Transcript 2012-2 - Hopp för Honduras Barn

SISTA ORDET...
Kära Faddrar!
Hoppas att ni alla hade en trevlig påskvecka och kunde
glädjas över påskens budskap som handlar om Jesu död
och uppståndelse. Själv tillbringade jag veckan ute på
Renacer. Alla småbarnen var iväg på en liten semester
hos några familjer i församlingen i Tegucigalpa, men
tonåringarna valde att stanna kvar hemma. Vi
hade väldigt trevligt då vi kunde njuta av vår härliga
swimmingpool och fint väder. Under påskveckan
har alla ledigt i Honduras och vi hyrde då även ut
swimmingpoolen till olika grupper som kom på besök,
och på så sätt fick vi in en liten inkomst.
Jag har just suttit i samtal med vår ekonom som
berättade att vi är i stora behov av ett under vad
det gäller ekonomin på vårt skolkomplex samt
barnhemmet. Vi fortsätter att försöka skära ner så
mycket vi kan på utgifterna, men barnen måste ju äta
samt att både personal och lärare måste få sina löner.
Trots en tuff ekonomi, så är skolan igång och vi har
en mycket fin stämning. Eleverna är nöjda med de
nya lärarna som samtliga är före detta elever från vår
skola, med undantag av biologiläraren som kommer
ifrån Tegucigalpa. Det är unga lärare med nya initiativ
var det gäller metoder i undervisningen. Förskolan har
fått ett ansiktslyft med färgglada barnmotiv samt nya
plantor och blommor i deras lilla trädgård. Allt detta
gör att man blir glad och man märker att både elever
och lärare är positiva och vi tror på att denna förnyelse
kommer att innebära fler elever till nästa år. Vi är så
tacksamma till er för den extra insamling som gjordes
till skolan och vi tror att tillsammans ska vi klara av
denna situation.
Det är inte bara vi som har det svårt utan hela landet
befinner sig i en tuff situation, och just nu håller man på
med valkampanjer. Före detta presidenten, Mel, håller
på att bilda ett nytt parti och har fått många anhängare
och hans fru kommer att bli presidentkandidaten.
Vidare är det en mycket populär sportjournalist som
också har presenterats som kandidat. Det finns en
mycket osäker stämning och ingen vet riktigt var det
kommer att sluta. De som är missnöjda klottrar ner
väggar och murar överallt, vilket är deras sätt att visa
och tala om att de inte är överens med den nuvarande
politiken.
Nummer 2
Nyhetsbrevet År 2012
Sverigebesök i Honduras
Vi fortsätter tro på att Gud håller sin hand över alla
våra barn och även om det är kris och oroligheter kan
vi fortsätta vårt arbete med Hans hjälp.
Till sist vill vi här från Honduras önska er en härlig
vår och sommar. Jag hoppas att få träffa flera utav er
under min kommande Sverigevistelse. Ta emot massor
av solvarma kramar ifrån alla
dessa barn som är lyckligt
lottade att få ta del av ert
värdefulla stöd.
Solvarma hälsningar
/Elisabeth
Daniel Carlsson, Rafael Fiallos och Jan-Åke Karlsson i Honduras.
ELISABETH I SVERIGE!
Mellan den 15 maj och 1 oktober är
Elisabeth hemma i Sverige och
under denna tid fyller hon 65 år!
LÖRDAGEN DEN 26 MAJ kl 18.00
ordnar Pingstförsamlingen
Norrahammar-Taberg och HFHB
välkomst- och födelsedagsfest för
Elisabeth. Som fadder eller gåvogivare
Läs om Hondurasresan på nästa sida!
är du välkommen att var med och fira
Elisabeth.
Elisabeth vill inte själv ha några
presenter men tar gärna emot en
gåva till förmån för skolan på Reancer.
Har du inte möjlighet att vara med på
festen är du ändå välkommen att
sätta in en gåva på vårt pg-konto 57 75 17-6,
märk ”Födelsedagsgåva Elisabeth”.
Insamlingsstiftelsen
Insamlingsstiftelsen Hopp för Honduras
barn stöder ett mångårigt hjälparbete
bland nödlidande barn i Honduras.
Stommen i projektet är faddrarnas
ekonomiska bidrag och engagemang.
Länsstyrelsen i Jönköping är stiftelsens
tillsynsmyndighet och granskar varje år
de ekonomiska redovisningarna samt att
stiftelsens stadgar efterlevs.
Verksamheten
flera delprojekt, däribland barnbyn
Renacer, skolkomplex med klasser
från förskola till och med gymnasium,
förskola i Corozal, fritidshem i Rincon
samt daghem och förskola i Suyapa,
mödraprojekt i Debora, förtroendebanken, detta också i Suyapa, projekt att
samla före detta Renacer studenter.
På plats i Honduras
Elisabeth Johansson har arbetat som
hjälparbetare i Honduras sedan mer än
35 år och är Hopp för Honduras representant på plats. Elisabeth är initiativtagare och har en övergripande funktion
samt ansvar för barnprojekten.
Att bli fadder
Att vara fadder innebär att månatligt ge
ett valfritt ekonomiskt bidrag till vår
fadderverksamhet. Ditt fadderbidrag används kollektivt för att fördelas mellan
stiftelsens olika verksamheter. Anmälan
skickas via brev, fax eller e-post.
Nyhetsbrevet
Nyhetsbrevet Hopp för Honduras barn
kommer ut fyra gånger per år. Det distribueras fritt till alla registrerade faddrar. Redaktör: Lollo Almquist. Layout:
Ninna Ekstrand. Ansvarig utgivare:Tage
Gamerius.
Arbetet i Honduras har utvecklats till
www.hoppforhondurasbarn.se
HOPP FÖR HONDURAS BARN
Smedjegatan 3, 562 42 Taberg
Tfn: 036-652 30
[email protected]
Postgiro: 57 75 17-6
D
e officiella siffrorna för Honduras är att 60% av
befolkningen lever i fattigdom och av dem 36% i
extrem fattigdom, vilket betyder att de lever på 1 dollar
per dygn (det motsvara ca 7 SEK). Populationen är
också väldigt ung, 40% av landets invånare är under 14
år och halva befolkningen är under 18 år. Man beräknar
också att hela 40% av den arbetsförda befolkningen
är arbetslösa även om de utför enklare arbeten för sin
försörjning. Till detta kommer de stora problemen
man har med våld och kriminalitet i landet. Nästan alla
människor man möter har på något sätt blivit utsatta för
våld, rån eller inbrott, till och med de som bor bakom
murar, taggtråd och galler.
När man kommer till våra barnprojekt så upplever jag
dem som en oas av kärlek, omtanke och frid där barn
får växa och utvecklas till det som Gud har tänkt för var
och en av dem. Att se barnen rena, glada och så busiga
som barn ska vara fyller mig med stor tacksamhet över
att få vara med i detta arbete. Att möta de ungdomar som
funnits med i projekten en längre tid och som uttrycker
sin tacksamhet över att ha fått en möjlighet till ett värdigt
liv är starkt att uppleva. Ett sådant exempel är Julisa
som kom till Renacer med sina syskon innan hon fyllt
6 år. De hade skador från sin mammas missbruk och
Julisa hade det mycket svårt i skolan, men har kämpat
hårt för att kunna läsa vidare. Nu är hon 22 år och läser
Internationell ekonomi på universitetet i Tegucigalpa. Jag
tänkte efter att vi träffat henne att allt vårt arbete i HFHB
har varit värt uppoffringarna och pengarna för att hon
skulle få chans till ett människovärdigt liv.
Det var också roligt att se att skolan på Renacer var
igång med 160 elever och att se lärarna och barnens
tacksamhet över detta samt att man hade rustat upp och
lagat saker som var nedgånget. Det nya föreståndarparet
på Renacer, Julio och Nabey Martinez, gör ett mycket
bra arbete både för barnbyn och skolan. Efter alla sina år
i Spanien har de förmågan att se saker på ett europeiskt
sätt också. De har en bra struktur och organisation på sitt
arbete och ser vad som behövs göras och det var säkert
därför som vi kunde se ett väl fungerande Renacer som
såg snyggt och rent ut, både ute och inne.
Men mitt i all tacksamhet och glädje blir man också
påmind om svårigheterna i att driva sådana här projekt.
Den ekonomiska verkligheten som ständigt gör sig
påmind, man arbetar under knappa förhållanden där man
har svårt att få ekonomin att gå ihop, inte minst under de
senaste åren då minimilönerna har fördubblats, (med all
rätt naturligtvis) det gör att den allmänna prisnivån har
gått upp i landet. Det gör att organisationer likt den vi
samarbetar med och mindre företag har fått det mycket
svårt. Så helt klart behöver man fortsatt stöd från andra
länder för att klara av att driva dessa barnprojekt. Så din
gåva behövs verkligen för att hjälpa barn och ungdomar
till ett bättre och människovärdigt liv!
Jag har även en bild av att man måste arbeta mer i
Honduras bland kyrkor, organisationer, företag och
privatpersoner som tillhör den del av befolkningen som
har det relativt bra ställt för att därifrån få in medel
för att driva hjälpprojekt i landet. Min önskan är att i
framtiden få se ett större ansvarstagande från den egna
Foto: Daniel Carlsson
Slumområde , Suyapa
I ett av husen på Renacer
Foto: Daniel Carlsson
Det var med stor förväntan som jag, tillsammans med Rafael Fiallos och min son Daniel, skulle återse
Honduras och barnprojekten. Jag undrade om det skulle se annorlunda ut den här gången, skulle man se en
utveckling i landet, hade människor det bättre eller skulle misären vara lika påtaglig som jag upplevde den för 16 år
sedan? Svaret på mina frågor blev både ja och nej. Till det yttre ser allt mer välordnat ut, det första man ser är en fin
nybyggd flygterminal. Byggs görs det mycket i landet, man ser fina hus, lyxiga köpcentrum och nya bostadsområden
som är lika fina som västvärldens. Vägarna är upprustade och på sina håll mycket fina. Bilarna, som till största
del består av fyrhjulsdrivna jeepar av modell större, ser också nya och fräscha ut. Jag möter heller inga tiggande
gatubarn som vi gjorde sist. Till och med i slumområdet Suyapa ser man en stor förändring till det bättre. Husen är
enkla, men består ändå av 4 riktiga väggar och tak. Känslan när man ser detta är att honduranen har fått det mycket
bättre, men det jag ser blir jag också lurad av. Under den till synes fina ytan existerar fortfarande en utbredd misär…
Renacer
befolkningen gällande det ekonomiska stödet. Att möta
Elisabeth som efter 40 år fortfarande brinner av längtan
och engagemang för att hjälpa barnen i Honduras är
fantastiskt. Först förstår man inte var hon får all kraft
ifrån, men ändå vet jag, för hon återkommer alltid till
den kallelse som Gud lade i hennes hjärta redan när
hon var en ung flicka. Det kändes väldigt bra att i två
gudstjänster i Tegucigalpa få tacka församlingen där
som hjälpt Elisabeth att leva i sin kallelse under alla
år och samtidigt få utrycka ett tack till Elisabeth för
vad hon har betytt för oss i Sverige och det föredöme
som hon varit och fortfarande är. Tillsammans med
all personal i Honduras hälsar hon till er alla i Hopp
för Honduras barn och tackar för ert stöd.
/Jan-Åke Karlsson
Vad hände sen...?
Under alla år som vi har hjälpt och stöttat barnen i Honduras har hundratals barn och ungdomar kommit och gått
i våra olika projekt. En del bor hos oss under flera år, andra går i skola hos oss i något år och går sen vidare. Vi
har i alla år följt vad som händer på plats, idag, men vad hände egentligen sen? För att stilla nyfikenheten har nu
valt att lägga in ett nytt avsnitt i nyhetsbrevet där vi berättar om någon som har fått hjälp i något av våra projekt:
barnbyn Renacer, skolan på Renacer, daghemmet i Suyapa, fritidshemmet i Rincon, förskolan och skolan i Corazal och
mödraprojektet i Suyapa. Vart tog de vägen? Vad gör de idag?
Namn: Emanuel Gil
Ålder: 24 år
Bor: Corozal, i norra Honduras
Hej!
Jag heter Emanuel, ja tro det eller ej, men jag heter likadant
som förskolan här i Corozal. På Garifuna, som är språket
man talar här i norr, är mitt namn
Bungiu Wama, och namnet betyder
”Gud med oss”. Ibland funderar jag
lite över det och får en känsla av att
det finns en mening med namnet.
Förskolan var nämligen inte bara en
förskola, det blev även ett andra hem
som har varit en stor välsignelse för
mig. Så som det var en välsignelse
för mig har det varit för många och
fortsätter att vara för barn som får
möjligheten att vara där.
Hur kommer det sig att jag hamnade
just där? På den tiden var jag alldeles
för liten för att förstå varför mina
föräldrar valde att skriva in mig på
förskolan Emanuel, men när jag
blickar tillbaka kan jag se många
orsaker och anledningar till att det
blev just Emanuel som blev min
förskola. En utav anledningarna var att mina föräldrar ville
att jag skulle få lära mig om kristendomen och få en bra
grund för mina eventuellt fortsatta studier. Den kanske
lite svårare orsaken var att det inte alltid fanns pengar
till frukost hemma, på förskolan fick vi alltid ett bra och
gott mellanmål. På grund av de ekonomiska problemen
som många har, liksom vi, krävde de inte oss på någon
månadsavgift.
Det jag tyckte allra bäst om i förskolan var de goda
mellanmålen och de bibliska historierna som har haft stor
betydelse i mitt liv. Samma år som
jag avslutade förskolan började jag
grundskolan och när jag var 16 år
gav jag mitt liv till Gud. Efter några
år skilde sig mina föräldrar, det tog
jätte hårt på mig och var väldigt
jobbigt, men tack vare allt jag lärt
mig och det stöd jag fick från kyrkan
klarade jag av att avsluta både
grundskolan och gymnasiet.
Idag är jag 24 år gammal och studerar
nu pedagogik och matematik på
universitetet. Jag vill hjälpa andra
som har varit i samma situation som
jag, och jag vill hjälpa både unga och
gamla att lära känna Jesus. Vi ber om
att Gud fortsätter välsigna förskolan
Emanuel, de som jobbar där och
alla som hjälper till och stöttar detta
kärleksverk, så att arbetet kan fortsätta
vara ett andra hem för andra så som det blev för mig.
Gud välsigne er!
/Emanuel Gil