Transcript Första året rullade Hondan nästan 5.000 mil på en resa genom

Ett strävsamt par
”Första året rullade Hondan
nästan 5.000 mil på en resa
genom Nordafrika.”
Kamraten på färden, motorcykeln, kan bli besjälad om den får
vara med tillräckligt länge. Långresenären Per Öhl har haft ett
sällsynt långt förhållande med sin Transalp som nu rullat mer
än 30.000 mil! Här är storyn om ett strävsamt par som svurit
varandra evig trohet.
TEXT Magnus Bengtsson
HALVTONNARE.
Pers hoj var under
premiärturen, 5.000
mil i Nordafrika, förvandlad till ett hem
på två hjul. Hela ekipaget vägde nästan
ett halvt ton.
FLYGANFALL. Det
strävsamma paret tar
ett glädjeskutt på den
årliga Offroad-träffen
Bukkerittet i Norge.
FOTO Per Öhl
S
kraaaap. Först det där
otrevliga ljudet, sedan
yrde gräset omkring mig
när jag kanade av banan,
liggandes på ryggen. När jag slutligen fick stopp på kroppen hör jag
ett gapflabb precis i örat.
– Ha, ha, välkommen i det gröna,
säger en skrattande Per Öhl som
låg och sprattlade bredvid mig.
Det var bara att stämma in i
skrattet när jag insåg att vi båda
åkt av på samma blöta fläck i kurvan. Vi hade inte tagit det begynnande regnet på allvar och där låg
vi nu.
Det var just detta vi lovat varandra att undvika. Nämligen att
krascha hojarna på banan dagen
före avresan till Rumänien.
Stark dos
LERINPACKNING. Per håller sin Transalp evigt ung med hjälp av regelbundna oljebyten och ett välgörande gjyttjebad då och då ...
82
Allt om MC 3 2007
Bandagarna på Anderstorp var
dock alldeles för sällsynta för att
stå över. Vi stövlade bort till motorcyklarna som låg i en sorglig
hög. Min XR600 klarade sig med
några repor. Pers Transalp gick det
lite värre för. Kåpan låg utspridd
överallt, styret var knäckt och alla
reglage hängde på trekvart.
Nästa eftermiddag, efter en
kväll i verkstaden på mitt jobb,
stod samma hojar surrade längs
skottet på Polen-färjan från Karlskrona. Med var sin omgång rallydäck hängandes som sidoväskor
på den nu ihoptejpade Transalpen, var vi, trots allt, på väg till
ett offroadäventyr i Transylvanska
bergen.
På mindre en ett dygn hade vi
fått en rejäl dos av det som motorcykellivet erbjuder.
Katt bland hermeliner
För drygt tio års sedan lärde jag
känna Per. Vi möttes på Fyradagars i Västerås där han envist
körde igenom alla endurosträckor
och crossbanor. Det var knappast
en enkel uppgift med en Transalp
men den envetne göteborgaren lät
sig inte hindras av det. Att han var
speciell förstod man för hojen såg
ut som den varit med sedan skotten i Sarajevo.
Sedan dess har vi slagit följe på
många gemensamma äventyr. Per
började med att visa mig hur kul
man kunde ha på en riktig racerbana, trots 21-tums framhjul och
lång fjädringsväg.
– Att komma till banan på allmänhetens åkning med en hopplöst trött offroadare och grova däck
skapade en viss oro i åkgrupperna,
minns Per.
Han blev onekligen katten bland
hermelinerna.
Åtskilliga Randy Mamolaburkande sporthojsåkare fick se
Transalpen glida förbi på utsidan.
Per satt i klassiskt upprätt stil med
fotpinnen i asfalten och till råga
på allt hade han en vilt spinnande
silvertejpsrulle upphängd på vänster blinkers.
Att Transalpen till synes var lika
fel på Anderstorp som på fyradagars var inget som han hängde
upp sig på.
– Det är ju bättre för flytet i
körningen om det är jag som sätter press på cykeln, inte tvärtom,
hävdar Per.
– Att vara lite av en underdog
och överraska folk har blivit en
sport i sig under de här åren, erkänner han med ett leende.
Efter mer än 30.000 mil rullar Pers
hoj fortfarande och det anmärkningsvärda är att det inte är vilken
körning som helst. Det har varit
äventyr för hela slanten, inget
pendlande här inte.
– Första året rullade Hondan
nästan 5.000 mil på en resa genom
Nordafrika, berättar Per.
Laståsna
Hojen var nedtyngd av packning
och utrustning som två personer
skulle klara sig med under ett år.
Motorcykeln var utrustad på klassiskt vis med stora låsbara aluminiumväskor. Men hade också försetts
med egenhändigt byggda extra
bränsletankar, solcellsuppladdning
för batteriet samt tvättmaskin!
– Bensin är ju alltid bra att ha
och ett välladdat batteri är ett måste eftersom springstart i lös sand är
omöjligt, konstaterar Per.
Tvättmaskinen var en udda
extrautrustning, lika enkel som genial. En 20 liters plastdunk med en
stor öppning som satt längst bak,
inklämd mellan sidoväskorna.
Från början endast avsedd för
dricksvatten men kunde även med
fördel användas vid ölsmuggling
in i Ceausescus Rumänien.
Dess potential ökade emellertid
under resans gång. Således fyll-
des den, när nöden krävde det,
med smutskläder, tvättmedel och
vatten.
– Solstrålarnas effektivitet och
vägens beskaffenhet avgjorde
vilket tvättprogram som kördes,
förklarar Per med ett skratt.
Bergsklättring på två hjul
Under detta år i skiftande klimat,
med allt ifrån öknens hetta till
snöiga bergspass, grundlades Pers
förtroende för cykeln.
Transalpen, som egentligen
köptes ny, just för denna resa hade
blivit som en förlängning av kroppen. De påföljande säsongerna ➔
Allt om MC 3 2007
83
➔ blev fortsatt händelserika.
Utöver otaliga grusåkarhelger
här hemma tillbringades semestrarna i Europas alla bergkedjor.
Pass efter pass avverkades på
hisnande serpentinvägar som
mest liknade hack i bergssidorna.
En av dessa är den beryktade
leden till fortet på Monte Chaberton, belägen i gränstrakterna mellan Italien och Frankrike på 3.131
meters höjd.
Per lyckades 1996 tillsammans
med sex andra Transalp-vänner
från Tyskland att ta sig hela vägen
upp till toppen.
– Det var som att klättra med
en 200 kilos ryggsäck, menade Per
efteråt.
Tyvärr är vägen numera avstängd sedan några år, så bedriften
går inte att upprepa.
”Utöver otaliga grusåkarhelger
här hemma tillbringades semestrarna
i Europas alla bergkedjor.”
SKATTESMITARE? I norska Jotumheim finns
massor av fantastiska grusvägar. Nyskrapade och med
fri sikt i kurvorna borde de vara belagda med nöjesskatt ...
Inga .
1.500 fritidsmil.
Upprätt busigt.
RD 125 AS2.
En tankbil soppa och 37 bakdäck senare …
Man kör inte 30.000 tuffa mil med en
motorcykel utan att byta en och
annan slitdel. Här är lite
fascinerande statistik från
Pers noggrant förda
servicebok.
Aldrig utan silvertejp
Allt om MC 3 2007
56:a.
Tekniklektor Chalmers.
Haga Göteborg.
Sambo Agneta.
Transalpen.
Den kommande XLR 800V.
Krokig och kuperad grus.
När vevstaken gjorde sallad av
vevhuset.
Värsta vurpan: 200 meter på rygg nerför grekisk
bergsväg i fel fil full av mötande
lastbilar.
Bästa hoj jag
kört: HRC:s 650 Marathon.
Sämsta hoj jag
kört: H-D FLHTC.
Människor jag
beundrar: Annie Seel som aldrig gav upp
trots trilskande hoj.
Gillar: TT100-skodd Tiger-83 med
speedwayuppställ.
Ogillar: Puts- och franshysteri.
Framtidsplaner: Tolv dagars grusroadbooktur runt
midsommar för 30 europeiska
Transalp-kompisar .
Transalpen har varit illa ute några
gånger. Under en nattlig bergsfärd
i Rumänien 1998, fick centralstödet
tjäna som lyfthandtag.
Per hade fått en synnerligen
obehaglig flygfärd över en stupkant men lyckats klamra sig fast
i buskaget längre ner med hojen
hängandes över mig.
Per var relativt oskadd, men
indränkt av bensin från den sipprande tanken, fick vi upp honom.
Lite tagna stod vi alla en stund och
tittade ner på Transalpens buckliga
hasplåt som blänkte i månskenet.
Det var nära ögat.
Hela gänget, lyckligtvis var vi
fem förare denna gång, slet sedan
som galningar i nämnda centralstöd för att bärga cykeln. Efteråt
såg det ut som en spiralmakaron.
Vem vet, kanske det idag fungerar som takdekoration i något
vinteride för en av traktens 5.000
björnar?
84
Per Öhl
Årsmodell:
Yrke:
Bor:
Familj:
Klubbar jag är
med i:
Antal mil per
säsong:
Körstil:
Första hojen:
Nuvarande
fordon:
Drömhoj:
Favoritväg:
Värsta raset:
Nära ögat
Som ni förstår har det funnits anledning till att laga, fixa och stuka
till Hondan åtskilligt under de
här åren. Framför allt har kåpan
har varit utsatt för obeskrivliga
påfrestningar men alltid återuppstått med ytterligare ett lager silvertejp.
Etappvis har det gjorts modifieringar. Motorskyddet av plast
åkte direkt till förmån för ett i
aluminium. Cykeln har höjts för
att bättre ta sig fram längs steniga alpstigar. Monosadeln kom
till för att packningen ska kunna
skjutas fram mot mitten och därmed påverka köregenskaperna
mindre.
Sammantaget har hojen fått ett
säreget utseende. Vid en första
anblick kan min Transalp se ut
att vara skrotfärdig men tittar
man närmare ser man att den i
allt väsentligt är i bra mekaniskt
skick.
Bakom visiret
TOPPENVÄG. På vägen upp till franska bergstoppen Chaberton (3.131
m.ö.h) stupar bergssidorna brant ner
från den avsmalnande stigen.
– Bromsar, däck inställning av
gaffel och dämpare har alltid varit
i ordning, säger Per.
I många säsonger har han
dessutom medverkat på SMC:
s avrostningskurser som bromsinstruktör.
Eftersom grusvägar är den vägtyp som intresserar honom mest
blir dessa övningar ofta på detta
underlag. Han hävdar att det är
lika viktigt att behärska gasen för
säker körning.
– Gasen är din bästa vän, menar
Per och syftar på möjligheterna att
byta spår med hjälp av just gaspådraget.
Instrumentlampor: 13 st
Styrlagssatser: 6 st
Bensin: 17 732 liter
(ca en normalstor
tankbil)
Snö & enduro: 110 mil
Bana: 620 mil
Offroad: 4.300 mil
Grusbus: 5.100 mil
Autobahn: 8.700 mil
Landsväg: 11.270 mil
Bromsbackar: Bromsljuslampor: 7 st
10 par
Hel/halvljuslampor: 7 st
BLOMSTRANDE VÄNSKAP. Per och hans Transalp har upplevt massor av
spännande äventyr tillsammans och efter 30.000 mil är de är oskiljaktiga.
I en tid där saker och ting ständigt förändras och motorcyklar av
många ses som kortlivade, dyra
leksaker är det befriande att det
också finns de som verkligen gör
sin hoj till rullande historiedokument. Per och hans Transalp lär bli
oskiljaktiga.
Strävsamt par
Att dess konstruktion redan från
början låg nära den perfekta formeln för optimal allsidighet och
äkta körglädje, är en av anledningarna till att Per aldrig kommit sig
för att byta.
Nu kommer en försäljning inte
på tal längre, affektionsvärdet överstiger vida det ekonomiska.
Visst hade han kunnat ha en cykel för varje typ av körning men …
Tja, all omvårdnad och tid i garaget har varit tillägnat just denna
motorcykel.
Dessutom verkar de svurit varandra evig trohet.
– Det skulle kännas som att
svika en gammal vän att sälja den
nu, konstaterar Per.
Att behålla Hondan för alltid
och fortsätta modifiera den för det
egna behovet är melodin.
Än är har vi inte sett resans slut
för det strävsamma paret.
●
Framdäck: 28 st
Bromsskivor:
4 st
Ekrar
fram:
inga!
Bakhjulslager:
en uppsättning
Svinglager: Ej bytt
Framhjulslager: 1 uppsättning
Bromsklossar: 16 par
Ekrar
bak: en st
Bakdäck: 37 st
Drivpaket: 17 kompletta satser
Allt om MC 3 2007
85