Transcript Swedish Women`s Educational Association International

Swedish Women’s Educational Association International
årgång 13, nr 1/2011
1
Mit den ersten wärmenden Sonnenstrahlen zieht es uns ins Freie. Es ist
wieder das Bedürfnis nach Bewegung und frischer Luft was uns antreibt,
den Winter abzuschütteln. Für Ihren besten Platz in der Sonne haben wir
die passenden Möbel, z. B. von der dänischen Firma Skagerak. Die Modelle
Ballare (1), Vitus Bering (2), Lido (3), Ocean (4) u. v. m. können Sie in unserem großzügigen Innenhof anschauen und ausprobieren.
OUTDOOR
EQUIPMENT
2
3
4
... und
EDITORIAL
Swedish Women’s Educational Association International
I denna ljuva sommartid gå ut min själ och
glädj dig vid...spelade min fröken på den svarta
orgeln i den lilla faluröda folkskolan i Stockholms
utkant.Med betyget i handen rusade man sedan
hem för att sättas i bilen tillsammans med krukväxter och stekpannor och tusen andra saker,vilka
behövdes för sommarvistelsen ute i skärgården!
Nu är det snart dags igen, dags för Sverige eller
för andra resor i vår - ännu – underbara värld!
Innan ni åker hoppas jag att ni glädjer er åt att
läsa vad Sweor tänkt, upplevt och haft tid och
lust att berätta för oss andra.Det är många roliga
men också gripande erfarenheter ,vilka jag fått
förtur på att läsa –tack alla för detta förtroende!
Det har varit mycket inspirerande att tillsammans
med Martina få sätta ihop denna tidning!
Sverige finns ju alltid i vårt bakhuvud.I bladet får
vi en försmak av hur det kan vara att komma
tillbaka – om det överhuvudtaget går att komma
tillbaka, vill säga!Själv kände jag tydligt att jag
förlorade min hemstad i samma ögonblick som
jag sålde huset i Stockholms skärgård ! Tack och
lov finns släkt och vänner, men inget hemma hos
mig längre!
Men torpet i Småland finns! I denna ljuva sommmartid kliar det i fingrarna efter att få börja måla,
skrapa, plantera,klippa gräs, hälsa på alla kära
och – framför allt – att få dyka ned i HAVET!!!
En solig sommar önskar Birgitta
Visst blir man sugen på länder man inte varit i
när man hör om allt underbart man kan ta sig
för just där!Också känner man tacksamhet om
man har haft möjlighet att redan se de delar av
världen , vilka man just nu måste bortse från!
IMPRESSUM
Ansvarig utgivare
Eva Jurkowitsch
Krenngasse 1, 1180 Wien
Tel.:+43/1/47 94 293
[email protected]
[email protected]
Redaktör och annonsansvarig
Birgitta Kleisinger
Tel: +43/1/876 46 02
[email protected]
Swea-bladet Wien utkommer två
gånger om året. Upplaga: 400 ex
Nästa manusstopp: 15.10.2011
Annonspriser 2011
1/4 sida 80,- Euro
1/2 sida
125,- Euro
1/1 sida
230,- Euro
Omslagssida 270,- Euro
Annonspriserna gäller för tryckfärdiga
original och är nettopriser.
Birgitta´s little helper
Martina Kurz
Omslagsbild
© Renate Horak
Lektorat
Eva + Birgitta
www.swea.org
Layout
www.sapotage.at
Tryck Invecon
82102 Bratislava
SWEA-bladet är SWEA Wiens officiella medlemstidning med uppgift att
informera och animera om SWEA Wiens och SWEA Internationals aktiviteter,
mål och syften. Insända bidrag speglar författarens personliga åsikt och
måste inte överenstämma med redaktionens.
Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera insänt material.
1
INNEHÅLL
Editorial ...........................................................................................................1
Nawal el Saadawi: Utan kvinnor ingen revolution.......... 16
SWEA Wien/International................................................................................. 3
Barock i Wien............................................................... 18
Kära Wien-Sweor...............................................................................................4
Tillbaka till Stockholm?................................................. 20
Välkommen till SWEA...................................................... 5
I början......................................................................................................... 21
Som flashpacker i södra Indien ....................................... 6
Borttappad iPhone......................................................................................... 22
Jag är på kur................................................................. 8
The point of no return .................................................................................... 24
Gunillas recept ............................................................................................... 09
Teaterkväll med SWEA på Vienna´s English Theatre.......................................... 25
Min sjukdomsresa – sommaren 2010.............................................................. 11
Intervju med Erika Amalie Soma..................................................................... 26
Kultur i Wien................................................................ 12
Tunisien-ett motsägelsefullt land..................................................................... 27
Program SWEA ............................................................ 13
Årsmötet 2011............................................................................................... 30
50 år i Österrike. En återblick....................................... 14
Omslagsbild: Renate Horak, fotograf
Aktuell utställning:
”Lust auf Wasser”-7.5 – 30.7 -11
Ateljer A (Zum blauen Pfau am Spittelberg,
Kirchberggasse 17,1070 Wien)
Söker du på rätt plats…?
• I kyrkan kan du finna vila och balsam för
själen.
• I stillheten och gudstjänstfirandet finns
möjlighet till mötet med dig själv, andra och
Den som är större än dig själv.
• I kyrkans gemenskap kan du finna Livets
källa och Kärlekens mysterium.
Välkommen
Fadderverksamhet
Gunilla Schorr hjälper dig om du är nyinflyttad och behöver råd för att finna dig
tillrätta i vardagen; Tel: 01/ 804 51 07
Solskens-SWEA
Anki Bohac, Tel: 01/7072284, [email protected]
SWEA Wiens hemsida:
www.swea.org/wien
Medlemsavgiften 2011 är 50 Euro
Se mer på vår nya hemsida:
www.svenskakyrkan.se/wien
SWEA Wiens bankkonto:
Bank Austria Creditanstalt BLZ 12000, Kontonummer: 00402 063 408
Möjlighet finns även till enskilda
samtal/själavård.
Har du ny adress, telefon-, fax-, mobilnummer?
Meddela vår medlemsansvariga Anna Michel,
[email protected]
Adress: Gentzgasse 10, 1180 Wien, portkod 4293
Telefon: 01-479 65 17
2
STYRELSE
Känner du nyinflyttade svenskor eller svensktalande kvinnor som skulle uppskatta
SWEAs nätverk, fester, och kulturengagemang?
Erbjud dem medlemskap i SWEA eller skänk ett av våra presentkort.
SWEA WIEN 2011
Ordförande
Eva Jurkowitsch
[email protected]
Tel: +43 1 479 42 93
Vice ordförande
Riitta af Ekenstam
[email protected]
Tel: +43 1 318 00 49
Medlemsansvarig
Anna Michel
[email protected]
Tel: +43 699 190 493 83
Kassör
Anne Albertsson
[email protected]
Tel: +43 676 500 8015
International, Inc
STYRELSE
Ordförande
Vice ordförande
Grundare
Reg.ordf. VAME
Reg.ordf. MAME Reg.ordf. OAME
Reg.ordf. VEMA
Reg.ordf. MEMA
Reg.ordf. OEMA
Reg.ordf. Asien
Åsa-Lena Lööf
Elisabeth Alsheimer
Agneta Nilsson
Annette Åsberg
Tina Klintmalm
Margaretha Talerman
Monica Haglund
Ann Winstanley
Ingrid Westin
Karin Gibson Nyqvist
president(at)swea.org
vicepresident(at)swea.org
founder(at)swea.org
vame(at)swea.org
mame(at)swea.org
oame(at)swea.org
vema(at)swea.org
mema(at)swea.org
oema(at)swea.org
asien(at)swea.org
Övriga Befattningar:
Sekreterare
Skattmästare
Fondförvaltare
Juridisk rådgivare
Speciell rådgivare
Administrativ chef
Administratör Kansliassistent
Webbredaktör
Redaktör Swea-Nytt
Redaktör Forum
Annonschef, PR
Johanna Fagerlund
Anna Engström
Kerstin Eriksson-Splawn
Gita Paterson
Christina Moliteus
Katri Olander Serenius
Sofia Fransson Krall
Helena Litwak
Jessica Sköld
Ginga Sewerin-Olsson
Margaretta Simpson
Elsa Maréchal
Eva Malm
secretary(at)swea.org
treasurer(at)swea.org
kerstin(at)wealthbydesignonline.com
office(at)swea.org
molicom(at)aol.com
adminchef(at)swea.org
office(at)swea.org
office(at)swea.org
webmaster(at)swea.org
sweanytt(at)swea.org
sweanytt(at)swea.org
editor(at)swea.org
advertising(at)swea.org
Annonsansvarig:
Europa
Amerika
Jeanette Setterhag
SWEA Guiden
Monica Rabe
Webbadresser:
SWEA International
SWEA LOKALAVDELNINGAR
REGION VÄSTRA AMERIKAS (VAME)
Arizona, Ellinor Ellefson, arizona(at)swea.org
Hawaii, Monika Yarbrough, hawaii(at)swea.org
Las Vegas, Marita Kingman, lasvegas(at)swea.org
Los Angeles, Margaretha Laseen, losangeles(at)swea.org
Orange County, Karin Strömberg, orangecounty(at)swea.org
Programansvarig
Karin Wassner
[email protected]
Tel: +43 1 276 42 64
REGION MELLERSTA AMERIKAS (MAME)
Austin, Anna Tallent, austin(at)swea.org
Chicago, Tina O‘Malley, chicago(at)swea.org
Dallas, Pia Wichmann, dallas(at)swea.org
Denver, Camilla Manly, denver(at)swea.org
Florida, South, Katri Olander Serenius,
florida(at)swea.org
REGION ÖSTRA AMERIKAS (ÖAME)
Programansvarig
Cecillia Zechner
[email protected]
Tel: +43 1 320 54 74
Webansvarig
Zenka Tabakovic
[email protected]
Tel: +43 699 14 87 20 57
Redaktör och annonsansvarig
Birgitta Kleisinger
Tel: +43/1/876 46 02
[email protected]
Produktansvarig
Eija Greisdorfer
[email protected]
Tel: +43 1 920 72 20
adseurope(at)swea.org
adsamerica(at)swea.org
info(at)sweaguiden.com
www.swea.org
Atlanta, Camilla McKinney, atlanta(at)swea.org
Boston, Maria Persson Gulda, boston(at)swea.org
New Jersey, Birgitta Odqvist, newjersey(at)swea.org
New York, Gun Elisabet Dronge, newyork(at)swea.org
North Carolina, Sofie Lofors-Läck, northcarolina(at)swea.org
REGION VÄSTRA EMA (VEMA)
Barcelona, Margaretha Bernsten-Persson,
barcelona(at)swea.org
Costa Blanca, Gunilla Westerlund,
costablanca(at)swea.org
Göteborg, Åsa Norlin, goteborg(at)swea.org
Holland, Barbro Hilwig-Sjöstedt, holland(at)swea.org
Irland, Erika Tiefensee, irland(at)swea.org
Lissabon, Jennie Andreasson, lissabon(at)swea.org
REGION MELLERSTA EMA (MEMA)
Belgium, Anna Karin Madsen, belgium(at)swea.org
Berlin, Kristina von Wrede, berlin(at)swea.org
Frankfurt/Heidelberg, Anita Kasper, frankfurt(at)swea.org
Israel, Gunilla Minzari, israel(at)swea.org
Köln/Bonn, Susann Stelling, kolnbonn(at)swea.org
Luxemburg, Anna Andersen, luxemburg(at)swea.org
Malmö, Tove Sjövall, malmo(at)swea.org
REGION ÖSTRA EMA (ÖEMA)
Athens, Helene Bankefors-Palaghias, athens(at)swea.org
Budapest, Josefine Larsson, budapest(at)swea.org
Dubai, Pernilla Axberg-Karlsson, dubai(at)swea.org
Genève, Eva Törnqvist, geneve(at)swea.org
Istanbul, Helene Fredell, istanbul(at)swea.org
Moskva, Anna Gustafsson Bril, moskva(at)swea.org
REGION ASIEN
Bangkok, Erika Ng Björklund, bangkok(at)swea.org
Beijing, Anna Centerman, beijing(at)swea.org
Hong Kong, Margareta Lindgren, hongkong(at)swea.org
Japan, Jeanette Steenbrink, japan(at)swea.org
Kuala Lumpur, Maria Kjellberg-Harkins,
San Diego, Sofia Fransson Krall, sandiego(at)swea.org
San Francisco, Gun Bolin, sanfrancisco(at)swea.org
Seattle, Ia Dübois, seattle(at)swea.org
Vancouver, Lena Normén-Younger, vancouver(at)swea.org
Houston, Margret Kollén, houston(at)swea.org
Michigan, Christina Mai, michigan(at)swea.org
Minnesota, Malin Symreng, minnesota(at)swea.org
New Orleans, Kicki Casano, neworleans(at)swea.org
Toronto, Marianne Mannerheim, toronto(at)swea.org
Philadelphia, Ann Charlotte Göransson,
philadelphia(at)swea.org
Virginia Beach, Anna Lissnils-Morlock,
virginiabeach(at)swea.org
Washington DC, Cecilia Browning, washingtondc(at)swea.org
London, Rigmor Rutlin, london(at)swea.org
Mallorca, Britt Marie Ericson de Batle,
mallorca(at)swea.org
Marbella, Rose-Marie Wiberg, marbella(at)swea.org
Oslo, Monica Olsson, oslo(at)swea.org
South Africa, Marie Wiberg, southafrica(at)swea.org
Telemark, Ulrika Gyllenhammar, telemark(at)swea.org
Milano, Therese Söderström, milano(at)swea.org
Paris, Ann-Sofie Cleverstam-Wikström, paris(at)swea.org
Rimini, Inger Ljunggren-Maioli, rimini(at)swea.org
Rivieran, Elisabeth Carrick, rivieran(at)swea.org
Rom, Christina Hallmert, rom(at)swea.org
Tunisien, Catarina Holmgren-Mejri, tunisien(at)swea.org
Örestad, Siv Arvelid, orestad(at)swea.org
München, Erika Sundström, munchen(at)swea.org
Stockholm, Josephine Carlsson, stockholm(at)swea.org
Västerås, Pia Edstam, vasteras(at)swea.org
Warszawa, Lisa Zettlin-Lindberg, warszawa(at)swea.org
Wien, Eva Jurkowitsch, wien(at)swea.org
Zürich, Anna Seefeldt, zurich(at)swea.org
kualalumpur(at)swea.org
Perth, Lisa Jahrsten, perth(at)swea.org
Seoul, Hedvig Lunden-Welden, seoul(at)swea.org
Singapore, Ingela Carlsson, singapore(at)swea.org
EMA = Europa, Mellanöstern, Afrika I Amerikas = Nord-, Mellan- och Sydamerika
SWEA International Inc. I 552 S. El Camino Real I Encinitas, CA. 92024 I USA I +1 760 942 1100
[email protected]
3
Kära Sweor
i Wiens lokalavdelning!
Eva Jurkowitsch
E
tt nytt spännande SWEA-år är redan inne på första varvet
efter årsmötet den 3:e februari. Det har varit ett par turbulenta veckor därefter, dels för att den nyvalda sekreteraren redan
efter första styrelsemötet avsade sig sin funktion av personliga
skäl, dels för att Världs-och Regionmötet i Kuala Lumpur krävde
en hel del förberedelser.
Men problem är väl till för att lösas tycker
jag, och med stöd och hjälp från både
nya och „gamla“ styrelsemedlemmar,
Regionordförande Ingrid Westin och
Maud Vännman, biträdande vice ordf.
i SWEA International har vi beslutat tillsätta ordföranden, dvs undertecknad
som ansvarig för sekreterare-funktionen.
De arbetsuppgifter som tillhör den posten
kan sen delas upp inom styrelsen efter
behov. Våren var redan ordentligt på
väg när jag packade väskorna för resan
mot södra halvklotet, visade upp både
primula, snödroppar och tusenskönor i
trädgårdarna.
Och egentligen skulle jag tagit tag i krattan och sekkatören och finstädat där ute,
men det jobbet springer väl inte ifrån mig
i alla fall. Nu tog jag sikte på Sydney för
att först hälsa på hos dotter nr. 2, som
är bosatt där sen många år. Framförallt
såg jag fram emot att få krama om min
lilla dotterdotter Elsie, som firade sin
treårsdag med mormor närvarande vid kalaset! Visst är det fint
med den digitala tekniken som möjliggör kommunikation som
t.ex. Skype, men en riktig puss och kram kan det ju inte ersätta!
I Australien väntade sommarvärmen och havet och jag var
tacksam för att det var rätt lagom temperatur för min nordiska
kropp, så där en 20-25°. Ett par veckor dessförinnan svettades
dom musten ur sig vid 43° i skuggan.
På vägen tillbaka till Wien gjorde jag en avstickare till Kuala
Lumpur för att deltaga i ÖEMAs Regionmöte och det internationella Världsmötet. Det är alltid en helt otrolig upplevelse att
deltaga i ett större SWEA- möte. Man får se en hel del bekannta
ansikten igen och lära känna många nya spännande kvinnor.
Årets mötesprogramm var mycket ambitiöst och innehållsrikt,
varför det för oss avdelningsordförande och andra i regionernas och SWEA-internationals styrelse inte blev tid för aktiviteter
utanför mötena.
4
För min del betydde det att jag checkade in på hotellet onsdag
kväll, sov och efter frukost torsdag morgon träffades vi i ÖEMAs
Region till förmöte på förmiddagen och efter lunch var det dags
för ÖEMAs RM där alla regionens ordförande gick igenom
alla avdelningsrapporter och kommittérapporter och övrigt på
agendan under ledning av vår regionordförande Ingrid Westin.
På kvällen blev det välkomstcocktail vid hotellpoolen och här
kännde vi riktigt av att vi gästade ett tropiskt land, den fuktiga
värmen väckte bastukänsla.
Fredagen startade med världsmöteskonferens med föredrag;
först av Sveriges ambassadör i Malaysia, Per Arne Hjelmborn,
sedan av Annika Rembe från Svenska Institutet och slutligen av
författaren och föreläsaren Fredrik Härén.
Alla talade om Sveriges roll i en globalvärld utfrån sina olika
blickvinklar och Fredrik Härén förmedlade på ett underbart
underhållade sätt, nödvändigheten av att vi i den sk. „utvecklade“
världen tar del av och lär oss av den oerhörda kreativitet som
just nu explosivt förändrar „utvecklingsländerna“. En spännade
förmiddag följdes av en eftermiddag späckad med workshops
där vi alla var inbjudna att arbeta tillsammans i temagrupper
som behandlade SWEA idag och i morgon, vad SWEA står för,
medlemsrekrytering, sponsormöjligheter och utbildning. Kvällens
middag intogs på en mysig utomhusrestaurang med underbar
asiatisk mat. Återigen tillfälle till avslappat umgänge med Sweor
från hela världen.
Lördagen var reserverat för SWEA Internationals årsmöte och
påföljande diskussion och frågestund. Detta är det tillfälle då
medlemmarna har möjligheten att direkt framföra tankar och
förslag till den internationella styrelsen och få svar på frågor.
Jag har personligen en stark övertygelse att de många yngre
kvinnor som just nu är på frammarsch i avdelningarna kommer
att hjälpa till att säkra SWEAs framtid, framförallt med hjälp
av de många tekniska möjligheter som den digitala kommunikationen har idag. Viktigheten av SWEAs stora nätverk blev
påtaglig särskilt när Japan-Sweorna berättade om sina intryck
och upplevelser i katastrofen.
Efter dessa intensiva arbetsdagar bjöd SWEA Kuala Lumpur på en
färgsprakande festmiddagskväll, med dansgrupper från Malaysias
olika folkgrupper, modevisning av fantastiska batikkreationer,
lotteri med fina vinster och återigen särskilt god mat.
Jag stupade isäng vid ett-tiden på natten för att nästa morgon
tillsammans med två Istanbul- Sweor ta taxi till flygplatsen och
påbörja den långa resan hem.
Det behövs lite tid för att smälta alla intryck och min främsta
tanke är väl att jag skulle vilja möjliggöra för många av er i
SWEA Wien att ta del av den större SWEA-världen. Vi får väl se
vad det kan leda till.....
Välkommen till SWEA
RIITTA af EKENSTAM
Vice ordförande i SWEA Wien
Född i Nokia-!- Finland.Flyttade till Wien p.g.a.
makens arbete på IAEO, detta för 14 år sedan.
Tycker om att läsa, åka skidor och spela golf.
Ser fram emot ett nytt, trevligt Sweaår!
ANNA MICHEL
Till att börja med vill jag presentera mig för alla er
som jag kanske inte träffat än. Jag heter Anna Michel
och är den nya medlemsansvariga i SWEA Wien.
Jag har bott drygt tvâ âr i Wien, bodde tidigare tio âr
i Tyskland. Jag ser fram emot att lära känna er alla
allt eftersom. Det är mig ni ska vända er till om ni t.
ex. har namn-eller adressändringar, om ni vill informera övriga medlemmar om nâgot eller vill rekommendera nya medlemmar.
EMELIE LAURIN
Född 1985 i Falun och uppväxt i Uppsala. Studerade
semitiska språk (arabiska och hebreiska) och mellanösternstudier i Uppsala 2006 - 2009. Har även studerat vid Universität Wien och vid Hebrew University of
Jerusalem, Israel. Studerar just nu Advanced International Studies vid Diplomatic Academy of Vienna
och räknar med att ta examen våren 2012. Har tillsammans med sin man Urban Laurin, konsult och
egenföretagare, grundat en österrikisk sektion
av vinprovarföreningen Munskänkarna här i Wien.
5
Som flashpacker i södra Indien
V
isst finns det fortfarande massor av backpackers, när man
reser i Asien. Men vet Ni vad en flashpacker är? Det är vi
som gärna vill resa billigt, men utan stora strapatser. En flashpacker är en backpacker som gärna tar taxi eller rickshaw när
det passar och som väljer inkvartering efter humör, ibland enkelt,
vandrarhemsliknande, ibland bättre hotell med västerländsk
standard. Indien är perfekt för detta sätt att resa. Och de flesta
flashpackers har en bibel i bagaget: Lonely Planet. Här får man
information om priser, hur man kommer vidare, var man skall
bo och äta och naturligtvis tips på sevärdheter. Om man bokar
en inkvartering, som nämns i boken kan man vara ganska säker
på att just där träffa andra likasinnade, det blir många trevliga
möten under en resa.
I januari 2011 gjorde min svenska väninna Nanette och jag
vår tredje resa till södra Indien. Nanette försöker följa spåren
efter sin engelska mamma. 2004 var vi på västkusten i södra
Det första stället vi bodde på i norra Kerala var en slags homestay med helpension – Costa Malabari. Som en liten pension
alltså. Priset per person var 22 €/dag. För det fick vi rent rum
med bra duschrum, tre måltider inkl drycker, gratis internettill-
Nanette och jag med vår guide vid tefabriken
Teplantage
Kerala, 2008 kuskade vi runt längs ostkusten och den här gången började vi vid en ensam strand i norra Kerala och fortsatte
därifrån upp till Nilgiri Hills. Det var däruppe i Coonoor på 1850
möh, i en av engelsmännen anlagd Hill Station, som Nanettes
mamma föddes 1912. Det första vi gjorde där var att uppsöka
den anglikanska kyrkan byggd i pseudonormandisk stil, där en
indisk präst mässade på No-Oxford-English. Hemma i prästgården hade han de stora registreringsböckerna för alla dop,
vigslar och begravningar och snabbt hittade Nanette raden som
handlade om hennes mammas dop här 1912. Incredible India!
gång. De hade 5 rum att hyra ut. Vid måltiderna satt vi alla runt
ett stort bord och blev snabbt bekanta. Förutom oss fanns där
ett svenskt, ett engelskt och ett tyskt par och en ensamresande
tyska. Alla de andra var ca 35-40 år. Vi som är pensionärer
väckte förstås extra uppmärksamhet. Precis som när vi gick till
en närbelägen strand och träffade tre unga indier. ”How old
are you” var det första de sa.
Under de närmsta dagarna åkte vi runt med rickshaw och försökte hitta andra spår av engelsmännen, ett gammalt herrskapshus
som blivit kontor, den gamla galoppbanan (numera golf) , sjukhus, tefabriken och en gång fina villor, som hade sin bästa dagar
bakom sig. Vid varje besök i Indien har vi haft en del diffusa mål.
Nanette har gamla blekta foton att visa upp, vi har fått fin hjälp
6
av intresserade indier, hamnat hos museipersonal, en gång på
ett arkeologiskt kontor, haft fantastiska rickshawkillar, som frågat
och frågat tills de lyckas hitta något speciellt hus, som bara
dimmigt syns på ett gammalt foto. Indierna är oerhört vänliga
och hjälpsamma. Själv säger jag alltid att vägen är målet. Det
spelar faktiskt ingen roll vad man letar efter, Indien är ett land,
där nästan allt är spännande. Incredible India – det är deras
egen slogan, för att locka turister, och jag kan inte tänka mig en
bättre devis. Man måste inte sikta på de största sevärdheterna,
utan det är just alla möten och fina kontakter med befolkningen,
som är en av de stora upplevelserna, för att inte tala om alla
ceremonier, musik, dans, främmande intryck. Incredible India!
Det fanns flera nästan helt folktomma stränder i närheten. Vi
promenerade 5 min genom stora dungar med kokospalmer och
bananplantor och så låg hela Indiska Oceanen framför oss. Inga
hotell eller restauranter, inte ens en kiosk, inga försäljare, inga
strandvakter Helt ensamma paradisstränder! Allt är förstås en
smaksak, vill man ha hålligång och shopping, skall man åka
någon annanstans. Vid första resan till södra Kerala bodde vi
i Kovalam Beach, en relativt normal badort, och ett bra tips för
den som reser till södra Indien första gången.
Förutom av paradisstränderna blev vi mycket fascinerade av
traktens lokala gudaceremoni, som kallas theyyam. En theyyam
är en man , som efter en lång förberedelse förvandlas till en
gud, eller snarare tror man att guden tar sin boning i honom,
ett trancetillstånd. Förberedelsen består av askes och meditation,
men även av att han blir sminkad och kläs i speciella kläder
inklusive egendomliga huvudbonader. Intressant är att ceremonin
är knuten till indier av de lägsta kasten, som samlas under enkla
former för att träffa en theyyam.
Denna ”dansar” en stund till intensiva rytmer från trummor
och som avslutning får han besök av åskådarna, som berättar
om sina problem och får goda råd. Ceremonin är urgammal
och ingen kan riktigt förklara dess ursprung. Vi utlänningar var
välkomna mot att vi gjorde en liten donation. Känslan när de
barfota trumslagarna endast iförda höftskynken spelade och
”guden” dansade var rent arkaisk. Så här gjorde man nog för
3000 år sedan också. Incredible India! Att efter theyyam komma
tillbaka till Costa Malabari och äta lunch på bananblad kändes
KFUM och var det billigaste på hela resan. Frukost och hemlagad
middag åt vi där och på dagarna tog vi lunchpaket och satte
oss ute vid någon teplantage med vidunderlig utsikt. Per person
betalade vi ungefär 12 €/dag. Men vi fick leva med att utomhustemperaturen på nätterna sjönk till ungefär 0 grader och att
huset naturligtvis inte var uppvärmt, att sängkläderna knappast
räckte till och att vattnet i badrummet bara var varmt ibland.
Och så förstås det vanliga indiska fenomenet – ett badrum, där
hela golvet blir fullt av vatten när man försöker tvätta sig. Nästa
gång skall vi ta med oss en praktisk svensk gummiskrapa. Efter
tredje besöket i Indien, så vet vi nu att badrumsgolven alltid blir
helblöta och att skrapor nästan aldrig finns, inte ens på bättre
hotell. Incredible India!
Efter fyra dagar tog vi taxi tillbaka till kusten och inkvarterade oss
betydligt noblare på en resort, dvs badhotell, vid Kappad Beach.
Inklusive maten betalade vi här ca 50 €/pers/natt. Härligt att
komma tillbaka till värmen! Dagstemperaturen vid kusten ligger i
januari oftast på 33 grader och solen flödar oavbrutet. Här hade
Fin strandbild
Incredible India!
helt stilenligt. På bladet fick vi en stor hög ris och flera olika
grönsaksröror, utsökt kryddade. Det är ju just i Kerala, som
alla sorters kryddor växer och härifrån skeppas ut över världen.
vi det fint med stor terrass direkt mot havet. På nätterna kunde
vi ha dörren öppen och somna till vågornas brus. Vid 5-tiden
väcktes jag dock av skränig högtalarmusik – jaha, hindutempel
i närheten. Uppe i bergen hade jag väckts av ilskna hundskall
och ropen från minareterna. Incredible India!
Vi stannade 4 dagar på Costa Malabari och därefter blev det
taxi till Coonoor, högt uppe i bergen. Taxiresan tog 9 tim och
kostade ca 100 €. Sträckan var ca 250 km lång, vägarna är
delvis usla och på en timme kommer man ca 30 km. Landskapet
blev vackrare och vackrare ju högre upp vi kom.
Jorden var röd, skogarna gröna och bergen blå. I skogarna
finns elefanter, tigrar, bisonoxar och många besökare stannar
gärna några dagar i en Wildlife Park . En speciell känsla var
också att se alla vackra teplantager.
En av de sista dagarna promenerade vi längs stranden förbi
enkla fiskarhyddor till minnesstenen över Vasco da Gama. Det
var just här vid Kappad Beach norr om staden Calicut, som
han steg i land 1498 och därmed började européernas intresse
för Indien och inte minst Kerala – God´s own country. Absolut
värt en resa! Reskassan bör vara 40€ /dag för att täcka alla
transporter, all inkvartering och all mat. Och vi har aldrig blivit
sjuka! Whisky i bagaget är ett bra tips.
I Coonoor bodde vi i ett slags vandrarhem inrymt i en gammal
engelsk herrskapsbyggnad i lagom förfallet skick. Stället drivs av
Kerstin Scharmüller
7
Jag är på kur
J
ag såg mig om
en sista gång,
innan jag steg in
i den väntande
bilen. I den stora
byggnaden bakom
mig hade jag sovit,
ätit, tränat och
simmat i tre veckor.
Nu reste jag till mitt
Martina Kurz
eget hem igen efter
en spännande och
ovanlig tid. Resan
hit tog sin böjan i december 2009, när jag föll ner från min
trappa i lägenheten - skuldran var bruten, armen luxerad, men
ända blev det ingen operation. Jag var glad för det, eftersom
operationer i skuldran är komplicerade och rehabilitationen långvarig. Injektioner, massage, gymnastik - inget hjälpte. Skuldran
var svag och jag kunde inte lyfta armen ordentligt. Så här skulle
det ju inte vara, även om jag märkte att man efter en tid kan
klara sig rätt så bra med bara en arm! I november 2010 blev jag
opererad. En vecka på sjukhuset och ett par veckor med smärtor,
men det skulle ju bli bättre, hade min läkare lovat. I februari kom
jag äntligen till „hemmet“, som jag kallade det, rehabkliniken i
Baden, en liten ort 30 km söder om Wien. Rummet var stort och
rymligt med tv och skrivbord och utsikten genom fönstret visade
en stor trädgård, där de första små blommorna visade sig. Efter
en läkarundersökning stod mitt programm för de nästa veckorna
fast: passiv gymnastik med en fysioterapeut, aktiv gymnastik i
simbassängen, behandling med ström, med fango packningar,
kraftträning med vikter, sund mat, Nordic walking.... Det är en
okänd värld på en rehabilitering: det är ovant för mig att dela
frukost, lunch och kvällsmat med främmande personer, att hitta
passande samtalsämne med människor man aldrig har träffat
förr, men nu ser varje dag, att höra främmande historier om
sjukdomar och liv, att vara klädd i träningskläder hela dagen...
Kurer har en lång tradition i Österrike. Redan på romartiden var
termer (i Pompej eller Rom t.ex.) kända för renhet och socialt
liv, man hade varma och kalla bad, men också bastu, gymnastik- och vilorum. På medelåldern var dessa varma källor också
populära, antingen man badade eller drack det sunda vattnet.
Kurturism började redan 1825 i Österrike, då man reste till
Bad Ischl eller Bad Gastein på „Sommerfrische“, njöt av god
luft, badade i salthaltigt vatten, bodde i fina villor och visade
sig vid „Kurkonzerte“ på kvällarna. Även kejsarinnan Sisi var
på kur, i Bad Nauenheim (Tyskland) behandlades hon för sin
hjärtsjukdom med en badkur. Baden, som kallades „Aquae“
(= vatten) redan på kejsar Claudius' tid (41-54 efter Kristus),
har 14 naturliga svavelkällor, med runt 4 millioner liter naturligt
termalvatten dagligen. Detta vatten är mellan 32 och 36 grader
varmt och den största källan befinner sig direkt under kasinot, en
annan stor inkomstkälla i Baden. Mellan åren 1804 och 1834
blev Baden „Kaiserliche Sommerresidenz“, eftersom Habsburger
8
hovet (runt kejsar Franz Josef) tillbringade varje sommar här.
Men också adeln, musiker och konstnärer byggde sina villor
(arkitekten Joseph Georg Kornhäusel ritade de flesta) här och
njöt av Biedermeier-karaktären i staden, som var omgiven av
härliga vinodlingar på bergen i nejden. Franz Grillparzer, Wolfgang Amadeus Mozart, Franz Schubert, Johann Strauß besökte
ofta och gärna Baden. Konstanze Mozart (Mozarts fru) var här
1789 på kur och fick mer än 60 badbehandlingar. Ludwig van
Beethoven bodde här en tid och komponerade en del av nionde
symphonien, „Ode an die Freude“, känd som Europahymnen.
Arnulf Rainer, en österrikisk målare, har sitt eget museum här
(i f.d. Frauenbad), Römertherme är ett mycket besökt bad, och
på somrarna spelas det operetter på „Stadttheater“. Trots att
Baden har tappat något av sin glans, finns det ännu mycket
att upptäcka - helst i förbindelse med ett besök på „Heurigen“.
Alla dessa skor behövs på en kur!
Här hittar jag också de flesta av mina „kurkollegor“ på kvällen.
Efter en ansträngande dag med behandlingar för skuldror, knän,
ryggar och reumatiska händer äter man kvällsmat och sedan
bär det av till baren till en öl och kortspel eller billard, till en av
de många Heurigen eller även till danskvällar. Här glömmer
alla sina krämpor och här dansas och flirtas och drickes det!
För det hör också till en kur: att skaffa sig en „Kurschatten“. Det
betecknar den skuggan som faller över en, ibland också efteråt
över giftermålet. Men efter kuren slutar dessa förbindelser för
det mesta. Kvinnorna njuter av att sätta sig vid dukat bord, av
uppmärksamheten de annars inte får, männen är charmanta
och visar sina bästa sidor...Jag för min del tyckte att det var för
lite sol, så där var ingen skugga heller!
Min resa slutade efter tre veckor och jag njöt av behandlingarna,
även om de ibland var ansträngande, njöt av lugnet, av ensamheten, av tiden för mig själv. Men nu har jag inte tid att berätta
längre, jag maste gå till gymnastiken...
Smaklig måltid!
GUNILLAS KYCKLINGSPATÉ
•
•
•
•
•
•
•
•
300 g fläskfärs
350 g kycklinglever
100 g bacon
1 knippe persilja
1 medelstor lök
2 vitlöksklyftor –eller ingen!
1-2 tsk salt
Vitpeppar
• 1-2 tsk oregano
• 1 dl cognac
• 2 ägg
• 1 dl vetemjöl
• 1 dl tjock grädde
• Oregano och cognac kan bytas ut
mot motsv. mängd rosmarin och
portvin.
Hacka kycklinglevern fint. Blanda med fläskfärsen,pressade vitlöken och med den hackade,
glansstekta löken. Rör ned kryddor och sprit. Vispa äggen och blanda med vetemjöl.Späd
med grädden,lite i taget, till en tjock smet. Blanda de två smeterna och rör om kraftigt, gärna
i köksmaskinen. Finklipp persiljan. Skär bacon i tunna strimlor. Blanda ned persilja och bacon i
smeten. Häll färsen i en smord form, 1,5 l. I ugn, 200 grader – i vattenbad 75 minuter. Låt kallna
i formen. Ätes som förrätt med toast till. Eller som lunchrätt med toast, sallad, ättiksgurka –låt
fantasin spela.....
HÖNSSOPPA
Gunillas man Sandy var sjuk,hade förmodligen influensa.Då Gunilla frågade om
han ville ha te blev svaret:”nää,hönssoppa!” Ett gammalt husmedel –jiddisch
penicillin!”Hjälp!”, tänkte Gunilla som aldrig kokat hönssoppa. Hon cyklade igenom
kokböckerna,hittade till slut i Plachutta`s ett recept: Hönssoppa: en sopphöna eller fyra
kycklingklubbor – tack och lov – ”Gefluegelgeschäfte” finns knappt i Wien längre -!
Gunilla for till grönsakstanten för att hämta soppgrönsaker,vidare till Mercure för att leta
efter kycklingklubbor.Hon kokade soppa hela kvällen. Mannen åt med god aptit.
Nästa dag ringde Gunillas dotter: ”Mamma, det är gammalmodigt att koka hönssoppa.
Gå till den där renommerade kött och korvaffären och köp soppan färdig.
Den är jättegod!” Ja,det stämde! Mannen blev frisk!
KÖRSBÄRSTOMATER:
• 24 tomater med skaft
• Svartpeppar
• Olivolja
• Flingsalt
Lägg tomaterna på bakplåtspapper i en form. Droppa över olja, kör med
pepparkvarnen. I ugn 180 grader, ca en timme. Strö på flingsaltet.
Passar bra till grillat kött och till fisk.
PESTOSÅS:
• 40 gram basilicumblad
• 1-2 vitlöksklyftor
• 40 gram parmesan
• 40 gram piniekärnor
• 80 ml god olivolja
Kör allt detta i köksmaskinen, utom oljan, vilken du droppar i till slut.
Avnjutes till grönsaker och pasta.
9
Min sjukdomsresa – sommaren 2010
J
ag har bröstcancer! Orden ringer
i öronen. Det går inte
att ta in. Det gäller
inte mig. Jag är ju
inte sjuk. Jag mår
bra, har inte mått så
bra på länge. Det kan
inte vara sant”…
Den 18 mars 2010
gick jag på mammografi. I Salzburg/
d
ru
ve
Österrike fungerar det
Bå
rin
Ka
så att alla kvinnor får
gå på mammografi
varje år och vi får själva ta hand om våra röntgenbilder tills
nästa gång. Det var första gången här i Österrike, för mig,
då det fanns några bilder att jämföra med. Det har aldrig varit
något att anmärka på under alla år jag har gått på mammografi
i Sverige. Jag var heller inte särskilt nervös. I vår familj eller släkt
finns inte några fall av någon sorts cancer. Vad vi visste.
Förutom min sex år äldre syster, som fick bröstcancer under
hösten 2009. Hon ringde mig och berättade att hon är allvarligt
sjuk och skulle opereras med följande cellgiftbehandlingar och
strålning. Hon visste ingenting om hur hennes framtid skulle bli.
När det var dags för min mammografi, så nämnde jag för
röntgenläkaren att min syster drabbats. Han tittade på röntgenbilderna och sa, allt ser perfekt ut. Men när jag var på väg
därifrån, kallade han in mig på sitt kontor och ville kolla en
gång till. Han hade kollat en gång till, extra noga. Nya bilder
togs och därefter gjorde han ett ultraljud.
I Österrike har alla en husläkare, som vet det mesta om sina
patienter och tar hand om oss. Husläkaren får också alla besked. Mitt första besked blev att jag skulle göra en MRI-röntgen
(magnetröntgen) och det gjordes ganska omgående. Först två
veckor senare fick jag svar, eftersom en specialist skulle titta
på röntgenbilderna och ge sitt utlåtande. Den 22 april fick jag
besked att den ”lilla ärtan” som låg inbäddad i bröstet och
knappt syntes, inte heller kändes, var elakartad ”karcinom”.
Den vanligaste bröstcancerformen, ungefär 80 % av alla som
får bröstcancer.
Det var alltså så, att även jag hade drabbats. Ända tills nu hade
jag inte trott, att det var något allvarligt. Då först grät jag.
Min reaktion blev: ”hur ska jag berätta detta för min man och
våra tre barn? Och alla andra av mina närmaste?” Det kändes
som det svåraste. Tänkte inte att jag själv var allvarligt sjuk i en
dödlig sjukdom. Tankarna surrade runt i huvudet. JAG vill inte
dö och tänker inte dö - än!
Många undersökningar, såsom exempelvis biopsi och isotopröntgen, gjordes och operationen blev sex dagar efter beskedet. En
”tårtbit” togs bort och en strålning gjordes under operationen
och allt gick bra. Man konstaterade att det inte hade blivit
någon spridning i lymfan. Vilken lättnad! Då behövde jag inte
10
gå igenom cellgiftsbehandlingar. Rent fysiskt återhämtade jag
mig snabbt och läkningen gick utan problem. Efter knappt två
månader var det dags för strålning.
Samma tid, varje dag (vardagar) 29 gånger, vilket blir nästan
sex veckor. Varje morgon kl. 07.30 cyklade jag iväg, till Landeskrankenhaus / strålningsavdelningen. Det tog ca 20 minuter att
cykla dit, 5-10 minuter inklusive 2 minuter strålning, tillbaka 20
minuter. Efter den lilla utflykten varje morgon, kunde jag avnjuta
en god och nyttig frukost. Sen var det dags för morgongympan.
Enkla och bra rörelser, som jag gjorde ett par gånger om dagen,
för att få tillbaka rörligheten efter operationen. Tack vare det, så
har jag inga bekymmer idag.
Många har frågat mig hur det går till på en strålning. Först och
främst såg jag ut som om någon spelat luffarschack på mina
bröst. Markeringar görs med tuschpenna (man gör riktiga tatueringar i Sverige) som används att ställa in maskinen med varje
gång. När jag blev inropad, fick jag ta av mig på överkroppen
och lägga mig på en brits med armarna uppsträckta i en slags
form. Två personal ställde in strålningsapparaten med hjälp
av markeringarna. Vid behov fyller de i markeringarna, så de
inte försvinner. Sen gick de ut ur rummet och stänger en tung
säkerhetsdörr. Maskinen började surra och låta. Jag räknade
ut, att det surrar ca 15 + 3 + 5 sekunder med några flytt av
apparaten emellan surret. Först från ena sidan, sen likadant från
andra sidan. Allt som allt tog det nog bara 2–3 minuter. Det
kändes ingenting och gjorde inte ont efteråt, i början. Jag kunde
känna stickningar och lite ömhet, det var det enda.
Personalen försökte vara öppna och prata, frågade varje dag hur
jag mådde. De tyckte nog att jag var en ”lustig” typ, som pratar
så ”rolig eller konstig tyska”. Men det kan jag bjuda på. Under
hela min sjukdomstid har jag klarat mig på den tyska, som jag
en gång lärde mig i skolan. Med några få undantag. Sweorna
Cissie och Helena, som bott länge i Salzburg och pratar perfekt
tyska (framförallt österrikiska dialekten), har hjälpt till att tolka
och översätta vid läkarbesök m.m. Med händer och fötter talar
jag kroppsspråket. Och jag är mycket stolt över att ha klarat av
allt detta, på ett främmande språk. För det är inte alltid helt lätt
att uttrycka hur jag känner eller mår, så det blir rätt. Det kan
så lätt bli fel!
Det var alltid samma människor i väntrummet; ”Guten Morgen”
när vi kom och ”Wiedersehen” när vi gick. Emellanåt kom patienter från sjukhusets avdelningar och fick strålning. Många av
dem var mycket sjuka och fick även cellgiftsbehandlingar. Dessa
människor var lite svåra att möta. Jag kunde känna rädsla, att
drabbas som de.
Det går inte spårlöst förbi att bli strålad på ett och samma ställe
29 ggr. Nej, inte alls. Ömhet, stickningar och klåda drabbade
mig och det hör till. Jag fick en rodnad och blev liksom skinnflådd, likt soleksem på bröstet. Många blir så trötta av strålningen,
men det blev inte jag. Jag försökte verkligen känna efter, under
dessa veckor, om jag inte trots allt kände något. Men det gjorde
jag inte. Jag mådde jättebra hela tiden! Och det är jag tacksam
över. Så har det varit hela tiden under min sjukdomstid. Jag har
aldrig känt mig sjuk. Hur kan jag då vara sjuk? Och ha en så
allvarlig sjukdom? Det blir en konstig känsla ska ni veta…
Vad händer nu och sen?
Medicinering: en selentablett varje morgon i resten av mitt liv,
eftersom jag valt att ingå i en försöksgrupp. Selen har en god
inverkan på cancerpatienter.
Arimidex = antihormonell medicin under fem år. Den ger flera
biverkningar och många mår dåligt av att äta den. Jag känner
av biverkningar, såsom torra slemhinnor och värk i leder och
muskler. Känns som om jag har en blandning av träningsvärk,
influensavärk och ledvärk. Då känner jag mig stel och gammal
i kroppen. Lyckligtvis är det bättre och sämre dagar.
Kontroller med ultraljud var tredje månad i två år, därefter varje
halvår upp till fem år. Gynkontroll varje halvår i fem år. Mammografi varje år.
Sjukvården i Österrike har fungerat utomordentligt för min del och
jag känner mig trygg med den hjälp jag får. Jag har inte behövt
vänta och oroa mig under lång tid. Det är skönt. Lite ”nojig” blir
jag och nervositeten kommer inför varje återbesök. Oron att de
ska hitta något igen. Det får jag leva med, i resten av mitt liv.
Min syster är klar med alla sina behandlingar och hon har gått
igenom allt tänkbart såsom operation, cellgifter, strålning och
herceptinbehandlingar. Hon mår bra, har en positiv inställning
och njuter av sin familj och barnbarn. Helt inställd på att må
bra och leva vidare. Tack vare hennes diagnos och sjukdom, så
upptäcktes min cancer i tidigt skede. Det är märkligt att vi båda
fick bröstcancer, ett halvår efter varandra, två helt olika sorters
cancer. Ingen av oss har en ärftlig cancersort och det gläder oss
med tanke på våra döttrar. I Sverige får hon gå på mammografi
varje år nu. Hon har fått gå en ”Bröstcancerskola”, för att få mer
kunskap om sin sjukdom och hur hon ska hantera den efteråt.
Vattenqigong en gång i veckan ger en läkande effekt.
Vi har givetvis varit ett bra stöd för varandra. En kvinna på sjukhuset, som låg på samma sal, som jag, har tyvärr fått återfall och
opereras snart igen. Hon har en annan typ av cancer än jag och
hon valde alternativ medicin och behandling. Rätt eller fel?! Det
måste var och en avgöra själv, vilken väg vi vill gå. Det känns
så ledsamt för henne och hennes familj med två minderåriga
pojkar och hon är så ung (42 år).
Vi håller kontakten.
När det handlar om liv eller död, då väljer jag all hjälp som
finns att få. Jag känner, att jag aldrig skulle våga annat och vill,
tänker göra allt för att njuta av livet så mycket som möjligt. Få
vara med min familj, som är så viktigt för mig. Försöker leva ett
sunt och gott liv. Försöker att inte lägga energi på ”fel” saker
eller som är negativt för mig.
Jag mår fortfarande så bra och jag kan se tillbaka på sommaren 2010, som trots allt blev en ganska händelserik och trevlig
sommar i Salzburg. Jag har mått så bra av alla ”glada tillrop”
från familjen och alla vänner. Det är inte helt lätt att stå bredvid
och inte kunna göra något. Vi människor hanterar svårigheter
på olika sätt. Tack till alla som på olika sätt har stöttat mig!
Att skriva har varit terapi för mig och har gjort min sjukdomstid
lättare att hantera, bättre och mer innehållsrik. Jag har försökt
fånga dagen!
Nu tar jag ingenting för givet längre. Jag känner dock en tacksamhet, att nu få vara frisk och få fortsätta leva! Och du som
läser detta - var rädd om och vårda det liv du har fått. Kom ihåg
att leva och ha roligt – skratta mycket! Medan du kan. Inget
ont, som inte har något gott med sig.
Foto 1: Swean Helena Nilsson som hjälpte mig
mycket under sommaren.
Foto 2: Sweor hälsar på mig och vi sitter i parken.
Cissie, jag och Britt-Marie.
Foto 3: stödstrumporna på under hela
sjukhusvistelsen.
11
Kultur i Wien
Schiele i sökaren
Prins Eugen lät på 1700-talet
bygga ett sommarslott vid
Rennweg i tredje stadsdelen i
Wien. Delar av slottskomplexet är Unteres Belvedere och
Orangeriet.
y
sk
ov
sk
Vy
a
ill
Sedan mitten av februari finns
un
G
i Orangeriet en utställning
som enbart handlar om bilder av människor: „Egon Schiele – självporträtt och porträtt“.
Redan 1918 köpte „Österreichische Staatsgalerie“ (i dag Belvedere) ett porträtt av Edith Schiele. Detta skapade grundvalen till den omfattande Schiele-samling som nu finns i Belvedere. Ända till 13 juni är det möjligt att följa Schieles konstnärliga utveckling med hjälp av närmare 100 verk.
De första målningarna (1906-1909) visar familjemedlemmar.
Också ett självporträtt då Schiele endast 16 år gammal
Hundertwasser – ett äventyr
Kunst Haus Wien fyller 20 år. Konstnären Friedensreich
Hundertwasser (1928-2000) har byggt om själva huset i sin
egen mycket speciella stil. Hans verk är fulla av färger och
utsmyckningar. Dessutom önskade Hundertwasser att besökaren medvetet upplever sin omgivning. Därför bör man röra sig
mycket försiktigt i Kunst Haus. Ingen golvyta är helt plan!
I dag används de två översta våningarna för olika utställningar. De övriga två våningarna inrymmer den permanenta
utställningen av Hundertwassers tavlor, gobelänger och arkitekturmodeller. Hundertwassers kreativa, färgstarka stil finner
du också i caféet eller museumsshoppen.
Sedan början av mars visar Kunst Haus Wien HR Giger i
en omfattande retrospektiv som målare och plastisk konstnär. Ända till midsommar upplever du hela spektret av hans
visioner, drömmar ja t.o.m. mardrömmar. Under de senaste
decennierna har HR Giger varit en central gestalt inom popoch cyberkulturen. Bäst känd är väl hans filmfigut „Alien“.
Friedensreich Hundertwassers jubileumsutställning öppnas 7
juli. Expon pågår till 6 november och den bygger en bro till
hans konstnärliga credo. Jubileumsboken „I Hundertwassers
värld“ som utkommer då ger ytterligare bakgrund med orginalcitat, intervjuer med samtida, samt foton.
Sedan flera år står fotokonsten också på programmet för Kunst
Haus Wien. Omfattande utställningar har visat bl.a. fotograferna Robert Mapplethorpes och Annie Leibovitzs verk. Från mitten av november 2011 ända till 26 februari 2012 står Henri
Cartier-Bresson i fokus. Expon har som tema Cartier-Bressons
resor i tre kulturkretsar: Indien, Amerika och Ryssland. Ytterligare fakta om programmet och museet finner du på nätet.
www.kunsthauswien.com
©Anton Josef Trčka I Egon Schiele, 1914 (Detail) I Archiv
Egon Schiele Art Centrum, Česky Krumlov I ©Archiv
Egon Schiele Art Centrum, Česky Krumlov
besökte „Wiener Akademie der bildenden Künste“ som yngsta
elev i sin klass. – Senare (1910-1911) övergick Schiele till att
med starka emotioner framhäva det som var viktigt för honom
och försöka visa själstillståndet hos sina modeller. Foton,
brev och beskrivningar hjälper åskådaren att få ett grepp om
Schieles sätt att översätta känslor till bilder.
www.belvedere.at
12
©Foto: Wolfgang Simlinger I ©KUNST HAUS WIEN, 2011
Kära alla Sweor i Wien!
SWEA Wien har antagit sig uppgiften att arrangera nästa Regionmöte för ÖEMA
den 20-23 september 2012.
Det är en uppgift som är mycket spännande och trevlig, särskilt som ett RM på
hemmaplan ger flera av våra medlemmar tillfälle att uppleva den stora glada
gemenskap som SWEA utgör.
Det krävs emellertid att flera av oss aktivt hjälper till med förberedelserna, och
därför ber jag er alla redan nu att tänka efter om ni kan deltaga i en RM-kommitté.
Vi bör vara 10 -12 personer som delar upp jobbet emellan oss. Det gäller att ta
emot anmälningar, kolla inbetalningar, beställa hotell och andra lokaler, mm, mm.
Jag själv kommer att hjälpa till, likaså Karin Wassner och Birgitta Kleisinger.
Budapest-Sweorna ställer upp och hjälper till att organisera en efterresa till
Budapest, så det finns redan en hel del idéer.
Jag är säker på att vi har många kompetenta och villiga Sweor bland oss
och skulle vara tacksam för positiva svar på detta mitt upprop till mitten av
juni 2011.
Eva Jurkowitsch
PROGRAM SWEA WIEN
MAJ
24 maj 18.00
Sommarfest hos Ingela Kindås-Mügge
En härlig tradition i Ingelas stora trädgård som varje år
är lika omtyckt. Oberwiedenstr 19, 1170 Wien.
26 maj 18.30
Föredrag om läkaren Axel Munthe (1857-1945)
Låt oss lyssna på Agnes Harrachs intressanta föredrag
om den omtalade svenske läkaren, människan och
myten. Hans berömda Villa San Michele ligger högt
belägen, 325 meter över havet, med en fantastisk utsikt
över Neapelbukten. Här strömmar ljuset in från alla
håll... Föredraget äger rum i Svenska Kyrkan, Gentzgasse
10, 1180 Wien.
16 juni 09.00
En vacker försommardag på Schloss Artstetten
till minnet av kronprins Franz Ferdinand.
SEPTEMBER
08 september 14.30
Guidning i Theatermuseum
Leute machen Kleider! Först bjuds det på kaffe och kaka
och därefter visas underbara kostymer från operans och
teaterns värld! Guidningen är på tyska.
25 september 14.30
En dag i Ungerns vackraste stad Sopron
och dess vindistrikt. Här får Du en utmärkt möjlighet
att själv prova på att hjälpa vinbonden under självaste
vinskörden.
OBS! Hela familjen är hjärtligt välkommen!
05 - 09 2011
JUNI
06 juni 18.00
Vi firar den Svenska Nationaldagen gemensamt
med med Österreichisch-Schwedische Gesellschaft.
13
50 år i Österrike. En återblick.
nen var, men anmälde mig i alla fall på Svenska ambassaden.
Min familj i Sverige var nog mer orolig än jag. Men naturligtvis
märkte man följderna. Flyktingar vällde in över landet och på
universitetet fanns det plötsligt många ungerska studenter. Hjälpsamheten gentemot flyktingarna var stor hos den österrikiska
befolkningen fast österrikarna själva i allmänhet inte hade det
så bra ställt ekonomiskt.
Anita Kager
N
är jag steg av tåget på Westbahnhof i Wien någon månad
efter avlagd studentexamen , kunde jag inte ana att jag 55
år senare skulle bli ombedd att berätta om hur det var att bosätta
sig i Österrike på 50-talet och hur det gick att integrera sig där.
Detta första möte med Wien gjorde ett djupt intryck på mig och
följden var att jag ändrade mina planer beträffande den kommande höstens studier. I stället för ett tyskt universitet blev det
Wien och i stället för Hannovertyska blev det sydtyska.
När jag andra gången beträdde österrikisk mark, var det på
flygplatsen i Schwechat, som i oktober 1956 bestod av en barack;
den nya byggnaden skulle öppnas först senare. Denna gång skulle jag stanna två terminer och det blev en spännande tid, fylld av
nya intryck. Skillnaderna mellan Österrike och Sverige var ju vid
denna tid stora. Så sent som
ett år tidigare hade Österrike
återvunnit sin frihet efter 10
års occupation och Sverige
var ett välfärdsland, förskonat från krig. Som svensk
blev man mycket hjärtligt
mottagen, inte minst därför
att hjälpverksamheten från
Sverige under och efter krigsåren var i färskt minne och
„Schwedensuppe“ fortfarande
ett begrepp på allas läppar.
Knappt hade höstterminen
på universitetet börjat förrän Österrike drabbades av
Ungernkrisen. Jag förstod nog
inte då hur dramatisk situatio-
14
Någon månad efter det att jag kommit till Wien kom jag i
kontakt med en grupp österrikiska ungdomar, däribland en
wienare, som senare skulle bli min man och som jag förra året
firade guldbröllop med. Jag hade alltså en inhemsk guide och
fick med honom och hans vänner se och uppleva mycket nytt
och spännande både i Wien och i dess omgivningar. Vad jag
särskilt kommer ihåg, är förstås de första balerna, något helt
nytt för mig i denna form, men även danscafèer och jazzlokaler
med en speciell atmosfär, som jag än i dag kan återkalla i mitt
minne. Vem kommer från den tiden inte ihåg Hochhauscafé på
Herrengasse, Servus, Volksgartencafé, Tabarin och Adebar och
kycklingsoppan på „Spatz“ efter balerna?
Min absoluta favorit var Volksoper, på den tiden en scen med
mycket hög klass. Där hade jag turen att ofta få höra Per Grundén, som på 50- och 60-talet var ett stort namn i Wien, mycket
älskad av wienarna och för mig oförglömlig i „Leendets land“
och „Glada änkan“. Just som jag skriver dessa rader, meddelas i
österrikiska tidningar att Per Grundén avlidit i en ålder av 88 år.
När jag ett par år senare åter kom till Wien med utvandringsbetyget i fickan var sålunda inte allt nytt och främmande. Denna gång
hade jag valt bilen som transportmedel. Väskor och Flädermus
(modemöbel på 50-talet, numera på museum. Kommer Ni
ihåg den?) fyllde „Folkan“, de svenska möblerna skulle komma
senare. Vi hade hittat en lägenhet på 5.e våningen, utan hiss,
men med vatten, toalett och dusch, vilket var lyxigt på den tiden.
Efter kriget, då bostadsbristen var stor, hade man i gamla hus
byggt ut vinden till lägenheter, vilka därför blev modernare än det
övriga huset och detta var en sådan. Inredningen incl. kök med
inbyggt kylskåp samt Mammas handvävda mattor,importerades
från Sverige, vilket givetvis bidrog till att skapa hemkänsla.
Centralvärme i gamla hus var ju inte att tänka på, men vi hade
något så modernt som en oljekamin. Problemet var bara att
oljedunkarna måste bäras upp 5 trappor.
Under de kommande åren skedde en hel del förändringar i mitt
liv. Våra två döttrar föddes, vi byggde hus och flyttade ut från
storstaden och jag bodde åter nära naturen och på „marken“,
som jag gjort i Sverige. Genom att vi själva planerade huset
och inredningen kom från Sverige var ju inte allt så främmande.
Men det var ändå mycket man saknade de första åren. Först
och främst familjen förstås, då resorna till och från Sverige inte
blev så täta. Den svenska naturen saknade jag mycket den
första tiden; havet, sjöarna, bär- och
svampskogarna i Sjuhäradsbygden.
Så småningom hittade jag även här
blåsipps- och vitsippsbackar och med
tiden blev de österrikiska bergen en
mycket bra ersättning för havet.Det
svenska julfirandet var viktigt för mig
och det försökte jag skapa här hemma, inte minst för mina döttrar och
lyckades tydligen med det för fortfarande firas julen här hos oss varje år
på samma sätt av hela familjen. Nu
är det 3.e generationen, som får ta
del av dessa svenska julseder.
En viktig adress för mig under många år var Seegasse 16 i
Wiens 9.e Bezirk. Där bodde Syster Anna-Lena Peterson, en
svensk diakonissa, som kommit till Wien 1938 för att arbeta för
Svenska Israelsmissionen och som under de första krigsåren,
tillsammans med sina medarbetare, kunde rädda flera tusen
kristna judar undan förintelsen.
Fastigheten på Seegasse var då i svensk ägo, men även sedan
den sålts, var det den viktigaste platsen i Wien för svensk verksamhet, en plats, där svenskar från olika grupper kunde mötas. För
oss unga svenskor blev Syster Anna-Lenas våning som ett andra
hem, här tog hon emot oss med öppna armar på sitt varma,
hjärtliga sätt. Här fick vi mötas på de legendariska „onsdagsträffarna“ en gång i månaden, då Anna-Lena höll „öppet hus“ och
alla svenskar var välkomna. Dessa träffar betydde mycket för
svenskor med österrikiska familjer, för många av dem det enda
tillfället att tala svenska.
I början av 70-talet startade en kyrklig verksamhet med svenska
gudstjänster fyra gånger om året i Messiaskapellet i samma
hus och efteråt bjöd Anna-Lena in alla till kyrkkaffe i sitt hem.
Denna försöksverksamhet var ursprunget till dagens Svenska
kyrka i Wien.
Ett par månader senare bildades en svensk skolförening av en
grupp föräldrar på Svenska ambassadens initiativ med syfte
att bedriva kompletterande svenskundervisning för barn. Även
denna verksamhet hade sina lokaler på Seegasse och vi småbarnsmammor hade möjlighet att träffa likasinnade och dryfta
gemensamma problem.
I båda dessa verksamheter kom jag att bli aktiv, både som
styrelseledamot och ordförande och är tacksam över att jag
fick deltaga i detta pionjärarbete både inom den Svenska Församlingen i Wien och i Skolföreningen.Gärna tänker jag också
tillbaka på det goda samarbetet med ambassadens personal
under dessa år, dess hjälpsamhet och stora intresse både för
kyrkan och för svenskundervisningen. Detta arbete gav också
möten med människor, som kom att bli vänner för livet.
När någon ställer frågan om man känner sig svensk eller österrikisk, kommer jag att tänka på en händelse för många år sedan,
då en väninna i Sverige yttrade, något kritiskt: „Vad du har blivit
österrikisk!“ Kanske är detta svaret på hur integration kan ske. Det
är viktigt att anpassa sig till det nya landet, att lära sig acceptera
skillnaderna och se det positiva i den nya situationen. Att man
ändå efter många år i landet känner sig mycket svensk är inte så
förvånande, då de flesta av oss ju är präglade av barndom och
ungdomsår i Sverige. De blå-gula ränderna går tydligen aldrig
ur. Att detta faktum har stor betydelse för SWEA´s utbredning i
världen är väl ganska troligt.
När jag som SWEA-medlem skriver dessa rader, slår det mig
hur en cirkel för mig personligen slutes. Anledningen till min
första Wien-resa var att träffa vänner till min familj, vilka min
mor och mina morföräldrar lärt känna under mellankrigsåren
vid en resa till Wien för fadderföräldrar, som efter 1.a världskriget tagit emot krigsbarn. Vid detta tillfälle blev min mormor
hedersmedlem i Föreningen Svea, som var en föregångare till
dagens Österreichisch-Schwedische Gesellschaft. Själv kom jag
att bosätta mig i Wien och är nu SWEA-Wien-medlem.
Bild 1: 1956 -Studentexamen
Bild 2: 1985 -På julbasaren med mina döttrar
Bild 3: 1986 -1 På vandringsled
Nawal el Saadawi:
n, ingen demokrati
Utan kvinnor ingen revolutio
K
vinnor är hälften av
revolutionen, sa den
gamla, vithåriga kvinnan
där hon satt i direktsändning i den internationella
nyhetskanalens al Jazeera’s
debattprogram Riz Khan.
Det här var i mitten av
februari 2011 när revolutioner just brutit ut i Nordafrika och Mellanöstern,
Emelie Laurin
och programmets gäst var
den egyptiska läkaren, författaren och feministen Nawal el Saadawi.
Nawal el Saadawi, som aldrig har burit slöja eller skrätt sina
ord, har gjort sig känd genom att diskutera de i Egypten och
Arabvärlden ytterst kontroversiella ämnena våldtäkt, hedersmord,
arrangerade äktenskap, könsstympning och prostitution.
för vilken hon är kanske den största förebilden någonsin, är så
mycket bredare och har som mål att förändra hela samhället från
grunden så att den sedan länge rådande ojämlikheten mellan
män och kvinnor överbyggs helt och hållet.
Nawal el Saadawi lyfte fram de starka feministiska krafterna i
Egypten som en bidragande orsak till att regimen skulle falla,
men hon skulle säkert också hålla med om att revolutionen
i Egypten i första hand var en manlig angelägenhet och att
kvinnor kommer att få vänta länge på att bli – om de någonsin
blir – erkända för att ha spelat någon roll i det egyptiska folkets
kamp för frihet och rättvisa.
Vad som dock kan sägas är att denna epok av förändring som
regionen nu går igenom är ett utmärkt tillfälle för att påbörja det
riktiga arbetet för genomgripande reformer som också måste
rikta sig direkt till att förbättra situationen för regionens flickor
och kvinnor. För visst är det sant som Nawaal el Saadawi säger
att det aldrig kan bli någon demokrati att tala om i Egypten och
Mellanöstern om den inte omfattar den ena hälften av folket.
För att det någonsin ska bli verklighet måste många och stora
hinder röjas ur vägen. Ett av dessa hinder är frågan om utbildning
och skolgång för flickor. I större delen av dagens Mellanöstern
och Nordafrika gäller allmän skolgång för flickor åtminstone
fram tills tonåren.
Det har visat sig att ju längre utbildning en flicka får tillgång till,
desto senare gifter hon sig och därmed är risken för att hon skall
giftas bort i ett arrangerat barnäktenskap också betydligt mindre.
Skolgång är på sina håll i regionen ännu en ytterst kontroversiell
fråga, men problematiken kan till viss del kontrasteras med att
fler och fler kvinnor i regionen tar högre akademiska examina.
På Irans universitet studerar fler kvinnor än män. 2009 öppnades
det första universitet i Saudiarabien där män och kvinnor tillåts
att studera tillsammans.
16
Nawal el Sadawi inte bara är en radikal feminist av egyptiskt
urpsrung, men är också just egyptier, arab och muslim. Hon
motsätter sig starkt den neokoloniala och imperalistiska politik
som hon anser att USA och Israel utövar i regionen, samtidigt
som hon öppet hävdar att judendomen är mer förtryckande mot
kvinnor än vad islam är.
Ett annat av dessa hinder är den mer övergripande frågan om
kvinnans ställning i samhället. Man bör inte gå så långt som
många hårdnackade kritiker som säger att kvinnor alltid har varit
andra klassens medborgare i Mellanöstern och Nordafrika, men
kan åtminstone med rätta säga att kvinnor i förhållande till män
alltid har haft en sekundär ställning samhället.
Därför är det svårt att jämföra henne med någon annan, ty
samtidigt som hon propagerar mot element i den islamiska tron
och trosutövningen som är förtryckande gentemot kvinnor, så
propagerar hon också emot västvärldens kulturimperialistiska
feminism, som hon menar alltid är inriktad på bara en fråga
åt gången, medans den egyptiska och arabiska feminismen
Detta har sin grund i de uråldriga patriarkala stamstrukturer som
präglat regionen, och har vidare närts av islams kanske inte helt
flexibla syn på kvinnor och kvinnors roll i samhället. Idag är den
kanske viktigaste och mest framträdande aspekten av denna
problematik en juridisk sådan: majoriteten av regionens invånare
är muslimer och i de flesta stater är islam officiell religion, vilket
också leder till att denna trosuppfattning spelar en fundamental
roll i samhällets uppbyggnad och i människors dagliga liv.
Sharia, islams juridiska system som baseras på Koranen och
exempel från profeten Muhammads liv såsom uttryckt i den normerande berättartraditionen Sunnah, vägleder världens muslimer
i alla livets frågor, om det så rör sig om politik, handel, ekonomi,
brott och straff, personlig etik eller familjerätt.
Tillämpning av sharia utgår ifrån tolkning av lagens källor vilket
kan skilja sig markant från land till land, område till område.
Generellt kan dock sägas att sharia såsom systemet tillämpas
på många håll idag inte erkänner män och kvinnors likhet inför
lagen.
Det tar sig i första hand uttryck i familjelagstiftningen som vid
skilsmässotvister alltid ger vårdanden av barn till fadern och vid
frågor om arv inte tilldelar döttrar lika stor del som söner. I mål
som rör äktenskapsbrott tilldelas kvinnor ofta mycket strängare
straff än män. Sexuella övergrepp betraktas ofta som en ohjälplig
konsekvens av kvinnors påstått sluga och förföriska beteende.
Ett sådant juridiskt system ger inte särskilt mycket utrymme för
förändring och förbättring. Därtill inte sagt att det inte finns krav
på förändring och förbättring och att dessa krav kommer från
minst sagt starka kvinnoröster i Mellanöstern och Nordafrika.
En av dessa röster tillhör Nawal el Saadawi.
”Vi använder inte ordet feminism”, sa Nawaal el Saadawi i
intervjun på al Jazeera. ”Vi använder ordet ”Tahrir al – Mara”
vilket betyder Kvinnors Frigörelse, för det finns så många olika
slags feminismer i världen; kapitalistisk feminism, socialistisk
feminism….men vi, kvinnorna i Egypten och i Arabvärlden har
en annan feminism och den går ut på att förändra allt.”
Några veckor efter intervjun på al Jazeera, på Internationella
Kvinnodagen den åttonde mars, syntes Nawaal el Saadawi
självklart ute på Kairos gator där hon demonstrerade med andra
egyptiska kvinnor. I oktober fyller hon 81 år.
Fotos: Paul Hansen/DN/SCANPIX/APA/Picturedesk
Barock i Wien
V
i tittar på barocktiden. Liksom alla epoker under historiens
gång är den som ett fat utan botten-man kan dyka så djupt
man har lust-och framför allt-hinner! Oftast stannar man,som
här,på ytan: Vi tittar på Wien förstås, Wien omkring år 1700.
Man hade äntligen lyckats att besegra turkarna och investerade
nu i praktfulla palats, kyrkor och andra byggnader. Marknaderna
svämmade över av olika produkter från monarkins alla hörn,
lyxen flödade!
Samtidigt var Wien eländigt fattigt, obeskrivligt smutsigt och
mörkt! På gator och torg var det fullt av människor, alla tog del
i allt som bjöds av livets ljusa sidor; de första kafeerna hade
öppnats, man spelade teater och opera både ute och inne hela
dagarna, man deltog i kyrkliga processioner och vallfarter,
ägnade sig åt Mariae- och helgondyrkan.
De prunkande fassaderna dolde ofta förfall, ohyra och fattigdom.
Att bo i stan var dyrt även på denna tiden. Så betalade Mozart
nästan 15.000 Euro för sin fyra på Domgasse. När han var
pank-och det var han ofta- flyttade han,man talar om 18 gånger!
De flesta bodde i ett rum och kök. Ljus var väldigt dyrt, följaktligen steg man upp och lade sig med solen. De flesta ägde
bara kläderna de gick och stod i. Hade man ett andra garnitur
betraktades man som rik (talar man i Österrike om tredje garnityret så menar man ju löständer! Fast i dag bär man väl snarare
titaner i munnen! När jag kom hit för mycket länge sen, minns
jag att jag en gång satt mittemot en främmande kvinna på en
krog. När hennes mat kom in plockade hon lugnt ut det tredje
garnityret ur munnen, lade detta på bordet för att sedan tugga
maten på tvären! Helt normalt då, tydligen, bara jag glodde!)
Tillbaka till barocken, en svunnen tid med yrken som för länge
sen är bortglömda; man hade t.ex.askkarlar som samlade aska,
vilken sedan användes till att göra tvål av och tvättades med! Så
fanns det buttkvinnor, vilka gick på gatorna och höll upp sin stora
kappa framför hinken, vilken var räddningen för andra just då!
I slutet av 1600talet installerade man gatubelysning med lampor
som var fyllda med klövfett. Dessa lampor var så viktiga att den
som förstörde dem fick drakoniska straff, t.ex. handen avskuren!
Lamporna tändes av lampknektar vilka också fyllde på fettet.
Så fanns det s.k. moritetsångare som stod på torgen och långsamt och dramatiskt sjöng om betydande händelser som mord
och katastrofer –tidningar fanns ju inte!
Löpare utrustade med långa stänger skaffade plats för adelns
karosser på gatorna. På nätterna hade de också facklor – löpande facklor- som fanns kvar ända in på 1800talet, tills kejsar
Ferdinand förbjöd detta omänskliga yrke. Bärstolsbärare i sina
röda rockar hade också ett ansträngande yrke som de uträttade
parvis. Den som var tvungen att gå själv använde höga platåsulor för att inte sjunka för djupt ned i smutsen. Slutligen fanns
det spärrvakter, vilka öppnade stadsportarna för den som kom
hem sent. Detta kostade och man var tvungen att legitimera sig!
”Världen är en scen och alla män och kvinnor är skådespelare”,
18
sade Shakespeare, vilket verkligen stämde i Wien under barocktiden. Man spelade teater överallt. Kejsaren Joseph II lät hela
befolkningen ta del av adelns tidigare privilegier; man lyssnade,
skrattade, pratade, åt och drack under tiden. Hetsteater var
otroligt populärt, blodiga tillställningar, där hundar kämpade
emot och slet sönder andra djur såsom oxar, vargar, björnar,
ibland ett lejon.
Den största operaföreställningen hade över tusen medverkande och varade i flera dagar! Bara träbyggnaden, tre våningar
hög, kostade 100.000 Gulden (1Gulden = 32 Euro). „Il pomo
d´oro“, som stycket hette, skulle ha spelats när Leopold gifte sig
med den spanska prinsessan Margarita Teresa, men man blev
inte färdig i tid – vi är ju i Österrike! - och spelade först när de
två redan varit gifta i två år!
Angående klädseln var folk uppdelade i kategorier, egentligen
omfattande ungefär siden, sammet, trasa, lump. Men Maria
Theresia upphävde den förordningen, folk fick sedan bära vad
de hade råd att köpa. En speciell persedel var ”kvinnospäck”
–en ringformad vulst - vilken man knöt runt höfterna för att de
skulle se inbjudande ut – tiderna ändrar sig!!
Renlighet var näst intill obefintlig. Man var övertygad om att om
man öppnade sina porer så var det fritt fram för sjukdomar! Man
nöjde sig med att tvätta det som var synligt, förutom håret, vilket
pudrades med vitt puder för att se rent ut! Och använde parfym
för resten. Rika damer bar behållare fyllda med sött under kjolarna för att om möjligt se till att ohyran inte kröp omkring överallt!
Moralen, då? Ferdinand I förbjöd bordeller- varpå det hela blev
problematiskt: man inrättade kyskhetskommitioner och spärrade
in de prostituerade i burar på Hohen Markt, där de begapades
och- skaffade nya kunder! Maria Theresia, själv gift med en man
som hade 44 erkända, utomäktenskapliga barn, försökte att
låta sända alla dåliga fruntimmer till Ungern. Men hon fick ge
upp ganska snart, suckade och sade:“För att avskaffa omoralen
måste man först avskaffa mannen!” Casanova,som befann sig
i Wien undr denna tiden,var mycket upprörd över alla spioner,
vilka ”inte hade någon som helst förståelse för den otillåtna
kärleken mellan man och kvinna”. Då bordeller var förbjudna
använde man sig av t.ex. teaterloger eller tog en tur med en
fiaker – s.k.porslinsfärder, eftersom kusken skulle köra försiktigt!
Mycket tid tillbringades på kafe. Enligt traditionen grundade kejsarens spion Kolschitzky det första kafeet, en historia uppfunnen
av en piaristmunk, vilken ca 100 år senare beskrev turkbelägringen i Wien. Kaffeet nådde hit mycket tidigare genom turkiska
diplomater. Och Diodado från Armenien fick 1685 tillstånd att
öppna den första lokalen, snart fanns det hundra olika, till en
början med rökförbud, faktiskt!
Döden var en del av vardagen. Pesten dödade en tredjedel av
befolkningen, ca 50.000 människor! Kyrkan blommade upp,
inte minst genom folkets rädsla för döden, vilken man försökte
att bekämpa genom böner, mässor och vallfärder. Pestpelaren
på Graben är rest under denna tid, ett storslaget bevis på högbarockens plastik!
Pesten avlöstes av smittkoppornas gissel, vilket t.o.m. påverkade
Habsburgarnas giftemålspolitik, då döttrar man bortplanerat dog
eller blev helt vanställda av sjukdomen! Joseph II såg till att de
stinkande kyrkogårdarna flyttades till stadens utkanter. Han var
en radikal man som förordnade massgravar och likkistor man
kunde öppna botten på – för återanvändning! Detta senare
ogillades av wienarna, vilka efter Josephs död såg till att få
tillbaka sina ”vackra lik”!
En stor del av Wiens yta bestod, då som nu, av parker. Alltsedan
Adam och Eva –sägs det – har mänskligheten längtat tillbaka
till paradiset, till trädgården, där man kan fly verkligheten och
ägna sig åt sina drömmar. Under barocktiden planerades ofta
parken innan man byggde slottet i fråga, vilket ju säger en del
om parkens viktighet! Tänker man på Schönbrunn stämde sen
inte proportionerna, när slottet blev färdigt! Men vi glädjer oss åt
parken med sina skulpturer, blommor, exotiska träd och buskar,
sina romerska ruiner och obelisker, allt symboler för Habsburgs
rikedom och eviga makt! Tja!
En barockens pärla uppstod, då Karl IV lät bygga Nationalbiblioteket vid Josephsplatsen. Fischer von Erlach far och son
ritade och byggde. Prunksalen med Prinz Eugens 15.000 böcker
bundna i läder och guld är 77 meter lång och dekorerad av en
rad framstående konstnärer.
”Kejsar Karl, son till den högststående kejsaren Leopold ger
härmed allmänheten tillstånd att nyttja hans bibliotek. Böckerna
må icke smutsas eller utsättas för belastning. Ovetande, pratmakare och lata människor må hålla sig borta. Den besökande
behöver ej betala; han ska gå sin väg rikare än när han kom
och återvända ofta!”
Skrev Karl, vilken uppenbarligen var en klok sådan!
Birgitta Kleisinger
I BÖRJAN
N
Cissie Jerey
är jag kom till Österrike så
trodde jag att det blir väl
som alla andra gånger jag hade
flyttat (21 gånger). Lite trassel i
början och sen som vanligt med
nya kompisar och nya seder.
Det där med nya seder stämde
men resten........
Jag har bott i Europa, Asien och USA men jag hade ingen aning
om hur det var att vara utan språk!! Engelska kan ju alla tala, en
del mer, en del mindre men ändå så att man kan kommunicera!
Nygift och glad flyttade jag till Salzburg, dvs, en förort till en
förort till Salzburg! Det första som jag märkte var att det fanns
mer kor än människor! Det nästa var STANKEN! I början trodde
jag att jag skulle behöva köpa gasmask! Och tvätten hängde
jag upp ute en enda gång. Det tog tre tvättar att få ut lukten!
Grannarna var ungefär i min ålder, alltså gick jag för att hälsa.
Herr och Fru K. räckte fram varsin hand och skakade min. Grüß
Gott! Det kunde jag med och sen gick jag över till engelska.
Tysk-gröt till svar. En gång till engelska men nu sakta och tydligt.
Mera gröt. Det blev en vinking och tillbaks hem. Maken kom
hem till kvällen och fick höra vad som hänt. Han sa att han
skulle tala med dom och förklara att jag inte kunde tyska. Det
slutade med att jag gick med 2 tjocka ordböcker i handen, den
ena lämnade jag över till den som jag ville tala med och den
andra, eng/tysk, hade jag.
Barnen, som inte heller kunde tyska, började skolan. En i första
klass och en i tredje klass. Mitt ordföråd hade blivit lite större
men mest ord och lite fraser. Men jag klarade av att förstå att
lärarinnan i första klass även var engelsk lärarinnan. Hipp hipp
hurra tänkte jag som rusade iväg för att få lite information om
skola och hur den fungerar på ett språk som jag kunde. Jodå,
hon var och är fortfarande lärarinna i engelska i samma skola
men hon kan fortfarande inte prata engelska!! „Good Morning!“
gick bra och „How are you?“ Men sen var det stopp! Det var en
ganska frusterad mamma som gick hem.
Men höjdpunkten kom när jag skulle köpa mjöl. Vi har en liten
lanthandel uppe på stora vägen. Där kan man köpa ALLT, traktorer, spik, ägg, gurkfrö osv. Mjöl paketen ser ungefär likadana
ut överallt. Men vilket var vetemjölet??? Ordböckerna hade jag
lämnat hemma. Slutade med att jag köpte alla mjöl sorter som
jag såg och släpade hem.
Jag skulle ha skrivit in mig på en kurs med tyska för invandrare
men annat kom emellan. Vi blev med barn. Och då skulle jag
till husläkaren för att få ett slags mamma pass. Det var vad jag
hade förstått. Men maken sa att nu behövde jag inte vara orolig
för alla läkare i hela Ö-riket talar engelska! En sanning med
modifikation. Han kunde lite semester engelska men absolut inte
ett ord om att vänta barn osv. Men han var duktig och jag fick
alltid en mängd recept när jag var där. Kanske inte så konstigt,
han var gift med apoteket! Gyn stolen hade han ärvt efter sin
pappa som hade varit läkare där sen början på 1900-talet!!
Stolen står kvar idag och nu är det dottern som är läkare!
Jag bestämde mig nu för att prata tyska. Fast inte med maken
för han skrattade ut mig varje gång! Jag hade alltid radion på
och kollade tv nyheter. I början var det väl inte mycket som jag
förstod men sakta började saker klarna. Det var då jag upptäkte
att folk inte pratar tyska utan dialekt! Det var då jag ville flytta!!
Men sen kom det bebisar och det blev ett större kontaktnät med
mera ord och sakta men säkert har jag lyckats med konstycket
att lära mig tyska utan skola eller kurs. Fast mig kan det kvitta
om det är der Bus, das Bus, eller die Bus!
Det lär jag mig aldrig.
19
Tillbaka till Stockholm?
Tankar från min värld i Gamla stan.
J
ag sitter vid
min mammas
vita sekretär, ser ut
genom fönstret och
sänder dem över en
i alla årstider vacker
kvartersträdgård, ett
under av skönhet,
es
Ki
arn
tie
lugn, frid och sociaGabriella Oxens
la möjligheter, precis mitt i Stockholm.
Den skapades vid en storslagen renovering 1936. En klok arkitekt
tog kärleksfullt vara på alla nivåskillnader som uppstod, när man
rev gamla uthus, vedbodar, dass o.s.v. Resultatet blev en rörlighet
som möjliggör privat samvaro i små grupper, eller som helhet
inbjuder till större fester för oss, som har nåden att få vara här.
Till ett av de hus jag ser på andra sidan, flyttade min mamma
med mig och katten Fluff på försommaren 1948. Jag upplever en bro till min ungdom, när jag ser upp på mitt gamla
sovrumsfönster.
Hon hade många svåra år bakom sig, jag hade just slutat skolan, vi var bägge mycket lyckliga över vår nya plats i livet. Och
vilken plats sedan! Från denna vindsvåning fyra trappor upp
(ingen hiss, mamma gick upp och ner tills hon blev 96, alltså
i femtio år) såg hon från sin vita sekretär ut över ett underbart
taklandskap med Tyska kyrkans torn i bakgrunden. Jag hade nog
del i hennes beslut, hade förälskat mig i det nya liv som bjöds
och drev på, men lätt var det inte.
Gamla stan var i sin helhet en ännu icke sanerad del av Stockholm med mycket fattigdom och osunda bostäder. Det gick att
leva billigt med dasstunnor på vinden och uppvärmning genom
ved eller kol som bars upp i säckar från handlare i källare, som
nu är hemtrevliga inneställen. Därför kunde många konstnärer
och andra individualister bo här, ha det svårt men trivas. Överallt fanns livsmedelaffärer och ölcaféer. Jag har läst om fyrtio
styck per tusen invånare, fast detta var något före vår tid. Livet
var mödosamt, långsamt och kontrollerbart. Ölgubbarna hade
minnsann koll på mig! Kom jag hem sent en kväll, frågade de,
var jag hade varit.
Då som nu, en verklig småstad, vilande på gammal historisk
klippgrund, omöjlig att ”utveckla” genom allt vatten runtomkring.
Vattnet har blivit en ny stadsmur till skydd mot ”inre fiender”. Jag
älskar det! Särskilt i vinterkyla, mörker och rusk, dit Södermalms
hårda klippor passar så bra, och där isflaken från Mälaren bryts
sönder i strömmen under Norrbro.
Så har den lilla, fattiga staden lyckats hålla sin intimitet och bli
stor på ett annat sätt trots pulserande modern utveckling och
massor av turister. Husen står i vägen för bilarna, då tidigare
rivningar och planeringar inte blev av, fast några synder finns i
alla fall. Man ser ilsket på långsamt krypande stadsjeepar (s.k.
östermalmstraktorer): tempo och framkomlighet dikteras av
människor, djur, gränder och backar. De sistnämnda en verklig
fara på vintern. Från stuprännor rinner vatten, som fryser till
lavaströmmar av is, osynliga under all snösörja. Jag kallar dem
undervattensbåtar. Den synliga armadan kan vara nog så farlig
även den, så.....bästa försvaret är långsamhet, då som nu.
Genom sin uthållighet och sitt sinne för äkta värden gjorde min
mamma mycket på många områden utan att ”göra något”, bl.a.
behöll hon sin våning in i det sista. Så kunde jag i september
2003 efter ett byte i samma kvarter komma tillbaka till ett tidigare
liv i Stockholm.
Jag hade 1954 lämnat Sverige med min första man och med
min första, elva månader gamla dotter. Han var pianist, skulle
studera i Wien för en känd pedagog, jag och dottern var medföljande, som det nuförtiden heter. Törnrosesagans onda fe kom
med sin slända, lilla Camilla och jag somnade, för att bägge,
20
kyssta av ödet, vakna i Sverige 2003, hon på omvägar i Malmö,
jag alltså i Stockholm.
En lång tid har gått, vad innebär för mig ”tillbaka”?
Egentligen ett varande, ett framåt, att gå vidare.
Den österrikiske författeren, Peter Handke formulerar så fint i sin
långa ”Gedicht an die Dauer”, alltså en dikt tillägnad varaktigheten, de små händelsernas och tingens präglande funktion.
Jag citerar på svenska: ”Den som aldrig upplevt varaktighet
har aldrig levat”.
Naturligtvis är ingenting som det var år 1948, men husen talar
samma språk, fast delvis fyllda med andra människor. Det ger
mig hemkänsla, trygghet och identitet. Någonting att stå på.
En trampolin för nya, glada skutt i ett Stockholm, som formligen
kokar över med alla ingredienser av gammal och ny kultur. En
stad, fräsande och spännande med snabba förbindelser från ö
till ö. Invandrare och en modern kvinnosyn har lättat upp det
gamla borgerliga samhället, som ändå i grunden finns kvar,
känner jag. Att kungahuset är levande har vi nog märkt, synd
att inte också Riddarhuset försöker anpassa sig till en framtid,
där kvinnor har rätt att representera sina familjer. De föder ju
barnen till de historiska namnen!
Att bo mitt i smeten, så att säga, gör det lätt för mig att njuta av
hela härligheten. Tiden räcker knappast till för allt jag vill göra
innan Österrike kallar. Jag äter ”efterrätt” med soppsked eller
kanske med slev ibland. Några rader ur Peter Handkes dikt måste
jag servera i original som ”huvudrätt”:
”Wohl einem jeden, der seine Orte der Dauer hat;
er ist, und sei er für immer versetzt in die Fremde
ohne Aussicht auf Rückkehr in seine Umgebung,
kein Heimatvertriebener mehr“.
Sommaren kommer och med den blir det återigen dags för
flyttfågeln.
Borttappad iPhone
J
n
Jaana Johansso
aana
Johansson
tappade bort sin
iPhone och fick rådet
av sin mobiloperatör att
ringa försäkringskassan.
Här är hennes berättelse om Sverige och om
företaget där kundtjänsten inte har något med
försäljning att göra:
Länge – längre än de flesta hade jag min gamla
Nokia-mobil. När vi fick hund fick min mobil bitmärken och jag
hade även tappat den på golvet ett par gånger så att den hade
sprickor. Men den fungerade som telefon. Med tiden började
det kännas litet pinsamt att ta fram den hundbitna mobilen med
allehanda skavanker. Minns hur jag av kollegor hånades för att
ha en mobil från runstensåldern. Min dotter ansåg att jag inte
hade förutsättningar för att klara av en iPhone som jag hade
börjat tänka på.
När jag något senare trotsat dottern och fått min nya iPhone blev
jag nästan sur för den var riktigt enkel att använda. Nu hade jag
internet med mig överallt, mailen kunde jag läsa och svara på
var som helst, facebook kunde jag uppdatera och bilder kunde
jag knäppa. Dessutom kunde jag se på tv och lyssna på radio.
Nyligen åkte jag nattåg i Indien och framme vid resmålet var min
nya fina iPhone spårlöst borta. Spärrade abonnemanget genom
att ringa min teleoperatör i Sverige som lovade att skicka ett nytt
simkort som skulle vänta på mig hemma. Reseledaren satte sin
assistent att ringa Lost and Found service på Indian Railways utan
att samtalet kom längre än till en telefonkö. Började fantisera om
hur telefonkön dit är, när jag vill minnas att telefonkön till Tele2
var typ 40 minuter i somras här i detta glestbefolkade Sverige.
Nåja, vid hemkomst till Sverige ringde jag Tele2:s kundtjänst och
undrade vart jag skulle vända mig för att ordna en ny iPhone till
mitt abonnemang. - Du måste ringa Försäkringskassan svarade
killen på kundtjänsten – och när jag frågade igen för att bli säker
på att jag hört rätt upprepade han Försäkringskassan. Nej,
men du menar väl rimligtvis försäkringsbolaget sade jag för jag
kände mig inte alls sjuk. Tog fram mina hemförsäkringspapper
och ringde If där jag faktiskt efter att hunden förstört även mina
progressiva glasögon hade förbättrat försäkringen. Tjänstemannen som svarade i telefon var riktigt tillmötesgående och jag
skulle få en ny iPhone utan att ens behöva betala självrisk. Snart
hade jag ett brev från If i handen som jag skulle ha med mig till
Tele2 för att få en ny iPhone. Så trodde jag. Efter surfande på
nätet såg jag att Tele2 saknar egna affärer i centrala Stockholm
22
där jag bor. Men en hel drös med olika återförsäljare har de.
Jag ringde igen till kundtjänsten och undrade om de visste om
jag kunde få min iPhone hos någon av återförsäljarna. - Ja det
tror jag skall gå, sade tjejen på kundtjänsten och optimistiskt
promenerade jag till närmaste Phone House butik. Den hade
stängt på lördagar så jag gick till nästa som också hade stängt.
Jag fortsatte till Kungsgatan och där hade Phone House öppet.
Jag framförde min sak och berättade om tjejen på Tele2:s kundtjänst men Phone House-killen sade att det var helt omöjligt för
mig att få ut en iPhone av dem. De hade inga inne och om de
hade haft det hade jag ändå inte fått någon för de har absolut
ingenting med If att göra.
Nu började jag bli litet trött och hungrig och tänkte att jag dagen
därpå, på söndagen, kunde åka ut till någon av Tele2:s egna
butiker i förorten i stället. Även om jag tyckte att tanken var
jobbig. På kvällen började jag åter surfa på Tele2:s hemsidor
för att se var butikerna låg och vad de hade för öppettider och
telefonnummer. Hittade inga öppettider. Telefonnumren verkade
bekanta och när jag slog ett av dem förstod jag av litanian i
luren att jag var tillbaka hos Tele2:s kundtjänst. Fick knappa in
personnumret och precisera mitt ärende om det gällde bredband,
tv eller allt det nu kan vara man har hos en teleoperatör nu för
tiden. Äntligen framme hos kundtjänsten fick jag höra att det
tyvärr inte går att ringa till butikerna för de har så många kunder
att de inte hinner svara. Undrar om kundtjänsten vet om någon
av dessa butiker i Stockholms förorter har iPhone inne. - Nej
tyvärr, inte heller det får jag veta. - Men du kan maila dem och
få svar inom 24 timmar – men jag kan ju inte vänta i ett dygn
och vill inte maila – jag vill veta nu – nej, men det går inte,
säger killen på kundtjänsten. Börjar bli trött på hela historien
men bestämmer mig ändå att åka ut till en förortsgalleria för
jag vill ju få detta fixat.
Väljer Kista p.g.a ryktet förorten har som ett hitec-näste kanske
gör att de har iPhone-på lager. Åker dit, parkerar, söker efter
butiken på den stora informationstavlan i den jättelika gallerian. Väl inne i butiken beklagar en tjänstvillig kille att de inte
har iPhone inne men på tisdagen skall de få in några. - Kan ni
då skicka en till mig undrar jag, för jag vill inte åka ut till Kista
igen? - Det går inte. Jag måste personligen vara på plats för att
kunna identifiera mig innan de kan ge en iPhone till mig. Om
jag kommer hit på onsdagen, kommer jag att få en då, undrar
jag och expediten säger att försäljningschefen brukar ha rätt i
det han säger. Jag får även ett papper som jag uppfattar som
ett kvitto av honom med ett nummer – de har beställt en iPhone
till butiken. Innan jag går undrar jag om det går att byta mitt
nuvarande simkort från en lånemobil till den nya iPhonen? – Jo,
i princip går det genom att knipsa simkortet med en speciell
knipsare, men tyvärr har knipsaren i denna butik kommit bort,
så det går inte. Då säger jag att det kanske går att låna en
från någon av konkurrenterna för jag har sett att det finns flera
olika butiker som säljer telefoner och –abonnemang i närheten.
Över huvud taget har jag någon gång tänkt hur otroligt många
telefoniaffärer det nu verkar finnas överallt. Så var det i Wien
också. Jag går från butiken i tron att allt fixar sig på onsdagen
bara jag tar mig hit igen. Genomlever två dagar utan iPhone.
På onsdagen åker jag igen till Kista, parkerar bilen och går upp
till Tele2:s butik. Får vänta en stund innan det är min tur. Sedan
förklarar jag min sak och visar mina papper – dels från If och
dels pappret jag fått av killen som expedierade i söndags. - Nej,
men du får ingen iPhone här säger den kvinnliga expediten, vi har
inget med If att göra och vi kan inte ge dig en iPhone eftersom
du inte ens skall betala någon självrisk. Du borde ha tecknat
en försäkring för din iPhone med oss för att vi skulle kunna ge
dig en ny, fortsätter hon varpå jag undrar om jag borde ha en
egen försäkring för varje pryl jag har.
Jag börjar berätta om alla olika turer från Försäkringskassan
och säger igen att killen här lovade mig en i söndags och nu
är jag här igen trots att jag bor långt härifrån och för att ni inte
tar emot några samtal. - Nej men det är för att då skulle någon
behöva prata i telefon hela tiden här och så kan vi inte ha det.
Och han som lovade er telefon gjorde fel! – dessutom lovade
ni i söndags att mitt nuvarande simkort kan knipsas – nej, men
våra knipsare, vi har haft två stycken, har blivit bestulna, berättar
hon upprört, nästan så att jag känner mig anklagad.
Så säger hon att jag inte lyssnar på henne och jag säger att hon
ger mig jättedålig service och jag ber att få prata med butikschefen. Han blir snart ledig från sin kund. Butikschefen säger att de
inte kan hjälpa mig och att de inte har något samarbete med If
men han säger också att han hör vad jag säger. Jag säger att
jag kommer att skriva om detta för jag håller redan på med en
text om vårt liv med mobiler. Jag berättar om kundtjänsten och
Försäkringskassan och han undrar hur många samtal jag ringt till
kundtjänsten –fyra eller fem svarar jag och berättar att de alla gett
mig olika råd. Han börjar titta på mina papper och tvekar men
sedan säger han att han gör en speciell sak nu, bara för mig, så
hämtar han en iPhone – jag får legitimera mig och skriva på att
jag erhållit en. Men han upprepar att det här är en specialare
bara för mig. Nu kommer även försäljningschefen in i butiken.
Han börjar berätta om hur lång erfarenhet från it-branschen
och från konkurrerande bolag han har, så säger han att det är
väl inga problem för dem att fakturera If. Så frågar han mig om
min historia hos Tele2 och jag berättar om mina olika turer med
kundtjänst. Då säger han att de har ingenting med kundtjänsten
att göra och att den dessutom blivit mycket bättre nu. Dessutom
har vi aldrig några garantier på att ha iPhone i butikerna, säger
han nästan stolt. En dag senare ser jag på Tele2:s reklamsnutt
på bio – jag får väl vara tacksam för att jag får vara kund hos
Tele2 i denna sköna nya värld.. –känner mig matt och börjar
tycka att det kanske inte var så tokigt med försäkringskassan…
www.ordning-reda.com
23
The point of no return.
S
itter här och grunnar över kommentaren: „-Du tycks ju hat
ett interessant jobb –
driftsdirektör på teatern
i Linz. Kan du berätta
om det?“
Intressant och intressant
– det beror kanske på
hur man ser det. Möjligtvis är det lite mer
wsky
Helene von Orlo
omväxlingsrikt än att
jobba på kyrkogårdsförvaltningen i Växjö,
men bara lite. (Jag sommarjobbade faktiskt på en kyrkogård
en gång för många herrans år sedan, och där upptäckte jag
definitionen av begreppet l-å-n-g-s-a-m-h-e-t: Det är att ligga på
knä i en nyponbuske i Växjö och rensa ogräs. Efter två timmars
arbete har klockan bara rört sig 15 minuter. Om ni förstår vad
jag menar.)
Tja Växjö. Det var där allt började, för där är jag född, i slutet
av 50-talet av en rekorderlig och tuff mamma, som hade sinne
för det här med teater och kunde konsten att göra en medioker
historia till en spännande. Denna höga konst hade hon i sin tur
lärt sig av sin mamma, alltså min mormor som var etter värre
på allt vad dramatik angick.
Denna mormor, en stilig dam i pillerburkhatt och höga klackar
var också den människa som gav mig mina första teatraliska
uppleveleser. Jag glömmer aldrig när jag som liten flicka klev
in i hennes sovrum i kråkslottet i Malmö, och till min förvåning
upptäckte mormor sittande rakryggad i sängen iklädd rosa
nattlinne och Hitlermustasch under näsan.
„Ja titta Du bara“ – sa mormor „här i Malmö har fina damer
humor och bär mustascher i sängen. Det är bara i Växjö som
folk är så trista!!“
(Det var naturligtvis Elisabeth Ardens antirynkprogram som satt
under mormors näsa, men det begrep väl inte jag.)
Ja mormor hon hade sinne för det konstnärliga, var inte bara
en skicklig pianist utan också en besjälad jultomte. Fast framträdandena som tomte tog ändå en desillusionerande vändning
det året mormor innan sitt framträdande glömde plocka av sig
sina öronclips vilka skimmrade vackert ljusblå till höger och
vänster om tomteskägget. Inga barn blev rädda för tomtefar
den säsongen, effekten hade gått upp i rök och därefter var det
också slut på mormors tomteri.
Men mitt teaterintresse hade emellertid nu uppnått „the point of
no return“: Tänka att få klä ut sig i Hitlermustascher och tomtemaskar och pillerburkar– det verkade onekligen intressantare
24
än att arbeta som advokat eller rörmokare. Min mor som la
en mera praktisk aspekt på mina funderingar sa: Det här blir
bra, Helene – varför satsar du inte på att bli operasångerska?!
Jag var inte riktigt klar över vad en operasångerska hade för
sig, men man ska inte hänga upp sig på detaljer så kör för
operasångerska, då!
Sagt och gjort – jag skickades till sångundervisning hos Sylvia
Mang Borenberg – Växjös dynamsika röstpedagog och kulturpersonlighet som under många, många år utbildat generationer
av sångare och artister.
En sådan färgstark människa och kompetent musiker får man
leta länge efter i Småland och jag förstod redan som barn, att
jag haft tur som fick lov att gå i hennes skola och få ömsom
sångundervisning och ömsom utskällningar.
Som österrikiska och dessutom sprungen ur en musikerfamilj
visste Fru Borenberg vad disciplin och flit innebar, men det visste
inte jag, inte sådär direkt i alla fall och det var naturligtivs därför
jag fick så mycket tjolabläng.
„Will do tschunga proffezzzionellt, maste do öffa mehr koloraturen, annars…. “
-Okej, okej, okej, så småningom fattade jag i alla fall vad det
hela gick ut på och skärpte mig så pass att vi fick fram lite konstnärliga resultat som kunde visas upp för allmänheten. Och min
tacksamhet gentemot Sylvia Borenberg känner fortfarande inga
gränser, för alla sånglektioner, för all musik i hennes salong, för
alla musikresor och för alla fester vi firade.
Och österrikare är bra på att festa, som ni vet. „-Vi ses under
bordet!“, sa Sylvia alltid när hon höjde glaset till välkomstskålen
och Gud vad vi hade roligt! Efter avslutad skolgång blev det dags
för vidare sångstudier i solistklassen vid Mozarteum i Salzburg,
hos en sångpädagog med det tvivelaktiga namnet Rudolf KNOLL.
På den tiden tyckte jag att efternamnet Knoll snuddade vid
förargelseväckande beteende, men faktum är att man vänjer
sig vid kufiska namn i utlandet med tiden.
Och Knoll är ju slutligen ingenting om man jämför med HERR
WURSTBAUER, FRAU NOTDURFT, FRAU DUMM, HERR KISS
eller (jag höll på att svimma) HERR KUKA – som jag såg i förra
veckan i telefonkatalogen.
Den mannen är naturligtvis lyckligt ovetande om sin tvivelaktiga
status i mina öron, men trots allt skulle jag vilja ge honom ett
råd för livet – flytta aldrig till Sverige!
Men vad sitter jag här och pratar om – jag har ju tappat tråden,
ursäkta. Det var ju livet som driftsdirektör jag skulle berätta om.
Kann vi ta det nästa gång?!
Teaterkväll med SWEA på Vienna´s English Theatre där vi såg
Tennessee Williams pjäs ”Cat on a Hot Tin Roof”.
”Katt på hett plåttak”, som är den svenska titeln, är en av den
amerikanska dramatikern Tennesee Williams (1911-1983) mest
kända verk. Pjäsen vann Pulitzerpriset för drama 1955 och
sätts ofta upp på nytt. ”Cat on a Hot Tin Roof” filmatiserades
1958 med Paul Newman och Elisabeth Taylor i huvudrollerna.
Huvudtemat är missnöje och osanningar inom familjen Pollit
och handlingen äger rum på en bomullsplantage i den amerikanska södern.
Brick och hon vet att hon måste få honom i säng bara för att
bevisa att hon kan bli gravid med en arvinge. Det är Maggie
som Brick anklagar för vännen Skippers självmord och han kan
inte förmå sig att förlåta henne.
Familjen Pollit har samlats för att fira Big Daddys 65-årsdag, men
hans dåliga hälsa kastar en skugga över festligheterna och så gör
också de outtalade spänningarna inom familjen. Det kommer
inte att dröja länge förrän födelsedagsbarnet kommer att dö
av sin cancersjukdom. Det vet alla utom Big Daddy och hans
fru, Big Mama. Big Daddy äger den största bomullsplantagen i
Mississippideltat och huggsexan om hans arv är redan i full gång.
Äldste sonen Gooper har starkt stöd av sin fru Mae i sina försök
att vinna faderns gunst. Mae är nu gravid för sjätte gången
med ett nytt ”no-neck-monster”, som svägerskan Maggie kallar
Goppers och Maes barn. Maggie är gift med den yngre sonen
Brick, tidigare fotbollsspelare och nu radiosportkommentator
med förkärlek för flaskan. Ända sedan Bricks bäste vän Skipper
tog livet av sig har Brick haft problem med livet och försökt att
dränka sina sorger med alkohol. Inte ens Maggie lyckas med
att få ut honom ur sitt missbruk för att vara med om slaget om
sin del av arvet. Maggie är orolig för att bli fattig igen och hon
är redo att ta del i uppgörelsen om arvet mot Gooper och Mae.
Dock har den barnlösa Maggie inte en chans utan support från
sin man. För att göra det hela värre så har Brick under natten
gjort bort sig efter att hoppat häck berusad och därmed brutit
foten. Maggies sista glimt av hopp är att hon vet att Brick är Big
Daddies favoritson. Maggie älskar och beundrar fortfarande
Maggie har konfronterat Skipper med sina misstankar om att
hans känslor för Brick var mer än vänskap. För Brick som ( troligtvis) är homosexuell har dessa tankar alltid varit frånstötande.
Och så just för att bevisa motsatsen hoppar Skipper i säng med
Maggie, misslyckas eller känner sig miserabel och tar sitt liv som
en konsekvens av detta. Brick anklagar Maggie för att ha förstört
äkta och sann vänskap och bär därför ensam ansvar för denna
händelse. Maggie däremot är dömd och tänker inte ge upp.
Det är hon som är ”the cat on a hot tin roof” och hon kommer
att stanna där uppe så länge som hon orkar.
Under tiden låtsas alla inför Big Daddy och Big Mama att Big
Daddys smärtor orsakas av ”irritable bowl syndrome” (känslig
mage). Fylld av ny energi återtar Big Daddy greppet om familjen och förbjuder alla att spekulera om vem som ska efterträda
honom. Big Daddy har ett allvarligt samtal med Brick för att
försöka komma till botten med sonens alkoholproblem. Resultatet av denna misslyckade konfrontation slutar med att det
enda vapen Brick har att ta till är att säga fadern sanningen
om hans sjukdom.
Fylld med skräck och ilska låser Big Daddy in sig i sitt rum. Mae
och Gopper samlar resten av familjen för att meddela Big Mama
vad som hänt så skonsamt som möjligt. Gopper tar tillfället i akt
att berätta för sin mor om sina planer att ta över plantagen. Till
25
allas förvåning tillkännager och försäkrar Big Mama att makens
önskningar ska respekteras. Utan att bry sig om Goppers känslor
kallar hon Brick för sin ende son och ber Maggie om hjälp att få
Brick att avstå från alkoholen, så att han slutligen kan fullfölja
sitt öde. Så slutligen och mitt i detta emotionella slagfält kommer
den store plantageägaren in för att befria detta hus/hem från alla
lögner. Maggie beslutar till sist att avslöja något för Big Daddy,
vilket låt vara är en lögn.
I första akten har den försmådda Maggie (Rachel Spencer
Hewitt) en fantastisk monolog där man får en föraning om
intrigen. Maggie glider lätt som en katt på hett plåttak, för
att rädda sitt äktenskap och sin del av arvet. Rachel Spencer
Hewitts skådespelarinsats är strålande som den vackra, kattlika
och kärlekstörstande Maggie. Ross Hellwig gör en mycket bra
tolkning av rollen som Brick, där han spelar ut förnekandet av
sina känslor, besvikelser och beslutet att vända sig från livet och
in i sitt missbruk. Robert Tillotson fyller scenen med ett mycket
bra porträtt av Big Daddy. Peggy Cosgrave spelar den förnekade
och förtryckta Big Mama. Kate Gleason är den ständigt gravida
Mae och otrevliga svägerskan. Bricks karaktärlöse bror Gooper
spelas av Jay Russell, han är tokig i pengar, men är för svag för
att slåss för dem. Barnen (de s.k. no-neck-monsters)är i pjäsen
reducerade till en flicka, Dixie och denna roll delas mellan fyra
flickor och en av dem är Erika Amalie Soma.
Pjäsen var mycket bra och absolut sevärd. Det var väldigt goda
skådespelarinsatser. En givande kväll med bra teater från USA
fick vi vara med om.
Bild 1: Kerstin och Ingela,
Bild 2: Cecilia och Elise
Britta skrev och fotograferade
Intervju med Erika Amalie Soma – en av de skådespelande flickorna,
som spelade rollen Dixie i pjäsen ”Cat on a Hot Tin Roof”.
Amalie är 11 år och kommer från Stavanger i Norge. Amalie
bor tillsammans med sina föräldrar och sin syster i Wien sedan
hösten 2009. I familjen Soma finns det också två hundar och
två marsvin. Amalie går i årskurs 5 i Svenska skolan här i Wien.
Hennes fritidsintressen är teater, tennis, läxläsning och djur.
Amalie har alltid tyckt att det har varit kul att spela teater och
började i teaterskola redan som sexåring.
Hösten 2010 började Amalie i SHOWTIME, Vienna´s English
Theatre´s Youth Performing Arts School.
En gång i veckan är Amalie på teaterskolan och får där undervisning i teater, dans och sång. Varje aktivitet varar en timme
och man är då indelade i mindre grupper.
Och för att få rollen som Dixie, berättar Amalie, att det var audition och att hon från början egentligen bara skulle vara vikarie.
Efter att Amalie blivit uttagen till rollen som Dixie var det väldigt
mycket att repetera; repliker, ljus och kläder.
Amalie är på scenen som Dixie vid två tillfällen i pjäsen. Den
första gången har hon några repliker och får då en liten klapp på
axeln, när det är dags att gå in på scenen. Därefter väntar hon en
stund i kulissen innan det är dags att göra nästa framträdande.
Efter sin insats på scenen är Amalie ganska trött och åker hem.
Efter att ha medverkat i tio föreställningar är det nu slutspelat
för denna gång. Tråkigt tycker Amalie, men det känns också
skönt att det är slut.
Sammanfattningsvis tycker Amalie att det har varit väldigt roligt
att ha fått vara med i en riktig teateruppsättning och fått professionell erfarenhet och samtidigt tjänat lite pengar.
Det hela avslutades med en fest för alla medverkande i pjäsen
och Amalie tyckte att det var fantastiskt, att få träffa och prata
med alla skådespelarna och bäst tyckte Amalie, att Rachel
26
Spencer Hewitt, som spelade Maggie i pjäsen var. Amalies
framtidsdröm är att som vuxen bli och arbeta som skådespelare.
Tunisien- ett motsägelsefullt land
J
ust nu sover jag i vår
tunisiska säng. Den är
hård och skön för min dåliga
rygg, precis som jag upplevede landet - hårt polisland, men bekvämt att leva
i, om man inte hade något
med regimen att göra. De
omtumlande händelserna i
ssinger
Christina Wimpi
Tunisien, får mig att i tankarna återvända till åren 19992002, när vi bodde därnere.
När Heinz kom hem och berättade, att vi skulle flytta dit, kändes
det som ett slag under bältet - flytta till en helt annan kultur i
Afrika, ve och fasa!
Våra tre år där blev mot min förmodan berikande. Vi levde i ett
underbart klimat, i ett hus med utsikt över det smaragedgröna
havet, och vi lärde känna en kultur, som vi dittills inte hade haft
att göra med.
En sådan sak, som att hantverkarna, som skulle renovera huset vi
bodde i, behandlade mig som luft och bara lyssnade på mannen
i huset, och skrek och gormade hela dagarna, så att jag ibland
låste in mig på mitt rum, för jag var rädd, att de skulle gå loss
på varandra och på mig, har nästan fallit i glömska.
Min lilla hemhjälp, 38 år, som slog ner ögonen och rodnade
sött, när Heinz tilltalade henne, kunde sedan plötsligt bli mycket
modig och försigkommen. Hon skulle få en svart kjol att servera
i, när vi hade middagar. Döm om min förvåning, när hon valde
en kort kjol ovanför knäna med ursäkten, att vi ju var en utländsk
representation, och då gällde andra regler! Hon riktigt strålade
av glädje första gången hon tog på den, men hon bytte alltid
hos oss innan hon gick hem. Hon blev som ett barn för mig och
ringer fortfarande ofta.
Genom Heinz affärskontakt, lärde jag känna en tunisisk kvinna,
som väldigt gärna ville bli vän med mig. Hon var universitetslektor
och säkert mycket intelligent. Hon bjöd ofta hem oss och lagade
alla möjliga tunisiska rätter med mycket vitlök, spiskummin och
korriander, som hon trodde, att vi annars inte skulle lära känna.
Det var rörande hur hon, som ju var en hårt arbetande kvinna,
ville vinna en kvinnas vänskap, som kom från en helt annan
kulturkrets och på grund av språkförbistring knappt kunde prata med henne. Hennes man hade en gång trotsat Ben Ali och
suttit 4 år i fängelse. Han var trots detta modig nog, att öppet
fortsätta tala om Ben Alis dåliga sidor (jag vet inte om han har
några andra).
Vi fick ju redan då höra talas om frissan, som arbetat upp sig
från ensamstående mamma till rikets första dam och främsta
maffiaboss. Men även hon har fått tampas med motgångar, som
när Ben Ali fick barn med en annan kvinna och lät bygga ett hus
till henne bredvid presidentpalatset i Kartago. Detta var en allmän
snackis bland diplomaterna. Mergifte är inte tillåtet i Tunisien.
Undrar om han fick med älskarinnan också ut ur landet?! Min
mesta tid gick åt att starta och bygga upp SWEA-Tunisen. Det
var ett givande arbete med många entusiastiska tjejer. De flesta
hade bott i Tunisien i många år och var gifta med tunisier. Det var
bra, att jag hade dem, för de visste vilka regler som gällde: Man
fick t. ex inte träffas för många i grupp på ett ställe. Det kunde
ju vara en terrorgrupp eller annan omstörtande verksamhet. Alla
hus var ständigt bevakade av civilpoliser. Vi tog ingen notis om
dem, men för dem som alltid levde i landet , var det obehagligt.
Alltid ögon, som såg vad du sysslade med ,och öron som hörde
med. Ibland när man talade i telefon hördes det ett lite klick,
och då visste man, att nu var lilla Amalia* på tråden, vår egen
lilla nordiska avlyssnerska. En del Sweor visste, vem hon var.
Det fanns en katolsk kyrka i Gammart, där vi bodde. Min man
brukade åka dit på söndagarna. En söndag bad han en österrikisk god vän, som var gift med en tunisiska att följa med. Denne
var väldigt tveksam, men efter lite övertalning åkte han med i
den diplomatskyltade bilen till kyrkan. Gud ske lov kom de för
sent. Mässan var över. Nästa dag ringdes hans svärfar upp av
inrikesministeriet och tillfrågades om han visste, att mannen i
fråga varit i kyrkan dagen innan. Han hade setts i en diplomatbil.
Han hade konverterat till islam, när han gifte sig. De godtog
dock förklaringen, att han bara åkt med för att visa vägen, och
att det inte hållits någon mässa vid den tiden.
Våra tunisiska vänner bjöd ofta hem oss till sig. Då dracks det
gärna ett glas eller två. Men för att synden inte skulle synas,
lägger de ner flaskan på bordet och täcker över den med en
stor servett. Sedan var det fritt fram; när glaset är tomt tar man
snabbt bort servetten, fyller sitt glas och lägger tillbaka den på
samma sätt igen. Kvinnor däremot ser man sällan med någon
alkoholdryck i händerna. När man är hemma på middag hos
tunisier, har männen ofta en trevlig afton, medan kvinnorna sitter
som pärlor runt väggarna och för ett tyst samtal med ett glas
klibbig söt juice i glasen.
Så här var det på vår tid. Sedan dess har fler och fler kvinnor
börjat dölja håret i hucklen, samtidigt som tunisierna har hunnit
erövra cybervärlden med allt vad det innebär av information.
Det skulle ju, som vi vet idag, inte så mycket till för att vända
upp och ner på Ben Ali och hans värld. Jag är full av beundran
för tunisiernas styrka och hoppas, att de kan genomföra sin
jasminrevolution utan flera döda och att de inte råkar ut för
någon annan stark klan, som övertar makten.
Vi har ständig kontakt med våra vänner därnere och följer läget
noga. Det har nu kommit ut en ”watch-list” på intenet med
hundratals namn på människor, som har varit mer eller mindre
i samröre med Ben Ali. På den listan finns flera namn på människor, som vi känner mycket väl. Det är ett stort genombrott,
som är på väg, och vi önskar tunisierna allt gott!
*Amalia är ett påhittat namn
27
En krog i Wien - Griechenbeisl
På försommaren år 488 e. Kr.lämnade de sista romerska trupperna Vindobona och tågade över Alperna hem till sig
igen.Vad hände sen? Skaror av folk drog igenom det område, vilket senare skulle bli Österrike; det var langobarder,
awarer, hunner och många andra. År 996 talade man för första gången om Ostarrichi. Familjen Babenberg etablerade
sig, byggde en stadsmur, vilken bättrades på med hjälp av det silver man fick för Richard Lejonhjärta när han släpptes
fri. Stadsmuren blev 4.5 km lång och hade 19 befästningstorn! Vid ett av dem, vid den nordöstra delen, låg Fleischmarkt, där man slaktade och sålde kött. Gatunamnet finns kvar ännu idag. Här ligger ett av Wiens äldsta hus och i detta
en av Wiens äldsta krogar, Griechenbeisl, ett ställe, där man ursprungligen spelade kort, umgicks med ”lätta flickor”
och drack vin, mycket vin! Uppgifter från trettonhundratalet talar om en förbrukning av 0.8l per person och dag i Wien!
År 1461 framställdes 14 miljoner liter vin av druvorna man odlade utanför Wien, druvorna som barfotatrampades och
därpå transporterades till stan och vinpressen för att sedan lagras i jättelika källare under husen. Vinet såldes sedan i
tur och ordning på de olika krogarna. Tecknet att man hade rätten att sälja var en riskvist på krogen i fråga – och är så
ännu i dag!
Griechenbeisl hade många olika ägare. Någon av dem sponsrade konstnärer, vilka skrev sina signaturer på väggarna
i Mark Twainrummet. Ett annat rum är uppkallat efter säckpipsspelaren Augustin. Om honom berättar man att han en
kväll drack sig full och somnade i ett gathörn på hemvägen. På den tiden härjade pesten i Wien. Man trodde att Augustin var död och kastade ned honom i en stor öppen pestgrav. Men morgonen därpå sågs Augustin klättra upp ur graven, utsövd och muntert visslande: Ach du lieber Augustin, alles ist hin...
Idag sitter han på Griechenbeisl nere i källaren. Källaren som går tillbaka till romartiden.
28
Varmt välkommen att besöka vår Heurigen - en
spännande och unik smakupplevelse!
Termine 2011:
2. - 4.6.2011 (vinfest)
17. - 26.6.2011 (Midsommar), 16h
19. - 28.8.2011, 16h
20.10.2011 - 1.11.2011, 16h
25.11.2011 - 8.12.2011, 16h
LESEHOF STAGÅRD FRAMSTÄLLER
FÖRSTKLASSIGA VINER
Vi framställer viner som hör till de bästa i Kremstal.
Områdestypiska, traditionella vinstockar och unika
växtlägen samverkar för att skapa viner med sann
karaktär.
LESEHOF STAGÅRD PRODUCERAR I
SAMKLANG MED NATUREN
Vi förvaltar ett unikt kulturlandskap, för den natur-
liga jorden och dess fruktbarhet är vinodlarens viktigaste redskap. Där fjärilar, orkidéer och gräsliljor
finner sin hemvist är naturen intakt.
LESEHOF STAGÅRD KULTIVERAR OMRÅDESTYPISKA DRUVOR
I mer än hälften av våra vingårdar växter druvor av
sorten Grüner Veltliner. Även sorterna Riesling och
Weißburgunder förknippas med den lokala jordmånen. Ju äldre en vinplanta är, desto djupare är
dess rötter och desto bättre dess kvalité.
LESEHOF STAGÅRD BEGRÄNSAR
SKÖRDEMÄNDGEN
Vi gallrar ordentligt när vi beskär vinstockarna.
Genom att avstå från massproduktion säkras grunden för luftiga vinklasar och därmed koncentrerade, mineraliska viner.
Lesehof Stagård - 3500 Krems/Stein - T/F +43 2732 82486 [email protected], www.stagard.at
Har du blivit nyfiken och känner för ett glas vin,
så kom och hälsa på oss i vårt 600 år gamla vingods!
Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin.
www.finnshop.at
grundades 2004. Efterfrågan på nätet blev snabbt så stor att Heidi
Salama-Kollegger beslutade sig för att ställa ut de bästa produkterna
från sitt hemland Finland även i en butik! Man når denna med U3 till
Rochusgasse. Några minuter från stationen, på Erdbergstrasse 10,
inrymd i ett område, där unga självständiga har etablerat sig i gamla
fabrikslokaler och där synnerligen kreativt gör “vad man gärna gör och
kan bra“ i nygammal miljö. Heidi väljer ut det bästa från Finlands traditionsrika designerklassiker, såsom Iittala, Marimekko, Arabia, Aarikko
eller Kalevala koru. Här finns tyger, kläder, smycken, presentartiklar,
porslin, handdukar; till och med torkade björklöv för
badstun! 2.400 produkter finns tillgängliga, också ätbara
sådana, som Fazers lakrits och choklad, även lax och renprodukter. A beautiful everyday life - rådande slogan - en
träffande sådan inser man snabbt vid besök i Finnshop!
Shopöffnungszeiten:
Mo. geschlossen!, Di, Mi, Do, Fr. 10-18 Uhr, & Sa. 10-16 Uhr
Erdbergstr. 10 (Innenhof), 1030 Wien
U3 Rochusgasse
29
Årsmötet 2011
Anne tar handh om
oc ler
pengarna
Gunilla kolla
r Karins mag
e
enter
r SWEAs pres
Gunilla kolla
pp
ålar ika
Britta och Anki str
present till
rstin
Eva ger enittfin
Br a och Ke
Adele läser menyn
Anna sköter
r tal
Gunilla hålle
Birgitta och
Gud, vad skoj ha
Adele r!
ne talas vid
Se, så många Sweor vi är!
är glada
Eva gladde
sig åt en CD
Gunilla har koll på kulturen
Se, vad Eija
lopet
k om bröl
ki vann en bo
An
Bruner från ÖSG
Ylva gläder
Anna-Carin och
Anki
Zenka sköter vår hemsida
t tal
ki höll ett fin
An
30
na
Else och An
Kerstin och Eija
Anne och Ingela
medlemmar
sig över sin
vann -en fla
sköppnare
vinst
tobok
de hem en fo
Britta hämta
Zenka, Karin, Eva, Britta, Kerstin, Eija
och Anne
”Upplev Wien med en auktoriserad guide! Jag gör turer med
buss, till fots eller kanske till och med på cykel”
Andrea Babak
Türkenschanzg. 8-10 2/2
3400 Klosterneuburg
Tel/fax 0043-224331537
Email. [email protected]
Mobiltel. 0043-6645420365
Guide för svenska, norska och
engelska grupper.
31
Svenska skolan i Wien
Svenska skolan i Wien praktiserar den nordiska barnpedagogiken och elevsynen. Skolan vänder sig till barn med
svensk anknytning vilka bor i Österrike. Skolan tar även
emot nordiska barn. Skolan följer svensk kursplan,
skolverkets riktlinjer samt utlandsskoleförordningen.
Läran om österrikisk kultur och tyska språket integreras
naturligt i undervisningen. Vi har även samarbete och
utbyte med en österrikisk skola.
Scheibelreitergasse 19
A – 1190 Wien, Österrike
Tel. +43-(0)1 – 320 79 80
Fax +43-(0)1 – 320 79 80 20
Rektor: Susanne Hiort
Vår verksamhet
Förskola, 2-5 år
Förskoleklass, 6 år
E-post:
[email protected]
Grundskola, år 1-6
Fritidsverksamhet, Fk-årskurs 3
Distansundervisning, år 7-9 o Gy
Hemsida:
www.svenskaskolan.at
Kompletterande svenskundervisning
För barn och ungdom, som går på andra skolor, 6-19 år
Välkomna på ett besök!
“På landet, på vattnet, på gommen - mycket fisk, precis som hemma”
WILLKOMMEN IN UNSEREM UFERHAUS!
Der beharrliche Fleiß von drei Generationen und die Freude am Verwöhnen unserer Gäste,
ließen das Uferhaus in Orth an der Donau weit über die Grenzendes Landes bekannt werden.
Wir servieren mit größter Freude aus unseren Kaltern täglich frische Fischspezialitäten,
welche nach Originalrezepten meiner Großmutter zubereitet werden.
Dazu empfehlen wir unsere überschaubare, feine Qualitätsweinauswahl heimischer Winzer.
Im Namen meines ganzen Teams wünsche ich Ihnen bei uns angenehme Stunden.
Stets um Sie bemüht, Ihr Georg Humer der III.
2304 Orth an der Donau - Uferstrasse 20, Tel 0664 1800322
Mai bis September: täglich von 10:00 bis 24:00 Uhr,
www.uferhaus.at
32
Es gibt mehr im Leben als einen Volvo. Es gibt den
Grossstadtdschungel, den Ruf der Wildnis und die
Abenteuerlust, die immer dann ausbricht, wenn
man das Garagentor öffnet. Deshalb gibt es jetzt
den neuen Volvo V60.
DER NEUE VOLVO V60.
Fahrspaß pur, sportliches Design und zusätzlich eine echte Weltneuheit – das Kollisionswarnsystem
mit Fußgängererkennung und automatischer Notbremsung*. Freuen Sie sich auf die Probefahrt mit
dem neuen V60 – dem Sportkombi von Volvo.
www.volvocars.at
* Die optional erhältliche Fußgängererkennung mit automatischer Notbremsung kann Kollisionen mit Fußgängern bei Geschwindigkeiten von bis zu 35 km/h verhindern, falls der Fahrer nicht rechtzeitig reagiert. Bei höherem Tempo wird die Geschwindigkeit
des Fahrzeugs vor dem Aufprall so weit wie möglich reduziert, und so das Risiko schwerer Verletzungen deutlich minimiert.
Kraftstoffverbrauch ges. 4,5 – 10,2 l/100 km, CO2–Emission 119 – 237 g/km (Daten vorläufig, Stand: 04.01.2011).
Das Bett Ihrer Träume.
Reinste Naturmaterialien seit 1852.
Wir freuen uns, Ihnen unsere mitteleuropäischen Betten vorstellen zu dürfen.
Jetzt noch besser und mit noch höherwertigen Materialien als jemals zuvor.
Egal, für welches Bett Sie sich entscheiden: Ihnen ist höchster Schlafgenuss
sicher. Denn Hästens ist ganz einfach
das Bett Ihrer Träume.
Hästens store Vienna
Heinrichsgasse 4
Tel. +43 (0) 1-533 23 62-17
[email protected]