Transcript Ondskan Hemma PDF

ONDSKAN HEMMA
En reportagebok om föräldraalienation
av Mikael Karlsson
!
!
!
FÖRORD
Jag är frilansjournalist och fotograf och har bott i Belgien sedan 1989. Anledningen
till att jag börjar skriva dessa rader har dock ingenting med yrket eller landet att
göra. Nej, sedan många år tillbaka har jag rent ut sagt levt i ett helvete: i en
känslomässig berg- och dalbana fylld med psykiska och verbala trakasserier,
lögner, manipulationer, ekonomisk förskingring, kriminalitet, misshandel och inte
minst föräldraalienation* i mina två olika familjeförhållanden.
!
Sent omsider har jag genom egna erfarenheter, observationer och studier kommit
underfund med att allt detta negativa i båda mina familjedramer har att göra med
vadpsykologer och psykiatriker brukar definiera som personlighetsstörningar:
narcissism,antisocial personlighetsstörning, psykopati och sociopati - för en
lekman olika namn på i stort sett samma onda beteende, även om det finns
definierbara skillnader och avgränsningar mellan begreppen och diagnoserna inom
psykologin och psykiatrin.
!
Tro mig, detta har varit fruktansvärt plågsamt att leva med! Absolut värst av allt
är dock att bli avvisad och mobbad av sina egna barn. Inte bara för mig själv, utan
också med min vetskap att föräldraalienation oftast leder till känslomässiga och
psykiska problem hos de utsatta barnen när de når vuxen ålder.
!
Jag vet numera att detta egoistiska och brutala sätt att försöka påverka de egna
barnen inte alls är så ovanligt i splittrade familjer. Föräldraalienation diskuteras
också allt oftare och det publiceras allt mer om det med en ökad kunskapsnivå lite
varstans i hela världen. Detta mycket beroende på att fenomenet - eller syndromet
som vissa vill kalla det (PAS: Parental Alienation Syndrome) - tenderar att öka i
takt med att skilsmässorna ökar i världen, samtidigt som allt fler föräldrar vill ha ONDSKAN HEMMA
1
delad vårdnad om barnen. Något som inte alltid helt naturligt accepteras av den
andra föräldern, till exempel i mitt fall.
Ett klart tecken på detta är den explosionsartade ökningen av antalet barn som
varje år förs bort - rent ut sagt kidnappas - till ett annat land av en förälder, oftast
till hemlandet, för att på ett drastiskt sätt undvika alla kompromisser när det
gäller umgänge med och vårdnaden av barnen. Men det finns också andra mer
subtila sätt en förälder kan använda för att påverka och mer eller mindre
hjärntvätta sina barn att bryta kontakten, ibland helt och hållet, med den andra
föräldern.
!
Jag vill dock understryka att de flesta föräldrar inte tar till sådana här vidriga
metoder för att försöka få barnen på sin sida, utan kan se till ungarnas bästa och
deras fulla rätt till både mamma och pappa. Sedan är det här inget genusproblem
alls. Även kvinnor råkar ut för föräldraalienation.
!
Jag har lärt mig enormt mycket och dragit slutsatser om sambandet mellan
familjealienation och personlighetsstörningar med hjälp av mina egna erfarenheter
och genom att läsa om andra människors trauman. Det är enormt graverande hur
likartade fallen i slutändan faktiskt är många gånger, även om de förekommer i
andra kulturer och världsdelar.
!
Jag vill och hoppas att mina egna erfarenheter kan ge drabbade föräldrar riktiga
aha-upplevelser vad det är som händer, eller redan har hänt, med era familjer och
barn. Och viktigast av allt: jag hoppas och tror att mina självupplevda exempel kan
ge mer kunskap och verktyg för att i möjligaste mån hindra denna ondska att
fortsätta sprida sig som en löpeld i vårt allt mer kortsiktiga och egoistiska
samhälle.
Braine-lʼAlleud sommaren 2010
Mikael Karlsson
* Föräldraalienation - eller Parental Alienation Syndromet (PAS)
- är otillbörlig påverkan av barn i syfte att få barnet att ta
avstånd från den andra föräldern. PAS är allmänt förekommande vid
konfliktfyllda separationer och utförs oftast av boföräldern.
Alienering underlättas av att barnet står i stark beroendeställning till boföräldern. När en
boförälder har haft framgång med PAS så har domstolar ofta "belönat" alieneringen med
att ge boföräldern enskild vårdnad och/eller "straffat" barnet med att minska eller slopa
dess rätt till umgänge med sin andra förälder. Kunniga psykologer anser att PAS är
psykisk misshandel av barn. (Definitionen är hämtad från hemsidan Pappaliv:
www.pappaliv.se/pas/pas.htm)
ONDSKAN HEMMA
2
DEL 1
!
ÅREN MED LETÍCIA
!
Under en arbetsresa till Brasilien i oktober-november 1989 träffade jag min
blivande fru, Letícia Vi träffades av en slump en fredagseftermiddag på en gågata i
staden Campinas, som ligger cirka tio mil väster om megastaden São Paulo. Jag
råkade fråga just henne var en skoaffär låg i staden som jag inte kunde hitta.
!
Letícia visade sig vara en mycket öppen och trevlig brasilianska, tyckte jag då. Och
hon visade mig och min svenska arbetskollega vägen till affären. Inte bara det, hon
följde med oss in och till och med hjälpte mig att välja skor! En mycket ovanlig men
spontan person som jag fattade tycke för direkt. Jag frågade om vi inte kunde
träffas igen. Hon tackade ja och följande söndag satte vi oss på en uteservering och
började prata om ditten och datten.
!
Det var början till mitt första äktenskap. Letícia kom till Bryssel våren1990 där jag
hade varit bosatt i drygt ett år. Jag tyckte väl egentligen att vi skulle vänta med att
gifta oss och istället bo ihop några år först. Men eftersom Letícia kommer från en
mycket frireligiös familj så var inte det tänkbart i deras kretsar. Valet var att vi
skulle gifta oss eller att hon blev kvar i Brasilien. Jag minns att jag fick fråga
hennes föräldrar om lov på ett för oss mycket gammalmodigt sätt för att öppna upp
möjligheten att kunna gifta oss.
!
I början såg jag det som helt naturligt att Letícia följde med när jag gick ut med
mina vänner och bekanta, de flesta av dem svenskar som jag inte träffar så ofta
utan mest när jag besöker Sverige. Men varje gång vi var ute på något ställe blev
det roliga alltid kortvarigt och avbrutet eftersom Letícia tyckte folk betedde sig illa
när de hade roligt och släppte loss.
!
Eller så blev hon nervös av att musiken var för hög och ville gå hem innanklockan
ens slagit midnatt. Med stor besvikelse minns jag särskilt nyårsaftonen i Portugal
ONDSKAN HEMMA
3
1990 och när vi blev bjudna på Stenungsbaden i Stenungsund av mina bästa
vänner sedan tonåren dagarna innan vi skulle gifta oss.
!
Svartsjukan visar sig
!
Vi gifte oss alltså i Stenungsund sommaren 1991. Under de första åren var vårt
kärleksförhållande harmoniskt och bra på många sätt, precis som det brukar vara
när man är nykära. Men jag hade väl trots allt reagerat lite på Letícias sätt att
avbryta fester och ¨krogbesök i goda vänners lag och hennes kraftiga svartsjuka.
När hon kom till Bryssel så bland det första jag var tvungen att göra var att kasta
bort alla bilder jag hade på min före detta svenska flickvän.
!
Letícia tyckte "det var skamligt av mig att ha sådana bilder kvar." Själv tyckte jag,
och tycker fortfarande, att det var ju en del och minnen av mitt tidigare liv.Och
varför ska man förinta och bränna upp tidigare minnen i ens liv? Jag gick trots allt
med på det hela dumt nog.
!
Sedan sade Letícia till mig en sommardag att hon inte tyckte om att jag spelade
gitarr och sjöng låten Carolina av Mikael Wiehe och Björn Afzelius just för att den
handlar om en annan kvinna. Den här gången satte jag ner foten och sade ifrån att
det kan jag inte acceptera, det var ju inte ens min låt! Jag har fortsatt att spela och
sjunga låten genom åren, men jag har nog undvikit den när Letícia har kunnat höra
för att inte provocera. Rent horribla villkor att leva med egentligen inser jag så här
20 år senare.
!
Ett tredje graverande exempel inträffade under sommarsemestern i Portugal 1992.
Två av mina bästa vänner från Stenungsund kom ner och hälsade på. En kväll gick
vi alla på restaurang för att äta hummer. Någon av oss upptäckte att servitrisen
var finländska och vi började prata med henne på engelska. Några dagar senare
fick jag höra av min mor att Letícia hade beklagat sig över att servitrisen hade haft
fräckheten att prata länge med mig. Än idag förstår jag inte vad som gav upphov
till denna svartsjuka?
!
ONDSKAN HEMMA
4
Så här med facit i hand och ren efterklokhet borde jag nog redan då ha insett att
Letícia inte var kvinnan i mitt liv. Men kärleken förblindar som bekant och jag
trodde väl kanske att hon skulle lära sig att kompromissa med min personlighet,
att jag är ateist och ganska liberal i mina åsikter och tankar. Likväl som jag var
tvungen att kompromissa med hennes religiösa uppfostran och världsbild.
!
Luiza
!
Vår första dotter, Luiza, föddes i november 1992. Även om förlossningen tog mer än
tolv timmar på BB och var ganska smärtfylld och dramatisk var vi naturligtvis
mycket lyckliga. När Letícia berättade att hon var gravid kom det som en smärre
chock för mig. Jag var i och för sig 31 år men kände mig ändå inte riktigt mogen att
bli pappa än. Men nu var det ett faktum och jag anpassade mig ganska snabbt till
den nya fasen i livet utan dramatik.
!
Jag hoppades att det skulle bli en flicka och det blev det också. Jag tog min del av
ansvaret att byta blöjor, bada, klä och leka med dottern. Dessutom har jag alltid
tagit min del av hushållsarbetet, till exempel matlagning, städning och
trädgårdsarbete, dock inte på något perfekt och pedantiskt sätt. Men det mesta
blev gjort, om än kanske lite halvdant ibland.
!
Mina föräldrar, som bor i Portugal sedan många år tillbaka, kom också till Bryssel
när Luiza föddes. Sedan minns jag att de även stannade hos oss över jul och nyår
och allting var frid och fröjd. Min far hade en del stora konsultarbeten hos EUkommissionen. Och vi jobbade med detta ganska intensivt under julledigheterna.
Jag minns att även Letícia hjälpte till med en hel del pappersarbete på eget
initiativ.
!
Redan i februari 1993 åkte jag, Letícia och Luiza, som bara var knappt tre
månader, till Portugal och hälsade på farmor och farfar. Relationen hade nu
förändrats mellan mig och Letícia Hon var tvär och argsint och kritiserade mig
ofta. Dessutom skulle jag passa upp på henne hela tiden och blev ständigt avbruten
ONDSKAN HEMMA
5
i mina försök att jobba hemifrån. Jag diskuterade saken med mina föräldrar som
hade samma uppfattning som jag.
!
Vi anade kanske att Letícia hade fått en så kallad förlossningsdepression och att
det hela skulle gå över med tiden. Om det nu var det vet jag inte. Min far sade i alla
fall till mig att det nog var oerhört viktigt att jag kunde bita ihop och svälja kritiken
som stormade emot mig, vilket jag också försökte göra. Han tyckte också att Letícia
verkade vara mycket misstänksam mot både mig och mina föräldrar, att vi liksom
höll på och konspirerade och talade illa bakom ryggen på henne på ett rent
xenofobiskt sätt.
!
Hon drog sig undan med dottern och ville inte umgås med oss på ett naturligt sätt.
Det hela trappades upp till den grad att min far, som i vanliga fall brukar ha stort
tålamod med människor, kände att situationen var ohållbar för oss alla och hade
ett samtal med Letícia om vad som pågick för att försöka lugna ner situationen.
!
Letícia lugnade med tiden ner sig och vårt förhållande återgick mer eller mindre
till det normala. Vår intensiva kärlek hade avtagit rejält, men enligt min
uppfattning var det inte värre än för många andra par som levt ihop några år. Jag
vet ju ganska väl hur mina närmaste vänner och kolleger har det hemma med
familjer, sambos, fruar och män. Jag har också sett hur mina egna föräldrar
kämpade med varandra ibland. Äktenskap och familjeliv har sina upp- och
nedgångar och är ingen dans på rosor. Det har väl de flesta av oss fått erfara, tror
jag.
!
ONDSKAN HEMMA
6
Madeleine
!
I november 1995 föddes vår andra dotter, Madeleine. Den här gången gick
förlossningen mycket lättare, inga komplikationer alls. Mina föräldrar hade
kommit upp från Portugal igen för att hjälpa oss den första tiden. Letícia och
Madeleine kom hem efter några dagar och livet fortsatte som vanligt med en ny
krabat i huset. Vi var förstås lyckliga medan däremot nu treåriga Luiza började
visa tecken på avundsjuka och kände att hon hamnade lite utanför. Ingenting
konstigt med det egentligen. Konkurrens och viss avundsjuka syskon emellan är ju
ganska vanligt.
!
Jag var själv lillebror i familjen och fick också en och annan släng av detta under
uppväxtåren. Inget annat än en del av livets hårda skola. Mellan 1995 och -99 gick
livet sin gilla gång utan några stora dramatiska händelser. Jag var ofta ute och
reste på reportageresor i både Europa, Nord- och Sydamerika och jobbade enorm
mycket med översättningar av EU-direktiv och andra dokument åt Europeiska
kommissionen. Barnen hade börjat skolan och tempot var ganska högt hemma så
som det brukar vara för de flesta småbarnsfamiljer. Vi åkte ofta på semester till
både Sverige och Brasilien under somrarna.
!
Den brasilianska kyrkan
!
Letícia hade gått i en belgisk kyrka så gott som varje söndag sedan hon flyttat hit
1990. Men 1997 hittade hon en av de många brasilianska frikyrkorna som finns
här i Belgien och började frekventera den istället. Faktum var att kyrkan behövde
en trummis. Och eftersom jag hade spelat trummor sedan jag var 13 år råkade jag
av en slump börja spela i kyrkoorkestern efter tolv års uppehåll i spelandet. Detta
trots att jag var och är ateist sedan jag minns. Men jag tyckte det var så roligt att få
börja spela igen, och dessutom inför publik varje vecka, så jag hade inga
tveksamheter alls kring detta.
!
Visst försökte både pastorn och andra medlemmar i kyrkan att omvända mig med
olika knep. Men min integritet som övertygad ateist rådde de aldrig på. Jag spelade
ONDSKAN HEMMA
7
trummor i kyrkan så gott som varje söndag och religiösa helgdagar under nästan
sju år (!) utan att själv bli mer övertygad att det finns någon Gud som vakar över
oss.
!
Men när pastorn och flera medlemmar efter så många år såg att jag var ett
hopplöst fall att omvända blev jag ombedd att lämna orkestern med förklaringen
att de skulle spela lugnare akustisk musik och inte behövde trummor mer.
!
Jag tog inte det så hårt, sju år var en ganska lång tid. Och faktum var att Letícia
lämnade kyrkan långt innan jag gjorde det. Hon hade nämligen råkat bli osams
med en annan kvinna i församlingen, som påstod att hennes man hade fått lappar
under gudstjänsterna med provokativa meddelanden och erbjudanden.
!
Just när detta hände visste jag inte vad jag skulle tro utan tyckte nog mest att det
hela verkade vara ett tragiskt svartsjukedrama av typiskt brasilianska mått och
brydde mig inte. Några år senare när jag frågade pastorn om det hela och undrade
vad som egentligen hade hänt, så berättade han att Letícia verkligen hade skrivit
dessa fräcka lappar. Han kom till och med ihåg ordagrant vad som stått på dem.
!
En första återförening
!
Sommaren 1998 träffade jag av en slump min gamla spelkompis och basisten i
rockbandet Presens, Anders Gustavsson, på Coop i Stenungsund. Vi hade mycket
minnen att prata om på en kvart. Vi kom överens om att hålla kontakten och
förhoppningsvis återförena bandet Presens igen någon gång framöver.
!
Det gjorde vi redan under mellandagarna samma år i en studio i Svenshögen. Och
vi spelade till och med in tre av våra låtar som vi hade spelat under det glada 70talet. Det här var en kär och efterlängtad "reunion" för mig.
!
Men Letícia verkade inte lika glad över att jag hade hittat mina gamla spelpolare
igen. Efter den här första spelningen sedan 1979 fick jag en rejäl sopa kritik att jag
inte hade ställt in spelningen och kört Letícia till läkarstationen i Stenungsund
istället. Det var vinter och kallt i Sverige och hon hade fått bihåleinflammation.
ONDSKAN HEMMA
8
Nog för att det kan vara besvärligt och göra ont med inflammation i bihålorna. Men
att jag absolut skulle följa med till doktorn och slopa en återförening med gamla
polare som jag inte träffat på nästan 20 år tyckte jag, och tycker fortfarande, var
för mycket begärt. I Letícias ögon var jag inget annat än en stor egoist!
Innan sommaren 1999 sade Letícia att hon ville åka till Brasilien. Jag hade väl
ingenting emot det egentligen, men min ekonomi var ganska krasslig den här tiden
så jag sade som det var att jag helt enkelt inte hade råd.
!
Det är självklart att ett sådant besked kan kännas trist och tråkigt, framför allt när
man bor långt hemifrån. Men reaktionen blev oerhört stark. Letícia slutade helt att
prata med mig och gick omkring i huset och såg ut som ett nervvrak som hade
råkat ut för någonting riktigt hemskt. De första dagarna försökte jag bara ta det
lugnt och sansat och tänkte att det går nog över. Men det otroligt negativa
uppträdandet och energin bara fortsatte.
!
Det kändes ungefär som en mycket tryckande stämning på en tragisk begravning
inombords, men som aldrig tog slut. Jag blev fullkomligt slut. Efter några dagar
stod jag helt enkelt inte ut längre.
!
Jag sade till Letícia att hon fick ta ut pengar - drygt 10 000 kronor om jag minns
rätt - från döttrarnas kapitalsparkonto som vi hade öppnat för dem när de föddes.
Konton som egentligen var spärrade fram till döttrarnas 18-årsdag så det tillkom
en del höga straffavgifter. Men jag kände att jag hade inget val, nöden hade ingen
lag för att jag inte skulle klappa ihop själv.
!
Den första depressionen
!
Letícia och döttrarna åkte sedan till Brasilien. Jag själv stannade hemma i Belgien
och kände faktiskt en lättnad över att få vara själv ett tag. Jag behövde tid och eget
utrymme för att inte kvävas. Jag städade upp och plockade ordning på allt stök i
huset som hade ackumulerats under lång tid. Jag kände att även det gav mig mer
balans och kontroll över min tillvaro för att inte kvävas.
!
ONDSKAN HEMMA
9
Huset blev liksom större och luftigare. Jag började även fundera på varför det alltid
skulle vara så himla rörigt och smutsigt hemma? Visst är det så att ungar plockar
fram och rör till när de stojar och leker fulla av energi. Men när även vuxna
plockar fram och inte ställer tillbaka, varken sina egna eller barnens saker, och
även barnen äter snask, spiller läsk och sprider leksaker i hela huset då blir läget
snabbt kaotiskt.
!
Nu när jag var själv hemma insåg jag att hade koll på läget. Och det gick att hålla
någorlunda ordning även hemma hos oss ganska lätt genom att bara vara sparsam
med att dra fram grejer och alltid sätta tillbaka. Jag började inse att det hela
berodde nog mer på lathet och brist på respekt än någonting annat. Mer om detta
längre fram i berättelsen.
!
I augusti 1999 åkte jag själv till Sverige och hälsade på mina föräldrar i
Strandnorum utanför Stenungsund. Trots att sommaren var fin med bad och
segling och att jag för andra gången kunde spela rock, trummor förstås, med mina
gamla polare från Stora Höga, så kände jag en negativ ångestkänsla börja växa
sakta inom mig. Min vanliga positiva bild av livet och tillvaron började bli mer och
misstänksam och cynisk mot det mesta.
!
Jag skrev några surmulna sångtexter som faktiskt var otroligt cyniska och
kritiska mot samhället, politiker och vårt sätt att leva. Jag stod inte längre ut att
lyssna på radion, kolla på TV eller läsa tidningar för jag tyckte allt verkade vara
manipulerad information för att bara försvara vårt moderna, egoistiska leverne.
!
Värst och vidrigast av allt var nyhetskanalen CNN, tyckte jag. Och Sverige var en
bananrepublik, vilket bland annat gav inspiration till Presens-låten
Bananrepubliken som vi senare spelade in år 2000. Jag insåg att något var fel,
kanske en tidig och begynnande 40-årskris?
!
Så jag gick till en psykiatriker och förklarade hur jag mådde. "Ja, du börjar nog bli
deprimerad. Men du ska vara glad att du inte låtit det hela gå för långt”, sade han
och gav mig Cipramil, ett så kallat lyckopiller som fick mig att känna mig mycket
bättre redan efter några dagar.
ONDSKAN HEMMA
10
Samma år ringde en musikerbekant, Osman Martins, till mig och var bekymrad att
jag skulle säga upp bekantskapen med honom. “Men varför det?” undrade jag. Jo,
Letícia hade av någon underlig anledning blivit fly förbannad på honom i den nya
kyrkan som hon och även Osman gick i. Och han kände på sig att hon skulle göra
allt för att jag skulle vända mig emot honom också.
!
“Osman, jag har absolut ingen aning om vad som har hänt och varför ni har råkat
komma i luven på varandra. Jag har ingen anledning att kritisera och bli osams
med dig för saker jag inte har någon aning om”, sade jag bestämt. Letícia sade upp
bekantskapen med Osman, men jag har varit vän med honom sedan vi sågs första
gången i brasilianska kyrkan 1997.
!
Fler återföreningar
!
Sedan på hösten 1999 fick jag ett telefonsamtal från en brasiliansk bekant, Karen,
som jag känt sedan 1977 då vi studerade på International High School i Curitiba,
Brasilien. Hon hade just kommit till Belgien för att flytta ihop med sin belgiska
pojkvän i Zeebrugge. Men han hade nu abrupt avslutat relationen och bad Karen
att flytta.
!
Den enda hon kände på nära håll i Europa var jag. Och hon frågade snällt om hon
fick bo hos oss ett tag innan hon skulle åka tillbaka till Brasilien. Jag berättade för
Letícia hur läget var och hon hade inga invändningar. Så vi hämtade upp Karen på
en stor varuhusparkering ganska nära vår bostad en söndagseftermiddag.
!
Karen bodde hos oss i nästan två månader. I början var det inga som helst problem.
Hon kom bra överens med både Letícia och döttrarna. Men efterhand började
Letícia bli mer och mer missnöjd. Hon sade att Karen gjorde ingenting för att hjälpa
till hemma (men hon stökade inte heller till) och betalade inte för sig. Hon använde
Letícias dator för mycket och jag ägnade henne för mycket uppmärksamhet.
Dessutom var det inte lämpligt att vi talade engelska med varandra, tyckte Letícia,
så som jag och Karen och alla andra som gick på internationella skolan i Curitiba
ONDSKAN HEMMA
11
alltid hade gjort. Jag märkte med andra ord att svartsjukan började hägra helt
utan anledning.
!
De sista dagarna Karen bodde hos slutade med en ren katastrof. Hon och jag hade
kontaktat två klasskamrater från tiden i Brasilien: Tomas som bodde i Landskrona
och Harald från Tyskland. Vi bestämde oss för att fixa en "reunion" och att Tomas
och Harald skulle besöka oss i Bryssel för att ha lite kul, snacka lite nostalgiminnen och gå på krogen och dricka belgiskt öl . Tomas tog tåget och Harald åkte
bil från München och vi träffades en fredagseftermiddag hemma hos oss på hösten
1999.
!
Som jag berättat tidigare visste jag bergsäkert sedan många år tillbaka att Letícia
avskydde sådana här utekvällar med mina vänner. Så jag tog för givet att hon inte
ville följa med oss den här gången heller. Eftermiddagen hemma hos oss var rolig
och avslappnad.
!
Vi käkade lunch och Letícia hade gjort en brasiliansk efterrätt - “Pudim de
Leite” (påminner mycket om karamellpudding fast godare) - som hon visste att alla
som bott i Brasilien brukar tycka mycket om. Både Tomas och Harald hade inte
varit i Brasilien på över 20 år så de uppskattade både puddingen och att de fick
möjlighet att prata portugisiska igen.
!
Alla verkade glada och nöjda. Och senare på eftermiddagen när vi skulle ta tåget in
till Bryssel märkte i alla fall jag ingenting av missnöje hos någon. Jag hade än så
länge ingen som helst känsla av att det här skulle bli den hittills värsta natten i
mitt liv.
!
Vi fyra gamla Brasilien-vänner kom ner till Bryssel sent under eftermiddagen. Vi
gick till min favoritpub och drack några öl. Vi tog en promenad i centrum och kring
Grand Place och gick sedan på en annan pub och käkade middag. Vi blev väl lagom
runda under fötterna och fortsatte vår barrunda och nostalgisnack.
!
ONDSKAN HEMMA
12
Någon gång efter midnatt gick vi av en ren slump förbi den brasilianska
nattklubben Canoa Quebrada. Jag visste inte ens att den fanns och hade därmed
aldrig varit där. Men eftersom vi alla hade Brasilien som gemensamma nämnare
tyckte vi att stället var mer en passande för att avsluta vår festnatt och gick in. Och
det kändes faktiskt som om vi klev 20 år tillbaka i tiden och var i Brasilien igen vilken avslutning på vår helkväll!`
!
Vännerna sparkas ut
!
Någon gång vid tvåsnåret på lördagsmorgonen hade vi fått nog och var trötta och
beslutade oss för att åka hem och sussa. När vi stod utanför Canoa Quebrada och
väntade på taxi ringde min mobiltelefon. Det var Letícia som var alldeles ursinnig
och grät i luren. “Var är ni någonstans? Kom genast hem!” skrek hon i luren. Jag
svarade, mäkta förvånad över hennes aggressiva ton, att vi stod och väntade på
taxin och var snart hemma.
!
Jag förstod i det lägen ingenting alls för även om det nog hade blivit både roligare
och senare än vad vi kanske hade tänkt oss så hade jag aldrig sagt vilken tid vi
skulle komma hem på natten. Jag hade nog mina aningar att jag skulle få en rejäl
utskällning nu. Men det blev mycket värre än så...
!
När vi kom hem med taxin klockan tre-fyra på lördagsmorgonen lyste det i vårt
sovrum på övre våningen. Jag, Karen, Tomas och Harald klampade in glada i hågen
och jag gick upp till sovrummet för att kolla läget. Där satt Letícia i morgonrocken och Luiza! - vakna. Jag minns att jag tänkte men herregud vad gör de - och en
sjuåring! - uppe så här dags? Svaret kom omgående, Letícia brydde sig knappast
om att ens titta på mig utan gick direkt ut ur sovrummet, ner till bottenvåning och
ut ur huset och började skrika och gorma åt Karen ute på gatan.
!
Jag kommer inte alls ihåg några detaljer i det som Letícia skrek åt Karen, men det
var mycket kränkande ord om att hon hade legat oss till last och att hon skulle ha
lagt beslag på och manipulerat mig. Och att Letícia hade velat följa med ut den här
kvällen, men ingen, inte ens jag, hade brytt sig om att fråga henne. Jag kommer
ONDSKAN HEMMA
13
ihåg att jag sade som jag trodde, att hon inte gillade att gå ut på sådana här
krogrundor och därför hade jag inte ens tänkt tanken.
!
“Ja, men där hade jag fel!,” skrek Letícia tillbaka. Jag tyckte att i så fall kunde hon
kritisera mig för missbedömningen och inte Karen och de andra som inte hade
någonting med den att göra. Men det gick inte att sansa Letícia som fortsatte att
skrika glåpord åt Karen och avslutade med “ut härifrån nu, omedelbart!”
Stämningen hade blivit så hätsk att Harald sade: “ja, vi åker vi också för med detta
aggressiva uppträdande känner vi oss inte välkomna här heller.” Alla tre gästerna
gick upp på övervåningen för att hämta sina grejer. Letícia sade att Harald och
Tomas kunde visst stanna, men Karen skulle ut. Naturligtvis tyckte båda herrarna
att det var ett helt förkastligt sätt att resonera vänner emellan.
!
Jag trodde att jag befann mig i en mardröm. Och min sjuåriga dotter var uppe i
gryningen och fick se hela spektaklet, helt ofattbart. Varför skulle hon behöva se
detta? Och hur i hela världen kunde en återförening goda vänner emellan, som inte
sett varandra på många herrans år, sluta så här illa?
!
Jag kände mig yr i huvudet och helt förtvivlad och slängde mig på sängen och
somnade in medan jag hörde hur Karen, Harald och Tomas gick och plockade ihop
sina grejer. Sedan åkte de iväg i Haralds bil ner till Bryssels centrum för att hitta
ett hotell. Harald var ju inte alls nykter och även det gav mig dåligt samvete.
!
“Jag ser ju att du har problem”
!
Så här drygt tio år efter denna dramatiska och olyckliga natt berättade Karen för
mig nyligen att Luiza, min dotter, hade kommit in gråtande till hennes rum när hon
höll på och packa ihop sina grejer och bett henne att inte åka. Men Karen hade sagt
att hon var tvungen, men att de nog snart skulle ses igen. Luiza sade då att
Madeleine skulle bli väldigt ledsen när hon vaknade på morgonen och upptäckte att
Karen bara försvunnit.
!
ONDSKAN HEMMA
14
Men Madeleine kan nog vara glad att hon slapp se hela kaoset. Vi var redan många
som fick ta emot mycket förnedring den här natten. Och att en sjuåring skulle
behöva uppleva detta istället för att få sova lugnt och tryggt hemma kan jag än idag
inte smälta och begripa, drygt tio år senare.
!
Någon dag senare ringde jag till Tomas för att prata av mig om det som hade hänt.
Han var minst lika förvirrad som jag kring hela händelsen, men han ställde en rak
fråga till mig som han tyckte kunde ge en logisk förklaring: "Micke, det är inte så
att du och Karen har ett förhållande? ""Nej, svarade jag. "Under alla åren vi har
känt varandra så har vi aldrig ens pussat varandra, inte ens under skoltiden i
Brasilien." Tomas vet ju hur det var på den tiden och att han själv hade polat med
Karen en tid i tonåren, men inte jag som istället hade haft några enstaka
festkvällar ihop med Karens syster, och sedan hängt ihop med och till och med
förlovat mig med en svensk tjej under fem år och aldrig vänsterprasslat. "Ja du”,
sade Tomas "jag begriper ingenting, men jag ser ju att du har problem…"
!
Jag kände mig helt nedtryckt i skona och hemskt förolämpad i flera dagar. Jag
försökte fråga Letícia varför hon inte bara kunde tala med mig om hon tyckte att
jag hade glömt bort henne under den där kompisträffen. Men jag fick aldrig någon
vettig förklaring.
!
Precis som i flera andra fall tror jag idag att det mest var ett sätt att sabotera mina
långvariga vänrelationer, liksom förinta det som hänt tidigare i mitt liv ungefär
som när jag var tvungen att bränna mina foton. Att äldsta dottern fick vara med
och bevittna spektaklet var säkert bara ett steg i kampanjen att degradera både
mig och allt som har med mig att göra.
!
Nytt hus
!
Men det förstod jag inte då utan såg bara till att försöka läka min skadade själ efter
det inträffade. Det gick även om jag vart tvungen att fortsätta att äta lyckopiller för
att inte gräva ner mig i skiten igen. Mycket tack vare min nedsatta sinnesstämning
kände jag också att det var tungt och stressigt att bo där vi bodde vid sidan av den
bullriga järnvägen och gatan med hård trafik.
ONDSKAN HEMMA
15
Varje morgon kändes det som att en jordbävning satte igång när pendeltågen
började svepa förbi sovrummet halvfem varje vardagsmorgon. Stadsbussarna
körde alltid i hålet i gatan utanför så att hela huset skakade. Det kanske inte var så
farligt egentligen, men jag hade nog i min sinnesstämning blivit överkänslig mot
buller, stora folksamlingar och smuts.
!
Jag kände panikartat att jag ville flytta till en lugnare plats med mera utrymme
och mindre buller utanför staden. Vi hittade ett hus i Braine-l'Alleud, som ligger
cirka två mil utanför Bryssel, och vi flyttade dit påsken år 2000. Det kändes som
om vi skulle få en nystart i familjelivet och att jag skulle kunna komma på fötter
igen med en lugnare tillvaro ute i förorten. Allting kändes faktiskt mycket bättre
och enklare till en början, även om det var i mitt i IT-bubblan och jag hade det kärvt
med jobb och ekonomin.
!
Med mera tid över när jobbet var lugnt började jag läsa sociologi på distans på
Högskolan i Sundsvall för att utveckla mina kunskaper om människor och
samhälle och hitta nya ämnesområden att skriva artiklar och reportage om och
fotografera.
!
Snart fick jag också nya arbetsuppgifter med både översättningar samt skriv- och
fotojobb så det var snart full rulle och tiden höll knappt på att räcka till. Man trots
en hel del jäkt så kändes livet ganska normalt igen.
!
Under juni-juli 2001 åkte vi hela familjen till Brasilien ännu en gång. Väl där åkte
jag själv en djungelfärd med lastbil mer än 300 mil upp till Amazonas. Och jag åkte
till de peruanska guldgruvorna uppe i Anderna och allt blev rafflade reportage i
olika transport- och företagstidningar. Det var mycket på gång och livet lekte igen.
!
Skilsmässa
!
På hösten samma år bjöd mina föräldrar mig och mina två bröder med familjer på
en två veckors semesterresa till Natal i norra Brasilien. Det var också en härlig tid
ända tills katastrofen slog ner som en blixt: Jag gick ner till en marknad nära
ONDSKAN HEMMA
16
stranden och köpte enenkel, handgjord kjol som jag gav i present till Letícia Men
hon var inte alls nöjd med den och jag blev både ledsen och arg och sade åt henne
att "ingenting duger som jag gör."
!
Jag var väl också aningen irriterad över att Letícia inte tyckte att det dög att laga
mat på hotellrummet, som hade fullt utrustat kök. Hon tyckte bestämt att vi skulle
äta hotellfrukost varje morgon trots att det inte ingick i vårt pris och sedan äta
lunch och middag ute på restaurang varje kväll. Detta trots att familjeekonomin
var minst sagt kärv.
!
Det hela slutade med ett gräl och sedan sade Letícia rätt ut när ungarna var med
att hon ville skiljas. Jag kommer väl ihåg hur chockad jag blev, men ännu mer
hjärtskärande var äldsta dotterns reaktion: "mamma, nej, nej, nej!"
!
Ännu en gång hade en trevlig samvaro - denna gång med mina närmsta i familjen
som i alla fall gjorde mig och troligen också mina döttrar mycket gott - förvandlats
till en mardröm. Jag glömmer aldrig Luizas förtvivlade röst och hela
semesterresan var i alla fall helt förstörd för mig. Trots det försökte jag hålla god
min och inte säga något till övriga om vad som hade hänt. Det skulle bara göra
familjeresan ännu mer förstörd för alla inblandade.
!
Väl hemma i Belgien igen försökte jag att tala med Letícia att vi kanske kunde lösa
våra relationsproblem tillsammans om vi talade om vad som inte var bra och
gjorde gemensamma ansträngningar. Vi hade ju varit gifta i elva år och jag tyckte
nog fortfarande - men felaktigt förmodligen - att vårt förhållande inte var sämre än
för de flesta andra som levt ihop i många år. Letícia sade varken ja eller nej. Men
hon gick i alla fall med på att åka till Sverige över jul och nyår. Men denna gång
ville hon ta med sin brasilianska väninna med dotter för att hon inte skulle känna
sig så ensam i mörka, kalla Vinter-Sverige.
!
Det gick jag med på och hoppades att resan skulle få Letícia på bättre tankar. Men
det gick inte. När vi var tillbaka hemma i januari 2002 fick jag ett brev från
Letícias advokat. Det fanns inte mycket mer jag kunde göra och anlitade själv en
advokat.
ONDSKAN HEMMA
17
Vägrar delad vårdnad
!
Jag flyttade ut ur huset och bosatte mig i en mindre, men ganska modern lägenhet
med ett kombinerat vardagsrum och kök och ett sovrum. Med tanke på att jag
skulle betala uppehälle för Letícia och ungarna i huset med en mager frilanslön
hade jag helt enkelt inte råd med mer.
!
Ingenting var ju normalt längre. Jag hade väl aldrig i mitt liv kunna föreställa mig
att vi skulle separera bara drygt ett år efter det att vi hade flyttat till nya huset.
Men nu var det ett faktum och det var bara att försöka bita ihop och anpassa sig,
även om det var jag som var tvungen att flytta till en liten lägenhet.
På sätt och vis var det skönt att komma bort från allt det negativa som hände i
huset och som hade fått mig att gå in i väggen igen. När jag själv kom till en egen
bostad kände jag hur allt lugnade ned sig både till det yttre och inom mig och jag
kunde tänka klart och motivera mig igen.
!
I början när advokaterna skulle förhandla om underhåll och delad vårdnad om
barnen begärde jag att få ha döttrarna halva tiden, det vill säga varannan vecka
plus halva tiden under skollov. Men Letícia vägrade totalt att gå med på detta och
ville att jag bara skulle få ha barnen en helg varannan vecka, vilket jag inte tyckte
var tillräckligt med tanke på att vi som föräldrar kommer från helt olika kulturer
och pratar olika modersmål med barnen, svenska och brasiliansk portugisiska.
Döttrarnas första språk är däremot franska.
!
Det visade sig vara helt kört att få Letícia att gå med på delad vårdnad fifty-fifty
och en mängd kritiska uttalanden riktades mot mig: Min lägenhet var för liten, jag
jobbade och reste för mycket, jag hade aldrig varit någon bra pappa för att nämna
några. Hon hävdade till och med att jag inte var lämplig att ha barnen själv för att
jag är diabetiker och kunde få insulinkänning (för låg sockerhalt i blodet) och tappa
kontrollen över allt hemma.
!
Visst har jag haft insulinkänningar som varit kritiska många gånger och jag har
behövt, och också fått, hjälp för att få tillbaka medvetandet igen. Men mina döttrar
ONDSKAN HEMMA
18
vet vad det är och är ganska vana och kan till och med vara till hjälp om en
insulinkänning smyger sig på. Det bästa och säkraste för en diabetiker är
egentligen att inte bo och sova hemma själv. Men här vändes det emot mig istället
på ett minst sagt diskriminerande sätt: Med diabetes, en kronisk sjukdom som jag
inte själv valt att leva med, var jag en olämplig förälder. Mycket hårt att höra!
!
Anklagelser och umgängessabotage
!
Faktum var att detta plus kravet på mycket pengar för underhåll åt både barnen
och henne komplicerade skilsmässoprocessen oerhört. Det verkade som hon levde i
en annan värld där hon hade rätt till allting, både barnen och pengarna, och jag i
stort sett ingenting. Vi höll på i över ett år och malde om detta innan vi kunde
komma överens om en kompromiss som var åtminstone acceptabel även för mig:
Jag skulle få ha barnen fem dagar varannan vecka.
!
Under tiden blev jag anklagad för att låta ungarna bo i tält ute för att jag inte hade
plats inne. Det var naturligtvis bara påhitt. Jag hade köpt ett lektält till dem som
de kunde leka med ute. Sedan ville de själva sätta upp tältet inne i lägenheten och
sova i det på natten, vilket jag lät dem göra eftersom barn är barn.
!
Det kostade både mig och Letícia mycket pengar i advokatarvoden för att reda ut
att ungarna faktiskt sov inne, ibland i tältet för att de själva tyckte om det. Och tro
det eller inte, jag blev uppmanad att ta bilder i sovrummet med ungarna på sängen
för att visa att de hade eget rum!
!
När mina föräldrar kom och hälsade på mig i lägenheten, och det samtidigt var
mina dagar att ha döttrarna, kom Letícia med dem gråtande, och omslingrande
kring hennes midja och sade att det var bäst att ungarna stannade hos henne. De
ville inte vara hos mig när farmor och farfar var där. Jag gick naturligtvis inte med
på det och fick mer eller mindre tvinga döttrarna att vara hos mig. När de väl
kommit innanför ytterdörren tog det inte lång stund innan de slutade gråta och allt
blev normalt igen.
!
ONDSKAN HEMMA
19
I början av hela skilsmässan så kom Letícia och hennes advokat med det heltokiga
förslaget att hon skulle få flytta tillbaka till Brasilien och ta döttrarna med sig. Och
att jag sedan bara skulle få träffa båda flickorna en gång om året under skollovet.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle ställa mig till detta, men min advokat sade att
något sådan behöver du inte alls gå med på om du inte vill det själv. Så jag sade
förstås nej.
!
Sedan under våren 2002 fick jag plötsligt och helt överraskande reda på att Letícia
hade köpt flygbiljetter till henne själv och ungarna för att åka till Brasilien under
semestern. Hon hade till och med gömt biljetterna och fakturan hos sin väninna,
Cidinha, för att jag inte skulle veta någonting. Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt
hur jag fick reda på det men det var i all fall tur att det hela avslöjades.
!
Jag berättade detta för min advokat och han sade åt mig att försöka komma åt
döttrarnas brasilianska pass och gömma dem så fort som möjligt. Och det lyckades
jag faktiskt med genom lite trixande. Lite senare när detta hade blivit klarlagt
berättade även min bäste väns brasilianska fru, Anita, att hon hade fått ett epostmeddelande av Letícia
!
Där berättade hon att hon hade bestämt sig för att flytta tillbaka till Brasilien med
döttrarna och att “jag inte alls skulle gilla det”. Jag fick själv en kopia av
meddelandet efter många påtryckningar och har sett texten med egna ögon. Så jag
vet mycket väl att det inte handlade om något skvaller eller lösa rykten. Jag har
till och med hittat en papperskopia av meddelandet på portugisiska som jag här har
översatt ordagrant till svenska:
!
“Saker och ting är svåra här. Tage och Mikael vill försöka att inte ge mig någonting,
jag vet inte var det kommer att sluta. Jag önskar att de åtminstone tänkte på
flickorna, Själv är jag tillräckligt stark för att kunna arbeta. Jag vill återvända till
Brasilien och tänker också göra det, det är bara det att Mikael inte alls vill
lyssnar på det. Jag nämnde det en gång och han blev arg. Nu pratar jag aldrig om
det men det är min avsikt.
!
ONDSKAN HEMMA
20
Jag har ett möte med min advokat idag och vi får se vad han kommer att säga.
Normalt sett så ska skilsmässohandlingarna lämnas in i slutet av den här veckan
eller i början av nästa.
!
Lyckligtvis så har jag många vänner som stödjer mig.
!
Förlåt att jag inte skriver mer. Jag är lite (mycket) stressad. Men allt kommer att
lösa sig med tiden!
!
Hälsningar,
!
Le”
!
Som tur var hade jag som sagt fått tag på båda döttrarnas brasilianska pass. Så
risken att Letícia skulle kunna åka till Brasilien med ungarna utan min tillåtelse
och sedan stanna där var lyckligtvis avvärjd.
!
Jag har sedan fått lära mig att den här typen av så kallad “child abduction” barnkidnappning - är mycket vanlig bland brasilianare som bor utomlands och
längtar hem till Brasilien.
!
Jag berättar längre fram i boken om fallet Sean Goldman och hur jag i och med
detta blev mer en väl medveten om hur jag själv har råkat ut för föräldraalienation
och nästan förlorade mina båda döttrar. Och det nästan precis på samma brutala
sätt som den amerikanska pappan David Goldman fick se sin son kidnappad till
Brasilien i juni 2004.
!
Även David har nyligen skrivit en bok om de dramatiska fem åren hans son var
bortförd och hjärntvättad av sin brasilianska familj och släktingar, som heter “A
Father’s Love - One Man’s Unrelenting Battle to Bring His Abducted Son Home”.
Den här gräsliga historien är en av de mycket få av många barnkidnappningsfall
som har med Brasilien att göra som slutar lyckligt. Det vill säga Sean har nu
återförenats med sin pappa.
ONDSKAN HEMMA
21
Lika mycket som boken handlar om ett barn som kidnappas av sin egen mamma så
handlar den om föräldraalienation rakt upp och ner. Det finns nu hundratals
liknande fall av internationell barnkidnappningsfall i Brasilien och så gott som
inget av dem har haft samma lyckliga och rättvisa slut.
!
Själv känner jag engelsmannen Martine Boyle som inte har fått träffa sin
kidnappade dotter i Brasilien, Rebeca, på 16 år. Och när han en gång försökte för
ett antal år sedan blev att fängslad av den federala polisen i Brasilien som påstod
att Martin inte hade betalt underhåll till sin dotter, som han aldrig fick träffa!
!
Jag fortsätter att berätta vad jag personligen tycker om Brasiliens sätt att hantera
internationella barnkidnappningar och mänskliga rättigheter lite längre fram i
texten.
!
Skräp överallt
!
Även om jag vid det här laget ännu inte hade blivit medveten om
kidnappningsriskerna så var jag förtvivlad i alla fall på grund av andra skäl.
Letícia bodde med ungarna i huset, men hon gjorde absolut ingenting för att sköta
den stora trädgården med gräsmatta, häck, blommor och fruktträd. Allting bara
grodde igen. Dessutom började det se ut som om en bomb hade slagit ner inne med
allt stök. Alla tre tog bara fram saker och lade aldrig tillbaka.
!
Garaget var fullt med papperskartonger som aldrig kom iväg till returtippen. Och
på ena gaveln av huset uppstod en jättelik skräphög med alltifrån gamla
elektronikvaror till kläder och leksaker. Kattens bajslåda tömdes över alltihopa
men också lite varstans på övriga tomten.
!
Det såg helt enkelt för jävligt ut allting både i och kring villan! Dessutom hade det
börja läcka ur vattenledningarna i källaren som gav upphov till stora vattenpölar
och fuktskador. Så det hade inte gått ett år ens innan jag bestämde mig för att flytta
tillbaka till huset för att ordna upp all oreda och försöka hitta vattenläckan. Jag tog
ONDSKAN HEMMA
22
med mig min hopfällbara säng och åkte tillbaka till huset. Hyreslägenheten kunde
jag ha som mitt kontor tills hyreskontraktet gick ut efter ett år.
!
Jag bara kom tillbaka en vardagskväll och flyttade in på mitt gamla kontor. Det
blev förstås protester och Letícia ringde polisen för att försöka kasta ut mig. Men
jag var fortfarande skriven på den här adressen och huset var lika mycket mitt
som hennes, så det gick inte.
!
När hyreskontraktet gick ut på vårkanten kom mina föräldrar upp igen och hjälpte
mig att packa det stora flyttlasset, som vi körde till huset med en hyrd skåpbil. Nu
såg ju min flytt mer definitiv ut i Letícias ögon och hon kunde helt enkelt inte stå ut
med att mina förändras skulle bo i huset någon vecka, trots att döttrarna tyckte att
det var roligt att ha oss tillbaka.
!
Letícia satte in sina psykologiska angrepp igen. Hon trakasserade min mor och
sade “se upp gamla kärring så du inte trillar ner för trappan." Så fort yngsta
dottern Madeleine kom och ville prata eller bara vara med oss så kallade Letícia
upp henne till sig direkt. Det var så uppenbart att vi inte skulle få umgås med
Madeleine på ett normalt och naturligt sätt.
!
Polisen kommer
!
Efter några dagar med hård psykologisk krigföring så började det tidigt en
lördagsmorgon droppa vatten från taket på nedre våningen. Jag sprang upp på
övre våningen för att kolla vad som hade hänt och upptäckte omedelbart att
vattenkranen till handfatet inne på toaletten stod och rann för fullt. Proppen i
handfatets utlopp satt i och vattnet rann istället över och ner på golvet och genom
taket till nedre våningen. Jag blev naturligtvis förtvivlad och arg och tyckte att det
hela var mycket klantigt.
!
Det tyckte Letícia var skäl nog för att ringa polisen som kom och skulle kasta ut
både mig och mina föräldrar. Det visade sig då att Letícia hade gått till
kommunalkontoret och skrivit ut mig från hemadressen till lägenheten som jag nu
ONDSKAN HEMMA
23
inte ens hyrde längre. Hur hon lyckades med det är för mig en gåta. Det är en
olaglig handling eftersom jag själv aldrig har gjort eller skrivit under någon
adressändring.
!
Hur som helst så stod det nu fyra poliser i hallen som vakade över oss och var redo
att slänga ut oss om vi inte gick med på att lämna huset självmant. Inte ens jag
kunde stanna i mitt eget hus om inte Letícia var med på det, eftersom jag inte var
skriven här längre, sade poliskonstapeln. Letícia tittade på oss med ett överlägset
grin och sade: "där är dörren”, och gjorde en gest med armarna ut mot gatan.
!
"Det är ju inte möjligt”, sade min far. "Vi har ju företag och vår företagsadress här.
Det går ju inte bara att göra på det här sättet!" Poliskonstapeln hejdade sig och
svarade: "Vad då för företag? Har ni några juridiska papper på det?" Jag kom på att
jag hade ett juridiskt dokument från år 2000 med adressändringen i kassaskåpet.
Och av ren tur hittade jag det direkt och visade det för polisen.
!
"Aj, vi får be om ursäkt, vi visste inte om detta med företaget. Tyvärr Madame”,
fortsatte han och riktade blicken mot Letícia "I det har läget har de alla rätt att
vara kvar i huset eftersom de äger företaget som står skrivet på den här adressen.
Ta det lugnt nu och red ut det här på ett sansat sätt. Jag önskar er en trevlig dag
och lycka till!" sade han och alla fyra poliser lämnade oss omedelbart.
!
Vilken pärs! Jag hade väl aldrig trott att jag skulle kunna bli utslängd ur mitt eget
hus. Och att jag någon gång i mitt liv skulle behöva stå med mina föräldrar och som
om vi vore brottslingar försvara oss mot polisen. Men vi hade en satans tur! På
några sekunder slog alla kränkningar mot oss tillbaka mot Letícia som hade visat
ut oss med näsan i vädret.
!
Varken hon eller hennes advokat hade tänkt på att företaget också hade adressen
här. Men, men, det hela var mycket tragiskt i alla fall. För mina döttrar hade fått
uppleva hela spektaklet där pappa, farmor och farfar mer eller mindre
behandlades som brottslingar av en hel polispatrull.
!
ONDSKAN HEMMA
24
Tappar greppet
!
På några sekunder hade pendeln svängt och Letícia förlorade greppet om
situationen helt. Nu visste hon att hon inte under några som helst omständigheter
kunde kasta ut mig och mina föräldrar ur mitt eget hus. Så nu ville hon istället
förhandla om att hon och jäntorna skulle flytta ut, vilket jag tyckte var helt i sin
ordning. Samtidigt började hon accelerera i sin psykologiska krigföring och blev
ännu mera aggressiv. Bland annat blev det något bråk om en kastrull vilket fick
Letícia att slå till min mor över ansiktet.
!
Sedan gick hon fram och drog upp kläderna framför min far och frågade om hon
var tjock. Anledningen till det var att jag någon gång i en hetlevrad diskussion hade
sagt till henne att hon blivit tjock. Det var faktiskt sant och naturligtvis inte snällt
sagt av mig, det erkänner jag. Men det är väl det värsta jag har sagt till Letícia för
att direkt förolämpa henne när jag tappade fattningen under ett av våra många
bråk. Och tyvärr det enda hon verkat ha snappat upp och tagit till sig av allt det jag
har försökt att säga till henne genom åren.
!
Hur som helst så gick det hela fort nu. Jag och Letícia kom överens att hon och
döttrarna skulle flytta ut så snart som möjligt. Jag skulle bidra med både underhåll
till barnen och hjälp med hyran under en viss tid. Ekonomiskt blev det en katastrof
för mig, men trots det den bästa lösningen. Redan under försommaren 2003 var jag
själv i huset och döttrarna kom till mig varannan vecka. Nu var det mycket jobb att
försöka få ordning i huset och tomten som såg ut som en vildvuxen djungel. Det tog
faktiskt ett helt år.
!
Fysiskt våld
!
Redan efter bara några dagar efter det att Letícia och döttrarna hade flyttat till en
lägenhet som låg 20 minuters promenadväg från min adress kom de tillbaka och
kom in på mitt kontor. Letícia frågade om hon fick låna telefonen och ringa till
Belgacom, belgiska Telia, för att ordna till det med telefon och internet i lägenheten
som tydligen drog ut på tiden.
ONDSKAN HEMMA
25
Och visst fick hon det. Men det var lång väntetid i telefonkön. Jag satt i min
kontorsstol vid datorn. Båda döttrarna stod bakom mig och Letícia satt på bordet i
kontoret med telefonluren i hand och väntade när hon plötsligt sade: "Du vet väl att
om du ska åka med Luiza och Madeleine på semester till Sverige i sommar så måste
du ha ett skriftligt medgivande av mig. Och jag vet inte om jag tänker ge dig det för
Madeleine vill inte följa med."
!
Jag blev helt paff av orden. Visst kunde hon ha rätt i att döttrarna tvekade att följa
med till Sverige, vad vet jag? Men varför börja diskutera ett sådant känsligt ämne både för mig och barnen - så här helt gripet ur luften och när båda döttrarna stod
bredvid? Ilskan kom direkt och jag tog telefonluren från Letícia, lade på och sade
irriterat: "du kommer hit och får låna telefonen och vad får jag som tack för det?"
!
Jag hann inte ens tala till punkt förrän Letícia flög upp från bordet, tog tag i
telefonen, drog med våld ur alla telefonsladdar ur dosan i väggen och drämde
telefonluren i skallen på mig. Som i en mardröm hörde jag döttrarna skrika med
gråten i halsen: "mamma, mamma, sluta!"
!
Det hela gick fort som blixten. Letícia slängde den trasiga telefonen på golvet, tog
de förtvivlade och gråtande ungarna i handen och sprang ut. Själv var jag chockad
över vad som skett, men kunde snart konstatera att jag inte var allvarligt skadad.
Jag hade ett blödande jack i bakhuvudet, men det gjorde inte särskilt ont. Däremot
var telefonluren, som turligt nog var tillverkad i plast och ganska mjuk, helt
sönderspräckt. Och alla kablarna och kontakten till telefondosan på väggen hade
slitits av.
!
Ledsamt kunde jag bara konstatera att nu hade även det fysiska våldet tagit plats i
vår stormiga relation. Jag fick rekommendationen att gå till polisen och anmäla
händelsen, vilket jag gjorde samma dag. Jag visste ju inte om detta var en
engångsföreteelse eller om våldet skulle eskalera? Jag kan idag säga att inget
liknande har hänt efter detta.
!
ONDSKAN HEMMA
26
Min polisanmälan ledde heller aldrig till något åtal. Men Letícia fick sig nog en
riktig näsbränna att nu hade hon klart gått över gränsen och fortsatte hon så här
skulle hon själv hamna i trubbel. För faktum var att det mesta av rent uppenbara
attacker, kritik och rent djävulskap mot mig upphörde under mycket lång tid efter
denna händelse. Inget ont utan att det har något gott med sig, brukar det ju heta.
!
“Pappa tror inte på Gud”
!
Men samtidig var det en glädje med smolk i bägaren. Helt plötsligt började
Madeleine ta avstånd från mig. Hon ville inte komma till mig de fem dagarna
varannan vecka som var överenskommet. Och hon slutade helt att prata med mig
och blev aggressiv. Jag tog kontakt med den belgiska motsvarigheten till
Familjerådgivningen och bad om att få hjälp.
!
Det resulterade i att jag fick gå med Madeleine hos en barnpsykolog varannan
vecka under flera månader. Den andra veckan fick Letícia göra samma sak. Men
vad hjälpte det när dottern vägrade att ens säga så mycket som ett ord till mig eller
psykologen. Vid ett av våra besök till och med sparkade Madeleine mig på benen
utan att för den saken skull säga ett ord. Psykologen blev arg på henne och sade
"att sådant där tolererar vi inte här!"
!
Månaderna gick helt utan framsteg. Madeleine fortsatte att vara lika stum. Men så
en eftermiddag hos psykologen tog hon en krita och gick till svarta tavlan i rummet
och skrev: "Jag tycker inte om min pappa för han tror inte på Gud." Va, vad i hela
friden är detta? tänkte jag. Psykologen undrade likadant.
!
Men jag hade faktiskt fått en liten ledtråd som snabbt fick mig att begripa
fullständigt vad som pågick. När vi kom hem skrev jag ett e-postmeddelande till
Letícia och berättade exakt vad Madeleine hade skrivit på svarta tavlan och tillade
sedan att "du vet mycket väl var dessa ord och tankar kommer ifrån."
!
Med Letícias, hennes familjs och släktingars religiösa bakgrund förstod jag mer än
väl att någon typ av hjärntvätt och indoktrinering hade förekommit i Guds namn,
ONDSKAN HEMMA
27
där jag som komplett ateist förmodligen mer eller mindre ansågs vara Djävulens
högra hand.
!
Om inte exakt detta så någonting åt det hållet i alla fall. För enligt de psykologer
och psykiatriker jag har talat med om detta, och de är många, råder en klar och
gemensam uppfattning: en sjuåring kommer inte på en sådan tanke själv, och
absolut inte om sina egna föräldrar om ingenting hemskt har inträffat i relationen.
!
Jag såg också på Madeleine att hon var mycket lättad över och riktigt pustade ut
att hon äntligen fått säga - eller snarare skriva - vad hon hade gått och våndas över
en längre tid, hur länge vet bara hon, och att jag inte alls blev arg på henne, bara
oerhört förvånad. Det mest otroliga är kanske att efter den här dagen började
Madeleine faktiskt öppna sig och prata med mig igen.
!
Situationen normaliseras
!
Det gick inte fort utan tog nog några månader innan hon uppträde helt normalt
igen. Så även om jag aldrig kommer att få veta vad som har sagts om Gud och mig i
olika sammanhang, så vet jag i alla fall utan någon som helst tvekan vad som
orsakat dotterns vånda och vägran att umgås på ett naturligt sätt med mig. Alltid
gott nog även om jag så här efteråt kanske ångrar att jag inte fortsatte att gå med
Madeleine till psykologen och behandlade detta vidare. Det kan inte ha varit lätt för
henne utan mer som ett trauma, skulle jag tro. Men mer om det senare i boken.
!
Efter den här hemska prövningen, och markanta avslöjande som jag nog vill kalla
det, började faktiskt situation mellan mig och Letícia äntligen bli någorlunda
normal. Vi skötte våra förehavanden från båda håll så som skilda men vuxna och
ansvarsfulla föräldrar bör göra utan några allvarliga kriser under sju år. Och
ungarna verkade må ganska bra.
!
Letícia träffade ett antal nya män under dessa år, men ingen av dem har tydligen
dugt bättre än jag de heller. Hon gifte om sig med brasilianaren Alves julen 2007.
ONDSKAN HEMMA
28
Själv träffade jag Zilma och gifte mig med henne i december 2004. Ni kommer att få
höra mer om henne och våra minst sagt stormiga år mellan 2004 och 2009 i andra
delen av boken.
!
Här hoppar jag nu över det och fram till i december år 2008 för att fortsätta min
berättelse om mig och Letícia I april år 2008 lämnade min andra fru, Zilma, mig.
Jag var nu ensam i huset igen och tänkte att så får det förbli tillsvidare. Men så en
gråtrist dag i december kom Letícia och knackade på dörren och sade att hon ville
prata med mig.
!
Min första tanke var att vad är det som har hänt nu då? Men istället sade hon att
hon faktiskt hade gjort mycket dumheter genom åren och att hon insåg det nu.
Dessutom fungerade relationen med den nya maken inte alls och de skulle redan
skiljas efter knappt ett års äktenskap. Så nu frågade Letícia mig rakt ut om hon och
ungarna inte kunde få flytta tillbaka till huset. Gissa om jag blev paff!
!
Familjen kommer tillbaka
!
Med tanke på att Letícia faktiskt sade rakt på sak att dumheterna hade varit
många så trodde jag nog att hon hade tänkt mycket på allt som hade hänt under
nästan 20 år, och kommit till insikt och faktiskt blivit en bättre människa. Helt
överrumplad bad jag att få fundera på hennes fråga några dagar innan jag svarade
ja eller nej.
!
Min grundtanke blev dock att Letícia visste ju vem och vad hon kom tillbaka till. Så
förmodligen hade hon kommit underfund med att jag inte var en så hemsk person
och bedrövlig pappa till döttrarna.
!
Det var ju helt och hållet hon själv som kom med förslaget att flytta tillbaka efter
nästa sju år utan den minsta påverkan från mig. Andra alternativet var att hon
hade någon slug plan under rockärmen igen. Men jag kunde inte i min vildaste
fantasi komma på vad det kunde vara i så fall.
!
ONDSKAN HEMMA
29
Så efter några dagars funderande svarade jag ja. I slutet av mars 2009 kom alltså
familjen tillbaka igen och jag var nöjd med det. Min grundinställning var glasklar:
ta vara på den här chansen och vad du har fått tillbaka och grubbla inte på det som
har varit och aldrig går att ändra på.
!
Mellan mig och Letícia fungerade relationen utan problem i början. Numera jobbar
hon heltid som sekreterare på ett ålderdomshem i här i staden. Och därmed gick vi
in för att försöka dela på hemsysslorna så rättvist som möjligt med tanke på att
båda jobbar heltid numera.
!
Däremot blev det snabbt problem med döttrarna. Båda är sedan länge väldigt
bortskämda och ville inte göra ett dugg för att hjälpa till hemma. Tiden gick åt till
dator och TV mest hela dagarna samtidigt som de drog fram grejer överallt utan att
ställa tillbaka - och inte bara i sina egna rum.
!
De åt mat, drack läsk och spillde i soffan och på golvet. Typiska tonåringar kanske,
men vid 14 och 17 års ålder tycker i alla fall jag att ungdomar bör ha lite känsla för
att man inte bara har rättigheter utan också skyldigheter för att göra samlivet
drägligt.
!
Redan i april-maj ringde skolan och berättade att Madeleine var helt omotiverad
och stökig i klassen och hade mycket dåligt självförtroende. Både jag och Letícia
gick dit för att tala med rektorn och klassföreståndaren. Det slutade med att
Madeleine fick ett eget specialprogram i skolan för att kunna studera och
praktisera skönhetsvård. Det verkade att vara något som motiverade henne i alla
fall.
!
Själv gick jag och funderade på om hon hade råkat ut för mobbning, övergrepp eller
någonting annat otäckt i skolan som gjorde henne olycklig och rädd. Det var
nämligen helt omöjligt att försöka tala med och fråga Madeleine var som inte stod
rätt till i skolan eller hemma. Hon vägrade att svara både oss föräldrar och skolans
personal.
!
ONDSKAN HEMMA
30
Jag tog till och med upp diskussionen om att det kanske kunde vara något slags
övergrepp med en socialassistent. Men varken jag, hon eller någon annan kunde
hitta några som helst belägg för detta. Det var bara Madeleine som kunde tala om
för oss och hon vägrade.
!
Tack vare uppmuntran med specialprogrammet så kom Madeleine någorlunda på
fötter igen och kunde avsluta skolåret i alla fall. Luiza var inte heller så motiverad i
skolan och slarvade mycket. Men hon klarade också läsåret med nöd och näppe och
kunde gå vidare. Hon var också rätt odisciplinerad när det gällde att hålla tider och
brydde sig aldrig om att tala om var hon gick och var någonstans.
!
Lär mig om föräldraalienation
!
Vid den här tiden såg jag en Larry King-intervju på CNN med en förtvivlad pappa
från New Jersey, David Goldman, vars brasilianska fru hade kidnappat deras son,
Sean, och stuckit till Brasilien. Den här tragiska historien satte djupa spår i mig
eftersom jag höll på att råka ut för samma sak sju år tidigare, 2002 (sidan13).
!
Det som gjorde mig riktigt revolterad var att brasilianska myndigheter och rättvisa
inte bryr sig ett dugg om att landet har skrivit under Haag-konventionen om barn
som förs bort internationellt. Och man struntar fullständigt i att återlämna barnen
till sina hemländer enligt konventionens regelverk och hävdar istället med
patriotiskt floskler att det brasilianska rättsväsendet ska avgöra om barnen ska
stanna i Brasilien eller inte, eftersom de är brasilianska medborgare.
!
Sedan kan tiden bara gå och gå eftersom rättsväsendet mal hur långsamt som helst
och med hur många möjligheter som helst att överklaga. Detta gör att barnen
aldrig kommer tillbaka hem. Jag blev bitter och arg på brasilianskt strul och
uppenbara korruption och engagerade mig mycket i "Bring Sean Home Foundation"
för att göra vad jag kan för att Brasilien ska vakna upp och ta tag i sina problem
med mänskliga rättigheter.
!
ONDSKAN HEMMA
31
Samtidigt fick jag då lära mig vad föräldraalienation är för något och att det
förekommer ganska ofta vid konfliktfyllda skilsmässor där föräldrarna slåss med
oschyssta metoder, lögner och manipulationer för att missgynna den andra
föräldern för att få ensam vårdnad om barnen. Det skulle dock dröja ett tag till
innan jag började komma underfund med att jag själv har varit utsatt för denna
djävulska dårskap under lång tid, och att jag själv faktiskt håller på att förlora
mina egna barn!
!
Under sommarsemestern åkte vi alla fyra till Sverige igen, som vi hade gjort så
många gånger förr. Vi åkte bil upp och nattade över i Köpenhamn som just råkade
ha regnbågsfestival samma lördagskväll vi kom dit. Någonting som naturligtvis
Letícia inte tyckte var särskilt trevligt eftersom stan' var full med bögar och flator.
I övrigt funkade allt bra under hela semestern i Sverige. Inget gammalt groll eller
misstänksamhet och avståndstagande kom upp till ytan när det gällde familjen.
!
Det enda jag klart och tydligt lade märke till var att varken Letícia eller ungarna
ville följa med och hälsa på mina gamla vänner och bekanta och inte ens gå ner till
stranden och bada eller vandra i skogen och plocka bär. Till och med när vi hälsade
på Jan och Anita i Stockholm, som vi alla har känt i många år, drog sig Letícia
tillbaka och gick och lade sig tidigt.
!
Obalans igen
!
När vi kom tillbaka till Belgien igen tyckte jag att det började bli en del obalans i
familjelivet igen. Som jag redan nämnt flera gånger är både Letícia och döttrarna
mästare på att röra till det hemma. Sedan är det ingen som vill städa upp. Jag
tappade också lusten att gå och plocka grejer hela tiden och gav till sist fan i det.
Och efter ett tag ordna Letícia en städhjälp, en städerska på hennes arbetsplats,
som kom och städa hos oss en gång i veckan och där jag och Letícia betalade henne
var sin gång.
!
ONDSKAN HEMMA
32
Städerskan gjorde ett bra jobb och det blev rent och propert. Men vad händer då?
Ja, då accelererade nedskräpningen i samma grad så bara efter några dagar såg
det nästan lika kaotiskt ut i alla fall.
!
När det gäller hantering av soporna så var det jag som fick plocka ur
hushållssoporna under diskbänken och gå ut med sopsäckarna nio gånger av tio.
Tvättkläderna låg i tre-fyra stora högar bredvid tvättmaskinen i garaget så det
började fattas kläder och det gick med nöd och näppe att ta sig fram till kylskåpet
som stod intill.
!
Ibland hade de täppt till utrymmet mellan bilen och garageväggen fullt med grejer
så jag kunde inte komma fram till bildörren. När det gällde matlagning så gick det
sakta men säkert mot att jag lagade maten och övriga kom och frågade "vad ska vi
äta ikväll?". Och när jag då med gott samvete tyckte att idag får någon annan laga
mat så blev det ingen riktig måltid. De valde hellre att svälta. Slappt och likgiltigt
allting!
!
Gitarrskvaller
!
Madeleine har under flera år suttit som klistrad framför TV:n och kollat på Walt
Disney-sångerskan Hanna Montana varje dag. Som jag redan berättat tycker jag att
döttrarna har blivit matade med TV och dator alldeles för mycket och därför blivit
ganska passiva. De har som 15- och 18-åringar ännu inte börjat utveckla några
egna intressen och intressen som att läsa, sporta, spela instrument, samla
frimärken eller något annat.
!
Men så en dag sade Madeleine till sin mamma att hon ville börja spela gitarr. Och
trots min negativa inställning till alltför mycket TV så tror jag faktiskt att hennes
intresse har uppstått med idolen Hanna Montana.
!
Letícia berättade sedan för mig strax innan jul att Madeleine vill börja spela gitarr.
Jag tyckte inte bara att det var glädjande att höra. Utan jag gick och köpte en
ONDSKAN HEMMA
33
ganska fin akustisk gitarr med bra ljud och några gitarrläroböcker till henne i
julklapp.
!
Innan julaftonen visade jag gitarren för Letícia och gömde den sedan på mitt kontor
hemma för att det skulle bli en glad överraskning för Madeleine på julafton. Sedan
en dag i köket frågade jag Madeleine lite retsamt om hon trodde hon skulle få en
gitarr av tomten? "Ja, mamma har redan tala om att du har köpt en”, svarade hon.
Jag såg hur Letícia såg snopen och dum ut och jag blev själv bara fruktansvärt
besviken. Då uppfattade jag det som omoget skvaller. Men jag har senare insett att
det bara var ett av många sätt att sabotera min naturliga relation till mina barn.
Denna gång gällde det mitt sätt att försöka skapa åtminstone lite julstämning.
!
På vårkanten kom Letícia och ungarna med förslaget att vi skulle resa någonstans
under påsklovet. Själv hade jag inte haft en tanke på det, men tyckte att det var en
bra idé om de kunde hitta någonting prisvärt. De letade och letade och funderade
på Prag, Miami, New York, Kanarieöarna med flera.
!
Men allting verkade för dyrt för fyra personer och till sist sade Letícia att vi kunde
flyga billigt med Ryanair till Faro i Portugal och hälsa på mina föräldrar. Helt OK för
alla utom Luiza. Hon ville absolut inte åka till Portugal och absolut inte hälsa på
farmor och farfar och vägrade att följa med.
!
Jag har hela tiden tyckt att hennes attityd och vägran varit mer än konstig. Det
var någon slags stark protest mot någonting, men vad då? Mer om det senare...
!
Alienationen ett faktum
!
Snart började skolan ringa igen och talade om att Madeleine inte var där och hon
hade inte varit i klassen på tre dagar. Vad katten var det som hände nu då? Det
visade sig att de dagar jag var ute och reste och huset var tomt dagtid stannade
Madeleine hemma från skolan.
!
ONDSKAN HEMMA
34
Vi fick nu försöka hålla uppsikt över henne och se till att hon gick till
undervisningen varje dag. Men så en morgon gick jag ut med soporna tidigt och såg
då Madeleines skolväska och jacka ligga slängda mellan husgaveln och häcken. Jag
kände paniken komma och sprang dit.
!
Och där stod Madeleine och tittade på mig snopet. "Men Madeleine var gör du här?
Du ska ju vara i skolan!' 'Jag hatar skolan och vill inte gå dit”, svarade hon och
började gråta.Trots samtal med skolan och skolpsykologen hände samma sak igen
flera gånger.
!
Letícia hittade Madeleine under sängen i storasysterns rum. Sedan hittade jag
henne gömd i källaren helt utan ljus. Det här hade gått över styr, men Madeleine
sade bara att hon hatade skolan, men gav ingen mer detaljerad förklaring till oss
eller skolpersonalen. Varken jag eller någon annan begrep ingenting över huvud
taget och Madeleine ville inte tala om vad som var galet.
!
Mina tankar och reflektioner kom genast tillbaka till att hon kanske hade råkat ut
för någonting hemskt i skolan - blivit mobbad, råkat ut för någon typ av övergrepp
eller liknande. Det fanns bara en massa frågor och inga svar. Jag och Letícia var
och pratade med skolan igen, men likadant där: bara frågor inga svar. Sedan blev vi
kallade till en skolpsykolog hos PMS, som är en särskild skolmyndighet i Belgien
för att hjälpa elever med särskilda skolproblem.
!
Det var den här dagen jag verkligen började förstå vilken långvarig
alienationsprocess jag var utsatt för. Helt utan vidare styrde Letícia in samtalet på
att mina döttrar var rädda för mig och att Madeleines problem i skolan berodde på
mig och att de bodde hos mig.
!
Plötsligt gick alarmklockan igång inom mig. Jag började tänka på vad Madeleine
hade skrivit om pappa och Gud för sju år sedan. Som en blixt från ovan fick jag hela
bilden klar för mig: Jag var fortfarande utsatt för denna negativa propaganda.
Herregud, jag är ju själv utsatt för ren och skär föräldraalienation!
!
ONDSKAN HEMMA
35
Jag fick en chock. Men istället för att börja försvara mig mot allt negativt som
Letícia sade om mig, så sade jag att allt som sagts nu var väldigt oväntat och
omtumlande för mig. Och att jag ville komma tillbaka och berätta lite om mina egna
erfarenheter genom åren. Så blev det också.
!
Allt blir bara kaos
!
Jag berättade om vår struliga skilsmässa, bland annat att Letícia vägrade att låta
mig ha döttrarna halva tiden, att Madeleine slutade prata med mig och vad hon
skrev på svarta tavlan hos psykologen hos familjerådgivningen. Sedan sade jag att
"jag är helt övertygad om att jag är utsatt för någon typ av föräldraalienation…"
Faktum var att psykologen på PMS var benägen att hålla med mig utan att komma
med några skeptiska eller kritiska motargument.
!
Samtidigt sade hon med allvar i rösten att det står illa till med Madeleine. Och att
hon nog behöver genomgå en psykisk och mental undersökning på en
ungdomsklinik och kanske till och med att läggas in och få en behandling för att
komma på fötter igen. Det var naturligtvis väldigt tungt att höra detta. Men jag
förstod allvaret i vad hon sade och lovade mig själv att jag ska göra vad jag kan för
att få Madeleine frisk igen.
!
Samtidigt kände jag att jag själv hade för mycket okontrollerbara saker att brottas
med nu och att jag nog var på väg att gå in i väggen igen. Mitt i allt sade Letícia att
nu skulle hon och ungarna hux flux flytta till en lägenhet igen. De ville inte bo kvar
hos mig.
!
Och dessutom bad hon Madeleine att tala om en fredagskväll när vi satt och åt
middag, att hon inte ville komma till mig fem dagar varannan vecka mer. Då
Madeleine vägrade att tala om det, drog Letícia den drapan själv istället helt
brutalt vid middagsbordet. Och jag blev fullkomligt rasande och sade: "håll käften
om sådana här känsliga saker när ungarna är med och ta det med mig istället när
vi kan prata ensamma! Är du fullkomligt från vettet!!"
!
ONDSKAN HEMMA
36
Jag, visste vad föräldraalienation var för någonting nu, och det här var typiskt ett
sådant strategisk uttänkt drag. Inga som helst tvivel om den saken. Jag gick till
min psykiatriker och fick lyckopiller en gång till och efter bara fyra dagar kände
jag mig ganska bra i form igen.
!
Värre var det med dottern. Men jag såg till att boka en tid för Madeleine hos en
ungdomspsykiatriker på Bruggmann-sjukhuset i Bryssel. Jag bokade också tid hos
en familjeterapeut på familjerådgivningen för att vi alla fyra i familjen skulle gå och
få stöd och hjälp med att hantera detta.
!
I och med att alarmklockan gått igång och jag visste själv att jag var i en mycket
utsatt situation upptäckte jag snart att ingenting fungerade som det skulle: Det
blev inget besök för Madeleine på Bruggmann-sjukhuset för Letícia slarvade med
tiderna och kom dit en heltimma för sent då mottagningen redan hade stängt för
dagen. Sedan fick jag aldrig höra ett ord om detta. Inget besök och sedan var det
bortglömt trots att Madeleine mådde uruselt.
!
Luiza vägrade att följa med till familjeterapeuten. Men jag, Letícia och Madeleine
gick dit en gång tillsammans och då fick jag höra hela raddan av allt som inte var
bra med mig en gång till när dottern satt och hörde på. Ännu ett typiskt grepp i
alienationsprocessen, tänkte jag och höll god min.
!
Sedan ville varken Letícia eller Madeleine gå dit någon mer gång och så fick det bli.
Men jag gick till terapeuten och berättade om pappa och Gud och allt negativt som
verkar sägas om mig. Terapeuten frågade mig rakt på sak: "vad tror du det är som
pågår då?" "Föräldraalienation av något slag”, svarade jag lika rakt. "Ja, det tror
faktiskt jag också”, sade hon vidare. Bingo!
!
Snart ringde psykologen från PMS och talade om att ungdomsläkaren på
Bruggmannsjukhuset hade ringt till henne och meddelat att vi aldrig varit där.
"Varför inte då?”, frågade hon. Jag talade om som det var att Letícia slarvade bort
hela besöket genom att inte hålla tiden. Jag hörde en djup suck i andra ändan av
luren och sedan sade hon:
ONDSKAN HEMMA
37
"Jösses, det här är allvarligt!" "Jo, jag vet det", svarade jag. "Men ingenting
fungerar som det ska, allt jag gör saboteras och det finns ingen respekt varken för
mig, för er, för Madeleine, för läkaren…". Hon funderade ett tag och sade sedan att
"jag tycker du ska ta kontakt och få hjälp och stöd av "Service de l'Aide å la
Jeunesse' (fritt översatt till ungdomshjälpen för utsatta ungdomar).
!
"Det här är ju helt oacceptabelt och som pappa till Madeleine har du rättigheter du
också”, sade hon med en bestämd röst. "Vi ska också göra vad vi kan för att hjälpa
både dig och Madeleine." Bingo igen!
!
Madeleine slutar prata med mig
!
Det var mycket mer förvirrade och obegripliga saker som hände den här tiden: När
påsklovet kom och vi skulle åka till Portugal glömde Letícia att hämta ut
Madeleines ID-kort. Så det var bara jag som åkte dit. Total antiklimax!
!
När jag kom hem en vecka senare så kände jag redan i bilen på vägen hem, när
Letícia och Madeleine hämtade mig på flygplatsen, att saker och ting inte stod rätt
till. Väl hemma i mitt sovrum såg jag att någon hade varit och rotat i mina lådor
och saker och ting låg utspridda på mitt nattduksbord.
!
Efter att de hade flyttat ut ur huset i juni så var det ledsamt att upptäcka att alla
mina bilder på vänner och bekanta som suttit inramade på väggen runt en spegel
på övervåningen bara försvunnit, plockats bort ur ramarna och förmodligen
kastats. När jag frågar Letícia om var bilderna har tagit vägen så vet hon inte. Men
jag vet nog att även dessa bilder har försvunnit på grund av samma svartsjuka som
jag fick bränna mina bilder för drygt 20 år tidigare.
!
Dessutom upptäckte jag att alla mina egna hushållsartiklar som vi hade dubbelt av
när Letícia och döttrarna kom tillbaka - till exempel kaffekokare, strykjärn,
strykbräda, brödrost med mera - var borta. Jag frågade även om dessa ting, men
samma svar där: hon vet ingenting. Luiza berättade dock för mig senare att
mamma hade gett bort mina grejer. Hon hade sagt åt mamma att det var inte
ONDSKAN HEMMA
38
schysst att ge bort mina grejer utan att fråga mig först. Men Letícia bara struntade
i det.
!
Jag fick behålla de hushållsmaskiner som vi hade brukat det senaste året, det vill
säga Letícias, så det har väl inte gått någon nöd på mig direkt. Men jag tycker det
är sorgligt i alla fall att hon inte kan respektera mig och mina saker och minnen.
!
Men värst av allt, utan tvekan: helt plötsligt i maj-juni slutade Madeleine att prata
med mig helt och hållet. Även om jag bara säger hej, eller god morgon så svarar hon
mig inte alls. Jag är alltså nu tillbaka där jag var år 2003 när det var pappa och
Gud som spökade.
!
Just idag vet jag inte vad det är, bara att min egen dotter vägrar att prata med mig
igen och behandlar mig som luft, som om jag inte finns. Att bli ignorerad av vem
som helst på detta sätt är oerhört kränkande. Och att bli avskydd av sina egna barn
utan att ha gjort någonting som kan försvara en sådan behandling är utan tvivel
det värsta jag någonsin har råkat ut för.
!
Ingen hjälp
!
Ungdomshjälpen, Aide Jeunesse, har försökt att hjälpa till så gott de har kunnat för
få Madeleine på fötter igen, men har inte lyckats något vidare på grund av Letícias
manipulationer. De ansåg att eftersom Madeleine lider av skolfobi och vägrar att gå
i skolan och träffa sin egen pappa så är hon i behov av psykisk vård. Jag har själv
stött den tanken länge eftersom jag hela tiden har varit medveten om att min
dotters svaga psykiska hälsa mest beror på stark föräldraalienation sedan lång tid
tillbaka.
!
De ansvariga på Ungdomshjälpen sade att vi skulle komma dit på julafton 2010 för
att ta beslut om att Madeleine skulle skrivas in på en ungdomsklinik. Och jag var
hoppfull att det skulle bli så nu så att min dotter äntligen skulle få den hjälp hon
behöver. Men så blev det inte alls på grund av en förbannad snöstorm som drog in
ONDSKAN HEMMA
39
över landet och gjorde vägarna oframkomliga. Därmed fick vi skjuta upp mötet tills
i januari 2011.
!
Mina föräldrar var här under hela jul- och nyårshelgen 2010-2011. Men Madeleine
ville inte träffa varken mig eller farmor och farfar och kom inte ens hem till mig för
att hämta julklappen. Det fungerade lite bättre med Luiza som i alla fall besökte oss
på julaftonen tillsammans med pojkvännen, Mathieu, då vi åt jullunch.
!
Under mellandagarna besökte jag och farmor lägenheten där Letícia och döttrarna
bor sedan en tid tillbaka för att ge Madeleine hennes julklapp. Det gick utan några
problem även om Madeleine hade tårar i ögonen men inte ville visa att hon grät.
Samtidigt fick jag höra att nu skulle Madeleine börja i vanliga skolan igen och gå på
en ny skola i grannstaden Nivelles. Jag tyckte det hela var märkligt eftersom
ingenting hade förbättrats i hennes beteende. Men jag tänkte som så många gånger
tidigare att det är ingen idé att komma med invändningar utan vi får se vad som
händer...
!
I januari fick vi äntligen ett möte med Ungdomsvården igen, som dock blev en stor
besvikelse. Jag hade ju hela tiden hoppats på att de skulle begära av
ungdomsdomstolen en dom att kunna placera Madeleine på en ungdomsklinik eller
fosterhem där de kunde börja behandla henne grundligt. Men eftersom det nu hade
blivit tal om att Madeleine skulle börja i vanliga skolan igen så lades hela arbetet
ner direkt. Gick hon bara i skolan igen så var allting frid och fröjd.
!
Det spelade konstigt nog ingen roll att Letícia hårt började anklaga Aide Jeunessetjänstekvinnan för en massa oegentligheter och sade att det hela hade sköts med
sådan press från deras sida att hon nästan hade tänkt begå självmord. Och det
inför både mig och stackars Madeleines närvaro. “Och hade jag gjort det hade det
varit ert fel!” skrek hon till kvinnan. Jag fick en chock och började sedan undra hur
Madeleine kände sig vid tillfället och att höra att sin egen mamma har funderat på
att ta livet av sig. Vilken mardröm och psykisk tortyr för en redan så olycklig och
nedstämd tonårstjej, helt ofattbart faktiskt!
!
ONDSKAN HEMMA
40
Nya skolan
!
Efter ett och ett halvt år i den nya skolan, Athenée Royal de Nivelles, hade
relationen mellan mig och Madeleine inte förändrats alls. Hon ville fortfarande
aldrig komma hit och träffa mig och har bara varit hit till huset en enda gång under
ett och ett halvt år. Och då var hon här med sin bästa kompis för att sola i
trädgården en vårdag när jag var och hälsade på mina föräldrar 14 dagar i
Portugal.
!
Madeleine kunde ett tag däremot mycket fåordigt prata med mig i telefonen. Men
det hela utvecklades aldrig till något samtal, utan det blev hela tiden bara jag som
frågade och hon svarade, mest då bara ja eller nej.
!
Samtidigt som Madeleine började skolan igen hade jag och Letícia kommit överens
om att hon skulle få gå hos en ungdomspsykolog för att bearbeta de trauman hon
har inom sig. Det fungerade också i några månader. Men bara några veckor efter
det att Madeleine hade börjat gå i skolan igen sade Letícia till mig att Madeleine
inte behövde någon psykolog längre och tog henne därifrån helt utan mitt
medgivande. Jag har naturligtvis frågat mig varför?
!
Varför sätter Madeleines egen mamma käppar i hjulet när det gäller att ge henne
stöd och vägledningen att komma tillrätta med de problem hon går och bär på inom
sig? Ju mer jag har funderat på den frågan desto mer övertygad har jag blivit att
det finns någonting mer i den här trista erfarenheten som inte får komma fram,
någonting som inte får avslöjas. Kan det vara det att Letícia vet att om Madeleine
börjar berätta varför hon känner sig så apatisk, olycklig, rädd för vuxna människor
och absolut inte vill träffa mig, så avslöjas kanske hennes alienationsteknik med
rumpan bar?
!
Eller finns det någonting mer hemskt i den här historien som absolut inte får
komma fram? Ju längre tiden har gått desto mer övertygad har jag faktiskt blivit
om det sista alternativet, även om jag inte vet vad det kan vara. Men det kan
kanske handla om någon typ av trauma där någon vuxen person i närheten har
ONDSKAN HEMMA
41
begått någon form av övergrepp på min dotter. Detta tankespår har växt sig
betydligt starkare efter det att höjdhopparen, Patrik Sjöberg, avslöjade hur han
reagerade och även tog avstånd från sin egen mamma när styvpappan begick de
sexuella övergreppen på honom och andra unga höjdhoppare. Det är oroväckande
mycket som är likt i det Patrik beskriver och hur han reagerade och hur min dotter
beter sig idag.
!
Det har däremot inte skett några avgörande framsteg i skolan heller. Madeleine har
för visso både jättebra och godkända betyg i sju skolämnen. Men samtidigt har hon
katastrofalt dåliga betyg i fyra ämnen - matematik, historia, biologi och kemi vilket gör att hon inte kan gå vidare i utbildningen i gymnasieskolan hon går i, om
det nu inte blir bättre resultat de närmaste månaderna.
!
Jag har pratat med skolledningen och matematikläraren samt läst andra lärares
betygskommentarer. Och det är enkelt att konstatera att Madeleine mer eller
mindre helt vägrar att deltaga i lektionsarbetet och göra läxor och andra
arbetsuppgifter i dessa ämnen. Matteläraren har i klartext talat om att min dotter
är i stort behov av psykologiskt stöd och hjälp för att försöka få henne att öppna
sig. Han har själv försökt att samtala och hjälpa Madeleine så gott han har kunnat,
men har snabbt upptäckt att hon blir blockerad och sluter sig vid varje försök.
!
Detta får mig att dra paralleller med hur min relation är med Madeleine. Hon
vägrar ju totalt att prata och umgås med vissa lärare i skolan på precis samma sätt
som hon vägrar att ha kontakt mid mig, hennes egen pappa. Det handlar alltid om
vuxna personer. Varje normal människa inser nog att någonting inte alls står rätt
till med min dotters psykiska hälsa. Och varför litar hon inte på vuxna personer?
!
Självmordsrisk?
!
Vid det sista föräldramötet jag var på i januari 2012 bekräftade en av lärarna,
Madame Dekeuster, denna dystra bild av Madeleines resultat och hälsotillstånd.
Hon till och betonade tydligt att “både jag och andra kolleger här på skolan är
mycket oroliga över Madeleines psykiska hälsa. Och själv tror jag att det finns risk
ONDSKAN HEMMA
42
att hon kan begå självmord om ingenting görs åt situationen.” Det var naturligtvis
inte lätt att höra detta även om jag har hört samma sak hos skolpsykologen redan
för några år sedan. Men jag insåg direkt att nu kan jag inte vänta längre utan
Madeleine måste få hjälp omedelbart!
!
Redan i juni 2011 hade jag ännu en gång gått till familjerådgivningen, Planning
Familiale, här i Braine-l’Alleud och berättat om Madeleines stora problem och det
faktum att jag aldrig får en chans att träffa henne. Familjerättsexperten där sade
då till mig att “i det här läget har du bara ett alternativ: och det är att gå till
ungdomsdomstolen och begära att mamman är skyldig att leva upp till den
överenskommelsen om gemensam vårdnad och boende för barnen som ni har
kommit överens om i skilsmässokontraktet.“
!
Så fick det bli och hon rekommenderade en advokat som är expert på familjerätt,
Monsieur Bouillez. Han ville först prova att få igenom en överenskommelse att
Madeleine skulle komma till mig fem dagar var 14:e vecka genom att skriva ett
brev där han krävde Letícias medgivande. Jag krävde också att Madeleine skulle
börja gå hos psykologen igen för att få hjälp med sina personliga problem.
!
Medgivandena kom utan något som helst opponerande. Men den där
fredagseftermiddagen jag skulle hämta Madeleine gick det inte alls. Hon kom inte
ens ner till ingången i trapphuset för att hälsa och prata med mig utan sade bara
“jag vill inte” genom porttelefonen uppe från lägenheten. Jag fick gå därifrån utan
min dotter och utan besök hos psykologen.
!
Ungdomsdomstolen
!
Då fanns det bara det sista och värsta alternativet kvar: att dra hela ärendet inför
ungdomsdomstolen. Monsieur Bouillez skrev alla de rättsliga dokumenten som
krävdes där jag fortfarande krävde ett domstolsbeslut att Madeleine skulle komma
till mig enligt vår tidigare överenskommelse. Datum för domstolsförhandlingen
blev i slutet av november 2011. Vi var väl förberedda och min advokat gick dit. Men
Letícia dök aldrig upp.
ONDSKAN HEMMA
43
Domstolen dömde sedan en dom den fjärde december där Letícia blev skyldig att
komma till ungdomsdomstolen för att förhandla om en överenskommelse. Datumet
för detta sattes till den 18:e januari 2012, så nu var det bara att vänta över en
månad till innan det kunde hända någonting. Letícia sade att hon aldrig hade fått
den första kallelsen till domstolen i november, men det var väl helt naturligt
eftersom hon också hävdade att hon aldrig hämtar ut rekommenderade brev på
posten.
!
När då den andra kallelsen till domstolen kom skrev jag ett e-postmeddelande för
säkerhets skull och talade om att datumet var den 18:e januari. Och tur var väl det
för Letícia hade inte hämtat ut kallelsen den här gången heller.
!
Några dagar innan, den 12:e januari, gick jag på föräldramötet med Madame
Dekeuster och fick det dystra beskedet om Madeleines tillstånd som jag har
beskrivit ovan. Letícia kom inte och hävdade sedan att det var på grund av
sjukdom. Redan vid mötet talade jag om för Madame Dekeuster att jag klart och
tydligt tänkte tala om för domstolen hur allvarlig situationen är för Madeleine. Det
tyckte hon verkligen att jag skulle göra för att försöka få till en förändring så att
Madeleine kan få den hjälp hon behöver. Hon sade att det var ett bra beslut jag
hade tagit att till sist gå till domstolen och att hon och skolan skulle stödja mig med
all information som behövdes för att det skulle bli en bra dom och hopp om hjälp för
min dotter.
!
Värsta dagen i mitt liv
!
Nu var det då - äntligen! - den 18:e januari och dags för en tidig morgon i
ungdomsdomstolen i Nivelles. Det blev dock en av de absolut värsta dagarna i mitt
liv. För inte hade i alla fall jag räknat med att Letícia skulle ta med sig båda
döttrarna för att vittna och tala om att de inte vill vara hos mig.
!
Alltså även Luiza var med som absolut inte hade någonting alls med det här
ärendet att göra. En fruktansvärd upplevelse som jag hoppas att jag aldrig i hela
mitt liv behöver uppleva igen! När vi då satt där i långbänken inne i domstolssalen
ONDSKAN HEMMA
44
så säger Letícia bara helt plötsligt till mig när ungarna hör på att “idag har du
förlorat båda dina döttrar”. Jag blev naturligtvis både arg och chockad över
uttalandet men sansade mig och svarade med “att du kan tala om vad du tycker
och om mig men inte när ungarna är med!”
!
Då höjde Letícia tonen ännu högre och aggressivare så att Luiza fick lugna ner
henne. Luiza sade sedan att hon skulle tala om för domaren att jag har psykiska
problem. Men det kom tack och lov aldrig dithän. Min advokat talade om för Letícia
att Madeleine inte kunde vittna i ett sådant här domstolsärende eftersom hon är
minderårig. Hon fick gå ut och sätta sig i bilen.
!
Letícia insisterade dock att Luiza var 19 år och kunde vittna. Monsieur Bouiilez
svarade att det kunde hon men han rekommenderade det inte. Nu blev det inte så
heller. Vi satt och väntade på vår tur att gå in till domaren i över två timmar. Jag
försökte byta några ord med Luiza men hon sade bara att “jag pratar inte med dig!”
Drygt tio minuter innan det var dags började hon gråta och gick sedan självmant
därifrån. Hon har aldrig talat om varför, men jag förstår nog att hon sent omsider
förstod att det här var inte rätt, hon kunde inte ställa sig upp och vittna mot sin
egen pappa, som inte har gjort någonting allvarligt varken mot henne eller någon
annan, utan som mest bara kan bli väldigt arg ibland, precis som de flesta andra.
!
Det blev alltså bara jag, Letícia och min advokat som till sist satte oss framför den
kvinnliga domaren i 60-årsåldern. Letícia började att dra på direkt om hur
Madeleine aldrig har tyckt om sin egen pappa ända sedan hon var lite. Och sedan
handlade hela diskursen om en rad saker jag alltid har gjort fel genom alla år. Jag
hade inte ens brytt mig om att knacka på dörren och gett Madeleine hennes
födelsedagspresent när hon senast fyllde år. En typisk manipulation eftersom jag
lade presenten i brevlådan när ingen öppnade dörren när jag kom dit för att ge den.
Om de var hemma den gången vet jag inte eftersom ingen svarade och öppnade
dörren när jag ringde på.
!
Jag hade redan innan talat om för min advokat att jag tänkte låta mig hållas och
inte börja försvara mig mot all obefogad kritik mot mig som person som jag visste
ONDSKAN HEMMA
45
skulle komma i överflöd. Så vi lät Letícia rabbla på så länge hon orkade och ända
tills hon själv ursäktade sig med att hon hade pratat för länge och för mycket.
!
Jag hade bara en begäran som dock hade ändrats rätt så radikalt sedan jag hade
fått beskedet om Madeleines självmordsrisk: Det viktigaste var inte att Madeleine
kommer till mig fem dagar var 14:e dag. Det mest akuta var att Medeleine får den
vård och det stöd hon behöver för att hon ska bli en normal tonårstjej igen som inte
är självmordsbenägen.
!
Domaren verkade fatta galoppen direkt och sade att “det är aldrig en bra
situationen när ett barn eller tonåring inte vill träffa sin pappa.” Hon sade att det
hon kunde göra var att döma socialtjänsten i Braine-l’Alleud att helt ta ansvar för
att Madeleine får den hjälp hon behöver. Som föräldrar har vi ingenting att säga till
om längre. För det måste grundligt utredas varför Madeleine har så dålig
skolresultat, varför hon inte vill träffa sin pappa och är så pass olycklig att det kan
vara risk för självmord.
!
Socialtjänsten ingriper
!
Detta blev alltså det lovande resultatet denna hemska förmiddag i domstolen.
Dessutom blev min advokat beordrad att sköta och kontrollera det hela så att
allting utreds och sköts på rätt sätt av alla parter. Det handlar förstås mycket om
att hävda min rätt som pappa eftersom den har blivit eftersatt hela tiden under
många år.
!
Den här hemska förmiddagen drog dock musten ur mig totalt. Jag var helt psykiskt
och mentalt dränerad och utmattad i flera dagar, nästan en hel vecka, innan jag
kunde känna mig som folk igen. När jag väl hade kommit tillbaka bad jag advokaten
skriva ett brev till Letícia och be henne att sluta upp med de aggressiva attackerna
mot mig i ungarnas närvaro.
!
Till svar fick han en ursäkt för hennes uppförande i domstolen men också en
historia om att hon minsann hade varit till skolan och pratat med skolpersonalen.
ONDSKAN HEMMA
46
Och det var helt fel det där jag säger om Madeleine: hon har aldrig försökt att begå
självmord och skolan har aldrig sagt någonting liknande.
!
Jag fick ju tala om för Monsieur Buillez att även jag hade varit till skolan och bett
Madame Dekeuster att tala om för Letícia exakt det hon sade till mig, att hon
befarar att det finns en risk för självmord hos Madeleine om vi inte gör någonting
åt hennes situation. Det hela har sedan helt utan tvivel förvrängts till att jag går
och pratar om självmordsförsök. Detta är förstås inget annat än
manipulationstaktik för att ställa mig i dålig dager och skapa förvirring för att hela
den här planerade utredning av Madeleine hos socialtjänsten inte ska leda någon
vart och avslöja sanningar.
!
Men än är slaget inte vunnet för de onda krafterna. Jag hoppas därför att
fortsättningen på denna långa, tragiska historia blir betydligt roligare, främst för
mina barns skull och framtid...
****
!
ONDSKAN HEMMA
47
!
DEL 2
ÅREN MED ZILMA
!
Jag träffade Zilma första gången den 16 januari 2004 på den brasilianska
nattklubben Planeta Brasil, som ligger inne i Bryssel. Jag hade blivit bjuden dit av
min gode vän, Osman Martins, för att kolla på hans uppträdande med sambamusik.
!
Zilma kom fram och började prata med mig i baren när jag stod och småpratade
med en av hennes bekanta, Simone, som också skulle sjunga senare under kvällen.
Jag frågade Zilma var hon kommer ifrån och hon svarade: "Curitiba." "Oj, där har
jag bott”, berättade jag och vi hade en hel del gemensamma minnen att tala om i
hennes hemstad under 1970- och 80-talen.
!
Den ena ledde till det andra och vi var snart ihop Zilma och jag. Skild sedan många
år och mamma till Luciano och Bruna tyckte jag att Zilma var en av de coolaste
kvinnorna jag någonsin träffat. Och redan efter bara några dagar kändes det som
jag hade känt henne i många år. Hon var liksom den typen av kvinna jag alltid hade
drömt om i min fantasi när jag längtade efter någon.
!
Samtidigt som jag tyckte att Zilma var jordnära och verkade ärlig, var hon glad,
dynamisk, hade humor och gillade att gå ut och roa sig. Och så var hon inte
svartsjuk, vilket gladde mig mycket. Zilma åkte till Brasilien i april med en manlig
vän från Belgien. Lite trist tyckte jag nog, men resan var planerad långt innan vi
träffades så det var bara att acceptera.
!
Hon var ju inte svartsjuk av sig så varför skulle jag vara det? tyckte jag. Hon kunde
lita på mig och jag kunde nog lita på henne. Jag kände mig säker på den saken.
Dagarna innan Zilma åkte flytta hon och sonen, Luciano, hem till mig. Och vi
hjälptes åt att köra hela flyttlasset från hennes stora, men slitna, lägenhet i norra
Bryssel i min gamla Volvo 745:a.
!
ONDSKAN HEMMA
48
Sedan bar det direkt i väg till Curitiba, Brasilien. Eftersom vi - i alla fall jag fortfarande var nykära ringde jag till Zilma i Brasilien ungefär var tredje dag. Jag
tänkte inte så mycket på det då, utan först långt senare: jag ringde alltid henne och
hon ringde aldrig mig förutom en gång. Det var när hon hade fått veta att Luciano
skolkade från skolan. Hon bad mig att ringa till skolan och fråga hur det var fatt.
Hon trodde nog att det var en massa rykten som gick i brassekolonin bara för att
prata skit om Luciano. Jag ringde till skolan men jag kunde inte få veta någonting
egentligen eftersom jag inte fanns registrerad som målsman för Luciano. Det
verkade i och för sig naturligt.
!
Men kontaktpersonen på skolan sade till mig att "jag har ingen rätt att upplysa dig
om Lucianos situation, men jag kan i alla fall säga dig att vi inte har några problem
men honom." Det lät ju som goda nyheter och jag talade om detta för Zilma och
trodde nog, men förmodligen helt felaktigt, att vissa bara sprang och pratade en
massa skit.
!
Sedan berättade Zilma att hon blivit rånad på sina respengar, 500 euros, hemma
hos en släkting i São Paulo. Jag hade väl medlidande och skickade ner 500 euros
till henne som lån. Efter sex veckor kom hon hem igen, sex kilo tyngre på grund av
mycket grillfrossa.
!
Men jag skämtade mest om det och tyckte det bara var bra att hon hade släpat sex
kilo färskt, brasilianskt kött med sig hem. Stämningen var så pass god och gjuten
mellan oss att både jag och Zilma kunde säga och skämta öppet och lite smårått
utan att någon av oss tog illa upp, utan mest med humor och glimten i ögat. Den här
första tiden med Zilma kändes just då som den lyckligaste tiden i mitt liv, som att
lekfullt sväva uppe bland molnen.
!
Horbocken ringer
!
Men så en lördagskväll ringde telefonen och det var en manlig bekant till Zilma,
Bernard, som frågade henne, enligt Zilma själv, om hon hade någon brasiliansk
tjejbekant han kunde gå ut och ha lite roligt med nu när hans fru, också hon
ONDSKAN HEMMA
49
brasilianska, hade stuckit hem till Belém do Pará i norra Brasilien. Zilma sade att
hon skulle fundera men visste nog inte.
!
"Vad fan är det där för jävla skitstövel!" vräkte jag ur mig i badrummet. "Frun
hinner inte ens lämna flygplatsen förrän machon ska ut och hora. Och så ringer
han dig som känner hans fru, som om han inte ens kan klara av det själv. Se upp
med sådana där respektlösa, äckliga typer”, sade jag åt henne irriterat. Zilma bara
log och sade inte så mycket. Verkade mest som att hon bara ville glömma
händelsen. Jag funderade däremot länge på hur denne Bernard bara kunde ha
fräckheten att ringa och försöka beställa tjejer så här rakt upp och ner en
lördagskväll. Han måste vara en självisk idiot! tänkte jag.
!
Ungefär i samma veva tyckte jag att Zilma började yttra lite underliga tankar och
bete sig lite hänsynslöst. Hon sade till mig att jag var överkänslig, blev arg för
minsta lilla grej och gick i försvarsställning, att jag alltid tyckte att jag hade rätt i
allt, var manipulativ och kunde inte ta kritik. "Hm, det här med känslig kan det nog
ligga någonting i”, sade jag. "Och det beror nog mycket på att jag blev gruppmobbad
den första tiden när jag började i skolan. Sådant sitter i resten av livet och
alarmklockan och försvarsmekanismen går lätt igång”, resonerade jag.
!
Men att jag inte skulle kunna ta kritik och att jag alltid hade rätt och manipulerade
- nja, det tro jag nog inte, i alla fall inte på något markant sätt. "När man som jag
skriver och fotograferar mycket får man ofta både bra och dålig kritik. Detsamma
gäller när man spelar musik i band eftersom det oftast handlar om tycke och smak
och mindre om generella regler för vad som är bra och dåligt.
!
Då måste man kunna ta det som folk tycker är dåligt också och kompromissa med
andras tycke och smak. Annars är det svårt att hålla på med både journalistik och
musik”, sade jag till henne.
!
ONDSKAN HEMMA
50
"Problem med maten"
!
Men Zilma var inte beredd att hålla med utan istället slängde hon ut sig ytterligare
en drapa: "Sedan måste du ha något problem men maten sedan du var liten." Jag
blev minst sagt överraskad över uttalandet, som jag aldrig hade hört förut. Men
eftersom Zilma själv höll på med matlagning för stora fester och evenemang så ville
jag höra mer om varför hon grubblade på detta om mina "matbekymmer" och
frågade:
!
"Du tror inte att du kanske är lite ovan med mitt sätt att alltid dela in mina dagar
efter måltiderna? Att jag kan göra det ena eller det andra före och efter lunch eller
åka hit eller dit före eller efter middagen?" Zilma visste inte riktigt vad hon skulle
säga så jag tillade: "Det beror helt enkelt på att jag är insulinberoende diabetiker.
Och då är det ytterst viktigt att man har fasta, regelbundna mattider för att hålla
sockerbalansen i schack och inte råka ut för insulinkänningar."
!
Zilma vred på sig och visade tydligt att hon inte ville tala om detta längre. "Jag vet
inte, jag ska fundera på vad det är och tala om för dig när jag har hittat svaret”,
sade hon och så lade vi den här besynnerliga diskussionen åt sidan. Jag ska dock
erkänna att jag själv vid flera tillfällen har försökt att komma på vad Zilma menade
med "mina matproblem".
!
En gång flera år senare frågade jag henne faktiskt och då svarade hon bara kort:
"Jo, det var det där med att du alltid gick och tänkte på mattiderna..." Men så här
sex år senare och med mycket mera kunskap om Zilmas personlighet så är jag
övertygad om att det bara var ett sätt av henne att avleda diskussionen vi hade och
försöka få in mig i en försvarsställning och glömma vad vi egentligen höll på att
diskutera. Samma avledningsmanöver har inträffat vid många tillfällen när vi har
bråkat med varandra.
!
En annan dag kom Zilmas vänner, Arlene och Arnaud, och hälsade på och de skulle
prata igenom några syjobb som Zilma skulle göra åt dem. Jag kommer väl ihåg att
ONDSKAN HEMMA
51
jag låg på sängen i sovrummet och läste en tidning eller bok. Luiza och Madeleine
var inne i sina rum och donade.
!
Mitt emellan stod Zilma och Arlene i Zilmas arbetsrum och pratade om allt möjligt.
Men så plötsligt hörde jag Zilma börja klaga och säger: "det finns så mycket negativ
energi i det här huset. Allting känns bara trist och deprimerande så jag står inte ut
utan måste åka här ifrån ibland för att inte kvävas. Jag undrar om det kan vara
någonting som Mikaels före detta fru har lämnat i huset eller om hon fortfarande
har sin onda ande kvar här?"
!
Vad fan står hon och säger och det här ska även ungarna lyssna på! tänkte jag. Jag
höll god min tills gästerna hade lämnat oss och sedan kunde jag inte hålla mig.
"Zilma, har du ingen respekt alls för andra människor? Jag har köpt och bor
faktiskt i det här huset med mina döttrar för att jag tycker om det. Har du ingen
som helst känsla för hur mycket du sårar mig när du vräker ut dig så mycket
negativa saker om mitt hus? Och dessutom en massa vidskepelser om onda
krafter!" Något vettigt svar på min kritik fick jag aldrig av henne.
!
Vandalism
!
Som så många gånger förr åkte vi till Sverige på semestern. Luiza och Madeleine
var också med och allting funkade förvånansvärt bra så här i början. Ingen
märkbar svart- eller avundsjuka mellan tjejerna som det annars ofta kan bli när
pappa skaffar ny kvinna eller mamma skaffar ny man.
!
Zilma tyckte dessutom om Sverige eftersom vi har så mycket natur och ett ganska
coolt och stillsamt leverne jämfört med stressen hemma i Belgien. Det var när vi
kom hem som det inte såg så roligt ut. Luciano, som då var 17 år, hade passat på att
ha fester hemma som hade gått mer än vilt till. Inget konstigt egentligen attdet lätt
blir så och att saker går sönder när man lämnar en 17-åring ensam hemma. Det hör
liksom till och jag kommer ihåg att jag var nog kanske inte så mycket bättre själv i
den åldern.
!
ONDSKAN HEMMA
52
Men här hade det också gott våldsamt till, vandalism rent ut sagt. Dörren till mitt
kontor hade ett stort, djupt och runt hål inslaget i mitten. Jag kunde inte förstå vad
som hade hänt, men jag testade med bambupåken till min “berimbau” - ett
brasilianskt rytminstrument som ser ut som en pilbåge ungefär - som stod i hörnet
alldeles vid sidan av dörren. Den passade perfekt i hålet så nu förstod jag i alla fall
hur det hela hade gått till. Någon hade slagit berimbau-påken rätt i dörren med
mycket kraft.
!
Samma eller någon annan person hade också försökt att slå in en bakdörr i garaget.
Men säkerhetskedjan på insidan hade spjärnat emot och hela låsanordningen såg
ut som skrot. Ute på tomten låg det bränt, sotat tidningspapper överallt. Jag antar
att de hade försökt tända grillen med pappret som sedan blåst omkring på
gräsmattan, som ingen sedan brydde sig om att städa upp. Värst av allt var nog
ändå att de hade varit ute och kört med min bil, minderåriga utan körkort!
!
Det var enkelt att konstatera eftersom de hade fått punktering och satte på
reservdäcket, men aldrig brytt sig om att reparera det vanliga bakdäcket som låg i
bagageutrymmet. Jag blev mycket besviken och arg över detta. Men det sjuka var
att Luciano hävdade att han inte hade sett någonting och visste ingenting.
!
Jag sade åt honom att inte spela dum och att det var helt befängt av honom att tro
att jag var tappad bakom en vagn. "Du ljuger”, sade jag åt honom rent ut. Men det
enda han lyckades erkänna efter många påtryckningar var att han och Leandro en brasilianare som dessutom bor i Belgien illegalt - hade tagit bilen.
!
Men de hade fått punktering alldeles vid trottoaren när de körde ut från
garageinfarten. Jo, jo, tänkte jag. Precis som om de skulle besvärat sig med att
sätta på reservdäcket om de bara behövde backa tillbaka bilen tio meter. Inte
särskilt smart påhittat, tyckte jag.
!
ONDSKAN HEMMA
53
Morsan bryr sig inte
!
Jag hade funderingar att Luciano inte verkade riktigt normal som bara blånekade
till allt som hade hänt i huset trots att allt var så himla uppenbart. Ännu
märkligare var att Zilma, hans egen mor, mest inte brydde sig. Hon ville liksom inte
ta tag i det och försöka få sonen att tala sanning och ta lite ansvar för sina
gärningar.
!
Istället lade hon mycket energi på att kritisera mina döttrar enormt mycket, ibland
befogat i och för sig eftersom de inte är några änglar. Men många gånger var det
rena påhitt om att framför allt Luiza hade tagit Zilmas smycken eller parfymer, att
hon var falsk och till och med inte kunde gå riktigt utan behövde besöka en
ortoped.
!
En gång sade Zilma till och med att "som tur är inte mina barn som dina" när vi höll
på och bråkade om någonting helt annat (jag tror det handlade om Zilmas olovliga
bilkörning som jag berättar om längre fram i texten). Jag tappade hakan helt när
jag hörde dessa grymma ord - kan hon verkligen ge sig till att jämföra våra barn på
det sättet?
!
Men de var ju bara en sådan där avledningsmanöver igen för att jag skulle tappa
tråden. Jag var annars kritisk till att Luciano mest var ute och sprang om
nätterna. När han kom hem, oftast långt efter midnatt, satte han sig vid min dator
och chattade på MSN och lade sig i gryningen för att sedan gå till skolan tidigt på
morgonen.
!
Jag hade mina aningar att det här inte kan hålla i längden. Hans vänner som
ringde på dörren eller i telefon verkade mest vara sluskar och halvgangsters. Så
även om jag bara var styvfar kände jag ett visst föräldraansvar och att det var nog
bäst att försöka kolla upp lite vad han höll på med egentligen.
!
Jag började med att kolla i min dator för att försöka se vad Luciano höll på med.
Det blev bingo direkt! Inte ens jag var medveten om att alla MSN-chattar som hade
ONDSKAN HEMMA
54
kommunicerats på datorn lagrades på hårddisken. Jag hade inte själv kommit på
idén att ställa in det hela så, men ibland har man bara ren tur. Alla Lucianos
chattar fanns kvar, men det som stod där blev en ren chock för mig som serverades
på ett guldfat.
!
Rån med pistol
!
Luciano skrev på halvtaskig franska till flera av sina vänner att: "idag rånade jag
och min kusin en mobiltelefon och mp3-spelare av en flamländare och det var så
sköööönt!" Jag blev alldeles kallsvettig och huvudet snurrade. Det här kan inte
vara sant! tänkte jag och fortsatte att kolla meddelandena. Jag hittade samma
historia om rånet flera gånger om till olika personer. Det slog mig att Luciano
kanske höll på att fantisera och ljuga för att göra sig märkvärdig inför sina
gangsterkompisar.
!
Men eftersom jag redan visste att han ljög och fantiserade för minsta lilla grej så
verkade den här historien vara för konsekvent och lika i alla versioner för att vara
ren fantasi. Inga förändringar någonstans för att öka på "hjältedådet" i hans ögon.
Fan, det här är ju inte klokt! Pojken ljuger inte utan talar sanning för en gång skull,
även om sanningen är jävligt otrevlig, tänkte jag.
!
Dessutom hade jag sedan länge reagerat på och redan talat med Zilma om att
Luciano hade en ny och dyr mobiltelefon nästan varje vecka. Och jag visste ju att
varken han eller Zilma hade pengar till det. "Nej, men kompisarna lånar telefoner
av varandra”, sade Zilma och bekymrade sig inte alls. Men jag var i alla fall rätt
övertygad om att ingen tonåring skulle låna ut sin mobiltelefon för runt 600 euros
ett par veckor mot Lucianos som kostade runt 50, inte en chans! tänkte jag men
höll god min.
!
Jag skrev ut alla chattar som handlade om rån av mobiltelefonen, stulna
gymnastikskor och marijuanarök. När Zilma kom hem visade jag texterna för
henne, men hon reagerade inte ens utan sade bara: "jo, han har livlig fantasi min
son..."
ONDSKAN HEMMA
55
"Men Zilma för helvete! Fantiserar man och skryter om sådant här är man väl ändå
inte riktigt funtad i huvet!Dessutom verkar Luciano tala om alla detaljer utan att
överdriva någon gång, samma version varje gång. Det tyder faktiskt på att han inte
ljuger”, kontrade jag. 'Nej, han har inte gjort något. Lägg dig inte i saker som inte
angår dig och hitta inte på en massa problem. Du tycker inte om Luciano!", sade
Zilma till mig med kylig röst.
!
Jag trodde inte mina öron och ögon. Zilma lyfte inte ett finger för att ens försöka ta
reda på sanningen. Istället var det jag som var problemet för att jag försökte ha lite
koll på vad en 17-åring håller på med i mitt eget hus och med min dator.
!
Jag var i alla fall 95 procent säker på att Luciano verkligen hade rånat och var
kriminell. Och snart händer väl någonting igen? tänkte jag och sparade alla chatpapperen i kassaskåpet för att kunna rekapitulera och reda ut alla ledtrådar nästa
gång någonting hände. Zilma slängde sina kopior i papperskorgen och tyckte allt
var frid och fröjd.
!
Smusslar bakom ryggen
!
Eftersom det inte gick att föra någon som helst uppriktig dialog kunde jag inte göra
någonting mer åt saken. Det var bara att vänta på nästa dumhet. Jag upptäckte väl
under tiden mer och mer att Zilma höll på att smussla bakom ryggen på mig. Hon
kunde åka till sina manliga bekanta på olika ställen. Ena gången kom hon inte hem
förrän klockan tre på natten med förklaringen att "vi drack lite vin och somnade i
soffan båda två..."
!
En annan gång skulle vi träffa hemma hos Bruna, hennes dotter, på eftermiddagen
för att åka och handla alla varor till vår bröllopsfest. När hon var försenad försökte
jag ringa och ringa på mobiltelefonen, men den var avstängd. När hon väl kom, två
timmar försenad, så sade hon att hon hade gått på fel tåg och åkt söderut i stället
för norrut mot Bryssel.
!
ONDSKAN HEMMA
56
Ett sådant missöde kan ju naturligtvis hända vem som helst. Men har man avtalat
en mötestid men någon så är det ju att bara ringa och tala om istället för som Zilma
stänga av mobiltelefonen. "Ja, vi hade ett viktigt möte och jag ville inte bli störd så
därför stängde jag av telefonen”, försvarade hon sig med. Hm, ingen vidare ursäkt
faktiskt. Är man mer än två timmar försenad så brukar vi nog komma ihåg att
sätta på telefonen igen och meddela de anhöriga, om vi inte har något att dölja vill
säga.
!
Det som var mest avslöjande var dock Zilmas marijuana-rökande. Jag sade bestämt
ifrån en gång när hon kom hem med en bekant och de satte sig och bolmade i
trädgården hemma helt utan vidare. Jag sade till Zilma efteråt att ska hon leva
med mig och om vi ska gifta oss så ville jag inte veta av några som helst illegala
droger, varken här hemma eller någon annanstans.
!
"Då tänker i alla fall jag inte gifta mig med dig. Du får välja antingen mig eller
marijuanan”, sade jag bestämt, helt ovillig att kompromissa. Zilma sade då att
hon skulle lägga av och jag trodde på henne. Men vid flera tillfällen kom jag sedan
på henne bolmande bakom ryggen på mig.
!
Första gången var vi på en brasiliansk fest i södra Belgien där även många barn var
med, bland annat mina döttrar och en god vän till dem. Jag gick ut på balkongen
och där stod Zilma med en marijuanarulle i näven, som hon genast gav till sin
dotter, som stod alldeles bredvid när jag kom ut. Snacka om att vara ett gott
exempel för sina egna barn! Dessutom lekte de flesta småbarnen som var med på
festen bara några tiotal meter från marijuanarökarna. Jag blev så besviken och
förbannad!
!
En annan gång ringde Zilma hem till mig en fredagskväll och frågade om vi skulle
gå ut och äta på kvällen. Jag tyckte det var en bra idé men hörde helt klart att hon
lät flummig på rösten. När hon väl kom hem så hörde jag ännu tydligare att rösten
sluddrade och jag såg på ögonen att hon var ganska rejält på lyset.
!
ONDSKAN HEMMA
57
"Har du rökt "joints" nu igen?” frågade jag irriterat. "Njaaeee, jaaa haa baaaja
drugggigt tvååeee ööeeeellll...(nej, jag har bara druckit två öl)" "Du ljuger! Och jag
går inte ut och äter med dig när du håller på så här”, sade jag.
!
Inte lite fräckt alltså: Först hålla på och knarka bakom ryggen på mig och sedan
ringa och föreslå att vi ska gå ut och äta så att jag betalar notan. Dåligt omdöme och
helt utan respekt, tycker jag allt. Man tycker ju att både Zilma och Luciano borde
ha lärt sig något av sina misstag. Men med tiden blev det bara värre...
!
Luciano snodde grejer hemma av mig och mina döttrar. Inga saker med stora
värden, men i alla fall. Han erkände aldrig och mitt redan mycket sargade
förtroende för honom dalade ännu mer. Men han verkade helt enkelt inte fatta vad
det var fråga om. Det jag försökte prata med honom om gick bara in i ena örat och
ut genom det andra, helt oberörd.
!
Någon vecka senare hade han hittat på någonting nytt - åkte tåg och spårvagn utan
att betala, var i slagsmål, körde moped och vurpade inne i Bryssel utan körbevis
och försäkring, skolk från skolan hela tiden, tog hem tjejer på rummet trots att han
hade sällskap med mera, med mera - en riktig skitstövel
!
Absurda bortförklaringar
!
Varje gång Zilma konfronterade honom med flera av dessa oegentligheter - vilket
hon trots allt gjorde ibland för att de sved i hennes egen plånbok på grund av böter,
rättegångar och andra krav från drabbade - så var den ena bortförklaringen bara
mer fantasifull och absurd än den andra. Det var många gånger som att se en
komisk film där vi vet vad som har hänt och vem som är skurken. Men där han
eller hon kommer med bortförklaringar som bara blir hur löjliga som helst.
!
Jag sade till Zilma att "du kan väl inte tro på sådana där helt otroliga berättelser, så
där går det ju inte till i verkligheten!" Men hon såg mellan fingrarna varje gång
även om jag faktiskt tror att hon mer än väl visste hur det verkligen låg till. Hon
ONDSKAN HEMMA
58
ville helt enkelt inte rota i det för att undvika besvär. Det var mer ett spel för
galleriet.
!
Vi gifte oss i alla fall under mellandagarna julen 2004, mitt under Lucianos värsta
brottskarriär och bara några dagar före tsunami-katastrofen i Asien. Sedan
verkade läget ganska lugnt fram till i maj 2005 då polisen kom och knackade på
dörren en kväll.
!
Vår kvarterspolis, Monsieur Buchet, ville registrera Zilma och mig som man och
hustru och Luciano som min styvson inskrivna officiellt på min hemadress. Och det
gick väl snabbt och enkelt. Men sedan tog han fram ett papper till och sade: "Jo, jag
har en sak till att fråga om och det är om det här telefonnumret”, sade han och läste
upp numret. Zilma såg lite fundersam ut men svarade att "ja, det är mitt nummer
men det är min son som använder det."
!
Monsieur Buchet harklade sig och förklarade att ett visst datum och klockslag, jag
minns inte exakt, så sattes SIM-kortet med detta nummer in i en stulen
mobiltelefon. "Jag vill nog prata med din son”, sade han och bad Luciano komma
och sätta sig framför honom vid matbordet i vardagsrummet.
!
Jag och Zilma satt också med när polisen förhörde Luciano. Jag tyckte precis som
tidigare att hans historier lät som fåniga bortförklaringar i en komisk film, när han
satt där och uppgav namn och adress till den gode vännen som hade råkat låna ut
just den stulna telefonen just den där dagen. Jag var själv så pass omtumlad av
händelsen att jag inte kom att tänka på Lucianos skryt han tidigare hade dragit på
chatten. Utan jag tänkte först att: jaha, nu har det alltså hänt igen!
!
Skadeglädje
!
Men medan förhöret drog ut på tiden så kom jag lite senare ihåg kopiorna av
chatten som jag hade lagt i mitt kassaskåp. Jag gick dit och tittade på pappren och
det var bingo direkt: Lucianos skryt om rånet av en flamländare var samma dag
ONDSKAN HEMMA
59
och på samma plats. Det kunde ju inte vara tillfälligheter. Men jag sansade mig och
sade ingenting åt kvarterspolisen så här på direkten.
!
Jag ville fundera lite först hur jag skulle hantera det här och lät Luciano sitta och
koka ihop sina historier inne i vardagsrummet. Nu blev ju hans fantasifulla
berättelser än mer absurda och jag satt och njöt och hade till och med
skadeglädje att höra dem eftersom jag själv satt med hela facit i hand.
!
Ett par dagar senare ringde jag till Monsieur Buchet och berättade att jag nog hade
intressanta upplysningar angående den där stulna mobiltelefonen. Han bad mig
komma till polisstationen samma dag. Jag gick dit med chat-papperen och han läste
och kollade av med den polisanmälan som flamländaren hade gjort.
!
Det var ingen som helst tvekan: telefonen, mp3-spelaren och "banansäcken" som
Luciano hade skrutit om i sina chat var just de stulna varor som offret uppgav i sin
anmälan. Och det var på samma plats. Men sedan knöt det sig ordentligt i magen på
mig när flamländaren uppgav i anmälan att rånaren hade hotat honom med pistol.
Fy fan, det här är ju livsfarligt! tänkte jag.
!
För att inte överdriva dramat bör jag nämna att det kom fram så småningom att
det inte var en riktig revolver, utan en snarlik kopia av en riktig modell som jag
inte kommer ihåg modellbeteckningen på. Luciano hade snott den av en släkting.
!
Men det är klart, den stackars flamländaren kunde naturligtvis inte ha någon
aning om det var en riktig, laddad revolver eller inte vid tillfället. Han hade dock
varit smart nog att installera spårsignal i sin mobiltelefon som fick polisen på
spåret och till sist min styvson på fall, si så där ett halvår efter min första
stöldkonfrontation med honom. Bättre sent än aldrig!
!
Jag är evigt tacksam att den stackars flamländaren gjorde vad han skulle för att
skippa rättvisa. Jag har ingen aning om vem han är, men han lyckades även rädda
mig och mina barn från att kriminaliteten skulle ta över i detta hus. Tjuven var
äntligen fast!
ONDSKAN HEMMA
60
Erkänner brott
!
Det gick någon vecka innan Luciano blev kallad till polisen. En konstapel ringde till
mig och frågade om chatten var skrivna på min dator eller någon annans. "På min”,
svarade jag. "Ja, vi får hoppas att det inte blir fråga om ännu värre saker så vi
måste beslagta den. Men i så fall återkommer jag”, sade han. Det var bara att
hoppas på det bästa, att det inte var värre än så här.
!
Jag fortsatte att hålla god min. Luciano gick till polisen och jag väntade med
spänning. Efter några timmar ringde Luciano själv och sade att jag var tvungen att
komma och hämta honom vid polisstationen för de ville inte släppa iväg honom
utan att ha pratat med någon målsman.
!
Eftersom mamma Zilma inte var hemma så åkte jag dit. När jag kom in i
receptionen så satt Luciano i väntrummet och såg lite moloken ut. Skönt! tänkte
jag. Konstapeln kallade in mig på sitt kontor och gick direkt på sak: "Jag har
förhört och pressat honom och han har erkänt allt. Men han har begärt att jag inte
ska berätta någonting om detta för dig. Han vet liksom inte hur mycket du vet, så
jag vill bara tala om hur det ligger till och så får du själv bestämma hur mycket du
vill berätta för pojken”, berättade han med ett gott flin i ansiktet.
!
Jag var naturligtvis tacksam för det, vilken hänsyn till min utsatta situation! Nu
hade jag på något sätt helt plötsligt fått kontroll över läget och ett klart övertag.
Men jag visste ännu inte om jag skulle spela pajas eller tala om för Zilma och
Luciano sanningen hur han hade blivit avslöjad med handen i syltburken.
!
Zilma blev också kallad till polisen. Men som jag redan hade anat så berättade
ingen av dem ett enda ord om vad som var på gång. Efter några dagar kunde jag
dock inte själv hålla mig. Jag avskyr när folk smusslar bakom ryggen och det gäller
även mig själv. Och skulle vi förhoppningsvis någon gång kunna leva i en öppen och
ärlig relation hemma så det första kravet var ju naturligtvis att vara ärlig och
öppen själv.
!
ONDSKAN HEMMA
61
När Zilma fick reda på vad jag visste och att jag hade samarbetat med polisen så
blev jag dock istället beskylld för att vara en oärlig fjant. "Och du hatar Luciano!'
Allt jag hade gjort var fel och utsattes för all hård kritik i världen man kan tänka
sig. Aldrig någonsin ett ord om det väsentliga: Luciano var faktiskt en tjuv. Och det
var faktiskt jag som hade haft allting rätt om det från början och i alla fall försökt
att göra någonting åt det.
!
Egentligen så tror jag nog att upphovet till den rasande ilskan och kritiken var mer
ett tecken på att de fått svart på vitt på att jag inte ger upp och kan manipuleras så
lätt när folk försöker trycka ner mig i skorna. Och att jag hade överlistat dem båda
två. I deras ögon hade jag lurat dem förstås. Det har jag minsann fått höra många
gånger. Sedan tyckte jag inte om Luciano och det var det som gjorde att han
halkade in på den kriminella banan. Jag var boven i dramat och Luciano var mest
ett offer det var synd om - stackars rånare!
!
Ungdomsvård
!
Han hade dock tur eftersom han inte hade fyllt 18 år och var alltså inte
straffmyndig än. Han blev dömd till ungdomsvård och två socialassistenter kom
hem till oss försökte lära Luciano att förstå vad ärlighet, sunt förnuft och allmänt
hyfs är för någonting under mer än ett år. Någonting hans egen mor helt uppenbart
hade misslyckats totalt med, eller snarare inte alls brytt sig om, vågar jag nog säga
så här i efterhand.
!
Det var dock mycket strul med detta i början. Luciano sket bara i och dök aldrig
upp på de avtalade mötena. Inte förrän en domare i ungdomsdomstolen hotade med
att låsa in honom på en sluten ungdomsanstalt fattade han vad det var fråga om
och tog sig i kragen.
!
Under de här terapi- och uppfostringsövningarna med socialassistenterna kröp det
sedan fram så småningom att Luciano hade gjort ett rån till och blivit gripen av
polisen. Jag hade aldrig fått veta någonting vilket gjorde mig irriterad och
ONDSKAN HEMMA
62
misstänksam att Zilma inte ens lyfte ett finger för att få sin egen son att bli en
bättre människa.
!
Hon visste ju lika väl som jag hur jag hade försökt att få Luciano att tala sanning
vid det första rånet som jag hade upptäckt. När då samma sak hände en gång till
och Luciano grips av polisen så lade hon bara på locket istället för att tänka på sin
egen sons väl och ve. För henne var det viktigaste att inte avslöja att jag hade haft
rätt och hon fel. Och det höll dörren vidöppen för Luciano att fortsätta sin brottsliga
karriär som om ingenting hade hänt.
!
Under våren 2006 var det då dags för Luciano att avsluta sin straff och han skulle
gå till domstolen och bli frikänd, eller få fler uppfostringsåtgärder om domaren
tyckte det behövdes. Inget nytt dramatisk hade hänt under den här
utbildningstiden så det hela såg bra ut.
!
Men vad gjorde stollen då? Jo, han gav sig ut och körde EU-moppe utan förarbevis
och försäkring och kom dessutom hem med moppen. Zilma blundade och sade
ingenting i vanlig ordning. Men jag sade till direkt: "jag tar inte ansvar för vad du
gör ute på stan, men här hemma så blir det ingen mopedåkning förrän du har
förarbevis och försäkring. Det kan gå riktigt illa för dig om du råkar ut för en
olycka och kanske till och med skadar någon och även dig själv."
!
Luciano sket totalt i det förstås och stack iväg på moppen på påskdagen, bara
några dagar innan han skulle bli frikänd för sina tidigare brott. Jag blev
tvärförbannad och skällde ut både Luciano och Zilma när han kom tillbaka. Hans
återkommande dumheter stod mig upp i halsen och nu fick det vara nog! Ingen
lyssnade eller tänkte över huvud taget. Istället sade båda Luciano och Zilma att nu
skulle de flytta här ifrån och stack redan samma natt. Sunt förnuft... vad är det för
något?
!
ONDSKAN HEMMA
63
Skeptisk
!
Luciano blev i alla fall frikänd av ungdomsrätten efter drygt ett års terapi och
uppfostringsutbildning. Själv var jag väl mer än skeptisk till att han verkligen
fattade att han måste skärpa sig. Men domaren har sagt sitt och jag har inte alltid
rätt, så den som lever får se, resonerade jag.
!
Zilma kom tillbaka hem efter cirka en vecka, men som alltid tyckte hon naturligtvis
att det var jag som hade klantat till det igen. Luciano kom däremot aldrig mer
tillbaka. Han visste att jag satte gränser som han inte kunde hålla och flyttade ut.
Zilma som aldrig ställt några krav på honom gjorde inte det nu heller utan lät
honom flytta ut utan någon diskussion. Det var ju synd om den stackars sonen som
inte fick göra som han ville...
!
Efter en tid kom Zilma till mig och frågade mig om jag inte kunde ställa upp med
borgen för att Luciano skulle kunna hyra en lägenhet han hade hittat. Hon hade
inte tillräckligt med inkomst och förmögenhet för att kunna göra det. Hm, rätt
riskabelt med tanke på hur den där grabben betedde sig. Men hellre det än att han
kommer tillbaka hit i alla fall, tänkte jag och ställde upp. Alla ska ju kunna få en
chans till att visa att de har blivit en bättre människa.
!
Så Luciano flyttade in i sin första egna lägenhet på våren 2006. Men vad händer.
Redan inom ett par månader går fastighetsägaren till domstol för att få Luciano
vräkt från lägenheten eftersom han inte respekterade några som helst regler i
fastigheten.
!
Dessutom gick Luciano till polisen och anmälde fastighetsägaren för rasism och
våld. Det blev alltså pannkaka av alltihopa och Luciano åkte ut ur lägenheten
fortare än kvickt.
!
ONDSKAN HEMMA
64
Lägger locket på
!
Därmed var det slut på mina ansträngningar att hjälpa honom på fötter igen. Här
hade han haft världens chans att försöka ordna upp sin tillvaro under eget ansvar.
Men han kunde bara se till att bli vräkt från lägenheten inom några månader som
han hade fått all hjälp med att ordna. Och Zilma betalade åtminstone halva hyran
åt honom, om inte mer. Inte mycket hopp för en sådan omogen individ som inte
känner något som helst ansvar eller tacksamhet, tänkte jag och lade locket på helt
och hållet.
!
Att polisen sedan tog honom för olovlig körning med EU-moped utan förarbevis och
försäkring gjorde mig naturligtvis inte ett dugg förvånad. Han kunde ju i alla fall
aldrig komma med ursäkten att han aldrig blivit förvarnad. Hur det sedan gått i
brottskarriären har jag ingen som helst aning om och jag vill nog inte veta det
heller.
!
Jag köpte en ny bil år 2006. Samtidigt kom Zilma på idén att hon skulle ta körkort.
Faktum var att hon sade själv att hon hade kört bil i sex år utan körkort i Brasilien
och kunde det rätt bra redan. Med tanke på hennes personlighet så förvånade det
mig inte alls.
!
Dessutom är det ganska så vanligt med bilförare utan körkort i landet eftersom det
ofta är möjligt att muta polisen när man hamnat på fel sida om lagen. Zilma
försökte faktiskt till och med att köpa sig ett falskt körkort för 300 reais (cirka 1
500 kronor) av någon korrupt tjänsteman på den brasilianska trafikmyndigheten
DETRAN när hon var i Brasilien 2004.
!
Men tack och lov (!) kom det aldrig någon kort med posten. Jag reagerade inte så
mycket när detta hände, för jag visste ju som sagt sedan länge att det kan gå till så i
Brasseland. Men jag intalade mig själv att om Zilma fick sitt falska körkort så
skulle i alla fall jag se till att hon lärde sig att köra bil ordentligt först. Som tur vad
blev det aldrig aktuellt.
!
ONDSKAN HEMMA
65
Nu skulle hon istället ta körkort på riktigt, vilket naturligtvis var ett betydligt
bättre initiativ. Jag erbjöd mig att ställa upp som instruktör och att vi skulle
övningsköra i min gamla Volvo 745:a. Sedan tyckte jag att hon kunde få bilen när
hon hade fått sitt körkort.
!
För även om den var nästan 20 år gammal så gick den som en klocka och var
perfekt för Zilmas cateringservice i jobbet där hon ofta hade behov av stort bagage
att köra mat, porslin, drycker med mer till sina kunder. Ett mycket bra upplägg där
den enda ansträngningen egentligen var att Zilma skulle ta sitt körkort på samma
sätt som alla andra.
!
Bilkörning utan körkort
!
Men vad händer. Jo, efter att vi har övningskört i ett år, kanske mer, så börjar hon
helt plötsligt ge sig ut i trafiken själv och köra precis som hon hade fått körkortet
redan. Enligt de belgiska trafiklagarna kan man göra det om man tar körlektioner
med en auktoriserad trafikskola och har klarat teoriprovet. Du får ett provisoriskt
körkort som gäller ett och ett halvt år och du kan köra och träna dig själv, men
utan medpassagerare och last.
!
Om du däremot kör med en privatperson, som i vårt fall, så gäller inte samma
regler. Då måste du alltid ha en instruktör med dig och får heller aldrig ha andra
medpassagerare och last i bilen. Vilken bilförare som helst som har haft körkort i
minst fem år kan vara instruktör.
!
Zilma gav dock blanka fan i reglerna och gav sig ut och körde själv och även med
passagerare - till och med gravida kvinnor och småbarn som inte satt i
barnstolar(!) och full last - i den farliga Belgientrafiken, som faktiskt tillhör de
mest olycksdrabbade vägarna i Europa.
!
Jag fick ju hjärtsnörp! Men jag visste inte hur jag skulle tackla detta nu. Vi hade ju
haft så många konflikter redan, framför allt när det gällde Lucianos brottskarriär
men även Zilmas oansvar. Och så satte hon igång att köra med min gamla bil, som
ONDSKAN HEMMA
66
fortfarande stod i mitt namn och försäkring, utan körkort. Jag bara orkade inte
gräla längre. Och det var kanske det hon hade anat redan? Men jag var livrädd att
någonting allvarligt skulle hända och att jag själv skulle åka dit för oansvar i
trafiken.
!
Jag började samtidigt förstå mycket klarare varför Luciano var ett så hopplöst fall
att begripa vanligt folkvett. Zilma var ju inte ett dugg bättre själv. Om hon kunde
köra bil utan körkort så kunde väl han köra moppe utan förarbevis. Helt logiskt för
varje ungdom som lär sig hyfs och ohyfs av sina föräldrar.
!
I oktober 2007 så ringde Zilma på mobilen och berättade att hon kört in i baken på
en annan bil med en mamma som hade sitt lilla barn med i baksätet. Tack och lov
blev det bara materiella skador på båda bilarna. Men eftersom Zilma själv körde
olagligt så var det ju bara att glömma att få täckning av bilförsäkringen.
!
Jag vet att reparationen av min gamla Volvo kostade 500 euros så det skulle nog bli
minst lika mycket för den andra bilen, det vill säga totalt runt 10 000 spänn ur
egen plånbok, kanske mer? Mycket pengar!
!
Och skulle Zilma betala det, vilket hon i och för sig helt och hållet förtjänade, så
skulle jag åka på att betala alla andra utgifter i hushållet som vi annars delade på.
Det var helt solklart eftersom jag redan ofta låg ute med mycket pengar i månader
innan Zilma hade pengar och kunde betala. Hon hade kronisk brist på stålar.
!
Vi talade om för kvinnan hur det låg till med Zilmas körkort och om hon var med på
att skriva i skadeanmälan att jag satt med i bilen när Zilma "övningskörde". Då
hade vi täckning i försäkringen. Hon var ju mest intresserad av att få sin bil
reparerad så fort och okomplicerat som möjligt så det var inga problem. Nu trodde
jag väl också i min enfald att Zilma hade lärt sig en läxa och att hon skulle sluta att
köra olagligt och istället tålmodigt ta sitt körkort innan hon gav sig ut själv igen.
Men ack så fel jag hade!
!
ONDSKAN HEMMA
67
Så fort bilen var reparerad efter några veckor - hela fronten hade tryckts in så det
var nog fart i smällen och det tog tid laga - stack hon iväg igen. Det fanns absolut
ingen som helst hänsyn till min situation och utsatthet. Och att jag hade varit
bussig och hjälpt henne att inte åka på en tiotusenkronorsnota genom att ta risker
och ljuga för försäkringsbolaget, det var bara en enkel självklarhet för henne.
!
Det bar iväg igen. Och ena dagen kom Zilma hem och hade fått revor i lacken på
hela vänstersidan av bilen. Sedan krockskador både här och där, avbruten
backspegel och flera parkeringsböter som ramlade in i mitt namn. Jag var till och
med tvungen att åka och hämta bilen - som nu såg mer ut som en skrothög - hos
polisen som hade bogserat bort den när den stod felparkerad mitt i Bryssel. Det här
kunde snart gå riktigt åt pipan!
!
Ohållbar situation
!
Jag våndades och hade mardrömmar om hur illa det här kunde gå. Inte bara för
mig själv och Zilma. Jag var väl medveten om att med hennes vårdslösa och
oansvariga beteende i trafiken så kunde en olycka hända när som helst igen. Och
folk kunde bli skadade eller till och med dö - och jag var oundvikligt i alla fall till
hälften ansvarig om något sådant skulle hända, utan att jag har gjort någonting
annat än att inte sätta ner foten och tvingat bort Zilma från ratten. `
!
Fan, det här kan förstöra resten av mitt liv! tänkte jag och bestämde mig en gång
för alla att gå till polisen och berätta om min helt absurda situation. För absurd och
ohållbar var den. Och jag hade nu kommit dithän att jag ville få svar på alla mina
frågor hur hela situationen kunnat bli så här? Jag började kolla upp vad det kunde
bero på att Zilma alltid kritiserade mig och andra och aldrig själv gjorde någonting
fel. Jag började först läsa böcker som handlade om verbala och psykiska
trakasserier.
!
Då kom jag senare in på ämnesområdet narcissism. Men herregud, här har vi ju
Zilma upp i dagen! tyckte jag. Men hon brydde sig inte heller om att respektera mig
som människa eller ens lag och ordning och ljög så hon trodde sig själv... jösses, hon
ONDSKAN HEMMA
68
är ju psykopat! I alla fall en vardagspsykopat, ett begrepp som blivit allt mer
populärt på senare tid som beskriver dessa onda människor. Men med den klara
begränsningen att de inte mördar andra människor.
!
Efter att jag hade läst Eva Rusz bok "Är du gift med en psykopat?" och sedan en
mängd annan litteratur i ämnet så blev jag dessvärre helt övertygad om detta. Allt
som jag har berättat här som gett upphov till detta kaos i vårt liv tillsammans,
tyder mer än väl på denna otäcka personlighetsstörning.
!
Mycket tragiskt och besvärligt, men samtidigt blev jag oerhört lättad: Nu visste jag
trots allt varför situation har blivit vad den har blivit och det kändes som om jag
kunde börja styra upp det hela. Vad du än gör försök aldrig kompromissa eller
resonera jämbördigt med en psykopat. Du blir alltid lurad! Det hade jag ju själv fått
erfara många gånger, men det var skönt att få det bekräftat att sådana är de bara så hellre fly än illa fäkta.
!
Vill ha skilsmässa...
!
Ni har redan fått bekanta er med Monsieur Buchet, kvarterspolisen. Och det gladde
mig att vi har en sådan när jag gick till polisstationen igen. Han kunde förstå mitt
dilemma med olovlig bilkörning utan att jag behövde dra hela kaoset i familjen och
den dåliga respekten för medmänniskor en gång till. Han sade bara: "det här är ju
helt bisarrt" och kom med ett förslag hur vi skulle gå vidare.
!
Det bästa vore väl om jag försökte prata med Zilma en sista gång för att få henne
att sluta köra bil ensam utan körkort. "Och hjälper inte det så kommer jag och talar
med henne”, sade Buchet. Han ville gå så här milt tillväga och ge Zilma chansen att
inte bränna alla kort eftersom hon trots allt var nära att snart få sitt körkort om
hon bara lyckades med uppkörningen.
!
Jag tänkte att det här blir nog bra nu eftersom inte bara jag utan även polisen
krävde att Zilma skulle sluta upp med att köra bilen själv. Men utan att ta till någon
radikal metod utan ge henne chansen att klara av sitt körkort inom lagens gränser
som om ingenting hade hänt.
ONDSKAN HEMMA
69
!
När jag berättade det hela för Zilma var hennes reaktion minst sagt oväntad. Hon
blev ursinnig och sade: "jag tänker lämna dig." Det gjorde hon också, stack samma
dag och flyttade in hos sin dotter nere i Bryssel. Och vi har aldrig mer kunnat
diskutera detta utan Zilma ville ha skilsmässa direkt punkt slut!
!
Jag har sedan fått en massa kritik om varför jag gick till polisen. Jag kan nog
erkänna att det var en sista utväg, och en rätt bisarr sådan, när inget vanligt
samtal och ömsesidig respekt fungerade. Och vad hade hon hittat på nästa gång om
jag inte hade satte ner foten nu?
!
I och med den här händelsen så uppenbarade det sig klart och tydligt att Zilma
egentligen inte hade några känslor för mig alls. Hon var bara intresserad av att
utnyttja mig för att skaffa sig egna snabba fördelar, vilket visade sig ännu tydligare
när vi sedan började diskutera skilsmässan.
!
... och halva huset
!
Vi gifte oss med ett äktenskapsförord som innebar delade tillgångar: Det vill säga
alla egendomar som var mina eller Zilmas före äktenskapet var bara mina eller
bara hennes om vi skulle skilja oss. Under de åren vi var gifta fick jag fick vid flera
tillfällen höra att "om vi kommer att skilja oss någon gång i framtiden så kommer
jag aldrig att kräva någonting av dig för jag har alltid klarat mig själv."
!
Ibland tillade hon också med en sarkastiskt underton att jag absolut inte ägde
någonting av värde som hon kunde tänka sig att vilja ha. Jag tyckte nog att det var
lite underligt att hon tog upp detta ibland utan någon som helst anledning och jag
svarade varje gång att "vi får väl hoppas att det aldrig blir aktuellt..."
!
Trots det fick jag ett brev från Zilmas advokat när skilsmässan väl var ett faktum
där de ville ha bevis på att huset verkligen bara var mitt. I och med det kom ju
Zilmas tidigare försäkringar om att hon inte vill ha någonting av mig i en helt
annan situation. Det var helt enkelt ett strategiskt grepp för att få mig att känna
ONDSKAN HEMMA
70
mig trygg och inte se till att gardera mig mot några bodelningskrav för saker vi
köpt tillsammans under åren som gifta om vi skulle separera.
!
Jag vet inte riktigt vad Zilma hade fått för sig egentligen när det gäller huset. Det
verkar som att hon hoppades på att det hade övergått i mitt ägande under tiden vi
var gifta, och inte före som är fallet. Och att hon i så fall kunde ha rätt till halva
huset. Jag var i alla fall tvungen att bevisa att huset är bara mitt och att jag blev
ensam ägare efter min och Letícias skilsmässa för att inte bli skyldig Zilma över en
miljon kronor. Då hade det enda alternativet varit att sälja huset.
!
När då inte det fungerade kom det istället krav på att jag skulle betala Zilma en
lägenhet plus underhåll under fyra år, samma tid vi hade varit gifta, eftersom hon
inte hade någon deklarerad inkomst. Alltså, fram med mer papper som visar att jag
redan betalar underhåll till mina barn och inte har några som helst resurser att
kunna punga ut med mer utgifter.
!
Sist men inte minst ville hon att jag skulle betala hyresgarantin (tre månadshyror)
när hon hittade en egen lägenhet. Jag fick då plocka fram kontoutdrag som visade
att Zilma hade betalat hyresgarantin och halva hyran för Lucianos lägenhet under
lång tid. Hon hade och tjänade egna pengar, även om det var mest på svartjobb,
men försökte ändå med alla medel krama ur mig allt som kunde tänkas vara
möjligt enligt konstens alla regler.
!
Det slutade med ingenting tack och lov, utan hon blev skyldig mig närmare 18 000
kronor för en enorm överförbrukning av elström istället. Men en sak var helt klar:
för Zilma hade äktenskapet med mig mest handlat om att få uppehållstillstånd i
Belgien, vilket hon inte hade när jag träffade henne 2004, och skaffa sig
ekonomiska fördelar.
!
När nu alla villkoren för skilsmässan äntligen var klara så var det egentligen bara
en sak kvar innan allt var överstökat: Zilma skulle hämta alla sina möbler och
saker som hon fortfarande hade kvar i huset. I slutet av januari 2009 kom hon och
ytterligare två brasilianska bekanta till henne hem till huset i en stor skåpbil och
började röja.
ONDSKAN HEMMA
71
!
Eftersom det hela hade dragit ut på tiden så hade jag själv plockat isär vissa möbler
och ställt ut i skjulet på baksidan kåken. Så det var bara för dem att lasta in
grejerna i skåpbilen.Trots det fick jag naturligtvis kritik för detta: Nu hade
möblerna stått ute och var halvt förstörda.
!
Efter cirka två timmar var de klara och bad att få komma in och låna toaletten.
Inga problem. Väl inne bad Zilma att få låna en tvättsvamp och tvättmedel för att
torka av framrutan på skåpbilen. Helt grönt det också. Medan jag satt vid
matbordet och min dotter, Madeleine, satt och tittade på TV i vardagsrummet gick
Zilma in med svampen i köket och dränkte den i vatten och tvättmedel.
!
När hon sedan kom ut gick hon inte ut till bilen på utsidan utan kom in i
vardagsrummet och gick fram och tog ner en tavla från väggen som vi hade fått till
huset av mina föräldrar när vi alla var i Brasilien 2007-2008. "Nej, nej”, sade
jag med gäll röst, "den där är inte din!"
!
Då Zilma inte reagerade utan fortsatte att dra med sig tavlan gick jag fram för att ta
den ifrån henne. Då började hon plötsligt bryta sönder tavelramen och försökte
riva sönder tavelduken. Det hela gick rasande fort. Jag fick tag i Zilmas armar och
då slängde hon den skadade tavlan på golvet rätt på en blomvas som gick i bitar. Då
fick jag tag i ett hårt grepp om båda armarna och forcerade ut henne ur
vardagsrummet med ett högt, gällande: "UT HÄR IFRÅN!"
!
Zilma lyckades få vänsterarmen fri och tog tag i min vita golvlampa och slängde
den i golvet så att lampkupan lossade och for iväg över stengolvet. Just då kom
hennes medhjälpare ut från badrummet och hojtade "vad är det, var är det som
händer?" "Titta här vad hon har gjort”, skrek jag tillbaka. "Ta ut henne i bilen fort
som fan!" Leandro, som är samma snubbe som var ute och körde med min bil
olovligt fem år tidigare, tog ett fast grepp om Zilmas skuldra och ledde ut henne till
den nu fullastade skåpbilen. "VAGABUNDA!" (bitch) skrek jag åt Zilma när de satte
sig i bilen, startade motorn och for iväg snabbt som sjutton.
!
ONDSKAN HEMMA
72
Ännu en gång hade våldet tagit över hemma. Och ännu en gång hade yngsta
dottern fått se vuxna människor bete sig som sluskar. Jag var både ledsen och
väldigt chockad över vad som nyss hade hänt och kunde inte riktigt smälta det.
Vilken pärs och mardröm - igen! Men nu skulle väl det för fan vara slut på detta
elände!
!
Anklagad för misshandel
!
Jag kunde ju alltid hoppas men så var dock inte fallet. En lördagsmorgon i februari
ringde Pascal, en av medlemmarna i sambagruppen Batuqueria som jag hade spelat
med sedan 2004 då jag träffade Zilma. Och han sade att de inte ville att jag skulle
vara med i gruppen längre "eftersom du har ju misshandlat Zilma." Misshandlat?"
!
Ja, det fanns ju till och med vittnen (skurken Leandro och hans flickvän som var
med och bar grejer) att jag hade gett mig på Zilma, dragit henne i håret, tvingat ner
henne på golvet och slagit med knytnävarna. “Och nu vill Luciano hämnas så det är
allt bäst att du inte visar dig här mer!" sade Pascal med en tyken röst. Jag blev
alldeles kall - vilka konspiratörer och lögnare!
!
Hur som helst så hade det hela tagit sådana dimensioner med lögner och
manipulationer så långt borta från verkligheten, att det kändes helt meningslöst
att ens försöka få någon som helst rätsida på det. Och nu hotade Luciano med
hämnd. Beslutet var givet: jag lägger av med Batuqueria.
!
Under våren och försommaren var sedan allt lugnt. Letícia och barnen hade flyttat
tillbaka hem i mars så jag hade mycket annat att tänka på den här tiden. Men så i
juni fick jag ett erbjudande att vara med och spela samba på två olika tillställningar
på midsommardagen, vilket jag tackade ja till. Vad jag dock inte visste var att
Luciano också var med.
!
Jag hajade till när jag fick se honom men visste hur infekterad situationen hade
varit tidigare så jag gjorde bäst i att bara lämna honom i fred och inte säga ett ord.
Men det hjälpte inte. Inne i vårt omklädningsrum försökte han knuffa och trycka
upp mig mot väggen. Jag gjorde ingenting utan skakade bara på huvudet.
ONDSKAN HEMMA
73
Går till attack
!
Senare på kvällen spelade vi på en holländsk bröllopsfest. Med tanke på vad som
hade hänt tidigare under dagen höll jag uppsikt över Luciano, mest för att inte
komma för nära eller komma till någon enslig plats där han kunde ge sig på mig
utan att någon såg det. Jag visste ju att den här mannen kan hitta på vad som
helst.
!
Och mycket riktigt. När vi hade spelat klart på festen ungefär vid midnatt så gick vi
alla i bandet, ett 15-tal personer, ut på parkeringen där vi hade våra bilar. När jag
stod mitt i folksamlingen där så kände jag helt plötsligt hur det högg till i högra
låret och såg Luciano svepa förbi. "Aj!" skrek jag.
!
Helvete! Luciano hade sprungit upp till mig i bakhåll och sparkat mig med
högerfoten rätt på låret med full kraft. Jag förstod direkt vad som var på gång och
gick snabbt in i folksamlingen för att skydda mig. Luciano smög sig närmare och jag
sade till honom.
!
"Ta det lugnt Luciano, gör ingenting dumt nu. Jag har inte gjort dig någonting”,
sade jag. "Inte gjort mig någonting!" skrek han tillbaka. "Nähä, du har bara slagit
min morsa och jag ska minsann se till att du får betala för det. Jag ska åka hem till
dig och döda dig och bränna ner kåken!" skrek han rätt ut.
!
Nu tyckte jag att det här började låta otäckt värre. Så jag gick till min bil för att åka
här ifrån illa kvickt. När jag hade satt mig i bilen och inte hunnit stänga bildörren
än så kom Luciano springande i full fart och sparkade in en fot mot ansiktet på mig.
Jag fick upp båda armarna blixtsnabbt som skydd och jag lyckades som tur var
parera varje spark från att träffa mig i ansiktet.
!
Glasögonen och bilnyckeln ramlade ner på marken och de försökte stollen trampa
sönder och sparka iväg utan att lyckas eftersom det var mörkt och svårt att se,
som tur var.
!
ONDSKAN HEMMA
74
I sista sekunden innan Luciano lyckades få in en sko rätt i näsan på mig kom
hjälpen. En stor kraftig medlem i bandet, Patrick, ryckte bort Luciano, tog ett
kraftigt grepp om honom och förde bort honom. Det var över! Några andra i bandet
drog iväg med Luciano till en av skåpbilarna och körde iväg.
!
Jag och övriga stod kvar på parkeringen och var allmänt förvirrade och hade svårt
att fatta vad som nyss hade hänt. Patrick tyckte att vi skulle gå och ta oss en öl så
att jag fick prata av mig lite. Och jag gav honom en utförlig förklaring varför
Luciano och hans mamma vill göra livet surt för mig.
!
Polisanmälan
!
Morgonen därpå hade jag så ont i högerlåret att jag inte kunde gå. Och armarna var
fulla av blåmärken. Men ingen knäckt näsa tack och lov! Trots det tyckte jag att nu
hade det gått för långt så jag bad Letícia att köra mig till polisstationen för att göra
en polisanmälan. De skickade mig sedan till sjukhusakuten för att jag skulle få
läkarintyg på mina skador som bevis.
!
Min advokat har varit hoppfull eftersom jag angav flera vittnen som som såg när
Luciano angrep mig. Men ledsamt nog lade åklagaren ner utredningen efter drygt
ett och ett halvt år. Jag tycker naturligtvis att det är oacceptabelt eftersom jag
hade både vittnen och läkarintyg på mina fysiska skador, som dock inte var direkt
allvarliga utan mera att jag haltade och hade blåmärken.
!
Sådana här fall ska leda till represalier i ett normalt fungerande rättssamhälle.
Men det är klart, det var kväll och mörkt när det hela inträffade. Så jag kan inte
själv vara säker på hur mycket de två vittnena verkligen såg av attacken.
!
Eller om de helt enkelt valde att tona ner det hela hos polisen eftersom de själva är
med i Batuqueria och har kontakter mer Luciano, Zilma med flera i gruppen varje
vecka. Det kan ju tänkas att de har blivit pressade av andra där att hålla tyst?
!
ONDSKAN HEMMA
75
Jag vet faktiskt inte, men jag drar ett streck över det hela nu i alla fall och hoppas
att jag aldrig mer behöver komma i kontakt med Zilma, Luciano och andra
psykopater fler gånger och ödsla tid och pengar på advokater och domstolar. Livet
går vidare även om man inte alltid går vinnande ur striden, och känns trots allt
mycket friare och lättare att leva om man slipper dessa sorgliga människor som
bara ställer till problem för andra.
!
Föräldraalienation? Ja, i allra högsta grad! I och för sig är jag inte Lucianos riktiga
pappa, men jag var hans styvpappa under fyra år. Och hans stora hat och ilska mot
mig, som till och med har fått honom att gå till attack, hota att döda mig och bränna
ner mitt hus, är ju helt och hållet hämtade från hans egen mammas förvridna och
förljugna värld där psykopatens onda ande härskar utan någon som helst respekt
och empati, och som inte har någonting alls med verkligheten att göra.
!
Inte konstigt alls egentligen att den stackars unge mannen Luciano har tappat
fotfästet tidigt i livet och visar det med hat, våld och respektlöshet mot både mig
och sin omgivning. Hur skulle vi själva bete oss om vi hade föräldrar som Zilma?
Förmodligen likadant.
!
****
!
ONDSKAN HEMMA
76
DEL 3
!
SLUTORD
!
Jag kallar det här boken "Ondskan hemma" av det enkla skälet att det här är det
ondaste och vidrigaste jag har varit med om - och det hemma. Jag tror det framgår
ganska klart för er som har orkat läsa båda avsnitten. Jag har dock inte kommit
fram till teorin och slutsatsen om sambandet mellan föräldraalienation och
personlighetsstörningar helt plötsligt.
!
Det började med att jag själv inte förstod alls varför det hade blivit så dramatiskt
och kaotiskt både med Letícia och Zilma och de drabbade ungdomarna. När jag väl
började leta efter orsaker och svar och läsa mycket material om detta under våren
2008 - först om verbala och psykiska trakasserier, sedan om narcissism, antisocial
personlighetsstörning, psykopati och borderline - så började alla lösa bitar trilla på
plats mycket snabbt.
!
Men först när det gällde mina fyra stormiga år med Zilma eftersom det var hennes,
och sonen Lucianos, skrämmande beteenden som fick mig att börja söka svaren på
vad det var som hände egentligen.
!
Där var kännetecknen faktiskt helt solklara även om jag själv inte har kunskapen
att kunna ställa en exakt diagnos. Jag får nöja mig med att konstatera att det kan
vara någon eller flera av de olika typer av personlighetsstörningar, som många
gånger överlappar varandra i beteendemönster.
!
Det är först efteråt som jag börjat ana att det fanns likheter, men naturligtvis också
många olikheter, med Letícia Det var inte förrän år 2010 jag blev fullt medveten om
likheterna när Letícia började lägga all skuld på mig för minsta dotterns problem i
skolan. Och hennes mycket subtila och oftast indirekta sätt att säga mycket
negativa och degraderande saker om mig när döttrarna hör på. Eller när hon
pressar döttrarna att själva säga negativa saker om mig eller direkt till mig.
!
ONDSKAN HEMMA
77
Jag reflekterade inte över dessa dysfunktionella beteenden under åren vi levde
tillsammans. Men med erfarenheterna och kunskaperna jag har idag är de väldigt
skarpa och tydliga. Det som gör mig helt övertygad att jag är drabbad av
föräldraalienation är väl annars att i skrivande stund så vägrar min yngsta, nu 15åriga dotter att prata med mig. Hon vänder istället bort blicken och är helt iskall.
Jag kan prata med 18-åringen, vi kan till och med gå ut och äta tillsammans, men
även hon är spänd, kylig, distanserad och ytlig.
!
Det känns inte som någon naturlig gemenskap alls mellan far och dotter. Det som
gör saken ännu mera övertygande är att när skolpsykologerna frågar vad det är
som inte är bra med pappa eller hemma hos honom, så kan ingen av döttrarna
svara någonting klart och konkret på den frågan.
!
En alkoholiserad våldsman
!
Som före detta styvpappa till Zilmas barn, Bruna och Luciano, är jag också väldigt
illa omtyckt av dem idag. Så illa att sonen till och med går till angrepp om jag finns i
närheten.
!
Men här är orsaken mer uppenbar. I deras ögon är jag en våldsman och alkoholist
som har misshandlat deras mamma, enligt de lögner och manipulationer som
spridits om mig. Den bilden har nog tyvärr de flesta av Zilmas bekanta idag.
!
Här kan det vara intressant att belysa vad Zilma brukade säga till både mig och
många andra om sin första man, Brunas och Lucianos riktiga pappa. Jag fick höra
att han stal Zilma pengar, var extremt manipulativ och konstant otrogen, alltid
luktade sjukhus eftersom han jobbade på apotek, var helt ointresserad av både
henne och barnen och har aldrig betalat ett öre i underhåll till dem.
!
En annan gång berättade Zilma för mig att Bruna, som redan var i 20-årsåldern,
ville stämma sin pappa för att tvinga honom att betala alla pengar han var skyldig i
underhåll till henne och Luciano fram till deras 18-årsdag. Det är ungefär så högt
dessa ungdomar värderar sin egen far. Jag ska nu inte spekulera i vad deras pappa
är för sorts person eftersom jag aldrig har träffat honom.
ONDSKAN HEMMA
78
Jag har däremot hört Zilmas syster och svåger berätta att "var det någon som tog
ansvar för Bruna och Luciano när Zilma och pappan var gifta så var det han." Det
enda jag vet är att det inte var Zilma i alla fall med tanke på hur hon helt struntade
i Luciano när de bodde hos mig.
!
Jag vet att i Zilmas värld så är hennes första make klassad som hennes "före detta
skitstövel". Men det är hennes andra man också, det vill säga jag. Skillnaden är att i
mitt fall vet jag vilka rykten som sprids om mig, men också exakt hur verkligheten
ser ut. När det gäller Lucianos och Brunas riktiga pappa vet jag inte ingenting om
vad som faktiskt har hänt. Men jag är trots det övertygad om att det mesta av allt
ont som sagts och sägs om honom är lika mycket lögn och manipulation som i mitt
fall.
!
Det är synd om hans barn som konstant fått höra alla negativa lögner om sin egen
pappa genom åren och därmed blivit hjärntvättade att avsky honom lika mycket
som de hatar mig idag. Här handlar det uppenbarligen om långvarig
föräldraalienation i storformat.
!
Det är nu inte alls konstigt att det blivit så. Som jag redan nämnt så har Zilma
starka psykopatiska drag. Jag vågar inte säga om det är en lindrig eller elakartad
variant eftersom jag inte har tillräckligt med kunskaper i psykologi och psykiatri
att bedöma det.
!
Men jag har bevittnat hennes sjuka, respektlösa och falska beteende under fyra år
och listan med dårskap är lång. Egentligen talar bara hennes olagliga bilkörning
och den konspiratoriska ryktesspridningen om mig som kvinnomisshandlare mer
än väl sitt tydliga språk.
!
Sonen Luciano lider av samma eller en liknande personlighetsstörning. Han är till
och med snäppet värre eftersom han är kriminell och mer våldsbenägen. Dottern
Bruna verkar faktiskt vara mer lugn och sansad. Jag har aldrig sett, hört eller haft
en känsla av att hon ställer till det, ljuger och manipulerar på samma sätt som sin
ONDSKAN HEMMA
79
mor och bror. Däremot syns det klart och tydligt i hennes ansikte, och framför allt
på ögonen, att hon går och bär på mycket smärta inom sig.
!
En gång råkade jag också se en sida i en dagbok hon hade lagt på Zilmas skrivbord.
Där skrev hon att hennes nuvarande pojkvän räddade henne från att gå under
efter hennes "infância muito complicada" (mycket komplicerade barndom).
!
Bruna flyttade ihop med honom när hon var 14 år. Och de har levt ihop i snar tio år
och har två barn tillsammans. Jag har full förståelse för detta även om jag anser
det alldeles på tok för tidigt att flytta ihop och binda sig med någon i den unga
åldern. Det är inte ens lagligt.
!
Men både hon och brodern har utan någon som helst tvekan haft det väldigt tufft i
barndomen. Och att flytta hemifrån till en drygt 20 år äldre man så tidigt i livet var
nog ett sätt att fly undan kaoset. Någonting annat har jag väldigt svårt att tänka
mig faktiskt.
!
Jag vet inte, men jag tror inte att Letícia har psykopatiska drag. Jag tror till
exempel inte att hon skulle kunna ge sig ut och köra bil utan körkort eller råna
någon så som Zilma och Luciano gjorde.
!
Däremot tror jag övertygat att hon narcissistisk eftersom ser väldigt mycket upp
till sig själv som person och trycker ofta ner andra som inte uppfyller hennes ideal
till fullo. Det får henne också att se våra döttrar som bara sina döttrar och inte
mina. Jag är mest ett besvär som hon vill försöka sopa under mattan.
!
Och det gör hon genom att indoktrinera Luiza och Madeleine med att pappa inte är
någon bra pappa, inte hans familj heller, så därför är det bäst att inte umgås med
dem... Som jag redan har beskrivit har det gått så pass långt att båda mina döttrar
tar avstånd från mig och hela min släkt idag.
!
En annan aspekt på mina två familjedramer är att så där kan det gå när man gifter
sig med en utländsk partner, att det mest handlar om kulturkrockar med helt olika
ONDSKAN HEMMA
80
syn på till exempel ärlighet, sunt förnuft och anständighet. Gifter du dig med en
brasilianska, thailändska eller afrikanska så blir du blåst!
!
Jag kan nog i viss mån hålla med om det när det gäller Brasilien. Jag har själv bott
där och har mer än 30 års erfarenhet av landet, både bra och dåliga. Och av egen
erfarenhet vet jag mycket väl att bland annat otrohet och korruption med lögner
och manipulationer är mycket vanligare och mer accepterat på alla nivåer i
samhället bland brasilianare än bland svenskar.
!
Men jag vill inte dra för stora växlar på den skillnaden och komma med någon
stereotypisk slutsats som bara skulle bidra till att öka främlingshatet. Jag tror inte
det är så enkelt. Det finns bra och dåliga människor i alla länder och alla
samhällsklasser. Och det finns många ärliga brasilianare precis som det finns
oärliga svenskar.
!
Jag känner sedan till flera svenska och europeiska män som är gifta med
brasilianskor sedan 20-30 år tillbaka där äktenskapen fungerar helt normalt.
Andra har skilt sig redan inom några år. Och i vissa fall har det helt uppenbart
varit fråga om brasilianare som gift sig för att skaffa sig en fribiljett till Europa.
Faktum är annars att 50 procent av svenska par skiljer sig också.
!
Och föräldraalienation är inte heller ovanligt i vårt land och Europa, tyvärr. Då är
det nog snarare så att kvinnor och män med olika typer av personlighetsstörningar
och psykopatiska drag finns och ställer till oreda och elände i sina familjer och i
samhället i hela världen.
!
Enligt vissa experter lider mellan två och fem procent av befolkningen på jorden av
beteendestörningar, som uppfyller kriterierna för psykopati. Det handlar helt
enkelt om människan bakom masken, inte vilket land han eller hon kommer ifrån.
!
ONDSKAN HEMMA
81
Jag är kanske vardagspsykopat?
!
Vissa av er kanske tveksamt undrar om det inte helt enkelt är jag själv som har
narcissistiska eller psykopatiska drag i min personlighet, som fått mina fruar och
barn att ta avstånd från mig? Tanken är förstås befogad eftersom det ofta, kanske
oftast, inte bara är en skyldig när två träter. Och jag har ju faktiskt ägnat en hel bok
åt att kritisera och hacka på andra personer, som jag själv anser har skapat mina
familjeproblem.
!
Jag har själv funderat på detta till och från många gånger. Och nog kan jag ha lite
narcissistiska drag i mig, framför allt när jag blir riktigt illa behandlad. Då kan jag
många gånger känna hämndbegär, och även skadeglädje, när riktigt elaka
människor får känna på egen medicin och det gå illa för dem.
!
Sedan vet jag att jag är en känslig person som lätt överreagerar - blir alldeles för
arg, ledsen och besviken - på saker som både jag och min omgivning säkert hade
mått bättre av om jag bara kunde vifta bort och gå vidare, ignorera helt enkelt. Jag
tar ofta åt mig för mycket när någon är elak och trakasserar och saker går snett.
!
Det handlar också om varför jag själv dras till människor med narcissistiska och
psykopatiska drag. Och av någon underlig anledning dras även de till mig. Jag har
blivit medveten om att jag har någonting i min personlighet som utlöser denna
dragningskraft i båda riktningarna.
!
Jag vet i dagsläget dock inte exakt vad det är, men jag försöker att jobba med mig
själv och lära mig att undvika dysfunktionella människor för att inte upprepa
samma misstag igen och fortsätta leva ett mestadels olyckligt liv.
!
Egentligen uppdagades förmodligen detta redan när jag började första klass i
skolan 1968. Jag blev väldigt mobbad första året, inte av hela men det var nog runt
halva klassen av totalt runt 20 elever. Men min kära mor ingrep och fick
personalen i skolan att kämpa emot mobbningen. Och redan i andra klass hände det
aldrig mer. Men någonstans inom mig finns ärren kvar. Och alarmet sätter igång
fort när jag upplever känslan av att bli trakasserad och illa behandlad.
ONDSKAN HEMMA
82
!
Att jag själv skulle ha någon tydlig personlighetsstörning har jag svårt att tro
faktiskt, även om jag har mina klara brister. Då borde jag ha haft mer
samarbetsproblem och konflikter på jobbet, bland goda vänner, grannar och i
musikgrupperna än vad jag har haft genom åren. Det är mycket sällan jag råkar i
luven på folk, förutom med mina exfruar då. Och jag ljuger så gott som aldrig,
endast i riktiga nödsituationer vilket väldigt sällan inträffar.
!
Sedan bör nog var och en avgöra själv vad de tycker om mig som person, om jag är
normal eller konstig. För en fullfjädrad narcissist eller psykopat kan aldrig se sina
egna brister. De ser sig snarare stå över och vara bättre än alla andra.
!
"Very sick people"
!
Som avslutning vill jag citera Jayne A. Major - Ph.D., Parenting Educator and
Founder of Breakthrough Parenting Services i Los Angeles, USA. Hon har ända
sedan 1980-talet forskat och fördjupat sig i konfliktfyllda familjeförhållanden,
bland annat PAS (Parental
Alienation Syndrome). I många av hennes föredrag och intervjuer som vi kan hitta
på nätet, TV och i tidningar betonar hon alltid att föräldraalienation är en
manifestation av någon form av psykologisk ohälsa.
!
"This is a person who is obsessed, is very ugly and nasty, and will stop at nothing to
get their way. Now, you really need to figure out: if you got an enemy here what is it
that makes this person your enemy? And how can you best protect your children?
And at that point, this isn't ordinary stuff! This is about that small percentage of
very, very sick people. Now you need to educate yourself because you are in a whole
different kind of war. There is a lot at stake (...)" *
!
Jag kunde inte säga det bättre själv, mitt i prick hur mitt liv känns och ser ut idag.
Jag har dock under flera år nu gjort som hon säger, det vill säga utbildat mig själv
om föräldraalienation och personlighetsstörningar för att försöka förstå och få
klarhet i vad det är som händer med mina barn och tidigare styvson och
ONDSKAN HEMMA
83
styvdotter. Resultatet av mina lärdomar har jag nu försökt att berätta i den här
boken, som jag hoppas kan vara till storhjälp att tidigt kunna tyda och tolka
tecknen om, och bara om, denna ondska olyckligtvis skulle drabba just dig och dina
barn.
!
* Citatet är hämtat ordagrant från en intervju med Jayne A. Major
som finns på VIDEOJUG: http://www.videojug.com/interview/parentalalienation#what-isparental-alienation
!
!
ONDSKAN HEMMA
84
Bilagor:
!
Publicerad i Svenska Dagbladet den 3 december 2007:
!
"Min fru kritiserar mig"
Hej Madeleine! Jag och min fru har i det stora hela en bra relation. Men varje gång jag vill
tala med henne om hur vi bör kunna förbättra i vårt förhållande och familjeliv, så börjar
hon alltid mycket snabbt att hårt kritisera mig med ord som att "det är ingen idé att
diskutera med dig för jag vet redan vad du kommer att säga", eller "du är en manipulativ
person" och värst av allt "som tur är så är inte mina barn som dina" (vi har båda barn från
tidigare äktenskap). Jag ser ett mönster där hon alltid går till attack när jag vill prata om
känsliga saker mellan oss och i familjen, precis som hon vill få mig att gå i
försvarsställning.
!
Naturligtvis blir jag sårad av dessa ofta väldigt hårda ord men försöker ta det kallt.
Ett annat klart mönster är att hon förvränger verkligheten i händelser som vi båda varit
med om, när jag vill diskutera dem. Ibland har jag till och med har sagt saker som jag
aldrig själv ens kunnat drömma om att säga. Och när jag menar att hon måste ha
missförstått mig på ett eller annat sätt så är det aldrig tal om det. Jag har sagt det ena
och det andra - punkt slut! I sådana situationer blir det naturligtvis helt omöjligt att
diskutera med varandra eftersom vi har helt olika uppfattningar om verkligheten. Därför
blir det aldrig några vettiga relationssamtal mellan oss, utan snarare bara mer förvirring
när jag försöker. Hur ska jag kunna bryta denna blockering så att vi kan tala med
varandra? Jag har vid något tillfälle föreslagit samtalsterapi, men hon anser terapeuter
som inkompetenta. /Hälsar Mikael
!
SVAR: Hej Mikael! Din upplevelse är att du har hamnat i en återvändsgränd – åtminstone
vad beträffar er kommunikation kring svårigheter. Du skriver att ni på det stora hela har
det bra men att du vill kunna diskutera förbättringsmöjligheter för relationen. Jag
förmodar att du försökt komma till tals med din fru på ett antal olika sätt men att du
återkommande möts av samma attityd av ovilja till diskussion.
!
Min erfarenhet är att alla våra beteenden fyller en funktion. I ljuset av en människas
bakgrund och historia kan vi förstå hennes tankar, känslor och handlingar. Det som på
ONDSKAN HEMMA
85
ytan ter sig dunkelt och obegripligt visar sig logiskt och förnuftigt utifrån just den
personens historia av upplevelser - ofta upplevelser i tidiga år.
!
När du vill prata om vissa saker reagerar din fru aggressivt med anklagelser och
förskansning bakom sin mur. Det är försvarsbeteenden och signalerar behov av att skydda
sig. Från och mot vad, undrar jag. Vad är det som känns hotfullt för henne? Har du
funderat över varför hon beter sig så? Eftersom det är du som skriver till mig och vill ha
hjälp med denna låsning er emellan blir mitt fokus du och dig. Du kan bara ta ansvar för
ditt sätt att vara och att vilja få kontakt. Om du verkligen belyser dig själv - det är inte
alltid så roligt eftersom man ofta får syn på en hel del saker man inte tycker så mycket
om. Handen på hjärtat nu! Vad i ditt beteende utlöser hennes försvar? Hon säger att du är
manipulerande - är du det? Har du hört det sägas förut? Är du dominerande och
omöjliggör på så sätt en jämbördig diskussion?
!
Jag skulle vilja föreslå dig att du under några diskussionsfria veckor ägnar dig åt
självobservationer, det vill säga iakttar dig själv hur du förhåller dig gentemot din fru. Var
uppmärksam och ärlig. Känn efter och se dig själv. Troligen gör du intressanta upptäckter.
Nästa steg är att, utifrån dina observationer av dig, hitta ett helt annat sätt att prata med
din fru. Det där sättet du ännu inte hittat! Be henne föreslå hur ni ska komma vidare. Ge
henne tanketid och visa att du menar det du säger. Lyssna, var öppen och prestigelös.
!
Fungerar inte heller detta och det är väldigt angeläget med prat för din del - så säg det
och be henne följa med till en terapeut. Går inte heller det så måste du hitta ett annat
sätt att förhålla dig till relationen. Kanske gå i terapi själv och jobba med dig och ditt - det
brukar löna sig på alla plan. /Madeleine Gauffin Rahme
!
****
!
Publicerat i Aftonbladet den 4 maj 2008:
"Min fru är narcissistisk"
!
Eva Rusz svarar på frågor om relationer
Fråga: Jag och min fru har varit gifta i drygt tre år. Under våra år ihop har hon kritiserat
mig mycket hårt och brutalt så fort jag vill prata om lite djupare saker i vårt förhållande.
ONDSKAN HEMMA
86
Jag har nu kommit till insikt med att min fru har en narcissistisk personlighet. I hennes
värld är jag alltid problemet. Något utrymme att få kritik eller att vara självkritisk
finns inte. Den enda trösten är att strategin med brutal, verbal mobbning gäller mot
väldigt många, inte bara mig.
!
Ett mycket påtagligt exempel i det narcissistiska beteendet är att hon anser sig kunna
köra bil och gör det så gott som dagligen utan körkort.
Min befogade kritik mot detta angår henne inte utan hon fortsätter. Jag får bara höra att
jag inte ska lägga mig i. Jag vet att det inte går att ändra en person med denna läggning.
De flesta med erfarenheter av narcissistiska personer verkar säga samma sak: lämna
personen så fort som möjligt. Jag tror nog själv att det verkar vara det enda rätta. Men
har du några råd att ge kring detta?
!
Mikael
!
Eva svarar: Narcissistiska drag har alla människor och det innebär att man älskar och
avgudar sig själv, emellanåt. Små barn och tonåringar har dessa drag i olika
utvecklingsfaser och det är inget avvikande alls!
!
En vuxen narcissistisk personlighet har en föreställning om sig själv att de står högre i
"rang" än andra människor. Att nedvärdera andra fyller funktionen att de kan bibehålla
bilden av sig själva på "toppen".
!
Terapi och livsmöten dessa människor gör kan delvis rucka deras självbilder, men oftast
beter de sig som "vatten på en gås" och lägger alla bristerna och konflikterna på andra.
Deras förmåga till introspektion är ofta ringa.
!
En narcissistisk personlighetsstörd person är ganska odräglig att leva med.
Man kan givetvis det om man är beredd att härda ut och inte triggas igång av de
beteenden som följer med själva störningen. Med åldern kan dessa beteenden mildras en
aning, men vissa förändras inte eftersom deras bild av sig själv är så fast.
!
Terapi kan vara värt ett försök men det bygger på att personen själv har insikter, vilket
oftast inte stämmer. Härda ut och inte låta sig bli provocerad är ett annat sätt.
ONDSKAN HEMMA
87
!
För samtidigt besitter ju dessa personer mycket charm och har givetvis andra
personlighetsegenskaper som man eventuellt orkar leva med och kan älska!
!
Vad är en psykopat?
Hans/hennes medkänsla är spelad.
Han/hon är dominant.
Han/hon är mycket egotrippad.
Han/hon har svårt att sätta sig in i din situation.
Han/hon är charmig på ytan.
Han/hon känner varken skam eller skuld.
Han/hon är opålitlig.
Han/hon ser sig själv som bättre än andra.
Han/hon får plötsliga raseriutbrott.
Han/hon är kontrollerande och svartsjuk.
Han/hon kan ta till våld.
Han/hon manipulerar dig
Han/hon kontrollerar vad du gör och vilka du umgås med.
Han/hon söker upp dig när du är med andra.
Han/hon kontrollerar dina mobilsamtal, sms och brev.
Han/hon ger presenter och kohandlar med sina känslor.
Han/hon får dig att känna att gräl och problem är ditt fel.
Han/hon använder sex som maktmedel.
Han/hon låter dig inte komma riktigt nära.
Han/hon ger dig dåligt samvete
Hämtat ur Eva Ruzs bok "Är du gift med en psykopat – om farlig och förförisk kärlek”
!
!
****
Artikel publicerad i Östran/Nyheterna den 20 november, 2007:
!
Förlorade sina barn
"Jag försökte vara en klok förälder och agera vuxet"
ONDSKAN HEMMA
88
Vid en skilsmässa är det inte ovanligt att föräldrarna baktalar varandra. Ibland går det så
långt att barnen tvingas välja sida och ena föräldern förlorar umgängesrätten helt och
hållet.
- Hade jag vetat vad jag vet idag skulle jag aldrig ha gått med på att förlora mina barn.
Men jag försökte vara en klok förälder och agera vuxet.
Ingrid sitter i en fåtölj hemma i vardagsrummet. Lutad mot bokhyllan står en loftsäng i
väntan på att bli monterad. Den säng som hennes 10-årige son aldrig har sovit i.
Vid skilsmässan för sju år sedan blev barnen slagträ i en bitter kamp mellan föräldrarna,
som resulterade i att Ingrid blev helt fråntagen sin föräldraroll.
- Jag visste att jag inte kunde lämna min man ostraffat. Men jag kunde inte ana att priset
skulle bli så här högt, säger Ingrid.
!
Att svartmåla den andra föräldern inför barnen är inte helt ovanligt vid en separation.
Föräldrarna befinner sig i en akut kris och kan inte alltid behärska sina känslor. Att
konflikten fortsätter och fördjupas så att den ena föräldern till slut är helt utestängd är
dockinte lika vanligt.
!
Träffade ny man
- Vår relation fungerade skapligt den första tiden efter separationen. Ända tills jag träffade
en ny man, berättar Ingrid.
- Barnens pappa blev helt rasande och sa till vår dotter att jag inte älskade dom längre.
Att
de kom i andra hand. En söndag kom hon hem till mig och sa att jag var tvungen att välja
mellan min nya man och henne. Jag försökte förklara att det var inget val jag behövde
göra för det handlade om helt olika slags kärlek, men det gick inte in.
!
Agerade rätt
Ingrid led av separations-ångest varje vecka barnen bodde hos pappan, men valde att
inte
visa upp den sidan för barnen.
- Han gjorde istället barnen till sina förtrogna och jag tror att barnen helt enkelt valde
honom för att de trodde att han behövde dom mest, säger Ingrid.
När även sonen vägrade att komma till henne fick hon rådet att vara en klok förälder, ta
ett
ONDSKAN HEMMA
89
steg tillbaka och låta ilskan hos pappan lägga sig.
- Jag agerade rätt, men förlorade mina barn. När umgänget hos mig skulle trappas upp
igen var det försent. Han hade vänt dom emot mig.
Enligt Ingrid blev konsekvensen att barnen fick ta ett vuxenansvar i konflikten. Ett ansvar
som de aldrig borde ha blivit påtvingade.
- De trodde att de valde själva hur de ville ha det, men i själva verket var det deras
pappas
hat och bitterhet som de fick föra vidare, säger Ingrid som fortfarande inte kan prata om
det som hände utan att tårarna väller fram.
!-!Han säger att han vill att barnen ska träffa sin mamma, men visar samtidigt med hela
sitt kroppsspråk att han tycker precis tvärtom.
Hittat tillbaka
Idag har dottern hittat tillbaka till sin mamma och bor där varannan vecka. Hon är arg för
att ingen vuxen tog hål på den bubbla som hon levde i under så många år.
Sonen har Ingrid ingen kontakt med, men hon hoppas fortfarande att han också ska få
rätt att träffa sin mamma.
- Jag vill så gärna träffa honom, om så bara en eftermiddag i veckan, säger Ing-rid som
ångrar att hon inte tog striden när tillfället fanns.
- Om jag hade vetat hur det här skulle sluta hade jag kämpat till sista blodsdroppen. Men
jag ville inte använda barnen som vapen i ett spel. Straffet blev att jag förlorade
umgänget.
Åsa Cederbom
Fotnot:
Ingrid är ett fingerat namn.
!
FAKTA/Föräldraalienation
Föräldraalienation är ett beteende som handlar om att en förälder påverkar barnen för
sina egna behov och syften utan att ta hänsyn till barnens behov. Ett beteende som mer
eller mindre kan skada barnen.
!
Syndromet, som även kallas Parental Alienation Syndrome, PAS, har bland annat
uppmärksammats av en amerikansk barnpsykiater vid namn Richard Gardner. Han menar
att det finns föräldrar som allvarligt försummar, slår eller utnyttjar sina barn och att
ONDSKAN HEMMA
90
barnets avståndstagande då självklart är berättigat. Men då avståndstagande och
svartmålningen uppkommer och växer med föräldrarnas konflikt i samband med en
separation, då finns det grund att undersöka om det kan vara fråga om en påverkan från
den ena föräldern.
PAGE 44 OF 45
PAS är oftast något som drabbar pappor, där det är mammorna som är de alienerande
föräldrarna. Men det förekommer också att mammor drabbas. Åsa Cederbom
!
!
”Mina barn vill inte träffa mig”
Dagens Nyheter
Skrivet av Liria Ortiz 05:50, 23 september 2011 i kategori Föräldraskap
FRÅGA:
Jag och min tidigare sambo separerade på mitt initiativ för fyra år sedan. Bakgrunden till
att jag ville separera var att våra barn, som idag är i tonåren, och deras mamma skapat
en relation som inte inbegrep mig i föräldrarollen, och som successivt urartade i en form
av absurd mobbningskultur från barnens sida som tog sig uttryck i att de inte ville sitta
bredvid mig vare sig i soffan framför TV:n eller i bilen eller vid matbordet, gå bredvid mig,
svara när jag frågade något, med mera. Även mina föräldrar och släkt utsattes för samma
sak.
När jag tog upp det här förringade mitt ex problemet framför barnen och tyckte att jag
överdrev och skapade konflikter. Det blev till slut helt ohållbart och slutade med att jag
tänkte att om jag ska få vara pappa åt våra barn så måste det ske genom delat umgänge
där jag på egen hand hade möjlighet att vara förälder. Efter ett otal besök hos lokala
familjerådgivare i utan resultat, beslutade jag mig slutgiltigt för att separera.
Nu blev det emellertid inte som jag hoppats, utan i samband med separationen stärktes
barnens beteenden. Det blev ett umgänge där barnen skulle bo något mer hos sin
mamma. Tiden hos mig blev fruktansvärt jobbig för mig och barnen på grund av ständiga
provokationer och bråk, ständiga samtal och sms mellan barnen och mamman. Det blev
även känt för mig att mamman gav instruktioner via sms till barnen när jag försökte prata
med dem om problemen.
ONDSKAN HEMMA
91
Hela familjen var på bup, men tyvärr kom de inte någon vart och avbröt efter några
möten.
Jag och mamman gick på familjeterapi efter separationen. men det var på något sätt ett
spel för gallerierna från mammans sida som jag ser det, med syfte att uppfylla någon
form av norm. Det slutade med att familjeterapeuterna föreslog att barnen bara skulle bo
hos mamma ett tag för att lugna ner det hela, mot att mamman och barnen skulle
samarbeta och barnen successivt skulle bo mer hos mig igen. Barnen flyttade så till
mamma men vägrade därefter att komma till mig mer. Familjeterapeuterna sa då att man
inget kunde göra och avslutade vårt ”ärende”. Jag var nu helt utan umgänge.
Jag lever sen ett par år tillsammans med en ny kvinna och har fått styvbarn som jag fått
en härligt fin relation med. Mina egna barn har däremot vägrat att komma till min bostad
sen jag flyttade från min och barnens tidigare och de vägrar att träffa min sambo och
hennes barn. Mina barn säger att de vill ha en relation med mig, men när jag ringer som
vi gjort upp att vi ska göra så svarar de i regel inte. Ska jag träffa dem kräver de att
mamma ska vara med och när jag frågar varför så vet de inte. Har föreslagit att någon
annan vuxen kan vara med, men det måste vara deras mamma.
Det har för övrigt aldrig förekommit någon form av missbruk, misshandel eller annat och
vi har alla hela tiden haft det gott ställt ekonomiskt, både före och efter separationen.
Jag har träffat specialister på främmandegörande av föräldrar, pappaombudsmän och
andra sakkunniga, samt har ett mycket massivt förstående och stöd från min omgivning
men mina älskade barn kommer bara längre och längre bort. Vad ska jag ta mig till?
SVAR:
Hej!
Du beskriver en mycket sorglig situation för dig och dina barn. Det är svårt för mig att
resonera med dig om möjliga förklaringar till det som händer er. Jag har för lite underlag
för det, men det du berättar låter i mina öron som att du är utsatt för en psykisk
misshandel. Jag rekommenderar dig starkt att du söker professionell samtalshjälp. I mitt
svar kommer jag att koncentrera mig på att ge dig några förslag på vad du skulle kunna
göra här och nu och på sikt.
ONDSKAN HEMMA
92
Som jag förstår av ditt brev så vill du veta vad ska du göra för att kunna få en bättre och
mer meningsfylld kontakt med dina barn. Du vill även få hjälp att kunna hantera dina
smärtsamma känslor över att de inte vill ha kontakt med dig.
När det gäller dina barn är mitt förslag att du fortsätter att tydligt och återkommande
signalera till dem att du vill ha kontakt med dem, men på ett sätt som inte uppfattas som
påträngande. Säg att du accepterar om de avböjer kontakt med dig. Visa att du
respekterar deras autonomi. Gör gärna tydligt att du inte vill uppehålla dig vid det som
varit, du vill inte ”älta” er historia och du vill inte ha något ställningstagande från dina
barn om vem som har gjort rätt eller fel. Den oron kan finnas hos barn som befinner sig
mellan två föräldrar som är kritiska till varandra.
Du kan exempelvis skriva ett brev där du beskriver att situationen som den är nu känns
tråkig och smärtsam för dig, att du saknar dem, att du gärna vill att ni ska ha en pappa barn relation, och att du tycker att det som hittills har pågått leder till att ni kommer ifrån
varandra mer och mer. Du kommer därför att 1. Vänta till att de tar kontakt med dig eller
2. Höra av dig då och då samt respektera om de inte hör av sig tillbaka. Välj det alternativ
som passar dig. Skriv gärna ner andra alternativ som du kan tänka dig.
Jag kommer nu att skriva om något som kanske orsakar dig ytterligare smärta men det
gör jag i syfte att erbjuda dig ett sätt att fundera över det du kan påverka – ditt eget
beteende. Det finns en komponent i kärleksrelationer som handlar om att vi måste kunna
känna en dos av självrespekt för att kunna älska andra. Om vi känner förakt för en
förälder är det nästan omöjligt att samtidigt känna kärlek. Det verkar som dina barn har
”lärt sig” att behandla dig illa och att du inte har satt gränser. Därför är det viktigt att du
börja sätta gränser för hur de får behandla dig, och att du visar självrespekt och omtanke
om dig själv. För att kunna lära dig att göra det rekommenderar jag dig återigen att du
söker professionell hjälp.
När det gäller dina smärtsamma känslor så ber jag dig fundera på detta. Ibland är det
svårt att konstatera att saker och ting har blivit på ett visst sätt. Ett alternativ kan vara att
du börjar i en självhjälpsgrupp för pappor med svårigheter med sina barn eller i sina
familjer. Det finns andra pappor i din situation. Att prata med andra brukar hjälpa och ge
en ökad förståelse för såväl andras som egna beteenden samtidigt som man kan få stöd
till att påverka det man kan förändra.
ONDSKAN HEMMA
93
Kanske ska du agera i riktning mot två mål. Det första är att finnas kvar för dina barn om
de vill ha kontakt med dig. Det händer ofta att med åren att barn som inte accepterat att
ha kontakt med en av föräldrarna ändrar sitt sätt att se på saken när de blir vuxna och får
ett annat perspektiv. Ibland har de blivit smärtsamt uppmärksamma på att en förälder har
hållit den andra borta och att skälen inte alltid avsett barnens bästa. Men det händer
också att barn vidhåller även som vuxna att de inte vill ha kontakt med en förälder. Hur
kommer att bli för dig och dina barn får du avvakta och se. Påminn dig om att du gör vad
du kan, och framförallt att du är värd kärlek och omtanke. Mitt förslag till ditt andra mål är
att du samtidigt som du lämnar dörren öppen för dina barn också väljer att visa
självrespekt genom att sätta gränser, ta hand om dig själv och ditt liv, och hittar mening
och glädje inom områden av ditt liv som inte handlar om din papparoll.
En kram och lycka till. Liria
ONDSKAN HEMMA
94