag tror det
handlar om att stilla lyssna till Gud
och att inbjuda den helige ande att ta
över. Att nå bortom sin egen vilja och
ego till att uppfyllas av Andens vilja.
Att i sina böner våga be Anden
komma in i ens liv och överlämna sig
till att leva inte av sig själv utan
genom Anden.
Ingmar Hollsings kommentar:
Gäller det som här sägs om And-
ens gåvor bara i en församling eller i
ett andligt sammanhang? Jag tror inte
det. Gud själv ger sina gåvor av sol
och regn oavsett bekännelse, tycks
Jesus mena. I varje mänsklig gemenskap finns olika gåvor, olika tjänster
Och tvister om dessa, tyvärr.
När Paulus räknar upp andens gåvor kan det verka mycket speciellt
och fromt. Det talas om att göra
under, att profetera, att skilja mellan
andar och att tala ”tungotal”. Men jag
tror att vi ska akta oss för att alltför
snabbt avfärda det som obegripligt.
En sak är att det är fråga om översättningar. Där vi översatt ”göra under”. talar originalet snarare om ”mäktiga gärningar”, och det som översätts
”tungotal” kan handla om att tala olika språk: Att tala olika språk, bildlikt
eller bokstavligt, är viktiga förmågor
än idag. För att inte tala om att skilja
mellan olika andar. Jag tänker bland
annat på Luk 9:55, där lärjungarna
vill be att eld och svavel ska regna
ner över en fientlig by, och Jesus svarar dem – enligt en läsart: Ni vet inte
vilken ande ni har i er. Man skulle
idag önska såväl blivande terrorister
som presidenter och andra politiker
denna förmåga att skilja på andar.
Att profetera var från början att
framföra ett budskap från Gud – något som en del av oss kväkare fortfarande tror att vi får göra ibland.
Först senare har det fått betydelsen
att förutsäga framtiden.
Vishet och kunskap är ännu högst
aktuella begrepp, och det kan fortfarande vara nyttigt att påminna sig
att kunskapen inte är allt, det behövs
också vishet, eller förmåga att hantera kunskapen.
Det är alltså en högst allmängiltig
fråga hur vi handskas med våra gåvor. Hur uppmuntrar vi eller förkväver varandras gåvor? Oftast förkväver vi dem väl genom brist på uppmuntran eller rent av genom att inte
låta någon sticka upp. I Sverige förknippas denna attityd ofta med den så
kallade Jantelagen, som tros innebära
att ingen får vara duktigare än någon
annan. I själva verket var denna lag,
formulerad av författaren Aksel Sandemose, ännu grymmare, och riktade
sig till den som var utanför och ville
bli accepterad, med budskapet: Du
ska inte tro att du är lika god som vi.
Ofta tolkas också Jantelagen som
avundsjuka på dem som tjänar mer
pengar. Man antar då att bästa sättet
att uppmuntra våra gåvor är att belöna vissa av dem med mycket
pengar. Man glömmer då att uppmuntran betyder så mycket annat och
mer än pengar.
I Vännernas samfund – i varje fall
i Sverige – är frågan om materiella
belöningar mycket lite aktuell, tack
och lov.
23
Aningar om insikter
Åsa Lindqvist har läst Karen Armstrongs bok För Guds skull och
inspirerats till följande reflexioner om den mödosamma vägen till insikt.
När jag var sex år gammal fick jag en
röd cykel i födelsedagspresent av min
mormor och morfar. Kväll efter kväll
trampade jag osäkert och vingligt
fram på gatan med pappa, som stadigt
höll i pakethållaren, springande
bakom. Släppte han taget föll jag
omkull och skrapade mig blodig på
asfalten, men som de flesta barn fäste
jag inget avseende vid detta. Lite
blod hörde till livet, cykelhjälmen var
ännu inte uppfunnen, roliga saker var
ofta lite farliga och just därför utmanande. De stora barnen kunde cykla, de vuxna kunde cykla, och jag
ville minsann också lära mig. Det
verkade väldigt svårt i början, man
skulle både styra och trampa,
dessutom på något mystiskt sätt hålla
balansen. Ambitiöst och beslutsamt
försökte jag hålla allt detta i huvudet
och samtidigt utföra det. Än kom jag
ihåg att trampa, än att styra, sällan att
balansera, och i början aldrig att göra
allt på en gång. ”Trampa!” ljöd
pappas röst gång på gång. ”Fortsätt
trampa! Håll i styret, titta rakt fram!
Trampa!!” Det verkade oöverstigligt
svårt. Men som alla andra barn lärde
jag mig att cykla. Hur? Kommer ni
ihåg? När skedde övergången från
försöken att minnas alla moment, till
förmågan att bara kunna cykla, inte
24
längre tänka, bara göra det? Jag vet
det inte. En dag kunde jag, och då
tänkte jag inte längre på vad jag
gjorde, hur jag gjorde det, vilka moment cyklandet innehöll, om jag skulle ramla. Jag förlitade mig bara på att
jag inte skulle ramla. Under vägen dit
förlitade jag mig på att jag en gång i
framtiden inte skulle göra det.
Jag kan cykla. Du kan cykla, eller
om du faktiskt inte kan det så kan du
något annat som utförs omedvetet
och automatiserat. Vi lärde oss detta
för att vi litade på, inte vår förmåga,
men potentialen, möjligheten. Vi lärde oss detta för att vi, efter lång övning, kunde släppa den medvetna ansträngningen, och inte längre tänka.
Bara göra och lita på att det skulle gå.
Jag har läst religiösa texter skrivna av teologer, kristna, buddister, judar, ateister. Jag har läst i bibeln, koranen, bönböcker, psalmboken. Jag
har lyssnat till religionshistoriker,
präster, naturvetare och new agare.
Nödvändiga övningar, hur fruktlösa
de än kan ha känts i ögonblicket. Jag
har studerat, tagit examina, arbetat.
”Fortsätt trampa! Glöm inte att hålla i
styret! Titta rakt fram!” Öva, öva,
öva, öva. Jag har, relativt sent i livet,
funnit Vännerna och suttit i tysta andakter. Väntat, i medveten ansträng-
ning, tankspritt dagdrömmeri, maskerat slumrande. Jag har besökt kloster,
sjungit med i ritualer, gått på tysta
andakter. Hur gör man? Vilka moment innehåller erfarandet av Gud?
Det finns ju de som kan. Jag vill
också lära mig. Öva, öva, öva, öva.
Och ibland! Korta ögonblick av
… något. I en rad ur en dikt, ett musikstycke, åsynen av ett skogsbryn,
doften av min älskade, sorgen i
dödens närhet, skörheten efter en
förlossning. Korta ögonblick då det
outsägliga kan anas, det som inte kan
förstås, definieras, tolkas eller beskrivas. Det som varken finns, eller
inte finns. Det som glider undan varje
gång jag försöker hitta, tro på, förstå.
Det som på sin höjd kan anas, fast det
är allt. Det som förnuft och känsla
erfar fast det är intet.
Var är min barndoms förtröstan på
potentialen, möjligheten? Lika nödvändig som min barndoms outtröttliga träning i att cykla, lika
nödvändigt är allt jag studerat, läst
och lyssnat in. Och lika nödvändigt är
det att en dag släppa taget, sluta
försöka, lita på den aning som
kommer i intuitiv insikt, genom
konsten, naturen, kärleken, döden,
födelsen, smärtan – allt det som för
en stund får mig att glömma allt jag
lärt. Och bara intuitivt nå aningen om
en insikt … om något.
Bakom allt finns inget namn, bakom
intet finns inget namn. Det är.
Jag existerar. Gud existerar inte. Någon kan existera. Gud är inte någon.
Gud är existensen i sig. Gud är ickeexistensen i sig. I sagorna, myterna,
de religiösa texterna kan vi
symboliskt gestalta det gudomliga. Så
kan jag läsa dem och nås av intuitiv
insikt om det som kan anas. Så kan
jag läsa en dikt, en roman, höra
musik, öppnas genom konsten till
insikt,
in sikt,
sikt in.
In där Gud är. För det är mänskligt att
behöva ett ord, också för det som inte
kan sägas med ord.
I tystnaden, i andakten, kan jag
söka in-sikten. Se in, där Gud är.
Nej, det kan jag inte. Men jag kan
fortsätta. I förtröstan. Jag kan ju
faktiskt cykla.
Echoes
Samlade vid minsta vatten
osynliga skaror av röster och ben,
än på sitt vänstra, än på sitt högra
resten förvandlat till sten…
Ljudlösa rop i natten
söker den älskades namn,
de står där länge och väntar
väntar tills vattnet blir dy och slam…
… vänder mot skogen igen
Nicklas Adamsson
25
Någon börjar: ”Det var en gång…”
För dem som inte sett Torbjörn Söderquists berättelser från Woodbrooke
på kväkarnas hemsida www.kvakare.org ger vi här ett smakprov, nr 41
om historieberättande i grupp och om att tala i andakten, och nr 42 om
att sjunga i mörker och ljus.
Berätta gruppens historia
Ibland när man arbetar i en grupp där
vissa människor har varit med under
lång tid, andra endast en kort tid eller
är nya i gruppen, så finns en historia
av relationer. När man då vill hitta en
gemensam startpunkt för ett gemensamt arbete så kan det vara bra att
börja med att berätta gruppens historia tillsammans. Man låter ordet gå
runt i gruppen, alla lägger till en liten
bit i taget och så ser en man en historia växa fram.
Någon börjar: ”Det var en gång...”
nästa säger ”och då...”, nästa fortsätter ”men innan det...” osv.
Historien blir ett sätt där alla, inte
bara de som varit med länge, kan ge
sitt bidrag till att lyfta fram visdom
som finns i gruppen. Man kan sätta
ord på sådant som har varit svårt och
berättelsen kan mildra och avpersonifiera konflikter och hjälpa till
att ge perspektiv. De naturliga gruppprocesserna kan bli tydliga för alla
och den gemensamma historien bär
på möjligheter för framtiden.
26
Tal i andakten: när är det rätt?
Söndag morgon före den avslutande
andakten tog vi upp den spännande
frågan om hur man vet att det är rätt
att tala under andakten? Oftast kanske det inte går att veta med full
säkerhet. Man bör nog ge akt på att
tala endast när man känner djup
kontakt med sitt inre. Men om man
vet att man talar lätt och ofta så
kanske man bör hålla tillbaka lite och
vet man att man talar motvilligt så
kan man släppa efter, men i båda
fallen gäller det att vara generös mot
sig själv. Man kan känna en tydlig
uppmaning att tala eller en stegrad
intensitet i hjärtat. Ibland känns det
efteråt som om man inte skulle talat,
eller motsatsen: det jag nu bär vidare
på skulle sagts.
Nästan alltid i samband med kväkarnas beslutsprocesser talas det om
att fatta det rätta beslutet. Konstnärliga processer når ofta en djupare
sanning, men med ett annorlunda uttryck. Kanske kan vi ibland hellre än
att söka den rätta tanken söka den
vackraste tanken.
Torbjörn Söderquist
Sång i mörker och ljus
Jag var inbjuden att leda denna
sångretreat tillsammans med en lärare
från Woodbrooke som jag kände
sedan tidigare. Det fanns en önskan
från Woodbrooke om sånger i Advent
och vi valde att tillsammans med
deltagarna utforska temat ”ljus och
mörker” i sång, rörelse och meditation.
Vi förberedde oss genom att samla en
mängd fina sånger att bygga retreaten
runt samt citat eller korta texter att
fördjupa temat med. Advent är i det
traditionellt kristna kyrkoåret en
förberedelsens och väntans tid och ett
förebådande av det ljus som skall
födas in i världen som ett litet barn.
Men advent är också en mörkrets tid
då dagen är som kortast på året. Inom
oss själva är mörkret ofta något vi
flyr från och vill ha bort ur våra liv.
Vi kanske t o m förnekar dess
existens. Mer sällan utforskar vi
mörkrets närande betydelse för ljuset,
och hur vi genom att möta mörkret
kan få ljuset att växa.
Vi
ordnade
sångerna
som
inspirationsbärare längs en väg: vi
skulle börja med sånger som öppnade
för änglarnas förebådande budskap.
Vi skulle följa vår vägledande stjärna
i det yttre, men också inåt i ett
lyssnande till det inre ljuset. Vi ville
att sångerna skulle leda vidare in i
mörkret, i förtröstan och kanske en
viss förfäran över vad som där skulle
möta oss. Skulle vi kanske t o m
inspireras att våga dansa där i mörkret i väntan på uppenbarelsen?
Vi var tolv personer och stämningen
blev snart mjuk, varm, öppen och
innerlig. Vi sjöng enkel stämsång,
lyssnade, rörde oss i cirkel i rituella
danser men också mera fritt efter vars
och ens egna längtan. Vi sjöng ute i
den vackra parken vid dammen och
samlades i sång runt brasan i
Cadbury Room. Vi delade tankar och
känslor som kom upp och fördjupade
oss i texternas budskap.
Någon gav en fin liknelse om trädet
som sträcker sin krona mot ljuset,
men inuti trädets stam råder mörker.
Bladen och grenarna växer inte inåt
mot mörkret utan sträcker sig utåt
mot ljuset. Djupt inne i trädet finns
en reservoar av livsmöjligheter som
när de synliga delarnas växt. Din
bestämmelse finns helt och fullt i
fröet och ditt ljus lyser klarare när du
blir mer synlig och levande. Du blir
mer fullt ut den du är ämnad att vara,
likt ett träd som vecklar ut sina
grenar.
Torbjörn Söderquist
27
Kväkarporträttet: Greta Stendahl
Greta Stendahl (1883-1968) räknas i Stillhet och handling, boken om de
svenska kväkarnas historia, till det svenska kväkarsamfundets pionjärer
tillsammans med Dagny Thorvall och Emilia Fogelklou Norlind. Greta
Stendahl var den stora organisatören. Hon var under många år
talesperson för samfundet och en aktad skribent. Den här artikeln bygger
i huvudsak på det som stått i publikationen Vän-Gammalt nr 2.
Greta Stendahl tog över som gruppens ombud när det självständiga årsmötet bildades 1935, förmodligen på
grund av sina internationella kontakter och goda kunskaper i engelska.
Under samfundets första år var
hon den som satt ombud vid alla möten, skrev alla protokoll, skötte samfundets korrespondens och över huvud taget ”höll alla trådar” i sin hand.
Greta var också samfundets
kontaktperson utåt, dvs. den som
korresponderade för samfundets räkning. Under andra världskriget ledde
det till att man skrev till henne som
kväkarnas representant, för att be om
hjälp att komma i kontakt med en
make som skilts från makan, i
Kanada eller Indien, eller för att få ut
ett barn från Södertälje till Portugal.
(Ja, ibland var Sverige inte slutstationen!)
När Internationella Arbetslag
(IAL) bildades 1943 var Wolfgang
Sonntag pådrivande, men Greta Stendahl var behjälplig i hög grad.
När ett förslag om en nordisk
kväkartidskrift antogs 1936, skulle
28
kommittéer i de olika länderna skaffa
material till tidskriften. Stendahl
ingick i den svenska kommittén.
Bland hennes anföranden kan man
nämna Kväkarnas fredsbudskap i
nuet 1936, och Kväkarförberedelser
för återuppbyggnad 1943.
Att Greta Stendahls stora arbetsinsats inte nödvändigtvis behövde ses
som en förtjänst, tycks hon själv ha
varit medveten om. Från sjuksängen
skriver hon 1942 att hon gläds åt
tankero och ledning, men också om
ett behov att hålla sig själv tillbaka
och överlåta arbetet åt andra, vilket
sjukdomen underlättar. Hon skriver:
”Jag förstod under Viggbyholmsveckan att min iver att göra tjänst
hade fört mig över till den alltför
vanliga slentrianen att ’gå på i ullstrumporna’ utan att lyssna till
’mötets mening’”.
1944 meddelade hon att hon inte
längre orkade fortsätta både sitt
älskade arbete som lärare och arbetet
inom kväkarsamfundet. Hon fick då
mötets stöd för att välja samfundet
och söka förtidspension.
Nordisk
Kväkartidskrift,
för för
Nordisk
Kväkartidskrift,
ochoch
somsom
sammankallande
i det
arbetsutskott
sammankallande
i det
arbetsutskott
inom
samfundet
bildades
1950.
samfundet
somsom
bildades
1950.
HonHonvarvaren enbrabraadministratör,
administratör,inom
följer
utdrag
följer
ett ett
utdrag
ur ur
ett ett
brevbrev
noggrann
noggrann
ochoch
plikttrogen.
plikttrogen.
HonHon
varvar HärHär
vittnar
kallelsens
vittnar
omom
denden
inreinre
kallelsens
kortväxt
kortväxt
menmen
kunde
kunde
varavara
mycket
mycketsomsom
betydelse
henne:
för för
henne:
bestämd,
bestämd,
rentrent
av av
barsk.
barsk.
Men
Men
många
mångabetydelse
harhar
också
också
vittnat
vittnat
omom
hennes
hennes
omtanke
omtanke
lyckats
glömma
manman
lyckats
glömma
sig sig
ochoch
andliga
andliga
stöd,
stöd,
bland
bland
demdem
makarna
makarna NärNär
själv
så ligger
alltid
vägbit
så ligger
alltid
en en
vägbit
Sonntag,
Sonntag,
somsom
hoshos
henne
henne
fannfann
fulltfullt själv
tjänande
tjänande
somsom
manman
stödstöd
för för
arbetet
arbetet
medmed
IAL.
IAL.
NärNär
honhon klarklarför för
känner
en stor
somsom
en stor
nådnåd
……
DetDet
1946
1946
meddelade
meddelade
att att
honhon
villeville
dradra
sig sig känner
kanske
kanske
harhar
kvarkvar
att att
läralära
är är
tillbaka
tillbaka
somsom
årsmötesombud,
årsmötesombud,
görgör
honhon du du
hjälpen
kanske
känns
hjälpen
kanske
inteinte
känns
också
ocksåen enbekännelse
bekännelseomomvilka
vilka att att
av dig
så som
du tänkt
justjust
så som
du tänkt
dig.dig.
uppgifter
uppgifter
somsom
för för
henne
henne
blivit
blivit
de de av dig
Konsten
en sådan
situation
att iatteni sådan
situation
viktigaste.
viktigaste.
HonHon
skriver
skriver
att att
ansvaret
ansvaret Konsten
väntatåligt
tåligtochochvaravarai i
för för
besluten
besluten
ochoch
ekonomin
ekonomin
hindrat
hindrat vänta
beredskaptillstillsensenskallelse
kallelse
henne
henne
frånfrån
”de”de
levande
levande
kontakter
kontakter
ochoch beredskap
kommer– –ickeickefrånfrånandra
andra
denden
spontana
spontana
hjälp
hjälp
åt individen
åt individen
somsom kommer
människor
inifrån
är en
utanutan
inifrån
– är– en
för för
migmig
stårstår
somsom
det det
ojämförligt
ojämförligt människor
mäkta
konst
läxan
svårsvår
konst
ochoch
denden
läxan
viktigaste
viktigaste
för för
vårvår
gemenskap”.
gemenskap”.
HonHon mäkta
varit
mycket
stava
varit
mycket
svårsvår
att att
stava
hade
hade
trotttrott
att att
honhon
gjorde
gjorde
bästbäst
tjänst
tjänst harhar
på för
mig.mig.
genom
genom
att att
ta på
ta på
sig sig
det det
somsom
ingen
ingen på för
annan
annan
gjorde,
gjorde,
även
även
omom
honhon
själv
själv
Kväkarnas
fyrafyra
företräden
företräden
tyckte
tyckte
att att
det det
varvar
ett ett
tråkigt
tråkigt
arbete.
arbete.Kväkarnas
”Men
”Men
nu nu
känns
känns
det det
för för
mig,mig,
somsom
omomI ettI ett
koncept
koncept
frånfrån
1935
1935
skriver
skriver
Greta
Greta
jag jag
hade
hade
lovlov
att avsäga
att avsäga
migmig
detta.
detta.
DetDetStendahl
Stendahl
omom
det det
somsom
förtfört
henne
henne
till till
harhar
kommit
kommit
till till
migmig
somsom
en en
storstorkväkarna:
kväkarna:
befrielse,
befrielse,ochochjag jagtycker,
tycker,att atten en
framtid,
framtid,
fri fri
frånfrån
organisationsansvar,
organisationsansvar, 1) 1)
DenDen
aktiva
aktiva
tystnaden,
tystnaden,
in- inlyser
lyseremot
emotmigmigsomsomett ettlivets
livets satsen
satsengenom
genomlyssnande,
lyssnande,ej ej
äventyr.”
äventyr.”
genom
genom
talande.
talande.
TillTill
slutslut
släppte
släppte
honhon
alltså
alltså
taget
taget
omom
en en
del del
av av
trådarna,
trådarna,
utanutan
att att
för för 2) 2)
DenDen
orädda
orädda
vördnaden
vördnaden
för för
dendenskull
skullsakna
saknauppgifter
uppgifterinom
inom sanningen,
sanningen,
för för
alltallt
somsom
är äkta
är äkta
samfundet.
samfundet.
Efter
Efter
1946
1946
fungerade
fungerade
honhon i dei de
ofullkomliga
ofullkomliga
strävandena
strävandena
bl ablsom
a som
en en
av av
de de
vicevice
ordförandena
ordförandena motmotljuset,
ljuset,för fören enärlig
ärlig
inom
inomVännernas
VännernasVärldskommitté,
Världskommitté, övertygelse
övertygelse
ochoch
för för
de de
inreinre
somsom
redaktör
redaktör
ochoch
ansvarig
ansvarig
utgivare
utgivare sammanhangen.
sammanhangen.
EttEtt
livets
livets
äventyr
äventyr
29 29
3) Metoden för diskussion och
beslut.
4) Den fria forskningen – av
individen och gruppen efter en
klarare bild av sanningen.
Dessa sidor hos kväkerismen
har ute i det praktiska livet fört
till skapande insats i samhällslivet och kamp för en samhällstyp, som svarar mot den
kristna visionen.
Den svenska gruppen känner sig som en brygga för denna tradition in i svenskt samhällsliv – in i svensk demokrati, ej endast in i svensk
statskyrka.
Det hela mynnar ut i en plädering för
frihet från statskyrkan:
Denna insats är ej motsatt statskyrkans, men den sker ej bra under
dess beskydd. Det gäller ej en kamp
om själarna – utan en väg för många
själar, för Guds skapande kraft i
svensk demokrati – för mellanfolkligt
samarbete i kristen anda.
Greta Stendahl erbjöds 1958 att
som kväkarrepresentant läsa en av
texterna i en radiogudstjänst, men
avböjde med motiveringen att kväkarna i sina gudstjänster aldrig har en
fixerad text.
Hon skrev i artikeln Kväkarnas
livssyn och handlingsprogram (1947)
att kväkarnas sociala och humanitära
30
verksamhet – där den verkligen hade
räckvidd – endast var ”de utvärtes
symtomen av ett inre skeende”.
Var ni kan få kraften
Anna Breitholtz skriver på 60-talet
som sammankallande till De äldste
om sitt ”bävande” inför uppgiften.
Men hon berättar också att Greta
Stendahl då sagt: Ni vet ju var ni kan
få kraften.
Här följer ytterligare några röster
om Greta Stendahl:
Greta Stendahl älskade oss i all
vår stora nöd som vi hade. Det
var ju framför allt Greta Stendahl som visade vägen till
kväkarna.
Greta Stendahl var hemma hos
oss både i Stockholm och i
Göteborg. Hon var lärare ut i
fingerspetsarna. Hon var väldigt kunnig, men när hon var
med måste man hålla sig till
ämnet. Hon var nog en bra
lärare, tror jag.
Greta Stendahl var hela tiden
den som stödde oss även
ekonomiskt. Vi hämtade folk
vid tåget med en flakvagn. Bl a
Greta Stendahl som var
gammal då klättrade upp på en
sådan.
Ingmar Hollsing
Dagar i stillhet!
Är du intresserad av
ett andligt sökande som är fritt från dogmer
och baserat på den egna gudserfarenheten? Har ditt inre växande
lett dig till insikt om en andlig verklighet? Söker du ett komplement
till det din kyrka erbjuder? Behöver du ett par dagars vila
i en gemenskap som når bortom orden?
Välkommen på retreat till Svartbäcken!
16-18 sept I mystikernas sällskap med Sarah Rowland och Julia Ryberg.
28-30 okt Writing Inspired (på engelska och svenska) med Sue Glover
Frykman och Julia Ryberg.
11-13 nov Dagar för lärande om kväkarnas tro och praxis med Julia Ryberg
(obs. kostnad 500 kr för alla).
2-4 dec Kom till ro. Stilla dagar för kropp och själ med Julia Ryberg.
För närmare upplysningar, se vår hemsida www.kvakare.se eller kontakta
Julia Ryberg, tel 0175-715 69.
Grunden för våra retreater är stilla kväkarandakt i aktiv väntan inför Gud.
På Svartbäcken finner du en kravlös och rogivande miljö.
Våra retreater börjar fredagar kl 18.00 med gemensam vegetarisk måltid
och avslutas på söndag ungefär kl 14.00. Svartbäcken ligger i underbar
Roslagsmiljö 65 km nordost om Stockholm.
Pris 900 kr för helgen, medlemmar 400 kr. Anmäl dig till Julia Ryberg och
betala till pg 5 15 83-3 (Vännernas samfund). Vid återbud senare än 7 dagar
före start återbetalas inte deltagaravgiften.
31
Kväkartidskrift 3/2011
POSTTIDNING B
KVÄKARTIDSKRIFT
Vännernas samfund i Sverige
Box 9166, 102 72 STOCKHOLM
BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING
(Om det står ”ja” efter årtalet på etiketten så har
du betalat din prenumeration för det året)
ADRESSER OCH ANDAKTSMÖTEN
Vännernas samfund i Sverige, Box 9166, 102 72 Stockholm, Plusgiro 5 15 83-3,
Besöksadress: Kväkargården, Kristinehovsgatan 2, T Hornstull,
uppg Högalidsparken, Tel/fax till exp:08-668 68 16 (telefonsvarare),
Hemsida: www.kvakare.se, Samfundsassistent 0175-715 69
KVÄKARHJÄLPEN pg 30 39 01-3
Stockholm:
andakt på Kväkargården varje söndag kl 11, torsdagar kl 19
Göteborg:
andakt 1 sönd/mån sept-maj, Lillatorpsg 10, Örgryte
tel 031-284928 (Patricia Nilsson)
Rimbo:
andakt på Svartbäcken 6 km v om Rimbo, tel 0175-715 30 (Ryberg)
Uppsala:
andakt 2 och 4 lörd/mån kl 15.00 sept-maj, Pastoralinstitutet,
Linnégatan 1, tel 018-55 74 87 (Kiselman)
Lund:
andakt lörd i jämna veckor i Vänskapens Hus, Bredg 19, 2 tr, kl 14-15
tel 0709-96 82 42 (Lindquist), e-post [email protected]
Mälardalsgruppen: Kontakt 0150-122 59 (Nicklas Adamsson)
Smålandsgruppen: Andakt en gång i månaden. Tel 0370-301444 (Novak)
Västgötagruppen: Kontakt 0500-729 522 (Julia Lagersten)
FINLAND:
Vännernas Religiösa Samfund, Kväkarna.
Helsingfors: andakt söndagar i Kepas församlingsrum hörnet Tölötorgsg-Döbelng
kl 11, tel +358 9 728 45 65 (Lehto), e-post [email protected]
Åbo:
andakt varannan söndag kl 13, tel +358 40 876 9163 (Fowler)
Tammerfors: 1 o 3 lörd/mån kl 14, Kisakentänk 18, tel +358 44 5188267 (Lampela)
Uleåborg/Karleby/Muhos: Kont +358 8 533 3057 (Rose), [email protected]
Ekenäs (Svenska ÅM): andakt varje söndag kl 11, tel 358 19 205 472 (Rancken)
NORGE:
Vennenes Samfunn, Grönland 12, N-1088 Oslo., tel +47 22 43 4560,
fax +47 22 43 63 01
Oslo:
andakt hver söndag kl 11
Kristiansand: andakt annenhver söndag, tel +47 38 04 55 57
Bergen:
andakt 1 sönd/mån, tel +47 05 28 37 66
Stavanger:
Sandvigå 27, N-4007 Stavanger, andakt hver sönd kl 11, tel 51526411
DANMARK: Drejervej 15, 4 tr, 2400 Köbenhavn NV, tel +45 3647 0095 (Clausen).
Köpenhamn: Andagt hver sönd kl 10
Jylland:
Bodil Linnea Ingversen, tel +45 9737 3650, e-post [email protected]
För adresser utom Norden se hemsidan eller kontakta samfundsassistenten.